Det pågående temat: Det skall vara ett djur i år; sannolikt får vi dras med det även under 2007. Här har vi två goda exempel
Laying Hen 2006
She Wolf 2006
Båda är arbeten av den mångsidiga performancekonstnären Pilar Albarracin. Hon är rankad 2037, snäppet över våra egna förmågor som Lars Nilsson (2278) och Maria Lindberg (2246). Skall vi föreslå dessa konstnärer med fallande kurs att pröva det animala tricket?
Men antagligen är det så att Albarricin har bättre uppbackning. Icke minst har Rosa Martínez gjort vad hon kan. Det är lärorikt att läsa hennes text om konstnären från Sevilla. Jag tvingas, återigen, meddela att Martínez har kalkonskruv på sina texter. Och inte bara en gång. Utan alla gånger. Lika obegripligt är hennes framgångar. Men även en curator är beroende av att ha rätt nätverk. Där har vi säkert förklaringen.
I övrigt kan jag rekommendera Enanders svar på föregående inlägg i Helsingborgs Dagblad. Det finns något lustfyllt i att läsa ursinniga texter. Det går inte att reda ut, men det går att skriva på i samma stil. Rätt sällan ser man sådant. Praktiskt taget aldrig i de stora drakarna.
En sak till kan jag föreslå. En liten dokumentärfilm av en filmare från Tasmanien, nu verksam i Sverige. Jag blev själv överraskad. Det tar en stund att hämta den.
Jag har läst Enanders texter i HD som nämnts här på bloggen. Det var längesedan jag blev så illa berörd av en stackars lokaltidningsjournalist. I mina ögon är det av Enander djupt, djupt oprofessionellt att avfärda svenska samtidskonsten så utan vidare. Med tanke på hans brist på ödmjukhet och uppenbara inskränkthet är det lätt att inte ta honom på allvar. Men man blir ändå tämligen bekymrad att en journalist kan förhålla sig till omvärlden på det sättet. – Förolämpa en hel yrkesgrupp utan att blinka.
Vem tror han att han är?
Martínez är ett skenande godståg, fyllt med billiga leksaker, gjorda av slavarbetare.
Johan: fin formulering. Det är också något fulkitschigt över texten, tycker jag. Den påminner om de guldpläterade elviskristallglasen någon kompis hade köpt på Graceland. Så mycket yta och krås, så lite substans. Man kanske hade behövt fylla dem med JD för att göra dem kompletta.
Ja, det är ju inte konstigt. Det finns ju många arter att betrakta och formulera. Ofta i kombination med oss människor.
Djuren är väl också människor.
Eller var det tvärtom.
Det är kanske också så att vi människor har utpräglade narcisstiska drag – vi vill inte se annat.
Ibland tål vi inte se oss själva – men när blir konsten species less?
Det finns ett problem med värderingen av samtidskonsten. Om vi likt Vilks anser att samtidskonstens kvalitet är det som konsvärlden anser vara kvalitet så är frågan om en ensam kritiker kan avvika från konstvärldens bedömning. Antingen är det ett slags majoritetens diktatur som ska gälla eller så är påståendet helt tomt. Dvs antingen måste det föreligga ett slags ”majoritetsbeslut” (majoritetens diktatur) då blir det substans ellerså är det kvalitet det den ensamme kritikern (eller annan konstvärldsmedlem) anser vara kvalitet (då blir påståendet ”kvalitet är ngt som konstvärlden anser vara kvalitet” tomt, innehållslöst). Det blir inte bara tomt utan också motsägelsefullt. Ett verk kan vara både dåligt och bra. En kvalitet kan vara både positiv och negativ. Vilks med sin ständiga lista tycks luta åt ett slags majoritetsbeslut. Men han markerar med ironi och distanserade resonomang att han inte riktigt delar kritikernas, kuratorernas mfl omdömen. Ibland undrar man om Vilks endast är intresserad av konst utifrån ett metaperspektiv. (Undantaget Nimis och Arx naturligtvis där han ger sig hän)
enander har kanske inte så fel ändå trots sina enorma generaliseringar.
Conny C-A Malmqvist
Hej Conny! Jodå, det är majoritetens diktatur som råder. I den ändå begränsade gruppen internationell samtidskonst kan man se kvalitet som det som väljs mest. Jag menar att det år svårt att komma med något annat. De konstnärer som uppträder på de bästa platserna och utställningarna, alltså de som blir får flest kvalificerade val representerar det som konstvärlden betraktar som kvalitet. Om man skall tänka sig någon orättvisa blir det konstnärer som arbetar långsamt och som av den anledning inte kan ta emot så många val som möjligen kan finnas. Men det är knappast någon väsentlig faktor.
Vi har frågan varför dessa blir valda. Skall man svara kortfattat är det att de uppfattas som relevanta, alltså att deras konst svarar mot de önskningar som finns i konstvärlden angående form och innehåll.
Lars, återigen blandar du ihop olika nivåer. Om du säger att ”det här och det här är bra konst” så är detta en normativ utsaga (sånt som kritiker sysslar med). Om du säger att ”konstvärlden kallar det här och det här för bra konst” så är detta en deskriptiv utsaga. Men om du säger att ”det här och det här är bra konst DÄRFÖR att konstvärlden kallar det för bra konst”, då har du härlett en värdering ur ett sakförhållande. Det är helt enkelt usel filosofi.
Får jag fråga Rasmus och Johan: ni två verkar ju på det hela taget vara överens med Lars Vilks vad han än säger, men menar ni verkligen också att värdeomdömen kan följa logiskt från empiriska omdömen?
Petter: på det hela taget? Gör du inte förhastade slutsatser nu? Jag må vara överens med Lars om många saker men att dra det till den graden kan du nog inte utgå ifrån. Jag anser likt Lars att den institutionella teorin är det bästa vi har för tillfället och som intresserad av konstteori så är det den jag måste utgå ifrån. Jag kan tycka att konstteorin överhuvud skulle behöva en epistemologisk grund att stå på och där finns det en del att göra om man ska ta sig an det projektet. Som konstnär är det inte direkt nödvändigt att beakta den institutionella konstteorin emedan det är intressant och direkt nödvändigt att strategisera i sin praktik, oavsett drivkraft.
Jag anser inte att man per automatik kan göra genomgripande värdeomdömen utgående ifrån empiriska. I detta fall tycker jag du hoppar över saker när Lars formulerar att han ”menar” något, detta något som härleds till det empiriska. Man kan hur lätt som helst bortse från det Lars menar om man vill det; detta ”menar” gör klart att det är Lars utvärdering av empiriska fakta som följer. Det står alltså andra fritt att tolka det annorlunda. Det är väl där du ska ge din alternativa utvärdering istället för att avfärda Lars dito som ”dålig filosofi” om du vill bestrida honom, egentligen? Nu är det ju inte min sak att svara för Lars.
Orsaken att jag ens ger mig i kast med det är att jag tycker du hugger lite väl hårt i Lars svar, det är trots allt en plats för kommentarer detta, där inläggen skrivs i snabb takt och ingen akademisk avhandling. Visst har du rätt att ge kritik men jag tycker inte att alla formuleringar behöver vara minutiöst exakta i en sån här diskussion. Eller du kanske vill ha upp det på begreppslig polemiknivå? Läste f.ö. Judith Butler i veckan och även om jag tycker hon har poänger och att det ligger en del i det hon säger så är det verkligen mycket i grundarbetet som blir ogjort, hon härleder mycket, till synes från ingenstans. Det verkar nästan som att hon försöker maskera det genom att använda ett så svårt och så begreppsligt språk som möjligt. Det var nu en parentes i sammanhanget.
Jag håller med Rasmus: den inst. teorin är det minst dåliga vi har just nu.
Ja, jag är pragmatiker. Det är därför jag trivs när i Nordamerika.
Hej, Rasmus! Jag ska iväg på fredagsmiddag men hinner svara kortfattat. Vad kul att du för din del svarar så utförligt och exakt! Det uppskattar jag verkligen. Det gläder mig också att vi är överens om att ett värdeomdöme inte kan härledas ur ett sakförhållande. Men du menar alltså att det inte är det Lars gör när han skriver som följer: ”Vad är bra, vad är dåligt? Fråga konstvärlden, svaret finns i vad som gäller.” Vad menar du då att han gör? Och om du menar att Judith Butler gör det som Lars inte gör, dvs. härleder mycket (värderingar?) från ingenstans, hur kan du då vara säker på att hon verkligen gör detta och att du inte bara tolkar det så, precis som du menar att jag (fel)tolkar Lars?
Petter: Judith förutsätter en hel del saker (på vilka hon bygger sina argument) utan att förklara varför eller varifrån hon får de sakerna. Det var bara en parentes i sammanhanget, hon lägger fram en akademisk essä(vilket nog förklarar saken) med brister. Detta är en gästbok, där inläggen knappast ska läsas på samma sätt. Det var skillnaden i forum jag var ute efter. Jag menar inte att du feltolkar Lars i hans inlägg, man kan ge den kritik du ger, men jag tycker inte den är vidkommande i sammanhanget. Man kan argumentera emot hur Lars uttrycker det (som jag förstår saken så är det ordvalen det egentligen handlar om i detta fallet). Vad jag vill veta är vad du har att komma med, har du något alternativ som är mer logiskt, en annan härledning utgående ifrån konstvärlden? Det var det jag efterlyste i mitt inlägg. Fast du kanske inte vill ge dig in på det området?
Petter: ursäkta ordvalet ”härledning” i nästsista raden. ”Bedömning” var det jag menade.
Ja, om det här är en gästbok så går jag kanske lite väl hårt fram med Lars, det kan du ha rätt i . Men jag uppfattar det mer som ett öppet forum för folk som i likhet med honom är intresserade av konstteoretiska frågor. Jag har flera gånger sagt, och jag säger det gärna igen, att jag uppskattar den här bloggen just för att den är öppen för vem som helst. Och jag uppskattar Lars för att han svarar så tålmodigt på alla frågor trots att det ibland hettar till. Det är ju fantastiskt att det är så mycket diskussioner här sen några månader tillbaka! Men om jag förstår dig rätt så menar du att trots att den kritik jag riktar mot Lars Vilks variant av institutionsteorin är legitim, att den inte bygger på en feltolkning av vad han säger, så hör den ändå inte hemma här? Varför?
Du vill ha alternativ till Vilks institutionsteori. Ja, vad sägs om någon av Dickies eller Dantos varianter? Vad jag vet säger deras teorier ingenting om hur konstnärlig kvalitet ska definieras, de handlar om konst som klassifikation. Fördelen med det är att det lämnar fältet fritt för personliga omdömen. Om du vill ha ett alternativ till dessa två kan jag rekommendera Richard Wollheims ”Konsten och dess föremål” som just kommit ut på svenska. Den är jättespännande, men inte heller Wollheim har naturligtvis något objektivt kvalitetskriterium att dra fram ur bakfickan, om det nu var det du menade med ”alternativ”.
”Men om jag förstår dig rätt så menar du att trots att den kritik jag riktar mot Lars Vilks variant av institutionsteorin är legitim, att den inte bygger på en feltolkning av vad han säger, så hör den ändå inte hemma här? Varför?”
Det handlar väl mer om sättet att uttrycka det, antar jag. Det verkade som att du förväntar dig en nivå som är över detta forum, en akademisk nivå och rackar ner på lars inlägg med kommentaren ”usel filosofi”. Inget att invända emot din kritiks legitimitet. Sen är det ju upp till Lars att svara på det. Jag håller med om att det är väldigt bra att det är så öppet och fritt, och jag vill gärna fortsätta ha det så (därav kritiken).
När det gäller kvalitétsproblemet så är det svårt att se att konsten skulle kunna ha något objektivt kvalitétskriterium överhuvud, därför är nog Lars alternativ det närmaste ett sådant man kan komma. Sen förändras ju den ”kvalitétsdefinitionen” allteftersom konstvärlden skiftar intresse.
Hej, Rasmus! Det är klart att du har rätt att kritisera mig också. Och din kritik är befogad, det där med ”usel filosofi” låter ju inte så trevligt. Jag får skärpa mig lite!
Hej alla!
Det har varit mycket några dagar och därför har jag inte hunnit med att följa upp inläggen. Men nu är det igång igen. Petter dammsuger lite väl frenetiskt angående mitt snabbskrivna inlägg till Conny. Det var ju inte tänkt att stå för en formell granskning. Men saken är intressant. Hur skall man göra klivet från empiri till värdering i den behandling som jag ger den inst teorin? Det är värt en liten spalt och den kommer senare idag. Fredrik Svensk har skrivit i HD idag och jag skall länka upp artikeln. Han passar på att på ett alldeles vanligt sätt avfärda inst teorin.