2393: Ingen fara

Jan Guillou brukar fixa det mesta. Ta det här med islamistiska terrorister. Hans första bud när han kommenterade RH-situationen var att det inte fanns några i Sverige. När det därefter ändå fanns var det klantiga amatörer som egentligen var ofarliga. Då det nu har blivit fler medlemmar i terroristkategorin har han löst problemet på ett beundransvärt sätt. Det går snart över av sig själv. Terrorismen har, som han berättar, aldrig varit något större hot. Ibland rentav till politisk nytta. Samhället ordnar saken. Snart är alla skjutna. (Aftonbladet)

Publicerat i politik | 20 kommentarer

2392: Att vilja så mycket

Debattartiklar finns det många av. En del kan vara roliga att läsa inte minst mot bakgrunden att författaren vill väldigt mycket och att man märker det efter att ha läst några rader. Så är det t ex med en skojig artikel som Joel Halldorf har skrivit (Expressen). Han tar upp ett välbekant ämne, det nationella och berättar att nationen är en social konstruktion. Jodå, det mesta är sociala konstruktioner vilket inte gör dem mindre hållbara. Men det egentliga budskapet i artikeln är det mångkulturella samhället eller mera konkret muslimernas plats. Som exempel på främmande inslag i det svenska jämför han Frälsningsarmén med muslimerna. Alltså en världsreligion med en politisk agenda gentemot några strängaspelare som inte åstadkom någon större störning i det svenska samhället.

Man skall se på gemensamma grunder, menar Halldorf: ”Kristna, muslimer och Christer Sturmark är till exempel alla överens om att människan har ett okränkbart värde, och att den rike ska vara solidarisk med den fattige.” Möjligen är det så fast man får tillägga att den muslimska föreskriften endast ger kvinnorna hälften av detta mänskliga okränkbara värde. Sådana detaljer skall man dock inte bry sig om när man skriver med ideologisk iver.

Publicerat i politik | 3 kommentarer

2391: Yttrandefrihetens ständiga återkomst samt Habermas

Åsa Linderborg fortsätter med sitt försvar av yttrandefriheten (Aftonbladet). Saken är förstås den ständigt återkommande frågan om Nya Tiders deltagande på bokmässan. Som Linderborg framhåller är det tydligen svårt för motståndarna att komma med några övertygande motiveringar. Tidningen i sig innehåller inget som kan störa ordningen utan man får antyda att man tror att skribenterna har agendor som man inte vill acceptera. Men som det ser ut verkar det vara det syndrom som Linderborg nämner: yttrandefrihet är bra om man tycker som jag.
En annan sak som jag händelsevis har stött på är trotjänaren Jürgen Habermas. Född 1929 och central representant för Frankfurtskolan har han fått utstå det postmoderna angreppet där han har fått spela rollen som förloraren i uppgörelsen med modernismen. Numera våras det igen en smula för Habermas sedan de postmoderna banderollerna har förlorat åtskilligt av sin övertygelse. Habermas har under senare år uppmärksammats för sin hållning i det post-sekulära samhället. Det handlar alltså om religionens roll i samtiden. Hans skrift Mellan naturalism och religion kom 2005 (här är en recension) men är inte inaktuell. Tvärtom. Habermas har en generös inställning till religionen och det mot bakgrunden att den har varit förutsättningen för Upplysningen och det sekulära samhället. Han påpekar hur treenigheten har fått sin plats i det sekulära förnuftet: Det övergripande förnuftet, den otänkbara tilldragelsen och vägen mot det icke-förfrämligade samhället. Så är det sekulära tänkandet uppbyggt, det krävs en ideologi som man måste ha rätt medvetande för att fatta, uppenbarelsen genom en nyupptäckt tankegnist eller en revolution och så förhoppningen om att allt skall bli bättre blott man följer föreskrifterna.

Nå, Habermas tänker sig att det är självklart att samhället måste försvara det sekulära men samtidigt lära sig av de troende. Och vice versa. De troende måste söka sekulära argument för sin tro medan de sekulära skall fundera på gränserna för tro och vetande. Det är ju alldeles utmärkt men svagheten ligger naturligtvis i att han förutsätter ideala parter i målet. I praktiken finns problemen i att det från de troendes sida helt saknas vilja att tänka i sekulära termer. Habermas är knappast till någon större hjälp för att reda ut kollisionerna mellan de religiösa och de sekulära. Däremot är det en annan sak i det att Habermas försvara Upplysningen som det enda tillförlitliga sättet att närma sig världen och samhället. Efter all postmodernism relativism är det uppfriskande.

Publicerat i politik, yttrandefrihet | 25 kommentarer

2390: Livligt i åsiktskorridoren

Lite svängdörr har det blivit i den beryktade åsiktskorridoren. Nu har ju frågan blivit om mediernas brister framför allt när det handlar om den hyperkänsliga invandrarfrågan. Det som nu har blivit möjligt är att ställa samman en del saker som behöver klaras upp. Det tar sig Lasse Granestrand an i GP. Med tanke på att alltfler röster kräver att information skall vara korrekt, källhänvisningar och undvikande av Fake News.

Det går nog inte att undvika kursändringar men sådana är inte lockande. Professor Jesper ”Utan invandring stannar Sverige” Strömbäck som inte ger sig så lätt får ett glatt stöd av Ulrika Knutsson (SR). Hon framför åsikten att positiva nyheter om invandring inte har någon chans mot negativa. Så är det eftersom nyheter är problemfixerade. Om det rasar en skogsbrand någonstans i Sverige kan den nyheten inte kompenseras av rapporter om alla övriga skogsområden där det inte brinner. Och om en terrorist slår till i Stockholm hjälper det inte att åberopa att det för närvarande är terrorfritt i övriga landet. Blir människor oroliga kan man tillgripa statistik. Risken är minimal att omkomma i ett terrordåd. Långt större risk är badkaret. Om någon skulle börja oroa sig för badkaren kan man igen tillgripa statistik och visa att även här är risken mycket låg. Strömbäcks glada budskap om invandrarnas företagsamhet, vilket Knutsson drar fram, är nog inte så mycket värt. Tino Sanandaji har naturligtvis sett på det.

Kanske är det stundens allvar som gör att Anders Lindberg tar i ordentligt i frågan om de traditionella mediernas trovärdighet. Då blir det en Hitlerartikel. Samtidigt får man förstå att det är Lindbergs uppgift att ta fram storsläggan och lägga ut ett sådant ledarstick. Han får många läsare och håller fast vid identiteten. Man kan i det avseendet lita på Lindberg.

Publicerat i politik | 68 kommentarer

2389: Snart jubileum

Snart är det RH-jubileum. Projektets ofrivilliga inledning inträffade den 20 juli 2007. I september var det dags för den berömda fatwan. Emellertid verkade hela saken stillsamt tyna bort under de följande åren. Så kom nystarten 2010 när komplotten i Irland med den amerikanska blondinen Jihad Jane som huvudperson. RH-teckningen blev igen föremål för största intresse och inte mindre än de följande händelserna samma år: Kalabaliken i Uppsala universitet och husbrännarna. I slutet av året adresserades jag av Stockholmsbombaren. Därefter var det dags att äntra livet med livvakterna. 2011 dök det upp skumma typer på Göteborgsbiennalen som jag hade antytt att jag skulle besöka. Och 2012 bar det av till New York och Sions konferens. Av den blev det en stor mediekonsert. 2013 kunde jag äntligen få ställa ut lite målade hundar på Galleri Rönnqvist & Rönnqvist i Malmö. För övrigt föreföll det tämligen lugnt. Det ändrade sig drastiskt 2015 med attentaten mot Charlie Hebdo. Då placerades jag på skyddat boende. När så skotten föll i Köpenhamn var det dags att säga tack och adjö till mitt hem.

Jag har ännu inte bestämt mig för hur RH-jubiléet skall firas. Någon utställning kan man med all sannolikhet inte räkna med. Men något blir det.

Dagens bild får naturligtvis vara en variant av den klassiska rondellhunden. Glad och färggrann kan väl passa.

Publicerat i Muhammedsaken | 17 kommentarer

2388: Så kan det gå

Konsten har sin släng av uppfostrande verksamhet i tidens anda. Dock får jag säga att det är betydligt värre inom teatern. Skådespelaren Rasmus Dahlstedt begav sig på teaterfestival och undrar i en krönika vart konsten hade tagit vägen. Onekligen sedelärande.

Publicerat i politik | 51 kommentarer

2387: Problem med glömskan

Ett centralt ledmotiv i Documentautställningen är ”glömska”. ”För att bli ett politiskt subjekt är det nödvändigt att glömma” som curatorn uttrycker det. Vad som skall glömmas är den rådande maktens undervisning, dvs. västvärldens uppfattning. Mäktiga anspråk i en konstutställning.

Uppfattningar kan variera. Aftonbladets Ulrika Stahre är mycket nöjd med de angelägna frågorna medan Expressens Therese Bohman och Nils Forsberg är kritiska och undrar var konsten har tagit vägen. Man kunde också säga att vi har ett konstteoretiskt problem. Konstteorin har försvunnit och ersatts med sociala och politiska läror. Men en sådan glömska är svår att genomföra eftersom det är svårt att ersätta en konst som har ett givet ursprung. I grund och botten är konsten uppbyggd som en kritik av det alltför etablerade. När vi har nu har fått alla dessa angelägna frågor alltför väletablerade är det svårt att tro att konsten har hamnat på rätt väg.
Documentautställningen är inte dålig, den uppfyller samtidens krav. Visserligen inte utan åtskillig kritik men det hör till. Med så många angelägna frågor utspridda i en global världsordning kan man inte få med mer än en bråkdel av det som egentligen, ur rättvisesynpunkt borde ha visats.
Konsten försåtliga uppgift, att bryta mönstret, har dock ingen plats i ett sådant sammanhang. Det behövs ännu lite mer utmattning av den rådande diskursen.

Publicerat i om utställningar m m | 8 kommentarer

2386: Documenta i Kassel

Documentautställningen har öppnat i Kassel. Det är naturligtvis en stor begivenhet i konstvärlden och är alltid en markering om vart konsten är på väg. Men eftersom det inte finns någon större rörlighet i dagens konst är det snarast en uppvisning om vad man har ägnat sig åt under det senaste decenniet. Vad utställningen skulle sikta på har varit känt länge och det blev också ungefär som man har tänkt sig: En politiskt orienterad manifestation av det obligatoriska: den västerländska skuldbördan, det postkoloniala perspektivet, kampen mot fascismen och den globala kapitalismen.

Trots att det har visat sig att konstens möjligheter att påverka är närmast obefintliga vill inte heller curatorn Adam Szymczyk ge upp den populära tanken på att konsten och konstnären skall visa vägen till en djupare förståelse av samtidsproblemen. Jag har inte sett utställningen men ser man genom receptionen är det tydligt att den visuella faktorn inte är särskilt stark. Eftersom utställningen visar upp en rad globala problem blir det mycket information och mycket papper som skall läsas. Så hamnar där man brukar hamna, vad är det väsentliga, konsten eller det angelägna innehållet?

I all sin ambition att göra upp med kapitalismen kommer det gamla vanliga, någon måste betala kalaset. Hälften av kostnaderna står skattebetalarna för, den andra hälften kommer från sponsorerna. De stora sponsorerna är Deutsche Bank och Volkswagen. Och dessutom från en rad kända gallerier.

Det speciella med den här utställningen är skalan. Att genomföra en konstens politik med många okända namn från hela världen har man inte sett tidigare. Men curatorn är dirigenten och han har naturligtvis valt det som passar in.

Vill man vara lite cynisk kan man säga att Documenta kommer att påverka konstmarknaden. Här finns en rad nya namn som det kommer att satsas på.
Här finns två recensioner för den som vill fördjupa sig:
Artnet
Welt

Publicerat i om utställningar m m | 9 kommentarer

2385: Galgen brinner

Mitt skrivande har haft ett litet uppehåll. Jag kan inte närmare gå in på orsaken men det rör sig om diverse omställningar. Nu skulle det dock vara klart med omorganisationerna.

I konstvärlden har den väletablerade konceptualisten Sam Durant från Seattle väckt en del uppmärksamhet med sin galge, Scaffold, en träskulptur. Detaljerna i dramat kan man fördjupa sig i via Artnet. Skulpturen har alltså en stark politisk innebörd då den anspelar på hängningen av ett antal av ursprungsbefolkningen. Dagens ättlingar uppfattade den som kränkande. Scaffold har tidigare visats på Documenta 2012 men väckte då ingen större uppmärksamhet. Men nu har den blivit Site Specific och gett upphov till ett stycke identitetspolitik. Durants avsikter är helt klart en indignation av den orättfärdiga behandlingen av ursprungsbefolkningen. Men det duger inte eftersom han är en vit man och därför bär på en arvsynd. Detta har närmast blivit en regel som ständigt går i repris. Durant fann lösningen i att avsäga sig konstverket och låta det bli nermonterat och uppeldat. En helt politiskt korrekt lösning. Martin Aagård (Aftonbladet) är mycket nöjd med den utgången och att alla är nöjda. Man kan emellertid ställa frågan om det är särskilt bra för ett konstverk att drabbas av åkomman ”alla är nöjda”. Jag skulle mena att det hade varit intressantare om Durant hade insisterat på att även hans indignation är värd något. Men saken handlar inte så mycket om konstintresse.

Publicerat i om utställningar m m, politik | 104 kommentarer

2384: Queen of Ladonia

Ladonia lever vidare. Här är en fin bild av drottning Carolyn I.

Publicerat i Nimis | 6 kommentarer