De mest läsvärda recensionerna tycks man för närvarande finna i Aftonbladet och av Frans Josef Petersson. Den här gången hyvlar han ner Bonniers konsthalls utställning Livsformer. Men framför allt bör man vara tacksam för att han anstränger att skapa ett lite större perspektiv. Hans recension återgår på historien om curatorn, den vi alla har hört. Curatorn styr och dompterar, vilket, som Frans Josef påtalar, är en alltför slarvig klyscha.
Temautställningen är samtidskonstens standardformat och utställningar som Bonniers konsthall och hundratals andra arenor producerar får alltmer sin uppgift att visa upp det vi redan förväntar oss: God standardkonst med social aktualitetsfaktor vilket skall berättiga dessa utställningar. Så typiskt för vår tid. Emellertid kan det göras bättre och sämre och Frans Josefs enkla poäng är att curatorns uppfordrande tema inte får överskugga utställningen. Just detta menar Frans Josef har Sara Arrhenius inte lyckats bemästra.
Som det alltid blir vid varje utställningen landar så recensenten i att framhålla att det dock finns enskilda goda verk. Och motsatsen. Antagligen har det inte funnits utrymme att motivera varför t ex Henrik Håkansson, Anne Graff och Helene Mirra inte finner nåd inför skribenten, men det skulle ha varit intressant att få veta.
Frans Josef nämner också W G Sebald. Måhända är inte alla bekanta med denne i och för sig välkände nobelpristagarkandidat, men han är alltså het i konstvärlden. Hans essäroman Saturnus ringar refererar till Borges och innehåller en rad berättelser om egendomliga projekt som iscensatts vid olika historiska tillfällen. Dessutom använder han bilder på ett egensinnigt och icke-illustrerande sätt. Mer information om Sebald finns här.
I Ladoniabiennalen träder nu Alessandro Pessoli fram. En doldis i konstvärlden som nog är lite intressantare än man först kan tro. Han är en av de få representanterna för målade bilder på Venedigbiennalen. Han har också intresserat sig för Francesco Baracca. Den känner nog inte till men bekantskapen är värd att göra. Och han flyger. Så var det dessutom det där med Ferrari…
I Venedig har Alessandro Pessoli med en liten gouach, där Jungfru Maria är avbildad med två barn !!!!!
Francesco Baracca var en italiensk stridspilot under första världskriget.
Om Vilks okritiska hyllningar av manliga kritiker: http://wp.me/pBSRv-4B
Hej, Anna! I ett replikskifte med Johan Lundberg skriver du på din blogg: ”Jag blir mer och mer övertygad om att du har rätt. Den hållning du talar om finns inte längre i dagens konstliv. Det har hänt något alldeles katastrofalt med konsten som förstör för både konstnärer och de som skriver om konst.”
Det är starka ord, och du kommer säkert att få äta upp dem, men det känns oerhört befriande att en konstkritiker på en av de stora dagstidningarna äntligen säger det uppenbara. Varför har det dröjt så länge? Är det rädslan för att bli utesluten ur gänget?
Jag vill passa på att tacka Lars Vilks, Johan Lundberg, Håkan Sandell, Jacob C. m.fl. för sommarens debatt, som det har varit väldigt kul att följa. Hoppas det kommer mer!
Lars, jag vet att du är en lärd man, men kan du identifiera nedanstående citat? Det är ett litet stycke som handlar om vad som händer när man trotsar gängmentaliteten och föreslår att sanningen bör ligga till grund för gemenskapen och inte tvärtom.
”(…) Trots att jag hade en obehaglig känsla i maggropen ville jag inte förstöra leken genom att låta märka min motvilja, utan försökte efter bästa förmåga delta i den allmänna munterheten, helst som denna ju inte innebar en direkt anslutning utan åtminstone än så länge endast var ett upprymt konstaterande av det närvarande eller kommande. Jag föreslog visserligen en gång, ’om vi ett ögonblick ville vara allvarliga’, att vi skulle diskutera huruvida icke en tänkare som var angelägen om gemenskapen dock gjorde klokare i att uppställa sanningen och icke gemenskapen som mål, då den senare indirekt och i längden var bättre betjänt med sanningen, även den bittraste sanning, än med ett tänkande som trodde sig kunna tjäna den på sanningens bekostnad, men i själva verket genom ett sådant förnekande av grundvalen för en äkta gemenskap undergrävde den inifrån på det mest skrämmande sätt. Men aldrig i livet har jag fällt någon anmärkning som mött mindre genklang och så komplett fallit under bordet som denna. Jag erkänner också att den var taktlös, att den inte passade den psykologiska stämningen, att den var en impuls av en naturligtvis bekant, alltför bekant, till vämjelse bekant idealism som endast kunde vara störande för det nya. Det var mycket bättre att jag tillsammans med det upplivade bordssällskapet iakttog och stiftade bekantskap med det nya så att jag, istället för att föra en ofruktbar och egentligen rätt tråkig opposition däremot, kunde anpassa mina idéer efter diskussionen och inom dess ram söka skapa mig en bild av den kommande, i hemlighet redan vardande världen – oavsett hur det därvid kunde kännas i maggropen på mig. (…)”
Man kan roa sig med att byta ut ordet ”sanning” mot ”konstnärlig kvalitet”, och ”gemenskapen” mot ”gemenskapen i konstvärlden”.
Hej Petter!
Tack! Jag är inte så rädd för att äta upp det jag skrev till Johan Lundberg på min blogg. Det är väl inte så farligt att erkänna att de har haft rätt i mångt och mycket? Svårigheten ligger i att se vad man själv sitter fast i. Och rädd är man innan man tar språnget. När det är gjort öppnar sig möjligheterna och luften går lättare att andas. För mig är det en nödvändighet att frigöra mig. Jag kan inte leva i så slutna system.
Anna
Hej Petter!
Tyvärr kan jag inte identifiera texten. Angående innehållet åsyftar du väl förhållandet att en utbredd och gemensam standard/kvalitetsuppfattning leder till begränsningar när den växer sig för stark.
Anna. Det som har hänt med konsten är att den har närmat sig ett stadium av kvalitetssäkring och att det därmed är dags att bredda konsumtionen. Fräsch internationell samtidskonst i allt fler sammanhang. Jag är nog inte ensam om att se problemen med detta men det är knappast någon katastrof.
Hej, Lars! Ja, jag menar väl nånting ditåt angående innehållet. Men som du vet har jag en aversion mot sanningsrelativism överhuvud taget. Citatet är ur Thomas Manns ”Doktor Faustus”, och det är väl inte värt att jag talar om var och under vilken tid den utspelar sig? 🙂
Tack Petter. Det var på tiden ”Doktor Faustus” fick ta plats i det här sammanhanget.
Det är faktiskt en spännande bok, fast lite omständligt skriven. Förebild för huvudpersonen lär vara Nietzcshe.
Men Lars, apropå Brodow Inzainas kritik av Göteborgsbiennalen, låter inte det här mer eller mindre fruktansvärt: ”När du besöker konstbiennalen kan du använda detta material för att reflektera kring och arbeta vidare med frågeställningar som rör historia, politik, migration, religion, språk, kultur, etik, moral och identitet.”
Det är alltså citerat ur ett studiematerial med titeln ”Samtidskonst och lärande”. Jag kan förstå om hon får lust att sprätta lite dynga.
Petter. Nej det låter inte så upplyftande men det är en tolkning som kan belasta den glada kontext som omger många tillställningar idag. För att vinna kommuners och andras välbehag får man lufta de instrumentella aspekterna och utan vidare packa in konstnärerna i baktunga uppfostringsperspektiv. Det är naturligtvis ett övervåld på det mesta av det utställda materialet.