1897: Färska konstvindar och dagens konstteologi

Förr i världen var det heta ämnet i konsten ”måleriets död”. Ämnet kunde vid lämpliga tillfällen kompletteras med måleriets återkomst. Detta ämne är inte helt uppgivet och den intresserade kan konsultera Nasjonalmuseet i Oslo ”An appetite for painting”. Någon större affär är det inte fråga om, snarare lite trivsam marknadsföring som följer upp liknande utställningar i Berlin, Wien och London. Hur vinden blåser i den internationella samtidskonsten kan man dock som alltid läsa i e-flux journal som just har kommit med ett nytt nummer. Här talas det inte om måleriets återkomst. Istället fortsätter man att utveckla historiens slut. Till detta intressanta ämne kommer de mera konkreta inslagen. De har varit med ett tag: den framväxande fascismen, den fruktansvärda nationalstaten och nyliberalismen. Den ständigt återkommande frågan om konstens politiska roll saknas inte heller.

En intressant artikel signeras av Keti Chukrov ”On the False Democracy of Contemporary Art”, konstteoretiker och filosof på litteratursidan. För att ta sig genom den får man vara mycket intresserad av komplex konstteori. Men just därför är det ett vackert exempel på samtidens konstteologi. Genom komplicerade manövrer kommer hon fram till att estetiken, alltså den kantska smaken, ”Det Sköna”, aldrig har varit konstens ämne. Det brukar ju sägas att med konceptkonsten och de därpå följande momenten postmodernism och socialkritik blev konstens identitet något annat än tidigare. Jag brukar själv säga det. Men hon har faktiskt rätt, formestetiken är något som inte är beroende av konsten. I sig kan den inte ge konsten någon identitet eftersom man då får svårt att skilja den från det dekorativa och från naturen som estetiskt objekt. Det är därför jag alltid brukar tillägga att konstens estetik är ”särskild”. Det finns en faktor till som tyvärr inte låter sig bestämmas. Dock är konstvärlden övertygad om dess existens. Den lever fortsatt i all välmåga genom dagens ständiga hävdande av konstens som ett djupgående och ytterst viktigt alternativ till de gängse politiska formerna. Chukrov argumenterar sig fram genom att analysera Kants andra kategori Det Sublima. Vändningarna till den något osäkra slutledningen:
“To put it in a simpler, even crude way: art withers away if it doesn’t take interest in what is beyond the limits of art. This ‘beyond’ can be the sublime, the real, existence, or even “the signified,” once denounced by so many modernist and postmodernist practices. But paradoxically, to deal with non-artistic realms, with reality and existence, art needs extra-existential—specifically, artistic—means (which doesn’t imply that they should be aesthetic at all).
Yet the paradigmatic condition of today is that art’s real, or its Other, and its sublime is the contemporary art institute itself.”
Om man blir mycket klokare av det här är tveksamt. Men det kan vara ett försvar för politiken och konsten. Konsten kan inte bli enbart politik utan måste använda sig av konstnärliga medel. Så är vi där igen: den måste vara ”särskild”, för vad innebär det att använda ”konstnärliga medel”? Vilka är dessa medel som är specifikt ”konstnärliga”?
Jag tror inte att Chukrov har tänkt i följande banor men så kan man se det: Konsten har, genom sin envisa tradition ständigt överskridit sin egen befintlighet. För att göra det måste konstnären (med konstvärldens benägna hjälp) använda sig av det som ligger bortom konstens gränser. Förr i tiden räckte det med att övertygat påstå att förfulandet av det rådande legitima sköna var skönt eller åtminstone expressivt. Idag är det innehållet som är den heta potatisen. Konsten har uppnått att skaffa sig en solid värdegrund som inte skiljer sig från den konventionella. Det bjuder emot att överskrida den kvalitetssäkringen. Men gör man det på ett sådant sätt att konstvärlden motvilligt måste gå med på att det är konst (och här kan man tala om ”konstnärliga metoder”, alltså referenser och arbetssätt som konstens använder sig av) är det möjligt att avancera. På gott och ont, men hur som helst med outsäglig smärta och förlust. Själva konstfaktorn bestämmer konstvärlden genom att gå med på företaget. Sublimt, om man så önskar.

Det här inlägget postades i konstteori, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.