Jag har varit några dagar i Stockholm. En hel del att se, t ex nyöppnade Nationalmuseum och Modernautställningen.
I torsdags såg jag Visselblåsaren på Teater Lederman. Rasmus Dahlstedt spelar samtliga roller, en både otrolig och lyckad prestation. Pjäsen handlar om Julian Assange den en gång så uppburne yttrandefrihetshjälten. Jag träffade Assange i Bryssel 2010. Vi var bådainbjudna till ett seminarium om yttrandefrihet av några EU-parlamentariker. Vid den tiden var hans berömmelse i hastigt stigande. Efter seminariet gick vi till en middag. Assanges telefon ringde konstant. Ett par månader senare kom han till Sverige vilket blev ett ödesdigert besök. Anklagelserna om våldtäkt fick honom att ta skydd på Ecuadors ambassad där han numera lever under tämligen trista förhållande (SvT).
Nå, teaterstycket raljerar med anklagelserna mot Assange men framför allt om den svenska värdegrunden. Det svenska etablissemangets solida armé av rättänkande passerar i skådespelarens gestaltningar och är naturligtvis en guldgruva för satirisk behandling. Man kan konstatera att den beryktade korridoren har vidgats till att göra föreställningen möjlig. Det går inte att kalla den för högerextrem eller att använda den klyscha som blir en refräng i pjäsen: ”spela främlingsfientliga krafter i händerna”.
Med skådespelaren Rasmus Dahlstedt på Teater Lederman.
Dagen därpå mötte jag Per Lindgren och Hanif Bali för att samtala i deras pod ”God Ton”. Det lär snart dyka upp ett avsnitt där jag medverkar.
Jag och Hanif
Per Lindgren och Hanif Bali. I bakgrunden till vänster ett verk av Jörgen Nash.
En av de mest signifikanta konsekvenserna av den strikta svenska sexbrottslagstiftningen är desarmeringen av Julian Assange.
Ironiskt.