Maria Lind: Omvärdering av objektet

Konstprojektet Hommage à Nimis fortsätter med ännu en i raden av kritikertexter.

Maria Lind är ett av konstens tyngsta namn och då inte bara i det svenska konstlivet. Hon har även skaffat sig en högst betydande internationell position som curator och kritiker. Numera är hon direktör för IASPIS i Stockholm. Redaktionen har inte haft några svårigheter att redigera hennes text som i hennes typiska stil är klar och målinriktad. Maria Lind är, likt Wallenstein, benägen att nyttja ordet ”fokusera” men i föreliggande artikel finns ordet med bara en gång vilket till nöds kan accepteras.

Omvärdering av objektet
År 1982 deklarerade Lars Vilks: ”En fysisk existens: inte till att brukas i gängse bemärkelse, snarare att finnas: ens qua ens. Konstruktionen representerar något som blir uppenbart endast genom att omfatta kontexten kring verket: Det banar sig väg därmed att det står på stadig grund. Det kan inte raseras av något ännu känt. Och det kan invänta det som till slut måste komma. Nimis erövrar sin mark genom att byggas ut och genom ett skapande av tillräcklig orimlighet.”

Det kan stå som måtto för det konstprojekt som under perioden 1980 – 2005 omvärderade och utmanade det traditionella konstobjektets status. Men citatet äger även relevans i förhållande till den konceptuellt orienterade samtidskonsten. Vilks verk fördjupar förståelsen för denna del av konsthistorien, samtidigt som det ger intressanta perspektiv på den nutida konst som hakar i och bearbetar meningsproduktion, populärkultur, social verklighet och vardagsliv.

Nimis är en jättesatsning med 55 ton virke som fyller en stor del av den namnlösa ravinen på Kullabergs nordsida. Den labyrintiska konstruktionen innehåller hushörn, itusågade byggnader och runda trästavar. Den viktigaste gemensamma nämnaren för hela detta arbete är att det utmanar konstens främsta auktoritet, det som traditionen ständigt lyfter upp: det autonoma konstobjektet.


Nimis – en jättesatsning med 55 ton virke

Mycket av denna konst kan vid ett första möte förefalla fyndigt och lustifikt – själv skrattade jag högt vid flera tillfällen – men de kulturella och konstteoretiska implikationerna är vidsträckta. Projektet omfattar visserligen de flesta tänkbara utmaningarna av konstens föremålsfixering, men den genomgripande betydelsen är förmodligen att denna granskning och kritik luckrar upp gränserna, inte bara i förhållande till objekten i sig utan till konstens diskursiva rum. Konstnären är snarare inriktad på det som försiggår utanför ramen, än innanför den, för att finna stoff till sitt projekt. Därmed FOKUSERAS spelet mellan betraktare, objekt och kontext i alla dess sociala, politiska och ekonomiska aspekter.

Det är ett ovanligt inspirerande arrangemang, detta 25-års jubileum där konsten står för en respektlös smittande nyfikenhet. Dess självbild är dessutom jämförelsevis anspråkslös, ibland rentav ironisk. Men om det är kronofogden och länsstyrelsen som objekt som ska omvärderas och utmanas måste man fråga sig om denna konst utmanar sitt objekt, det vill säga de exekutiva åtgärderna av myndigheten, gränsupplösningen, dynamiten som stannade på papperet, brandbomben, marodörerna med yxor osv. Svaret blir: ja, delvis. Det finns utrymme för att stanna upp på den mödosamma klättringen till Nimis men också att gå vidare för att klättra omkring i den fortgående omvärderingens spiralformade tornkonstruktioner.

Maria Lind

Det här inlägget postades i Konstkritik som konst. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.