Jessica Kempe: Rummet som existentiellt fenomen

Jessica Kempe är konstkritiker på DN. Hennes med lätt hand redigerade text berättar om det okränkbara och det existentiella.

Rummet som existentiellt fenomen
Att kliva in i Vilks Nimis många rum på Kullabergs naturreservat är som att beträda ett tempel utan hjälp av övergångspassager. Genom de många rumsöppningarna tycks först konstnären Lars Vilks otaliga bräder vara andäktigt stilla.
Så börjar jag plötsligt skratta. Inuti Lars Vilks långa gång ”Pasadena Walk” ryms en så stark ömhet, materialkänsla och mänsklig vardagshistoria att andakten genast får sällskap av dråpligheten. För visst är varje tid och människa ett bräda eller en hyggesrest! Här har konstnärens använt sig av bräder från 40- och 50-talens snedställda köksöverskåp och lågbyggda underskåp. Tätt intill ansluter sig dagens kritvita, kvadratiska och släta spillvirke i könsneutral höjd och minimalistisk bredd.

Vad gör Vilks Nimis till något mer än ett stycke scenografi? Varför väcker hans iscensättning så starka känslor? För att Lars Vilks numera vet att det sakrala gör det triviala synligt. Och tvärtom; först när verkligheten vecklar ut sig öppnar den sig för det öververkliga. Så låter Lars Vilks containervirket och drivveden först vara praktiska möbler för att sedan låta dem träda ut ur sina funktioner.

HÄR HAR BRÄDERNA STÄNGT om sig och slutit tätt om vad människan en gång använt dem till. Kvar är brädornas idé och historia. Ja, brädans själva integritet. Det är ett solidariskt ställningstagande som placerar Vilks långt från den modernistiska konstens auktoritära tolkningsföreträden. På hans omålade ytor syns spår av människohand. Konstnären utsuddad och brädorna förvandlat till ikoner, i meningen bild av det okränkbara.


Besökare vid Pasadena Walk, Nimis

Kanske är det just Vilks respekt för tingets och materialets subjektivitet som sedan 90-talets början fängslat turister från hela världen. I hans bildvärld arbetar konstnär och arbetsmaterial sida vid sida i kollegialt samspråk. Är det därför hans många höga tornbyggen tycks ställa egna filosofiska frågor?

Uppspikade i otaliga gångar förvandlas hans rum från att vara teknologiska och hantverksmässiga konststycken till att bli en bild av rummet som existentiellt fenomen – hos Vilks till den vrå av världen i vilken människan upprättar sitt kosmiska centrum. Lars Vilks bygger det på stadig grund, skikt för skikt från bjälklag till spärrgrund, räcken, trappor.

I VERKET “ARX” finns ingen ikon. Den behövs inte. Betongboken är i sig självt både initiations- och vardagsplats.

I verket “Omfalos” har en 8 cm betongsnopp ockuperat naturrummet. Livet inträngt i 8 cm? Lars Vilks tycks lika öppen för länsstyrelsens medgivande till dessa 8 cm som inför hotet om böter, fängelse, låsning. byråkrati och vardagsträsk.

Jag tror att Vilks med sina tre verk rör vid en urmänsklig dröm att för en kort stund få uppleva sitt rum som rent och obeträtt. Tills livet åter öser in.

Jessica Kempe

Det här inlägget postades i Konstkritik som konst. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.