Del 605: Konstens betänkliga ursprung

Det var nu ett tag sedan Kristoffer Arvidssons avhandling ”Den romantiska postmodernismen” lades fram. Recensioner finns på flera håll. Dan Jönsson i DN och Håkan Nilsson i GP. Avhandlingen berör förhållandet mellan romantiken och postmodernismen.

Håkan Nilsson gör följande citat :

“I den långa slutdiskussionen återvänder Arvidsson till ett antal filosofiska och konstteoretiska sätt att se på de återkomster han diskuterat i avhandlingens första del. Diskussionen slutar med ett konstaterande om att romantiken fortfarande är möjlig. “I upptäckten av nuet i det förflutna knyter postmodernismen an till romantikernas projekt” skriver han. En sådan insikt kräver också en ny historieskrivning av det postmoderna.”

Och Dan Jönsson:

”Ju mer man gräver, desto mer framträder romantiken som en ständig närvaro i den moderna konsten – föraktad för sin “kitschiga” känslosamhet, avskydd för sina nazistiska förbindelser. Och ändå alltid levande.”

I det här sammanhanget är det nog så väsentligt att slå fast en sak. Konst är en skapelse av romantiken, romantiken och konsten är ett och detsamma. Med konstbegreppets förändring uppstår en kritisk granskning av romantiken men man skall komma ihåg att inga av de grundläggande egenskaperna förändras. De är i det närmaste helt resistenta mot begreppsutvidgning.

Jag har nämnt dessa egenskaper flera gånger men här är några av dem igen:

Högdiskursen: Ja, den blir man inte av med, utan den är konsten inget som helst. Konsten föds i romantiken genom högdiskursen. Den är verkligen hög när det sker, det handlar om de yttersta tingen.

Det överskridande: Visst, ingen skulle vara intresserad av en konst som anpassade sig som en standardprodukt enligt marknadens villkor (jo, det sker i och för sig, men det är en annan sak)

Upplösningen av konstens specifika tekniker, alltså att konst kan utövas med vilka metoder som helst och ändå framstå som en enhet (detta har hittills bara skett i bildkonsten) – detta deklarerades av romantikerna men kom inte att praktiseras förrän långt in på 1900-talet.

Obegripligheten lever också kvar. Konsten som komplement till filosofin måste framstå som en singularitet utom räckhåll för begreppsbildning.

Det föreföll som en av de romantiska grundpelarna skulle försvinna med det postmoderna genombrottet. Att konsten alltid har funnits. Men så blev det inte. Det gäller fortfarande i konsten att den funnits alltid, att den gåtfullt sprungit fram ur outgrundliga källor i historiens gryning.

Romantikens känslosamhet lever alltså kvar indirekt. Konsten är alltjämt för konstvärlden den eviga och oföränderliga kraft som den alltid varit. Dessa religiösa övertoner ligger inte långt under ytan. Notera bara den ständiga överskattningen av konsten kraft att påverka världen och nå ut till alla människor.

Se bara på den otroliga uthållighet som nu rumsterar i samtidskonsten. I en outsinlig ström av variationer på det socialkritiska temat stiger ständigt nya förhoppningar fram om att konsten skall om inte förändra världen så i varje fall fördjupa vår kunskap om den.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, konstteori. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.