2504: Konståren 2017 och 2018

Om konståret 2017 kan man lugnt säga att det hände mycket men ingenting särskilt. Åtminstone inte särskilt nog för att peka ut någon riktning eller befästa någon konsthistorisk begivenhet. Vad skall vi då förvänta oss av 2018. De allestädes biennalerna (och triennalerna etc.) är inte längre något som kan överraska. Det kan nog göras intressanta verk och projekt beledsagade av seminarier och workshops som inte heller är några höjdpunkter. Emellertid kan biennalerna vara ett sätt att avläsa var konstvärlden står. Det man förmår och tänker sig kommer obönhörligen att dyka upp där. It is the curator’s world, så att säga.

Ser man på de biennaler som inleder året kan man utan vidare känna igen sig. Gamla godingar tar vi om igen som man har gjort under åtskilliga år. Bangladesh skall vara med och trogna team som Superflex och Raqs Media collective håller sina workshops som de har gjort under många år. Man kan förutsäga vartåt innehållet barkar. Asiatiska biennaler är för övrigt alltid stillsamma och har väl mest rollen att låta den internationella samtidskonstens välsignelse expandera vidare.

The New Museum Triennal i New York bjuder på följande program: ”This very global presentation will focus on works as “an interference in political and social structures”, looking at racism and colonialism as givens within the structures of cities and everyday life.” Jaha, då tar vi det igen. Kan säkert åstadkomma banbrytande förändringar och göra världen till en bättre plats.

Biennalen i Sydney har alltid varit en uppvisning av samtidskonst och alltid politiskt korrekt, så angelägen man kan vara utan att ta i för mycket om det politiska. Man blir knappast förvånad när man läser bruksanvisningen: ”Curated around the theme of “superposition”—a quantum mechanical term referring to the ability of electrons to occupy multiple states at once—the work shown will jostle with the idea, and how opposing belief systems can coexist in equilibrium in society.” Elektroniskt tema som skall harmonisera olika trossystem. Fysiken och den sociala tillvaron är dock inte alldeles samma sak.

(artnet)

Framåtandan kan vi glömma och måhända är det bättre att se bakåt. Jubileumsår för Gustav Klimt och Egon Schiele som båda avled 1918. Från geniernas tid.


Goldfish, 1905 av Gustav Klimt. Målningen var ett svar från Klimt till hans kritiker men då detta var väl starkt ändrades titeln till “Goldfish.

Det här inlägget postades i Samtidskonst. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till 2504: Konståren 2017 och 2018

  1. sl skriver:

    Tack för konsten!

    Är det inte en nyhet att införa kvantmekanik i konsten? I synnerhet som kvantmekaniken inte syns för blotta ögat, utan räknas fram baklänges? Universum lär bestå av 95% mörk materia, den håller ihop världsaltet enligt kosmisk matematik.

    Kan vetenskapen vara en väg framåt?

  2. DanTor skriver:

    sl och -ehmm ” räknas fram baklänges? Universum lär bestå av 95% mörk materia, den håller ihop världsaltet enligt kosmisk matematik.”
    Njaee man kan nog icke räkna ut-nått, varken fram eller baklänges eller kosmiskt eller överhuvud-taget, däremot kan man liksom beskriva-återvinna en, faktisk, händelse genom diverse pennviftningar övriga beräkningar är gissning eller kvalificerat antagande.
    De-e just där “konsten” kommer in i, bilden. Eller hur!

  3. minnesdagen skriver:

    Gustav Klimt och Egon Schiele dog med imperiet, i sjukdomarna som härjade 1918. Det Habsburgska (liksom det Ottomanska och det Ryska) imperiet, var slut.

    USA hade kommit in i kriget, och med sig hade de spanska sjukan, och en idé om att europa och mellanöstern skulle delas upp i länder baserat på etnicitet. Nationalism och socialism söndrade de 3 imperierna i en häxbrygd samtidigt som miljontals dog i sjukdomen. Kolonialmakterna stod som segrare.

  4. Lars Vilks skriver:

    Klimt dog dock av en hjärtinfarkt.

  5. Från Graven skriver:

    Lars, tror du att Otto Dix inspirerades av Klimt?

    Jag tycker mig se en hel del klimt i Dix horhusmålningar.

  6. Från Graven skriver:

    *Klimt

  7. Lars Vilks skriver:

    Svårt att säga. I så fall är det en verkligt perverterad version.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *