2514: Dagens meny

Som jag tidigare aviserat är det rättegång i morgon. Jag har förhört mig med åtskilliga jurister och det är ingen tvekan om att jag har en god position. Men ingenting är säkert i en tingsrätt. I slutändan råder ändå beslutet. Redan Kant såg sprickan mellan kunskap och omdöme och hur den splittrade världen. Då fann han att konsten (och/eller estetiken) var det överbryggande. Genom skönhetsupplevelsen kunde vi vara säkra på att världen ändå befann sig i harmoni. Jag går mer direkt på målet och estetiseras de omdömesgilla.

För en tid sedan nämna jag min starroperation och den diskussion jag har haft med ögonläkarna om gulmålande konstnärer med starr. Jag protesterade mot detta och kan nu säga att jag har rätt. Min nya syn har kunnat inspektera mina målningar och jag upptäcker att de inte alls är så gula som jag har sett dem. Och fortfarande kan se med mitt andra öga.

En helt annan sak är att skåda en av de sista på skansen. Lars Lindström skriver krönika. Jag förstår vad han är ute efter och oavsett hans politiska hållning får man konstatera att det är illa skrivet. Han försöker vara lustigt ironisk men det blir liksom inget av det. Han behöver en manusläsare och jag ställer gärna upp. Stilen idag, som främst utövas av den politiska ordningens kritiker är att raljera, ofta med gott textresultat. Försvararna, som t ex Lindström, klarar inte av att raljera tillbaka. Det blir både tunt och tungt. (Expressen)

Publicerat i konstteori, Nimis, politik | Lämna en kommentar

2513: Våra dagliga plågor

Sprängningar, skjutningar och hederskultur står just nu på den politiska menyn. För en kort tid sedan kunde dessa fenomen inte rumsrent förknippas med andra kulturer eller invandringspolitik. Fortfarande bjuds motstånd men det som framkommer är alltmer banala fakta som borde lagts på bordet för många år sedan. Hederskultur är knutet till vissa kulturer och några av dessa har tagit plats i Sverige genom invandring. Eftersom det länge har varit fördragna gardiner kan man inte förvänta sig en omedelbar vändning även om man redan har kunnat konstatera flera tvärkast. (Expressen)

Sprängningar och skjutningar är mera kontroversiellt och i det längsta hör vi hänvisningar till socio-ekonomiska orsaker. Det är säkert riktigt men vilka grupper är särskilt drabbade och vilka områden rör det sig om? Även där får man nog föreställa sig misslyckad invandringspolitik som en given faktor. Egentligen inte mycket att bråka om men det är svårt när knoppar brista.

Peter Wolodarski söker sig i dagens DN-ledare till ett mera allmänt ämne. Mobiltelefonerna och dess fanatiska användare. Jo, i dagens värld ser man ständigt människor djupt försjunkna i sina telefoner. En fördel är att man kan skapa en privat zon i det offentliga, att kunna dra sig tillbaks trots att man är omgiven av människor. Och har några börjat så följer de andra efter. Jag tänker ibland på det när jag skall försöka göra mig diskret. För mig är det inte möjligt eftersom jag är förbjuden att hysa en sådan apparat. Jag har en gammal mobiltelefon med ytterst få funktioner men jag brukar låtsas som om jag pysslar med den som vore den en modern upplaga. Så kan jag falla in i ledet.

Publicerat i politik | 5 kommentarer

2512: Framför allt samtidsaktualitet

Det måste hända någonting sensationellt och sensationen bör vara normkritisk. Allt på rätt sätt enligt rekommenderade normöverskridelser. Så kan man behandla klassikerna Florensoperan har satt upp en Carmen där hjältinnan undslipper att dö på slutet. Man bör inte applådera mordet på en kvinna. Carmens motspelare José har förvandlats till en osympatisk figur. Allt för att göra en gest mot det stora antal kvinnomord som har ägt rum i Italien. Föreställningen skall också vara rökfri, Carmen arbetar inte längre i tobaksindustrin. Bra eller dåligt? Protesterna har varit många men uppmärksamheten har också varit stor. Sedan kan man säga att det här tillvägagångssättet sedan länge är en etablerad historia som ständigt återkommer. Som omväxling kan man väl stå ut men det blir lätt påfrestande om det måste vara samtidsaktualitet varje gång.

El Pais
Politiken

Göteborg Baroque har satt upp Monteverdis Orfeo och uppgiften blir alltså att få in samtiden. Ett alltid näraliggande ämne är flyktingkatastroferna i Medelhavet. GP:s recensent är i alla fall tillfreds.

Man kan alltid fråga sig hur mycket samtid konsten tål.

Publicerat i om utställningar m m, politik | 11 kommentarer

2511: Akademisering av nödvändighet

Signaturen SSAB gjorde mig uppmärksam på en professurtillsättning på Konstfack. Jag citerar från kommentaren: ”Man hade förväntat sig att en professur i ”visuell kommunikation med inriktning illustration och bildberättande” vid Konstfack (dnr KF2017/VO2P/11) i första hand skulle gå till någon som är bra på att illustrera samt har de nödvändiga pedagogiska kvalifikationerna för att kunna lära ut detta.

Men så enkelt är det tydligen inte, utan det krävs enligt den svenska utlysningen även ’dokumenterad omfattande erfarenhet av en normkreativ praktik (att genom sin praktik undersöka och synliggöra strukturella maktförhållanden)’. Termen förklaras så här: ’[n]ormkreativitet sammanfattar det görande som syftar till att omsätta normkritisk analys i praktiken.’ (I den engelska utlysningen av samma tjänst saknas kravet på dokumenterad normkreativ praktik.)”
Tillsättningsärendet beskrivs ingående här.

Nå, hur kunde det bli så här? Historien förtäljer oss att det mot slutet av 1980-talet kom allt mera högljudda krav på teori i konstundervisningen. Inte så märkligt efter konsten vid den tiden hade blivit allt mer präglad av teori. Gott och väl, det blev mer teori även om det bjöds motstånd och interna uppgörelser. Man får slå fast att konsthögskolor inte kan vara en plats för överskridande radikal konst. Undantaget är när det sker ett omfattande skifte i vad undervisningen och konsten skall gå ut på. Som det var från slutet av 1980-talet och ett stycke in på 1990-talet. Därefter återtog den akademiska inställningen reglementet och blev efter hand, som det brukar vara, ett instrument får den officiella makten. Bäst så, skulle jag vilja säga, därmed har eleverna något att befria sig ifrån. De flesta gör det naturligtvis inte utan blir akademiska representanter eller möjligen måttfullt kompromissande konstnärer. Som det brukar vara.

Teori och politik tar lätt överhanden och det gäller inte bara konsthögskolorna utan även stora delar av konstlivet. Sådan ser den ut, dagens akademiska konst. Samtidigt må man erkänna att det finns en hel del konstnärer som med framgång kan navigera i detta landskap. Jag kan t ex nämna några framträdande profiler som jag uppmärksammat vid många tillfällen: Pierre Huyghe, Hito Steyerl, Ragnar Kjartansson.

Publicerat i konstteori, politik | 3 kommentarer

2510: Ömsom acceptabelt men stundom oacceptabelt.

Fake News, ett av de aktuella spörsmålen i vår tid. Att uppgifter är vinklade, att de innehåller propaganda eller att det förekommer misstag är ofrånkomligt. Frågan är dock var gränsen går.

En sida av saken är spridning. Tvivelaktiga påståenden kan få stor spridning och bli citerade som om det rörde sig om verifierade påståenden. Ivar Arp skriver om detta angående kritiken mot Tino Sanandajis bok (SvD). Det verkar som om Sanandaji har rätt i det här fallet men det är inte lätt för den obevandrade att kunna avgöra frågan. Gång på gång får man ställa sig frågan om hur verklighetsbilden ter sig – så objektivt som möjligt.

Gängkriminaliteten och förorternas bekymmer har väl nu kommit på plats efter mycket protesterande och skönmålningar. Det väckte en del uppmärksamhet idag när Alexandra Pascalidou skrev på twitter: ”Alla vi som sedan 90-talet varnat och vädjat och larmat om situationen i våra fattigaste förorter. Vi som talade om stegrande segregation, ökande klyftor, växande utanförskap som tickande bomber som nu briserar. Må insikten infinna sig och vändningen komma.”

Jo, det är många som säger sig ha sagt.

Gängkriminaliteten ger oss bilden av en maktlös myndighet som inte har något bättre att säga om gårdagens sprängning i Malmö än att det är ”fullständigt oacceptabelt”. Det är ju bara det att när man lastar in ordet oacceptabelt ger det intrycket av att det inte är självklart. En ny sprängning kom ikväll i Malmö. Hur skall formulera avståndstagandet? ”Ytterligare fullständigt oacceptabelt.”

Publicerat i politik | 37 kommentarer

2509: Svängig korridor

Fullt tvärdrag i åsiktskorridoren. Dagens partiledardebatt var en uppvisning i politikens undanflykter. Ingen har någon lösning men ingen menar sig ha gjort något fel. Gängkrigen engagerar naturligtvis starkt. När det kommenteras får man se uttalanden som tidigare hade varit outsägliga: ”Sanningen är givetvis att gängkrigen inte har uppstått av ingenting, av luft. De är resultatet av en långvarig, misslyckad integrationspolitik. ” (Aftonbladet, Melin) Visserligen har det länge funnits en kritik mot integrationspolitiken men det har mest handlat om otillräckligt antal fritidsgårdar, bristande dialog, rasism etc. Nu luftas en helt annan retorik.
En och annan kämpe står fast vid de tidigare heliga principerna. Så exempelvis Lövin: “Alla partier förstärker bilden av hur brottslighet och sexuella övergrepp är något som i princip håller på att ta över Sverige.” (Expressen)

Hur skall det sluta? Ja, det behöver inte hända så mycket. Det har visat sig att man kan skifta fot utan några större konsekvenser. Det gäller bara att hänga med i svängarna.

Okomplicerad är inte tillvarons avgörande frågor anno 2018. Kajsa Ekis Ekman har skrivit en väldigt rolig artikel om vår tids könsbrydderier. Bland många goda poänger är bortvisandet av termen ”gravida kvinnor” en ljudande malm. En sådan ordalydelse diskriminerar gravida män. Gravida män är ingen stor kategori men minoriteternas rättigheter måste försvaras till varje pris. (Aftonbladet)

Publicerat i politik | 17 kommentarer

2508: Konvalescens och gult

Konvalescenten, nå inte överdrivet långvarigt, men dock. Igår genomgick jag en starroperation vilket gör att jag tills vidare får klara mig med ett öga. En del av problemet är att man har tagit bort en del av min närsynthet vilket gör att när det nyopererade ögat kommer igång kan det inte samordnas med det andra (som också skall opereras). Ännu har jag en dimmig världsbild men den klarnar sakteliga.

Flera gånger har jag haft duster med mina ögonläkare angående konstnären och starr. Det är sant att starr ger en gulfärgad värld men hur påverkas konstnärens verk? En av ögonläkarna menade att det finns en teori om att van Gogh kanske hade starr eftersom han målade så mycket gult. Jag protesterar å det livligaste. Se på mig: Jag ser alltså världen gulare än vad min publik i allmänhet gör. När jag målar kommer jag att välja färger som skall återge denna gula värld. Men mina val ändrar ingenting väsentligt, de färger som jag tycker matchar det gula kommer att se mindre gula ut för den allmänne betraktaren. Alltså utjämnar konstnären sin gulfärgning på det allra enklaste sätt. Idag har jag kunnat kontrollera (med mitt nyopererade öga) hur mina målningar ser ut. Skillnaden mellan färgsättningen i mitt ännu icke opererade öga och det “nya” är betydande. Men sett med det nya ögat är mina målningar, som jag förutsett, inte försedda med några anmärkningsvärda gula kulörer.

Publicerat i Samtidskonst | Lämna en kommentar

2507: Konferensen

Igår var det en välbevakad konferens på Christiansborg i Köpenhamn. Panelen bestod av den välkände danske politikern Naser Khader, Frankrikes ambassador Francois Zimeray (som var med i dramat på Krudttønden), Patrick Pisco (som överlevde massakern på Utøya), Agnete Stoffregn (dramaturg och journalist som också var med på Krudttønden), Zineb El Rhazoui (journalist och tidigare medarbetare på Charlie Hebdo, hon var på semester när terrorattacken inträffade) och jag. Det var mycket säkerhetsfolk eftersom tre av deltagarna har bevakning dygnet runt
Seminariet kom att till stor del handla om Islam. Det torde ju vara så att man numera kan vara överens om att Islam i dess nuvarande form inte är acceptabelt. Trots alla kampanjer vi har sett under åtskilliga år har Islam aldrig blivit populärt. Tvärtom och det kan i alla fall jag förstå. En modernisering tycks vara långt borta. En ny bekantskap var Zineb som ursprungligen kommer från Marocko. Hon hade många synpunkter på Islam, inte minst utifrån sina erfarenheter under sin uppväxt.
En kort tidningsartikel finns på Malay.

Vill man lyssna på konferensen eller delar av den finns den tillgänglig som ljudfil på Snaphanen.


Ett fullsatt auditorium på Christiansborg

Publicerat i debatt, politik | 3 kommentarer

2506: Konferens och angeläget

I morgon skall jag medverka i en konferens på Christiansborg i Köpenhamn, ”Om terrorns offer”. Konferensen presenteras på FB. Jag skall berätta lite om tillståndet i den svenska debatten. Där finns en del nyheter.

I vår debattflora kommer det gärna inslag om huruvida operaföreställningar kan aktualisera angelägna frågor. Gunilla Brodrej har sett Strauss Elektra. På scenen fanns inte mycket att hämta om dagsaktuell politik. Men man hade också ordnat en frågestund med solisterna och Brodrej tog naturligtvis chansen att fråga vad de tycker om metoo. Det börjar bli lite tjatigt och svaren är givna. En viktig rörelse. Det tyckte solisterna. (Expressen)


Här är en målning som jag gjorde för ett tag sedan men som jag nu har justerat en del. Hemfärd genom Köpenhamn.

Publicerat i debatt, politik | 1 kommentar

2505: Den politiska spelplanen

Den politiska spelplanen har blivit långt mera komplex än tidigare då det var relativt enkelt att sortera allting i två högar, den anständiga och den orättfärdiga. Ett vackert exempel är Göran Greider som tagit sig an den delikata uppgiften att visa sitt stöd för stackars Lars Ohly samtidigt som han skall visa sig som en varm förespråkare för metoo (Dalademokraten). Det vore inte en riktig Greider om det inte förekommer en egen teori om varför den röda fronten drabbats svårt:
”Skadeglädjen hos borgerlighet och höger har märkts av en hel del. De myser över att det mest är rödgröna politiker och en opinionsbildare på Aftonbladet som visat sig vara sexuella trakasserare. Men det beror givetvis på att de feministiska idealen är så oerhört mycket starkare på den rödgröna kanten.”
Och så får vi se att han åberopar risken för ”ängslighetskulturen”, tidigare ett farligt ord att vifta med. Som sagt, ny spelplan, nya regler, en underhållning som säkert kommer att växa in i en valrörelse där oklarheten kommer att vara större än någonsin. I all denna röra har SD kommit i skymundan men lyckligtvis har man Trump tillsammans med metoo och svårbehandlade kränkningar.

En helt annan sak: Den danske konstnären Uwe Max Jensen är stämd inför tingsrätten (blogg). Han har i ett stort antal målningar haft Kurt Westergaards Muhammedteckning som förlaga. Westergaard vill hävda sin rätt till denna bild och kräver 100 000 i ersättning. Det vore märkligt om Westergaard kan vinna detta mål. Jensens avmålningar är grov kaliber och får sägas vara egna verk, närmast parodier på Westergaards stringenta teckning. Den svenske konstnären Markus Andersson vann t ex det omtalade omtalet målet angående att han hade använt, som förlaga, ett fotografi av Christer Pettersson. I varje fall är det principiellt intressant. Är en fotografisk förlaga till en målning ett brott mot upphovsrätten. Eller var går gränsen? Man kan fundera på hur mycket måleriska effekter som krävs för att komma undan.

Publicerat i politik, yttrandefrihet | 10 kommentarer