Del 513: Estetiken bygger broar mellan kulturer 1

Konsten kommer inte undan sin uppgift till vilken den är nödd och tvungen: Estetisera något, gör det till ett verk. Det stiger därefter mot en ambitiös himmel, blir tung och reflekterad samt – vilket konstnären kan hoppas på – belamrat med tillskyndande kritikers tolkningsbegär.

Jag har varit inne på ämnet ett antal gånger men saken har inte avancerat. Trots allt är det inte jag som bestämmer utan konstvärlden. Här en snabb rekapitulering; detta har hänt: Konsten tar ett språng ut ur den kompositionella och expressiva estetiken och låter den sociala och politiska verkligheten förvandlas med den magiska estetiska gesten. Socialkritiken, alltså, estetiserad verklighet som nu kan betraktas på ett annat sätt. Alternativ politik i ett reflektionsrum. Så långt är det rätt och bra. Men det blir så att säga stående på startplattan med konstvärlden som nyfikna och positiva deltagare. Inte går det att backa ut, vägen framåt tycks spärrad. Ja, där står vi och väntar på att något skall ske.

Under tiden kan man se intressanta exempel på estetiseringseffekten. Maria Friberg ställer just nu ut på Kulturhuset och Galleri Charlotte Lund i Stockholm: Boys Are Us. Hon är sedan länge känd som feministisk konstnär som specialiserat sig på mannen, gärna klädd i kostym. Friberg vill själv tona ner sin roll som feminist, men sådant har ofta konstnärerna svårt att påverka. Hon har länge varit ett utmärkt pedagogiskt objekt för genussektionerna i konstvärlden. Det är inte attraktivt för en konstnär att bli uppfattad på ett visst sätt hela tiden.

Det som jag tycker är intressant är en gammal sak av Maria Friberg, no time to fall från 2001. En liten videoloop som visar president Bush när han håller sitt första tal till nationen. Eller rättare sagt, talets pauser är samlade till en Bushbild med enbart mimik och kroppsspråk samt en applåderande publik. Den har visats många gånger och finns även på Kulturhusets utställning. Vad säger oss då detta ansikte? Här finner man en stor iver bland konstvärldens utsända. En fängslande läsning. Den amerikanske curatorn Rusty Freeman menar:

“no time to fall is something of a masterpiece by virtue of it not being staged by Friberg, it was an real performance that she skillfully edited. Yet, Friberg clearly demonstrated her social perspicacity by artfully identifying the chinks in the armor”

Detta är huvudlinjen och man kan rada upp andra läsningar:

”Applåd¬salvor¬na i bakgrunden tycks tvinga fram den stackaren som aldrig kommer till skott. Det är en rolig film och man skrattar gärna, men den är också allvarlig. Det är en osäker man vi ser, en pojke i en mans kostym.”
(Anna Brodow i SvD)

”…enbart behållit de mer eller mindre lyckade konstpauserna mellan talets verbala delar. Gör man samma övning med ett antal valfria politiker träder förmodligen löjet fram med all önskvärd tydlighet, men det märkligaste med krigspresidenten Bush är att han plötsligt röjer sig som en lite osäker pojke som tyst fikar efter beröm.”
(skriver Anders Olofsson i konsten.net. Han nämner ovan att man kan få fram löjet även ”med ett antal valfria politiker”. Jag tror det går lika bra med valfria konstkritiker.)

”Och det är just i avbrott som dessa, då mannen inte talar utan tar emot applåder, som sårbarheten hos den enskilde synliggörs. Bush blir människa, skulle någon kanske säga. Men lika mycket handlar det om en kritik av just den synen på det mänskliga, till förmån för föreställningen att det mänskliga alltid spelar på skillnaden mellan representation och singulärt liv. Det mänskliga gestaltas här inte som något man är utan som ett blivande.”
(Fredrik Svensk i konsten.net. Typisk Svensk filosofisk djupskruv)

”Det hela blir mycket märkligt. Vi får se en av världens mäktigaste män uppvisa en rad komiska grimaser. Förväntansfulla miner varvas med applåder och tillfredsställda leenden. Ibland försöker han pressa leendet tillbaka, som om han ville övertyga oss om att han är en man med självbehärskning och kontroll. Kanske är det en glimt av människan George Bush vi får se i Maria Fribergs video?”
(Museipedagog Elisabet Hedstrand på Stockholms länsmuseum vandringsutställning 2007)

Osv. Det här tycker konstvärlden om. Vi har Bush och den som ser kan glädjas åt att ”avslöja” världens mäktigaste man. Men hur är det, egentligen? Vad är det man kan se?

Grimas 1

Grimas 2

Utan Grimas

(Man får komma ihåg att när man tar ut videostillbilder vill man gärna ha lite extravaganta sådana och det är ganska enkelt att få fram sådana)

Jag kan inte se annat än att vi härstädes har ett solklart fall för Det Reutersvärdska Testet. Min gamle professor i Lund, Oscar Reutersvärd, invigde mig i konstens yttersta mysterium: Vad uttrycker ett ansikte i konsten?

Jo, man ser alltså på Bush och inser att detta är en man som just lämnat in sin självdeklaration – på heder och samvete. Alla andra tolkningar kommer från de behov och käpphästar som konstvärldens representanter går och idisslar på.

En liten, men intressant detalj. Maria Friberg gjorde en uppföljare 2005, no time to fall II. I den finns det inga särskilt intressanta grimaseringar. En osäker, men inte helt omöjlig, slutsats med ett mycket litet material, är att president Bush efter 4 år hade blivit mer rutinerad i sina framträdanden. Detta är fullständigt ointressant för konstvärlden som fortsätter att överväldigas av den första.

En liten brasklapp för den som är begiven på mer nyheter. Stalin stoppad i Oslo.