1477: Skilda sångnummer

På lördag skall det hållas en manifestation för den iranske rapparen Shahin Najafi som drabbades av en fatwa för ett par veckor sedan (DN). Manifestationen sker på ett antal platser vilket man kan se på Facebook. En av dessa platser är Mynttorget i Stockholm vilket går att utläsa insprängt i den persiska texten. Tanken är att jag skall medverka och säga några väl valda ord. Om det överhuvudtaget är möjligt. Vi får se hur det utvecklas: Yttrandefrihet ist lustig.

 

I det senaste numret av Artforum skriver David Rimanelli om Whitneybiennalen: ”This Biennial does all the right things. Everyone says so. So why am I depressed?”

 

Orsaken till Rimanellis nedstämdhet är att den nya fasen av kapitalismen har lärt sig att exploatera konstens politiska kraft. Problemet har blivit välkänt i den internationella samtidskonsten och har bemötts på lite olika sätt. Ett svar är att det måste gå och så kör man på med kraftfulla politiska konstinstallationer i förhoppning om ett genombrott. Documentachefen Carolyn Christov-Bakargiev, som satsar på en Documenta med politisk aktivism menar dock (On Curating 04): ”An art exhibition can not change the fact that we use fossil fuel. But I think that it can change the singular individual visitor, in terms of the way that he or she experiences time or space, or the way in which that person moves from one chair to another.”

 

En modest, och säkert för många alltför modest målsättning. Men faktum kvarstår, vad konstnärer och curatorer än företar sig blir det häftig underhållning för de finansierande neoliberalisterna. En möjlighet att trots allt se något nytt är att upptäcka något gammalt på ett nytt sätt. I samband med utställningen på Malmögalleriet Signal visas Charlemagne Palestines film Island Song från 1976. Fredrik Svensk är lyrisk på Kunstkritikk och vill gärna se ett föregripande postkolonialt inlägg. Helt orimligt är det inte eftersom videon är inspelad på St. Pierre en sista rest av Frankrikes koloniala välde i Amerika. Men det intressanta är närmast det svårbestämda som finns i Island Song. Palestine är främst musiker och performer och tillhör samma generation som Philip Glass, Steve Reich och La Monte Young. Årtalet pekar ut något: Fluxus, minimalism, den enkla händelsen. Kanske är det främst ett sångnummer. Se själv här.

 

Det här inlägget postades i Biennaler, debatt, Konstkritik, om utställningar m m, yttrandefrihet. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.