Vilks.net

Jaha, så börjar det dra ihop sig till premiären. Som tidigare aviserat sker den alltså den 22 november i ABF i Stockholm. Mera detaljer information finner man här.

Dogs är uppbyggt av ett antal filmer varje film har en längd av ca 10 minuter.

Intro (med de kränktas kör och delvis live)
Drawing the Drawing som handlar om teckningarna och deras förutsättningar
Censorship – om hur teckningarna censurerades i Värmland och på Gerlesborgsskolan
Publication – publicering och demonstrationer
Hot 1 behandlar den fundamentalistiska Amatullahs ansträngningar
Hot 2 – Al Qaidas deltagande samt en redovisning av min privata hotsamling
Debatt 1 – Här får man möta Pierre Schori, Erik Berggren, Per Bauhn m fl
Debatt 2 Irans president, Fredrik Reinfeldt, Jan Guillou, Mohammad Fazlhashemi, Mohamed Omar och en del andra.
Konstkritiker 1. Duetten mellan Ulrika Stahre och Linda Fagerström
Konstkritiker 2. Mats Gellerfelt, Mårten Castenfors, Sune Nordgren, Mårten Arndtzén, Dan Jönsson och Carl Michael von Hausswolff
Konstkritiker 3: Om censureringen på Galleri Lautom Contemporary i Oslo
Mångkultur, vems värderingar?

Och tre satiriska filmer om Life of Prophet M,
The Satanic Verse
Isra and Mi’raj
The Koran

Allt sker med stor musikalitet och ett myller av filmbilder, ett påtagligt referensöverskott. Rondeller och hundar är rikligt representerade.

En mera utförlig beskrivning kommer att publiceras senare

Alternativscen i konsten, ja, den har försvunnit all världens väg. Ett gott exempel på hur det ser ut är Kembra Pfahler som står bakom den teatraliska rock- och performancegruppen The Voluptuous Horror of Karen Black. Man bör ta sig en titt på deras aktiviteter, se här.

Nå, det som är särskilt intressant är hur detta inte blir en vanlig rockgrupp utan en konstperformancegrupp. Hur går det till? Bekräftelse genom framträdande på hedervärda konstinstitutioner. Pfahler deltog t ex på Whitneybiennalen i år. Och så diskursskrivningen. Aktiviteterna kommer inom ramen för att fungera som konst att läsa socialkritiskt. Som Trinie Dalton skriver för Whitney: ”…demonstrated an ‘evolution beyond gender’ by showing works by women seeking to explode the dualism inherent to male/female opposition”.

Naturligtvis finns det inget orimligt i detta. Men det är ett exempel på betydelsen av hur något skall läsas och förstås.

Lite klös är det ändå i gruppen. Kunde man tänka sig att Moderna skulle bjuda in dem? Eller håller det bara med familjeföreställningar på den institutionen?

Först vill jag tacka Johan Lundberg för ytterligare en konstteoretisk kommentar. Dödföddheten i företaget kommer dock ytterligare fram. Nu ger han sig på samtidskonsten med ett populistiskt utfall mot queer och postkolonialism. Onödigt! Visserligen finns det mycken seghet i många sådana projekt men det motiverar inte stora kvasten. Och så detta fasthållande vid den estetiske småhandlaren Roger Scruton. Varför drar man inte fram det bästa man har, Monroe C. Beardsley? Även hädangången finns det nog med texter för alla återkomstbehov.

Men vad vi har att förvänta oss framöver är nog inte den sortens omkastningar som Lundberg drömmer om. Jag tror att det är tämligen säkert att den konsthistoriska heliga boken kommer att upplösas eftersom den tog det nyskapade konstbegreppet med sig på en resa bakåt i tiden.

I vart fall, låt oss se på de kortsiktiga kvaliteterna och på svensktoppen som jag inte har publicerat sedan ett halvt år. Äntligen har det hänt något. Vi har fått en ny svensktoppsdrottning. Ann-Sofie Sidén har fått vika för Johanna Billing. Varma gratulationer till den hedrande förstaplatsen. Också Lundberg bör vara lite förnöjd att kunna se Mamma Andersson och Cecilia Edefalk hävda sig bland installationer, video och foto. Vackra klättringar av Nathalie Djurberg, Miriam Bäckström, Anneè Olofsson och Felix Gmelin. Annars är den allmänna linjen fallande börskurser.

1. 3 Johanna Billing 412 565
2. 1 Ann-Sofie Sidén 504 448
3. 2 Henrik Håkansson 537 532
4. 4 Nathalie Djurberg 591 651
5. 6 Carl Michael von Hausswolff 779 786
6. 8 Miriam Bäckström 809 904
7. 7 Annika von Hausswolff 950 805
8. 5 Annika Larsson 934 780
9. 12 Jonas Dahlberg 1003 988
10. 11 Annika Eriksson 1031 957
11. 9 Magnus Wallin 1103 934
12. 13 Matts Leiderstam 1128 1005
13. 17 Karin Mamma Andersson 1135 1163
14. 19 Felix Gmelin 1154 1292
15. 10 J. Tobias Anderson 1267 942
16. 16 Anneè Olofsson 1308 1147
17. 20 Clay Ketter 1492 1317
18. 14 Tobias Bernstrup 1513 1085
19. (-) Cecilia Edefalk 1552
20. 15 Maria Friberg 1621 1133

Efter det att jag skrev om fejden mellan Axess och några svenska konstkritiker har Johan Lundberg kommit med en kommentar som återfinns under gårdagen. Tack för det Johan! Jag uppskattar att du vill åstadkomma en debatt ty konstbegreppet behöver diskuteras. Under en längre tid har de grundläggande konstteoretiska frågorna ersatts av frågan: Vilken socialfilosof skall vi välja?

Men Lundberg kommer lite fel på problemen. En förutsättning för en god diskussion är att de inblandade är väl uppdaterade. Lundberg fyller inte helt den kvoten. Hursomhelst har han en rad goda infallsvinklar. Den första är ”vad jag i grunden propagerar för är ett autonomt konstbegrepp.”

Om han menar det han skriver kan jag lugna honom. Vi har det redan. Konsten är autonom och det finns inga tecken på att det skulle bli problematiskt. Även om man gör en utställning som nu i Berlin den 1 november ”Fressen und Fliegen”, ”en dialog mellan visuell konst och teater”, så blir det ingen sammanslagning. Möjligheterna är redan öppna för suddiga gränser men det ändrar inget väsentligt. Konsten står fast som ett eget område.

I bildkonstens autonomi ingår att vad som helst kan vara konst, att den är inriktad på att verka överskridande, att den alltid är uppbackad och invävd i en avancerad diskursbildning, att den har en singularitet som inte är åtkomlig för diskursen. Ytterligare en sak är nog så viktig, den har sin egen konstvärld, sina egna institutioner som verkar för dessa inriktningar.

Självfallet finns det avvikelser inom konstvärlden, men den del som jag beskriver är den som gäller, den som har det progressiva kommandot.

Lundberg har nu problem med att ”en itusågad ko i formalin är mer konst än en oljemålning”. Med ”mer konst” antar jag att Lundberg menar ”högre kvalitet”. Så är inte fallet. (Olje)målningar (akryl får man väl också använda?) av t ex Gerhard Richter, Sigmar Polke, Wilhelm Sasnal eller Takashi Murakami är exempel på hög kvalitet inom ramen för samtidskonsten. Att detta fungerar beror naturligtvis på att läsningen, diskursbildningen av dessa sker i samklang med den agenda som konstvärlden opererar med.

Om man ni vill blanda in nyestetiker, nynyromantiker eller klassiskt skolade målare hamnar man utanför agendan. Agendan idag, och det vet nog också Lundberg, kretsar kring social kritik. Den allra senaste tendensen är att gräva ner det sociala i lite djupare lager av diverse kreativa uppslag och komplexa referenssystem.

Den som vill föra in något nytt i agendan har ingen lätt uppgift. En sak är att äga en röst som konstvärlden lyssnar till, en annan hur ett förslag skall motiveras som intressant. En återgång till skönhet och klassicism – hur skall man resonera för att göra det intressant? Vi har ju sett det tidigare och det har redan återanvänts, inte minst under postmodernismen neorörelser.

Kvalitet i konsten är, som jag skrivit otaliga gånger, en enkel affär att förstå: Det som konstvärlden ser som kvalitet i konsten är kvalitet. Och till detta den aktuella agendan som har en historia och som förändras (överraskande?) långsamt.

Att kritikerna visar ”beröringsångest” inför Det Andliga i konsten har jag full förståelse för. Metaforiskt kan det utan vidare fungera men när trosvissheten träder fram då är det mer än nog. Som Lundberg riktar påpekar hade Beuys sådana spekulationer för sig och det, tillsammans med hans sociala utopier, har visat sig vara de svagaste sidorna av hans insats. Marina Abramovic har, t ex, visat en del new age tendenser i installationer med kristaller som skall påverka betraktaren, men det är inte något som konstvärlden beaktar när man tolkar hennes verk.

Lundberg skriver också att han inte ser någon korrelation mellan form och skönhet/andlighet. Men vad är då skönhet? Vi skall nogsamt erinra oss att konstskönhet är ”särskilt” på det sättet att när det skapades, genom Kant och &, kunde det inte definieras. Såväl konstteoretikerna som konstnärer eftersträvade att finna ut vad det var och om det ägde några gränser. Idag ser vi resultatet av jakten på denna fantom (ty den fanns endast i några överhettade tyska filosofhjärnor): Särskildheten har visat sig mera överlevnadsduglig än dess andra led ”skönheten”. Därför kan allt vara konst – och konsten bibehåller sin ”särskildhet” genom sin singularitet vilket konstnärerna och andra klart markerar genom att på någon punkt göra konsten obegriplig. Vägen tillbaka är naturligtvis spärrad. Där finns bara spöket.

Svårare än så är det inte.

Om tidskriften Axess och dess kampanj för mera skönhet och andlighet i konsten skrev jag för en tid sedan om. Nu har också Dan Jönsson kommit med skarp kritik mot Johan Lundberg. Kritiken träffar inte helt i prick men det är uppenbart att Lundberg inte kommer någonvart med det han anser vara samtidskonstens förtryck av figurativt måleri. En bloggkommentar finns här.

En sak är naturligtvis att Lundberg är dåligt påläst i samtidskonsten. Vad han inte tycks ha fattat är att problemet med att tänka i stilistiska och expressionistiska termer inte har mycket till relevans. Alltså att urskilja en viss form som i sin tur skall uttrycka något bestämt, alltså här idealskönhet och andlighet.

Vad han agerar för (med hjälp av förlegade filosofer) är en konservativ modernism eller något i nynyromantikstilen. Problemet är att det inte går att leverera det som konsten omutligt kräver: förnyelse. Om man förstorar den bild som Lundberg vill teckna med att omfatta måleriet i modernistisk bemärkelse (Se också Susanna Slöörs outtröttliga strävan att återupprätta figurativt måleri på Om Konst – nu har hon varit i New York för att elda vidare på brasan), då har vi den enkla ekvationen att hela området befinner sig i samma situation. De formbildningar som står till buds räcker inte till för förnyelse.

Samtidskonsten har i en första omgång parerat det här hindret genom att flytta ut möjligheterna till att omfatta Allting och Vad som helst. Men inte ens det är nog. Ganska självklart handlar konsten idag om att konceptualisera ett givet material, alltså att skapa ett innehåll. Med det materiella Vad som helst och det konceptuella Vad som helst blir naturligtvis möjligheterna att skapa förnyelse mycket större. Ändå visar det sig vara nog så svårt.

Givetvis kan man konceptualisera måleri och figurativt måleri, vilket också görs. Se t ex Gerhard Richter och Elizabeth Peyton. Resultatet blir dock alltid att själva måleriet/figurationen spelar en underordnad roll.

När det handlar om skönhet måste man komma ihåg att den skönhet vi talar om är den särskilda, den från Kant härstammande. Den blev snart omvandlad till att överskrida sina klassiska idealgränser och ersatt av frågan hur långt man kunde gå och ändå få något att accepteras som skönt (alltså ”särskilt” i motsats till dekorativt).

Andlighet i konsten är ett innehåll och kan inte fabriceras som autentisk form. I praktiken finns det inte några andliga uttryck. Vad man kan göra är att utföra projekt om andlighet eller referera till den tid då man trodde det var möjligt. I slutändan är alltid ett beläte ett beläte och en expressiv form en form som man tillskriver ett (andligt) innehåll.

I det senaste numret av Humanisten (3-4) gör Christer Sturmark en intervju med Michel Onfray. Det är ett mycket läsvärt stycke och ger lite ytterligare perspektiv på det intresse för religionsdebatt som har pågått en längre tid.

I motsats till Dawkins och en del andra mera hårt slående debattörer förordar Onfray en ”filosofisk epok”. Blir ateisterna alltför ivriga att påskynda vetenskapens som den store befriaren skapar man lätt en ny religion.

Onfray förnekar inte att Gud finns. Tvärtom, säger han, är Gud lika levande som Madame Bovary i Flauberts roman. Vi rör oss alltså i fiktiva landskap.

Han definierar religion som en vision av världen som säger att verkligheten får sin mening genom det utomvärldsliga. Kommunismen, menar han, blir inte någon egentlig religion eftersom dess vision var något som skulle förverkligas i den här världen. Även ett sådant företag kan som bekant gå galet och få starka religiösa drag med egna profeter och helgon.

”Alla människor”, säger Heidegger, ”är i någon mening religiösa”. Människan äger förmågan att överskrida sig själv och i den handlingen finns inte några fakta och bevis att tillgripa. Också vetenskapen, om man oreserverat tror på den, blir då en form av religion.

Problemen ligger dock inte i den fördjupade filosofiska analysen av hur man skall definiera tro. Man finner det i en långt konkretare bemärkelse på vad man får beskriva som låga nivåer. Att tro på tomtar och troll i outtröttliga detaljer där de troende hänvisar till skrifter som i sin tur blir föremål för blind och galen tro.

Vi har all anledning att röja upp i denna trollskog. Michel Onfray ger oss åtskilliga synpunkter på denna besvärliga fråga som ständigt väcker ont blod.

Michel Onfray på svenska:

Handbok för ateister, En ateologisk betraktelse.
Kraften att leva. Ett hedonistiskt manifest.
Antikens visdomar. Filosofins mothistoria 1.
Den kristna hedonismen. Filosofins mothistoria 2.

Samtliga böcker på Nya Doxa (intressant nog har utgivningen inte fått något statligt stöd vilket annars brukar vara självklart för skrifter på den här nivån – man har anledningen att misstänka att det hänger samman med att kommittén för understöd består av en betydande andel religiöst orienterade medlemmar).

Finns det något som händer som kan skiljas ut från den överhettade produktionen av samtidskonst? Är det i så fall i Berlin det kan tänkas ske? I en intressant artikel på Kunstkritikk skriver Erlend Hammer om assume vivid astro focus på peres projects.

Något känner man igen från rätt många håll bland dagens konstnärer. Avaf säger:

”We are not interested in the whole star fuckers scene. We want to live a simple life and hang out with simple people like us. We want to be contaminated by other people. We want to have friends. We believe in generosity and equality, in sharing and inclusiveness.”

Jo, den versen har gått på högvarv rätt länge. Men går det att leva upp till den? Avaf har inte kommit undan en god positionering på artfacts som bådar en pågående vidareklättring. När kommer deras första biennal ? – jodå den har de redan avverkat.

Som det framgår av deras uttalande finns det en socio-politisk grundinställning som konstvärlden inte kan annat än att nicka instämmande till. En omskrivning i lite hippare tongångar av ”etnicitet, klass, kön och hierarkier”.

Hammer rör vid en intressant fråga när han talar om hur en framskjuten konstvärldsmedlems referensrekvisita skall se ut. Den traditionella bildningen räcker inte. Man skall kunna tala om T-Pain och ha hört E2-E4. Film och i vidare bemärkelse diverse popkultur är också nödvändigheter.

I det slag installationer som Avaf ger sig in i blir referenserna många. Hammer inser att det blir bara för mycket, att vi får ett dagens problem som kan formuleras som referensöverskott. Dit måste det antagligen gå eftersom referenssystemet är den enda verkliga styrka som konstuttrycket har kvar att laborera med. Avaf avser förmodligen att genom sin referensdjungel kraftigt försvåra kritikernas arbete att dra historiska linjer och paralleller. Och att nå det verkligt attraktiva: Nuet.

Är vi på något slags väg här? Eller är det bara ännu ett led i att ge konstvärlden det konstvärlden vill ha: Tillräckligt nytt och avvikande. Även om viljan är god.

Avaf: Del av installation 2008, peres projects, Berlin

Och hur långt borta från detta är egentligen det man fann på Frieze? Här kan man få en rundtur.

Ja, ursäkta att det har blivit ett litet stopp i skrivandet. Jag har varit i Danmark för att ta ner min landartskulptur som byggdes i juni. Tre dagar tar det att bygga upp den, en timme att banka ner den. Utställningen i Maribo på Lolland avslutades med en vattenperformance med ubåt av gruppen HalfMachine. Bilder finns på deras hemsida.

Christer Eriksson skrev i en kommentar: ”Jag skulle önska att du berättar med egna ord hur du själv har upplevt utvecklingen under det senaste året runt dina egna utställningar och vad det egentligen säger om ett land som officiellt står för yttrandefrihet och religionskritik?”

En omfattande frågeställning och jag tror jag väntar ännu ett tag med svaret. Riktigt slut är det ännu inte, en intressant prövosten kommer ju den 22 november på ABF-huset i Stockholm när resultatet av mina mödor kommer att visas i musikalen dogs. Den är på många sätt en indirekt deklaration av mina erfarenheter. En liten fråga från mitt intensiva arbetsbord: Vem tror ni kommer att ha rollen som Allah i Life of Prophet M. del 3?

Signaturen Robin undrar vad jag tänker om Ernst Billgrens bok ”Vad är konst och 100 andra jätteviktiga frågor”. Jag har inte läst den. Däremot har jag sett en del av dess innehåll och diverse kommentarer på nätet. För den som orkar 24 minuter Billgren kan man se honom sitta och tala här.

Billgren har varit ute länge med det slags funderingar som han lägger fram i boken. Skall man ta projektet på allvar får man nog säga att han inte riktigt räcker till. Ett litet utkast till teorier och praktiska teorier om konst som fångas upp med några ibland lite oväntade svar vilkas värde är diskutabelt. Han får liksom aldrig grepp om det här med konst hur mycket han än den här gången försöker säga att han beskriver.

Så säger han t ex att konst kan vara att undersöka sådant man inte har språk för. Jaha. Och hur då? Eller att konstnärer som har haft bra lärare blir i sin tur bra lärare. Den ”undersökningen” som han hänvisar till har han tydligen själv gjort, om det ens kan kallas en undersökning. Glömde han bort Joseph Beuys?

Sedan beväpnar han sig med ett uttalande som han hämtar från den mest konventionella uppfattning som finns i konstvärlden: Konsten tog slut på 60-talet eftersom det då blev klart att allting kunde vara konst. Om man gör sig mödan att dra det litet längre inser man först att det i princip är möjligt för allt att vara konst. Men det är inte mycket som på allvar blir det. Som jag så många gånger har tjatat om har konstvärlden sin konsensus och ser till att konsten hela tiden håller sig med några ganska få infallsvinklar vilka genomströmmas av en rad uppfattningar om vad som är korrekt. Återigen: Att något är konst är ointressant eftersom det mesta som är konst inte i någon större utsträckning intresserar konstvärlden. Att åstadkomma något som skapar intresse är att antingen åstadkomma den kvalitet som konstvärlden samlar sig kring eller att begå ett flagrant övertramp. Det senare är ytterst sällsynt. Men det finns hur många som helst övertramp att göra eftersom ytterst få infallsvinklar har fått något genomslag i konstvärlden. Konsten styrs som bekant inte av material eller form utan av innehåll: ”Vad handlar det om?”

En intressant konsthändelse är Dominique Gonzalez-Foersters stora installation i Tate Moderns turbinhall, TH 2058 som öppnade för ett par dagar sedan. Här kan man nog tala om hennes Magnum Opus. Hon har varit med länge, framsprungen ur Bourriauds relationella generation på 90-talet. Interaktivitet och social kritik. TH 2058 ger en mycket god bild av hur samtidskonsten fungerar. Alla rätt till Gonzalez-Foerster som tar för sig på ett imponerande sätt. Installationsberättelsen är en vision av turbinhallen 2058.

Några av de uppfyllda reglerna för samtidskonst:

En vision måste vara en dystopi men inte för negativ.

Referenser istället för original. Här är det konsekvent genomfört. Stora skulpturer av bland andra Louise Bourgeois och Alexander Calder ger bilden av ett framtida lagerrum för konst i ett eventuell belägrat London. Subtilt nog är de utförda i plast och förstorade 25 %. De förstärker också det nödvändiga platsspecifika drag som ett installationsprojekt skall ha. Flera av skulpturerna har tidigare visats i turbinhallen.

En av skulpturerna är ett original, ett så passande djurskelett av Maurizio Cattelan.

Video. Rörliga bilder är nästan oundvikliga i stora installationer. Även här är citat en styrka. Filmen ”The Last Film” är sammanklippt av experiment- och science fictionfilmer.

Interaktivitet. Självklart inslag. Konstnären har placerat ett antal tvåvåningssängar under skulpturerna. På varje säng finns en bok, tillsammans utgör de utställningens bibliografi. Besökaren är välkommen att slå sig ned på de hårda britsarna och läsa så mycket de önskar. Dessutom är det konstnärens förhoppning att varje besökare skall finna en egen tolkning av projektet.

Tidsmässigt korrekt: Stora installationer som dignar av innehåll har fått en extra skjuts genom stjärnskottet Christoph Büchels uppmärksammade aktiviteter.

Aktuell: Hon hade lite extra tur. Finanskrisen faller in i verket.

Och inte minst: Kontroversiell. Utställningen har redan väckt flera kritikers misshag – medan andra försvarar den. Kanske är London en bra plats för att få mothugg. Där finns det en hel del konservativa kritiker som betraktas som seriösa.

Gonzalez-Foersters projekt definierar hur samtidskonsten fungerar. Och hon gör det på ett övertygande sätt.

Mer här:

Länk 1

Länk 2

TH 2058

Idag är intresserade välkomna att diskutera konstfrågor på artmate. Det är bara att klicka här.

Det börjar 20.30