Inte kan man precis säga att samtidskonsten är i uppenbar kris. Det produceras enorma mängder och förmodligen kommer de nästa månaderna att åstadkomma ett nytt rekord vad gäller utställningsproduktion. Med andra ord växer konsten i alla riktningar. Fast vi talar här om kvantitet.
Eftersom kvalitet hänger samman med förnyelse är den avdelningen en helt annan femma. Men jag tror inte att konsten kommer att fastna i en kvantifieringsspiral. Problemet är nog närmast att diskursbildningen för närvarande tycks vara uttömd. Visserligen är curatorerna (är här hänger de flesta kritiker på) fyndiga nog att kunna vända och vrida på ämnet, finna nya ingångar och framför allt att se till att hålla sig med dagsaktuella och ”angelägna” rubriceringar. Men alldenstund konsten måste visa sig radikal i ett socialkritiskt perspektiv lider formuleringsviljan av att pendla farligt nära klichéerna. Den konst som produceras är tills vidare fångad av det gällande diskursnätet. Uppenbart är det så att konstproduktionen skulle kunna läsas på helt andra sätt. Där finns ett litet andningsutrymme.
Mathias Jansson har varit på Malmö konstmuseum och skriver i konsten.net att det inte verkar så övertygande:
”The Real Thing”, som är namnet på utställningen, syftar enligt curatorerna Greta Burman och Marika Reuterswärd på att dagens konstnärer tänjer på verklighetsbegreppet, jag som trodde det att det snarare var konstbegreppet man tänjde på.”
Här hänger nog inte Jansson med i svängarna. Konstbegreppet är i konstvärlden sluttänjt (ja, i och för sig vet vi nog att det är en uppenbar lögn byggd på en idé om den korrekte och gode konstnären). Däremot har konstens socialkritiska dokumenteringsiver fått vika för något friare produkter. Det skall inte överdrivas men de båda curatorerna har sniffat rätt. Men vem tror på allvar att konstnärerna tänjer på något verklighetsbegrepp? Konstvärldens? Eller curatorernas?
I varje fall hejdar Jansson sin kritik för att falla ut i en av de många kära konstklichéerna:
”Vem förutom en konstnär har i dagen samhälle förmågan att stanna upp och för oss stressade samtidsmänniskor belysa det självklara och existentiella ur nya intressanta vinklar och perspektiv? Det är knappast TV:n, radio eller andra medier som ytligt skummar av det digitala bruset. Konsten framstår idag som ett av dem få medium där den fördjupande diskussionen och de stora frågorna fortfarande sätts i fokus.”
(Han kunde inte låta bli att ta med ett ”fokus” – snälla Jansson inte flera ”fokus/fokusera”, tack) Nåväl, tänker man efter kan man fråga sig om det var bättre förr. Det var det naturligtvis inte. Fördjupad diskussion och stora frågor – för vem? För konstvärlden som egentligen inte är intresserad.
Och mer bjuder han på:
”…ett intressant exempel på hur samtidskonsten idag obehindrat rör sig mellan fin- och populärkultur och inte är rädd för att inkräkta på områden som traditionellt inte tillhör konsten.”
Låt mig konstatera att en sådan rörelse är och förblir skenbar. Konsten har i det avseendet inte kommit ur fläcken.
Jonathan Griffin har i Frieze skrivit en sakligt kritisk artikel om Manifesta 7. Han skriver en del om klichéer, ett gott exempel är:
‘”the artists penetrate the borderlines of knowledge and science”.
Jaha, och vad skall man där och göra?
Intressant, intressant. Befinner mig på dans- och teaterfestvialen i Gbg, Open Lab med Ong Ken Sen som ledare. Stor är viljan bland de olika disciplinerna och många invändningar (en hel del problem att tampas med) kan man ha, men det kanske är bäst att sitta på sina kort i detta läge. Det finns lösningar till de diskursiva frågorna, men tiden är ev. inte rätt..
Hursom hade jag turen att se Gob Squad framföra Gob Squads Kitchen. Sehr, sehr gut. Det bästa jag sett på mycket länge.