2452: ”Vi” som vet så lite

”Festligt hur lite vi vet om islam”, skriver Anders Lindberg i en liten krönika (Aftonbladet) där han slår ett slag för religionen. På vänstersidan har det religiösa fått luft under vingarna. Visserligen placerar Lindberg sig själv i detta ”vi” som vet så lite men kan det verkligen vara så illa som han skriver?

Det är allmänt känt att islam som en del av kulturhistorien har spelat en avsevärd roll. Lindberg har tagit del av boken ”I Visdomens hus – muslimska idévärldar 600-2000” (Natur & kultur 2017) av idéhistorikerna Ronny Ambjörnsson och Mohammad Fazlhashemi. Nå, det är uppenbart att problemet med islam inte är dess historiska och kulturella bakgrund utan islams förhållande till den moderna världen: det sekulära samhället, yttrandefrihet, mänskliga rättigheter, relationen mellan religion och stat osv. Men det är väl så att Lindberg spelar på dumheten enligt ”att luras utan att ljuga”. Allt för ännu ett slag på den identitetspolitiska trumman.

Publicerat i politik | Lämna en kommentar

2451: Sex och monument

Sex säljer och är därför en välkommen medienyhet som både medierna och konsumenterna hängivet kan ägna sig åt. Påpassligt recenserar Sinziana Ravini en bok om vägledning i sex (Aftonbladet). Dock för invandrare när man just nu ser lika allvarligt som allmänt på problemen. I alla fall har boken översatts till arabiska och Ravini undrar varför den inte finns på fler språk. Det verkar – i dessa dagar – suspekt att välja just det språket. Särskilt behövligt i sådana kretsar eller vad?

Angelägna frågor som passerar genom samtidskonsten får naturligtvis marknadsmässiga pris. Den ståtliga obelisken i Kassel ”Monument to Strangers and Refugees” av nigerianen Olu Oguibe är intet undantag. Konstnären begär enligt uppgifter (artnet) 1 miljon Euros för verket. En hygglig betalning för en konstnär med tämligen blygsam ranking. Kanske man kan få till en konsttrend enligt mindre aktivism och mera prisimponerande monument.

Publicerat i Böcker, om utställningar m m | 27 kommentarer

2450: Tillbaka från Stockholm

Medan dagens intresse har inriktats på att intensivt försjunka i den sexistiska jargongens omfattande spridning har jag ägnat mig åt konsten i Stockholm. Jag fick tillfälle att besöka Kummelholmen. I lokalerna därstädes kan man tala om utställningsutrymme. Konstnärerna Torbjörn Johansson och konstsamlaren Jan Watteus ligger bakom detta stora projekt. Nästa utställning öppnar på fredag och då visas installationer av Nina Ölund Noreskär.

Även om det inte var mycket som var klart när jag var där saknar inte den spontana anblicken av stora hallen estetiska värden:


Jan Watteus

Publicerat i om utställningar m m | Lämna en kommentar

2449: Lite neo

Prefixet ”neo” tycks ha kommit för att stanna. I konsten dök det upp under 1980-talet och är sålunda en del av det som postmodernismen bjöd på. Omtagningar av gamla konstriktningar som t ex ”neominimalism” och ”neokonceptualism”. Men det hade redan varit i bruk under popkonsten som inledningsvis ofta benämndes ”neodada”.

Med detta tillägga ”neo” blir den ursprungliga verksamheten uppmjukad och distanserad. Det här var väldigt roligt ett tag men eftersom allvaret uteblev kom den ironiska poängen att bli lite tröttsam. Det som skedde är ju välkänt, konsten gav sig in i politiken. Men frågan är om detta allvarligt menade politiska kast också är en ”neo”. Konsten är på ett sätt effektiv, dess grundläggande egenskaper sätter stopp för försöken att åstadkomma några större rörelser utanför densamma. Vi får alltid en konstnär som dyker upp med artist’s talk, vi får ett marknadsvärde, one man show osv.

Hur kunde det bli så här? Saken är naturligtvis att innan ”neo” tänkte man sig att det fanns konst på ”riktigt”. Att den var något som verkade för mänskligheten och som inte kunde förklaras. Denna chimär saknar inte helt livskraft än i dag men det torde vara en fromförhoppning. Nu skall jag inte vara alltför stor pessimist, konsten har ändå en plats även om den inte är så storstilad som man tidigare (och som sagt hör vi det än idag) tänkt sig.

Man får nog tänka sig att neo-begreppet rör sig även i det politiska fältet. Varken vänstern eller högern eller vara vad det månde vara, kan hävda någon övertygande ideologisk hållning. Politiken uppträder i neoformer. Eller den historiska återkomsten vilken som bekant brukar sluta med en fars. Man får tillägga att denna fars dock är pragmatisk.

Publicerat i konstteori, politik | 46 kommentarer

2448: Mera mikro

Ulrika Stahre (Aftonbladet) skriver om boken om mikronationer (Joelsson m fl.) Att mikronationer har blivit populära hänger alltså samman med det ständigt omtalade nationsbegreppet. Stahre ser en god tendens i det att mikronationerna bidrar till att motverka nationalstatens pånyttfödelse. Ser man den saken i ett större perspektiv är försvagandet av nationalstaten något som kommer genom den ökade internationaliseringen. Det är svårt att finna något som kan leva upp till ett folk och en stat. Mikronationerna gör detta möjligt igen men utan några större konsekvenser. Emellertid skall man inte dra alla mikronationer över en kam. Många av dem har en ambition att bli erkända på riktigt och jag vill nog säga att det skulle vara en intressant utveckling. Tills vidare kan dock nationalism odlas som man önskar eftersom mikronationerna inte äger full giltighet.

Camilla Hammarström (Aftonbladet) recenserar mikronationen Elgaland/Vargaland och alldeles som Stahre är hon allvarligt oroad över ett stigande intresse för nationalstaten. Det rör sig väl mest om ideologisk oro. Den traditionella nationalstaten kan inte återuppstå men samtidigt kommer man inte heller att lyckas med att utplåna den.

Lite oreda kan uppstå när mikronationerna skapas. Så har det varit med Ladonien vars ockupation de facto har medfört att den svenska staten har fått medge att svensk lag inte fullt ut kan tillämpas i denna zon. Ladonien har inga utopiska inriktningar och är inte heller något politiskt instrument för nationernas avskaffande. En målsättning finns dock och den kan man kalla för existentiell: rätten att inte göra någonting. Ladonien är också diskriminerande. I Ladonien har alltid ladonerna företräde. Och bland ladonerna har adeln företräde. Dessutom gäller att annan nationalitet (om det inte finns någon ladon som kräver företräde) att svenskarna (den naturliga fienden) får vika. Det kan alltså gälla då man möts på stigar eller i byggnaden eller då det gäller sittplatser på stranden.

Just idag har antalet registrerade ladonska medborgare nått över 20 000.

Mer om boken om mikronationer (SR).


Med ett slag på portföljen utropas Ladonien 1996 av dåvarande Rikföreståndaren.

Publicerat i Böcker, Projekt | 19 kommentarer

2447: Tvivelaktig förnyelse

Frans Josef Petersson prövar att dra upp några riktlinjer för samtidskonsten (Kunstkritikk). Han gör det utifrån Documentautställningen. Den har fått hård kritik men FJP vill försvara den. Problemet med hans försvar är att det han framhåller knappast är särskilt banbrytande. Vi skall alltså som curatorn Szymczyk ”avlära oss” dvs. se världen och framför allt konsten ur ett icke-hierarkiskt perspektiv. Och då tycker han att utställningen av grekisk efterkrigstidskonst blir en god vägvisare. Man skall våga visa olika konstnärer på samma premisser.

Det blir svårt eftersom en relativisering av konsten. De flesta länder som har någon förbindelse med den stora konstscenen producerar sina egna uppföljare. Och hur intressant kan det bli? Och sedan har vi alla de alternativa berättelserna från marginaliserade kulturer. Den saken har man länge visat stor omsorg och man glömmer lätt att det naturligtvis styrs från det allenarådande: Det som gäller i samtidskonsten. Samtidskonsten har sina regler och sin diskurs. Den utnyttjar självfallet Szymczyk genom att flytta in det som visar hur diskursen (med politiken) fungerar. Jag skrev tidigare om det samiska deltagandet där konstnärer upptäcker att de inte är samtidskonstnärer utan enbart illustrationer till samtidskonsten icke-hierarkiska uppvisning. De marginaliserade, som i stor utsträckning har blivit betydligt mindre marginaliserade, fattar snabbt galoppen och utbildar sig till att bli riktiga samtidskonstnärer, dvs. att anamma den postkoloniala diskursen som man sedan kan tillämpa på de egna erfarenheternas.

En annan sak är att konstbegreppet är en västerländsk uppfinning. Allt måste anpassas till den. Det är något som man inte kan ändra eftersom vi då inte längre skulle ha någon konst. Obevekligt ligger grundstommen fast med dess krav på autonomi, överskridande, konstens obestämdhet och att den inte får förenklas till illustration. Och det har sin historia som man inte heller kommer ifrån.

Går man sedan på vilka röster som skall vända upp och ner på hierarkierna kommer man (förutom konsten egen värdegrund) också att drabbas av den allmänna värdegrunden. Det är ju inte allting som är lämpligt att släppa fram som marginaliserad röst.

Petersson är självklart inte förtjust i ”idén om ett universellt subjekt i utställningens centrum”. Sådant måste man sky som pesten om man vill vara samtidskonstmedveten. Men det är just det som gör utställningen möjlig. Curatorn blir representanten för en ordning som gör sådana anspråk genom att göra en konstutställning. Allt kan synas vara fritt men det måste anpassas till de ideologiska idéer som styr samtidskonsten. Därför kan man lugnt säga att det inte är något speciellt nytt med den här Documentautställningen. Curatorerna, som måste ha ambitionen att finna några nya vinklar på ett givet material, måste4 prestera något som åtminstone kan verka vara nytt. Ibland blir det bättre och ibland sämre.

Man glömmer lätt att den nu så befästa postkoloniala diskursen har blivit lite för etablerad och att det är den som borde få utstå en del kritik.

FJP avslutar med: ”Documenta 14 ger ingen färdig vision om framtidens konst, men den drar upp linjer som låter oss tänka konsten på nya sätt.” Jaha, vilka sätt skulle det vara? Det han nämner har vi dragits med under mer än ett decennium. Att tänka konsten på ett nytt sätt kräver mer än att stuva om den postkoloniala anrättningen.

Publicerat i konstteori, om utställningar m m | 9 kommentarer

2446: Den politisak springbrunnen porlar på

Marianne Lindberg De Geer förklarar (Aftonbladet) varför n-ordet kom till användning när hon diskuterade på den alternativa bokmässan. Hon återgav Makode Lindes resonemang och i detta förekom n-ordet flera gånger. Moderatorn menade att hon hade sagt det för många gånger. Det är tydligen så att även citat räknas. Eller när man skall förklara något bör man avstå från att förklara om n-ordet ingår vid ett flertal tillfällen. MLDG bekräftar att stämningen blev dålig men hon ser inget fel i det vilket må sägas vara riktigt. Om principiella diskussioner enbart skall skapa god stämning torde det inte vara mycket till diskussion.

MLDG är anhängare av teorin om det stora nazistiska isberget. Hon tänker sig att detta isbergs framfart kommer att göra Jimmie Åkesson till statsminister. En djärv hypotes. Visserligen får man igen påtala den fullständiga bristen på kreativitet när SD skall motarbetas. Det enda man kan konstatera är att de utfall som dyker följer mönstret ”vi har hört den förut och den var dålig redan då.” Peter Wolodarski gör ett förtvivlat försök i den här genren. Artikeln i DN är låst men det räcker med att läsa det som syns, resten består av det vanliga fyllnadsmaterialet. Ett av de bekanta slagorden är ”Ett parti som alla andra”. Ja, det känner man till och det är naturligtvis ironiskt menat. Formuleringen rullar dagligen och stundligen på t ex FB och vad man kan se har den inte åstadkommit något annat än att SD har skaffat sig en solid position. Läget får sägas vara intressant såtillvida att SD strävar efter att bli just ett parti som alla andra. Samtidigt skall man vara Oppositionspartiet. Detta har fört med sig att åtskilliga trogna SD-anhängare klagar på partiets utveckling och det lär vara på gång att det skall startas ett nytt parti enligt den mer klassiska SD-linjen.

Givet är att svensk politik består av tre block där det förmodligen kommer att förhandlas över parti- och blockgränserna. Men man behöver inte vara orolig. Att förändra verkligheten är mycket svårt och består av ändlösa kompromisser.

Publicerat i politik | 66 kommentarer

2445: Dagens ranson

Konstvärlden har inte så mycket att erbjuda. Artnet rapporterar att det numera finns gott om politisk konst även på konstmässorna men att den är svårsåld. Det som i någon mån kan vinnas är att curatorerna, som flitigt besöker konstmässorna dras till den politiska konsten och på så sätt kan det gynna konstnären och galleriet genom uppmärksamhet på viktiga utställningar.

Politiken erbjuder betydligt mer. Som vanligt har man de kära nazisterna. Ann Charlott Altstadt tar åter igen upp frågan om vilken roll uppmärksamhetshysterin spelar (Fokus). I konsten heter det ju att betraktaren skapar verket. Man får se något liknande i det här fallet. Betraktarens fantasi kommer i rörelse och då det är fritt fram att tolka saken ur ett känslans perspektiv blir det alltmer konspiratoriskt.
Så har vi tv-serien Bert som har råkat ut för en välkänd form av censur (Expressen). De gamla programmen följer inte den rådande värdegrunden och för barnens skulle tar man bort det olämpliga. Om det nu är för barnens skull. Jag skulle nog tänka mig att det främst är de vuxna som har problem. Främst genom att om man inte gör något kommer kritiken från de renläriga att växa till en orkan.

Så går en dag igen. Morgondagens fortsättning bjuder förmodligen inte på några större överraskningar i debattläget.

Publicerat i om utställningar m m, politik | 3 kommentarer

2444: Räkna med bråk (som det gamla radioprogrammet hette)

Åsa Linderborg har alltid stått upp för yttrandefriheten och hon fortsätter konsekvent, idag i en artikel i Aftonbladet. Hon konstaterar att det är svårmodiga tider. Hon skriver att Marianne Lindberg De Geer på en alternativ bokmässa försökte förklara varför hon stödde Makode Linde och den där Vilks. Hon skall ha använt det strängt förbjudna n-ordet flera gånger. Enligt vad Linderborg skriver, och det verkar högst troligt, blev det dålig stämning i lokalen. Känsligheten och ängsligheten är i dessa dagar synnerligen utbredd.

Och från de ängsliga hållet flödar också konspirationsteorierna där man föreställer sig NMR, Nya Tider och SD som en sammanhållen åskvigg i den svenska tryggheten. Enligt visan De komma med stöveltramp. Verkligheten är betydligt mer komplicerad än så. Först och främst kan man, som Linderborg gör, undra vem som får vara med på en korrekt bokmässa. Allt som sticker ut med minsta marginal får klippas bort. Och själva ”yttrandefriheten” blir också en slagpåse, något påhitt som extremhögern bollar med för att, som det heter ”normalisera” det extrema.

Det är med andra ord mycket bråk i bullerbyn.

Publicerat i yttrandefrihet | 107 kommentarer

2443: Att vara samtidskonstnär eller inte

Vem är samtidskonstnär och vem är inte? Ja, man bör lämpligen utvidga fältet och också se vem som är samtidscurator, samtidskritiker och andra agenter. Det är inte så svårt, man kan t ex börja med de stora evenemangen som Venedigbiennalen och Documenta. Curatorerna som väljs till dessa evenemang är uppenbarligen i samtidens hetluft. När de i sin tur väljer konstnärer får man ett antal exempel på relevanta samtidskonstnärer. Kritikerna som skriver är också en del av denna konstvärld. Med det sagt får en del reservationer göras. Hilma af Klint blir inte någon samtidskonstnär för att hon blir vald att delta i Venedigbiennalen. När curatorn gör det valet är det för att visa en aspekt av sitt tema. Ett ännu mera uttalat exempel på detta är Tintoretto som visades på en tidigare Venedigbiennal. Verken fanns redan i Venedig men flyttades in i biennalen och blir då en del avsamtidskontexten. Äldre konstnärer kan bli aktuella och få en framskjuten position som föregångare, det gäller t ex för Helio Oiticica och Marcel Broodthaers.

Skälet till denna utläggning kommer från en artikel i KRO-tidningen om den samiska konstnären Britta Marakatt-Labba som framgångsrikt valdes till att delta i årets Documentautställning. Maraktt-Labba har upptäckt att hon inte är samtidskonstnär utan samisk konstnär. Och det är helt i sin ordning enligt vad som gäller för samtidskonst. Marakatt-Labba har valts för att representera en marginell folkgrupp, något som passar väl in i samtidskonstens ideologi. Men det gör inte Marakatt-Labba till samtidskonstnär, hon saknar rätt bakgrund och det diskursiva arbetssätt som kännetecknar samtidskonsten. En inte helt okänd forskare, Tobias Hübinette uttalar sig och menar att det inte är ovanligt att urfolks konstnärliga uttryck förses med prefix såsom “samisk-” och relateras primärt till historia och traditioner.
”’Vilket i sin tur gör det svårt att placera en konstnär med samisk bakgrund inom fältet samtidskonst. Så om konstnärer med samiskt ursprung vill göra anspråk på att vara samtida så måste de nästan tona ned det samiska,’ säger han”.

Alldeles riktigt, fast det drar ihop sig till att det skulle vara fel emedan man inte bör utesluta en marginell folkgrupp från att fullt ut betraktas som samtidskonstnärer. Men det lär nog inte vara möjligt, åtminstone inte ännu.

Publicerat i konstteori, Samtidskonst | 10 kommentarer