Vilks.net

Den 4 februari öppnar Miriam Bäckströms utställning ”Motsatsen till mig är jag” i Lunds konsthall. En händelse att se fram emot, i första hand för den specialiserade konstkonsumenten. Jag skall själv med största intresse ta del av utställningen. Men Miriam Bäckström inhöstar mer uppmärksamhet än så. Hon har också nominerats till konstpriset Artes Mundi i Cardiff. En lycklig tillfällighet? Nja, knappast, i konstvärlden är det mesta reglerat och reglaget i det här fallet är curatorn Anders Kreuger. Han är verksam som curator i M HKA i Antwerpen men också curator i Lunds konsthall. När Miriam Bäckström ställde ut i Lunds konsthall 2007 medverkade Kreuger i en av hennes filmer. Och som ni säkert kan räkna ut sitter nu Kreuger i tvåmannajuryn för Artes Mundi. Tillsammans med Sofía Hernández Chong Cuy, curator i New York, har han gallrat fram sju konstnärer av totalt 576. De nominerade är Miriam Bäckström (född 1967, Sverige) 1241 Tania Bruguera (född 1968, Kuba) 632, Phil Collins (född 1970, England) 490, Sheela Gowda (född 1957, Indien) 2023, Teresa Margolles (född 1963, Mexiko) 608, Darius Mikšys (född 1969, Litauen) 3775, Apolonija Šušteršic (född 1965, Slovenien) 2837. Såsom jag ofta plägar har jag lagt till aktuella rankingsiffror vilka visar de styrkeförhållanden som man också kan förvänta sig. Apolonija Šušteršic torde också vara Kreugers förslag, de har arbetat tillsammans. Förmodligen också Darius Mikšys, Kreugers baltiska engagemang är välkänt. Sofía Hernández Chong Cuy, som tidigare varit verksam i Mexiko, med stor sannolikhet har dragit fram Teresa Margolles och Tania Bruguera, konstnärer som hon har curaterat och skrivit om. Intet ont i detta, så går det till i konstvärlden. Men det kan vara lätt att glömma bort att kvalitet i grunden betingas av nätverk och bekräftelse. Konstpris är kluriga tillställningar där många hänsyn skall tas. I Artes Mundi har man t ex kört med varannan damernas och i så fall borde det bli en herre i år. Det skulle peka på den mest meriterade Phil Collins. Men så har vi det globala perspektivet. Hittills har vinnarna kommit ifrån Kina, Finland, Indien, Israel. Det ser inte alldeles bra ut med England i den listan varför favoritskapet nog kan tänkas gå till Teresa Margolles. Att bryta genusfördelningen i positiv anda är inget problem. Och Mellanamerika är ett gott globalt tillskott. Tania Bruguera har dock ungefär samma förutsättningar som Margolles och kan mycket väl bli den lyckliga vinnaren. Sheela Gowda borde falla bort eftersom man redan har täckt av Indien. Kreugers kandidater borde vara något för svaga för att kunna nå hela vägen. Han är säkert nöjd med att ha fått dem så långt. Det betyder att de, utöver att delta i nomineringsutställningen, får en avsevärd gratifikation och dessutom en separatutställning i Cardiff. En joker i leken är utställningen av de nominerade. Den spelar också en viss roll.

Miriam Bäckström

Tämligen utbredd är föreställningen om att konsten är före sin tid. Denna tanke tillhör konstens religiösa rekvisita och har naturligtvis inte någon förankring i verkligheten. Ett stort undantag föreligger dock. Konsten är föregångare i konsten. När det begav sig under modernismen producerades med nödvändig medvetenhet nya formmöjligheter och formuttryck. Som formproducent var konsten den mest experimentella och kunde på så sätt leverera form även till områden som t ex design och film. När konsten gav sig in i det socialkritiska är läget ett helt annat. Konsten får nu nöja sig med att vara aktuell och haka på vad som rör sig i medier och debatter. Apropå en kommentar från signaturen Krister.

Igår var jag på Signal i Malmö för att lyssna på Jennie Fahlström, verksamhetsledare i Sveriges Allmänna Konstförening, som presenterade ett antal samtida konstnärer med utgångspunkt från Sophie Allgårdhs och Hasse Perssons bok Passioner och bestyr: Svensk konst under 2000-talet. Jag var nyfiken på hur urvalet hade gjorts. Nils Forsberg har recenserat boken och var inte särskilt förtjust. Men det visar sig att det inte är mycket till urval. Den utgår från en tidigare bok som gjorde i samband med att större delen av de presenterade konstnärerna ställdes ut på Borås konstmuseum. Bland de nytillkomna återfinner man Nathalie Djurberg och Klara Lidén. I övrigt är det måleriet som dominerar. Antagligen var det nödvändigt för att någon för av representation skulle kunna åberopas (samtliga konstnärer kan man se på bokomslaget HÄR). Jennie Fahlström berättade om några av konstnärerna. Både intressant och väl genomfört, hon uppehöll sig särskilt vid Andreas Eriksson då hon var medcurator vid hans deltagande i Venedigbiennalen. Men frågan är förstås hur sådana diskurser skall värderas. Bortsett från Djurberg och Lidén, som Fahlström inte berörde, är det inga konstnärer som verkligen gäller. Intet om den sociala kritikens motstånd mot senkapitalismen, dess aktivism eller neomarxism. Det är givetvis inte nödvändigt att vara med i den svängen men då spelas det på den något nedre planhalvan. Så är det bara.

Maria Linds ”abstraktion” var inte heller aktuell i detta sammanhang. Men Sinziana Ravini har recenserat Tensta konsthall i DN. Ravini, som är en av surfarna i spetsfunktionen gör denna sammanfattning:

”Under de senaste 15 åren har vi i takt med en allt mer populistiskt underhållande konst, som tar tre sekunder att se på och lika många sekunder att förstå, fått en nykonceptuell abstrakt konst som reflekterar över både tillståndet i världen och sin egen tillblivelse. Men denna abstrakta, lågmälda och i många fall hermetiska konst brukar snabbt stämplas som elitistisk.”

Här är en hel del att fundera på. Plötsligt har trenden ”abstraktion” fått en historia på 15 år. Man kan ju alltid dra upp enskilda spår (Doug Ashford/Group Material) men vid den tiden hade t ex den relationella estetiken knappt kommit upp ur startgroparna, de engelska Sensations artist höll på med sina sensationer och först med 2002 rullade det stora postkoloniala äventyret igång. Dessutom är det en egendomlig det-var-bättre-förr-tanke: Konsten skall å det senaste ha blivit ytlig. Man erinrar sig Documenta 1992 som har liknats vid ett tivolifält och som just fick kritik för sin alltför konsumentvänliga framtoning. Förklaringen kan vara att Ravini företer första tecknet på att hon smått börjar bli gammal. Då brukar man börja orera om samtidens förfall. ”Elitistisk” är också en fascinerande affär för avancerad samtidskonst. En sådan konst får inte vara elitistisk eftersom den skall vara inkluderande och antihierarkisk. Ravini reagerar med den avancerade konstvärldsmedlemmens instinkt och omedelbara emotion varvid logiken inte riktigt hänger med:

”Jag vill hävda att de som avfärdar denna konst är de verkliga elitisterna.”

Hon övergår sedan till att tala om hur hon själv upplever utställningen, först blir hon ödmjuk för att efter en stund ”skynda till förklaringen”. Så löser man alltså problemet med elitistiska utställningar. Men sådan dumdryghet kan åtminstone jag klara mig utan. Maria Linds utställning i Tensta är elitistisk. Det är fullkomligt idiotiskt (Ravini drar också den valsen) att tro att de därstädes boende med hjälp av den arabiska kulturens intresse för abstrakta mönster skulle fylkas i konsthallen. Avancerad samtidskonst med dess omutliga diskurskrav är inget den ovane kan klara i en handvändning. Någon gång kan det fungera men inte oproblematiskt. Hur går det nu för Carsten Höller sedan han igen har dragit entusiastisk storpublik genom sina rutschkanor (NYT) på New Museum i New York? I samma generation och lag har vi också Liam Gillick som verkligen kan fresta publikens tålamod. På Tensta konsthall deltar också Falke Pisano som är etter värre. Hon kan vara så svår att t o m recenserande kritiker får nog. Detta skall inte ses som en belastning som skall bortförklaras utan som en självklar tillgång. Samtidskonstens spetsfunktioner är svårtillgängliga och elitistiska.

Föredragshållare Jennie Fahlström på Signal i Malmö

Debatten om vänster och höger har engagerat skribenter lite överallt. Ett av skälen är förmodligen att det inte längre är så lätt att skilja falangerna åt. Det har blivit svårare att renodla skiljelinjen privatisering/förstatligande. Hela problematiken torde utgå ifrån att någon kultur har skapat idén om demokratisk jämlikhet vilken på något sätt skall pådyvlas alla andra kulturer. Kulturvänstern kan dock fortfarande skapa en identitet genom att utropa sig till neomarxister. Men de är inte fler än att de borde kulturminnesmärkas. Och möjligen kan en kulturhöger kännas igen genom att den vill se en kulturarbetare som entreprenör.

Maria Lind och Tensta konsthall har öppnat butiken. Tensta konsthall har tillkommit för att den marginaliserade förorten i mångkulturens namn skall få ta del av konstens härligheter. Och det innebär i det här fallet den stramt tuktade internationella samtidskonsten. I ett något besynnerligt yttrande (DN) menar Lind: ”…vi har fått en uppdelning av konsten i en mycket kommersiell, populistisk del, och en del av mindre, konstnärsdrivna initiativ.”

Tydligen menar Lind att Tensta konsthall tillhör den mycket kommersiella och populistiska sektorn eftersom den inte är konstnärsdriven. Så har hon också inlett ett samarbete med Bukowskis. Mårten Arndtzén (SR) ställer sig tveksam till detta medan Lind gör en dygd av nödvändigheten. För övrigt kan man undra var den riktiga konsten finns någonstans eftersom det inte är lätt att finna fram till dessa ”mindre, konstnärsdrivna initiativ”.

På ett sätt har projektet/institutionen Tensta konsthall som en gest åt lokalbefolkningens konstintresse en hopplös uppgift. Det man går in för och visar är till för innerstans lilla elit som får göra sig omaket att åka ut till Tensta. Men Maria Lind är aldrig svarslös. Som god konstpolitiker kommer hon med sina trevare:

”Men Maria Lind är inte rädd för att skrämma bort publiken.

- Nej. Jag tror det finns en massa lockelse i den skönhet och mönsterverkan som finns här, till exempel. Och att vi vill ta samtiden på pulsen – något som många brukar vara öppna för, oavsett om man är en hängiven konstföljare eller inte.

- Sedan ska vi inte glömma att abstraktion är en estetisk form som är stark i många delar av världen. Inte minst i mellanöstern, där många av Tenstas innevånare har bakgrund.”

Lokalbefolkningens samtidsintresse tillsammans med en kulturell benägenhet för mönster skall få dem att rusa till konsthallen. Och Lind har mer att mäla (Norran):

”Maria Lind tycker sig se hur det abstrakta tar allt större plats inom konst och konstnärliga utbildningar.

- Jag tror att det handlar om ett behov av att fundera kring hur man gör saker, inte bara vad man gör. I Occupy-rörelsen och den arabiska våren blir det tydligt att människor i dag ställer sig frågor kring hur vi lever och hur vi faktiskt fungerar. Och som vanligt är konsten där och sniffar på något innan det blir tydligt för samhället i stort.”

Vårens trend i konstvärlden (osäkert om det är i den populistiska eller i den konstnärsdrivna eller i båda) är alltså ”abstrakt”. Sedan får man säga att Maria Lind företer ett konstkonservativ drag då hon i romantisk andra ser konsten som samhällets förelöpare. Den internationella nyhetsförmedlingen och deras omedelbara analyser; vad kan konsten ställa upp mot det? För övrigt är det allmänt känt och positivt uppfattat att konsten är långsam och reflekterande. Och vad kan den tänkas sniffa upp ur en redan nattstånden diet?

Nå, det gäller att hänga med i abstraktionen vilket jag naturligtvis gör. För en tid sedan utförde jag denna välliknande abstrakta oljemålning. Man bör dock ej idka ett intensivt påseende av densamma utan nöja sig med färgklangen av det generella politiska budskapet om striden mellan rött och blått.

För några veckor sedan censurerades den palestinska konstnären Larissa Sansour när hon inbjuden deltog i en pristävlingsutställning på fotomuseet Musée de l’Elysée i Lausanne. Orsaken var att sponsorn Lacoste fann Sansours bidrag alltför propalestinskt. Sansours bidrag Nation Estate visade fiktiva bilder av en palestinsk stat bestående av en skyskrapa där de olika platserna fanns på våningarna. På tredje våningen kommer man med hissen till Jerusalem, på den fjärde till Ramallah osv.

Här var det tredje våningen: Jerusalem.

Ett politiskt, men tämligen stillsamt, utspel på temat ”Livets glädje”. Men sponsorer vill inte ha något som kan störa deras kundrelationer. Museet har å sin sida tagit ställning för konsten och Sansour och verket skall visas. Censureringen gör dock inte konsten och konstnären någon otjänst. Indignationen och den positiva uppmärksamheten är helt och hållet en fördel. För inte kunde väl någon förvänta sig att de kapitalistiska marknadskrafterna står upp för konsten ens vid de sällsynta tillfällen då en kontrovers, som för några kan verka stötande, seglar upp? Lacoste har i varje fall placerat sig till höger i det politiska fältet. Ett sådant fält är under animerad debatt i den svenska pressen alltsedan Bertil Ohlsson för ett par dagar sedan skrev en artikel (DN) där han undrar om kultur alltid måste vara vänster. Sven Wollter har skrivit ett svar på den och man kan konstatera att han är betydligt bättre som skådespelare än debattör. Lite intressantare är Åsa Linderborgs upprörda bidrag (Aftonbladet) där hon lyckas samordna partiledare Göran Hägglund med Anders Breivik. Till detta högersällskap kan förmodligen också fogas Lacoste trots att de var beredda att offra en kund i just Breivik. Även Linda Skugge riskerar att hamna i detta sällskap sedan hon ”kommit ut till höger” vilket hon gläds åt i Expressen.

Alltför upplyftande är det inte att följa vänsters förtvivlade ansträngningar att återta sina gamla mandat. Inte är det mycket roligare i konsten där de politiska markeringarna förmodligen kommer till ett avgörande i år. Jag har tidigare nämnt att Berlinbiennalen och Manifesta med allra största sannolikhet kommer att annonseras med politiska kampord. Till dessa får man också lägga Paristriennalen som öppnar den 20 april under Okwui Enwezors ledning. Temat är ”Intense Proximity”/”etnografisk poesi” vilket skall behandla den globala situation som uppstått när allt har blivit nära och, naturligtvis, ger upphov till postkoloniala friktioner.

Hemmavid har Dan Jönsson (DN) klagat på att såväl Moderna Museet, Göteborgs konstmuseum, Kalmar konstmuseum har visat retrospektiva nostalgiutställningar som skymmer sikten framåt. Men viss nostalgi blir i hans perspektiv rätt sort och han jublar över (DN) Gerhard Nordströms utställning i Malmö konsthall där han får se Nordströms Vietnaminspirerade målningar från 1970-talet.

Intressant är det hur som helst: Kommer vänstervågen att få en dominant position? En ny vår för socialkritiken? Eller hävdar sig en mer måttfull linje som man kan förvänta sig på Whitneybiennalen i mars och på Documenta i juni?

I dessa dagar är jag engagerad i Lukasgillet i Lund och det blir därför några mellanrum i skrivandet. Lukasgillet stiftades 1898 och är från början en sammanslutning av konstnärer och läkare. Dessa båda yrken hade Lukas som skyddshelgon. Både konstnär och läkare tolkas brett, däremot är gillet endast tillgängligt för män. Mera om detta senare.

Idag kan jag inte låta bli att hänvisa till nättidskriften e-flux. Dess redaktion bestående av Julieta Aranda, Brian Kuan Wood, Anton Vidokle betraktas som en av de mest inflytelserika i konstvärlden och följaktligen utgör den en säker trendvisare. Jag har tidigare haft uppfattningen att socialkritiken har haft sitt bästa men jag tror inte det längre. Tvärtom kommer den sannolikt att ytterligare befästa sin position i samtidskonsten. Kampen mot det neoliberala är ett givet mål som har fått påspädning av upproren i Nordafrika och av Wall Street-ockupationerna. Jag har ytterligt svårt att tro att konsten är i stånd att lämna något väsentligt bidrag utanför sina egna institutioner men det existerar uppenbarligen sådana tankegångar. I tidskriften kan man se att diskursbygget accentueras. Dock med samma välkända figurer som alltid är med i den socialkritiska karusellen: Agamben, Rancière, Benjamin, Alain Badiou osv. Riktningen är tydlig nog. Mera socialkritik framöver. Det skall bli intressant att följa biennalutvecklingen under 2012. Berlinbiennalen är vikt för politiska utspel. Manifesta 9 som äger rum i Limburg i Belgien kommer att dra åt samma håll:

”Keeping to its mandate of playing a critical role to advance and enhance dialogue within broader Europe, and in line with Manifesta’s continuing ambition to create opportunities for research and innovation at the very vanguard of cultural experimentation, Manifesta 9 will form a platform to investigate the possible modus operandi of a biennial. This makes space to examine the role in which art, heritage and culture can play in society-at-large.”

Biennaler som plattform för förändringar är lockande seminarieämnen.

Den socialkritiska samtidskonsten gör ännu ett försök att bli politiskt aktivism.

Jag skall ge mig iväg ett par dagar till dold ort för att föreläsa om samtidskonstens mysterier. I det sammanhanget skall jag behandla hur det går till att ge den kontemporära konsten en dosering Schumann och andra godbitar. Ytterst minnesgoda läsare kan möjligen erinra sig Documenta 2007 då Roger Buergel placerade Frauenliebe som beledsagande tongångar till sin presentation av utställningen. Konstvärlden var inte nådig. Långt mycket bättre har det lyckats för Ragnar Kjartansson att genomföra ett sådant projekt. Skillnaden är visserligen stor, Kjartansson har gjort det som performance. Men ändå hur kan det komma sig att konstvärlden plötsligt jublar? I en intervju säger Kjartansson:

”Schumann’s “Dichterliebe” is based on Heinrich Heine. But why Heine, why Schumann?

I don’t want to make sense. The art world today strives so much to make sense, and I think it is more interesting to leave some free space for an individual, emotional approach.

What is art about? I want to create a momentum, a sensational moment. To create a bit this out-of-body experience. And it is such a sensitive and vibrant breathing poetry with this fantastic music.”

Det kan tyckas vara synnerligen tunn is som konstnären färdas over. Ett romantiskt-modernistiskt perspektiv. Men han förpackar det på rätt sätt. Kjartansson är inte i stånd att sjunga Schumann som det skall gå till. Men han är inte heller helt oäven. Vidare rör han sig med upprepningar och inslag av oväntat agerande. Och inte minst kan det hela ses som en performance som om han verkligen önskade göra det (som han säger att han egentligen vill). På den nyligen avslutade Performafestivalen i New York kunde Kjartansson kamma hem Malcolm McLarenpriset på $ 10 000 för bästa performance. Den här gången var det Mozarts Figaros bröllop, knappt 3 minuter av slutscenen som repeterades under 12 timmar. Rätt förpackning så blir det möjligt. Vägen öppnas till det förlovade landet där konsten tidigare hystes.

Socialkritiskt? Inte helt omöjligt. I den lektion som han höll på Performa undersöker han temat ”förlåtelse” vilket är huvudmotivet i Mozartsutsnittet.

Ragnar Kjartansson med sitt pris

Idag såg jag den. Den plågsamma formuleringen ”fokuserar på att lyfta fram”. Den ramsan producerades av Signal, center för samtidskonst. Signal är det inget fel på men nog kunde man anstränga sig till en smula kreativitet inom den litterära formuleringskonsten. ”Framlyftandet” har fått samma pestliknande spridning som fokuseringsmanin.

Men det var inte denna hopplösa klagan på den stereotypa språklavinen jag tänkte skriva något om. I New York pågår en ny upplaga av Performa, en återkommande performancefestival. Två kritiker, Linda Yablonsky (artnet) och Ken Johnson (NYT), har problem med vad som är performance och vad som är teater. Elmgreen & Dragset uppsättning Happy Days in the Art World anser Yablonsky hör hemma i teatern och får stöd av performancedrottningen Marina Abramovic. Johnson kommer, efter att ha sett ett antal föreställningar, fram till: “what if anything distinguishes comic entertainment from art in the sense that art is understood in the fine art world?” Det han inte kan komma över är Reggie Watts som han finner alltför professionell för att härbärgeras i konsten.

Den institutionella teorin ger ett enkelt svar. Eftersom dessa föreställningar äger rum i konstvärldens kontext blir de konst. Teater och underhållning äger inte rum inom konstvärldens kontext. Om man flyttar ett teaterstycke eller komisk underhållning till konstvärlden blir det en skillnad som skapas av konstvärldens kontext. Klassificeringen är den minst problematiska, långt intressantare är tilldelningen av kvalitet. Teater och underhållning fungerar bäst i sina egna världar. Vad Ken Johnson inte lägger märke till är att han blir betänksam, alltså att han reagerar som medlem i konstvärlden. Han finner inte några goda argument för att det skall vara tillräckligt intressant som konst. Institutionen Performa kan å andra sidan ha sina motiv, nämligen att visa öppenhet mot angränsande verksamheter, allt i linje med att konsten skall vara inklusiv och gränsöverskridande. Men det hjälper inte, konstvärlden har sina normer och måste naturligtvis bevaka sina gränser för att inte upplösas i ett inflatoriskt inferno.

Här är ett utdrag från Elmgreen & Dragset (182), den senare delen av deras medverkan, party och performance sammantaget med fotografer och allt.

Censurbenägenheten fortsätter att florera i konstvärlden. Den här gången är det Artur Zmijewskis video Berek (1999) som har avlägsnat från utställningen ”Side by Side” (om relationen Tyskland – Polen) på Martin Gropius Bau i Berlin. Museidirektören Gereon Sievernich tog bort den sedan han hade fått klagomål från besökare. Filmen visar nakna människor som leker tafatt (eller ”pjätt” som man säger söderöver) i en källare. Källaren skall dock vara en gaskammare, troligen är det så att det växlar mellan gaskammare och ett neutralt källarutrymme. Sievernich menar att hans åtgärd gjordes av hänsyn till Förintelsens offer och deras anhöriga. Varken curatorn Anda Rottenberg eller konstnären informerades om borttagandet. Rottenberg fick år 2000 sparken från konsthallen i Warszawa efter att i en utställning ha visat Maurizio Cattelans skulptur av påven knockad av en meteorit.

Det är möjligt att den tyska museiledningen inte vill stöta sig med utställningens samarbetspartners i Polen där censurbenägenheten kan luta sig mot en alldeles levande och aktiv hädelseparagraf. Mer information (på tyska) i Art.

Artur Zmijewski (266) är curator för den kommande Berlinbiennalen 2012. Biennaler curateras sällan av konstnärer men i Berlin är det nu andra gången. Maurizio Cattelan höll i 2006 års upplaga. Zmijewskis biennal kommer att få en markant politisk profil och man får hoppas han inte räds censurhindret. Ett avsnitt ur videon Berek kan ses HÄR.

En helt annan sak: Den stackars utvisningshotade Khalid Saeed har fått en petitionslista på nätet. Som pakistansk ateist möter han inget större gehör i det djupt politiskt religiösa Sverige och särskilt många underskrifter har han inte fått. Den som vill gå emot strömmen och förbarma sig kan nå sidan HÄR.

I fredags i Baden-Badens konsthall var det dags för ännu en föreställning av Chto Delat? (”What is to be done” – välkänt Lenincitat) och deras återkommande form – sångspelet. Chto Delat? är en rysk konstnärsgrupp ursprungligen med tio medlemmar (inte enbart konstnärer, även någon kritiker och flera filosofer) och som under de senaste åren har varit framgångsrik i konstvärlden (2.026 på artfacts). Gruppen är främst intresserad av politisk aktivism som de inte minst bedriver genom konsthallar och gallerier.

Tveklöst är gruppen ett bra exempel på den internationella samtidskonstens aktivisttrend. Genren är inte lätt att hantera och den intresserade kan med fördel ta del av ett av gruppens senaste projekt, sångspelet The Netherlands 20XX. När man passionerat bär på ett budskap kan detta övermanna allting annat och det är också vad som sker med detta (och även med de andra av deras sångproduktioner). The Netherlands 20XX betingas naturligtvis av högervindarna och kulturåtstramningarna i Holland. Chto Delat? tar i ordentligt och frammanar visionen av Holland som en ”Nationaldemokrati”, dvs. en nazistisk stat där invandrare deporteras till avrättningsläger. Några av dessa har i filmen lyckats fly från sitt tåg och har tagit sin tillflykt i ett museum (van Abbemuseet) där de begär asyl. Museet försöker rädda flyktingarna genom att förklara att de är artists in residence och att de skall agera i operan Victory over the Sun i El Lissitskys dräkter. Något som också visas i en sevärd scen. Sångspelet kan självfallet inte ha ett lyckligt slut. Först hamras det på med att flyktingarna har räddat sig genom museets potential av autonom och harmlös konst och ironiskt att denna konst skall lära oss att tänka kritiskt. Därefter meddelas att flyktingarna gripits och att museet inte har några möjligheter att göra något mer.

Summan av den kardemumman är att konsten, för att möta den neoliberalistiska kapitalismen och konsumtionssamhället, får överge sin autonomi och förvandla sig till aktivism. Men kanske inte helt och hållet. Så länge aktivismen äger rum inom konstvärldens konstrum blir den estetiserad och utan större betydelse. Men skänker icke desto mindre en air av revolutionärt motstånd.

Om länken ovan inte fungerar kan man se filmen på You Tube

Tidskriften Faktum, gatutidning i Göteborg men nu också i Malmö, har uppmärksammat konstnär Vilks:

Den fråga som ställs i rubriken om hur länge konstnären lever torde tydligen äga ett visst allmänintresse. Den uppgift som kan avläsas på omslagssidan 20 januari 1946 – 19 augusti 2007 skall ses som symbolisk. Garanterat är det ingen spökskrivare som nu sitter bakom tangentbordet. Den 19 augusti är den dagen då Nerikes Allehanda publicerade sin artikel om rondellhunden, något som ledde till omfattande komplikationer. Dessa är på intet sätt övervunna idag. Ingen tidning skulle trycka bilder av profeten, varken den gamla klassikern eller ens den allra senaste serien av oljemålningar (det senare är riktigt, jag har tagit fram oljefärgerna). De kan inte heller ställas ut utan får invänta en mer avslappnad tid. Den 20 januari 1946 har jag svårare att förstå eftersom min födelsedag normalt inträffar den 20 juni. Men det kan vara en vilseledande manöver för att inte stigmatisera den 20 juni som då och då kan vara midsommarafton eller midsommardagen.

Den större frågan om min livslängd kan delvis besvaras. Eftersom mitt Nimisprojekt kommer att pågå fram till den 31 juli 2030 kan det inte komma i fråga tidigare än den 1 augusti 2030. Och ingen garanti för mitt avtåg kan lämnas vare sig för den dagen eller för följande. Däremot är det sannolikt att jag vad det lider kommer att lämna det jordiska. När detta har skett kan man begrunda om det blir någonting kvar av konstnär Vilks strävsamma liv. Möjligen att han gav den en gång så populära rondellhunden ett oväntat ansikte.

Med konst kan man arbeta på olika sätt och även sådant som risktagandets karaktär kan variera starkt. Christian Jankowski (168, stigande)) visade två lyxbåtar på Frieze Art Fair i London, båtarna kunde köpas som båtar för £500.000 resp. 65 miljoner Euros. Om man däremot önskade dem som konstverk certifierade av Jankowski får den intresserade punga ut med £650.000 resp. 75 miljoner Euros. Utläggningen av den konstteoretiska diskursen (med levande bilder) för denna readymadeteknik kan man följa här. Den är inte så värst intressant. Däremot är påslagsbeloppet något att betänka. Så mycket kan alltså den av konsten tillförda andliga dimensionen värderas.