Del 180: Konstens syfte och ett seminarium

Konstens mål och mening har diskuterats här några gånger. Jag tror att frågan om vad konsten syftar till är mycket enkel att besvara. Men för att ta fasta på den målgrund vi befinner oss i just nu, börjar jag igen med biennaler och triennaler. Här sker det. Och där bör konstens syfte vara tillgängligt. Iaspis anordnar den 21 november på Moderna Museet ett seminarium om biennalerna. Välbekante curatorn Philippe Vergne kommer att tala.

vergnekorr.jpg
Här har vi Philippe Vergne från Walker Art Center i Minneapolis

Iaspis skriver: ”Då bör man fråga sig vilka ändamål de tjänar. Vilka är de geopolitiska och ekonomiska förutsättningarna? Vilken betydelse har biennaler, triennaler och quadriennaler för värdinstitutionen och dess program? Vilken roll spelar de för konstnärerna?”

Och så är det, konstens syfte kommer aldrig riktigt fram. Det trasslar till sig på vägen, om det nu finns någon väg; konstvärlden är måttligt intresserad av frågan om konstens syfte. Om biennalerna skall jag fatta mig mycket kort. Formen har blivit standardiserad och det är alltid ett problem för konstens önskan om att skrida vidare. Men det finns inget annat att tillgå för närvarande. Konstvärlden är dessutom tämligen nöjd med biennalenordningen. Konstnärerna likaså. Internationellt, mångfald, rikliga tillfällen att bli sedd och göra nödvändig karriär. Klättra på artfactslistan.

Men åter till syftet. Låt oss dra oss tillbaka till år 1897. Då målade Paul Gauguin denna målning:

gauguin where boston mus 1897Mindre.JPG
Titeln är: ”Vilka är vi? Varifrån kommer vi? Vart är vi på väg?”

Och just detta är konstens syfte och målsättning, alltså att behandla dessa frågor. Jojo, det låter uppskruvat, men faktum är att institutioner med de högsta tänkbara ambitioner inte kommer undan den existentiella ordning som de bundit sig vid. Vetenskapens sysslar med samma frågor och har som bekant utvecklat bestämda metoder för att uppnå resultat. Religionen är också medspelare och anser sig ha belägg för att kunna ge absoluta svar. Här är det uppenbarelse som gäller som metod. (Bild)konsten har genom sin tradition (och något mer än så finns inte att hämta, men det är mycket nog) utvecklat ”det att visa fram”. Och det som visas fram bör framkalla frågor men inte svar. Den som försöker svara lämnar konstens domäner och halkar in på andra områden. En nivå ner från de högstämda frågorna kan man citera arkitekten Otto Wagner från slutet av 1800-talet: ”en önskan att visa den moderna människan hennes ansikte”, vilket vi idag kan justera till ”en önskan att visa den postmoderna människan hennes ansikte”. Ytterligare en nivå ner och vi hamnar i den konstestetiska teorin som just nu sticker fram med en oregerlig mix av socialkritik och fantasia. Och ett kliv till och där har vi biennalerna.

Spelar den existentiella grunden någon roll i det praktiska konstlivet? Jo, den gör det. Vi ser det i den gränslösa ambition som kännetecknar konsten. ”Konst är viktigt, viktigt för alla.” Att det har blivit så får tillskrivas Kant, Schlegel och många andra som upparbetade konsten till att gälla som ett uttryck för det högsta tänkbara.

Otto_Wagner_portret_od_Schieleho.jpg
Här har vi Otto Wagner, porträtterad av Egon Schiele:
”visa den moderna människan hennes ansikte”

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, konstteori, Samtidskonst. Bokmärk permalänken.

5 svar på Del 180: Konstens syfte och ett seminarium

  1. Alfred skriver:

    God dag Lars!

    Jag tänker mig en nivå till:

    Då konst lyckats pressa sig igenom systemet hamnar den kanske på Sotherby´s eller Bukowskis etc…konstvärlden levererar ju mängder av statusgivande lyxprodukter åt dem som kan betala för sig. Så fina existensiella frågor som Gauguin ställer oss i sin otroligt tjusiga målning, det bara måste bli minst sagt svindyrt…

    Sen undrar jag vad du tror skulle hända om konsten helt skulle tappa denna sin “gränslösa ambition”? är det överhuvudtaget möjligt? skulle vi fortfarande kunna känna igen den?

    MVH / Alfred

  2. Lars skriver:

    Nej, Alfred, det är inte möjligt för konsten att släppa sin gränslösa ambition. Den är incitamentet på hela rasket. Det är som att tänka sig att kyrkan avskaffar Gud och sedan kör vidare. Om vi tänker oss att det skulle ske, skulle konsten dimpa ner i reklam och underhållning. Utan stöd av Deleuze och Agamben.

  3. disa skriver:

    Varför ska konsten svara kollektivt på frågor “Vilka är vi? Varifrån kommer vi? Vart är vi på väg?”
    när vi lever i ett så enormt individualistiskt samhälle? Finns det någon kanon som kan svara på de stora frågorna åt oss alla? Och kan och gör konsten det? Eller kan man bara ställa frågor som vem är jag, vart kommer jag ifrån och vart är jag på väg?

    bara undrar

  4. Lars skriver:

    Disa, jag har tjatat länge om konstens högdiskurs. En högdiskurs behandlar saker från allmänna infallsvinklar. Konsten kan inte reducera sig till individuell terapi utan har en ofrånkomlig tradition som hänvisar till det allmänna. Därför kan man bara ställa existentiella frågor. Men de kan ställas indirekt, alltså bearbeta detaljer för att så småningom komma åt helheten. Vetenskapen arbetar med samma frågor som konsten, men i praktiken sker i regel forskningen i detaljer.

    Om konsten vill framhäva det individuella kommer det att bli ett projekt om vårt individualistiska samhälle och den individualistiska människan.

  5. Pingback: | The Brand-Man

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.