Jag kan inte säga att konsten för närvarande bjuder på särskilt mycket. Pliktskyldigast följer jag biennalerna och utvecklingen av konstens diskurser. Biennalerna och diskurserna framtonar alltmer som retoriska löften om något som aldrig anländer på annat sätt än att de återkommer med nya löften, allt förpackat i samtidskonstens speciella språk. Så här t ex:
”By disrupting the implied heteronormative discourse of antediluvian mythology, his paintings imply a personal mythopoeic narrative that both transcends and embodies the male gaze. By investigating the callipygian forms of a complex homosocial nexus in an anti-Lacanian context I depict a multitude of redundant, overlapping and coded tasks and roles.”
Lite roligare är det att följa EU-valet. Estetik och strategi är inte särskilt komplexa men engagemanget har uppenbarligen blivit rätt stort. Jag kan inte minnas att man tidigare har gjort någon större affär av den här tillställningen. Nu ligger den på linje med Schlagerfestivalen. I motsats till konsten är utbudet ytterligt anpassat till brukarna och till bestämda brukargrupper. Till stor del handlar det om att nå ut via medierna och då föra fram sin politik. Några har förstått att göra något av detta koncept och särskilt imponeras jag av Fi vars förslag är många och ytterligt generösa. Små partier, och särskilt i valtider, behöver inte bry sig om sådana futila frågor som finansiering. Receptet tycks ha fungerat. SD har valt happeningmetoden. Inget parti har skapat så mycket medietumult. Istället för att vara hänvisad till trista torgmöten med en gles skara av trogna anhängare har man ständigt en stormande hord som raderar ut det politiska budskapet. Detta är redan känt men blir naturligtvis bättre genom att det förblir ohört. Alla är inte förtjusta i upploppsestetiken men partiet har lyckats hyggligt. Just störningsmotståndet gentemot SD kan också generera intresse. Etablerade politiker över hela linjen har fördömt metoden att överrösta talarna med skrän och våld. Detta har inte bitit på vänsterpartiets Dror Feiler som deltar med liv och lust i sådana tillställningar. Ingen dum idé alls eftersom det finns en väljargrupp som har smak för sådana uttryck. Det förefaller som om Feiler den vägen kan nå ända fram till EU-parlamentet. I varje fall menar DN:s analytiker att han från sin femteplats förmodligen kryssar sig in.
De större partierna, liksom de gamla mindre, framtonar sig stillsammare, väl medvetna om att igenkännandets stilla glädje ändå tilltalar merparten av röstarna.
Någon oro för politiken behöver man inte hysa. Efter den spännande rösträkningen och korandet av vinnarna sänker sig den stilla politiska byråkratin över scenen och som vanligt kommer det att handla om ett ständigt hängande i clinch. Varken det ena eller det andra.