Vilks.net

Inte minst med anledning av den svåra debatten kring den besvärliga frågan om den svenska identiteten torde det vara skäl att presentera de främsta världsmedborgarna med svensk anknytning i den internationella samtidskonsten. På de tre månader som har förflutit sedan jag senast presenterade listan kan man konstatera att det råder stor stabilitet. Tendensen är fallande. Vårt främsta namn, Nathalie Djurberg har förmodligen toppat sin karriär men har också nått en imponerande placering. De intressantaste händelserna ser man längst ned. Jag har utökat 20-listan med ytterligare två placeringar eftersom Andreas Eriksson och Goldin + Senneby har gjort betydande kliv uppåt och tampas med Cecilia Edefalk som återigen har tagit sig in på listan. Återkomst också för Karin Mamma Andersson, vilket gör att listan faktiskt innehåller tre målare.

(Första siffran är aktuell placering, andra föregående (februari) och motsvarande placeringar i slutsiffrorna)

1.1. Nathalie Djurberg 364 337

2.2. Johanna Billing 549 539

3.3. Klara Lidén 599 575

4.4. Öyvind Fahlström 694 706

5.5. Karl Holmqvist 792 763

6.6. Henrik Håkansson 968 903

7.7. Annika Larsson 1021 949

8.8. Nina Canell 1067 1054

9.9. Ann-Sofie Sidén 1231 1166

10.10. Annika von Hausswolff 1380 1291

11.11. Carl Michael von Hausswolff 1469 1377

12.12. Jonas Dahlberg 1558 1521

13.14. Matts Leiderstam 1573 1555

14.13. Runo Lagomarsino 1615 1549

15.16. Annika Eriksson 1773 1820

16.15. Fia Backstrom 1892 1760

17. Karin Mamma Andersson 1901 2047

18. 20. Felix Gmelin 1936 1907

19.18. Miriam Bäckström 1974 1870

20. Cecilia Edefalk 1959 2009

21. Andreas Eriksson 1960 2106

22. Goldin + Senneby 1964 2491

Bloggskrivandet har blivit något mera återhållsamt och det beror främst på att jag har en del att göra med min kommande utställning. Å sistone har jag inte heller skrivit särskilt mycket om konst. Anledningen är närmast att det inte finns så förfärligt mycket att rapportera. Dock fann jag det lite intressant att curatorn för avgångsutställningen på konsthögskolan i Umeå, Joakim Borda, ger sig på att säga något om samtidskonstens generella utvecklingsdrag:

”Samtida konst är utan tvekan en god markör för att förstå vår tid, om man bara är kapabel att tolka signalerna. Under samtidskonstens boom i slutet av 00-talet återspeglades många av tidens överdrifter genom konsten, vilket resulterade i ett hyllande av det spektakulära och ofta kostsamma produktioner. Därefter följde en något nyktrare ’do-it-yourself-attityd’ som fokuserade på frågor om etik, hållbarhet och gemenskap – viktiga frågor i ett alltmer pessimistiskt samhälle där konsumtion och välfärd inte längre kan tas för given.”

Det haltar något i den beskrivningen eftersom det blir alltför bokstavligt. När det finns gott om pengar kan man, tämligen självklart, också i konsten få utrymme för större produktioner. Och när det är ebb i kassan får man nöja sig med mindre. Den traditionella bilden av konstens spegling av tiden brukar sikta lite framåt: Att konsten på ett djupare sätt kan beskriva vår tid, något som man kommer att förstå längre fram. Den uppfattningen har aldrig helt försvunnit från konstvärldens tankegångar men den har aldrig kunnat beläggas. Och märkligt vore det om man på verkligt allvar skulle tillbakakalla det synska romantiska geniet. Borda skriver vidare:

”Vad som är de dominerande tendenserna för dagen är dock inte helt tydligt. En sociolog skulle förmodligen ge mig rätt i att vi kan se ett tilltagande sökande efter moralisk kompass och en vändning mot inre värden. Är det möjligt att skapa en stark gemenskap och samtidigt behålla sin individualitet? Som ett svar på den globala ekologiska krisen blir den snabba konsumtionskultur vi vant oss vid kraftigt ifrågasatt. Hittills verkar den kulturella effekten vara en utbredd nostalgi. Förutom retroestetik och återvinningstrender kan vi se ett ökat intresse för lokalt producerade varor och hantverk.”

Så kan man väl säga fast jag skulle snarare vilja tala om att konsten har hamnat i den postkoloniala förlamningen. Skuldbördan vilar tungt över konstens rötter och eftersom dess tyngdpunkt helt och hållet är en västerländsk affär är det svårt att komma undan. Det hjälper inte att vända sig till dem som är befriade från skuld. Icke-västliga konstnärer inordnar sig blixtsnabbt i den västerländska modellen och strävar efter att slippa belastas med att redovisa sitt elände. Alltså att bli ”konstnär i allmänhet” något som är synnerligen besvärligt eftersom själva positionen är skuldbelagd. Det är svårt för konstnärerna att inte upprätthålla långköraren socialkritiken styrd av en politiskt korrekt dimension. Då den verksamheten – som politiskt påverkan – dessutom är meningslös är det en möjlighet att som Borda skriver att ägna sig åt retroestetik. Den är inte fullt så illa som det kan verka eftersom återbruk är en plausibel standard. Det går alltid att vinkla saken på ett eller annat underfundigt sätt – med hjälp av en kreativ kritiker. Se t ex på det norska stjärnskottet Ida Ekblads (som ställer ut på Samtidsmuseet i Oslo från den 26 april). Måleriet är tillbaka och konstkritikern Kjetil Røed ser en återvinning av modernismen. Han försöker sig på det säkra kortet att det nu är en kvinna som målar i COBRA-stil och därför ett politiskt återtagande. Något sådant och mer lär det bli av den varan under de kommande månaderna. Konsten kan inte upphöra med utställningar och väl förpackade arbeten med ett eller annat politiskt angeläget ämne gör att det åtminstone kan kallas lovvärt.

Därtill kommer administrationen av rättvisa och uppgörelse. Det är mycket att anmärka på och nu har t ex tiden kommit att göra upp med en del storslagna landartprojekt som inte uppfyller miljökraven (Artinfo).

Ibland känns det svårt att ta del av samtidskonstens djupsinniga budskap. Inte för att ens detta är något nytt, men det tar aldrig slut utan genererar sig i allt vidare led. Idag meddelades om en konsthallsutställning att ”Utställningen ifrågasätter maktstrukturer i samhället och visar hur kort och förgängligt livet kan vara.” Inte ens ovanligt klumpigt formulerat, för det upprepas frenetiskt då det inte saknas konstutställningar med seriösa anspråk. Deskriptivt sett kan man dock inte säga annat än att det är dagens stående matsedel: Konsten skall påvisa något allvarligt fel i samhällsapparaten men samtidigt visa upp det med inriktningen ”hur det är att vara människa”, oftast med betydelsen ”hur eländigt det är att vara människa”. I Gävle konstcentrum skall man den 18 april diskutera vilken funktion konsten skall ha i samhället. Svaret frammanas i den retoriska frågan ”Skulle konsten kunna vara en samhällets utvecklingsavdelning där politik, olika samhällsaktörer, kulturliv och konst samverkar?”

Man kan bara hoppas att det inte går så illa. Men svårt är det att få fart på förhandlingarna. Som jag redan har nämnt siktar den kommande Venedigbiennalen på ett gammalt säkert kort; några outsiders får förgylla den kvalitetssäkrade föreställningen. Hilma af Klint är alltså med bland biennalutställarna men hon flankeras av sin store idol, självaste Rudolf Steiner. Jodå, Steiner är också vederbörligen godtagen av konstvärlden och huserar på ranking 5.326 (af Klint ligger på ungefär samma nivå 5.255). Och det lär bli ett lyft genom biennalen. Steiner har levererat flera bidrag som intresserat konstvärlden. Dels hans insatser inom arkitekturen men också teckningar och hans svarta tavlor på vilka han tecknade och skrev under sina föreläsningar. En av hans beundrare var Joseph Beuys som likaledes engagerade sig i svarta tavlor.

Sökandet efter annorlunda kreativitet har sina begränsningar. Det måste genomföras och godtas av konstvärlden och når på den vägen status som konst vilket faktiskt är det man minst av allt önskar eftersom det då slutar med tjusiga utställningar och marknadsintresse.

Peter Cornell menar i Expressen att: ”Länge fick konstnären/bohemen rollen som avvikare men är numera inte lika övertygande med enskild firma och bokföringsskyldighet.

I stället har konstnärens roll övertagits av den bipoläre – han eller hon som överskrider alla regler, en mer demokratisk avvikare, utanför konstnärens kast.” Det ligger något i det. Konstnärerna har eftersträvat att bli inordnade och tagna på djupaste allvar med sin överskridande och ifrågasättande konst. När man nu har nått ett gott stycke på den vägen kan man konstatera att priset var högt. Det nya budet är ”Du skall avvika på annat sätt än genom att avvika på den rätta vägen som vi tillsammans framvandrar.”

Har man inget annat för sig kan man diskutera måleriet. Kommer det tillbaka? På Moderna i Malmö (14 april) skall det i alla fall diskuteras vart det är på väg. Naturligtvis är det så att ur demokratisk synvinkel är måleriet totalt överlägset alla andra tekniker. Men de som makten haver släpper, på goda grunder, inte genom den överväldigande volym som vilar i fördämningen. Problemet är vad måleriet skulle kunna som inte andra, och mer tidsanpassade, tekniker kan hantera. Kanske är det dags att skissa på en neoestetik.

Rudolf Steiner, svart tavla från 1920

I dagens SvD nämner Erica Treijs den amerikanske konstnären Theaster Gates som Katya Kazakina på Bloomberg News anser vara den hetaste konstnären just nu. Det ligger någonting i det. Gates är ett fenomen, en afro-amerikan som gör precis allting och vars arbete löper samman i sociala ambitioner. Hans internationella genombrott kom genom hans deltagande i fjolårets Documentautställning i Kassel där han renoverade en byggnad som blev ett allaktivitetshus – och en av kritikernas stora favoriter. Det finns ordning och kunnande i Gates verksamhet. Han är övertygad om att konsten kan skapa politiska förändringar. Om den saken har jag skrivit många gånger och jag har inte ändrat ståndpunkt. Konsten kan endast under mycket speciella omständigheter åstadkomma något av allmänt politiskt värde. Det som hindrar är att konsten är Konst och att den äger rum i konstvärlden. Att bryta sig ur den brukar konstnärer inte vara intresserade av för då blir det någonting annat som man får ägna sig åt. Men konsten som symbolisk modell för förändring kan nå stor uppskattning i konstvärlden. Och ett av problemen för att komma någonvart i denna ständigt återkommande fråga är uppskattning. Gates är uppskattad och har börjat sin klättring mot den absoluta toppen på artfactslistan där han för närvarande innehar position 4.200.

Detta inte sagt för att förringa Gates, han är en synnerligen intressant konstnär vars bredd och uppfinningsförmåga är överväldigande. Han är t o m musiker och sångare och uppträder på utställningar med gruppen Black Monks of Mississippi. Och han är samtidigt en god representant för vad som just nu gäller som kvalitet på högsta nivå. En inblick i hans arbete kan man få genom att se den här videon från hans utställning i White Cube.

Theaster Gates

Idag något om konst och kvalitet. Artfacts har gjort en förändring av sin kvalitetsbedömning genom justera en faktor i deras poängsystem. De gör bedömningen att det är motiverat att bereda mer plats åt aktuella konstnärer. Därför sker en avräkning på äldre utställningar så att den poängsumma som en konstnär fått vid ett visst tillfälle blir mindre med tiden. Sålunda genomför man ett framhållande av aktuella konstnärer, ”emerging artists”. Förändringen är motiverad, konstvärlden håller mer på nyvunna meriter än äldre och därför kommer artfacts mer i takt med den bedömningsgrund som faktiskt gäller. Jag har varit medveten om detta och därför på egen följt just uppdykande konstnärer som tidigare har fått vänta länge på att klättra upp i rullorna trots stora framgångar under relativt kort tid. De uppdykande får dock inte någon fördel på sikt, fortsätter man inte sina framgångar kommer de gamla naturligtvis att skrivas ner. För våra svenska konstnärers del är det inga våldsamma omkastningar men ändå klart märkbara. Det ger oss för första gången en verklig svensk stjärna i Nathalie Djurberg som med den nya metoden klättrar nästan 200 placeringar. De verkliga älgkliven gör Klara Lidén, Nina Canell, Fia Backstrom, Jacob Dahlgren, Runo Lagomarsino. Det är alltså logiskt eftersom alla dessa har färska framgångar att luta sig mot. Som ni själva kan se går däremot de äldre konstnärerna kraftigt bakåt då de förlorar en del av sina äldre utställningspoäng.

Den andra siffran är alltså föregående placering om jag sedan föregående omgång har någon sådan.

1.1. Nathalie Djurberg 325 507

2.2. Johanna Billing 508 641

3.5. Klara Lidén 590 926

4.3. Henrik Håkansson 820 681

5.9. Karl Holmqvist 830 1134

6.6. Annika Larsson 949 980

7. Nina Canell 1111 1989

8.4. Ann-Sofie Sidén 1143 788

9.7. Annika von Hausswolff 1244 1011

10.8. Carl Michael von Hausswolff 1423 1106

11.10. Matts Leiderstam 1430 1157

12.13. Jonas Dahlberg 1503 1645

13. Fia Backstrom 1579 2214

14.11. Miriam Bäckström 1702 1296

15.19. Annika Ström 1794 1854

16. Jacob Dahlgren 1815

17. Felix Gmelin 1883 2109

18. 12. Cecilia Edefalk 1896 1588

19. 14. Clay Ketter 1934 1699

20. Runo Lagomarsino 1977 3129

Denna dagsfärska bild har ingenting med texten att göra utan visar skribenten tillsammans med Aftonbladets fruktade kritiker Martin Aagård.

Igår inleddes rättegången mot punkaktivistgruppen Pussy Riot. Hur Pussy Riot skall kategoriseras är inte givet men deras framträdanden kan utan svårighet placeras i bildkonstsammanhang. Deras starkt provocerande framträdande i en grekisk-ortodox kyrka är helt i enlighet med konstens överskridande traditioner. För att det skall fungera krävs ett samhälle som Ryssland. Konstvärldens ställningstagande är därför enkelt och entydigt. Upproret mot diktatoriska anspråk och kopplingen mellan religion och politik är i det här fallet oproblematisk. Hade det skett i Sverige kunde medlemmarna möjligen ha fått krav på att erlägga företagsbot men bortsett från det skulle det ha varit svårt att tänka sig någon allvarlig opposition. Icke desto mindre är gruppen värd allt stöd den kan få.

Betydligt stillsammare går det till i Tate Modern där Tino Sehgals These Associations har fått stor kritikersuccé. Sehgal har alltsedan sitt genombrott 2005 på Venedigbiennalen lyckats med att ständigt inhösta nya framgångar. Det är knappast någon överskridande konst snarare ett lyckat sätt att kombinera en rad befintliga attityder. Hans arbeten är immateriella utom i själva uppförandet. De ger ett starkt intryck av att vara verkliga och interaktiva. De har blivit alltmer interaktiva genom att hans skådespelare tar kontakt med publiken och inleder samtal. ”Skådespelarna” är inte professionella utan letas fram av hans producent Asad Raza. Försäljningen av hans produktioner sker genom muntliga överenskommelser och innebär att köparen har rätt att uppföra verket enligt Sehgals instruktioner. Konstnären tillåter inte någon dokumentation av uppförandet men det har visat sig omöjligt att förhindra detta. I These Associations ingår en stor trupp som agerar enligt bestämda koder. Då och då uppsöker några av dem besökarna och inleder ett samtal genom att berätta någon livserfarenhet. Medan Berlinbiennalens försök att skapa en politisk verklighet i skala 1:1 inte blev särskilt övertygande är Sehgals ”verklighet” inlemmad i en uppenbar fiktion. Något som alltså konstvärlden intensivt applåderar. En glimt av föreställningen kan man se här.

Art Renewal Center presenterar årets pristagare i sin internationella salongstävling. Om man ser på konstvärldarna utanför den internationella samtidskonsten finns det inte så mycket att upptäcka. Störst är modernisterna och den rörelsen kommer säkert att fortsätta att leva vidare. Man kan nog säga att den delvis har eller kommer att gå upp i den internationella samtidskonsten. Kruxet ligger i hur modernismens estetik skall kunna förvaltas i en ny omgivning.

Art Renewal Center är en organisation som vurmar för figurativt måleri i den akademiska traditionen och framför allt 1800-talets salongsmåleri. Kara Ross, som tillhör staben, vill se saken så här:

“We are at the cusp of a new dawn for realist style paintings, with new schools taught by atelier trained artists opening around the world, and more and more galleries and organizations dedicated to realism opening their doors, we expect a strong shift in the art world around the bend. Artists who are still doing abstract expressionism and paintings of squares and squiggles feel dated and old fashioned to much of the public, and more and more critics who claim realism is a return to the past will be laughed at when shown the contemporary work and subject matter of today’s realist painters and sculptors.”

En omöjlig förhoppning även om det är riktigt att denna konst har fått en avsevärd utbredning och många intressenter. Helt oanvändbar är den inte i ett samtidsperspektiv men ett sådant saknar man helt. Dessa tre konstvärldar har dock det gemensamma problemet om vad konstens estetik innebär. Art Renewal Center tror att denna estetik kan frammanas med 1800-talets salongsteknik. Modernisterna tror på formens tänjbarhet med rötter i Cézanne. Den internationella samtidskonsten försöker estetisera politiken och kunskapen i förhoppningen att tillföra världen något avgörande.

Benjamin Victor fick pris i skulpturklassen med Where Cultures Meet. Onekligen ett inslag i den globala mångkulturen men knappast övertygande. För övrigt det enda inslaget som berör något angeläget samtidsämne. Missa inte att se på samtliga pristagare. Det finns ingen direktlink, man får klicka under bilden till höger.

Dror Feiler oroar sig över yttrandefriheten i dagens Aftonbladet. Hans oro gäller inte rasistdömda tårtor eller rondellhundar utan Günter Grass dikt där han kritiserar Israel och blir beskylld för antisemitism. Feilers plötsliga försvar av yttrandefriheten har naturligtvis politiska orsaker. Han ser Israel som ett större hot mot världsfreden än Iran. Bortsett från detta finns det all anledning att försvara Grass rätt att uttala sig genom sin dikt. Det olösligt problematiska är vilket utrymme han kan kräva. Grass är en litterär storhet av allra största format och det skapar självklart goda förutsättningar för att få sina alster publicerade på väl synliga platser. Hans dikt publicerades samtidigt i april i Süddeutsche Zeitung, la Repubblica och El Pais. Kritiken har emellertid varit hård och många har menat att publiceringen var olämplig.

Kritik mot USA och andra västländer är i regel oproblematisk och kan, med rätt skribent, beredas utrymme i medierna. Även diktaturer kan kritiseras. Israel får också utstå mycket kritik men det har blivit svårare eftersom antisemitismen inte längre kan räknas bort. Det finns en systematik i det här, kan något missförstås och uppfattas som kränkande av någon tillräckligt utsatt grupp bör det undvikas. Skall någon utnyttja yttrandefriheten är det inte rekommendabelt att ge uttryck åt något som av någon kan tolkas som rasism, islamofobi eller antisemitism.

”Var går gränsen för vad som får sägas nästa gång?”, skriver Feiler. Om jag tillåter mig en mindre justering av slutklämmen i hans artikel kommer sakfrågan att framstå något tydligare:

(”)Han är inte islamofob, han uttrycker åsikter som många människor har. Istället för att anklaga honom bör vi fundera över vad vi gjorde som ledde honom att uttrycka det.

Så det är ännu inte för sent att bryta tigandet och ställa upp för det fria ordet till försvar för yttrandefriheten och Lars Vilks, och till och med teckna eller tillverka (ännu bättre) rondellhundar av profeten och skicka till de muslimska ambassaderna och vänta och se vad som händer.(”)

Feilers mening är mycket användbar och ni kan själva pröva med att sätta in ”rasister” och lägga till de detaljer som behövs för att ge plats åt Makode Lindes tårta. Och det är sannerligen av nöden. En av dagens höjdpunkter i tårtdramat är Elisabeth Ohlson Wallin (SvT)som drabbats av en omfattande sinnesförvirring och som därför dragit tillbaka sin donation av foton till Moderna: ”Moderna Museet har bidragit till att sprida ett rasistiskt budskap. En institution måste ha kontroll över sina konstverk.”

Hoppsan, var det inte tvärtom? Makode Lindes projekt är ett antirasistiskt budskap och ett sådant bör väl få plats på Moderna? Vidare talade Ohlson Wallin: ”Den vita medelklassen dricker champagne och fnittrar. Moderna Museet borde ha bjudit in svarta människor också.” Man kan utgå ifrån att alla intresserade var välkomna att delta i konferensen och att anmäla sig till tårtkalaset. Svart som vit, arbetare som medelklass. Men det går inte att blunda för att konstintresset är koncentrerat till den bildade medelklassen. Och om det vore så att KRO tillsammans med Moderna i bästa PK-anda skulle ha bjudit in svarta, tvingas man av självklara skäl att också bjuda in gula, röda, blåaktiga och albino men även samer och romer. Om möjligt så också ett par neandertalare, denna av homo sapiens utträngda ras. För att inte tala om problemen med att få en bred och rättvis representation av det moderna könstänkandet, likaledes företrädare för samtliga stora och små religioner och en politisk viktning som ger företräde åt antikapitalistiska åsikter. Jag tror inte att ens Ohlson Wallin kan mena att allt kan klaras på en enda World Art Day så djurens rätt får nog invänta ett kommande år då vi kanske kan glädjas åt såväl diverse däggdjur som reptiler, ej att förglömma våra ofta förtryckta insekter.

Ett ytterligare intressant tårttillskott och exempel på tårtans utmarsch ur varje rationell kontextorientering är European Network Against Racism som kräver (Expressen) en svensk ursäkt.

Nu vet vi i varje fall så mycket som att de värsta rasisterna återfinns i konst- och kulturvärlden.

Sedan i går har Makode Lindes tårta ytterligare dekorerats och garnerats. Den har även varit föremål för åtskillig pajkastning. Det påminner en del om Ulla Karttunens kritiska projekt om pedofili vilket slutade med att konstnären dömdes för pedofili. Så illa har det inte gått för Linde som istället har fått igång ett intressant processverk. En av konstens givna uppgifter är att granska makten och tårtan har lyckats väl med den saken. Huvudaktör är Afrosvenska riksförbundet vars makt och inflytande man inte har någon anledning att betvivla. Med rasiststämpeln kan man t o m jaga ministrar; kulturministern får finna sig i att strö ursäkter kring sig. Å andra sidan är förbundets jakt på rasister inte särskilt framgångsrik; dock har konstvärlden visat sig vara en ypperlig jaktmark: Dan Park, Lena Adelsohn Liljeroth, Moderna Museet och inte minst konstvärldspubliken på Moderna har hittills fångats i jakten på den strukturella rasismen. Konstnären Linde, som inte kan fångas, får en rejäl åthutning av ordförande Mariam Osman Sherifay på Newsmill. Han är mer problematisk än kulturministern hävdar hon. Liksom ett brev på posten kommer den vanliga ramsan: han vill säkert spekulera.

Konstvärlden ställer sig avvaktande. Läget är besvärligt eftersom konstnären automatiskt har mandat att agera i dessa känsliga ämnen. Mårten Arndtzén (SR) menar dock att Lindes tårta kan ses som en listigt gillrad fälla eftersom den gav upphov till glada skratt bland borgarna från konstvärlden. Han hötter istället åt kulturministern och påtalar att hon måste tänka sig för. Han anför två exempel på problematiska situationer för ministern. Vad hade hon gjort om hon hade varit närvarande när Marina Abramovic utlämnade sig själv åt publiken för en del år sedan. Antagligen hade hon inte gjort något alls (utom att möjligen åberopa kniv- och pistolag), att några besökare våldförde sig på konstnären låg i själva idén med verket – det är därför det har blivit så berömt (tårtor och nakna kvinnor i en kontroversiell installation prövade hon i fjor). Det andra exemplet kommer från Arndtzéns kreativa sida: Om hon ombads rasta en rondellhund utklädd till profeten Mohammed. Ja, det skulle kunna ha blivit en kontrovers om vi antar att konstnären kom från ett lämpligt land och hade drabbats av könsstympning.

Onekligen är det någon sällsynt gång besvärligt i denna tid då samtidskonstens färskaste utskott omedelbart visas på statliga institutioner. Man kan utgå ifrån att en sådan plats som Moderna tänker sig för. Säkert tänkte de sig för i mångfaldsanda när de anlitade Linde och hur skulle de sedan kunna ingripa i verket som uppstod ur deras rättänkande?

”Osmakligt” är en gångbar kommentar under dessa tårtdagar. Så skall det också låta när konsten visar något utanför sina standardupplagor. I socialkritisk andra görs otaliga korrekta projekt om och mot rasism och kolonialism. Lyckas man med det som konstnärer och arrangörer brukar säga: Vi vill starta en diskussion. Nej, det blir inga diskussioner om inte osmakligheten gör sig påmind.

World Art Day gick av stapeln i söndags med ett evenemang om konstens frihet och censur på Moderna Museet. Tania Bruguera, konstnär från Kuba, Niilofur Farrukh, redaktör för konsttidskriften NuktaArt i Pakistan och Marina Naprushkina, konstnär från Vitryssland var gäster på seminariet. Något intresse från medievärlden? Nej. Men så var det konstnärernas tårtor varav en tämligen snabbt blev berömd, Makode Aj Lindes. En socialkritisk tårta som enligt konstnärens intention ställde västerländska föreställningar om Afrika i kontrast till den verkliga bilden av slaveri och förtryck. Kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth fick äran att skära i tårtan medan konstnären skrek. Dock var Afrosvenskarnas riksförbund snara att rycka ut med rasiststämpeln och krav på kulturministerns avgång. Förbundets intresse för konst har på senare tid ökat markant. En rävsax för kulturministern. Hade hon inte skurit hade hon kunnat anklagas för diskriminering av den afrosvenske konstnären och när hon skar blev hon rasist. Det är inte lätt att styra rätt i de kränktas kör.

Dan Jönsson kommenterar saken i DN. Marianne Lindberg de Geer, konstnärlig deltagare, rapporterade från ringside (Expressen).

Summa summarum kom World Art Day att intensivt belysa frågan om konstens frihet och censur. Det kan vi tacka afrosvenskarna för. Både som producenter och konsumenter.

Tårtan skulle kunna vara ett exempel på konst som politiskt aktivism. Men den saknar akademisk diskurs och är inte tillräckligt moraliskt entydig.