2381: 10-årsjubileum

Det råkar vara så att rondellhunden snart kan fira sitt 10-årsjubileum. I P1 (i slutet av programmet) tar sig Mårten Arndtzén an den svåra uppgiften att pröva en recension. Några saker kan kommenteras. När den lämnades till utställningen i Tällerud 2007 kan man inte utan vidare säga, som Arndtzén menar, att den blev refuserad. Teckningarna var upphängda när arrangörerna gjordes uppmärksamma på den fara som verket kunde föra med sig. Då bestämde man sig för att plocka ner dem. Om man skall säga refusera eller censurera är kanske en smaksak. Arndtzén säger vidare att den aldrig har blivit utställd. Själva teckningen har visat vid två tillfällen. Rondellhunden har visats på konsthallen i Lucerne 2008, på Galleri Granen i Sundsvall 2009 samt på det nu nedlagda Galleri Rönnquist & Rönnquist 2014. Men i samtliga fall var det inte fråga om en presentation av verkets centrala del, alltså processverket. Den utställningen väntar fortfarande på att förverkligas. Och det kommer säkert så småningom. Att konstverk kan skapa oreda och upprördhet är inte alldeles ovanligt men det brukar lugna ner sig med tiden. Rondellhunden har visat sig livskraftig och en av svårigheterna med att göra en utställning är att det hittills inte har funnits något lämpligt ”stopp”. Den har fortlöpande skapat det ena sceneriet efter det andra och likaledes många upprörda kommentarer. Man kan också beskriva som att fiktionen (ett konstverk är alltid en fiktion) har haft svårigheter att ta sig förbi den verklighet som ständigt har visat sig i verket.

Det här inlägget postades i Projekt. Bokmärk permalänken.

8 svar på 2381: 10-årsjubileum

Jor-El skriver:

2017 25 maj kl. 07:31

Man får gratta hunden på 10-årsdagen i sommar. Det har varit en skumpig resa, men den som har gjort en resa har oftast mycket att berätta.
Sällan har väl Lundells klassiska uttryck ”en inställd spelning är också en spelning” haft större relevans än kring uteslutningen i Tällerud.
Man får anta att de som en gång tog det beslutet med syftet att undvika problem och kontroverser har tvingats processa detta några gånger i efterhand sedan dess…
Vad hade hänt om teckningarna bara fått hänga kvar i denna värmländska avkrok? Hade så många brytt sig utanför en tillfällig svensk kulturdebatt där några kanske ställt sig frågande till ’lämpligheten’ i verket. För det var ju ändå Lars Vilks.
Men sen då?
Eller var dess öde att förr eller senare tränga igenom? Om inte efter Tällerud, senare på vägen…
Ja, vi får aldrig veta. Det var såhär det blev och det är dessa förutsättningar vi får leva med.
Hur som helst, ett verk som fortfarande lever, av en tapper konstnär, i en omtumlande tid.
Hans Annellsson skriver:

2017 25 maj kl. 13:45

Ett litet bidrag till fortlevandet: https://www.youtube.com/watch?v=XYApxN1xDIk
elina skriver:

2017 25 maj kl. 19:09

10 hundår(mellanstor vovve) är 62 människoår. Så Rondellhunden närmar sig pension men nu mera ska vi ju arbeta till graven…
Grattis! Må du fortsätta ditt värv.
Vi minns även de andra hundarna som prydde våra rondeller.
CeDe skriver:

2017 26 maj kl. 07:58

10 hundår även för husse!?
Ulf skriver:

2017 26 maj kl. 09:10

Jag önskar både dig Lars Vilks och ditt rondellhundsprojekt ett långt liv, grattis!
CeDe skriver:

2017 26 maj kl. 09:23

Det var väl knappast tanke på ett projekt från början utan enbart en utställning av konstverk under rubriken hundar. Hur gick det tex för de övriga hundarna. Blev de lika världsberömda? Att LV skulle ha planerat eller förstått konsekvenserna av sina teckningar är bara nonsens.
Inge skriver:

2017 26 maj kl. 20:55

Du er trolig en av de viktigste kunstnerne i verden idag, men kunstverdenen virker å være preget av frykt for seg selv, så den ser deg ikke.

Hvilket er heldig for meg, som kan kjøpe bildene dine for småpenger. Og det samme kan alle andre kunstinteresserte på https://thub.wordpress.com/

Jeg ønsker at en viktig samler kjøper ett av dine bilder.
CeDe skriver:

2017 27 maj kl. 08:23

Som sagt – rondellhunden kommer att fortsätta leva sitt eget liv utan koppel och husse kan bara hänga med på avstånd. Mitt signerade grafikblad inramat och på hedersplats kan fortfarande inte förstås som varande upphovet till en masshysteri.