2432: Skandalösa och skandal-lösa

Uppmärksammade skandaler i konsten, fenomenet diskuterades i Expressen i ett samtal mellan Ernst Billgren, Nils Forsberg och Karin Olsson. Medierna är svaga för skandaler och genom att dra fram dem blir de också dominerande inslag i konsten för en större allmänhet. Och när det blir så får också kritikerna kallas in för att säga sitt om saken. Man kan dock inte säga att problemet är särskilt stort även om det förekommer tämligen ofta. Vanligtvis blir det inte mycket av det. Några få skandaler har fått betydande omfattning och i programmet nämner man Anna Odell, Makode Linde och mig. Dan Park nämns inte, den skandalen var antagligen alltför skandalös. Men i alla fall, där har vi fyra stycken under en period på tio år. Flaggan kan man lägga till, den blir möjligen ihågkommen, kanske för att den är unik genom att den skapades av en statlig institution.

Annars får man erinra sig att det skandalösa är en omistlig del av den moderna konsten. En skandal är mer eller mindre en nödvändighet för att hamna i konsthistorien. Ett tecken på att det rör sig om överskridande konst vars reception blir kontroversiell. Den värste av alla är nog Henri Matisse som tre år i följd skapade skandaler på utställningar i Paris i början av 1900-talet. Modellen är enkel, nyskapandet väcker en mer eller mindre våldsam reaktion vilken efter hand lugnar sig och blir till en föredömlig norm. Så är det dags för nästa. Dessutom finns den nationella skandalen som bygger på att ta hem de internationella landvinningarna och åstadkomma lokal upprördhet, vanligtvis tillräcklig för att få inträde i de nationella konsthistorieskrivningarna.

Idag är det lite annorlunda eftersom det som upprör i regel handlar om ett brännbart ämne, i regel politiskt stoff (det gäller inte för Anna Odell. Hennes verks innehåll och intentioner var helt okontroversiellt, diskutera psykvården, utan där rörde det sig om sättet att utföra det). Man måste komma ihåg att nyhetsvärdet är kopplat till vad som kan vara intressant för en bredare publik, en publik som är mer än villig att delta med stor intensitet.

De nämnda skandalerna har också det intressanta med sig att de inte är utförda av konstnärer som inte alls finns i den svenska konstens främsta led. Det föreligger en avgrund mellan dessa och de konstnärer som ses som Sveriges bästa. Ser vi på den aktuella svensktoppen ser den ut så här:

1.1.1.1.1.Nathalie Djurberg 357 337 321 317 320
2.4.4.5.4. Nina Canell 495 599 621 652 678
3.3.3.4.5. Öyvind Fahlström 500 482 527 589 760
4.2.2.2.2. Klara Lidén 524 475 443 393 395
5.5.5.3.3. Karl Holmqvist 681 630 633 612 569
6.6.6.6.6. Runo Lagomarsino 829 900 841 781 908
7.7.7.8.8. Goldin + Senneby 1297 1217 1085 1115 1006 989
8.8.8.9.9. Sofia Hultén 1309 1279 1210 1164 1098 1036
9.9.10.10. Meriç Algün Ringborg 1523 1438 1402 1444
10.10.9.7.7. Johanna Billing 1565 1461 1307 1101 966 896
11.12.12.12.12. Hilma af Klint 1788 1786 1824 2093 2079
12.11.11.11.10. Andreas Eriksson 1864 1729 1602 1592 1590
13.13.13.14.18. Kajsa Dahlberg 2717 2533 2303 2147 2309
14.17.21.22. Lina Selander 2784 2878 2938 2892
15.14.14.16.11. Matts Leiderstam 2856 2685 2391 2247 1995
16. Jockum Nordström 2922
17.15.15.17.19. Ann-Sofi Sidén 2944 2720 2536 2255 2331
18. Pia Backstrom 3006
19.16.18.13.15. Annika Larsson 3045 2848 2699 2128 2169
20.20.16.18.13. Henrik Håkansson 3115 2987 2593 2258 2123
21.19.20.14. Carl Michael von Hausswolff 3161 2940 2785 2509 2131

Jag har tagit med Hausswolff eftersom han faktiskt har gjort en skandal när han 2012 visade målningar med aska från ett förintelseläger. Men det är inte på något sätt hans profilering och den kommer tämligen sent i hans karriär.

Som ofta sagt har Sverige bara ett säkert internationellt namn, nämligen Öyvind Fahlström som onekligen var inblandad i skandaler och kontroversiell konst. Övriga konstnärer får ses som skandal-lösa. För övrigt kan sägas att tendensen är fallande bortsett från ett språng uppåt av Nina Canell som är Sveriges representant på Venedigbiennalen. En av orsakerna till det sjunkande medelvärdet är att konkurrensen hela tiden blir större ju mer samtidskonsten breder ut sig över hela världen. Men allt kan inte förklaras den vägen. Danmark är t ex en mycket starkare konstnation är Sverige.

Det står klart att det inte längre är skandalen och överskridandet som ger en plats i solen. Det är möjligt att det kan komma omvärderingar men några sådana har vi ännu inte i sikte.

Det här inlägget postades i konstteori, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till 2432: Skandalösa och skandal-lösa

  1. minnesdagen skriver:

    Totalt oförarglig konst men bergen ger bilden dramatik,
    http://www.dailymail.co.uk/news/article-4873284/French-artist-creates-gigantic-mountainside-artwork.html

    Markus Anderssons akvarell föreställande Dan Park var av det finare slaget, även den harmlös, fast kanske ändå inte.
    http://lidlday.blogspot.se/2017/09/blog-post_11.html

  2. Ateisten skriver:

    Härmed skänker jag min aska för att användas till ett banbrytande konstverk. Principen för konstverket skall diskuteras mellan mig och konstnären. På något sätt skall det spegla min person. Min kropp är redan donerad till Karolinska institutet för att användas i undervisningen. KI ansvarar också för bränningen. Om möjligt skall bränningen utnyttjas för att ingå i det färdiga verket.

  3. sl skriver:

    Vi brukar ju ofta diskutera politiska skandaler här, dvs all inkompetent ryggradslöshet som återfinns hos svenskar när de konfronteras med fredens och kärlekens religion. RH och krökta flaggstänger påminner i praktiken om den egentliga skandalen, de är inte skandaler i sig själva, utan blir det i ljuset från den islamiska människobrasan, och vad den lockar fram ur svenskar som tror att de är modärna.

    Enligt min mening finns det en aktuell konstnärlig skandal, nämligen Lagercranz adopterandet av Lisbet Salander. Grundidén, att tjäna pengar på återcirkulering av någon annans hittepåfigurer, borde ha resulterat i avståndstagande ryggmärgsreflex. Tvärtom, allt är frid och fröjd, eftersom Lagercranz blir rik. Det är enda kriteriet.

    Men det är klart, jag uppskattar nationalromantik, impressionism och futurism, och blir bara trött av krökta flaggstänger. Andra kan kalla dem konst om de vill. Till och med de gamla batiktröjorna från 1972 var bättre än dagens organiserade fulhet bak virriga tankar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Var god svara på följande * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.