Del 149: Biennalen i Moss (2)

Under hösten exploderar biennalkulturen. Tre biennaler i Asien, Liverpool, Wien osv. Momentum i Moss är en liten rackare jämfört med den alltmer utbredda festivalbiennalen som är ett evenemang vilket alltid förutsätter en rejält stor stad som bakgrund. Samtidigt som det händer mer och mer i biennalernas kvantifiering och jubelföreställning, händer det mindre och mindre ur konstens synpunkt. Inget tillräckligt nytt inom synhåll. Istället bjuds vi på den alltmer förutsägbara gottpåsen: globalsociala problematiseringar och konst som breder ut sig i stadsrummet med många kringarrangemang och naturligtvis måleriutställningar.

Biennalen i Moss har inga sådana resurser utan får välja den andra vägen, kvalitetssäkrad konst i ett stillsamt och mera intimt arrangemang. Göteborgbiennalen hade en liknande inriktning men med ett dominerande socialkritiskt tema. Tiden har sedan dess gått vidare och modet har som jag många gånger påpekat skiftat i riktning mot fantasistuket och den nu så populära trion remake, repetition och citat. Fantasistuket kan vridas på lite olika sätt, Documenta aviserar det som bare life, det kan också visa sig som betoning av lite mer sinnliga utspel eller som en liten bukett neosurrealism. Eller som på Momentum, det absurda (som alltså inleddes med utställningens idé, ett citat från Beckett: Try again, fail again, fail better.

I utställningskatalogen skriver curatorn Annette Kierulf om konstnärliga utopier. Ja, det var en gång en konst som höll sig med sådana, nu är det bara konstprojekt som undersöker utopiernas bakgrund. Den andre curatorn, Mark Sladen, skriver om repetition och absurditet.

När jag höll en föreläsning på öppningsdagen hade jag tänkt kasta fram frågan: ”Is Momentum the last serious biennale?” Inte för att det fanns täckning för ett sådant påstående utan närmast det faktum att detta vid någon biennal till slut måste sägas. Nu blev det inte så, min föreläsning, vilken annonserats som en performance, och som inte minst av den anledning fyllt lokalen med en förväntansfull publik, förvandlades från föreläsning till performance när den digitala tekniken vägrade fungera. Alla förgäves inrusande tekniker med stegar och verktygsbälten fick publiken att uppfatta att det nog var en performance och jag kunde inte annat än att fullfölja förloppet. Ofrivilligt kunde jag därmed tillfoga ytterligare en absurd händelse till biennalens tema.

I varje fall står det nog klart att biennalerna slutat fungera som seriösa arenor för samtidskonstens fromma. Det betyder inte att de behöver vara dåliga eller ens tråkiga. Räkna med att de nästan alltid är kvalitetssäkrade.

CollinsLIT.JPG
Turnerprisnominerade Phil Collins uppmanade besökarna att byta ut någon egen klädespersedel mot hans producerade T-shirt ”Wish you were here” med motiv från Kenya. Kläderna går till därstädes behövande. Det blev under öppningskvällen ett lyckat inslag med integrerad relationell estetik, väggen fylldes med mångahanda byten. Phil Collins i mitten, curator mark Sladen till vänster.

kjartanson LIT.JPG
Islänningen Ragnar Kjartansson hade under rubriken Scandinavian Pain byggt upp en installation där han dagligen utförde en lång performance liggande i ett schakt under golvet.

SueLIT.JPG
En ytterligare performancekonstnär, Sue Tompkins, tidigare vokalist, arbetar också med performance efter ett manuspartitur.

En norsk recension för den hugade kan man läsa här.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.