Del 114: Konstfrågans konjunktur

Konstteorin har legat lågt länge och ingen riktig dager synes än. Men rimligtvis kommer det snart att ändras. Visserligen har det varit mycket teori, särskilt i det tidiga 90-talet. Och för allt i världen får man tillstå att det varit en del även under senare tid. Den teorin har dock bisprungit socialkritiken och inte handlat om konsten som sådan. Nu, i denna stund av utmattning, kommer nog konstteorins börskurs snart att accelerera.

Vill man orientera sig gör man det bäst med Nigel Warburtons bok the Art Question (2003). Det är en redovisning av våra vanligaste konstteorier och även den institutionella konstteorin behandlas omsorgsfullt. Warburton har inget egentligt eget tillägg men han funderar över varför vi är intresserade av att definiera konst. Han nämner tre skäl:

1. Att hjälpa oss att avgöra svåra fall
2. att retrospektivt förklara varför vad som har kallats för konst är konst
3. Att säga oss vilka objekt som kan återgälda särskilda slags uppmärksamhet

Ja, det låter inte upphetsande, men det finns mer. Betydligt intressantare är en fjärde möjlighet, hur man skall beskriva konstens identitet och innehåll, kort sagt, vilken uppgift kan man tänka sig att konsten har (eller vilken man vill ge den).

I detta sammanhang skall jag nöja mig med att något diskutera en inte helt ointressant konstteoretiker; professor Jerrold Levinson. Han har vidareutvecklat den institutionella teorin. Man kan nog tillägga att den lilla händelsen var det sista som skedde (så här långt) med den institutionella teorin. Det här kom redan 1990 med hans bok Music, Art and Metaphysics. Det är de första 50 sidorna som har något intresse.

Levinsons bidrag är ”Defining Art Historically” och därmed går han in på ett nog så centralt område. Men det är lätt att trampa fel i detta väl minerade fält. Han skriver t ex det som kan verka självklart: ”The concept of art has certainly changed over time”. Ja, det förefaller rimligt. Men, och det finns ett ”men”, vilket konstbegrepp då? I stora drag har vi två konstbegrepp, det breda (det är en konst att göra det och det) och det smala konstbegreppet ”fine arts”. Genom att inte göra någon distinktion mellan dessa hamnar Levinson i ett svårmodigt projekt. Tillstås att han är i gott sällskap, merparten av konstteoretikerna brukar inte markera någon skillnad. I Levinsons fall leder detta till sökandet efter något som han kallar för Ur-art. Den konst som görs bygger på att vi förstår konst genom de relationer den har till tidigare konst. Och den tidigare kunde förstås genom relationer till den ännu tidigare. Levinson är konsekvent i sitt resonemang och menar att man med idog tillförsikt så småningom kommer till själva begynnelsen: Ur-art. Han har dock ingen aning om vad det kan vara för något, men menar att det bör finnas. Och det blir långt tillbaka i historiens gryning.

En enklare resa är att utgå ifrån ”fine arts”; då når vi snabbt en solid station fylld av tyska filosofer i det tidiga 1800-talet (som jag skrivit om tidigare). Där har vi Ur-art. Det breda konstbegreppet (som löper ner i historiens djup) behöver vi inte bry oss om, det har ingenting med ”fine arts” att göra.

Levinsons tanke är alltså i princip riktig men han gör den för lång. En annan synpunkt som han intresserar sig för är att ett konstverk är beroende av vid vilken tid det beaktas. Ett konstverk som skapas 1777 förutsätter inte att konstbegreppet från 1977 är identiskt med det från 1777.

Det kan man möjligen säga, även om jag tvivlar på att det fanns tillräckligt mycket konstbegrepp 1777 för att överhuvudtaget kunna göra jämförelsen. Jag kan inte låta bli att undra över varför Levinson valt 1777. Det finns intressantare tidpunkter. Och det kan vara värt att vifta med en varningsflagga: När filosofer ger sig in i konstteorin är deras empiriska beredskap nästan alltid minimal vilket blir ett besvärande faktum, teorierna står utan någon handfast exemplifiering.

Under alla omständigheter är dessa tidsaspekter intressanta. Radikaliserar man Levinson kan man diskutera möjligheten av att konst ständigt skapas genom omtolkningar och nya sätt att förstå dem. Ett objekt från 1777 kanske inte var konst i modern mening men kan utan vidare axla en sådan mantel långt innan 1977. Och vem skapade då verket? Ja, det får vara konsthistorikern, även denne kan fungera som ställföreträdande konstnär.


Här har vi en målning av Thomas Gainsborough från 1777. Den visar kompositören
Carl Friedrich Abel. Om den kan man säga att den inte i något avseende förutsätter
det moderna konstbegreppet från 1977. Den förutsätter inte något som helst
konstbegrepp i vår mening.

Det här inlägget postades i konstteori. Bokmärk permalänken.

1 svar på Del 114: Konstfrågans konjunktur

  1. Pingback: The Muslims committed unbelievable barbarities for they murdered women and children even with scissors.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.