Del 182: Viskningar och inte rop, säger han

Anders Olofsson visar oss idag vägen mot den riktiga konsten. Vi får detta till livs i den recension han skriver i Konsten om Katarina Norling (Galerie Bel’Art AB till den 29.11).

Först kommer Olofssons historieskrivning: Förr var det ett förfärligt jäktande med nyaste nytt för konsten under modernismen. Sedan befriade oss postmodernismen från denna hets. Men, ack, så har nyhetssuget smugit sig in bakvägen från de ondsinta: massmedia och populärkultur. Och eländet kännetecknar särskilt biennalerna där de ytligt nyhetsstressande curatorerna löper amok i jakten på den senaste konsten. Ja, det är ett liv och ett kiv. Men Olofsson äger tydligen en egen klarsyn som övergår de internationella curatorernas. Han kan nu frammana den verkliga originaliteten:

”Det handlar inte om spektakulära yttre åthävor eller smart idéformulering, utan om ett förhållningssätt som ligger mycket nära det intima tilltalet, och som utgår från den djupt personliga världen, den som för det mesta inte syns eller märks i mediebruset.”

Ja, det låter som det alltid gör när konstvärldens representanter skall frammana sitt hjärtas innersta melodier. Man skall vara lågmäld och intim (Riktigt är detta, åtminstone är saken att man bör säga det – men absolut inte praktisera det för då går det utför backe). Och det är Norling (sedd av Olofsson) som exemplifierar detta: ”Med denna definition av originalitetsbegreppet är Katarina Norling en av Sveriges få verkligt originella konstnärer. Hennes konstnärskap har alltsedan debuten i början av 90-talet befunnit sig i ett tonläge som ligger avsevärt närmare viskningen än de djupa brösttonerna ”

Som jag nyss nämnde skall man inte leva som man säger. För Norlings del erinrar vi oss Bobos hjärta på Alnarp. Inte precis en viskning.

Och Norling har hög moral: ”Hon tillhör inte den kategori konstnärer som sneglar sig vindögda på trender”. Säkert finns det några konstnärer som har ett sådant sikte inställt. Men vilka är de egentligen? Är det inte så att de som sneglar alltid är ”de andra”? Ser vi t ex på de fyra högst rankade svenska konstnärerna, Ann-Sofie Sidén, Annika Larsson, Henrik Håkansson och Clay Ketter, skulle de vara en kvartett trendnissar som siktar på ”curatorernas castingrooms”?

Originaliteten är bestående i konsten. Postmodernismen lade ut en dimridå som rätt många föll för. Alla insåg inte att det radikalt nya var – det postmoderna. Att man lämnade modernismens formförnyelse berodde på att man kört slut på formerna. Nuförtiden kan man vara originell med allting. Norling pinnar nog på i samma riktning. Det sitter i ryggraden.

norling k bobos hjärta.jpg
Norlings Bobos hjärta En viskning?

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, Samtidskonst. Bokmärk permalänken.

1 svar på Del 182: Viskningar och inte rop, säger han

  1. Anders Olofsson skriver:

    Jag gillar Vilks.net!!! Varje gång någon av mina texter kommenteras av Lars Vilks går trafiken upp på min anspråkslösa sajt Konsten.net. Mer av det, och tack för hjälpen!!! Men Lars ställer en fråga som jag bör besvara. Ja, vilka är som sneglar på vad curatorerna vill ha, eller kan tänkas vilja ha? Inte de som Lars nämner i alla fall. Men tyvärr finns det alltför många som följer receptet i Lars egen bok om den samtida konsten, och som ägnar väldigt mycket mer tid åt alla andra aktiviteter än konstskapande. Men de lär aldrig nå dit Sidén, Ketter, Håkansson och Larsson kommit. Tack och lov.

    När det gäller tonläge vidhåller jag nog att Bobos hjärta tillhör de lågmälda verken. Problemet är att placeringen av den är av det högröstade slaget. Så det blir kollision, vilket ju också verkets öde visat. Att lyssna efter inre melodier handlar det knappast om. Bara om att sänka rösten för att bli mer övertygande. Det kunde fler i konstvärlden må gott av att göra. Det rådet bjuder jag på!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.