2084: Sparkad och readymade

Dagens nyhet på konstens samtidsarena är att Nicolas Bourriaud har blivit sparkad från sin direktörspost på Ecole des beaux arts i Paris. Det förefaller ha skett under suspekta former (artnet). De antydningar som finns tillgängliga ger vid handen att man möjligen ser Bourriaud som alltför exklusiv. Han är en av de ledande teoretikerna och curatorerna i samtidskonsten, mannen bakom begreppet ”relationell estetik”. Rockader av det här slaget brukar sluta olyckligt eftersom man sällan finner någon bra ersättare. Vad man än säger om den internationella samtidskonsten är den vad som gäller och allt som pågår i konsten måste gå genom den. Någon väg tillbaka existerar inte.

Nu till en helt annan sak. I Dag Solhjells bok, som jag skrev om för några dagars sedan, diskuterar han Marianne Heskes kopiering av höboden, Gjerdeløa (alltså den som Heske valde ut som konst och flyttade till utställningslokaler). Heske har alltså gjort en kopia av det lilla huset och i ett annat material. Det blir då ett nytt verk, säger Dag Solhjell och fortsätter: ”Men detta nya verk är inte längre en readymade för en kopia av en readymade är väl inte i sig en readymade?”

Jag skulle vilja säga att det går att kopiera en readymade. I det här fallet är det dock inte fråga om en kopia utan om en replik eftersom det är konstnären själv som har låtit göra den. Man har regeln att en konstnär inte kan göra kopior av sina egna verk. Detta eftersom konstnären kan göra en del justeringar i avsikt att något förbättra detaljer ett förfarande som man aldrig accepterar av en neutral kopist. Ett av de bästa exemplen är Gustaf Cederströms Karl XII:s likfärd som finns i två versioner och där repliken (i Nationalmuseum) får anses vara den bästa.

Marcel Duchamp godkände repliker av Fountain. Det finns ett antal. De är alla industritillverkade objekt som har valt p g a likhet med originalet. Det är dock inte konstnären som har valt dem så frågan blir vad man egentligen skall lägga in i metoden ”readymade”

Ofta brukar man betrakta Warhols Brilloboxes som readymades, men de är tillverkade av konstnären, lådorna är inte som ursprunget av papp utan av trä med silkscreentryck.

Skillnaden mellan det tillverkade och det utvalda spelar ingen större roll. En readymade som valts ut är inte neutral utan bearbetad av konstnären: genom att denne väljer, eventuellt signerar, ställer ut det och ger det en kontext. I Heskes fall fanns det inga serietillverkade höbodar att tillgå och förmodligen valde hon en enklare avgjutningsmetod istället för att låta tillverka ett nytt original och eventuellt patinera det. Behovet av denna replik tycks vara ganska självklar: Den kan placeras i ett museum som en del av dokumentation av hennes projekt. I längden blir det ohållbart att varje gång montera ner och transportera originalhuset.

Det här inlägget postades i aktuellt i konstvärlden, konstteori. Bokmärk permalänken.

3 svar på 2084: Sparkad och readymade

  1. zzz skriver:

    Karl den xii likfärd gjordes i elva versioner efter vad jag fick höra i en guidad tur på göteborgs konstmuseum för flera år sedan. Det kan ha varit ett annat antal, men i varje fall fler än två.

  2. Lars Vilks skriver:

    De officiella versionerna är i varje fall två. Det vore intressant att veta vad de övriga är för något. Det finns skissversioner bland annat där soldatgruppen leds av en same.

  3. GG skriver:

    En teknisk möjlig metod för dagens konstnärer är att man distribuerar /säljer en datafil som styr en 3D printer att skriva ut konstverket. Är det utskrivna objektet alltför kontroversiellt kan man ju alltid rama in minneskortet. 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.