Del 341: Några problem med den spekulativa estetiken

För att fortsätta med gårdagens spekulativa estetik. Det finns några saker att tänka på när man skall dra igång en sådan maskin.

Såsom det framkom i Wallensteins artikel (och det är för övrigt självklart) är alla väsentliga referenspunkter i den spekulativa estetiken västerländska namn och de kommer huvudsakligen från Tyskland. Ja ni vet: Kant, Schiller, Schlegel, Fichte, Hegel, Schopenhauer, Benjamin, Adorno, Heidegger m fl.

Vi har ett problem här. Ett stort problem. Konstvärlden är globaliserad. I den kulturella mångfaldens namn blir det politiskt inkorrekt att styra konsten tillbaka till sitt ursprung. Jag säger ”ursprung” eftersom upprinnelsen till det moderna konstbegreppet hör samman med den spekulativa estetiken. Där börjar konst i modern mening. En samling idealistiska tyska filosofer är alltså orsaken till allt vi bråkar om i konsten. Ingen annan kultur har något liknande och det enda man kan göra är att med västerländska begrepp estetisera andra kulturyttringar som på ett eller annat sätt kan påminna om våra.

Något som ofta dras fram är det ”förmoderna konstbegreppet”. Detta begrepp som är ett teknikbegrepp kan utan större svårigheter läsas in i alla tänkbara kulturer. Allt som krävs är att en verksamhet kräver ett visst mått av teknik. Man kan fortfarande använda sig av det: Matlagningskonst, konsten att åka skidor, konsten att slå knopar, tillverka tunnor osv. Som förmodern brukar den avse manuella tekniker och inte industriella. Förbindelsen mellan det förmoderna och det moderna konstbegreppet skulle finnas i att sådant som måleri, skulptur, dikt och musik ingick i det förmoderna som teknikkonster. Men som det säkert är bekant för de flesta är tekniken sekundär i det moderna konstbegreppet. Lika lite som Duchamps pissoar har något att göra med tillverkningen och utformningen av sanitära produkter.

Det moderna konstbegreppet är bundet vid tanken på att nå Det Absoluta, alltså föreningen av konst och filosofi som skulle möjliggöra att uppfatta tillvarons sanna väsen, den kompletta kunskapen. Ingen konstnär med sitt förstånd i behåll talar idag om att nå Det Absoluta med sin konst. Det tillhör romantiken. Men konsten kommer ändå inte undan sin historia. Det Absoluta finns med som den underförstådda förutsättningen att konsten kan något alldeles särskilt och att den äger rum på en särdeles hög nivå av medvetenhet och intelligens.

Är det trots allt inte så att den konst som vi idag ser som den bästa är en västerländsk affär? Alla kultursfärer får förstås vara med förutsatt att den anpassar sig till västerländskt tänkande men gärna med ett exotiskt inslag av något utomeuropeiskt.

Vilken just nu aktuell utställning har fått de bästa recensionerna? Jodå, det är skulpturprojekt Münster. Vad hade vi där för någonting? Som någon förstulet påtalade: Idel vita västerlänningar.

munster-presskonflit.JPG
Skulpturprojekt Münster, enligt ledande kritiker bäst i världen just nu.

Vill ni läsa något lättsamt, ta en titt i den norska tidningen Klassekampen och se hurusom jag tillsammans med Matias Faldbakken döms ut som exempel på den goda konstens förfall.

Dessutom kan man följa den spännande historien om mina äventyr genom åren. På Konstvilks har jag nu nått fram till det intressanta året 1978.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag. Bokmärk permalänken.

17 svar på Del 341: Några problem med den spekulativa estetiken

  1. Ulrika von Bahr skriver:

    Klart som korvspad. Det Absoluta – Det Spekulativa – …kan vi skriva en syntes?

  2. Lars skriver:

    Syntesen är enkel: Den spekulativa syntesen har frambragt idén om Det Absoluta.

  3. lelle skriver:

    Hej Lars, apropå de senaste blogposterna så måste jag fråga om du läst “Kritik av den negativa uppbyggligheten”, som det pågått en kulturdebatt kring. “Kritik av den negativa uppbyggligheten drivs av något så otidsenligt som en tro på det sanna och det vackra…”
    http://www.aftonbladet.se/vss/kultur/story/0,2789,1047282,00.html
    “…den fråga som borde vara fundamental för varje konstnär med självaktning, nämligen vilka som är de inneboende kvaliteterna i konstverket, vilka egenskaper som betingar dess värde som just konst”
    http://axess.se/svenska/2007/05/intervju_lundberg.php

    Hur kan man komma undan med att använda oreflekterade och grumliga begrepp som “det sanna och sköna” utan någon som helst konkretisering? Det behövs väl bara fem poäng konstteori eller minsta inblick i de senaste decenniernas konstdebatt för för att inse att det är omöjligt att praktisera såna plattityder om man vill ha en vettig diskussion. Lundberg har också gjort ett konstprogram för Axesstv, “Det skönas återkomst”, där han lyfter fram nutida salongsmålare och till sist ställer frågan varför nutida konstutbildningar inte har plats för dessa. Det tycks finnas en stark klassicistiskt tendens i Sverige på flera håll – t.o.m Kazmierkas verkar ju som sagt vara inne på den linjen, och samma sak på litteraturområdet, där debatten om OEI och språkmaterialismen utgör en intressant parallel till Enanderdebatten. Klassicismförespråkarna verkar synnerligen dåligt pålästa om bakgrunden till konstens utveckling de senate fyrtio åren och är kanske svåra att tala till rätta… (Senaste Axess har för övrigt temat “postmodernismens kris”… ) Vad ska man göra?

  4. Lars skriver:

    Tack för länkarna, Lelle. Neoklassicister är dock knappast något större problem. Det finns ingenting som tyder på att de skulle ha någon som helst framgång i samtidskonsten. Du kan bara se på de stora utställningar som pågår just nu och även titta fram på de som kommer under hösten. I det stora hela är det som vanligt.

  5. lelle skriver:

    Men problemet är väl att denna strömning lockar folk som är ointresserade/oinsatta av samtidskonst och står i vägen för en intressant kritik…? Eller har jag fel?

  6. Lars skriver:

    Om man menar att den största tänkbara lyckan är att få så många som möjligt att inse att samtidskonst är det mest fantastiska som finns och ett absolut måste har du rätt. Men annars kan jag förstå att konstintresset i bredare bemärkelse hamnar i retroaktiviteterna. Och att detta inte spelar så stor roll. Att populär kritik i den här bemärkelsen skulle tränga ut seriös tror jag inte är något större problem. Tvärtom vill jag mena att samtidskonsten har aldrig stått starkare än den gör för närvarande.

  7. lelle skriver:

    Jag tror bara att den i offentligheten ganska utbredda misstron mot samtidskonst kanske inte är så bra. Och att den kanske främst beror på ointresse. Kritik av samtidskonsten kan vara berättigad, men är den inte underbyggd tar inte konstvärlden åt sig. Nu förs den seriösa kritiken främst i tämligen marginaliserade publikationer medan den allmänna förståelsen av samtidskonst släpar efter. Det samma kan sägas om poesin. Om samtidskonskritikerna kunde läsa på lite kanske detta gap kunde minska en smula?

  8. Lars skriver:

    Jodå lelle, det här är en kamp om själarna. Jag kan se många strategiska möjligheter att bedriva kampanjer för samtidskonst på hög nivå. Men du tycks mena att det finns någonting som är bra i sig med samtidkonst (en viss sort, med viss kunskaps- och insiktsnivå) som SKALL genom om det är möjligt (för folkets bästa?).

    Vi är snabbt i politiken. Vinn röster.

  9. lelle skriver:

    Jag tycker ärligt talar detta är en svår fråga. Du har nog rätt att intressekampanjer för samtidskonst kan bli populistiska och en tävling om röster. Men jag tycker definitivt att samtidskonsten förjänar en bättre offentlig diskussion än den nuvarande, att den är så pass intressant/relevant att den bör att vara ett intellektuellt debattämne i högre än den är idag. Frågan hur vilka metoder man skall använda för att åstadkomma detta.

    Det handlar väl om frågan om vissa kulturella uttryck förjänas att tas på större allvar än andra utan hänsyn till popularitet. Horace Engdahl har skrivit rätt så bra om det i boken “Högkultur som subultur” (i kort artikelform här: http://sydsvenskan.se/kultur/article150950.ece). Jag tycker varken att samtidskonsten skall “göra anspråk på att vara normgivande för hela samhället” (högkultur) eller att den “bara bör vara giltig för sina anhängare och tjäna till att utesluta andra” (subkultur), men kanske något mellanting (vilket den kanske på sätt och vis är idag, men på fel sätt?) Vad anser du?

    Ps. Du kanske redan visste det men det pågår en diskussion om bl a dig och Ulf Linde här: http://www.thejetsetjunta.se/?p=960 Och apropå Wallenstein: en intervjun med honom om ljudkonst i Nutida Musik där man också kommer in på frågan konsten framtid m.m., här: http://www.nutidamusik.se/index.php?option=com_content&task=view&id=13&Itemid=26

  10. lelle skriver:

    Jag tycker ärligt talar detta är en svår fråga. Du har nog rätt att intressekampanjer för samtidskonst kan bli populistiska och en tävling om röster. Men jag tycker definitivt att samtidskonsten förjänar en bättre offentlig diskussion än den nuvarande, att den är så pass intressant/relevant att den bör att vara ett intellektuellt debattämne i högre än den är idag. Frågan hur vilka metoder man skall använda för att åstadkomma detta?

    Det handlar väl om frågan om vissa kulturella uttryck förjänas att tas på större allvar än andra utan hänsyn till popularitet. Horace Engdahl har skrivit rätt så bra om det i boken “Högkultur som subultur” (i kort artikelform här: http://sydsvenskan.se/kultur/article150950.ece). Jag tycker varken att samtidskonsten skall “göra anspråk på att vara normgivande för hela samhället” (högkultur) eller att den “bara bör vara giltig för sina anhängare och tjäna till att utesluta andra” (subkultur), men kanske något mellanting (vilket den kanske på sätt och vis är idag, men på fel sätt?) Vad anser du?

    Ps. Du kanske redan visste det men det pågår en diskussion om bl a dig och Ulf Linde här: http://www.thejetsetjunta.se/?p=960 Och apropå Wallenstein: en intervjun med honom om ljudkonst i Nutida Musik där man också kommer in på frågan konsten framtid m.m., här: http://www.nutidamusik.se/index.php?option=com_content&task=view&id=13&Itemid=26

  11. Ilona Huss Walin skriver:

    Hej Lelle och Lars, jag vill passa på att fråga en sak i relation till er diskussion om förmedling av samtidskonst.

    Lars du skrev om Lunds konsthall och deras problem med publikfrånfall (Del 310 Lunds Konstall i svårigheter, Maj2007). De har haft hög nivå på det de visar men publiken har svikit. Du avslutade din artikel med “kanske tid att fundera mer på Konstpedagogik och Utställningspolitik”.

    Vad tänker du om dessa båda begrepp. Vilken del av konstpedagogiken menar du (grundskola, museumpublik…)? Vad är Utställningspolitik?
    I vilken riktning skulle du vilja att Konstpedagogiken och Utställningspolitiken utvecklades (i relation till förmedling av samtidskonst)?

  12. Lars skriver:

    Hej igen lelle,

    Tack för länktipsen. Tyvärr är Nutida Musik inte åtkomlig, men jag är onekligen intresserad av det där med konstens framtid. Jag hade inte sett att Lindedebatten utvecklat sig vidare. Tack för det också.

    Det försteg som konsten har är dess diskursnivå. Jag har tjatat otaliga gånger om det men det är kanske svårt att förstå. Enkelt uttryckt handlar det om att man inte kan få någonting utan ansträngning. Konsten har denna förutsättning. Den har en levande historia och den har en rad referenser i filosofin och andra diskursordningar. Det går inte att komma förbi även om man kan åstadkomma konstprojekt med olika nivåer för avläsning.

    Diskurskomplikationen är både ett hinder och en tillgång för konsten. Svårt att konkurrera med schlagerfestivalen, men ytlighet är inte allt människorna önskar sig.

    Om det alltså finns en sak där man kan säga att konsten kan göra krav på att vara normgivande är det att ställa kunskapskrav, utan referenser går det inte. Devisen Ju dummare, ju klokare är inte precis något att gå efter.

  13. Lars skriver:

    Hej Ilona!

    När man har en hall som skall vara till för en större publik tvingas man tänka taktiskt. Eller, borde, får det går utmärkt att köra över allt populärt och pedagogiskt och driva en högnivålinje som gör att all publik försvinner men statusen den står kvar. Och som sedan kan vara den merit som ger inträde till nästa karriärsteg för chefer och intendenter.

    Men bortsett från detta är det inte alltför svårt att skapa intresse för samtidskonst. Jag skulle vilja säga att aldrig har det varit lättare eftersom det finns så många attraktiva och egendomliga projekt – sådana som direkt skapar ett intresse. Mina egna erfarenheter talar entydigt i denna riktning. Men mycket handlar också om att pedagogik är en show, framställningen måste göras underhållande.

    Pedagogen får tänka på vilken nivå man rör sig. Man kan inte åberopa samma referenser för en grundskoleklass som för en grupp traditionella konstföreningsmedlemmar.

  14. lelle skriver:

    Konstigt, för mig fungerar länken. Den här kanske går bättre:

    http://tidskrift.nu/artikel.php?Id=4273

  15. Ilona Huss Walin skriver:

    Ok det har du rätt i, pedagogik är bäst när den är konstruerad som en show. Kanske det behövs komplement i konsthistorikernas utbildning (det är väl oftast de som blir konstpedagoger på konsthallar) för att de ska få kompetens i att tänka show. Om det skapas universitetsutbildning i att förmedla konst på showigt vis kanske det blir mer prestige och därmed automatiskt mer utveckling. Eller finns det redan utbildning i detta?

    Jag är fortfarande nyfiken på vad du i artikel 310 menade med “Utställningspolitik”.

  16. Lars skriver:

    Ilona. Utställningspolitik är sättet att bedriva utställningar med tanke på det uppdrag man fått av politikerna. Utställningspolitiken skall tillfredsställa så många krav som möjligt. Därför är också uppdraget praktiskt taget alltid definierat (om det finns ambitioner) som “brett och smalt”. Politiken består i att få denna uppdelning att fungera. Så att summeringen av en tids verksamhet kan visa att man både lyckats med att få publik och att göra utställningar för en kräsen inställning.

    Detta är ett taktiskt rävspel och fordrar sin särskilda kompetens.

  17. Lars skriver:

    lelle, tack för den länken. Nu har jag läst. Det finns en del att diskutera i den artikeln. Och om förslaget till framtid: Ess-dur och dimma.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.