Kvalitetskonst idag: När Fredrik Svensk (Aftonbladet) recenserar Manifestautställningen i St. Petersburg nämner han två höjdare. Och de har nämnts av många andra kritiker så vi kan vara säkra på att det här är verkshöjd på högsta nivå. Francis Alÿs (14) mot ett träd utanför Eremitaget kraschade Lada. Han har försökt att köra sträckan från hemlandet Belgien. Jodå, det är underfundigt ”It’s a long way to St. Petersburg”. Erik van Lieshout (364) har tagit sig an katterna i Eremitagets källare. För att förbättra deras levnadsförhållanden. Svensk ser detta som ”verkligen destabiliserande”. Jo, det är ett bra projekt, man kan se det i ljuset av en rik symbolik. Men dessa verk ger också en bild av vad konsten förmår som politiskt instrument.
En liten bojkott mot utställningen blev det. Två utpräglade konstaktivister, Pawel Althamer och Artur Zmijewski, hoppade av. Även konstkollektivet Chto Delat? (Vad bör göras?) hoppade av. Curatorn Kasper König (Artforum) hade inte mycket till övers för de sistnämnda: “If you ask me, their understanding of politics is a bit simplistic, like on that American television series Desperate Housewives. They feel the political situation is so severe that art doesn’t mean anything anymore. I told them, if that’s how you feel, OK, then do what you have to do. If you leave, it’s sad, but don’t tell me what I have to say or do.”
Det sammanfattar väl samtidskonstens dilemma. När politiken blir alltför påträngande får konsten överges. Givetvis blir det ett intressant konstteoretisk problem. Chto Delat? med den imponerande rankingen 644 vill inte göra konst. Men i konsten är de aktade och berömda, utanför försvinner de i mängden. Blir ändå allting de gör konst? Kommer de verkligen att kunna lämna den konst där de för ett reellt utrymme – dock utan att det når längre än till den exklusiva delen av konstvärlden?
Nå en erfaren curator som Kasper König förstår att konsten inte får ge vika för politiken samtidigt som den ändå skall ha lite politiskt kraft. Det låter sig göras och det stör inte heller någon. Katterna i källaren kommer inte att råka ut för några standardsänkningar så länge utställningen pågår.
Om igen är något som alltför ofta präglar samtidskonsten. Och detta i kombination med politisk korrekthet kan inte kännas särskilt fräscht. Nästkommande Göteborgsbiennal curateras av Dyangani Ose (Kunstkritikk). Man kan räkna med ännu en i raden av postkoloniala betraktelser, trenden inleddes på allvar 2002: ”Frågor om samtidskonstens relation till den historia som den både reproducerar och genererar är också vad Göteborgsbiennalen kommer att behandla nästa höst. Någon titel är ännu inte presenterad, men en inspiration som nämns är den haitiske sociologen Michel-Rolph Trouillot och hans kritik av den euro-amerikanska kapitalismen och kolonialismen.”
Michel-Rolph Trouillot bok från 1995 SILENCING THE PAST: POWER AND THE PRODUCTION OF HISTORY handlar om Haiti och Colonel Jean-Baptist Sans Souci, en afrikansk slav som framgångsrikt ledde en framgångsrik revolution i det tidiga 1800-talet. Författarens framställning handlar om hur denna har blivit en marginell del av historien och han menar att det beror på att händelsen inte passar in i den koloniala synen på afrikanska slavar. Det kan ligga en del i det men trots allt är det fråga om en marginell del av historien ehuru mycket intressant och spännande. I varje fall skall biennalen fånga upp hur västvärlden glömmer bort andra kulturers historia.
En liten beskrivning av ett tidigare projekt av Dyangami Ose får avsluta dagens lilla blänkare. Se hur samtidskonsten skrivs för att låta lite bättre: ”Med inriktning på narrativa strategier och kunskapsproduktion tematiserades den afrikanska konsten som kulturskapande fält i förhållande till den globala marknaden och det koloniala arvet.” Så kan det låta när konsten skall göra lite samhällsnytta.