Del 874: Det enkla steget ut ur konstcirkeln
Anna Brodow och jag har sedan länge en pågående osämja om konsten. Nu har Brodow inspirerats av Wittgensteins språkteori och tror sig därmed ha sagt något helt annat än den institutionella konstteorin. Så här formulerar hon sig på sin blogg:
”Det som tilltalar mig med ett sådant synsätt [Wittgensteins språkteori] – jämfört med den institutionella konstteorin som ständigt hamnar i ett cirkelresonemang utan att något väsentligt sägs om själva konsten som sådan – är att det utgår från människors livsvärld, erfarenheter, praxis och bruk av språket med dess oöverträffade logik. Det handlar inte bara om en konstinstitutions värderingar och smakförändringar, ’kvalitets’-listor och kommersiella sidor, utan främst om en meningsskapande verksamhet med utgångspunkt i språklig praxis. Enligt Lars Vilks sätt att se finns det bara två sätt: institutionell konstteori eller drömmen om en konst i egentlig mening, en ’riktig’ konst. Ni minns, ’Anna Brodow Inzaina hör röster’, osv. Detta är förstås lika dumt som förenklande.”
Och vidare:
”Vad har då detta med konst att göra, undrar kanske någon. Jo, på samma sätt som med berättelserna om Jesu liv är det exemplen på konst som är meningsfulla, inte själva konstbegreppet.”
Saken är väl den att denna ingång ger exakt samma resultat som en primitiv form av den institutionella konstteorin. Vi står där med ett antal exempel på sådant som vi kallar för konst. Men frågan är ju varför vi kallar dessa exempel för konst (bra konst dessutom, man väljer självklart sådana exempel)? Och när började man med det? När blev dessa exempel uppfattade som konst? Och vad innebär det att de uppfattas som konst?
Men låt mig dra den institutionella konstteorin en gång till för att visa att den inte behöver vara cirkulär. Någon gång skall det väl fastna.
Först och främst kan vi vara överens om att Dickies version av den är cirkulär och en försiktig inledning till något som inte blev mer. Men med några tillägg får man den att fungera.
Först och främst får man alltså dra fram kvalitetsaspekten för att det skall bli intressant: Det som konstvärlden kallar för bra konst är bra konst. Den meningen säger bara en väsentlig sak, att kvaliteten skapas av konstvärlden och inte är någon mystisk andlighet i konstverken.
Så kan man fortsätta med några följdfrågor: När började man med det? Hur gammal är konstvärlden? Eftersom jag har dragit argumenten många gånger hoppar jag över dem och nöjer mig med svaret. En konstvärld i vår mening skapades under 1800-talet och det är alltså då man börjar kalla saker för bra konst enligt vår mening om vad konst är.
Nästa fråga är varför man väljer ut vissa saker som bättre än andra. Inte heller det är särdeles svårt att svara på. Det kräver visserligen en del arbete eftersom det handlar om empiri. Man får ställa samman argument, motiv, åsikter etc. om varför vissa konstverk framstår som bättre än andra. Man får också betrakta de mera allmänna kontexterna om vad som framstår som intressant och bärande. En del av detta kanske inte direkt nämns i framställningarna. Jag tänker t ex på nutidens intresse för vissa angelägna ämnen eller att konstnärer från vissa länder och med utomeuropeisk bakgrund får med sig ett mått av kvalitet på grund av detta. Man får inte heller glömma bort vilka förbindelser och nätverk konstnärerna har skapat eller fått tillgång till. Kvalitetskriterierna ändrar sig under historiens gång men det går relativt långsamt och det är inte någon större svårighet att avgränsa vilka kvalitetskriterier som gäller för en bestämd tidsperiod.
Det som kommer fram ur sådana undersökningar är att konstvärlden upprätthåller en överraskande hög grad av konsensus och att detta för med sig att kvalitetskriterierna är förhållandevis stabila. Därför är det möjligt att göra tillförlitliga listor över konstvärldens kvalitetsval. Men de är naturligtvis inte giltiga för den enskildes subjektiva ståndpunkt.
Svårare än så är det inte och säg sedan inte att den institutionella teorin är cirkulär.
Philippe Parreno på Centre Pompidou i somras “Journey Through Time”, här skymtar man hans film om tåget som förde Robert Kennedy till sista vilan. Säker kvalitet.