Signalfel på järnvägen i övre Oslo. Ni vet det där med att tåget står stilla på en station och väntar. ”Det kan ta 5 – 10 minuter”, sägs det i högtalarna. Men det hjälper inte att uppgiften repeteras efter 10 minuter. Sedan blir det inte mer information. Jag var på väg till Gardermoen och hade också god tidsmarginal. Den blev emellertid snart uppäten och ett desperat försök att ta mig till Oslo S med buss slutade med att det sista halmstrået försvann när även flygtåget var försenat. På något sätt ordnar sig allting till slut och vid midnatt jag nådde den svenska kontinenten omgiven av glada fredagsfirare i Helsingborg.
Så utföll sista etappen i min resa till norska Skien och juryarbetet med Sørlandsutstillingen. De jurybedömda utställningarna har större betydelse än i Sverige. Varje landsdel har sin egen utställning jämte den nationella Høstutstillingen. Självklart är det ingen lämplig form för dagens samtidskonst men i viss mån har man lyckats överleva också detta. Fjolårets Sørlandsutstilling där jag också satt med ägnades åt den problematiken. I det inlämnade materialet är det inte mycket som kan räknas in som samtidskonst med internationell orientering. Juryn valde att uppmana ett antal yngre konstnärer att lämna in arbeten och på så sätt gick det att visa upp den möjliga regionala mångfalden. Den närmaste grannen Vestlandsutstillingen har i år valt temat ”Samtidskonst”.
Utanför de större städerna dominerar modernismen. Den dominerar också i storstäderna men det märks inte på samma sätt. Skulle man göra en statistisk överblick av vilken konst som är numerärt störst är det ingen som helst tvekan om att modernismen står som överlägsen segrare. Juryn får alltså ta ställning till modernism och konstnärer som i stor utsträckning är födda på 50- och 60-talen. Modernistisk konst kan varieras men sällan med något riktigt lyckat resultat. Mest handlar det om relativt välgjorda variationer av landskap och abstraktioner. Vanligaste material är akryl och olja; en del teckningar och även en del foto. Av foto är det mesta baserat på vad man skulle kunna kalla för ”fotoklubbsestetik”. Några få grafiska blad, några få skulpturer. Inte många videor, de som lämnas in får räknas till samtidskonsten eller ett försök att tillhöra den.
Den envisa modernismen som inte bryr sig om globalisering och internationalisering. Den internationella samtidskonsten tar sitt fulla och ambitiösa ansvar för alla sociala och politiska frågor, visserligen symboliskt och utan märkbar effekt, men likafullt. Vad vill en modernism idag? Är modernismen något mer än ett hantverk utrustat med förutsättningen att kunna varieras i det oändliga och uppburen av både marknad och intresse? Men utan status.
Juryn var ändå enig om att det ibland lyckas med att få fram något oväntat. Kanske inte alltid utifrån de intentioner som upphovsmannen tänkt sig men det spelar mindre roll.
Jag och de övriga i juryn har dock inte några svårigheter med att sätta samman en utställning som vi menar är intressant. Vad är det regionala? På vilket sätt skall man visa upp dagens modernistiska konst? Och varför? Hur ser det ut när man blandar modernismen med egentlig samtidskonst? Vilken curatering behövs?
Under tiden har Art Basel Miami Beach ägt rum och ett arbete blev betraktat som alltför politiskt. Parisduon Claire Fontaine (James Thornhill och Fulvia Carnevale) hade satt upp en skylt med texten CAPITALISM KILLS LOVE som en del av konstmässans projekt. En av fastighetsägarna kände sig obekväm med detta som alltför politiskt och det fick tas ned. Än finns det känsliga människor.
Claire Fontaine Captialism Kills Love (Red, White, Blue), 2009