Vilks.net

Martin Schibli har skrivit om biennalfenomenet i HD.

Engelsk version finns i Hedgehogger no 9: Herald News

En liten tid kommer det att vara något mera dämpat på den här sidan på grund av mitt deltagande i biennalen i Moss som börjar den 2 september.

Mer information finns i den utmärkta tidskriften The Hedgehogger.

Som man kan förvänta sig är det tämligen lugnt i den svenska konstens toppskikt. Sommaren har lagt sordin på konstvärldens aktiviteter:

1. Ann-Sofie Sidén (1) 447
2. Annika Larsson (2) 672
3. Henrik Håkansson (3) 739
4. Miriam Bäckström (4) 912
5. Clay Ketter (5) 953
6. Maria Friberg (7) 1132
7.Carl Michael von Hausswolff (6) 1152
8. Magnus Wallin (9) 1447
9. Tobias Bernstrup (13) 1465
10. Annika von Hausswolff (14) 1499
11. Maria Lindberg (8) 1535
12. Lars Nilsson (11) 1540
13. Matts Leiderstam (12) 1579
14. Jonas Dahlberg (10) 1601
15. Leif Elggren (15) 2075

En intressant fråga är hur tillförlitlig artfacts ranking är. Konstvärlden är som bekant konservativ och det finns åtskilliga som inte vill se konstnärerna rankade i en högstg plausibel ordning. Artfacts bygger på utställningar och det är samma system som konstnärerna själva använder när de vill framhäva sin kvalitet: cv är den givna måttstocken och artfacts är en förlängning av denna. Givetvis finns det ingen garanti för att framgångarna är hållbara i längden, men kvalitet just nu är för de flesta vad de kan hoppas på – i bästa fall. Och ju högre man lyckas placera sig desto lättare är det att hålla sig kvar eftersom nätverken växer i samma takt. Det som försvinner ur konsten är sådant som man gärna vill tänka sig ”egentlig kvalitet”, alltså något som är bra utan att åstadkomma utställningar. Men det är svårt att föreställa sig hur något sådant skulle fungera.

Henrik Håkansson ställer just nu ut i Boston.

Pedvale skulpturpark ligger 120 km från Riga. I parken finns 116 skulpturer (nu alltså 117). Det kan verka mycket men parken är också mycket stor, kuperad med flera dalgångar och med betydande skogspartier. Vid huvudentrén möts besökaren av en restaurang och en herrgårdsbyggnad. Men det finns ytterligare en entré med en ännu större herrgård där det inrättats två huslängor med gallerier och utställningar. Ojars Feldbergs är alltså mannen bakom detta livsverk, en i landet välkänd skulptör som med obändig energi får allt att gå framåt.

Det är huvudsakligen lettiska konstnärer som arbetat i parken men även en del andra länder är representerade (USA, Finland, Estland, Holland, Danmark, Sverige bl a).

Det handlar om Land Art och om skulptur, kopplingen mellan dessa har blivit alltmer en självklarhet, skulptörer tänker numera site specific och ger sig gärna ut i landskapet. Det är en stor genre och en betydande del av konstvärlden, men naturligtvis gäller den inte som internationell samtidskonst. Kopplingen mellan Land Art och egentliga samtidskonst finns, men den är relativt sällsynt. Mina arbeten har ofta identifierats med Land Art och jag har därför fått en rad tillfälle att få kontakt med denna del av konstvärlden. Och det finns ett stort nätverk som sträcker sig världen över.

Jag skall på intet sätt beklaga detta, jag kan bara rekommendera Pedvale, eftersom det är svårt att undgå att få med sig en positiv upplevelse av denna pastorala idyll. Den goda modernismen håller sig levande, för det finns mycket att se på. Den utställningsform som skulpturparkerna kan erbjuda är attraktiv även för en stor publik.

Jag spikade och klättrade i 6 dagar och resultatet kan ni se här:

Empire, ca 12 meter

Entrén till Pedvale med en skulptur av Ojars Feldbergs till vänster, ingången genom det ”svarta hålet”; längre bort skymtar Empire.

Det blir några dagars uppehåll i skrivandet. Nästa rapport kommer från Pedvale skulpturpark i Lettland. Där kommer det att smällas upp något, kan jag försäkra.

Besök gärna parken på nätet: Pedvale

Den drivande kraften i Pedvale är skulptören Ojars Feldbergs:

Ojars gör en skulpturperformance 2005

Nu är EM över och även den svenska EM-konsten. Allt i Göteborg. Det skadar förstås aldrig med lite konst var den än kan dyka upp. Om den gör någon nytta är en annan sak. Sinziana Ravini var dock förtjust över utbudet i Inside Out i Brunnsparken (recension GP). En blandning av socialkritik och relationell estetik ingick i denna karamellstrut. Elin Wikström får sägas var den som tog täten. Wikström har skapat Agnes som tar sig an svenskens pensionsbesparingar och undersöker huruvida de hamnar utanför de etiska fonderna. Konstnären signalerar nattetid till bankkontorens övervakningskameror med ficklampa och rituella rörelser samt utfrågar bankkontoren. Budskapet är enkelt: Konstnären går i spetsen för en högre moral och medborgaren skall bli medveten om betydelsen av att kräva att pensionspengarna går in i etiska fonder och inte i oetiska. Ravini uttrycker förhoppningar som man ofta finner i konstvärlden: ”Folks reaktioner är helt obetalbara. Detta är socialt experiment på hög nivå. Så kan man återta makten över det offentliga rummet. Den som vill kopiera hennes handling kan gå in på hemsidan: www.agnespengar.se. Vem vet, det kanske kan leda till en folkrörelse?” Ja, tänk om, men vi vet hur det alltid går; konsten stannar i konsten som ändå så gärna vill få kontakt med folket. Vi har här en tung post som ständigt återkommer, konsten vill påverka, men gör det inte. Och inte lägger konstvärlden om sin strategi utan fortsätter som vanligt. Man kommer att tänka på politikerns uppgift som vid ett snabbt påseende kan förefalla handla om att förändra samhället men som visar sig sikta mot att vinna nästa val. För konstnärer rör sig saken om att vinna poäng i den fortsatta karriären och hugga en ny utställning. Man får viktiga poäng om man genomför gester som riktar sig mot det folk som inte tar emot dem. Wikström är erfaren nog att veta hur det förhåller sig och hon skriver också om sin konst: ”en kritiskt reflekterande handling… kan störa andra handlingar och kan få något att hända, om än i det lilla”.

Konstnären som etisk förebild är inte heller någon höjdare, bättre då att klättra upp i ett träd utklädd till fågel som Bo Melin praktiserat några timmar varje dag. Något diskursivt kan man häva in också i denna glättighet; Ravini skriver: ”Melin lyckas invertera den romantiska myten om den frie konstnären som utrotningshotad natur. Konstnären som flyr in i naturen, men inget hellre vill än att upptas i kulturen. Melin lyckas med den svåra konsten att vara både i och utanför denna värld samtidigt.”

Inget ont om Inside Out, utställningen klarar utan vidare nivån standardkvalitet. Det är med andra ord precis som vanligt.

Elin Wikström övar Agnes

Bo Melin som fågel

Signaturen Samuel har skrivit en kommentar till en tidigare publicering (rulla ner till slutet). Han har några intressanta synpunkter som återigen berör vårt problembarn i konsten, den institutionella teorin. Kan man få en sko att bli mat, frågar sig skribenten: ”Vi kan låtsas att jag säger; Sko är mat. Ingen av er kommer för den sakens skull äta sko eller alls gå med på att sko är mat.”

Skon som föda är inte helt okänd och måhända anspelar Samuel på en av de mest kända scenerna i genren, Chaplin i The Gold Rush från 1925.

Ny läckerhet?

Poängen i hans resonemang är att den inte räcker med den semantiska gesten, ”det krävs säkerligen både fantasi, envishet, goda matlagningsfärdigheter och kontaktnät för att nå ut med idén”.

Och det stämmer så långt väl med konsten. Men det finns skillnader. Dels är matlagning inte något högdiskursfält och dels handlar det inte om att till varje pris utvidga och överskrida det rådande. Som jag flera gånger påpekat kan man därför i konsten kompensera den materiella sidan med diskursiva utläggningar. Svårligen skulle en restaurang överleva på att servera föreläsningar som mat, men motsvarande går för sig i konsten.

Samuel klagar också över att det är ”tråkigt att teorin levereras i cynisk buskis”. Tja, cynisk vill jag inte mena att det är, det räcker med ironisk. Buskisk är dock en välplacerad formulering eftersom konsten nog har hamnat där. Han skriver också att en konstprofessor bör lära ut inte bara de karriärmässiga sidorna av konsten utan även själva arbetet. Tydligen har han inte läst boken, som med all önskvärd tydlighet talar om hur man skall tillverka sina projekt. I den skriften finns allt man behöver. Samuel vill dock mena att: ”En konstnär som troget följer Vilks råd skulle, i ökande grad med att kännedomen om dem växer, genomskådas och förefalla löjlig”.

Svar: Nej. En konstnär skall självfallet inte genomskådas som inställsamt karriärsugen och positionerande. Sådant ogillas starkt av konstvärlden. En konstnär skall tvärtom uppträda som just så ”äkta” som konstvärlden önskar. Ett gott maskeringstips är att visa sin avoghet mot alla idoga nätverksbyggare och konstvärldslismare.

Men även om man relativt enkelt kan lära sig att skapa kvalitetsprojekt är det uppenbart att detta förhållande pekar på en skriande brist. Det som saknas är det som modernismen trodde sig ha: ”något riktigt”, alltså konsten i sig, något som konstnären genom mystisk förmåga kunde stå i kontakt med. Nu är det lättare att göra bra konst, det enda som är svårt är att åstadkomma extraordinära prestationer. Sådana finns men uppträder så sällan att man praktiskt taget kan bortse från dem. I konsten handlar det om att bli medelmåttig och det är svårt nog.

Och vad skall konsten handla om, vad skall konstprofessorn säga till sina elever? Egentligen är det inte svårt, det handlar om att beskriva vad man brukar hålla på med. Förr var det mycket måleri och då rörde det sig om att vara uppdaterad om hur man målade just då. Nu har det som bekant blivit socialkritiskt och då får det informeras hur man brukar handskas med dylika allvarliga och angelägna ämnen. Men burlesken är inte långt borta. Dessa angelägna synpunkter som framförs av den allt mer politiskt korrekte konstnären befinner sig i en intern cirkulation som går runt galleriväggarna och biter sig själv i svansen. Samtidigt tycker konstvärlden att den gör världen bättre för folket.

Runt, runt går budskapen om världen runt i konstvärlden

Det finns utvägar, men de blockeras effektivt av konstvärlden som inte kan bestämma sig för någon teori eller specifik hållning i konsten – annat än den som rullar på: ”Ge oss ännu en biennal”, alternativt, ”försök igen med lite måleri”.

År 2000 firades 20-årsjubileum av Friggeboden på Jönköping läns museum. I det stora uppbådet av modeller som visades på museigården tillkom en konstversion av konstnär Vilks. I motsats till de andra blev denna stående. Under motstånd eftersom somliga menade att den störde museets arkitektur (läs mer här – klicka på museet och sedan på museiparken).

Hur som helst fick den vid flera tillfällen relationell användning som pissoar. Men efter 6 år har den fått en okänd inflyttad. Museipersonalen meddelar att man vid upprepade tillfällen sett spår av persedlar vilket gör det troligt att någon funnit en mer eller mindre tillfällig bostad i konstverket.

Konstvärlden brukar uppskatta när någon som befinner sig utanför konstvärlden flyttar in i konstverk som tillhör konstvärlden. Minnesgoda utställningsbesökare kan erinra sig Documenta IX 1992. Tadashi Kawamata (1369 på artfacts) lät uppföra enkla baracker vid Fulda i Aueparken. Det gick genast rykten om att några okända hade flyttat in, men det visade sig vara ett konstprojekt.

Men det sker alltså på riktigt i Jönköping.

Vilks framför sin friggebod år 2000

Birgit Friggebod var landshövding i Jönköpings län 2000 och fick slå sista spiken.

Idag: bostad

Alla som sett lite på de här sidorna vet att konstvärlden sedan en tid med full kraft drämt in i neopluralismen eller Alltings Återkomst. Därför är det mycket av olika sorter att överväga – och att återöverväga.

Var har vi nästa stora biennal? Ja, det blir inte förrän i oktober den går lös, São Paulo-biennalen. Man skall inte förvänta sig något annat än en vidare etablering av Allting Åter.

Och det är slående hur mycket nattståndet öl som skall sväljas. Den 11 augusti öppnar en utställning i Köpenhamn (Galerie Mikael Andersen) med Deborah Poynton. Poynton målar nakna människor helfigur. Sådana har vi sett många av och de brukar återkomma med jämna mellanrum. Konstnären är från Sydafrika och man kan ana att Marlene Dumas framgångar i genren kan betyda något. I varje fall är Poynton Sydafrikas val till São Paulo-biennalen.

Nå hur gör man då för att rassla igång lite intresse för en uppsättning avklädda personager? Diskurs, naturligtvis. Och Poynton kan prata, vilket framgår av den intervju som publicerats på Kopenhagen.dk. Och hon har snappat upp vad man brukar veva runt med: hierarkier, makt och många andra plattityder: ”The figures are a screen” eller en harang som man hört många gånger: ”painting is a mirror. It is, on the one hand, a visual expression on the canvas, but where the image really unfolds is inside the viewer’s mind. The painting creates a response to the viewer’s sentiments and desires. I’m using the illusion of realism to create an aspect of tangibility, and the work reflects this desire for reaching out and holding on. But, of course, one never can…”

Den oundvikliga frågan om varför det sällan uppträder några negrer i hennes bilder har hon inget bra svar på, men lyckas få in samtalet på Brueghel. Och där har vi en referens vilket kompletteras med citat, figuren som intar den traditionella Evaposen och bara saknar sitt äpple.

Jag skulle tro att det ändå räcker till en hygglig karriär framåt. Naketmåleri med lämplig diskurs (den kan säkert bättras på med några professionella skribenter) är inte oävet på en biennal just nu. Poynton är tills vidare inte noterad i Artfacts. Men vi lär snart se henne där.

Deborah Poynton: Candidates

Idag, söndag, avslutades Kiosk med Niklas goes Peru. Min sakkunskap på området mat är begränsad, men gott var det. Liksom de föregående dagarna slukades maten på ett par timmar och totalt har över 400 blivit utspisade.

En liten utställning om Peru

Matkö

Niklas serverar

Peruansk skaffning