Vilks.net

De mest läsvärda recensionerna tycks man för närvarande finna i Aftonbladet och av Frans Josef Petersson. Den här gången hyvlar han ner Bonniers konsthalls utställning Livsformer. Men framför allt bör man vara tacksam för att han anstränger att skapa ett lite större perspektiv. Hans recension återgår på historien om curatorn, den vi alla har hört. Curatorn styr och dompterar, vilket, som Frans Josef påtalar, är en alltför slarvig klyscha.

Temautställningen är samtidskonstens standardformat och utställningar som Bonniers konsthall och hundratals andra arenor producerar får alltmer sin uppgift att visa upp det vi redan förväntar oss: God standardkonst med social aktualitetsfaktor vilket skall berättiga dessa utställningar. Så typiskt för vår tid. Emellertid kan det göras bättre och sämre och Frans Josefs enkla poäng är att curatorns uppfordrande tema inte får överskugga utställningen. Just detta menar Frans Josef har Sara Arrhenius inte lyckats bemästra.

Som det alltid blir vid varje utställningen landar så recensenten i att framhålla att det dock finns enskilda goda verk. Och motsatsen. Antagligen har det inte funnits utrymme att motivera varför t ex Henrik Håkansson, Anne Graff och Helene Mirra inte finner nåd inför skribenten, men det skulle ha varit intressant att få veta.

Frans Josef nämner också W G Sebald. Måhända är inte alla bekanta med denne i och för sig välkände nobelpristagarkandidat, men han är alltså het i konstvärlden. Hans essäroman Saturnus ringar refererar till Borges och innehåller en rad berättelser om egendomliga projekt som iscensatts vid olika historiska tillfällen. Dessutom använder han bilder på ett egensinnigt och icke-illustrerande sätt. Mer information om Sebald finns här.

I Ladoniabiennalen träder nu Alessandro Pessoli fram. En doldis i konstvärlden som nog är lite intressantare än man först kan tro. Han är en av de få representanterna för målade bilder på Venedigbiennalen. Han har också intresserat sig för Francesco Baracca. Den känner nog inte till men bekantskapen är värd att göra. Och han flyger. Så var det dessutom det där med Ferrari…

I dagens DN skriver Bo Madestrand att han tror att den ekonomiska krisen har skapat ett bakslag för samtidskonsten. I sådana tider som nu är söker sig människorna till tryggheten i det föreställande och gammaldags. Och han tänker på figurationsdebatten. Jag tror inte alls på det. Den stora publiken är överhuvudtaget inte intresserad av samtidskonst och den mindre publik som är det har inte ändrat sig.

Men nog kan man tala om kris fast på en annan nivå. I senaste numret av Artforum (endast den tryckta upplagan) skriver den välkände kritikern Diedrich Diederichsen en artikel om Venedigbiennalen. Diederichsen är sedan många år välorienterad i samtidskonsten med musik och film som profilering.

Kris, säger alltså D.D. Varför finns det gamla gardet med på Birnbaums utställning (Fahlström Blinky Palermo, Matta-Clark, Gutaigruppen, Lygia Pape)? Jo, de representerar den radikala konsten, den tid på 60-talet när konsten var radikal. Nu är det slut på det och endast återkoppling tunna ström skall förse dagens konstnärer med sådan energi. Birnbaum menar att de äldre konstnärernas arbeten transformeras av samtidens. Så t ex förvandlas Matta-Clark av Tiravanija. Men D.D. är naturligtvis inte med på detta och säkert med all rätt. På 60-talet var det möjligt att vara radikal, dagens konst kan möjligen få de historiska kvarlevorna från den tiden att verka som trivsamma förövningar till den relationella estetiken.

D.D. funderar också kritiskt kring de dominerande strategierna i samtidskonsten. Citattekniken får honom att se rädslan för att påverkas. Detta har, menar han, fört med sig att konstnärerna kompenserar sin oro genom att utnyttja citattekniken som sina stamträd. Referenserna till de radikala föregångarna blir historiskt legitima och inverkar inte på konstnärens självständighet. Interaktiviteten (pseduo-) ger han inte mycket för. Som avskräckande exempel nämner han Miranda Julys installation där besökarna kan ställa sig på små pelare vilka är försedda med skojiga texter. Han noterar också berättelsen. Exemplet framför andra är Elmgreen & Dragset. Med en rak berättelse uppnår man det D.D. kallar för konst enligt Mr. Spock: ”The artist presents the audience with an amazing riddle and then with a calculated solution, notable for its lack of ambiguity, which will make everyone say, `F-A-A-A-Scinating!”

D.D. gör också processen kort med Nathalie Djurbergs installation som han betraktar som en lagom invit till en hedonistisk lockelse, att bryta tabun som inte är tabun. Kritikerna vill gärna ha lite sinnliga konstverk, ett annat typiskt drag i samtiden.

Slutligen talar han om ”nedsänkningens estetik”. Konstnärerna sjunker ner i sin estetiska verksamhet. Tobias Rehbergers cafédesign eller Tomás Saracenos spindelnätsinstallation börjar och slutar i sitt eget rum.

Krisen är alltså en brist på radikalism och det är förmodligen riktigt. Hur gör man något åt det? Innan man kommer så långt får man invänta att konstvärlden skall erkänna och beskriva sin kris.

Det är alltid lättast för en kritiker att vara negativ. D.D. har sina favoriter på biennalen och det är en smula svårt att se något översvallande i hans val Simon Starling är han nöjd med inte minst genom att han berör det förhållande att biennalens konstnärer närmast mangrant kommer från Berlin utan att den staden får spela någon som helst roll. Han delar också många andra kritikers förtjusning för Keren Cytters intrikata och referensfyllda videodramatik. Men alldeles särskilt framhåller han, förmodligen som ende kritiker, Falke Pisanos installation av prefabrikerade skulpturelement försedda med texter. Ett i praktiken omöjligt bidrag i den stressade biennalmiljön.

En sak är dock säker: Konstens kris hänger inte samman med den ekonomiska.

”The artist presents the audience with an amazing riddle and then with a calculated solution, notable for its lack of ambiguity, which will make everyone say, `F-A-A-A-Scinating!”

De nämnda konstnärerna finns presenterade på Ladonia Biennial vars länk finns här intill.

Dagens tänkvärda underhållning kommer från Moscow Poetry Club.

En Venedigbiennal kan vara en raketlyftare för vissa konstnärer. Så för Simone Berti – 1 000 placeringar upp på artfacts. Inte alltför många torde ha lagt märke till honom. Det är lätt att förstå eftersom hans bilder inte är särdeles påträngande och hans parkinstallation intill Arsenale ett misslyckat val. Intrikat men med risk att uppfattas som lättviktig. Lättviktig eller ej är förstås en fråga om hur konstvärlden väljer att beskriva honom.

På Venedigbiennalen försvann han helt i mängden men lite mer än det förtjänar han. Ladoniabiennalen har curaterat betydligt bättre och i klippet nedan får ni se Simone Berti på sitt bästa. Musik av sofistikerade legenden Ornella Vanoni och Luciano Berio.

Philippe Parreno får idag möjlighet att framträda i Ladonia Biennial. En intressant konstnär för den sofistikerade delen av konstvärlden. Han är dessutom ett exempel på hur konstforskning kan bedrivas. Förmodligen är den alltför kryptisk för att kunna fungera vilket får sägas vara ett sympatiskt drag.

Pontus Raud skriver i en kommentar om sitt deltagande i en paneldebatt i Almedalen. Utgångspunkten var Vanja Hermeles bok Konsten – så funkar det (inte). Vanja Hermeles intresse för samtida bildkonst är nog begränsat. Hennes käpphäst är odelad genusperspektivet.

Raud citerar från boken:

”Synsättet ger uttryck åt tanken att riktade jämställdhetsreformer hotar konstens kvaliteter – istället för att öka dem. Det är en bortskämd inställning, långt borta från en demokratisk förståelse av konst och representation: att jämställdhet är en förutsättning för varje kvalitetsdiskussion värd namnet.”

Nå, undrar Pontus, vad tycker jag, kvalitet eller jämställdhet?

Problemet är inte så stort. Enklast kan man fråga vad konstvärlden tycker. Den satsar på kvalitet före jämställdhet. Självfallet med vederbörligt hänsynstagande. Samtidskonstvärldens korrekta attityder gör att de omsorgsfullt beaktar kön, geografisk spridning, ålder etc.

Birnbaums Venedigbiennal uppvisar relationen 60 % män mot 40 % kvinnor. Birnbaum har säkert ansträngt sig men hans nätverk består uppenbarligen av fler män än kvinnor vilket inte på något sätt är överraskande. Vi skall komma ihåg att den ökade jämställdheten i konsten har skett under några decennier. Ett mindre bakslag kan man konstatera under de allra senaste åren. Eftersom inmarschen av kvinnliga konstnärer har handlat om genusfrågor har ett stort antal av dem varit intressanta (alltså kvalitet) för att de är kvinnliga konstnärer och för att de har gjort feministiska projekt. Konstvärlden har tröttnat på detta och de kvinnor som nu gör sig gällande vill inte framstå som representanter för ”kvinnliga konstnärer”.

Kvalitet är som sagt detsamma som att ha tillgång till goda nätverk och det tar tid att åstadkomma en genusbalans i sådana system. Men inget tyder på att det inte sker och dessutom sker det tämligen snabbt. Se bara svensktoppens översta skikt: Johanna Billing (403), Nathalie Djurberg (490)och Ann-Sofie Sidén (555).

En udda, men ingalunda ointressant konstnär är Richard Wentworth. I Venedig installerade han med paraplyer och sina välkända hängande böcker. I Ladonia är han ännu vassare. Inspelningen av denna händelse kostade emellertid filmaren en revbensfraktur.

Även under sommaren finns det en och annan händelse att rapportera i konstlivet. I morgon är det dags för One and Other på Trafalgar Square. Antony Gormley vann ju tävlingen om att besätta den fjärde plinten. Under 100 dagar framöver kommer anmälda personer att under en timme stå på plinten. Först ut är en hemmafru. Gormley berättar själv på YouTube. Man lägger märke till att han är mån om att framhålla att han är skulptör och att han vanligen arbetar med sina händer. Det är inget dåligt projekt, det speglar tiden. Kanske inte så mycket av det som Gormley säger sig vilja visa, hur England ter sig idag, utan snarare vad som är kvalitet i det offentliga konstprojektet.

Héctor Zamora arbetar också publikt. Hans zeppelinare på Venedigbiennalen fick ett hyggligt mottagande. De animationer och installationer som han visar är inte så upphetsande men många har fängslats av den fullskaliga zeppelinaren som han har pressat ner mellan två hus vid Arsenalen. Självfallet gör han ett ännu intressantare projekt i Ladoniabiennalen.

Av någon anledning lades Gilbert and George sent till listan av konstnärer i Venedigbiennalen. Men det räcker naturligtvis för att platsa i Ladoniabiennalen.

Gilbert and George är ett intressant typfall i konsten. En sak har de gjort som är helt övertygande: Att utvidga konstbegreppet genom att förändra skulpturbegreppet. Det har gett dem en odiskutabel plats i konsthistorien. Resten av deras verksamhet har haft sociala och politiska förtecken (det marginella och för konservativa konstnärer provokativa som homosexualitet och skatologi). Även här kan de ses som föregångare till både det postmoderna och till socialkritiken. Men mycket längre än till konstvärlden kom det inte oaktat att duon hyser stora ambitioner om att förändra världen.

Så brukar det förstås vara. Let’s dance.

Idag kan man roa sig med en trevlig video om Lara Favaretto. Hon arbetar med humoristiskt betonade projekt som inte ligger så långt ifrån Aleksandra Mir och Ceal Floyer. Liksom hos dessa finns det en socialkritisk sida som dock inte är påträngande.

Ambrose Bierce är förmodligen okänd för de flesta. Verksam i armén under amerikanska inbördeskriget, journalist och författare. Försvann spårlöst i Mexiko 1914.

Nu lägger sig sommaren över konsten och vi har hamnat i post-Venedigbiennalen. Idag kan jag erbjuda något om Renata Lucas. Hennes bidrag till Venedig (man ser det alldeles i början av filmen) var lyckat och renderade henne goda vitsord från recensenterna.

Guldlejonet i Venedig för en ung konstnär gick som sagt till Nathalie Djurberg (f. 1978). Priset till en ung konstnär blev inte officiellt förrän 2003. Då, och det gällde även för 2005, var en ung konstnär en sådan som var under 35 år. Men 2007 när Emily Jacir fick priset hade ung konstnär blivit äldre och kunde vara upp till 40 år vilket också är fallet i år.

Med andra ord är begreppet ”ung konstnär” synnerligen vacklande och vi kan säkert se fram emot nya justeringar. En orsak till att man har höjt gränsen är förmodligen att det inte är så lätt att finna tillräckligt många lämpliga kandidater. Om Djurbergs ålder skulle ha varit måttstock hade det inte funnits många medtävlare, endast 5 konstnärer i den internationella utställningen är lika gamla eller yngre än Djurberg.

Pietro Roccasalva klarar precis gränsen för ung konstnär enär han är född 1970. Ni kan närmare bekanta er med denne sicilianare nedan. Om ni undrar vem som dyker upp i en Poussinmålning i slutet kan jag avslöja att det är futuristen Marinetti.