2474: En opolitisk betraktelse om grönt

Politiken har dagligdags showtime men jag hoppar över den för att istället skriva något om grön färg vilket efterlystes i kommentarerna.

Grönt brukar anses som ganska svårt att behärska. Det rör sig då om landskap där grönt förekommer i många nyanser och där detaljerna är otaliga. En del konstnärer använder inte färdiga gröna utan väljer att blanda. Det är inte så komplicerat. Kadmiumgult och coelinblått (man kan alternativt ta pariserblått i mycket små mängder eftersom den färgen är väldigt stark) ger en starkt vårgrön färg som oftast blir lite för mycket av det goda. Man kan dock få mera dova färger med ultramarin och kadmiumgult, eller ännu dovare med ljusockra (och här kan man gå vidare med liknande färger som guldockra och obränd sienna. För att få fram mörka nyanser går det naturligtvis att blanda in komplementfärgen rött vilket dock är lite slöseri med en dyr färg. Andra sätt är att använda umbrafärger. Bränd umbra kan blandas med ultramarin och sedan kompletteras med den ljushetsgrad man önskar med ockra.

Emellertid finns det ingen anledning att inte utnyttja befintliga gröna färger. Grundfärgen för grönt är smaragdgrönt men har idag i stor utsträckning ersatts av phtalogrönt. Mycket stark färg som sällan kan användas utan omfattande blandning. Ljusa gröngula nyanser kan man få fram med en liten mängd av denna och en stor mängd av citrongult – eller om det skall vara lite dämpat, ljusockra. Smaragdgrönt/phtalogrönt kan naturligtvis bearbetas med jordfärgerna för en stor variation av gröna nyanser. Själv tar gärna sap green som är mindre intensiv och lite mindre blå. En del konstnärer är förtjusta i grönjord som är en brunaktig grön, svag färg. Lätt att blanda även i ljus kulörer. Det är inte alltid kadmiumgula färger ger rätt blandning. En möjlighet är att använda neapelgult (som är en av mina ständiga färger). Neapelgult är lite problematiskt eftersom den förekommer i många nyanser, man får leta upp den som passar. Kromoxidgrönt behöver man inte så ofta men det är en bra färg till blandningar där man inte önskar ett blåaktigt grönt. En fördel med kromoxid är att den kräver relativt olja och kan därför användas i den undre skikten. Man skall inte göra för stor affär den saken men följer man boken skall man börja med oljefärger som har låga oljekrav och sedan fortsätta med sådana som kräver mycket olja. Gör man inte det kan det bli sprickbildningar eftersom de oljekrävande absorberar ovanliggande skikt. Men det är numera sällan någon bryr sig om detta. Och det brukar gå bra ändå. Ett sätt att komma undan alla sådana problem är att måla allt i ett svep ”a la prima” men det passar förstås inte alla.

Gröna nyanser dyker också upp i porträttmålningar. När man skall dämpa färger är den vanligaste vägen att göra det ultramarin. Då hudfärger innehåller ljusockra blir det en dragning mot grönt vilket man kan observera i många målningar. Det går att manövrera sig ur detta genom att ha lite krapplack i hudfärgen men det är en svår balans.

Det här inlägget postades i konstteori. Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till 2474: En opolitisk betraktelse om grönt

  1. Ima Mazed skriver:

    Gröna nyanser dominerar i samtiden. Politiken dikteras av ett grönt parti med gröna värderingar, och även kulturen formas allt mer av Profetens (MFVMH) favoritfärg. Men då det snorgröna i dessa sammanhang snabbt tenderar att skifta i blodrött, får man nog hävda att de kromatiska problemen alltjämt saknar en konsekvent lösning.

    En möjlig sådan ges dock av separation av kulören i sina enskilda komponenter blått och gult. En sådan palett skulle medge en friskare och mer levande komposition på den politiska fresken.

  2. Hans Annellsson skriver:

    Lars, ett tips i all enkelhet. Kör din text genom ett stavningsprogram innan du publicerar det.

  3. sl skriver:

    Tack för gröngenomgången, den ska jag studera många gånger. Jag saknar varje utbildning, men roar mig med färg ändå.

    Jag använder en grön kallad phthalocyanine som jag modererar med umbra, ockra, vitt och svart, jag ska med glädje pröva alla dina förslag. Denna gröna variant är otroligt starkt grön, ibland tror jag att den har inslag av blått, och eftersom blått ingår i basen för grönt skulle det kunna vara sant, men år andra sidan är varje färg bara en ljusfrekvens. Grönt är den skandinaviska naturen vanligaste färg, för att inte tala om brittiska öarna, det beror förstås på nederbörd och växtlighetens klorofyll, det medel som gör fotosyntesen möjlig. Även om man kan blanda ihop blått och gult till grönt, måste färgen ha en egen naturlig bas och egna ljusfrekvenser, eller hur? Ingen har väl blandat blått och gult för att få fram klorofyll?

    Är det så att de här gamla italienska färgerna umbra (landskapet Umbrien?), sienna (staden Sienna?) och ockra (?) i huvudsak används som moderatorer?

    Om man skulle skaffa sig en lärobok i ämnet måla och färg, har du något förslag?

  4. Lars Vilks skriver:

    Det är kört genom stavningsprogram vilket bara ger utslag för de främmande orden. Vore bättre om du pekar på felen.

  5. minnesdagen skriver:

    Felen nedan är inte stavfel, kanske därför de inte syns.
    “den kräver relativt X olja och kan därför användas i denX undre skikten. Man skall inte göra för stor affär X den saken”

  6. Lars Vilks skriver:

    Phtalogrönt och smaragdgrönt drar starkt mot blått och kan modifieras med bränd umbra jämte vitt enligt vilket önskemål om dämpning man vill ha. Svart brukar vara bannlyst och min uppfattning är att man skall vara försiktig med den. Svart ger också blåton och slår gärna ut allt annat. När det handlar om ideala blandningar är det så att gult blandar man genom rött och grönt (men bara med rent ljus, det går inte alls med pigment).

    Jordfärgerna brukar man använda i blandningar, sällan rena.

    Biblioteken brukar ha en hel del böcker om oljemålning. Låna hem några så får du bra översikt. De brukar följa samma grundidéer.

  7. sl skriver:

    tack!

  8. Hans Annellsson skriver:

    Lars, jag reagerade på ordet “itne”, men nu ser jag att det är ändrat i texten.

  9. CeDe skriver:

    Vilken lycka, Hans Annellsson!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Var god svara på följande * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.