Del 1292: Höstsäsongens biennaler

I den kommande höstsäsongen i konstvärlden kan man genom ett knippe biennaler få en uppfattning om konstens tillstånd. Redan igång (6 augusti) är Yokohamatriennalen där man har valt temat ”Our Magic Hours – How Much of the World Can We Know?”

Eftersom varje försök att i sådana sammanhang producera något åtföljs av stora förhoppningar är det inte helt oväntat att läsa:

”By learning to accept mysteries and contradictions, by learning to change our perspectives, we might find that suddenly, like magic, the world is open and accessible to us.”

Någon garanti utlovas dock inte. Bland deltagande konstnärer finns Henrik Håkansson med. Håkansson (617) tillhör de stabila veteranerna och han har klarat att hålla sig kvar i toppen under lång tid.

Adriano Pedrosa och Jens Hoffman curaterar Istanbulbiennalen (17 sep). Biennalen är uppbyggd utifrån arbeten av Felix Gonzalez-Torres. Gonzalez-Torres tillhörde generationen när den lämpliga titeln på ett verk var ”Untitled” och följaktligen kallas biennalen ”Untitled (12th Istanbul Biennial)”. Genom att inte publicera någon konstnärlista i förväg vill man förhindra att utställningen blir avläst genom konstnärerna. I frågan om när konstnärlistan skall släppas återvänder alltså biennalen till det äldre systemet att inte lämna ut namnen förrän i sista minuten.

Om någon undrar hur man väljer curatorer till biennaler kan man i det här fallet få veta att valet har gjorts av en kommitté bestående av tre curatorer (Carolyn Christov-Bakargiev, Hou Hanru, Jack Persekian, konstkonsulent och curatorn Melih Fereli samt konstnären Ay?e Erkmen). Inget att förvånas över. För att upprätta en kvalitetssäkring bland curatorerna får man utgå från dem som redan är kvalitetssäkrade och som sedan i sin tur kan bedöma vilka som lämpliga.

Victoria Noorthorn lovar en provocerande biennal i Lyon (15 sep), “A Terrible Beauty Is Born” ett citat från W. B. Yeats. Visserligen provocerande men dock inte mer än att den skall kunna tilltala publiken. Projektet är ambitiöst och hennes curatoriska lista är lång och hon framhäver fantasin som mänsklighetens stora frigörelse. Hon gör också ett försök med estetiken som hon menar bör vara ”fruktansvärd”. Men det finns inte mycket som talar för att Lyonbiennalen kan bli något mera än en typisk biennal. Ehuru väl underbyggd och ekonomiskt välmående har den aldrig uppnått att bli tillräckligt uppmärksammad och inte heller inflytelserik.

Det förefaller sålunda som om konstens offensiv befinner sig i curatorernas händer. En offensiv som i allt större utsträckning får utställningar att närma sig konstverket utan att kunna nå hela vägen. Fortfarande är det en obeveklig spärr som gör att konstvärlden inte tillåter curatorn att göra konst av konstnärerna och deras bidrag.