Vilks.net

Igår inleddes rättegången mot punkaktivistgruppen Pussy Riot. Hur Pussy Riot skall kategoriseras är inte givet men deras framträdanden kan utan svårighet placeras i bildkonstsammanhang. Deras starkt provocerande framträdande i en grekisk-ortodox kyrka är helt i enlighet med konstens överskridande traditioner. För att det skall fungera krävs ett samhälle som Ryssland. Konstvärldens ställningstagande är därför enkelt och entydigt. Upproret mot diktatoriska anspråk och kopplingen mellan religion och politik är i det här fallet oproblematisk. Hade det skett i Sverige kunde medlemmarna möjligen ha fått krav på att erlägga företagsbot men bortsett från det skulle det ha varit svårt att tänka sig någon allvarlig opposition. Icke desto mindre är gruppen värd allt stöd den kan få.

Betydligt stillsammare går det till i Tate Modern där Tino Sehgals These Associations har fått stor kritikersuccé. Sehgal har alltsedan sitt genombrott 2005 på Venedigbiennalen lyckats med att ständigt inhösta nya framgångar. Det är knappast någon överskridande konst snarare ett lyckat sätt att kombinera en rad befintliga attityder. Hans arbeten är immateriella utom i själva uppförandet. De ger ett starkt intryck av att vara verkliga och interaktiva. De har blivit alltmer interaktiva genom att hans skådespelare tar kontakt med publiken och inleder samtal. ”Skådespelarna” är inte professionella utan letas fram av hans producent Asad Raza. Försäljningen av hans produktioner sker genom muntliga överenskommelser och innebär att köparen har rätt att uppföra verket enligt Sehgals instruktioner. Konstnären tillåter inte någon dokumentation av uppförandet men det har visat sig omöjligt att förhindra detta. I These Associations ingår en stor trupp som agerar enligt bestämda koder. Då och då uppsöker några av dem besökarna och inleder ett samtal genom att berätta någon livserfarenhet. Medan Berlinbiennalens försök att skapa en politisk verklighet i skala 1:1 inte blev särskilt övertygande är Sehgals ”verklighet” inlemmad i en uppenbar fiktion. Något som alltså konstvärlden intensivt applåderar. En glimt av föreställningen kan man se här.

Nils Forsberg har kommenterat Johan Wennströms uttalande om ”negativ” konst (i senaste numret av tidskriften Neo):

”Borde inte konstvärlden glädja sig över att någon utanför den faktiskt bryr sig och reagerar? Visst borde den det. Men i förlängningen sätter faktiskt den här sortens reaktioner fingret på något, tror jag, väsentligare. Som att provokation av borgerligheten som konstnärlig strategi verkligen är död.”

Han har rätt i den konklusionen. Vad borgerligheten anser påverkar inte elittrupperna i konstvärlden. Och dess publik är inte borgerligheten i allmänhet utan delar av den bildade medelklassen, en publik som inte har några problem med att hantera det socialkritiska utbudet. För övrigt är provokationer ytterst sällsynta på det planet. Den pågående Documentautställningen har t ex inget som kan kallas för provocerande. Det politiska innehållet är inte påträngande. Ämnena som tas upp, kritik av konsumtionssamhället, intresset för ekologi eller sökandet efter politiska konfliktzoner är redan välbekant. Inte heller Berlinbiennalens politiska aktivism åstadkom några svallvågor av indignation. Den bemöttes med intern kritik som framför allt påtalade svagheterna med att estetisera aktivismen. Ett litet undantag var Martin Zets insamling av Thilo Sarrazins bok Deutschland Schafft sich ab för att på något sätt göra sig av med den. Enligt rapporter kom det endast in fyra exemplar (av de beräknade 60 000) och i konstsammanhang kunde man främst se problematiken i hur man skall bemöta en åsikt som man ogillar. Är det någon större idé att försöka med att få bort den materiellt? Svaret blev att det inte var det och så var det med den saken.

En bärkraftig konstprovokation handlar om att angripa rådande ideologiska fundament i konstvärldens ledande skikt. Och det är svårt eftersom det råder en stark konsensus i konstvärlden om vad som är rätt och fel. En provocerande gest måste kunna definiera sig som ännu mera radikal än den rådande och måste dessutom i någon utsträckning bekräftas av den gruppering som provokationen riktas mot. Dagens konstsituation är ett resultat av tidigare provokationer som har riktat sig mot den estetiska konstuppfattningen (det formala/expressiva): Postmodernism mot modernism; genus, postkolonialism, identitet etc. Den konsensus som råder befinner sig ännu inte i något katastrofläge. Documenta är ett exempel på att den befintliga konstuppfattningen alltjämt kan skörda framgångar. Men det som dyker upp är vad som förväntas.

I det senaste numret av Paletten (2:2012) ger mycket utrymme åt den omdiskuterade utställningen Abstract Possible, samarbetet mellan Tensta konsthall (Maria Lind) och Bukowskis (Lundin Oil). Frågan är naturligtvis om samarbetet är moraliskt förkastligt. Saken kan divideras i det oändliga, förmodligen blir summeringen att Abstract Possible är en av de starkaste kandidaterna till årets konsthändelse i Sverige.

En annan livligt uppmärksammad konsthändelse. Makode Lindes tårta, berörs också. Den togs emot tämligen väl av den svenska konstkritiken. Som man dock kan förvänta sig håller projektet inte i den högre divisionen. Okwui Enwezor (som deltar i de återkommande bordssamtalen i Paletten) säger: ”One has to make distinction between banal art and…”, här skjuter Fredrik Svensk in: ”Avantgardic kitsch?”, varpå Enwezor fortsätter: ”important thinking”.

Lindes performance bars inte upp av tillräckligt komplex diskurs. ”The educational turn” i den internationella samtidskonsten ställer höga krav på den teoretiska nivån. Problemet med relevant akademisk nivå är samtidigt välkänt. Till vad skall den leda och vem är dess konsument?

För en månad sedan kommenterade jag en artikel av Jan Guillou. Att Guillou inte längre har något annat att säga än sina egna funderingar och fantasier tycks ytterligare bekräftas i hans senaste krönika. Han har nu fått för sig att terroristmisstänkta inte bevakas av svenska medier eftersom dessa skall betrakta alla sådana suspekta som redan dömda. Därmed vill han förklara varför Breiviksrättegången blev stort uppmärksammad medan islamisterna i Köpenhamn inte fick något större medieutrymme. Den mera näraliggande förklaringen är naturligtvis precis den motsatta. Att bevaka en terroristrättegång är alltid politiskt betänkligt eftersom det är lätt att halka på rasistanklagelsen medan Breivikhistorien väger på andra hållet.

Även jag får äran att nämnas med lämpligt epitet:

”Som förra året, när tingsrätten i Göteborg dömde två unga somalier till långa fängelsestraff för att de i sina telefonsamtal och hemma i köket fantiserat om olämpliga ting utan att förstå att de var avlyssnade. Eller i år när två nya liknande förmågor åtalades för att ha planerat att mörda en rondellhundskonstnär.”

Guillou är inte intresserad av fakta. I rondellhundsfallet var det inte två förmågor utan tre och om han hade gjort sig mödan att läsa rättsprotokollen hade han insett att herrarna i fråga inte hade rent mjöl i påsen. Men Guillou bryr sig inte om sådant. Han är ute efter att göra en grov markering av vänsterns identitetspolitik. Tyvärr är det så att i denna ingår det att till varje pris försvara islamister som upphöjs till muslimska offer för ett rasistiskt samhälle.

Nåväl, behöver de inte en jaktskribent på Aftonbladet?

“What on earth do they mean when they say art?”, frågar sig Irit Rogoff på konferensen 3rd former west research (april 2012). Rogoff är teoretiker, curator och professor i Visual Culture vid Goldsmiths i London. Frågan blir en utgångspunkt i ännu en konferens som går av stapeln den 29 september. Konferensernas främsta syfte är att finna ut vad samtidskonst är för något eller vad den borde vara.

I vart fall är Rogoff ett gott exempel på hur samtidskonstens konventionella attityd ter sig. Den som vill få en full inblick i språkbruk och attityder i den internationella samtidskonsten bör lyssna på Rogoffs föreläsning i ovannämnda konferens. I inledningen säger hon att hon inte vill nämna ”neoliberalism” eftersom hon inte längre vet vad det betyder liksom att hon inte vill komma med citat från sina favoritteoretiker. Dessa löften kan hon dock inte hålla. Bland de uttryck man skall svänga sig med vill jag särskilt framhålla ”protocol” och ”archive”. Ingen teoretisk utläggning i samtidskonsten kan klara sig utan dessa. ”Archive” siktar framför allt på åsidosatta diskurser genom vilka man skall läsa det ena eller andra. ”Protocol” är den underförstått politiska handlingsplanen. Så citerar hon Okwui Enwezor som inför Documenta 11 2002 menade att det var ointressant vilka konstnärer som deltog. Vad som var saken var att läsa den utställda konsten genom vissa ”archives”, vilket naturligtvis syftade på den postkoloniala situationen. För övrigt valde Enwezor omsorgsfullt konstnärer från sitt eget stall.

Rogoff meddelar vidare den intressanta nyheten att konsten på ett närmast avgörande sätt har påverkat världen. Detta genom att visa hur man kan bredda ett ämne genom helt andra inslag än vad som förväntas. Därigenom har man skapat ett aktivt motstånd på universiteten och i politiken. Emellertid är det inte lätt att se detta eftersom den påverkan som Rogoff påstår har ägt rum, enligt henne förvandlas till något annat när den tillämpas.

Rogoff gör flera deklarationer. Vi bör närma oss historien (”archives” alltså) genom att arbeta med ”förlusten” och med detta menas nog hur konstens tidigare identitet har gått förlorad. Hon är även optimistisk om konstens samtida möjligheter och försäkrar att hon, hennes kollegor och studenter ägnar sig åt att i konstens namn invadera västvärldens infrastrukturer. För infrastrukturerna är svårare att komma åt än konstnären. Denne har fördrivits från den olämpliga individualismen genom dels kollektivismen och dels genom Barthes och Foucaults ”författarens död”. Men, som Rogoff med ett överlägset leende berättar, har inte alla hennes studenter ännu hörsammat den rätta lärans väg. Väl kan hon se med tillfredsställelse hur en student gör ett konstprojekt om infrastrukturer i Sydostasien med avseende på transportsystem men kan också tvingas att i nästa stund höra från samma student att ”man måste skaffa sig en gallerist inom sex månader om man skall få någon karriär”. Och vi förstår att snart skall alla samtidskonstnärer vara stöpt i samma politiskt engagerade form.

Ingen konstintresserad bör missa Rogoffs performance. Man får leta länge för att finna en liknande parodi på en missionerande och trosviss samtidskonstagent. Det allra bästa med det här är att Rogoff med största sannolikhet inte kan se att hon är en parodi på sig själv. Lärorik är den också eftersom vokabulären och dess tillämpning är nyckeln till att bli accepterad i dessa kretsar, konsthögdiskursens förlovade land.

Angående den inledande frågan “What on earth do they mean when they say art?”, är Rogoff naturligtvis inte intresserad av något svar. I detta sammanhang är det mest effektivt att kokettera. Om hon hade varit intresserad hade det varit enkelt att vaska fram ett svar. Det är bara att summera några biennaler och dessas reception.

Professor Irit Rogoff

I det senaste numret av tidskriften Sans (för vilken Christer Sturmark är redaktör), diskuteras idrotten – medan vi väntar på att olympiaden skall ta sin början. Några av de kritiska artiklarna kan karakteriseras som lågdiskursbashing. Christer Sturmark menar att ”det är något med idrottskulturen som skaver”, vilket tidskriftsnumret försöker reda ut. Ja, som sagt är det nog inte så svårt att se vad det är som skaver. Idrotten är en typisk lågdiskursare och analyserar man den utifrån en högdiskurs är det lätt att formulera sitt förakt och sina betänkligheter. Torbjörn Tännsjös infallsvinkel (”Den olympiska tanken granskad”) är att elitidrotten bygger på ”förakt för svaghet”. Hans något förnumstiga resonemang är att eftersom vi beundrar vinnaren sätter vi denne framför någon annan och skapar då ett avstånd till den svage. Mot detta kan man anföra att de som kandiderar för beundran är ett gäng elitidrottare och bland dessa finns flera kategorier för prestationer. Om t ex en svensk lyckas knipa en bronsmedalj eller går till final är det mer än tillräckligt för att väcka beundran. Om någon underpresterar skapar detta knappast förakt, snarare bekymmer. Vad är orsaken till att det gick så dåligt? Tännsjö menar vidare att vår beundran för vinnaren borde bromsas av att det endast är fråga om genetiska förutsättningar. Men även detta är förenklat. En vinnare är aldrig självklar. Favoriterna som borde ha vunnit misslyckas ofta och få saker väcker så stor entusiasm som när outsidern står som vinnaren. Även om det är uppenbart att det var en engångsföreteelse.

Författaren Lena Andersson övergav idrotten för litteratur och kultur. Från sin olympiska höjd av högdiskurs kan hon visa den rätta vägen för idrottsfolkets lågdiskursare. I idrotten är det bara att jämföra duglighet medan ”Att utöva konst är aldrig en tävling. Det är en pågående undersökning.” Hennes råd till idrottarna är att de skall åka skidor för att ta reda på vad skidåkning är, hoppa för att undersöka hoppandet som fenomen. Eller varför inte föreslå att Zlatan avbryter sitt deltagande i en fotbollsmatch för att läsa högt ur Kants skrifter. För att förstå sig själv och för att publiken skall förstå sitt förhållande till fotboll.

Samtidigt kunde det vara värt för Andersson att fundera över hur tävlingarna går till i högdiskursens förlovade land. På Venedigbiennalen kan man vinna guld- och silvermedaljer. Även om konstvärlden säger sig vara skeptisk till detta granskas och värderas resultaten med största seriösa omsorg. Oenigheten om vinnarna är sällan stor. Och varje större utställning är en tävling. Konstnärerna vet att det gäller att visa upp sig och konstvärldens agenter letar efter de bästa bidragen. Även här är enigheten påfallande. Föraktet för den svage följer stillsamt genom att denne inte blir vald till de stora evenemangen.

Alla vill bli bäst. I det förenas hög- och lågdiskurs.

Det blir lite längre mellan bloggposterna under sommaren. Konsten har gått in i sin stillsamma sommarfas och politiken har tagit semester. Dessutom har jag mycket att stå i. Den Caravaggiomålning som jag nämnde för några dagar sedan är ett omfattande arbete. Alla dessa veck och skuggor… Sommarsäsongen är också i full gång i Ladonien och mina reparationer av stormskadorna från i vintras framskrider, trots stort flit, tämligen långsamt.

Ett och annat uppslag har jag. Charles Murrays artikel i New Criterions majnummer fick jag äntligen tillfälle att läsa. Hans framställning är en konservativ kritik av konsten under 1900-talet. Hans frågor handlar om varför Europa förlorade konstinitiativet efter andra världskriget och om Amerika har några möjligheter att överta konstens framsteg. Som sagt är artikeln hopplöst konservativ och Murrary har uppenbarligen ingen som helst inblick i samtidskonsten. Emellertid är hans tes att vad som är nödvändigt för konsten är en religiös grund. Men med det menar han existentiella frågor. Murrays resonemang är inte alltför imponerande. Han tänker sig att på den tiden då konsten kunde frambringa mästerverk (och det var ett bra tag sedan) levde människorna kortare liv och var ivriga att avsätta ett spår innan det var för sent. Idag lever man längre och har annat att tänka på. Han oroar sig också för befolkningens demografi, att medelåldern ökar och det blir färre unga konstnärer.

Den förtjänst som finns med Murrays artikel är det faktum att han behandlar övergripande frågor om konstens status. Samtidskonsten ägnar sig inte åt sådant. Den föreställer sig att den lever i den bästa av världar och engagerar sig i globala rättvisefrågor.

Och mästerverken, var tog de vägen? Enklast kan man nog säga att mästerverkens kurva pekar brant neråt i samma takt som det moderna konstbegreppet breder ut sig. Konsten är idag långt mycket mindre inriktad på att skapa bestående värden. Den vill snarare upphäva sig själv (fast egentligen inte för den är ändå ett alternativ) och göra världen bättre. Den utvecklingen är det moderna konstbegreppets radikala innehåll och hur det nu än är fortsätter det i samma spår.

Art Renewal Center presenterar årets pristagare i sin internationella salongstävling. Om man ser på konstvärldarna utanför den internationella samtidskonsten finns det inte så mycket att upptäcka. Störst är modernisterna och den rörelsen kommer säkert att fortsätta att leva vidare. Man kan nog säga att den delvis har eller kommer att gå upp i den internationella samtidskonsten. Kruxet ligger i hur modernismens estetik skall kunna förvaltas i en ny omgivning.

Art Renewal Center är en organisation som vurmar för figurativt måleri i den akademiska traditionen och framför allt 1800-talets salongsmåleri. Kara Ross, som tillhör staben, vill se saken så här:

“We are at the cusp of a new dawn for realist style paintings, with new schools taught by atelier trained artists opening around the world, and more and more galleries and organizations dedicated to realism opening their doors, we expect a strong shift in the art world around the bend. Artists who are still doing abstract expressionism and paintings of squares and squiggles feel dated and old fashioned to much of the public, and more and more critics who claim realism is a return to the past will be laughed at when shown the contemporary work and subject matter of today’s realist painters and sculptors.”

En omöjlig förhoppning även om det är riktigt att denna konst har fått en avsevärd utbredning och många intressenter. Helt oanvändbar är den inte i ett samtidsperspektiv men ett sådant saknar man helt. Dessa tre konstvärldar har dock det gemensamma problemet om vad konstens estetik innebär. Art Renewal Center tror att denna estetik kan frammanas med 1800-talets salongsteknik. Modernisterna tror på formens tänjbarhet med rötter i Cézanne. Den internationella samtidskonsten försöker estetisera politiken och kunskapen i förhoppningen att tillföra världen något avgörande.

Benjamin Victor fick pris i skulpturklassen med Where Cultures Meet. Onekligen ett inslag i den globala mångkulturen men knappast övertygande. För övrigt det enda inslaget som berör något angeläget samtidsämne. Missa inte att se på samtliga pristagare. Det finns ingen direktlink, man får klicka under bilden till höger.

Konsten har gått in i sin sommarfas och vi får vänta några månader innan nya biennaler annonserar sina glada budskap. Fast vi kan redan se vad som väntar oss. Sist ut innan sommaren var Sydneybiennalen som öppnade för en vecka sedan under temat All our relations. Sydneybiennalen är finansierad med allmänna medel men brukar å andra sidan vara sällsynt harmlös. Den är en del av den australiensiska identitetskulturen och det är därför den har sin budget säkrad. Snäll och trevlig och med ett bestämt avståndstagande från den aggressiva modernismen såsom det deklareras:

“We are moving on from a century in which the radical in the arts largely adopted principles of separation, negativity and disruption as strategies of change. Based on oppositional thinking, such modernist principles proved tenacious and acted as a default criticality in a world in which the drive to progress became more complicated and the consequences more ambiguous.”

Bland annat har man grävt ett hål genom ett av golven för att visa vår relation till jorden. Mer här.

I september dyker det upp tre biennaler. Roger M. Buergel styr över Busanbiennalen med temat Garden of Learning. Vi skall där lära oss att man kan lära av konsten. I Taipei handlar det genom Anselm Franke om “the current situation of a global systemic crisis.” I São Paulo blir det poetikens ihärdighet.

Om jag skall säga något om konstens situation är det att den numera fullständigt regeras av en bestämd språklig diskurs. Dessa språkliga diskurser styr konstant in på spåret att vi har blivit globala i en värld av positiv mångfald. Denna öppenhet är ytterligt begränsad genom alla de villkor som måste uppfyllas för att man skall få vara med och spela i den internationella samtidskonsten. På många håll framhålls betoningen av den sinnliga upplevelsen men man skall inte tro att den äger någon frihet skild från det fastslagna regelverket. Sinnlighetens uppgift är främst att visa att konsten är en viktig alternativ väg till förståelse av den globala politiken.

Dock för man tillägga att detta förhållande innebär att allting kan förändras genom en enkel förändring i diskursen innehåll. Visserligen är det för närvarande inte aktuellt men så småningom kan det bli ett måste. Samtidssituationen ger också vid handen att vi med stor precision kan ange var konstens gränser går. Och att det inte är aktuellt att överskrida dessa. Haspen är med andra ord pålagd för trivsamma och ansvarstagande konststunder.

Uti Aftonbladet fortsätter den skojiga debatten om klassamhällets förhoppningsvis barska återkomst. I Filip Yifter-Svenssons inlägg är det dock svårt att finna något substantiellt. Hans påstående är att den vita medelklassen hatar arbetarklassen. Egentligen borde detta skrivas som en positiv hållning. Då redaktionens skriftserie vill uppliva klasshatet vill det till att det hatas friskt från båda håll. Ett litet aber behöver man inte vara särskilt skarpsinnig för att inse. Artikelförfattarna härrör huvudsakligen från den vita medelklassen. Jag vet inte om detta skulle betyda att de måste anstränga sig för att hata sig själv. Yifter-Svensson försöker istället håna Expressens rekrytering av journalister men stenar som kastas från glashus är sällan verkningsfulla.

Jag är inte närmare bekant med Yifter-Svensson men ser i arkivet att han för ett par år sedan tog sig ton i RH-debatten. I den artikeln kastade han in ett påstående om att ”Vilks har uttryckt unkna åsikter om muslimer som grupp”. Källhänvisning saknas naturligtvis och jag skulle ha kunnat reta mig på sådant om det inte hade varit för att konstprojektet blir intressantare med lite hets i debatten. Emellertid lämnar Yifter-Svensson ett utmärkt uppslag när han menar att RH ”inte är någon Caravaggio”. Så sant, men det kan vi ändra på och jag är mer än tacksam för denna intressanta idé. Så snart jag avslutat min RH och Zorn (Midsommardans har jag slitit med sedan midsommarveckan) skall RH-Caravaggio bli genuint verkligt.