Del 764: Den lovprisande recensionen

Nu har den kommit! Det verkade inte troligt men till slut anlände den överväldigande positiva konstrecensionen av Odells projekt. Författaren till detta aktstycke är den välkända Sinziana Ravini i GP.

När jag tar del av hennes utläggning står det snart klart att det inte är någon av Ravinis bättre skrivelser. Jag hyser all respekt för recensenten som vanligtvis är både kunnig och skärpt. Men här tycks hon lida av en frustrerad affekt med vilken hon till varje pris vill försvara Odells verk. Efter en tämligen onödig och förvirrad serie av konsthistoriska referenser som kröns av ett par barockverk försöker hon göra saken till en feministisk historia och psykvården till en helig plats i samhället.

Efter detta utfall letar hon fram boven i dramat. Det är folket. Folket som går förbi den simulerande konstnären och inte griper in. Mot dem skall vreden riktas. Vad det nu skulle vara bra för. Att människor, särskilt i storstäder, inte vill blanda sig i situationer där människor uppträder egendomligt är ett utbrett fenomen och delvis förståeligt. Jag tror inte det går att fostra om folket på den här punkten.

Sedan följer en ström av påstående om psykvården och allt som verket öppnar för att få oss att förstå hur illa ställt det är. Säkert kan man alltid diskutera psykvården men vi vet också att konsten hittills inte förmått att åstadkomma något som helst externt resultat under hela dess socialkritiska era. Denna sorgliga skepnad får naturligtvis ingen plats när Ravini är i utredningstagen.

I slutklämmen blir det bara obalanserat:

”Hur förhåller sig då detta verk till modernismens romantisering av den galna, vilda konstnären? Mycket sunt skulle jag vilja säga. För här finns det inget frosseri i personliga trauman utan en välavvägd undersökning av psykiatrins mörka skrymslen. Men verket går även längre än så, det inbegriper såväl mediernas som folks reaktioner. Vi är alla delar av Odells sociala totalkonstverk. Vi är bara mer eller mindre medvetna om det.”

Jaja, så kan det gå. Jag vill ändå påstå att Odells verk blir ännu intressantare. Det handlar om ett gränsöverskridande som helt självklart har uppfattats både av konstvärlden och världen i övrigt. Normutmaningen handlar om att en svag grupp blir utsatt när den hierarkiska ordningen på en institution skall ifrågasättas. Konsten tillåter inte detta och det är den etiska frågan i projektet. Ravini tar inte upp den, kanske väl medveten om att den inte kan försvaras. Vi har att göra med ett normbrott som man knappast kan vänja sig vid. Inte heller är ett utilitaristiskt synsätt gångbart, alltså att offra någon för att komma åt ett större mål. Konstens grundläggande regel om att slå uppåt och försvara nedåt lär inte vara aktuell för förändring.

Men det går naturligtvis att försvara Odell genom att påtala att hon tog en viss risk vilken får bedömas som liten. Och såvitt vi vet fick det inga konsekvenser. Är det då acceptabelt? Så har vi igen frågan om vad som skall vara tillåtet i konsten.

En annan sak som är minst lika intressant att diskutera hur uppmärksamhet och reaktioner från världen utanför konstvärlden skall värderas. Konsten lever i sitt begränsade rum och framför ständigt en önskan om att nå utanför. Men när det sker, sker det nästan alltid på fel sätt. Så är det också i fallet Odell. Huvudintresset har hamnat i vad som är tillåtet i konsten, vilka friheter en konstnär kan ta sig. Jag menar att det är en högst central fråga, vilken roll skall konsten spela och hur skall spelreglerna se ut? Skall konsten främst vara en intern historia med pseudo-socialkritiska projekt? Eller skall den spela en faktisk roll och i så fall på vilket sätt? Och en ännu intressantare aspekt: Är det nödvändigt att konsten förlorar sin identitet som konst när den eventuellt skulle påverka den sociala verkligheten? Om Odells projekt skulle föra med sig en genomgripande diskussion och förändra psykvården, skulle det fortfarande vara ett konstprojekt? Hur skulle det manifesteras? Förutsättningarna är redan givna, för att något skall vara kvalitativ konst måste det bekräftas av konstvärlden.

Jag måste erkänna att jag är fängslad av den associationskraft som uppvisats av Ingrid Elam och Sinziana Ravini när det försjunkit i Odells projekt: Altartavlor och barockmålningar. Jag har också en idé men med den får vi vänta tills i morgon.

Missa inte Johan Lundbergs kommentar om ännu en amatörtyckare i SvD i ämnet konstteori på Axess.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

5 svar på Del 764: Den lovprisande recensionen

  1. Johan Lundberg skriver:

    Ravini har i AB två gånger påstått saker om mig som inte stämmer. När jag har bett henne exemplifiera var uppgifterna kommer ifrån har hon inte svarat. Detta diskvalificerar henne helt i mina ögon, trots att hon tidigare skrivit rätt bra saker i Axess. Men sedan dess har hon uppenbarligen som ambition att bli populär i en viss sorts medieetablissemang, vilket gör att hon skriver sånt som hon tror går hem hos de kulturredaktörer som för dagen är hennes chefer.

  2. Lars skriver:

    Johan. Jag har följt din diskussion med Ravini. Hon har naturligtvis inget att vinna på att fortsätta att diskutera särskilt när hon siktat fel. Och ditt projekt om acceptans för klassiskt måleri är inte precis någon höjdare, det är inte oväntat att du därför ses över axeln. Om det skall göras med framgång krävs att du finner företrädare, konstnärer, kritiker och teoretiker som har relevans på samtidsscenen

    Däremot tror jag inte att Ravini försöker göra sig populär hos kulturredaktörer. Man kan vara säker på att det är ett personligt engagemang. Hon har vid åtskilliga tillfällen visat en naiv övertro på konstens betydelse.

  3. Johan Lundberg skriver:

    Ja herregud, sedan när blev det ett kriterium på bra konst att den är “sund”? Och “välavvägd undersökning”? Det är kanske bra att det finns nån som anser att konstens roll är att vara springpojke åt politiskt korrekt tänkandet.

  4. Johan Lundberg skriver:

    Ja herregud, sedan när blev det ett kriterium på bra konst att den är “sund”? Och “välavvägd undersökning”? Det är kanske bra att det finns nån som anser att konstens roll är att vara springpojke åt politiskt korrekt tänkande.

  5. Lars skriver:

    Vill man vara petig kan man nog säga det. Ravini skriver här klumpigt men hon vill få fram att det inte handlar om den modernistiska konstnärsrollens extrema yttringar (men vem skulle få för sig det?); att skriva att undersökningen är välavvägd går också för sig som yttrande om kvalitet men det är naturligtvis varken nödvändigt eller tillräckligt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.