Vilks.net

Som sagt var är de senaste dagarnas debattflora en fängslande läsning för den litterärt intresserade. Men inte bara det, äntligen tycks man kunna skönja svenskheten grundpelare. I denna förnyelse av nationalromantiken framspringer svensken som den ödmjukt överlägsne. Svensken, dvs. alla de ämbetsmän (vilket må vara ett gemensamt namn för dem som agerar i den tänkta godhetens namn) som med förtvivlans mod söker förklaring och förståelse genom analys framstår därmed som det typiskt svenska: Vi har inte gjort något fel och ändå blir det så här. Vi är överlägsna sådana fascistiska stater som t ex Norge, för att inte tala om Danmark. Vi förtjänar på intet sätt detta och det måste finnas en förklaring som befriar oss från skuldbördan.

Ett icke oävet uppslag är att söka svaren i historiens vingslag. Lars Lindström (Expressen) följer denna möjlighet och menar att upplopp inte är ovanligt i Sverige. Sådana sker, menar han, regelbundet och utan att det har något att göra med invandring. Så sent som 1956 var det ungdomskravaller, ett talande bevis på den rika frekvens med vilken ungdomsfrustrationen söker sitt utlopp. ”Den obehagliga sanningen är att ingen vet varför det händer” är rubriken på hans artikel; historien, som han ser det, berättar inte varför den pulserar med sina utbrott. – Om jag själv skulle lämna ett obetydligt bidrag till denna stora fråga citerar jag Freud: ”Ibland är en cigarr ingenting annat än en cigarr”.

Den historiska linjen följs också upp av Oisin Cantwell (Aftonbladet) som emellertid drar saken ett steg längre och betraktar kravaller som något typiskt svenskt. Med andra ord är förortsröran ett exempel på en lyckad integration. De handlingskraftiga ungdomarna i förorterna agerar svenskt snuddande risken att hamna i assimileringsprocessen. Om jag har förstått skribenten rätt.

För övrigt kan jag bjuda på en kortversion av debatten i förra veckan i Köpenhamn. Den kan ses här.

I dessa tider kan man följa kaskader av förklaringar till förortsupploppen. Saken tycks vara att det måste, till varje pris, finnas en tillräckligt intressant och passande förklaring. Vad jag har kunnat förstå tycks åtskilliga skribenter nöja sig med förklaringsmodellen enligt Molière: Varför somnar man av sömnmedel? Ity sömnmedel innehåller ett sömningivande ämne. Och det aktuella ämnet: Varför uppstår våldsamheter i segregerade områden? Det beror naturligtvis på segregeringen.

Att det har blivit några dagar utan skriverier beror på att jag har varit utomlands. Men nu är jag tillbaka och det skall bli lite bättre fart på författandet. Det stora svenska nyhetsflödet är naturligtvis den relationella estetiken i Husby. Som honnörsbegrepp, och tillfälligt undanträngande de strukturella rasismerna, lyder utanförskapet. I det här fallet kan man konstatera att utanförskapet har föranlett en del våldshandlingar. Nu skall detta tolkas och förstås och många hjärnor arbetar för att tränga genom ungdomarnas febrila aktiviteter för att blotta dess djupare mening. Skall man utdela ett pris i denna uppsatstävling skulle jag stanna inför Ann Heberleins fantasifulla och hamrande prosahexameter (SDS). Vad vi ser, menar hon, är att den arabiska våren har kommit till Husby. Denna diktning fyller Heberlein med sitt vanliga stilgrepp att kraftigt höja diskursnivån och idka en imponerande namedropping, Fanon, Sartre och Arendt får assistera tesen om våld som uttryck för maktlöshet. Storheten i denna tanke ligger självfallet att den en gång för alla kan förklara våldet. Om jag förstår saken rätt är t ex organiserad brottslighet ett uttryck för maktlöshet. Och då är det inte så mycket att bekymra sig över.

Ute blåser sommarvind och jag har blivit förkyld just densamma dagen då jag snart skall bege mig till Köpenhamn för diskussion om politisk konst. Sedan konstens direktväg till den politiska verkligheten (vilket var givet) har havererat får man fortsätta med indirekta antydningar. Frans Josef Pettersson har på Kunstkritikk recenserat bl a utställningen ”Awaiting Immanence”. Utställningen är inbäddad i allt vad man kan begära av teoretiska ramverk men så är immanensen ingen lätt historia. ”Det inneboende” i konstverken skall åstadkomma något vilket Pettersson formulerar på sitt typiskt något snåriga sätt:

”den idé om konsten som kommer till uttryck i en övergripande berättelse om en otyglad, rebellisk, energi, som bara väntar på att släppas lös från under konstens glaskupa. Och detta är, som jag förstår saken, kärnan i den immanenta estetikens försök att frigöra sig från den post-konceptuella konstens belägenhet: en vitalism som ska förlösa konsten i ett generellt tillstånd av liv (’aliveness’), men som samtidigt aldrig kan nå längre än att ’iscensätta’ gränsöverskridandet, och peka på den «ofrånkomliga besvikelsen och kollapsen av alla sådana projekt”.

Summa summarum är att det liksom inte blir något annat än vad det brukar vara, en söndagseftermiddag för konstvärldens intresserade.

Jaja, igår var det Uppdrag Granskning där bl a Martin Aagård ställdes till svars för påståenden som uppenbarligen var missvisande (Aftonbladet). Det intressanta var dock att Aagård kunde förklara sin journalistik med metod och målsättning. Och det var lätt att förstå honom. Aftonbladets kulturredaktion är djupt engagerad i det antirasistiska projektet. Tage man därför och lete efter ord och uttryck som hanteras av rasister och främlingsfientliga. Där dessa ord förekommer, kan man påstå att det förekommer en rasist, ofta en oväntad sådan. Ett sådant ord kan t ex vara ”fosterland”. När en text produceras i denna anda blir den ivrigt läst och debatterad. ”Jag blir läst, alltså existerar jag”, skulle man kunna säga i dagens konkurrensutsatta medievärld. Modifierade och mera sakliga texter, utan halsstarriga personangrepp är alltför komplicerat för att kunna märkas. Så förstår man också Aagårds Norgehistorier (Norge är ett rasistiskt land) och hur denna tidigare musik- och konstkritiker utan vidare kunde skriva om Norges historia och driva fram ett fyrverkeri av reaktioner.

Onekligen är det påfallande i vår tid att konsten dras genom den slutgiltiga rättvisans mangel. Det slog mig när jag läste Thomas Millroths recension av Ragnar Kjartanssons Scandinavian Pain på Moderna i Malmö. Utställningen består, som jag berättat om tidigare, av en lada med skylten ”Scandinavian Pain” och i den en utställning med målningar av Munch. Är då den nordiska melankolin och ångest en förbrukad uppfattning om det nordiska? Det får man nog säga att den är. Kjartansson är också medveten om det. Emellertid är det ett kulturhistoriskt inslag som säkert inte helt har spelat ut sin roll. Exempelvis kan man inte komma ifrån att Nordens korta somrar bär med sig en melankolisk reflektion. Kanske har det inte längre samma genomslag eftersom den nordiska vintern kan ersättas med charterresor men även om parollen ”världsmedborgaren” har blivit ett ledmotiv är världsmedborgaren vanligtvis också lokal med sin historia och sitt beteende. Millroth menar att Kjartanssons projekt är ”vanlig billig sentimentalitet”. Han skräder inte på orden när han tar sig an Munch:

”Vad är melankolin hos Munch annat än tidstypisk misogyni, dessa damer som hotar suga märgen ur karlarna. Eller konstnären själv på ölschapp, dyster och ensam. Mer banal manlig självömkan än svårmod.”

Millroths lära är i tidens korrekthet, Munch förhöll sig inte till genusperspektivet och levde i en tid då det romantiska konstnärsgeniet var en realitet. Det är dock en lättköpt analys. Att Munchs måleri har blivit det enda väsentliga bidrag som den nordiska konsten har bidragit till i ett internationellt perspektiv kan nog inte förändras genom en samtidspolitisk mall. Man får snarare se Munch som gestaltare av ett existentiellt drama som är något mer än ett beklagligt politiskt misstag. Politiskt korrekt är dock Munch i Millroths ögon med vissa bilder:

”Flickan på sängkanten i sin plötsliga förundran. Och de två underbara hundar, som han målat bara för att han ville.”

Hundmålningen är ingen dålig målning men man kan vara övertygad om att den inte skulle ha gett Munch någon internationell position.

Edvard Munch: Hundar

(Målningen stals för några år sedan men kom till rätta. Den värderades då till minst 10 miljoner kronor vilket är ett moderat pris jämfört med mera centrala Munchverk. Jag har inget årtal på den men troligen är den från omkring 1930 då Munch utförde ett antal målningar av sina hundar)

Beklagar att det blir en del luckor i skrivandet men det är hektiska dagar. Utställningen i Malmö närmar sig och det skall bli 20 – 25 bilder som visas. Det kräver sin tribut.

Den här veckan, på torsdag, deltar jag i en debatt i Köpenhamn om politisk konst. Jag har nämnt det tidigare men det kan vara värt att påminna. Ämnet är synnerligen ömmande eftersom man har all anledning att fundera på hur konstens politiska engagemang kommer att fortsätta. Någonstans i systemet har det blivit en alltmer formell historia: Konsten är alltid vänster och angriper kapitalet, klassamhället och maktstrukturer i vilket det naturligtvis ingår uppgörelser i feministisk andra och etnicitet. Och just detta är maktstrukturen i konsten vilket gör att alla politiska infall bekräftar det man önskar och förväntar sig. Se gärna DN:s ledare om Timbros kulturdebatt.

Sannolikt får en mera traditionell estetik ett lite större utrymme i årets Venedigbiennal som öppnar om några veckor. Guldlejonen för lång och trogen gärning går i år till Marisa Merz och Maria Lassnig, den senare en expressionistisk målare i 90-årsåldern.

Maria Lassnig Sleepers 2009

Inte minst med anledning av den svåra debatten kring den besvärliga frågan om den svenska identiteten torde det vara skäl att presentera de främsta världsmedborgarna med svensk anknytning i den internationella samtidskonsten. På de tre månader som har förflutit sedan jag senast presenterade listan kan man konstatera att det råder stor stabilitet. Tendensen är fallande. Vårt främsta namn, Nathalie Djurberg har förmodligen toppat sin karriär men har också nått en imponerande placering. De intressantaste händelserna ser man längst ned. Jag har utökat 20-listan med ytterligare två placeringar eftersom Andreas Eriksson och Goldin + Senneby har gjort betydande kliv uppåt och tampas med Cecilia Edefalk som återigen har tagit sig in på listan. Återkomst också för Karin Mamma Andersson, vilket gör att listan faktiskt innehåller tre målare.

(Första siffran är aktuell placering, andra föregående (februari) och motsvarande placeringar i slutsiffrorna)

1.1. Nathalie Djurberg 364 337

2.2. Johanna Billing 549 539

3.3. Klara Lidén 599 575

4.4. Öyvind Fahlström 694 706

5.5. Karl Holmqvist 792 763

6.6. Henrik Håkansson 968 903

7.7. Annika Larsson 1021 949

8.8. Nina Canell 1067 1054

9.9. Ann-Sofie Sidén 1231 1166

10.10. Annika von Hausswolff 1380 1291

11.11. Carl Michael von Hausswolff 1469 1377

12.12. Jonas Dahlberg 1558 1521

13.14. Matts Leiderstam 1573 1555

14.13. Runo Lagomarsino 1615 1549

15.16. Annika Eriksson 1773 1820

16.15. Fia Backstrom 1892 1760

17. Karin Mamma Andersson 1901 2047

18. 20. Felix Gmelin 1936 1907

19.18. Miriam Bäckström 1974 1870

20. Cecilia Edefalk 1959 2009

21. Andreas Eriksson 1960 2106

22. Goldin + Senneby 1964 2491

I katalogen till den pågående Malmö Nordic-festivalen skriver galleristen och en av initiativtagarna till arrangemanget, Göran Green*:

”De nordiska konstnärerna är numera en sorts konstens världsmedborgare.”

Förmodligen lägger han ut den här texten för att motverka de röster från korrekthetens rike som finner det svårt att se någon form av samling kring Norden. Men i alla fall hör vi det igen: Världsmedborgaren. Vad kan det vara för en filur? Vilka värderingar hyser denne? Är denne rasist? Förmodligen inte. Men eftersom väldigt många, ja egentligen alla etniska svenskar, etniska nordbor, etniska européer eller etniska västerlänningar är strukturella rasister är det svårt att inlemma dessa i världsmedborgaren. Är det icke-västerlänningar som kan vara den där världsmedborgaren? Eller skall man tala om olika sorter (Green är redan inne på sorteringen)? Eller är det så att vi nu lever i ett förstadium till Världsmedborgaren, den slutgiltiga lösningen på alla mellanmänskliga problem? Världsmedborgaren som, inskriven i en ljuflig krans av de allra mest rättänkande värderingar och med en moralisk höjd som gör Mount Everest till en obetydlig kulle, borgar för att allt skall slukas av Den Enda Rättvisan. Vare det den kristna strävan till snar bättring som aldrig riktigt tar sig eller marschen mot modernismen Utopia, eller vare det Världsmedborgaren. Man kan ana upplösningen, dessa kalkoner saknar flygförmåga.

Green vänder sig också mot ”den högerpopulistiska kritiken”: ”Nu är det den samhällskritiska konsten som angrips.” Han åsyftar sannolikt SD:s tidigare utfall mot att inte ge statligt stöd åt ”undersökande konst”. Jag har varit förtjust i den ambitionen eftersom den diskvalificerar mitt undersökande och socialkritiska RH-konstprojekt, något som nog inte var meningen. Vad jag förstår har formuleringarna tagits bort eftersom jag inte har kunnat återfinna dem i SD:s kulturpolitik

Den numera så fruktade svenskheten: I det svenska kulturarvet, som för närvarande har en svag ställning, kan den sökande finna ett och annat korn:

”Ingenting frukta svenskarna så mycket som att bli slagna på fingrarna med själföfverskattning. Inom hela samtiden finns icke heller ett förnämare och mer vinnande folkdrag än denna nationella själfironi. Hur på en gång blyg och stolt ter sig icke en sådan själfförnekelse vid sidan af de andra nationernas förgudning af det inhemska!”

Så skrev Heidenstam 1896. Ännu värt att fundera på.

* Göran Green driver Galleri 21 med särskild inriktning på nordisk konst. Jag har själv ställt ut där och i katalogpresentationen räknar Green också upp mitt namn som exempel på utställare. I dessa tider kunde han ha hoppat över det, men heder åt Göran Green för att han inte föll för den frestelsen.

Emellertid svek även kärntrupperna sin höga föresats att inte taga den debatterade debatten. Aftonbladet lät Samuel Edquist recensera Arnstbergs och Sandelins skrift Invandring och mörkläggning. Edquist har inte någon särskild kritik mot innehållet. Boken är ju saklig och genomarbetad. Han menar snarast att det är en onödig bok eftersom den är rasistisk. Ja, rasistisk blir den p g a sitt ämne. För säkerhets skull illustreras artikeln av högerextrema på marsch. Invandringspolitiken är en helig allians för det politiska etablissemanget; du skall icke diskutera denna politik med ens den minsta baktanke att en lösning på dess problem skulle kunna vara att minska invandringen. Det problem som man skönjer är att den politiska uppslutningen kring den rådande invandringspolitiken (ca 90 %) möjligen kan gå i otakt med väljarnas uppfattningar. Debatter som kan skapa oreda är därför inte önskvärda. När politik bedrivs på det sättet blir det intellektuellt torftigt. En bok som kom ut i fjor, Andreas Johansson Heinös Gillar vi olika ? tar sig besväret att reda ut begreppen i det känsliga ämnet. Sådant som assimilering, nationalism, fascism (idag är dessa ord slappa tillmälen) kan fördjupas och problematiseras. Boken har naturligtvis inte fallit i god jord (GP).

Inte är det annorlunda i konstvärlden. Den festival som jag berörde i mitt senaste inlägg, Malmö Nordic, har bojkottats av två samtidsgallerier i Malmö, Elastic och Signal.

”Vad är egentligen meningen? Vilka intressen ligger bakom? De här frågorna får man inget svar på, säger Tzotzi [curator på Signal]. Hon menar att en manifestation av det nordiska dessutom är politiskt riskabelt: ’Även om det inte är avsikten riskerar man att spela nationalistiska stämningar i händerna’.” (Kunstkritikk)

Även Norden är sålunda en rasistisk tanke och att på något sätt diskutera nordisk egenart är för en del djupt olämpligt. Det är visserligen riktigt att den internationella samtidskonsten är internationell. Men det är de franska och tyska bidragen till konstbegreppet som är dess stomme. Och diskursen kring dagens konst är i huvudsak en fransk konstruktion. Utöver detta kan man inte komma ifrån att det existerar lokala referenser och traditioner. Även om det förekommer rikliga försök att göra sig historielös lär det inte lyckas. Svensk konst har sin historia och sina ämnen, man kan inte helt bortse ifrån att svenska konstnärer främst är verksamma i Sverige. Nordisk konst har dock aldrig vunnit något stort gehör annat än då och då som marknadsföring av – Nordisk konst. För världen i övrigt är det svårt att skilja på de nordiska länderna och det är också en vanlig uppfattning att det finns en del gemensamma drag. T ex intresset för natur, ordning och ångest. Men fortfarande är okunskapen länderna emellan stor. Jag blev klar över det under de år jag arbetade i Norge.

För övrigt kan man vara säker på att festivalen definierar det nordiska utifrån dem som faktiskt är verksamma där eller har anknytning till detta område.

Somliga går ännu längre i sin rasistiver. Genom att kombinera Malmö Nordic med min kommande utställning på Rönnquist & Rönnquist anländer slutsatsen att ”Risken finns att konstsommaren i Malmö blir en brun sörja.” (Nöjesguiden)

Ingen dager synes än i samtidskonsten men lite stjärnblänk kan den alltjämt bjuda på. Historien bakom krisen torde vara välbekant för mina bloggläsare. Konsten övergav estetiken och formen som konstens identitet och placerade innehållet som det primära. Detta skedde under 1980-talet. Många vackra förnyelsevinster kunde kasseras in och under de följande decennierna befann sig konsten i en intensiv utvecklingsfas. Emellertid är det nu svårt att komma vidare eftersom konstens innehåll/ämne inte längre är intressant i sig. Slutstationen blev socialkritiken som nu häftar vid konsten som en sorglig skepnad. Den har dessutom trängt ned i de lokala utställningarnas rännilar och deklareras med hjälp av texter som får mig att sucka tungt. Den här dök upp idag; konstnärerna:

”har en knivskarp blick på vårt samhälle, dess strukturer och maktförhållanden. På olika sätt och i olika medier gestaltar de berättelser om vardag där skevhet och krav på rättvisa löper som en röd tråd.”

Nja, ser man framåt får man nog se bakåt, en eller annan form för återtåg till den estetiska sfären är nog det man så småningom kan förvänta sig. Tills vidare är romantiken och modernismen (vilka, skall man komma ihåg, konstituerar konst i vår mening) det förlorade förlovade landet vars ingång spärras av ängeln med det flammande svärdet. Men det finns möjligheter att öppna några bakdörrar. Detta har varit känt länge. Från början en kritik av konstnärsmyt och modernistisk framstegsoptimism, stod det klart att man under förevändning att kritisera kunde återuppliva det förbjudna och omöjliga. Under senare tid har kritiken mattats och i viss utsträckning ersatts av kreativt återbruk.

Idag var det pressvisning på Malmö Nordic, utställningar och arrangemang om det nordiska under de kommande månaderna. Ett av inslagen var Ragnar Kjartanssons utställning Scandinavian Pain på Moderna. Den består av en uppbyggd lada i konsthallen med en utställning av verk av Edvard Munch. På taken har en neonskylt med texten ”Scandinavian Pain” monterats.

Verket har sin upprinnelse i Momentum i Moss 2006 där Kjartansson deltog. Han hade funnit en något förfallen lada som låg alldeles vid havet. Så blev det hans kommentar till ett nordiskt kännemärke, den lidande expressionisten samtidigt bedövad och upplivad av Ångest (”Angst”). Efter det skulle Kjartansson bli mer uttalad i sitt återbruk vare sig det har gällt tyska lieder, känslosamma schlagers eller Mozart. Det är alltså väsentligt att han inte är någon cyniker som gör sig lustig över de verk han bearbetar. De gamla verken gör sig väl hörda om än under oväntade omständigheter. I utställningen på Moderna blir det möjligt att på ett överraskande sätt ta ställning till Munch.

Kjartansson är starkt i ropet. Han är bland mycket annat med på Venedigbiennalen juni och deltar även i Göteborgsbiennalen i höst. Hans artfactsplacering på 1.150 kommer att förbättras en hel del. Jag har en del sympatier för det här både för återbrukstanken och för att Kjartansson utgör en kontrast till den teorityngda socialkritiken. Han är ingen teoretiker men klara sig tämligen väl genom sin praktiska kreativitet. Det är inte alltid han ger rätt svar på kritikernas frågor. Idag fick han spörsmålet om hur Scandinavian pain såg ut idag. Han svarade då att det numera handlar om ”guilt” vilket han fick dra sig ur med överbryggande skratt.

Jag deltog också i Momentum 2006, året innan jag drabbades av konstvärldens karantän, och lärde känna Kjartansson. Hans lada låg bredvid mitt bygge och jag minns hans konsekventa idoghet att genomföra den performance som ingick i verket. Han låg nämligen under utställningstiden i källarrummet. Besökarna kunde se honom genom en lucka. Då och då kunde man höra hans suckar och mummel genom högtalarna. Under stora delar av utställningstiden kom det mycket få besökare men det hindrade inte konstnären från att genomföra sitt projekt till punkt och pricka.