2280: Damián Ortega på Malmö konsthall

Samtiden konsthistoria rullar på och det är bara att inse att 1990-talet var ett bra tag sedan. Ett händelserikt årtionde som var upptakten till dagens konstsituation: Allting kan användas samtidigt och det som är givet är ett konceptuellt grepp. Det blir också klart att standardformen, den numera enda möjliga, träder fram: installationen. På den tiden talade man mest om projekt vilket hade ersatt det modernistiska ”experimentet”. I våra dagar heter det att konstnären ”undersöker”, ett dock djupt nerslitet begrepp.

I alla fall dök det upp en hel del intressanta saker på 1990-talet. Konceptkonsten kom tillbaka, gamlingarna från 1960-talet fick förnyat förtroende men det kom också en våg av nya konstnärer som hämtade sin inspiration därifrån. Konstvärlden blev större och en nyupptäckt var Mellan- och Sydamerika. Icke förty dök Gabriel Orozco från Mexiko upp på Documenta 1997. Han hade då gjort sensation med sitt relationella verk Until you see another yellow Schwalbe (1995). Det gick ut på att leta upp gula scooter, fotografera dem samt inbjuda ägarna till gemensam träff.

Gabriel Orozco (62) har blivit en av samtidskonstens allra största (2014 visades han på Moderna). Men han var inte ensam utan utgjorde medelpunkten och den ledande kraften i en mexikansk grupp av numera välkända installatörer: Abraham Cruzvillegas (516), Gabriel Kuri (472), Carlos Amorales (504) och så Damián Ortega (491). Även dessa skulle tämligen snabbt ta sig in och bli storheter i samtidskonsten. Och i morgon öppnar Malmö konsthall en utställning med verk av Damián Ortega. Jag uppmärksammade Ortega 2006 då han hade sitt stora genombrott och deltog i fyra stora biennaler, bland annat i Berlin där han visade en bejublad installation med möbler som rörde sig. Vid den tiden hade han redan skapat sina signaturverk och han har specialiteter, speciellt objekt som är upphänga i vajrar. Bland dessa återfinner man den ofrånkomliga höjdaren Cosmic Thing från 2002, en dekonstruerad folkvagnsbubbla. Det är en del av en trilogi om bubblan, en andra del är Moby Dick (2004) som är en performance med en VW och i den ingår ett uppförande av Led Zeppelins Moby Dick.

Ett annat välkänt Ortegaverk är Controller of the Universe (2007), verktyg upphängda i vajrar. Verket är inspirerat av Diego Riveras refuserade fresk i Rockefeller Center i New York (den innehåll en Leninbild) men utfördes i Mexico City.

Ortegas verk handlar mycket om synen på skulptur, hur insida och utsida försvinner och hur helheter kan byggas med enkla föremål. I detta fick vi som sagt installationen som kom att ersätta den traditionella skulpturen. Installationen som standard och den relationella aktiviteten är 1990-talets viktigaste bidrag till konsten. Där återfinner vi Damián Ortegas betydelse. Utställningen är sevärd och spännande och klarar sig väl utan komplicerade kontextläsningar.

damortvw
Konstnären i sitt verk.

damortvw2
Den legendariska dekonstruktionen av bubblan
damortvw3
Incidental Configuration (2013) Ett verk som handlar om storstad och slum.

Det här inlägget postades i om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

26 svar på 2280: Damián Ortega på Malmö konsthall

  1. Adam skriver:

    Jag ska dit imorgon. Det utlovas dessutom ett performance kl 1930.

    Ang detta med performance. Har gått på en hel del sådant i Malmö och tycker ofta själva interaktiviteten, där besökarna får vara med och skapa verket, uteblir. Blir mest en sorts stationsteater. Man går mellan olika avdelningar, ser olika uppträden. Ibland tillåts man röra sig ganska fritt men oftast är det väldigt begränsat. Det finns undantag. Gick på ett performance då en pianospelande transvetit betalade folk för att ta av sig kläderna, kyssas osv. (allt var en slags kritik av kapitalismen och vad den får oss att göra för pengar) På ett annat performance hamnade jag i gruppterapi men en annan – för mig helt främmande – besökare och konstnären tvingade fram en konflikt mellan oss två. Slutade faktiskt med att jag satt och grälade med en främling över hur hon levde sitt liv, och hon klagade på mig.

    Så visst finns det roliga undantag, men på det stora hela är performance i Malmö en öken.

    Lars Vilks:
    Vilka är de stora teoretikerna inom performancekonst? Och varför tar den – i alla fall i Malmö – sällan steget fullt ut och låter besökarna skapa verket? Har alltid performance varit mestadels mesig, mest en slags variant på teater, där besökarna är med på scen?

  2. mohammad skriver:

    “Den 18 januari 2002 fick kronofogden Eliert Nilsson fick ta emot årets pris för bästa performance inom konceptkonsten.

    Motivering:

    “Enleveringen av Omfalos” är ett verk med många dimensioner och en poetisk elegans.

    Iscensättningen med aktörerna iklädda svart gummi som dyker upp ur djupet för att återföra Omfalos (världens navel), insvept i linntyg till havet – livmodern, är utfört på en hög konstnärlig nivå och med stor integritet.

    Utan tvekan det mest betydande performance verket i Sverige under det gångna året.”

    http://www.heterogenesis.com/Heterogenesis-5/H-38/Sve/Varela.htm

  3. Lars Vilks skriver:

    Det är ju så att hur mycket konstnärerna än utlovar deltagande vare sig det rör sig om performance eller relationellt deltagande är det konstnärens verk och betraktaren har sin traditionella uppgift att bekräfta verket med sin egen tolkning. En väsentlig uppgift för en performance är att man skapar ett event som kryddar utställningen. Men saken handlar om att bildkonstens statiska tradition upphävs till förmån för händelser löpande i tid.
    https://en.wikipedia.org/wiki/Performance_art

  4. Ludvig K skriver:

    Tycker det där med att demontera en folkabubbla för att visa på varje beståndsdels inneboende egenskap låter oerhört platt, men jag har då inte sett konstverken i praktiken.

  5. Lars Vilks skriver:

    Det finns otaliga konstverk som egentligen är fullständigt banala eller konventionella – till synes. Men så är det kontexten. Den allra enklaste, men ytterst effektiva, är att något visas som konst på rätt plats.

  6. mohammad skriver:

    Helheten är större än summan av delarna…

    https://sv.wikipedia.org/wiki/Holism

  7. Ludvig K skriver:

    Jag har inga problem med att det är enkelt utfört. Tycker bara konstnären själv lät rätt korkad när han beskrev verket i en interju i P1 igår. För mig lät det som kejsarens nya kläder, att han på riktigt skulle vara så fascinerad över hur alla dessa bilar kan vara ihopsatta till en bil. Tycker också själva ifrågasättandet av folkabubblan känns ganska gjort.

  8. Ludvig K skriver:

    förlåt, *delar ihopsatta till en bil

  9. CeDe skriver:

    Det är ju bara ett stort jävla skämt alltihopa. Inser ni inte det?

  10. Lars Vilks skriver:

    Man får nog säga att en lokal intervju inte ger möjlighet för att förmedla den diskursiva bakgrunden. Den fungerar i konstvärlden och inplaceringen av bilen är en helt annan sak i en konsthall än om den hade varit uppsatt i en bilmässa. Inte för att jag tror att Ortega tillhör konsthistorien i det längre förloppet (på sin höjd håller Orozco) men i konstvärlden har han lyckats väl. Och dessutom erbjuder han ett något kontroversiellt: Gillar? Gillar ej?

  11. minnesdagen skriver:

    Jag skulle kunna stå och betraktra folkan i dess beståndsdelar väldigt länge.
    Är man tekniskt intresserad så är detta verk väldigt pedagogiskt.

    Tittar man på det närmare så är det snyggt också,
    http://www.konsthall.malmo.se/upload/pressbilder/Damian_Ortega_2016/Broschyr_Ortega_sv_160426.pdf

  12. Adam skriver:

    Lars: Tack för svar och mkt bra länk.

  13. Ludvig K skriver:

    Jag håller med om att det ser ganska coolt ut. Men hela den diskursiva inramningen är ganska tveksam tycker jag. Pretentiöst är ett milt ord i sammanhanget. Hade det inte kunnat finnas lite mer edge? Att det ser fräckt ut om man plockar isär en bil förstår väl de allra minsta till och med. Känns som att det finns viktigare saker att avhandla och plocka isär än just en folkabubbla, som redan har diskuterats rätt många gånger (alla vet väl att det vara Adolf Hitlers folkbil osv osv osv osv)

  14. Från Graven skriver:

    Dan Park kan fixa en bubbla med lite mer edge

  15. CeDe skriver:

    Vem kan inte fixa en bubbla – en rosa champagne bubbla.

  16. Lars Vilks skriver:

    Man kan fördjupa saken om man göre sig besvär. Ortega utgår från en mexikansk kontext. I Mexiko fortsatte man att producera VW långt efter att den upphört i Europa. Handeln med stulna reservdelar är omfattande. Ortega berättade att han för sitt projekt anlitat några gossar som var väl insatta i hur man väldigt snabbt plockade ner bilar för att sälja vidare i delar.

  17. mohammad skriver:

    Skall man verkligen se Cosmic Thing enbart som simpel dekonstruktion, som Ludvig K vill framhålla, även om verket av nödvändighet tillkomit på detta vis?

    Någon “folkabubbla” existerade ju uppenbart inte innan dess delar sammansatts till en sådan.

    Ett strukturalistiskt synsätt synes mig vara ett fullgott alternativ till en “fetare” konstupplevelse….

  18. Ludvig K skriver:

    Nja, jag är fortfarande ganska skeptisk. Jag känner till att folkabubblan har ett annat sammanhang i Mexiko och Sydamerika, men jag tycker mest att det är någon sorts skuggridå.

    Det simpelt nedmonterade är det simpelt tänkta, gissar jag.

  19. Ateisten skriver:

    Påminner mig om när jag började som lärare i maskinelement vid dåvarande Tekniska högskolan i Luleå 1976. Jag annonserade efter bilar som annars skulle gå till skroten och vi fick in 6 – 7 stycken som ställdes upp i en stor labhall. Sedan släpptes nybörjarstudenterna lösa på bilarna med uppdraget att skapa uppskurna modeller av valfri bildel. Kan det gå in under “Performance” ?

    Det blev succé förstås och resulterade i ett antal objekt som fortfarande finns utställda och en laboration på växellådor. Efter några år behövdes lablokalen för andra ändamål och kursen ersattes med en introduktionskurs i datateknik eller IT somdet heter idag.

  20. Molly skriver:

    Om nu konst även sträcker sig till att beskriva för betraktaren delar av en helhet som här diskuterats, folkvagnsbubblan, så måste ju andra föremål också kunna duga som föremål att demontera? En människokropp? Lever och tarmar, kotor och andra föremål som kan plockas ut och presenteras. Eller att demontera en smörgåstårta! Delarna har naturligtvis begränsad hållbarhet men själva idén är teoretiskt hållbar? Jag kom att fundera över om andra konstuttryck har samma möjligheter. Att demontera Beethovens femte symfoni till exempel? Ton för ton, instrument för instrument. Något för framtidens konstnärer. Nu menar jag inte partituret, det vore för enkelt. Nej, självaste musiken, det som örat uppfattar. Är det något vi har att höra fram emot?

  21. Lars Vilks skriver:

    Man får ett problem genom att musik inte är ett statiskt objekt. Dekonstruktionen får därför genomföras på andra betingelser, t ex som när Douglas Gordon dekonstruerade Hitchcocks Psycho genom att spela upp i en 24 timmar version. Så kan man också göra med Beethoven, 24 timmar femte symfonin.

  22. Hans Annellsson skriver:

    John Cages komposition, As Slow as Possible, började framföras 2001 och beräknas sluta 2640. Det är väl en sorts dekonstruktion inom musiken. https://en.wikipedia.org/wiki/As_Slow_as_Possible

  23. sl skriver:

    På femtiotalet, efter andra världskriget,kom i Tyskland en slags dekonstruktionsmusik där man klippte isär och ihop rullbandspelartejp. Den motsvarade på sätt och vis hur Tyskland såg ut, ruiner överallt.

    I princip är nog isärplockandet och ihopsättandet av klassisk musik redan gjort, och samplingstekniken gav motsvarande möjlighet även inom den tematiskt sett väldigt simpla popmusiken.

    Det svåra är inte att plocka isär, det svåra är att sätta ihop.

  24. Ludvig K skriver:

    Jag har kommit fram till att Ortegas verk med folkabubblan är ganska bra. En gammal europeisk uppfinning, framtagen av nazister, rullar vidare i världen, och i de fattigare delarna återstår inte så mycket annat än att plocka isär en folkabubbla.

  25. Adam skriver:

    Horace Engdahl skriver bra om modern konst i sin nyligen utgivna bok “Den Sista Grisen”

    Det vilar en stämning av botgöring över den nutida seriösa konsten. Mera sällan vittnar den, som äldre konst, om stormande livsaptit och glädje över tillvarons mångfald och skönhet. Det beror på att dess funktion i samhället har blivit att utgöra motpol till den förhärskande materialismen (medan konsten förr var motpolen till en förlamande puritanism). Följaktigen gör den allt för att undvika att bejaka de impulser som man känner har banat väg för det belåtna konsumerandet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.