Rakt av blandningar mellan de båda arenorna konst och politik är inte särskilt lyckat. Den politiska sidan har inget intresse av att bibehålla distansen utan ser sin uppgift att omedelbart och på ett så okomplicerat sätt som möjligt placera en företeelse i sitt ideologiska fält. Jag är medveten om att eldfängda ämnen snabbt vandrar från den stillsamma konstdomänen till den politiska brutaliteten. Men jag fasthåller ändå att mitt intresse för SION borde vara ett helt okomplicerat konstföretag. Man kan göra konst av allting och då, som jag nämnde för en tid sedan, då det inte skapar någon särskild reaktion att använda sig av terroristorganisationer, borde det inte heller vara någon större sak att betrakta SION som ett konstnärligt material. Emellertid är det inte givet hur detta material skall utformas och komponeras. Det får jag skissa lite på utifrån fältstudier. Det förefaller som om SION har betydande framgångar och att den kritik som framförs inte på något sätt tycks påverka detta. Det är en infallsvinkel.
Jag håller fortsatt på att konsten är ett alternativt sätt att gestalta omvärlden. Vad detta alternativa sätt består i har ingen lyckats klargöra. Man kan nog säga att följande ingår: Distans, den mest generella delen av estetiseringen (det kan ibland vara lite si och så med det), estetisk och diskursiv komplexitet samt åberopande av säkra auktoriteter som t ex Rancière och den evige Foucault.
Pussy Riot blir i det här sammanhanget ett intressant exempel. Deras konst spelar främst en roll i det politiska landskapet men vilken roll har de i konstvärlden? Konstvärlden är visserligen förtjust över att något tycks fungera som social kritik men hur är det på lite längre sikt? I en artikel på Newsmill skriver Vilhelm Konnander: ”Komplexitetens fara ligger däremot i att tillskriva gruppen större konstnärliga kvalitéer än vad den i själva verket har. En ganska simpel konstperformance har här förökats och förstorats genom politikens och medias mekanismer.” Han kallar den också ”en smaklös provokation”. ”Smaklös” bör man var återhållsam med eftersom åtskilliga, numera konsthistoriska framträdanden, alltid brukar få det epitetet. Dock är Konnander ingen representant för konstvärlden. Men hur är det egentligen om man försöker skilja ut konsten från dess politiska nedslag? En möjlighet är att se verket som processkonst där den politiska dimensionen blir en del av verket. För att fungera måste den då återbördas till konstvärlden och just definieras som ett processverk. Emellertid tror jag inte att Pussy Riot är intresserade av detta. Konstkritikern Kate Hutton skriver en längre artikel i Artforum och man kan naturligtvis se den som en form av kvalitetskriterium (även en artikel i Artinfo får ses som en sådan bekräftelse). Men hon citerar också curatorn Pati Hertling “Think back to the moments that started revolutions. They weren’t always the most intelligent ideas, but they allowed for those ideas to be heard.”
Konstvärlden har, av helt naturliga skäl, sina förbehåll. Pussy Riot skulle inte kunna göra om sin performance i någon biennal i den internationella samtidskonsten. Den är helt och hållet platsspecifik men då inte av estetiska skäl utan politiska. Erfarenheten visar också att hårtslående politiska konstinhopp har svårt att få konstvärldens fulla erkännande. Konstgrupperingen VOINA, från vilken Pussy Riot kommer, har en ranking på 12.420. Och då har vi en grupp som lider av hopplös splittring. Jag skulle tro att i det längre perspektivet kommer det att bli så att konstvärlden tar av sig hatten men går förbi.
Glädjande nog har min estetisering av SION redan lett till visuell produktion.