Del 1283: Afrikanskt i Finland

Jaja, eftersom det snabbt kom fram att Xu Zhens magiska performance skapades med hjälp av stålbågar var den illusionen smärtsamt enkelt avklarad. Istället har jag funderat något på den recension som Magnus Bons har skrivit om Ars 11 på konsten.net. ”Ars” är en återkommande utställning i Finland, vanligtvis i Helsingfors. Den nu föreliggande upplagan ägnas helt åt afrikansk kontemporär konst. En rad kända afrikanska namn finns med jämte en del andra konstnärer som har gjort projekt om Afrika. Det afrikanska laget innehåller inte de allra största namnen: Yinka Shonibare är kanske för mycket engelsman, Pascale Martine Tayou och Ghada Amer lyser med sin frånvaro. Georges Adeagbo och El Anatsui är med sina placeringar 1.348 resp. 1.329 de starkaste korten. Bons skriver:

 

”Man har velat bryta en kvardröjande stereotyp uppfattning om ’anonyma tidlösa traditioner’ som endast ’imiterar västerländsk modernism – och istället presentera Afrika som kulturellt fenomen.’”

 

Och Bons tillägger:

 

”…formuleringen ’kulturellt fenomen’ pinsamt obekväm och aningen daterad. Föreställ dig det omvända – varför göra en utställning om Europa som kulturellt fenomen?’”

 

Han har naturligtvis rätt i att ambitionen att försöka fånga in Afrika som ett enhetligt kulturellt fenomen är en övermäktig uppgift, fast helt i linje med de andliga överansträngningar som konstprojekt inte så sällan kastar sig över. Men det rör sig trots allt om en konstutställning och om man istället skriver ”konstfenomen” blir det betydligt enklare. Europa som konstfenomen är först och främst att denna världsdel skapade det moderna konstbegreppet. När vi fick ett sådant under 1800-talet uppstod behovet av ”det omoderna konstbegreppet”. Då något sådant inte kan fixeras formuleras hypotesen om att det moderna konstbegreppet är ett medvetandegörande av ett fundamentalt uttryck som finns och har funnits i alla kulturer. Därmed blir det moderna också det omoderna men är långt fram i tiden enbart en västerländsk affär. Det moderna lånar visuella uttryck från andra kulturer och exporteras vartefter till allt fler platser på jorden. Och den moderna konstnärsnormen är en rent europeisk uppfinning: Konstnären som väljer fritt och med rätt att överskrida och att kritisera med yttrandefrihetens självklara rätt. Ingen annan kultur har fått fram en sådan figur. Det afrikanska konstfenomenet, när det kontemporära tränger in överallt och uppmanar till deltagande, har naturligtvis svårt att leva upp till en sådan konstnärsroll. I Afrika är det inte många platser som ger utrymme åt kontemporär konst och det är livsfarligt att kritisera de flesta regimerna. Den kontemporära institutionen ger givetvis alla konstnärer rätt att gör vad de önskar men för afrikanska konstnärer är det underförstått att de skall göra något ”afrikanskt”. När de gör det blir alla parter något så när nöjda. Den kontemporära centralinstitutionen får sin autentiska socialkritik med moralisk vind i ryggen och de afrikanska konstnärerna kan bli framgångsrika som – afrikanska konstnärer.

El Anatsui (f. 1944 Ghana): Between Earth and Heaven, Aluminium och koppartråd, 2006.

Arbetet är ett typexempel på “afrikansk konst” anpassad till kontemporära behov. Vill man se närmare på hur diskursreferensen skapas kan man läsa här.

 

Det här inlägget postades i Biennaler, Konstkritik, konstteori, Tillståndet i konsten 2011. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.