2369: Konstens berättigande

Konstens nyttighet och berättigande är ett återkommande ämne. Rentav det som nu är mest pockande. Jag skall strax återkomma till det. Marianne Lindberg De Geer har på FB lagt fram en idé om vad konsten kan göra för samhället:

”konstnären är och har alltid varit en entreprenör i den mening wikipedia definierar det: En som skapar nya affärsverksamheter och organiserar marknaden på ett nytt sätt.
Nu ska jag räkna upp alla som fått jobb tack vare min verksamhet bara under mina två
senaste utställningar:
1. Fastighetskontoret, som hyr ut min ateljé
2. Konstnärshandeln där jag köper duk, färg och penslar
3. Järnhandeln, där jag köper mina verktyg
4. Secondhandbutikerna som tillhandahåller material för mina skulpturer
5.. Stenhuggeriet i Xiamen, Kina/ i Breanäs i Skåne som hugger mina skulpturer
6. Gjuteriet i Thailand och Sverige som gjuter mina skulpturer
7. Mac rent som hyr ut min dator
8. Telefonbolaget/mobil/ bredband
9. Fotohandlaren som framkallar mina bilder och servar min kamera
10. Filmfotografen som filmar mina videos
11. Skådespelarna som agerar i mina filmer
12. Leverantörer av scenografi, kostym & mask
13. Redigeraren som redigerar mina filmer
14. Ljuddesignern som spelar in ljud till mina ljudverk
15. Företagspost
16. Ramverkstan/glasmästeriet som ramar mina bilder
17. Galleristen som säljer mina verk mot 50% i provision
18. Privata konstproducenter ( Mobile Art Prod. MAP t ex)
19. SJ, Skånetrafiken och taxi/ budtjänst
20. Museicheferna
21. Intendenterna/curatorerna
22. Museiteknikerna
23. Pedagogerna
24. Fotograferna
25. Informatörerna
26. Webbarna som administrerar min hemsida
27. Reklambyråerna
28. Städarna
29. Transportföretagarna (TransArt, MTAB m fl)
30. Författarna ( som skriver boken/ utställningskatalogstexten)
31. Konstkritikerna
32. Kulturcheferna /Kulturjournalisterna/kulturtidskrifterna
33. Övriga medier; teve, radio, underhållningsbranschen och veckotidningarna
34. Universitetslärarna / Konstvetenskapen
35. Bokförlagen
36. Auktionsverken/ andrahandsmarknaden
37. Min agent som förhandlar med mina arbetsgivare om kontrakten
38. Min revisor, som handhar min firmas ekonomi
39. Roger Mogert, Kulturborgarråd, Sthlm
40. Kulturministern och hennes departement”

Riktigt så enkelt är det inte. Det gäller inte bara att skapa arbeten, någon måste också betala dessa arbeten. Om konstnären säljer bra och/eller har andra inkomstkällor eller kapital fungerar det som normal ekonomisk cirkulation. Men det är inte så vanligt med lönsamma konstnärer. En mycket stor del av den konstnärliga verksamheten är statligt finansierad. Väldigt många konstnärer har sin verksamhet som förlustdrivande och kan dra av en del av förlusten gentemot andra inkomstkällor. Skulle man räkna på helheten kan man på mycket goda grunder utgå ifrån att det är en rejäl förlustaffär. Det är ingen hemlighet och varför man har konsten motiveras av dess kulturvärde. Tidigare var argumentationen enklare eftersom man kunde åberopa den estetiska produktionen som ett omistligt värde som tjänade samhällets andliga odling. Stora delar av dagens samtidskonst placeras inte längre som estetikproduktion (som var fallet under den modernistiska eran). Vad skall man ha den socialkritiska undersökningen till? Svaret på detta är naturligtvis att den skall förändra samhället genom att ta ett politiskt ansvar. Vi vet dock att påverkan är mikroskopisk. Man kan naturligtvis säga att det finns en liten konsumerande publik som då får ta del av en skattefinansierad verksamhet. Den motiveringen är lite för exklusiv och därför har man andra argument. Som att ”konst är viktigt” eller att ”i dagens samhälle behöver vi konsten mer än någonsin”. Dessa argument, tunna som soppa på spik, äger ändå en viss tyngd eftersom samhället har accepterat konstens tradition. För att få fram omistliga kulturvärlden måste vi ha många konstnärer och detta motiverar att man stödjer produktion. Men strängt taget har samtidskonsten fått ett problem i postmoderna tider, var finns den avgörande konstens identitet?

Publicerat i konstteori | Lämna en kommentar

2368: Porträtt

Den lilla skälvning som retromåleriet har skapat kommenteras av Clemens Poellinger (SvD). Intressant nog tycks det figurativa retromåleriet vara det enda som stör ordningen i konstvärlden. Det man håller fast vid är en klassisk estetik och det kan bli för mycket för samtidsagenterna. I övrigt kan man lugnt säga att man får göra vad man vill utan att bli attackerad. Modernisterna har kommit tillbaka men befinner sig automatiskt längre ner i hierarkin. Samtidskonsten brottas med problemet att den inte lyckas utmana sig själv och tycks främst vara inriktad på att hävda sitt berättigande genom samhällsmedvetenhet. Samtidskritiken är klar över problemet men lastar inte konstnärerna utan curatorerna som har synnerligen svårt att få till någon riktigt lyckad utställning med tema och curatorns statement.

Figurativt måleri förekommer som samtidskonst och dit får man räkna Ditte Ejlerskov som just har färdigställt ett porträtt av den tidigare danska statsministern Helle Thorning-Schmidt. Porträtt kan någon gång inta en plats i samtidskonsten men vanligtvis brukar det röra sig om expressiva eller stiliserade sådana. Ditte Ejlerskovs porträtt försvaras av Thomas Millroth (SDS) och jag kan hålla med honom om att det finns en signifikant pose i målningen. Porträttet är relativt noggrant utfört utan att det går över till att hävda sig som måleri. Det är inte så svårt att få till en framställning i den stil Ejlerskov har valt. Men utöver posen, alltså statsministerpositionen, är det svårt att undgå några skavanker. Halsar är inte det lättaste eftersom dessa består av fina in- och utbuktningar som med stor möda får skuggas eller laseras fram. Även om det är svårt att ta ställning till ett måleri i digital form kommer man inte ifrån att Ejlerskov tycks ha gett upp halsen. Den avslutas med en håla i halsen och en fettring däromkring. Händer tillhör också den besvärliga delen av ett porträtt och då speciellt fingrarna. Någon större möda tycks Ejlerskov inte ha lagt vid detta.

Publicerat i om utställningar m m | 14 kommentarer

2367: Tvivel och avsaknad av tvivel

Så har vi detta med förintelseförnekarna. Nu är det vanligtvis så att förnekarna inte är blånekare utan petar i kanterna. Antalet mördade judar är ett favoritämne och alldeles särskilt är siffran 6 miljoner offer intressant. Denna siffra vecklas ut en vidare ram som handlar om en prefabricerad siffra bakom vilken den judiska världskonspirationen döljer sig.

Olika grader av förintelseförnekande är relativt vanligt. Man kan bli varse detta när man följer den FB-tråd som Ingrid Carlqvist skapat genom sitt, åtminstone för mig, något oväntade utspel om förintelsen. Saken har kommenterats på många håll

”Jag uppmanar alla att gå igenom bevisen för Förintelsen. De flesta är övertygade om att det finns tonvis med bevis, men när man går igenom det blir det inte alls så tydligt längre. Kolla alltid allting”,

I ytterligare inlägg framhåller Carlqvist att hennes avsikt är vikten av att betvivla. Man skall alltid ifrågasätta det som framstår som officiella fakta. Det man då undrar är varför av alla fakta vi kan ifrågasätta, varför väljer Carlqvist Förintelsen? Ja, vilken hund kan ligga begravd? Carlqvist meddelar på sin FB-tråd att man skall lägga fram alla bevis på att Förintelsen har ägt rum och sedan skall man diskutera detta. Det låter inte riktigt bra, varför detta envetna intresse? Men det kommer mera. Det visar sig att Carlqvist har fått veta att antalet offer i Auschwitz har skrivits ned från 4 miljoner till 1 miljon. Varför har då inte antalet mördade judar minskats med samma antal?

Den påläste känner väl igen detta från konspirationsteoretikernas utläggningar. Sådant kan man göra mycket av och antyda att det naturligtvis är några ondskefulla judar som ligger bakom den heliga siffran 6 som inte får beröras. I detta läge kunde Carlqvist ha påmint sig om sin egen tes: att man skall granska fakta. För den påläste (och det är lätt att ta reda på) framgår att siffran 4 miljoner var en tidig och mycket grov skattning från ryskt håll. Siffran kunde med noggrannare forskning justeras till 1 miljon. Men detta påverkar inte antalet mördade judar bara var de mördades.

Carlqvist tycks ha varit ute på en tur i konspirationsvärlden och smittats av de därstädes rådande stämningarna. Carlqvist får naturligt nog ifrågasätta vad hon önskar, det skall aldrig vara förbjudet. Men i den position hon intar som islamkritiker blir det problem med trovärdigheten.

Det kan vara av intresse att följa förintelsediskussionen på Carlqvists FB. Det är märkligt nog många röster som lutar sig mot konspirationsteorier och som argumenterar enligt den välkända parollen: Viktigast är att lägga fram mitt tyckande i den här saken.

Publicerat i politik | 71 kommentarer

2366: Några åsikter som har blivit anständiga

Terrorattacken i Stockholm fick några dörrar att flyga upp i åsiktskorridoren. Vem minns inte statsministerns tungt vägande dosering om att den som inte får asyl skall lämna landet. Politiskt positionsspel som gav intryck av att vara på riktigt. Det är det naturligtvis inte, det finns ingen möjlighet att hålla ordning på alla försvunna papperslösa. Förslagen om fotbojor och förvaring som följde blev tagna på fullt allvar. Vem skulle hålla reda på alla fotbojor och hur skulle det gå till att placera ut dem? Eller att få tag på alla försvunna?

Terrorhotet i sig kan givetvis inte begränsas genom någon form av utopisk kontroll och för övrigt är det fråga om en mikroskopisk del av de papperslösa. Men en sak förändrades och det var att det numera är politiskt korrekt att kräva kontroller för papperslösa. Plötsligt ställdes polisen till svars: Varför har ni inte gjort flera kontroller? Bortglömt var de hysteriska utropen om rasism när poliserna försökte genomföra sina kontroller.

Att det blev detta ryck i åsiktskorridoren hör samman med att terrordådet utlöste känslomässiga reaktioner som i sin tur utlöste känslomässiga politiska reaktioner. Men känslan har alltid varit starkare än förnuftet. Den förnuftige inser detta och handlar därefter.

Publicerat i politik | 12 kommentarer

2365: Länsstyrelsens legionärer rycker ut

Som sagt var, Nimis påbörjades 1980. Länsstyrelsen ingrep 1982 och startade därmed en rättsprocess som i olika omgångar skulle pågå i 20 år. Men trots en långvarig period utan några ingripanden från myndigheterna (så när som på ett fall med ett dött träd för några år sedan) är dramat i detta avseende inte slut. I fjor kom vandalerna och satte eld på Vindarnas Torn. Länsstyrelsen vädrade morgonluft och såg en möjlighet att kanske kunna bli av med det gamla problemet. Det är ju så att jag alltsedan livvaktsskyddet inte har samma möjligheter att vistas vid Nimis. Även detta vill länsstyrelsen gärna dra i för att kunna agera mot verket.

Nå, till slut kunde man inte hålla sig utan bestämde sig för en polisanmälan. Den gäller det torn som länsstyrelsen betraktar som nyggnation. I själva verket är det en av de få delar som överlevde branden och som jag nu har säkrat. Den överenskommelse jag sedan många år haft med länsstyrelsen innebär att jag sköter underhållet och därmed tar ansvar för säkerheten. Länsstyrelsen har därför skriftligen medgett att jag får underhålla verket. Alternativet hade varit att länsstyrelsen skulle bära ansvaret vilket de naturligtvis inte var särskilt benägna att göra.

De ansvariga på länsstyrelsen är idag ett yngre garde eftersom det är lätt att räkna ut att de som tidigare varit inblandade i Nimisprocesserna har pensionerats. Upp och pröva sina vingar! Nu får vi snart se om det blir åka av. Under alla omständigheter bidrar länsstyrelsen återigen till verkets expansion med den säregna form av kreativitet som denna myndighet kan åstadkomma.

Publicerat i Nimis | 5 kommentarer

2364: Om vådan av likheter

Subjektiva tolkningar av konat, jo konsten är sådan att den överlåter fullföljandet av ett verk till åskådaren. Men det innebär inte att alla tolkningar är lika intressanta. Till ett konstverk hör sådant som en given kontext, att, som Arthur Danto underströk, konst handlar om något. Därmed kan man också förstå att konstverk kan missuppfattas eller bli föremål för helt personliga utläggningar.

Detta är värt att tänka på när man skall ta sig an författaren och muslimen Navid Kermani, vars uppmärksammade bok från 2015 får en entusiastisk recension av Peter Cornell (Expressen). Kermani ger sig på konsten utan att ta hänsyn till kontext och konsthistoria. Sådant kan vara skojigt ibland men det blir aldrig mer än att någon gång kan även en bild höna hitta ett korn. Man får också förstå att en sådan skrift blir ett inlägg i kulturdebatten där man kan heja på det som verkar vara mest politiskt korrekt, för den goda sakens skull.

Man kan grubbla vidare från Kermanis grubblerier om kristendomen och helvetet.
”grubblar Kermani över den kristna förkärleken för helvetesskildringar medan man i islam i stället fantiserar om det sköna, sensuella paradis som väntar efter döden”

Man får erkänna att Islams religionsstiftare visste hur han skulle vädja till en bestämd målgrupp. Hans ivrigaste konsumenter (och det gäller väl än) är den patriarkaliska mansgruppen och där kan man slå fast att sex säljer (kombinerat med mat, servering och bekvämlighet). Ett överväldigande antal jungfrur per manlig capita väger betydligt tyngre än hotet om helvetets elände. Även om man får erkänna att det gått rätt hyggligt för kristendomen.

Cornell blir själv indragen i de billiga poäng man kan ta hem genom att se yttre likheter mellan konstverk och annat. Modernismen och Gerhard Richter blir ett broslag till den islamska visualiteten menar han. Man kunde lika gärna hävda att Duchamps pissoar blir ett broslag mellan konst och sanitetsindustrin. Vad gäller Richter är hans utsmyckning i Kölns katedral en återanvändning av hans färgkombinationer från 1966 och 1974. Och varför han gjorde dessa färguppsättningar på 192 resp 4096 hänger samman med hans livslånga undersökning av måleriets natur.

Publicerat i Böcker | 8 kommentarer

2363: Superkonståret, Aten

Superkonståret har inletts med Documentas utställning i Aten. Documenta är alltså uppdelat på två städer. Huvudutställningen i Kassel öppnar den 10 juni. Det stod sedan länge klart att curatorn Adam Szymczyk skulle komma med en politisk utställning. Valet av Grekland var en del av detta projekt. Jag har inte sett utställningen men det finns ändå plats för en kommentar utifrån den ström av recensioner som har publicerats. Szymczyk har i varje fall kommit med ett speciellt curatoriskt grepp. Han menar att publiken skall sudda ut sin kunskap och börja ett nytt lärande genom den konst som kan upptäckas i Aten. Denna uppmaning innefattar också att betrakta annat än det som direkt ingår i utställningen som möjlig konst/kunskapsväg. Men den friheten är inte så obetingad eftersom han samtidigt deklarerar att vi måste visa politiskt ansvar och agera som politiska subjekt istället för att lämna det till de folkvalda. Och han spär på med att det råder ett sorgligt och förfärligt politiskt läge som drivs av ekonomiska och neoliberala formler. Det är nödvändigt att mobilisera kollektiv energi och att handla.

Därmed är vi tillbaka på det välbekanta. Curatorn gör sitt kraftlösa politiska statement som dock inte kan tillbakavisas av konstvärlden. I övrigt är det nog så att utställningsmaterialet och konstnärerna fungerar som vanligt. Szymczyk har gjort en mångkulturell utställning där det också ingår minoritetskulturer som t ex samer och indianer från Anderna. Migration och identitetspolitik är förstås en del av innehållet. Som brukligt finns det gott om konst som är intressant nog och många av deltagarna är mer eller mindre okända för de flesta i konstvärlden.

Konsten som politisk mobilisering är, som jag ofta påpekat, ett utomordentligt ineffektivt instrument. Varje konstnär är hänvisad till att det först och främst skall skapas ett konstverk (This is a work of…) och för att få till ett sådant måste det göras intrikat vilket medför att det är specialdesignat för konstvärldens särskilda publik. Det ser visserligen fint ut, stora ämnen tas upp, vackra ord och symboler förs fram. Längre kommer man inte. Den fundamentala bristen på verklighetsförankring är typisk för konsten.

Men man skall inte gnälla för mycket. På stora utställningar finns det alltid mycket att se och som kan läsas på annat sätt än genom curatorns statement.

För den som vill fördjupa sig är här några recensioner.

Expressen (Nils Forsberg, skakad av terrordramat i Stockholm, söker tröst men finner ingen sådan i utställningen utan vänder sig till de antika museiföremålen)
Aftonbladet
Art-Magazin
ArtnetNew York Times

Publicerat i om utställningar m m | 113 kommentarer

2362: Utvisningar

En följd av terrordådet är att frågan om utvisningarna aktualiserats. K. G Bergström uppger (Expressen) att polisen skall utvisa 18 000 flyktingar varav 12.500 har avvikit. Om det händelsevis hade varit så att den terrormisstänkte hade utvisats skulle naturligtvis händelsen på Drottninggatan inte ha skett. Men då skulle man inte heller ha skänkt någon särskild uppmärksamhet åt utvisningsproblemet. Och frågan är hur mycket politisk energi man kommer att offra. Statsministern kunde kosta på sig att kräva att man bör göra mer. Det är inte populärt att leta upp och verkställa utvisningar och det är lätt att förstå att det inte är någon lätt uppgift. Den befinner sig på utmaningsstadiet.

Publicerat i politik | 93 kommentarer

2361: Trolig terror

Terrordådet (som man för utgå ifrån att det är fråga om) i Stockholm har skakat Sverige. När det skedde befann jag mig i löparspåret och hade just satt nytt personligt rekord på 400 meter. En av livvakterna informerade mig om det misstänkta terrordådet.

En konfrontation med verkligheten. Men det är naturligtvis så att händelsens tragik skall formuleras, analyseras och ideologiseras. En gemensam nämnare för alla dessa ansträngningar är att ”förstå” det inträffade. Jag kan inte se annat än att det är ganska lätt att förstå en terrorist. Terrorister har vi dragits med i praktiskt taget alla tider och de har sina föreställningar om hur världen skall skötas. Dessa föreställningar är givetvis främmande för de flesta men knappast omöjliga att förstå. Men det är väl så att vad man egentligen efterfrågar är hur man skall få stopp på det hela. Det är betydligt svårare än att förstå.

När det sker ett rysligt dåd som detta är det brukligt att skribenter och debattörer är återhållsamma i sina analyser. Händelsens hemskhet brukar, rimligt nog, kräva detta.

Men är man pk-betingad och alltid på hugget kan det bli en avvikelse från etiketten. Lars Ströman på Nerikes Allehanda kunde inte hålla sig:

”Terrorismen har en logik. Den är att sprida misstänksamhet, att knäcka förtroendet för samhällets institutioner. Terroristen vill att jag ska se med misstänksamhet på den utländske spärrvakt som jag bad att fylla på mitt SL-kort. Terroristen vill att jag ska se med misstänksamhet på den grupp romska kvinnor jag mötte, som inte längre kunde tigga i centrala Stockholm eftersom stan var avstängd. Terroristerna vill att jag ska se med misstänksamhet på den muslimska kvinna som jag såg försöka trösta en ung tjej som var alldeles förtvivlad.”

Analysen förefaller inte helt bärkraftig. Jag har svårt att tänka mig att terroristen t ex har beaktat de romska tiggarna.

Ströman kunde ha väntat någon dag innan han tog fram sina värdegrunder.

Publicerat i politik | 66 kommentarer

2360: Nyakademiskt

Så har vi igen det här med de traditionellt figurativa målarna, alltså de som har sin utgångspunkt i framför allt 1800-talsmåleriet. Några utställningar i Stockholm, främst Urban Larsson på Sven-Harrys Konstmuseum och sedan flera på Galleri Agardh & Tornvall (Johan Patricny, Christopher Rådlund, Nick Alm) har aktualiserat problematiken kring hur man skall se på denna företeelse.

Under den modernistiska eran var det helt marginaliserat. Man erinrar sig uttalandet: ”Han laserar, det svinet.” Så kom postmodernismen och relativiseringen. Då fanns det inte längre något hinder för att välja vilket uttryck som helst. Dock att det var underförstått att det utfördes med tillbörlig distans. Den problematiska distansen (dock en osäker historia, hur kan man veta hur det förhåller sig?) gjorde att återbruket av äldre stilar inte kan kallas för pastischer. En äkta pastisch är också utförd med distans men utan egentlig ironi, snarast som en lekfull variation där det finns ett utrymme också för samtiden). Det akademiska nyfigurativa måleriet är inga pastischer och inte heller några postmoderna ironier.

När postmodernismen övergick till den internationella samtidskonsten blev utrymmet lite mindre eftersom det dök upp moraliska krav i kölvattnet på konsten som social kritik. Några större kontroverser kan inte noteras men i Sverige var det en stark reaktion 2009 när Edsviks konsthall visade ett antal figurativa konstnärer. Förskräckta kritiker såg 30-talets ideologiska akademism. I någon mån kan alltså denna figurativa konst, i all sin stillsamhet, verka provocerande.

En av dem som var mest provocerade 2009 var Jessica Kempe och hon har inte gett upp den positionen. I DN går hon lös på Urban Larsson och hela den figurativa rörelsen. Det är klart att när man på Sven-Harrys hemsida citerar Roger Scruton hänger man ut ett rött skynke. Kempe är förfärad och lyckas se ett verkligt hot mot den konst hon anser att man skall ha. Hon försöker sammanfatta:

”Trots att strömningen är spridd över världen är stilen lätt att känna igen med sina ödesmättade scenerier, gråbeige bakgrunder och bruna färgskalor, folktypsläror, ålderdomliga könsroller och mytologier. Inte särskilt realistiskt. Snarare ett visualiserat rollspel som hoppat över två hundra år av färgvetenskap, optiska fakta och postkoloniala studier.”

Tydligen vet hon väldigt lite om det nyakademiska. Hennes beskrivning gäller inte ens dem hon räknar upp. Hade hon följt det som händer på t ex Art Renewal Center kan man konstatera att där visas otaliga variationer med ständiga pristävlingar i landskap, porträtt, stilleben osv. Inte för att det är alltför imponerande. Merendels är det uppvisningar i avancerad teknik. Ofta rör man sig i samtiden men det brukar inte hjälpa. Naturligtvis kan man urskilja sådant som utan vidare kan försvaras och jag menar att de konstnärer som i det här sammanhanget är omtalade kan räknas dit. De varierar teman och hållningar som är tämligen välkända från 1800-talet, men skapar sitt eget. Det är ingen större skillnad gentemot samtidskonsten där positionerna är ungefär desamma (som framgår av citatet ovan är det viktigt att man kommer ihåg ”postkoloniala studier”). Man varierar den sociala kritiken på lite olika sätt ibland bättre, ibland sämre.

Strängt taget får man säga att den nyakademiska stilen har etablerat sig. Den utgör ingen fara för den rådande diskursen men utgör i varje fall en liten uppstickare. Det finns ingen anledning att den inte skulle få visas i seriösa sammanhang. Sådant sker dock inte ofta.

Dan Backman (SvD) låter sig inte provoceras. Man kan hantera det här på ett sakligt sätt.

Publicerat i Konstkritik, om utställningar m m | 9 kommentarer