1872: Konsten och konsthistorien

Peter Ekström skriver om konst och konsthistoria i Kulturdelen. Detta ämne är tämligen marginellt i dagens konstvärld eftersom den huvudsakligen är engagerad i en aldrig sinande produktion och framför allt att ge uttryck åt politiska ambitioner. Så sannerligen är det motiverat att lufta ämnet.

Ekströms text har dock en hel del underligheter. Den borde t ex ha varit försedd med fotnoter eftersom det är omöjligt att avgöra om han har några källor bakom sina påståenden eller om han fabulerar på egen hand. Han inleder t ex med att tala om att det skulle finnas ”fyra aktuella konstteorier – den metafysiska, den traditionella/moderna, den språkliga och den institutionella.” Vilka står bakom dessa och vilken utbredning har de? Jag skulle i varje fall mena att den institutionella teorin är den allra vanligaste och att den dessutom är nödvändig för samtidskonsten. Readymadetekniken, som dominerar samtidskonsten, får hänvisa till att det som placeras i en konstkontext är konst. Det är helt okontroversiellt. Men sedan tillkommer en mera traditionell uppfattning att bilder och former från alla kulturer kan ses som konst genom ett eller annat estetiskt värde. Den teorin går numera under beteckningen ”den antropologiska”. Passformen mellan dessa teorier är synnerligen dålig men ingen bråkar saken eftersom det blir politiskt korrekt om man har det på det sättet.

Det ömmande problemet är att konst i västerländsk mening är en västerländsk uppfinning. Varje försök att skapa en icke-västerländsk konst hamnar alltid i det västerländska konstbegreppet. Med våra dagars politiska ambitioner är detta olyckligt men det torde vara svårt att göra något åt saken trots att man verkligen anstränger sig. Därför blir konsthistorien baserad på vad som har försiggått i vår del av världen. Men vi har samtidigt problem med att koppla samman konst i vår mening med den äldre västerländska konsten. Det har ändå varit relativt enkelt att konstruera en konsthistoria som moderniserar och omtolkar äldre måleri, skulptur och arkitektur. Men man får komma ihåg att det är en fantasiprodukt som utan vidare skulle kunna revideras.

Nå, Ekström kommer med ett besynnerligt påstående:

”Den traditionella akademiska disciplinen konsthistoria (idag ofta som en del av ämnet konstvetenskap) har som ett grundläggande syfte att kunna avgöra om ett konstobjekt är ’äkta’ eller inte. Det vill säga när det är gjort, hur och av vilket material det är gjort och av vem det är gjort. I mycket hög grad kan denna verksamhet beskrivas som ett slags support för konstmarknaden vilken alltid har haft ett stort behov av att legitimera prissättningen på sina varor.”

Så är det väl ändå inte. Den traditionella konsthistorien har handlat om att tolka konstverket utifrån ikonologiska, kulturhistoriska eller politiska motiv. Att man måste ta reda om det man skall analysera är äkta vara eller inte är ju självklart. Skall någon analysera en holländsk 1600-talsmålning skulle man hamna helt fel om det visade sig vara en nyproducerad förfalskning. Jag skulle rekommendera Ekström att gå genom några moderna antologier som summerar hur den konsthistoriska forskningen bedrivs idag.

Jag betvivlar starkt ett annat påstående från Ekström:

”Först med modernismens genombrott runt förra sekelskiftet blev det en tydlig kvalitet att bryta med traditionen. ’Nyskapande’ blev honnörsordet. Att ha koll på föregångarna var inte längre givet. Sättet att lära ut konst förändrades – från att studera ’de gamla mästarna’ till att försöka hitta egna originella uttryck. Studiet av konsthistorien blev därmed inte längre självklart.”

Man behöver kasta en blick på 1900-talets ledande gestalter, Picasso och Matisse för att konstatera hur de ”har koll” på de gamle. Picassos banbrytande målning Les Demoiselles d’Avignon har uppenbara samband med El Grecos The Vision of St. John. Sådana jämförelser är en stor del av konsthistoriens arbete, bör man kanske nämna för Ekström.

”De som formulerar berättelsen är, för tillfället, inte själva konstnärer och berättelsen bygger fortfarande på omoderna idéer”, summerar Ekström. Konstnärernas konsthistoria är nog mest en kuriositet eftersom de flesta konstnärer inte är skrivande och analyserande. Den delen av arbetet med konstverken sköts huvudsakligen av andra. Och det går inte att utan vidare påstå att desto mer en konstnär är intellektuell och skrivande, ju bättre skulle denne vara. Jag kan hålla med om att vissa idéer i konsthistorien är omoderna, särskilt angående konstbegreppet. Men de dominerande inslagen som t ex mångkultur, genusperspektiv, postkolonialism, förefaller mig rimligt moderna. Men sådant är kanske omodernt för Ekström.

Det här inlägget postades i konstteori. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.