Vilks.net

Igår var jag i Frölunda kulturhus och samtalade med Sven-Eric Liedman om yttrandefrihet och konst. Ni kan läsa en artikel om detta i GP. Skribenten, Daniel Levin, framkastar en intressant jämförelse mellan Roy Anderssons ”vår tids rädsla för allvar” gentemot mitt andra citat (det första är ”allting är en fördel”): ”allvar är den enfaldiges sköld”. Jag håller naturligtvis inte med Levin. I ett verkligt allvar står den yttersta grunden fram, och, som jag ser det, bildar just en sköld framför en sådan enfald. Men det betyder inte att allting är lika värt. Allting är inte lika bra eller lika dåligt.

I artikeln framgår att jag kallar mig för outsider. Artikelförfattaren vill inte riktigt tro på det. Kanske han har rätt. Jag är ingen renodlad outsider, den korrekta uppfattningen från konstvärldens sida är kuf (dokumenterad benämning).

Idag var det, efter insamlandet av några nya dödshot, dags att debattera hos Axess i Stockholm under Lennart Perssons ledning. Det blev knappast någon djupdykning i frågan. Mats Gellerfelt, en trött kämpe, var min utsedde kritiker, och han menade att muhammedteckningarna var en tom provokation. Som motsats nämnde han Duchamps pissoar från 1917 som sålunda skulle vara ett exempel på en icke-tom provokation. Till det senare får sägas att det tog mycket lång tid innan den blev uppfattad som en seriös provokation. Från början kan man ju se den som fullständigt tom eftersom den förnekar allt; Konst är vad betraktaren gör med den. Flyttar man detta resonemang till mina små teckningar kan man säga att utfyllnaden gått mycket snabbt och att det numera finns ett synnerligen fylligt material skapat av i det närmaste en hel världs synpunkter.

Vi fick idag också se den brinnande svenska flaggan. Om det berodde på kunskapsbrist eller att man inte hade tillgång till alla färger är inte lätt att säga, men flaggan den var grön och gul och hemmagjord. Men man förstår vad de menar.

Ännu ingen fara med det. De svenska muslimerna har hittills visat att de känner sig solidariska med sitt hemland och inte med en onyanserad muslimsk nation. För en god debatt och en konstruktiv utveckling kan vi än så länge tacka initiativet i Örebro.

Det har blivit en fråga om vem som publicerade först. Nerikes publicering var den 19 augusti. Men det var inte den första. Barometern Oskarshamns-tidningen publicerade redan den 15 augusti. I rättvisans namn borde också ett demonstrationståg marschera i Kalmar.

Ett rykte spreds med vindens hastighet i Jönköping med omnejd: Teckningarna skulle ställas ut på museet. Men det var inte fallet. På ett seminarium nästa vecka om folkkonst, om rondellhundar, och även om en Friggebod som jag uppförde år 2000 på museets gård, är det tänkt att visa utskrifter för seminariedeltagarna av rondellhundsteckningarna. Men ryktet var tillräckligt för att skapa en ihärdig hotbild för museet. Polisen avråder konstnär Vilks från att framträda på detta seminarium. Men eftersom den utlösande faktorn var en anka har nog hotbilden drivit förbi till dess.

Kvarstår faktum att det inte är praktiskt möjligt att visa teckningarna på någon institution i det här landet. Originalen är därför ännu osedda men det har inte hindrat att de snart nått alla världens hörn.

Maria Schottenius (DN:s kulturchef) sade i dagens debatt i Axess att hon började bli trött på att bli kränkt och på alla som var kränkta. Ett utmärkt hälsotecken: Kränk tillräckligt mycket och ofta och det blir så småningom färdigkränkt. Utan att världen gick under.

Flaggan brann, statsminister likaså och den till Larish döpte konstnären önskades inte välgång i livet.

PS: För dem som skriver kommentarer och blir spammade. Skriv bara, hjälp kommer så snart som möjligt, kommentarerna hämtas från spamsamlingen och återställs. Tyvärr finns det inget man kan göra mer än så.

Medan jag lyssnar på en aldrig sinande ström av upprörda muslimska kvinnor som ringer till mig för att diskutera kränkning av den helige profeten skrev jag samtidigt ner några funderingar på konstvärldens syn på det hela:

I frågan om projekt Muhammedteckningarna går det att redovisa hur konstvärlden grupperar sig. Den överväldigande delen är emot projektet och anser att det är innehållslöst och ointressant. Teckningarna betraktas som dåliga, alltså med föga ”konstnärligt” värde. Den senare är naturligtvis en felbedömning eftersom det inte är teckningarna som är konstens huvudobjekt utan (inom ramen för konstvärlden) kritikerna själva och deras uppfattningar. De skall bekräfta min ståndpunkt angående gränserna för det tillåtna i konsten just nu.

Så här ser översikten ut:

Längst ut på den konservativa flygeln finner vi Susanna Slöör i ”Om konst”. Hon tar gärna varje chans att visa sin fientlighet mot konceptuell konst och föra fram sina förhoppningar om det gamla hederliga måleriets återkomst.
Den moderata delen av konservatismen representeras av Linda Fagerström som på alla sätt meddelar att konstvärldens korrekthet måste vara rättesnöret. Detta lägger hon fram i Helsingborgs Dagblad.
I centerfåran återfinnes Ulrika Stahre på Aftonbladet och Mårten Arndtzén i Expressen. De har en viss förståelse för delar av projektet men avvisar det som helhet. Främst åberopas otillräckligt kvalitetskriterium.
På den liberala flygeln återfinns Dan Jönsson i DN och Nils Forsberg i Expressen. Båda dessa menar att konstprojektet är väsentligt och att det dels har visat konstens gränsdragning samt startat en intressant debatt.

(Beklagar att jag av tidsbrist inte hinner med att leta fram länkarna)

Här följer en sammanfattning av händelserna kring teckningarna. Som det framgår är det många krokiga vägar och tillfälligheter som spelat in.

Den 11 juni fick jag en inbjudan att delta i en utställning på temat ”Hund” anordnad av Konstföreningen i Ulvsundstrakten. Utställningen skulle äga rum på hembygdsgården i Tällerud i Värmland. I inbjudan fick jag också veta att konstnären Robert Jäppinen hade medverkat i två tidigare utställningar på temat ”Katt” resp. ”Boningar” med kritik mot Bush.

Jag blev då intresserad av att göra något som man inte är vanligt i samtidskonsten, nämligen att ställa ut en Muhammedbild. Vid den tiden deltog jag redan med andra Muhammedbilder på en utställning i Vestfossen, Norge (tema ”Oh, My God”). De hade inte väckt någon uppmärksamhet. Vad jag förväntade mig var att mitt bidrag skulle bli en lokal händelse. Något hinder verkade inte förelägga eftersom arrangörerna förklarade sig mer än nöjda med mitt bidrag

Saken tog en helt annan vändning den 20 juli. Jag fick då veta av tidningen NWT att tecknarna censurerats av säkerhetsskäl. De blev då en intressant nyhet. Under några dagar gick saken runt i de svenska medierna. Den 23 juli visades en teckning i Aktuellt. Det var en av skisserna eftersom jag ännu inte fått tillbaka originalen.

Den 28 juli publicerade jag rondellhundsteckningen på nätet i Herald News.

Gerlesborgsskolan hade bjudit in mig till en utställning för skolans lärare. Det var ganska självklart att jag beslöt att delta med de censurerade teckningarna. Den intressanta frågan var om skolan skulle acceptera dem. Jag var tämligen övertygad om att så skulle ske.

Den 8 augusti publicerades en av teckningarna i Jyllandsposten.

Den 13 augusti kom beskedet att Gerlesborgsskolan av säkerhetsskäl avvisat teckningarna. Hela saken fick då större dimensioner och det förde med sig en bred täckning genom medierna. Några dagar senare kom förslaget från Sekulära Muslimer och tidskriften Minaret att ordna en utställning och debatt. Den 21 augusti ändrades detta till att Minaret skulle sköta debatten och Sekulära Muslimer skulle visa teckningarna. Och den 23 augusti, efter att teckningen ”Judesuggan” publicerats på min blogg, drog sig båda ur.

Den 15 augusti föreslog jag Moderna Museet att ställa ut teckningarna. Jag fick aldrig något svar men genom media meddelades att de inte var intresserade.

Nerikes Allehanda hade publicerat en av teckningarna i samband med en ledare som skrevs den 19 augusti. Flera andra tidningar hade eller kom att publicera dem: Barometern, DN, Expressen, Aftonbladet, UNT. Den 24 augusti genomfördes en demonstration mot Nerikes Allehanda i Örebro. Den 27 augusti protesterade Irans regering mot teckningarna och igår, den 28 kommenterade Irans president Ahmadinejad dem.

Saken har fått en viss spridning utomlands. Se t ex den här tyskspråkiga notisen med en bild av en medeltida judesugga i taz

Så ser händelserna ut i korthet. Vilken plan kan man föreställa sig att jag har haft? Vilken är min avsikt med teckningarna? Rimligtvis kan man nog förstå att planer och intentioner har kommit att förändras genom händelseutvecklingen.

Man kan inte stiga ner två gånger i samma flod (?)
En utgångspunkt. När jag talade med arrangören i Tällerud förklarade jag att allt det skett efter de danska teckningarnas publicering är något som är förbi. Det krävdes många aktiva krafter för att rulla igång den dansk-muslimska tragedin. Och som man kanske minns, den satte igång med närmare ett halvt års eftersläpning i förhållande till publiceringen. Ingen torde ha något större intresse av att det upprepas (Däremot har det visat sig att skräcken för en upprepning lever kvar). Så här långt verkar det som om teorin stämmer (första gången tragedi, andra gången en fars).

Konstvärldens gränser?
I konsten påstås att det inte längre finns några gränser att överskrida. Jag har starkt betvivlat att så är fallet. Omständigheterna kring de små teckningarna gjorde det möjligt att påvisa att det onekligen existerar gränser. Muhammedteckningarna är starkt kontroversiella i konsten. Egentligen inte av de skäl som de båda censurerande institutionerna angav, säkerheten och hotbilden, utan på grund av risken att kränka en svag folkgrupp med dåligt självförtroende – som det heter.

Varför skall just islam undantas från kritik av kränkande karaktär?
Även den aspekten fanns med från början. Men här var jag naiv och trodde alltså att det var överspelat enligt ”inget att bry sig om”. Fel, frågan var synnerligen aktuell och är det än.

Frågor om religion, integration och demokratiska regler
Genom händelseutvecklingen kom ett stort antal frågor i omlopp. Jag tror själv att den diskussion som har satts igång är av godo. Att uppträda politiskt korrekt i skrift och tal medan det muttras i skrymslena tror jag inte. Debattlavinen, även när den är full av invektiv och annat känslomässigt gods, är att föredra. Att formulera ståndpunkter och oförenligheter är en del av förståelsearbetet.

Robert Jäppinen i Tällerud med söndersprängt Vita Huset i utställningen ”Boningar”

Här är ett exempel på kränkning av katolicismen i Polen. Dorota Nieznalskas installation från 2002.

Domstolen som dömde henne till 6 månaders samhällstjänst

Som kanske någon lagt märke till har sidan utsatts för en Internetattack och under några timmar varit satt ur spel.

Känd för att uttala sig tvärsäkert i alla ämnen var det inte förvånande att Irans president Mahmoud Ahmadinejad också tar på sig rollen som konstrecensent. Han uppehöll sig framför allt vid tolkningen. Summa summarum fastslog han utan någon längre argumentation att det var sionisterna som låg bakom. Tydligtvis skulle dessa ha tagit kontroll över Nerikes Allehanda.

Bakom ett sådant uttalande kan man känna igen en inte oäven politiker som inte vill ha någon ”dansk tragedi”. ”Sionister” betyder enbart att den givne fienden blir utpekad. Ur Iransk synpunkt är det väl aldrig fel och resten av världen kan sucka som den önskar. Betydligt olyckligare blir Örebrodemonstranternas situation. Plötsligt blir de regimens förlängda arm i kampen mot sionister i Sverige. Under sådana omständigheter bör de avbryta sina vidare aktiviteter eller deklarera sitt avståndstagande från Förintelseförnekaren Ahmadinejad.

Jan Hjärpe manar till besinning i Aftonbladet. Professorn och islamologen har bland annat skrivit den högst läsvärda Sharia Gudomlig lag i en värld av förändring. Han menar att flertalet muslimer inte bryr sig om den beramade rondellhunden. Det verkar betryggande, har han rätt är det något som kan och bör uppmärksammas. Muslimer är inte några inflexibla varelser. Även om de inte direkt är förtjusta över sarkasmen över deras profet kan de enligt Hjärpe stå ut med den på samma sätt som andra religionsutövare får göra.

Som konstprojekt är det många som missförstår saken. Särskilt vanligt är att man ser teckningarna som konsten. Nu handlar det rätt lite om teckningarna och desto mer om mobil skulptur. President Mahmoud Ahmadinejad är onekligen en praktfull pjäs som både rör sig och talar. En skulpturdel som utför sitt förutsägbara rollparti som representant för den totala sanningen. Det är inte alltid lätt att få med sådana skådespelare.

Rondellhunden profeten Muhammed har tagit intryck av demonstrationsintresset och driver sin egen kampanj: Den goda viljan.

Här är den misslyckade fotbollen som släpptes ner till Afghanska barn. Man kan inte sparka på en fotboll som innehåller profetens emblem (självklart är den israeliska flaggan tillagd i efterhand, den sionistiska fienden kan inte vara med på läderkulan).

Från Tällerud i Värmland till Teheran i Iran. Om det undgått någon har den iranska regeringen visat ett oväntat stort intresse för relationell samtidskonst. För allt i världen, det var ingen stor gest, blott en diplomatisk not. Jag håller fortfarande på min teori om Napoleons återkomst (se Del 373). Först kom alltså den store kejsaren och erövrade nästan hela världen vilket ändade med en tragedi. Därefter kom en som försökte bli stor kejsare men slutade i en fars.

Och om min teori håller har vi kommit ett steg närmare godmodigheten. Jodå, jag märker att salvorna briserar på båda flyglarna men det är något vi redan vet. Diametrala ståndpunkter finns och de är välkomna. Ordkriget är att föredra. Eller teckningskriget. Vid den danska drabbningen levererade Iran en moteld med sina egna tecknare. Till vår synnerliga besvikelse blev det inte danskarna som drabbades utan judarna och USA. Den missen kan man bättre på den här gången med att låta svenskarna drabbas av iranska ritstift. Skall jag ödmjukt föreslå svensken som svin bökande i sin sandlåda eller kackel i den svenska hönsgården? Det kunde bli fina teckningar. Frågan är naturligtvis om svensken skulle bli kränkt.

I debatten Svensken och muslimen är det ofrånkomligt att det finns grupperingar som betraktar den andre som fientlig. Kränkning, åk hem, slå på den svage, rasist, islamofobi är några vanliga uttryck som används i den mera onyanserade debatten. Och vi lär oss följande: Intensiv kan människan vara.

En i detta sammanhang stor förlorare är under alla omständigheter hunden. Koranen brännmärker inte detta djur vilket är omnämnt endast tre gånger i denna skrift. Det finns dock försvarare av hundens muslimska tillvaro.

När vi samlas för att tala om de yttersta tingen, om människans försök att bringa mening i sitt kantiga liv, om religioner, om döden och kärleken har vi förmodligen alla samma mål. Men det formuleras olika och understundom med glödande sinnelag.

Har en hund Buddhanatur? – Muh!.

Dagens teckning visar för omväxlings skulle en svensk. Denne har tagit på sig lösskägg och turban med tofs samt maskerat sig till profeten Muhammed som rondellhund.

Vilka följder kan rondellhundsdebatten leda till? Frågan är verkligen vilka prognoser som är de riktiga. Mohamed Omar har idag ställt sin i Uppsala Nya Tidning:

”…anser jag och många muslimer med mig att det är oetiskt att publicera eller sprida bilder vilka ytterligare spär på islamofobin och misstänkliggör muslimer. De som drabbas är ”Leila” som tar hand om våra gamla, ”Mustafa” som kör taxi och ”Fatima” som pluggar till ingenjör vid Uppsala universitet.”

Och läser man vad den andre kombattanten i den tidigare debattduon, Hoomar Anvari skriver på sin blogg förstår man att han har svårigheten att hålla isär Vilks, Sverigedemokraterna och antisemitism.

De båda har problem med att saken kan bli missförstådd – och har själva svårigheter med förståelsen. Omars uppräkning av de folkliga representanterna är en omsorg som uppifrån och neråt vilar över hela demokratin. En komplex debatt där det man ser inte nödvändigtvis är det man omedelbart tror, sådant blir komplicerat för den ovane. Men inte fullt så svårt är det för den intellektuelle och den halvintellektuelle. Uppdelningen är viktig eftersom den visar att en diskussionsgrupp som i bästa fall kan hålla en given nivå är något sammansatt. ”Halvintellektuell” definieras enligt min förläggare som den som kan läsa såväl Frantz Fanon och Giorgio Agamben som att finna glädje i bingospel.

Om ni tillåter (och det får ni väl göra) vill jag skjuta in ett intressant uttalande som min förläggare gjorde häromdagen. Han har förstått att dagens konst handlar om socialkritik och när vi språkade om detta menade han: ”Jag slås av att det är så stora ämnen som konsten tar i sig an. Det verkar inte som om någon av alla dessa konstbiennaler har ett tema om ändringar i våra pensionsförsäkringar.” Jag hade faktiskt aldrig tänkt i de banorna. Konsten tar alltid för sig av de stora och naturligtvis omöjliga frågorna. Som jag nämnde igår har Göteborgsbiennalen precis öppnat med temat ”Om politikens begränsningar och motståndets möjligheter”. Kanske en bättre publikkontakt och ökat inflytande kunde komma med temat: ”Om pensionsförsäkringens begränsningar och dess möjligheter”.

Nå, saken handlade om de hel- och halvintellektuella som inte tycks se någon annan möjlighet än att rekommendera ett politiskt korrekt uppträdande i officiellt tal och skrift – för det oförstående folkets skull. Strategin kan vara felaktig. Måhända är det bättre med ”Släpp åsikterna loss, det är vår!”

Dagens bild visar rondellhunden profeten Muhammed som lämnat sin favoritrondell vid Vanadisplan och lufsat hela vägen till Råsunda. Han stödjer nu helhjärtat AIK och Black Army för att kunna skapa större förståelse för islam i dessa kretsar. Profeten har med sig en banan som han enligt Black Armys traditioner lägger ner på den plats där Djurgårdens Pa Dembo Touray skall vakta målet.

Dagens hot landade som kommentar på blogg Del 347:

“i will fuck u soon in sweden
i am come fra irans goverment to kill u there!
be sure boy”, skriver Hadi.

Givetvis skall man beakta att det kan finnas verklig substans i ett sådant uttalande, men det som kommer för mig är en mening som ofta citeras:

“History repeats itself, first as tragedy, second as farce.”

Som Karl Marx skrev 1852.

Jodå, när svallvågorna böljade av och an efter de danska teckningarna var det en tragedi som utspelades. Ambassaderna och flaggorna brann, regeringarna var skakade och medierna smög omkring på tå. Nu är det 2007 och dags för andra föreställningen. Medierna tvekar en smula men inte på samma sätt. Och vad vi får är en demonstration i Örebro med ett 60-tal deltagare som lämnar över ett brev. Så här långt ser det ut som om vi har hamnat i farsen. Till farsen underhållande sidor kan man utan vidare räkna de båda debatt- och utställningsavhopparna Mohammed Omar och Hoomar Anvari.

Och på samma sätt som Marx kunde jämföra Napoleon I med dennes egen parodi Napoleon III kan vi – och jag hoppas att jag har rätt – se den andra nordiska akten som ett mera avslappnat faktum. Saken kan debatteras även om inläggen kan vara hårda, förolämpande och hotfulla. Man skall inte se farsstadiet som något löjligt utan tvärtom – som ett framsteg.

På artnet skriver konstkritikern m.m. Charlie Finch om konstens framtid. Han ser depressionen framför sig. Då kommer konceptuell att försvinna:

“What this means for art is a return to the tired old verities of uniqueness and connoisseurship. The implications of such a reality over the next year are as follows: Conceptualism is dead. Artists as interpreters of esoteric events, from their daily perambulations to global warming, are dead in the water. Painting will be prized, but many of the overpriced contemporaries will be downsized.”

Depressionen kommer säkert men jag tror tvärtom att det gynnar konceptualismen. Konsten är beroende av medial uppmärksamhet. Liksom allting annat som pretenderar på att bli en del av den uppmärksammade verkligheten. Idag öppnade Göteborgsbiennalen. Relativt intressant för konstvärlden men knappast utanför. Så kom Pål Hollenders projekt Clean. Biennalen var plötsligt en nyhet. Hollender är sedan länge känd för att kunna skapa uppmärksamhet. Ändå kan det inte vara självklart att kulturnämndens ordförande bojkottar invigningen på grund av Hollenders bidrag. Den detaljen skapar intresset och gör det möjligt att debattera huruvida politikerna skall lägga sig i konsten eller ej. Någon högg på kroken och sedan är det bara att vänta och se hur långt det utvecklar sig. Även om det inte skulle bli så mycket mer har händelsen gjort sin verkan för att visa fram sig själv och biennalen.

Hollender har i varje fall moralen på sin sida. Hans verk handlar om att det faktiskt finns ett knarkproblem. Från politiskt håll är det väsentligast att själv agera byråkratiskt korrekt: Vi gör inga fel.

Andra akten: Den store kejsaren försöker framträda som den Store Kejsaren

Ty den som skriver i harmens tecken kommer alltid att antingen drämma till eller begå ett övertramp. Låt mig kalla detta för en alltid pågående andlig övning.

Ett bra exempel på hur det kan gå för den som irrar på harmens stig levererar Dan Levin i dagens GP. Missnöjet kommer snart fram (”judesugganteckningen blir för honom ogenomtränglig) och fortsätter en spiralfärd genom hans artikel till det bittra slutet där han sätter in sin armbågstackling:

”Sverigedemokraterna i Malmö har ju som sagt tidigare varit intresserade av att visa teckningarna. Kanske är det dags för Vilks att slå dem en signal – han bör kunna räkna med ytterligare uppmärksamhet.”

Så fick han sagt det som alltmer pockade: den cyniske konstnären som inte värjer för att gå ut i extremerna allt för att tillfredsställa sin outsläckliga törst efter uppmärksamhet. En provocerad man har talat. Om Sverigedemokraterna, kan vi just idag slå fast, att några intellektuella giganter är de inte; se när en representant skulle försvara yttrandefriheten i SDS.

Nå, om ”judesuggan” är svår för en politiskt korrekttänkande svensk kan en klartänkt jude lätt reda ut nivåerna. Jag talade med skribenten Jonathan Leman som insett att ”judesuggan” är motsatsen till vad Levin hade fått för sig. Antisemitismen i Sverige är ett förbisett fenomen. Judarna har haft otur och hamnat på fel sida om korrektheten. Läs hans artikel i Expressen.

Idag har det också varit demonstration i Örebro mot Nerikes Allehandas publicering av en teckning. Ett utmärkt exempel på hur en demokrati kan fungera – som redaktören uttryckte det. Ståndpunkter och oenigheter skall läggas fram till fullt beskådande. Och de skall diskuteras. Då kan det kanske bli möjligt att förstå att ingen behöver vara ute efter att vilja den andre illa.

Från konstvärlden har Dan Jönsson i DN ingått med moteld angående det förslag som Mårten Arndtzén lade igår: Att Jönsson och jag skulle traska till psykolog.

Ytterligare nytt från konstvärlden är en uttalat provocerad Ulrika Stahre i Aftonbladet. Hon gör ett tappert försök att försvara Venedigbiennalen (som jag har benämnt enkelspårig):

”en enkelspårighet som nu med perspektiv på saken ter sig som ett under av spännande nyanser”

Visst, hon har rätt. Jag har omsorgsfullt studerat närmare 30 recensioner av utställningen och kan bara bekräfta: Objektivt sätt är det en tämligen bra utställning. Ungefär så är det sammanfattande betyget från kritiker från många olika länder. Min reservation bygger på synpunkten att biennalen är gjord efter en alltmer tröttsam mall och att den inte precis berör några gränser eller ens försöker. Bra konst ser ut så just nu.

Slutklämmen är en alltför generös inbjudan:

”Till sist är jag provocerad av att ett konstnärskap som jag uppskattat har stelnat i ett hånflin. Men det är bara en romantiskt färgad tanke, vi glömmer den. Nu fick du en text till som du kan smula sönder på din blogg, herr Vilks. Varsågod, jag bjuder på det.”

Jag tror inte det är nödvändigt att smula sönder något. Stahre ger oss med sin text en bild av hur konstvärlden ser på sådant som inte passar in och vilken konsensus som råder i dagens biennalklimat.

Ur konstens synpunkt blir konstens bild + den av konsten framkallade verklighetsbilden = konstens bild. Dan Jönsson insåg detta och kunde summera en fullt möjlig konsekvens. Men som jag vill se på saker är det inte tillräckligt att använda sig av konsten för att diskutera konstvärldens problem och gränsdragningar, dess bejakande och förkastelse. Att konstområdet kan producera substans som äger giltighet i världen utanför konstvärlden är visserligen ovanligt men på intet sätt förkastligt. Verkligheten som bild är inte lika lätt att estetisera, under alla omständigheter kommer det att ta lite tid.

Vi har en diskussion.

För karikatyren av kung Louis Phillipe fick Charles Philipon 6 månaders fängelse och 2 000 francs i böter. Men det var 1832.

Skutt, skutt, så hoppade de av spelplanen, de båda öppenhjärtiga muslimerna, Minarets Mohamed Omar och den sekuläre Hooman Anvar. Nå, de skutten har nog varit efterlängtade en tid och första bästa ursäkt utlöste sprången. Jag hade igår gjort en skojig bild av en judesugga (man får vara mer än blind för att inte förstå att det är en parodi på en karikatyr, allt efter Ingmarie Fromans förslag: ”Jag har därför ett anspråkslöst förslag till Vilks: varför inte rita en modern judesugga?”)

Med hoppet gick också hoppet om en intressant debatt förlorat. Nåja, det är en stor och komplicerad fråga och säkert kommer fler tillfällen.

Återigen gör konsatkritikern Mårten Arndtzén sig hörd i Expressen. Jag har deklarerat att en av mina avsikter är att visa hur toleransgränserna löper i konstvärlden. Arndtzén hjälper till med detta projekt.

Han medger ett visst resultat: ”Konstvärlden bågnar av hyckleri.” Ett sådant uttalande kostar så lite eftersom praktiskt taget varje konstvärldsmedlem uttalar sig på det sättet. För att därefter fortsätta på samma sätt som tidigare, samma gränser, samma preferenser.

Det går fortfarande inte att ställa ut mina teckningar i konstvärldens institutioner.

Men Arndtzén börjar därefter klaga på verket. Nu är han irriterad och drämmer till:

”…använder sig av grov, anti-semitisk ikonografi med kopplingar till Förintelsen
i enda syfte att dryfta för-hållandena inom denna, för de allra flesta ganska marginella kultursfär, är det något som fattas.
Respekt för andra människor? Kontakt med verkligheten?”

Det är inte vanligt att konstverk får någon kontakt med världen utanför. Därför spelar det inte så stor roll vad verken handlar om annat än för den inre kretsen. Men när det någon gång inträffar tycker åtminstone jag att man nogsamt bör beakta vad som utvecklas. Jag skrev också detta igår och påpekade precis den begränsningen i Dan Jönssons tolkning. Ingalunda har jag förhållit mig cynisk till islam och religion. Tvärtom har jag med liv och lust kastat mig in i dessa diskussioner. Ett konstverk är vad det blir och kan det utnyttjas på flera sätt finns det inget som förhindrar detta.

Klart att man kan fråga sig om judesuggan är ett förbjudet objekt på samma sätt som profeten. Enklast kan det uttryckas så här: Enligt Islam är profeten en så helig gestalt att han inte kan karikeras och kränkas. Tillkommer att även vi utanför skall respektera påbudet. Med motiveringen att muslimerna är en utsatt grupp med svagt självförtroende. Jag har tidigare framhävt det olyckliga i resonemanget. Profeten kan utanför de egna leden av dem som så önskar sorteras in under kategorin ”tomtar och troll”. Att tro något annat är en privat affär.

Judesuggan är något annat. Ingen tror på den. Den är – och då även för dem som använder den i hatiska avsikter – inget man tror på vare sig som helig eller ens ohelig varelse.

Jag vill mena att det är bra att judesuggan kom med. Skall vi ha fritt fram för yttrandefriheten i ett dylikt fall? Användandet av detta bisarra väsen är praktiskt taget alltid förknippat med ont uppsåt. Dock inte den jag visade igår. Den är en bild av en bild.

Den norske konstnären Thomas Kvam visar oss en, kanske godtagbar, väg till neutral avbildning av profeten. Verket visas för närvarande på Vestfossens kunstlaboratorium i Norge. I samma utställning, Oh My God visar jag en rad Muhammedteckningar. Inga som helst protester.

Idag talade en röst från konstvärlden. DN:s konstkritiker Dan Jönsson gick emot strömmen och skrev att teckningarna faktiskt lyckats visa en gräns som markerar något av den ideologiska uppbyggnad som konstvärlden har – trots allt dess tal om öppenhet och gränslöshet. En konvention om politisk korrekthet. Jodå, det har lyckats även om jag inte blivit särskilt populär på kuppen.

Samtidigt vore det cyniskt av mig att inte inse att reaktionerna från världen utanför konstvärlden är väl så intressanta. Konstvärlden i all ära, men den har för närvarande hög mysfaktor på merparten av de utställningar som skall behandla den klassiska triaden av angelägna frågor kring klass, kön och etnicitet. Skall man utnämna världens bästa utställning just nu är det enligt en i det närmaste totalt samstämmig kritikerkår Skulpturprojekt Münster. För någon vecka sedan skrev Anna Brodow om den i SvD och fann sig föranledd att tala om ”konstvärldsturism”. Det är spännande, trevligt och bra, låna en cykel och åk runt bland projekten i staden. Men det som konstvärlden säger sig vilja mer än allt annat är att ha någon betydelse i den sociala verkligheten utanför sin egen lekstuga. Det har visat sig svårt.

Helt ofrånkomligt är att frågan om islam och muslimer starkt väckts till liv genom teckningarna. Mohammed Omar är pessimistisk:

”Tyvärr kommer det ytterligare spä på islamofobin. På Minaret tror vi att det bästa sättet att motverka islamofobin är att ignorera”

Att det skulle finnas en hotbild vill däremot Hooman Anvari inte tänka sig:

”Jag tror inte ens att det finns någon ”hotbild” från muslimskt håll. Det här är något som blossat upp i media.”

Man skall inte glömma att de två censureringarna av teckningarna skedde på grund av att arrangörerna gjorde bedömning att en sådan fanns. Jag tror inte mycket på det men det visar vilka uppfattningar som finns hos människor som ändå får ses som rimligt insiktsfulla. Jag har själv också mottagit ett antal hot och vill Anvari förneka den aspekten kan han se på dagens lilla skörd från sajten Sindbad (klicka för att förstora).

Om bojkott

Om dödsstraff

Och ännu lite mera alldeles färskt hot i inboxen:

”Att rita Jesus , frid och välsingelse över honom , som en elefant va också fel från dig Lars och du kommer inshAllah att straffas

Du har inte mycket tid kvar”

Jag som alltid är optimist, välvillig och med intresse för frågor om andlig utveckling, förkovring och distans tror tvärtom. I den politiska korrekthetens tecken finns en förlamning. En justering av beteende som framför allt äger rum på ytan. Lite hårdare möten behöver inte betyda att avståndet växer. Finns det t ex något merparten av de inblandade (och faktiskt är det hela befolkningen) kan enas kring?

Ett problem med islam är att varje beteende och handling i princip skall förankras i Koranen (jämte traditioner; hadither, sunna, fiqh) som de flesta muslimer torde uppfatta som Guds autentiska ord. För att anpassa sig till ett modernt samhälle blir det fråga om att tolka och tänja i alla riktningar för att få verklighetsbilden att stämma. Och långt ifrån alla är villiga att acceptera nytolkningar. Men en sådan gestalt som Tariq Ramadan (professor i religion och filosofi i Tyskland och Schweiz) menar t ex i en vid tolkningsram att idéerna om mänskliga rättigheter, frihet, jämlikhet och broderskap är förenliga med såväl islam som religion som tidigare tolkningstraditioner.

Västerlänningar kan ha svårt att förstå att muslimer inte kan enas om något för att man tycker att det är bra oavsett vad skrifterna säger. Men så är det. Inte heller är det något som är okänt i väst. Under den tid då kristendomen regerade västvärlden krävdes ungefär samma sak, Guds ord i Bibeln utgjorde den absoluta grunden för vad som skulle gälla. Rester finns sannerligen kvar, den katolska kyrkan är suspekt i detta avseende och vi har frikyrkor som exempelvis Jehovas Vittne som ihärdigt kräver att skriftens bokstäver skall efterföljas.

Här har vi väl det egentliga problemet: Religionen som privat eller statligt kollektiv. Frågor som kan diskuteras vidare.

Profeten (i mitten) illa behandlad av Dante i Divina Comedia. Han är placerad djupt i Malebolges brunn i den 8:e kretsen av helvetet. Illustration av Gustav Doré 1857. Är det en kränkande bild eller är den för gammal och alltför mycket konstbild?