Del 1163: Mening, alltför mycket mening

Recensionen i DN om Christian Andersson utställning på Moderna i Malmö har oklar upphovsman. Den annonserar som skriven av Dan Jönsson men är signerad Sinziana Ravini. Och den verkar mera Jönsson än Ravini.

I Anderssons utställning är referenserna otaliga. Inga tillfälligheter, få subjektiva inslag. Och det är så det går till. Enligt Dickies institutionella konstteori skulle det inte ens vara konst. Förmodligen har inte Dickie funderat på att det kan finnas många artefakter i en utställning, långt mindre att dessa inte ens spelar huvudrollen utan handlar om något annat. I vilket medium äger detta rum? Skulptur? Nej, det är installation (den består av ett antal installationer), men installationen är för otydlig för att kunna kallas för ett medium. Medium är nödvändigt för Dickies teori. Hans uppföljare, som han samarbetat med, David Graves har i sin bok The New Institutional Theory of Art löst problemet med samtidskonsten genom att ge den en uppgift, att visa att allting kan vara konst, sådant man började med på 60-talet men som nu är avslutat. För att det skall bli riktig konst behövs det regler. Graves ser inga regler i samtidskonsten. Graves är filosof och han bekräftar de fördomar jag har mot filosofer som konstruerar teorier. Ser de inte upp så slår deras brist på empiri tillbaka. Arthur C. Dantos konstteori utgår ifrån att konst är inbäddad mening. Det kan tyckas stämma på Andersson om det inte vore för att det finns alltför gott om mening. Att bädda upp det inneboende ger inte så mycket mening eller alltför mycket. ”För att förstå verkens konceptuella poäng räcker det inte att titta på deras form, material eller innehåll; de måste sättas i ett konst- och idéhistoriskt sammanhang för att bli begripliga”, skriver Ingrid Stigsdotter klokt i en recension i SDS

Den internationella samtidskonsten (alltså DIS) har blivit ett problem. Vad är det? Otaliga seminarier och artiklar har producerats för att definiera något som pågår hela tiden och överallt och som är vad som gäller. Det har inte hjälpt. Men dess seger är total. T o m gamla modernister har börjat anpassa sig och låta sitt material inordnas i något tema, något som är ett DIS-tecken. Den som är insatt i DIS kan genast se att Andersson hör dit. Och något typiskt i många av de projekt som visas är att de innehåller otaliga referenser, visar överraskande detaljer som betraktaren med mindre eller större ansträngning kan dra fram. Samtidigt verkar det inte vilja något bestämt. Upplevelse, överraskning och fascination saknas inte. Inget överskridande, relationen till samtidskonstens favoritobjekt modernismen har med tiden blivit allt vänligare och närmast längtansfull. Kontrasten till den hårdföra socialkritiken är påtaglig. Den vill något, den skall ut och förändra världen och förankrar sig i betraktarens samvete: Detta är angeläget. Men sedan man insett att ingen utanför konstvärlden bryr sig har luften gått ur även om de fortsätter att envetet produceras. Trots allt är det angeläget.

Så vad vill utställningen From Lucy with Love? Den gamla devisen ”Detta är konst” duger naturligtvis inte. Snarare ”Detta är bra konst”. För även om vi inte kan komma överens om vad DIS är för någonting så kan vi vara eniga om vad som är bra samtidkonst. Och Andersson visar bra samtidskonst, det är kritikerna eniga om, åtminstone med svenska mått.

Recensenten i DN avslutar sin positiva bedömning med att blicka tillbaka på modernismen och surrealismen, de båda refereras i utställningen. När de var aktuella tog utövarna”i alla fall sina idéer på blodigt allvar”. Man kan också säga att de kämpade för den progressiva konstens erkännande. Emellertid kunde de knappast drömma om den totala omfamning som idag kommer DIS till mötes.

2010 års dyraste målning i avdelningen Contemporary av kinesen Chen Yifei: Stråkkvartett, 1986 (7,85 milj dollar)