Vilks.net

Lars Vilks konstnären konceptualisten målaren skulptören

2000: Ett steg framåt för yttrandefriheten

Ingen kommentar

I denna hukande och avvärjande tid är det ändå några som inte böjer sig. Det handlar inte bara om en symbolhandling, det finns skäl att diskutera vidare kring yttrandefriheten. Främst var den har hamnat efter de händelser som präglat inledningen av 2015. Först ut är Piraterna.

Publicerat av Lars Vilks

2015, 3 mars kl 23:26

Publicerat under yttrandefrihet

1999: I tidens debattanda

45 kommentarer

2 Girls övervinner en kruka. En titel på ett pågående verk som hyllning till intermezzot i Karlstad. En mera upplysande förklaring kommer senare.

Det postsekulära samhället som vi berörde häromdagen visar sig i den debatt som pågår i DN om religionernas nytta eller icke-nytta. Det är ju så ibland att dogmer och regler kan överensstämma med behov och förnuft. Och religion är till för människors behov av att tro på något. Men frågan är alltså om totalsumman utgör fördelar eller nackdelar. Det tvistar man om på DN och DN. Strängt taget innebär religion att åsikt går före insikt. Om den saken skrev Dick Harrison en artikel i fjor med titeln ”Kränkt av fakta”. I det har vi väl ett stycke Zeitgeist. En åsikt är lätt att skaffa sig. Allra lättast är att sluta den politiska korrektheten till sitt bröst och ta till brösttoner. Så har vi en religiös väckelse som ger många vilsna själar en helig väg genom livet. Tämligen automatiskt medföljer lättkränktheten. Intressant nog kan denna väckelse omfatta såväl den som är fattig i anden som den intellektuelle. Så fungerar en äkta religion.

Så var det frågan om Islams modernisering. När jag råkade påtala detta behov för några år sedan blev det ett himla liv (det var då jag blev utkastad från utställningen i Östersund). Men det är ett enkelt faktum att man har all anledning att uppdatera sig. Som man kan läsa i SvD ställs nu förhoppningar på ett kommande möte. Någon snabb resa kan man ändå inte räkna med. Religioner och andra övertygelser tillhör det känsliga området identitetspolitik och när någon väl har identifierat sig med någon lämplig åsikt rör sig förändringsmodulen lika långsamt som en lus på en tjärad sticka.

Publicerat av Lars Vilks

2015, 2 mars kl 23:17

Publicerat under debatt

1998: Som kanske är eller inte

23 kommentarer

Idag hinner jag inte skriva något eftersom, dagen har varit fylld av göromål och en hel del återstår. Jag har också rastats ”Et in lago urbis ego” (förfärligt kökslatin men jag orkar inte vara korrekt).

Det får bli lite teckning idag. Det bör vara oskylidgt, åtminstone kan vara.
01 christo RH15M

Publicerat av Lars Vilks

2015, 1 mars kl 23:14

Publicerat under Teckningar

1997: Samtid

16 kommentarer

Professorn i Konstvetenskap vid Södertörns högskola (dit lär jag aldrig bli inbjuden för att tala om yttrandefrihet) har kommit ut med en ny bok Kontemporalism. Om samtidskonstens historia och framtid. Jag har bara hunnit läsa en recension av den (Kunstkritikk) men något kan sägas i det intressanta ämnet Samtid. Giorgio Agambens definition av samtid:

”Contemporariness is, then, a singular relationship with one’s own time, which adheres to it and, at the same time, keeps a distance from it. More precisely, it is that relationship with time that adheres to it, through a disjunction and an anachronism.”

Nog ett av de bästa försöken. Den som vill vara samtida skall uppfatta något som ännu inte är givet. Man får då dra sig mot denna tidsanda och samtidigt skapa en distans. Denna hållning blir samtidigt anakronistisk. Men man kan också säga att det handlar om att uppfatta sådant som snart kommer att bli rådande. Karlholm vill ha en egen modell och tar avstånd från Agamben:

”Skillnaden mellan Agambens i grunden dikotoma syn på samtiden som ’den relation till tiden som häftar vid den genom en frånkoppling och en anakronism’ och min egen är att han gentemot vissa rådande temporala förutsättningar tycks romantisera utbrytningsförsök, självvalda avståndstaganden, asociala impulser, svärta och ett i grunden elitistiskt idiosynkratiskt utanförskap på gränsen till världsfrånvändhet och patologisk inåtvändhet. /…/ Jämfört med denna position framstår min egen anakrona vision som ljusare och mer lekfull”

Karlholms ”anakrona” vision tycks handla om att betrakta alla tiders konst som samtida. I mötet med den samtida betraktaren kan all konst bli samtida. Det är säkert ljus och lekfullt och som det framgår skall det inte stöta sig med vare sig koloniala eller centralistiska perspektiv, ej heller framlocka nygamla former av antropocentrism och individualism.

Emellertid har jag själv blivit alltmer intresserad av att upprätthålla den så förkättrade modernistiska konstmodellen. Naturligtvis med en del justeringar som t ex föreställningarna om konstens djupa andlighet & evighet eller dess estetiska identitet. Det är fullt möjligt att beskriva konstskedena på traditionellt sätt. Modernismen avlöses genom att det konkurrerande konceptuella paradigmet bryter ut i postmodernismen som relativiserar allt utom sin egen förträfflighet. Men i sin tur visar det sig lätt att reducera postmodernismen till en konstriktning. Efter postmodernismen följer den internationella samtidskonsten, en epok som inleds under 1990-talet och som ännu pågår. Dess livskraft bygger på att den gör världens plågor och ansvar till sina och att den koloniserar världen, en kolonisation som ännu pågår. Och här är det inte fråga om vare sig Agambens eller Karlholms samtid. Samtiden är dagens angelägna frågor. Konsten kan givetvis inte få fram något om vad som skall komma. När konstnärerna gör sina visioner är det inte fråga om framtid utan mer eller mindre fantasieggande underhållning. Men ännu vanligare är att de tar sitt ansvar och uppträder med förödande politisk korrekthet. Detta betyder dock inte att alla konstvärldsagenter är bundna vid ett samhällskontrakt. En och annan kan kanske fortfarande spana enligt Agambens formel. Visserligen är framtiden inte längre något som man hoppas särskilt mycket av, men det kan bli som det brukar: Inte som vi hade tänkt oss. Konsten kan ju inta den positionen för att förnya sig.

Publicerat av Lars Vilks

2015, 1 mars kl 00:37

Publicerat under Böcker,konstteori

1996: Solen gick ned i Karlstad

182 kommentarer

Ni som har missat El Pais och Mario Vargas Llosa text kan öva er spanska här. Översättning finns på Snaphanen.

Ja, så var det krånglandet i Karlstad. Jag råkade höra ett par programledare på radion diskutera den annullerade föreläsningen. ”Förra gången han var där blev föreläsningen avbruten av att man kastade ägg på honom. Det borde de ju ha tänkt på innan de bjöd in honom.”

Strålande tänkt. Man kan också påminna sig om den inställda föreläsningen för Utrikespolitiska Föreningen i Örebro i höstas. Den blev också stoppad av exakt samma skäl. En intern bedömning medan polisen menade att det inte skulle vara något problem. Och det var i höstas då en annan hotbild rådde.

När jag var med i Studio Ett i eftermiddags framträdde säkerhetsexperten Jan Gambring. Han hade inte något annat än att upprepa att ”vi gjorde en säkerhetsbedömning i dialog med polisen”. Men det var ert eget beslut? – Ja. Och sedan började tala om att det kunde bli besvärligt för studenterna eftersom en del lokaler kunde behöva stängas av. NWT.

Nåja, Paula Holst från Utrikespolitiska Föreningen är fast besluten att genomföra arrangemanget.

Jag får hoppas det. Tämligen trist om kulor och krut skall bestämma vilka föreläsningar man skall ha på ett universitet. Jag vill ändå men att om någon plats skall vara den som stödjer yttrandefriheten så borde det vara våra universitet. Inte så lite ironiskt blir det med tanke på att det rör sig om en föreläsning om yttrandefriheten.

Och dessutom: På universitetet i Linköping kunde Utrikespolitiska Föreningen genomföra det hela med fullt stöd och utan några problem. Det var så sent som den 11 februari.

Publicerat av Lars Vilks

2015, 27 februari kl 23:31

Publicerat under Föreläsningar,yttrandefrihet

1995: Den vanliga visan

78 kommentarer

Jag fick tidigare idag (eller rättare sagt igår) besked om att Universitetet i Karlstad inte längre ville genomföra den planerade föreläsningen för Utrikespolitiska Föreningen. Säkerhetsskäl, säger man. Vad jag vet är det inte polisens uppfattning utan rektorns egna spekulationer. Yttrandefriheten vid universiteten bestäms med andra ord genom tillräckligt mycket våld. Det kan också finnas andra skäl. (UT San Diego)

Publicerat av Lars Vilks

2015, 27 februari kl 01:09

Publicerat under Föreläsningar,yttrandefrihet

1994: Svårt med yttrandefriheten och en recension

56 kommentarer

Ett lite bisarrt men också pedagogiskt exempel på yttrandefrihet har dykt upp med den så omtalade unge danske diktaren Yahya Hassan. Han har lagt ut en bild på en politiker i naziuniform och kommit med nedsättande kommentarer gentemot andra. Detaljerna kan man t ex se i Berlingske. Gesten skall vara ett försvar för det gamla ”respekt”. Han har dock inte fått några hotfulla kommentarer vilket har gjort experimentet inte har fått fram något av betydelse.

Även yttrandefriheten kan bestämmas med hjälp av institutionell teori. Yttrandefrihet är de som yttringar som inte strider mot lagen. Naturligtvis under förutsättning att yttringarna har en sådan karaktär att frågan kan väckas. Men det säger inget om kvaliteten. Dock, som i konstvärlden så i världen: Kvalitet i kontroversiella yttringar är sådant som uppfattas som kvalitet av en representation för världen. Det blir alltså en fråga om var sådant publiceras, vem som skriver och stödjer det osv. Alla behöver inte vara positiva, precis som i konstvärlden kan kontroversiella utspel få en kvalitetsstämpel.

När det handlar om kvantitet och då sådant som tämligen oproblematiskt kan avvisas är det i regel inte heller några svårigheter att göra bedömningar. Det mesta som folk vräker ur sig eller som läggs fram i undermåliga resonemang faller helt naturligt bort. Detta är givetvis en form av censur men i regel så självklar att man hellre vill tala om t ex redaktionell bortsortering.

Någonstans i systemet blir emellertid ”censur” ett levande begrepp och det är var man skall dra gränserna och vilka politiska normer som skall gälla. Hassans utfall rör inte vid något sådant. Det tycks vara ett juvenilt utfall.

Röda Sten i Göteborg visas en utställning av colombianen Carlos Motta. En konstnär på uppgång (852). Den presenteras på det lite tröttande sättet som man har hört till leda: ”Genom att betona självrepresentation som handling skapar Motta verk som ifrågasätter historieskrivning, konstruktionen av politiskt minne och de normativa diskurser som omger sexualitet och genus. Motta argumenterar därmed för att demokrati inte kan existera enbart genom tolerans och integration, men att sann jämlikhet och frihet kräver systemförändringar som möjliggör olika former for självstyre. Att vara människa innebär att existera bortom parametrar – bortom kön, genus, etnicitet, rasmässiga eller sociala begränsningar. Men hur kan detta ideal uppnås?”

Som jag ser det är diskursbildningarna förödande för samtidskonsten möjlighet att bli något annat än en representation av samtidskonst för den inre kretsen i konstvärlden samt för specialintresserade organisationer och akademiker. Det är klart att man kan förbinda texten med samtidens politiska intressen men det fungerar som vanligt inte. Jag har inte sett utställningen så jag skall inte uttala mig om den. Vi vet i alla fall inom vilken given ram den skall läsas.

Sedan skall det också skrivas recension och det kan göras med samma språk som ingångstexten. Dock är i regel recensionen, om den skrivs av rätt elitkritiker, mera avancerad. Framför allt kan recensenten demonstrera sin förmåga att behärska det intrikata konstspråket. Och det kan Fredrik Svensk (Aftonbladet) som skriver om ”koloniala kroppar”, vår postsekulära tid, ”relation till en samtida queerpolitisk situation”. osv. Jag trodde faktiskt att ”Den Andre” hade gjort sitt bästa men den är fortfarande levande: ”Verkets form understryker att det är konstnären som ger den andre en röst i det västerländska konstbegreppets namn. Installationen är ett exempel på en konst som lika mycket som arkeologin och antropologin bedriver en form av kulturell appropriering fast i konstens snarare än vetenskapens namn.” Vem ”Den Andre” kan vara idag är inte lätt att säga utan att trampa fel.

En lustig detalj som Svensk har anammat är att han skriver ”en” istället för ”man”. Det har ställts en del feministiska/queer krav på den förändringen: ”Dels blir en nyfiken och tittar nära, och dels blir en uppmärksammad på just den egna skopofilin”. En rätt lustig stilbrytning som dock kan hävas genom att läsaren kan förstå att detta pronomenval är allvarligt menad och i det här sammanhanget närmast en nödvändighet för att inte skapa irritation. Självfallet skall man inte se Svensk recension som på något sätt dålig, den är väl genomförd och ytterst representativ för hur saker skall se ut i den världen.

Publicerat av Lars Vilks

2015, 25 februari kl 22:05

Publicerat under Konstkritik,yttrandefrihet

1993: Till minnet av Finn Nørgaard

14 kommentarer

Idag begravdes Finn Nørgaard, offret för mördaren i Köpenhamn. Vi kan inget annat göra än att sörja och hedra denne helt oskyldige man. Politiken har bevakat begravningen. Detta får bli dagens text: Till minnet av Finn Nørgaard.

Publicerat av Lars Vilks

2015, 24 februari kl 20:24

Publicerat under yttrandefrihet

1992: Forntiden

27 kommentarer

Några har undrat var jag stod politiskt under den revolutionära tiden 1968. Jag var inte med i svängen men intresserad. Jag minns att jag åkte till Helsingborg med en bekant, Röde Martin. Röde Martin var mycket vänster och var särskilt förtjust i att angripa socialdemokrater med tämligen simpla argument. Jag var särskilt benägen att träffa representanter för FNL-rörelsen. Denna önskan uppfylldes och jag fick också en lektion i politiken. Jag minns ännu de ord som den gången imponerade på mig: ”De flesta nationalekonomer säger att världen snart går in i en djup ekonomisk kris som kommer att leda till revolutioner och folkets maktövertagande.” Det lät bestickande för en ovan. Nåja, rörelser är inget för mig, jag har alltid tyckt om att röra mig i sådana men inte tillhöra dem. Jag har fortsatt med det trots alla påståenden om något annat.

Ur det förgångna har återigen uppträtt en gammal Vilksmålning, troligen från 1977, från Hillperioden. Jag vill inte kalla den för någon höjdare, hade jag fått ge den en omgång idag skulle den kunnat lyfta lite mer. Man kan i alla fall fortfarande få sig en billig Vilks på Bukowskis.

Publicerat av Lars Vilks

2015, 23 februari kl 23:50

Publicerat under Uncategorized

1991: När poeterna går i barndom

129 kommentarer

Jo, så är det ju, och det gäller även för de bevingade poeterna, att då känslosamheten får sin eruption kan lite av varje dyka upp. Theodor Kallifatides försvarar begränsningar i yttrandefriheten med en retorik som är värdig den värste politiker (DN). Med en liten omskrivning av det mest svallande inslaget i hans text får man en annan historia:

När man frågade henne hur hon hade orkat med allt detta svarade hon inte med ord. Hon pekade med handen mot det bleknade porträttet av Stalin. Hon var övertygad kommunist. Hemma hade hon ett miniatyrkapell där hon hade en bild av Lenin och en statyett av Marx.
Hur enfaldig måste man inte vara för att hävda att det finns en rätt att skända hennes ikoner, att spotta på hennes tro, ringakta hennes liv och kalla sådant barbari för en demokratisk frihet? Och inte nog med detta, utan dessutom hävda att man inte gör något.

Publicerat av Lars Vilks

2015, 23 februari kl 13:13

Publicerat under debatt,yttrandefrihet

Konst bloggar