Vilks.net

Idag kom det förväntade frikännandet av de för förberedelser till mord misstänkta i Göteborg. Rätten konstaterade att de åtalade inte kunde ge någon acceptabel förklaring till sitt beteende och att de uppenbarligen var intresserade av konstnär Vilks. Men vad de närmare tänkte sig för kontakt fanns det inte tillräckliga bevis för. (GP)

Men det blir fler rättegångar. Idag mottog jag förundersökningsprotokollet för fällt träd på Kullaberg. Ett gediget protokoll på 56 sidor där man lugnt kan sägas att alla stenar blivit vända. Anmälningen kom från en livvakt som strax därefter lämnade sitt uppdrag. Markägaren Gyllenstiernska Krapperupsstiftelsen är målsägare. Stiftelsen har gjort sig känd för sitt stora intresse för konst och kultur. Dess inspektor Mikael Olofsson har undersökt brottsplatsen och anger att det planterade granbeståndet är minst 25 år gammalt. Jag kan biträda honom på denna punkt och meddela att granarna fanns redan vid mitten av 1970-talet. Inspektorn gör bedömningen att ett mjukare parti i stubbens mitt kan ”tyda på viss röta”. Jag har tidigare publicerat bilden där jag visar att rötan är så omfattande att man kan få plats med en hel hand i stubben. Han anser värdet vara ”ett par tusen kronor”. Detta värde är naturligtvis teoretiskt eftersom stiftelsen aldrig har och aldrig kommer att visa något intresse för sina döda träd i granplanteringen.

I den omsorgsfulla utredningen har man också undersökt min relation till Krapperupsstiftelsen. Denna relation är, från deras sida, inte den bästa. Protokollet återger stiftelsen synpunkter: ”P g a Vilks person, som rättshaverist, så har man valt att inte aktivt driva någon rättsprocess. Stiftelsen är trött på Vilks och hans hunger efter publicitet. När man inser att Vilks bara vill ha publicitet så vill man inte spä på det. Det tar tid och det kostar energi och pengar. Stenberg [styrelseledamot och jurist i stiftelsen] och stiftelsen tycker inte om läget men har accepterat det. Sedan några år in på 2000-talet så har man inte varit drivande i frågan. När sedan Höganäs kommun använde sig av Nimis i turistreklam så kändes det svårt.”

Rättegången kan bli intressant inte bara som en del i konstprojektet utan även för konstnärlig verksamhet i allmänhet. Åklagaren och stiftelsen har väl insett att det fällda trädet inte har något värde att tala om och därför vänder sig åklagaren till företagsboten. Han vill mena att handlingen är utförd under idkandet av näringsverksamhet eftersom Vilks är konstnär. Han kräver en bot på 50 000. Även om firma saknas och även om inkomsterna är obetydliga. Nimis ger ingen ekonomisk utdelning och vi har därför den intressanta ståndpunkten att allt som kan betraktas som konstnärliga handlingar ingår i konstnärens verksamhet. Om konstnärliga handlingar visar sig bryta mot lagen skall alltså konstnären erlägga företagsbot. Med denna juridiska logik skulle t ex Anna Odell ha riskerat företagsbot. Detta öppnar alltså för en helt ny läsning av konstnärlig verksamhet.

Den digra förundersökningen

Fallet med trädfällningen utvecklas till en allt intressantare del i Nimisprojektets långa historia. En artikel i Helsingborgs Dagblad vet att berätta om förundersökningen. Eftersom spaningsledningen har upptäckt spår av ytterligare fällda träd kan det bli tal om åtal för flera fällningar. Möjligen får några av objekten avskrivas då de förmodligen har blivit för gamla för rättslig uppmärksamhet. Virkestagandet har på denna plats ägt rum sedan mitten av 1980-talet. Totalt sett torde det röra sig om ett antal av 50 – 60 objekt vilket ger ett genomsnitt av ca 2 per år. Av konstteoretiskt intresse är miljöåklagarens fundering:

”Miljöåklagaren funderar på att utfärda företagsbot mot Lars Vilks. Men hur det blir är ännu inte bestämt.

Han har ingen egen firma, men föreläser och säljer konstverk. Gärningen kan bedömas som att den är begången under utförande av näringsverksamheten i hans projekt Nimis, säger Gertrud Green.”

Processkonstverk är inte lätta att avgränsa. Miljöåklagaren kan driva den konstteoretiska linjen att Nimisprojektet omfattar allt som jag ägnar mig åt – emedan det just är ett processverk. Som följd därav utgör även den kommande rättegången en del av min näringsverksamhet vilket torde medföra att de kostnader som uppstår blir avdragsgilla. Dessutom har jag sedan länge och på ett markant sätt inkluderat polis- och domstolsarbete i mina konstprojekt. Emedan jag t ex har sålt mina böter och ställt ut t ex tingsrätt och hovrätt (såväl live som performance som i dokumenterande utställningar) råder det ingen som helst tvekan om att näringen omfattar rättsprocessen. I ett snävare perspektiv är frågan om det är möjligt att styrka en mera påtaglig förbindelse mellan Nimisprojektet och min näringsverksamhet. När jag t ex säljer rondellhundsbilder skall den försäljningen kopplas samman med trädfällning som en del av marknadsföringen? Många spännande frågor torde alltså kunna ventileras framöver. Och de är inte bara av enskilt intresse utan kommer också att beröra om en konstnärlig verksamhet alltid består av en enda konstprocess och om denna är en enda näringsverksamhet. En av omständigheterna skulle kunna vara huruvida det överhuvudtaget är möjligt för en konstnär att utföra ett ideellt konstnärligt projekt som inte ingår i dennes näringsverksamhet.

Den senaste stormen har nedlagt flera träd på den aktuella brottsplatsen. Här ses ett sådant exempel.

Risktagande skattas av de flesta konstvärldsmedlemmar som en positiv komponent i den konstnärliga aktiviteten. En sådan risk är t ex hur performancekonsten skall undvika att bli såld för stora belopp på Bukowskis. Den saken kommer att diskuteras på Konstnärshuset den 5 dec. En helt annan risktyp, mindre vanlig, men likafullt, är havsrisken. Mitt nu 31 år gamla Nimisprojekt är betingat av den risken. Initialt utförde jag en performance omsluten av stormvågor något som inte är en bra idé. Havsrisken är sedan dess inte beroende av ett direkt fysiskt möte med denne skummande medverkande. Utmaningen grundlades på allvar 1988 då jag uppförde Wotans torn i strandkanten. Den första versionen fick snart känning av den böljande krabaten men ingen av incidenterna var total förrän år 2000 då stranden sopades ren som av en stormvind – vilket var fallet. Wotans andra version skulle också drabbas av 11-årscykeln. Igår kom den stora stormen och en stor storm handlar främst om en kombination av tre faktorer: Högt vattenstånd, nordvästlig vindriktning och orkanbyar. Havet gav och havet tog. Idag kunde förödelsen inspekteras. Vid förra tillfället, alltså 2000, återstod bara en stolpe som stack upp några decimeter ovan vattenytan. Även den här gången rubbades inte den och det är från den punkten version nr 3 skall återuppstå.

Wotans torn, version 2, numera historia

Upptornade rester på stranden

Öppningarna längst ned på Vindarnas torn är resultat av stormens rensningar. Det är synnerligen ovanligt att havet har sådan styrka så långt upp på landbacken. Här fanns tidigare baren Chez le screemin’ bass. Men den skall vara på plats till sommarsäsongen. Alla är välkomna. Naturligtvis har baren fullständiga rättigheter.

Idag har jag varit på Signal i Malmö och lyssnat på curatorn Anthony Huberman när han berättade om The Artist’s Institute. Den som förväntar sig att veta något mera om detta får vänta till i morgon. Idag får läsarna vara nöjda med två bilder.

Det här är Peter Johansson/Barbro Westlings dödsannons för Marianne Lindberg de Geer. Den finns tillsammans med många andra på den sevärda Grafikutställningen (Ateljé Larsen) på Dunkers Kulturhus i Helsingborg.

Här är stubben av den nedsågade Norrlandsgranen som nu är föremål för en omfattande polisutredning. Trädet är så rötskadat att man kan stoppa ner en hand i stammen.

Ett arrangemang vid Göteborgs universitet, där jag skulle tala om yttrandefrihet, blev idag inhiberat. Säkerheten kunde inte garanteras. Historien upprepar sig och även om man kan förstå de praktiska skälen är det ändå så att yttrandefriheten tvingas till inskränkningar genom de hot som kommer från utomparlamentariska krafter.

Fallet med det fällda trädet kommer av allt att döma att bli dömt. Förmodligen kommer en större performance att föranstaltas. För konstprojektet kan man däremot tala om ett processuellt genombrott för den till slut oundvikliga fusionen mellan Nimisprojektet och Rondellhundsprojektet. En, som man kan räkna med, flödande och energisk förbindelse mellan dessa bör naturligtvis komponeras med omsorg. Nimisprojektet som inleddes 1980 har under det senaste decenniet alltmer etablerat sig som stillsamt och familjevänligt men kommer förmodligen att förses med en ny injektion av social skulptur. Denna gång av de dansande och sjungande träden med koreografi och körledning av åklagaren. Kanske ställer Gyllenstiernska Krapperupstiftelsen upp med balett. Som i fornstora dagar. Allt detta sedan rondellhunden apporterade en rötskadad norrländsk gran.

Snart skrivs mera svensk konsthistoria, två tidskrävande och omfångsrika projekt har öppnats för samkörning.

Ett betydande medialt intresse har riktat sig mot ett fällt träd. Som jag antar att de flesta läsare har uppmärksammat har jag polisanmälts för att ha nedlagt ett träd på Kullabergs naturreservat. Det kan tyckas vara ett fruktansvärt brott att på skyddad mark angripa en rotfast invånare med en liten fogsvans. Emellertid tror jag knappast att företaget kan rubriceras som skadegörelse. På en sluttning på vägen till Nimis står ett antal granar. De har planterats för skogsbrukets räkning. Tidigare har det funnits en granskog alldeles ovanför. Hela detta parti kalhöggs för några år sedan. Men träden längst ner på sluttningen blev kvar. Förmodligen var materialet för dåligt, den här delen har aldrig gallrats och därför växer det dåligt. Jag har observerat att många av träden dör och brakar ner. Så det har varit ett välbehövligt tillskott till det stora arbetet att hålla Nimis i skick. Vid det här tillfället tog jag hand om ett dött träd innan det hade hunnit falla. Men det alltså bara en tidsfråga. Något större värde lär det inte ha eftersom det var för litet för att duga till skogsbruksnäringen. Dessutom planterar man nu björk för att få bort granarna enligt en ny plan om vilka trädslag som anses passa för reservatet.

Ibland kan en performance bli riktigt lik verkligheten. De indignerade röster som nu höjs, liksom rättsväsendets engagemang, är helt autentiska. Vem som står bakom anmälan är ännu oklart men även det lär kunna utvecklas till ett intrikat konstverk.

Bör jag liksom Juholt göra en pudel? Och försvara mig med att det inte står något om fällandet av döda träd på Konstnärernas Riksorganisations hemsida? Vad jag har hört är att konstnärer dessutom skall ta risker. Det anses vara föredömligt.

Jag har nu skapat ett visningsrum för min konsthandel. Det som hittills har lagts ut är rondellhundsvarianter som rätt ofta efterfrågas av intressenter. Senast tillskottet är stilvariationer och av dem kommer det att dyka upp fler. Men även annat skall få plats där. Allt kan återfinnas under kategorirubriken Art shop.

Och här en bild från dagens övningar i ateljén utan gränser

I mitt senaste inlägg nämnde jag att konstnärslistan för den kommande Istanbulbiennalen skulle hållas hemlig. Curatorerna säger dock att den inte är hemligstämplad utan att man enbart vill hålla den dold. Denna skillnad betyder att namnen, i viss utsträckning, redan har kommit ut. Man kan slå fast att det blir en viss latinsk profilering av Istanbul något som inte är oväntat med tanke på att curatorerna kommer från Syd- och Mellanamerika. Ett intressant faktum är att den svenske konstnären Runo Lagomarsino (född i Argentina, uppvuxen i Sverige och utbildad på Valand och Malmö Konsthögskola) är med. Det finns anledning att börja ta honom på allvar. Han har en ranking på 3.599 men ser man på hans karriärkurva är den imponerande.

2010 deltog han i Modernautställningen och i år torde han slå svenskt rekord i biennalfrekvens. Han är samtidigt med i Venedig, Prag och sålunda Istanbul. Nätverk bygger som bekant konstnärliga karriärer och förbindelsen mellan konstnären och de båda curatorerna för Istanbulbiennalen Pedrosa och Hoffmann kan man se när han deltog i en utställning 2009 i São Paulo. Lagomarsino är uttalat socialkritisk konstnär och han kan snabbt få fram relevanta projekt. Tillsammans med Klara Lidén är Lagomarsino en av våra få ”emerging artists”.

Ett radioprogram som gick igår i P1 om Nimis kan jag passa på att rekommendera.

Egentligen hade jag idag tänkt skriva en text om konstforskning. Vid närmare eftertanke är det nog inte många som orkar sig genom en sådan i semestertider. Så den får vänta ett tag, åtminstone tills jag kommer tillbaka från Ängelsberg där jag skall se till min skulptur som inte längre är bästa skick. Det blir därför några dagars uppehåll i bloggskrivandet.

Men mina projekt generar en del intressanta tillägg. Nimis är nu invaderat av besökare i långa banor. Här är två bilder som visar 1) Komposition med klättrare och 2) Komposition med båtar.

Till rondellhundens vidare utveckling får också läggas den aggressive rapparen Darko vars YouTubekanal kan vara ett intressant besök för den som har lite sans för alternativa narrationer. Förutom en hyllning till självmordsbombaren, vars död Darko menar beror på min rondellhund, kan man följa en fängslande tankeslinga i ”Rasismen och Sverigedemokraterna”. Darkos logik bygger på att eftersom ”svennarna” godtar Sverigedemokraterna är de alla rasister varför han föreslår och demonstrerar ett folkmord. Förslaget är helt legitimt att lägga fram eftersom det bygger på omvänd rasism vilken som sagt är godtagbar i enlighet med regeln om starka och svaga grupper.

Eftersom jag har två omfattande processverk i rörelse, Nimis resp. Rondellhunden, kan man fundera i vilken utsträckning de griper in i varandra. Hittills har det inte varit mycket. Nimis fungerar som tidigare och kan uppskattas även av till Rondellhunden negativt inställda recepienter. För någon vecka sedan kunde jag emellertid konstatera att tecken på förbindelser formerar sig.

Det här är en målning av Åke Bjurhamn, Hommage à Nimis. Målningen har under ett antal år hängt i Vindarnas torns konstgalleri och har med tiden blivit något skadad. Men för en vecka sedan låg en del av målningen utanför och försedd med påskrift. Texten förefaller anspela på en förbindelse mellan de båda projekten.

Den här anmärkningen skriven intill målningen torde ha samma eller liknande källa.