Del 795: Hur är förändring möjlig?
Tack till alla kommentatorer som har inkommit med synpunktsrika inlägg. Det retrogradistiska skall jag snart återkomma till. Liksom Jacob C:s inlägg där han berör Dennis Duttons darwinistiska estetik. Äntligen lite konstteoretisk debatt det som den internationella samtidskonsten har försvinnande lite av.
Men först till min käre trätobroder Johan Lundberg som berör två grundläggande frågor i konsten. Han skriver:
”Lars, Du har förläst dig på konstruktionistisk litteratur, vilket har fått dig att tro att folk inte hade estetiska upplevelser före år 1800.”
Folk hade sannerligen estetiska upplevelser före år 1800, men även efter. Emellertid är det inte upplevelsen i sig själv som är signifikant. Det går inte att ”känna efter” om en upplevelse är skön på ett speciellt sätt. Skönhetsupplevelser uppträder i mångfalder, på olika nivåer och med markanta skillnader. Tänk bara på den klassiska uppdelningen av skönhet i det idealsköna, det burleska, tragiska, komiska, pittoreska m fl. Drar vi sedan in religion, eller religioner, får man ytterligare förvecklingar av skönhetsupplevelserna; Guds skönhet.
Om man försöker isolera konsten hamnar man i nästa svårighet: Vilken konst då? På 1600-talet betraktades mekaniken som en skön konst, fäktning och dressyrritt hörde också dit. Visst förmedlar dessa verksamheter upplevelser som kan kallas för skönhetsupplevelser.
Men med det moderna konstbegreppet skapas den särskilda kategorin av upphöjd, andlig skönhet vilken omedelbart blir tilltrasslad av att den är uttrycksfull och i många fall alls inte skön, snarare överskridande och utmanande. Därför föredrar man att inte tala om skönhet utan om det vidare begreppet ”det estetiska”. Vad som håller samman det konstestetiska är den diskursiva nivån som garanterar en existentiell grund för både verksamhet och upplevelser. Något sådant har vi inte före Kant och Kant måste dessutom kompletteras med åtskilliga tillägg innan modellen är färdigstöpt.
Johan Lundberg berör dessutom en intressant fråga som rätt sällan diskuteras. Hur är förändring möjlig i en konstvärld som alltid styrs av dem som har den symboliska makten:
”Lars, Du stångar dig verkligen blodig i ditt eviga försvar för dem som har makten. Med ditt resonemang skulle givetvis hela den modernistiska rörelsen ha varit en omöjlighet. De som satt på makten år 1870 hade ju definitionsmässigt RÄTT. Med den logiken är all form av någotsånär drastisk förändring egentligen en omöjlighet.”
Drivkraften till förändring finns i behovet av ny och överskridande konst. När en rådande agenda blir alltför konventionell och upprepande ökar behovet av förändring. Dessa förändringar sker alltid inom den institutionella ramen. Den franska salongen satt på makten 1870 men den var inte mer homogen än att den under en längre period hade tillåtit avvikande förnyare som t ex Delacroix och Courbet att exponera sina verk. Också impressionisterna visades i viss utsträckning på salongen. Vid den här tidpunkten hade kritiken växt sig så stark att den relativt snabbt kunde överta den symboliska makten.
Förändringar sker inte snabbt, de har sin historia som både är parallell med och som sammanfaller med den rådande konventionen. Uppgörelsen med modernismen som främst knyts till 1980-talet har ju sina rötter i Duchamp och Dada, surrealismen och senare i Pop, Minimalism och konceptkonst. Att övertagandet av den symboliska makten kom under 1980-talet är inte särskilt märkligt. Konstvärlden var inställd på att något måste förändras när modernismen inte längre kunde leverera något tillräckligt nytt och intressant. ”Drastiska förändringar” finns egentligen inte, de är förberedda. Det drastiska uppträder när de skall överta den symboliska makten – men då är saken redan klar. Så var det t ex på 1980-talet.
Den situation som råder just nu kännetecknas inte av ett absolut behov av förändring. Det går t ex fortfarande att åstadkomma biennaler som är tillräckligt intressanta. Konstvärlden är i det stora hela nöjd med den väldiga manifestation som Venedigbiennalen visar upp. Vad man saknar är något verkligt nytt och utmanande men behovet är inte akut.
och att kritiken kan och bör kröna den rättmätiga kejsaren eller kejsarinnan, vilket i och för sig inte hindrar att jag även kan uppskatta avklädningsakter och detroniseringsceremonier. Och visst kan jag även dra på munnen när narren (Hans Höghet Pissoaren) kröns till kejsare en stund.