Vilks.net

Signaturen Valgeir undrar följande: ”Hvordan argumenterer du for at tegningene ikke er en krenkelse når vi vet at muslimene synes hunder er omtrent det verste dyret som finnes?”

På samma tema skriver Bo Widegren på sin blogg. Han är inte överens med etikdocenten Ann Heberleins bedömning att mina hundar var en onödig kränkning av folkgrupp.

Problemet dyker upp när en hord med människor får för sig att de funnit Det Absoluta, alltså den yttersta sanningen sprungen från Gud. För muslimerna är Muhammed en sådan gestalt. Kristendomen har Gud och Jesus, men där har man böjt sig för det sekulära samhället. Gud & Jesus står inte över lagen – och de kan ifrågasättas med kritik och kränkning. Självfallet kan inte Muhammed äga en alldeles egen gräddfil där hans anhängare kan åberopa att denna figur står över lagar och ordningar samt att han skulle vara okränkbar.

Vi bör alltså, som gode efterföljare till Voltaire (Écrasez l’infâme, krossa den skändliga, 1762 – jag förstår att Voltaire inför Ann Heberlein skulle kunna riskera att ha kommit med onödiga kränkningar mot den katolska kyrkan) ta itu med varje framstöt som vill se ett absolut trosobjekt som hävt över lagen.

Dessutom har vi det latenta hotet för all kritik mot den hårt utnyttjade profeten. Först och främst är den intellektuella nivån ett besvärligt hinder för en upplyst västerlänning:

Som ”Ali” skrev igår:

“Firstly, Mr. Lars Viks, I condemn you because of your art work related to Hz. Muhhamed (He is our everything).You are a ignoble person.Because , you insult value of humanity.Hz. Muhhamed is prophet of God(Allah) and is honour of all humanity.You suppose that insulting Hz. Muhammed and go down in his value.No No No , Mr Lars , you are mistaken.Your this behaviour rising our Hz.Muhemmed love.And there is a meaningful speech in our country.The dogs like you always bark when they see a worth ( at the same time , like Hz. Muhammed is the the biggest value for all humantiy).Certainl , you will die a day. I hope, You change your beliefs about islam and Hz. Muhhamed.All in all , your right is anything. Because , you are worthless person….”

Ali rabblar runt i sina religiösa cirklar och det är inte värt besväret att sortera i denna trosvisshet. Men andra går längre och det grövsta hittills mottog jag får några timmar sedan i ett telefonsamtal:

”Du skall slaktas! Vi vet att polisen skyddar dig, men det hjälper inte, du skall dö…” Osv, en kvinna, sannolikt samma som ringde mig för några dagar sedan med ett liknande budskap. The good news är att islam inte är fullständigt dominerat av män. Även muslimska kvinnor kan.

Låt mig höja nivån ett par pinnhål och presentera en sofistikerad profethund:

A portrait of the prophet Mohammed as a dog in the style of Jackson Pollock
(För betraktare utanför konstvärlden kan referensen vara svår att finna)

Alldeles ofrånkomligt är att islamdebatten går vidare. Mina hundar är ett bränsle att antingen ta avstånd ifrån eller hylla. Klart att denna diskussion också är en del av konstvärldens bekymmer. Konstvärldens problem har alltmer kommit att handla om svårigheterna för en kritisk vänsterpolitik. Det är inte lätt att finna en motvikt mot supermakten USA, kapitalismens högborg. Tidigare fanns det Sovjet och Maos Kina vilka kunde lägga lite press från en vänsteraspekt – men visade sig synnerligen dubiösa. Var finns dagens utmanare? Ja, det blir återigen en tvivelaktig samling, extrema muslimer.

USA har naturligtvis smutsiga händer och en kratta till president. Men vi väljer ändå USA som försvarare av de värden som väst inte kan tänka sig ge upp. Strängt taget har vi inget alternativ.

Upplysningsprojektet är det vi kan spela med, en vetenskapligt baserad verklighetsuppfattning, demokrati och rätten att kritisera. Och en sak må vara klar, alla former av ”tomtar och troll” och annan vidskepelse kan räkna med att drabbas av kritisk framfart.

Nu är ju frågan om mina hundar skall räknas som kränkning eller kritik. Så här skriver Ann Heberlein (teologie doktor och universitetslektor i Lund) i dagens SDS om yttrandefriheten i hundform:

”Visst är det möjligt att bedriva religionskritik med hjälp av konst, men det är skillnad mellan att kritisera och att kränka. Kritiserar gör man på goda grunder, för att visa på svagheter eller felaktigheter i ett resonemang eller i en praktik, i syfte att förbättra eller förändra någon eller något. Att kränka innebär att nedvärdera en människa, hennes övertygelser eller livsstil utan sakliga skäl, utan någon intention att förändra, förbättra eller skapa något nytt.”

Här är jag utsedd att vara en kränkande bad guy. Men det kan jag inte gå med på. Som jag redan nämnt är vidskepelse något som måste markeras som sådant. Det är väsentligt att föra fram att det finns en ateistisk linje som inte på något sätt kan finna det rimligt att upphöja profeten till en okränkbar särbehandling. Jag säger det igen: Religioner är aldrig trevliga.

Dessutom har vi vänsterflirten med islam. Fattiga muslimer kan av vänstertradition inte angripas och de är i diverse konstellationer fiender till USA och dess lakej Israel. Här finns något som inte stämmer och som trängt sig djupt in i vad som är politiskt korrekt i världen såväl som i konstvärlden.

I Jönköping Nu skriver Erik Lindfelt om Elisabeth Ohlson Wallins utställning Ecce Homo. Den utställningen försvaras med att det är en intern västerländsk självkritik. Artikelförfattaren menar att Muhammed skall framställas av muslimer för att det skall bli rätt. Väl naivt; i muslimska länder finns ingen västerländsk självkritik och yttrandefrihet och just denna brist vill åtskilliga muslimer importera till väst. Det är befogat att säga nej tack. Man kan självfallet diskutera taktik. Skall västs upplysningsidéer gå lite varligt fram med de kulturer som tror att det finns något som är okränkbart och ställt utom all kritik?

Per Bauhn (professor i praktisk filosofi vid Högskolan i Kalmar) har i SvD skrivit om den olyckliga konsekvensen av särbehandling av invandrare. Det är ingen enkel sak att visa förståelse i alla riktningar.

Var har vi då konsten med sin dominerande sociala kritik? Den stora Documentautställningen i Kassel har passerat halvtid och på de första 50 dagarna fått in 330 000 besökare. Det kan alltså bli ett nytt rekord innan man blåser av den 23 september. En framskjuten kandidat till bästa verket är Anwar Kanwars The Lightning Testimonies, en videoinstallation med flera projektioner och som handlar om våldtagna kvinnor i Indien och ett historiskt minne om övergrepp och orättvisor. Okontroversiellt och praktfullt estetiserat är det nog den väg som konsten får slå in på när den skall göra sin reträtt från det socialkritiska projektet ”rädda världen”.

Amar Kanwar The Lightning Testimonies 2007

Och ett litet bidrag till min hotbild har jag också fått, ett sms: ”Lever du än?”

Den 25 augusti är det dags för svensk biennal i Göteborg, Rethinking Dissent-om politikens begränsningar och motståndets möjligheter och cureras av Joa Ljungberg och Edi Muka. Utställningen presenterar verk av 28 konstnärer och konstnärsgrupper från olika delar av världen och sprider sig till fem platser i Göteborg: Röda Sten, Röhsska museet, Gamla Posthuset, Göteborgs Konsthall och galleriet Kaustik.

Biennalen tar sin utgångspunkt i ett tema från 2002 och Documenta 11, democracy unrealized. Curatorerna har alltså bestämt sig för att köra ett varv till på en koncentrerad socialkritik. Vad laddar man bössan med? Ja, samma gamla konflikter och inte minst de nu så tröttkörda socialfilosoferna: Zizek, Hardt och Negri samt, jodå, det går tydligen inte utan, Agamben och hans undantagstillstånd. Katalogtext av den politiska teoretikern Jodi Dean som bland annat skrivit en bok om Zizek. Och man kommer med följande vädjan:

”Genom att lyfta viktiga frågor kring det globala tillstånd vi lever i ska utställningen stimulera oss att tänka bortom vår egen horisont och reflektera över det som händer runt omkring oss i världen. Starka estetiska uttryck, processinriktade verk, befintliga verk liksom nyproducerade, tar med oss på en resa som kan liknas vid en sökning längs mentala stigar, hela tiden beroende av vårt inre aktiva engagemang.”

Och så lovar man lite annat än enbart socialkritik:

”Starka estetiska uttryck, processinriktade verk, befintliga verk liksom nyproducerade, tar med oss på en resa som kan liknas vid en sökning längs mentala stigar, hela tiden beroende av vårt inre aktiva engagemang.”

Ambitiöst nog ger man sig på de stora frågorna om det pågående globala kriget:

”Ett krig som ofta presenteras och förklaras för oss som en konflikt mellan traditionalistisk islamistisk fundamentalism och modern, liberal demokrati. Är denna påstådda ideologiska antagonism den främsta orsaken till dagens transnationella kraftmätningar?”

Kan man förvänta sig några teckningar av profeten Muhammed? Nej, det går inte, det här är en biennal om vänsterns problem. Vad skall den göra? Och vem i vänstern skulle bry sig om vad som visas på en konstbiennal?

Som en rent tillfällig passus kan jag nämna att jag idag mottog mitt första dödshot av en muslim som uppgav sig vara från Göteborg. ”Jag skall skära halsen av dig!” Tack ska du ha, får jag väl säga. Det är inte alla religioner som i första hand förmedlar ett kärleksbudskap.

Deltagare på Göteborgsbiennalen, Armando Lulaj, Albanien (12577), Living in Memory, 2004

Signaturen ”Charlotta” menar att diskussionen kring yttrandefriheten har blivit tröttsam: ”sluta skriva om ditt rätt tråkiga och men definitivt ointressanta konstprojekt nu”.

Hur som helst är det många som är intresserade (det har aldrig förekommit så många kommentarer) och det med hetta. Även ”Charlotta” skriver med indignation. Ofrånkomligt att vi har en av vår tids stora frågor. Projektet har kommenterats på många håll, här är ett par av de senaste Södemanlands nyheter och SvD.

Signaturen ”reza” tycker att man skall visa respekt:

”I Korea använder man inte röd färg för det anses betyda döden. I Indien skojar man inte med kossor och budhha, I USA (land of the free) , texts, prova och gå med en karikatyr på jessus som gör något fullt så kan vi se reaktionen, eller vad sägs om England, ha en naken bild på Princess Diana och försök att göra en utställning för det i konstens namn så ska vi se hur länge det varar osv osv. Varje land säkert något man anser helig och tabu.
I Sverige verkar man ha glömt vad order ”respekt” betyder.
Konst i all ära men man ska inte vara respektlös. Tänk om man skulle göra en film och göra narr av judar som dödades i tyskland i konstens namn eller för skojs skull. Tror ni tyskar/judar skulle tycka om det?”

Inte är det lätt. Om Sverige bestämde sig för att visa respekt för den indiska synen på kossan får vi omedelbart sluta slakta och äta sådana kreatur. Svårt att genomföra. Gång på gång kommer man fram till frågan om vad som skall respekteras. Allt sådant som rimligtvis kan sorteras under rubriken vidskepelse får nog acceptera att drabbas av respektlösheten. Och hur skall det vara med respekten för respektlösheten? Medan respekten får en indisk ko kan föras in under vidskepelse blir respektlösheten knappast möjlig att betrakta som vidskepelse. Profeten Muhammeds helighet är vidskepelse och kan inte räkna med att få en skyddad plats i förhållande till allt annat om tomtar och troll.

Signaturen ”reza” förstår inte konsten. Gör man något i konstens namn krävs ett relevant sammanhang. Om något sådant inte föreligger kommer projektet att förpassas till marginalerna och kommer inte heller att uppfattas som konstnärlig kvalitet. Sådana saker sanerar sig själv i konsten.

En väsentlig sida av saken om yttrandefrihet är om det är befogat att böja sig för hot. Hela den här diskussionen har sin upprinnelse i utställningsarrangörernas rädsla. Observera att de inte åberopade respekt och kränkning utan menade att utställningslokalen kunde bombas eller att svenskar i utlandstjänst kunde förlora livet.

Jag får ständigt ta emot e-post som kommer från olika adressater och som formuleras lite olika. Den senaste versionen ser ut så här (ett stavningsprogram skulle inte skada):

“We, the Moslems around the world, object the insulting pictures of our Prophet Mohammed. We strongly demand removing these pictures from your website and publishing a formal apology to all Moslems around the world,if you are a good man then read about the live of our prophet mohammed, then you can jadge otherwise you have no right to do this,this is a big mistake from you.”

Skall den skonas av respekt för hinduismen?

Låt oss tänka oss följande:

Det finns en religion som är heligare än andra. Och heligast i denna religion är dess profet Muhammed. Han är så helig att intet må göras för att kränka eller belacka honom. Ty om så sker kommer hans anhängare att utbryta i gråt och tandagnisslan. För att detta inte skall ske skall därför profeten inte förlöjligas.
Som kompensation föreligger dock att alla andra religioner och alla andra religionsstiftare och profeter kan förlöjligas. Visserligen blir dessas anhängare nedslagna och kränkta men inte mer än att vad de tål.

Det goda kritiska perspektivet och rätten att yttra sig fritt och vanvördigt borde väl anses vara viktigare att försvara än en enskild detalj i en av många religioner.

Den som blint tror på det absoluta kan inte räkna med att alla andra respekterar en sådan uppfattning.

Konstvärlden och den övriga delen av den upplysta världen tycks ha glömt sin historia:

Benjamin Péret (1899-1959), författare och aktivist, medverkande i dada- och surrealiströrelserna. Här hans berömda aktion: Peret förolämpar en katolsk präst. Publicerad i La Révolution Surréaliste, 1926.

Bara en liten kort, relationell notis som signaturen ”Fröken Sverige” gjort mig uppmärksam på. Den muslimska ytterkanten samlar sig med ett upprop till aktion mot kränkaren. Nu hänger det på hur stora trupper man har i nordvästskåne.

Läs denna av mig till konst utnämnda uppmaningen.