2482: En trasslig bomb

Attentatet mot synagogan i Göteborg slog ner som en, ja, brandbomb, i åsiktskorridoren. Å ena sidan har vi det generella fördömandet enligt formeln ”helt oacceptabelt”, å den andra kritiken mot Israel (som i det här fallet har mellanledet med Trumps ambassad). Ingen dager synes än som det framhålls i Aftonbladet. Antisemitismen är en svår nöt. I åsiktskorridoren bör det vara utfall från nynazister för att passa in. På den andra sidan ser man hellre att det rör sig om fanatiker från Mellanöstern eller AFA. Vad jag förstår är aktiviteten störst bland de två sistnämnda vilket inte passar in i korridoren.

Så får man också säga att Mellanösterns otyglade aktivister bidrar till dålig opinionsbildning. Det ser inte bra ut även om jag har sett på FB att det görs en del försök att matcha nederlaget med att det inte blir lika stora rubriker när en moské brinner (dock utan några referenser). Ett svårartat sorteringsproblem när sympatier för Palestina skall ställas mot de antisemitiska utbrotten (GP).

Publicerat i politik | 2 kommentarer

2481: Korrdorens tillstånd

Hur går det förresten med åsiktskorridoren? Hanne Kjöller skrev några rader om detta häromdagen (Expressen). Hon kom fram till att det har blivit lite osäkrare men att det fortfarande är svårt med att fritt debattklimat. En helt annan vind har blåst via metoo. Jublet har varit stort framför allt för att kända storheter har fått lämna arenan med svansen mellan benen. Dock har dessa personer genomgående stått upp för de rätta åsikterna i korridoren varför man nu kan börja undra om det går att lita på någon. ”Så mycket falskhet bor det här”, som det heter i en sång som var populär i min ungdom.

Åsiktskorridoren betyder också ett sorteringsarbete. Mediedrömmen Trump gjorde det igen och flyttade en ambassad. Åsiktkorridoren är lått att tillämpa i det fallet. Men det går att försvara handlingen utan att helt råka illa ut eftersom vi har det där med antisemitismen. I Malmö demonstrerade 200 personer och skanderade ramsor som inte alls är lämpade för att passera smärtfritt genom korridoren. Vilka det var som demonstrerade uppges inte i rapporteringen från P4 men det torde vara några palestinska sympatisörer. Redan här ser vi korridoren dyka upp. Hur skall man hantera när de omhuldade säger fel saker? Inte så bra och den vanliga strategin är att dämpa rapporteringen vilket man också har gjort. Men åsiktkorridoren står inte längre i ett förklarat ljus.

Publicerat i politik | 11 kommentarer

2480: Nimissagan fortsätter

Långvariga, ringlande konstprojekt har jag lyckats åstadkomma. Inte så många men det kan det inte heller bli när det krävs en ständig tillsyn och då nya händelser konstant tillkommer.

Nu är det snart dags för en ny rond i Nimisprojektet. Detta inleddes sålunda 1980 och har varit med ett tag. Den brand som anstiftades i fjor raderade ut praktiskt taget hela den konstruktion som har benämningen Vindarnas Torn. Men inte helt och hållet. På två platser fanns det kvar en del rester. I dåligt skick. Dessa har jag då förstärkt och gjort dem hållbara och säkra. Men Länsstyrelsen vaknade och gjorde en polisanmälan angående ”Brott mot områdesskydd”. Detta gjordes i april och för ett par dagar sedan förhördes jag av polisen.

Det borde vara en enkel affär men i domstolar kan det gå hur som helst. Det beror naturligtvis främst på vilken inställning domarna har till saken. Juridiken kan man i regel vrida dit man vill ha den.

I varje fall har jag sedan 1993 en överenskommelse med länsstyrelsen. I ett brev har man meddelat mig att det i och för sig inte är förbjudet att underhålla Nimis. Varför man gick med på detta hänger samman med ansvaret för säkerheten. Genom att jag har fått denna börda har länsstyrelsen avhänt sig den. Så har det varit under 24 års tid. Tillsyn och reparationer har skett under största öppenhet och är på intet sätt någon hemlighet. Men först nu har länsstyrelsen gått in för en ny kurs. Som jag tidigare har berättat inbjöd länsstyrelsen till samtal och förslag till en överenskommelse som båda parter skulle kunna acceptera. Jag förstod genast att länsstyrelsen ville få kontroll över saken eftersom den juridiska sidan sedan länge havererat. Det första man frågade efter var en avvecklingsplan. Därefter ville man att jag skulle ingå med dispensansökningar angående alla åtgärder som jag ansåg nödvändiga. Efter ett samtal med min jurist tackade jag nej.

I den sak som nu seglar upp hade åklagaren redan erbjudit ett strafföreläggande på 40 dagsböter. Jo, man kan ha sina förhoppningar. Konstprojektet blir bara bättre genom lite ytterligare juridisk behandling. Den första rättsförhandlingen hölls 1982 och sedan har det fortsatt fram till 2017 som kommer att bli 2018 innan den anklagade kan ta plats i domstolen.

De två partierna som jag har säkrat kan ses på bilden nedan. De är alltså föremålen för länsstyrelsens passionerade engagemang och juristernas huvudbry.

Publicerat i Nimis | 2 kommentarer

2479: Martyrfestival i Berlin

I Berlin (men redan i fjor i Köpenhamn) hettar det till när Nordwindfestivalen visar sitt Martyrmuseum. Det man säger sig vilja göra är att ställa frågor kring begreppet martyr. Och då tar man också fram terrorister som exempel. Detta skapar naturligtvis en del debatt (TV2Lorry) (Focus).

Frågan om vem som är martyr är inte speciellt komplicerad. En martyr är en sådan som ses som en martyr av en folkgrupp. Terroristerna har sina martyrer och västvärlden har sina t ex. Något mer komplicerat blir det när man skall värdera sådana uppställningar. I en mångkulturell värld där varje kultur måste bemötas med förståelse och där de värsta terrorister antingen kan ses som utpräglade exempel på Den Andre eller som offer för den västerländska förtryckande kolonisationen kan alla martyrer bli rimligt förståeliga. Med västvärldens normer blir det inte riktigt på det sättet.

Publicerat i om utställningar m m | 9 kommentarer

2478: Lavinens senaste

Så var det Benny Fredrikssons tur (Aftonbladet). En man med en värdegrund så stram att den till slut krackelerade i ett mörkertal. Fredriksson har en inte helt obetydlig roll i RH-dramat och det här tillägget är onekligen en extra färgklick.

Björn Ulvaeus berättar (SvD) att han efter Lavinens framfart tänker på ett nytt sätt. Feministiskt. Han har alldeles rätt i det men man kan undra varför han inte har kommit på det tidigare eftersom det inte är några nyheter. Ett vinnande sätt som omedelbart väcker till liv huruvida det handlar om allmän godhet eller är ett utslag av Viljan till Makt. Man flyttar naturligtvis fram sina positioner med ett sådant beteende. Om en man vill positionera sig är det inte nödvändigt att enbart vända sig till någon form av enfaldig manlighet och trakassera kvinnorna. Det finns gott om betydande kvinnor som man kan alliera sig med – och dessutom vinna framgångar hos män genom ett moraliskt korrekt sätt. Männens strömhopp till den korrekta fåran har varit överväldigande under de senaste veckorna.

Lavinen har för övrigt nått fram till den svenska konstvärlden och bekännelser med högt läsvärde finns nu att tillgå hos KRO. I dessa texter, och de skiljer sig inte så mycket från andra områdens, kan man konstatera att en faktor inte får glömmas bort: Spriten. Det mesta tycks ha försiggått under fest och rus och kvinnorna har inte heller spottat i glaset. Nykterhetsrörelsen har en mäktig uppgift framför sig. Man får dock ta hänsyn till att situationen har förändrats i konstvärlden. Där man tidigare hade en närmast total mansdominans har den kvinnliga representationen ökat drastiskt. Ingen konsthögskola eller större konstutställning kan undvika att tänka rätt i genusfrågan. Det kan finnas en och annan, gärna internationell, storhet som med opassande framgång kan stöta på kvinnliga studenter. Jag erinrar mig den kvinnliga student som berättade att han hade fått en direkt sexistisk uppvaktning av en mycket känd amerikansk fotokonstnär. Framgång föder möjligheter men det här var ett tag sedan och den här konstnären har nog bytt strategi. Lite mjukare, lite vänligare, lite mer feministiskt. Man kan inte annat säga än att feminismen är en effektiv skapelse av det patriarkaliska samhället.

Strategier handlar också om tajming. I nuläget bör man vara återhållsam med att nyansera bilden av Lavinen. Victor Malm skisserar bakgrunden till akademiskandalen utan att teckna den i svartvitt (Expressen). Det blir inget direkt fällande domslut vilket många förväntar sig.

Publicerat i aktuellt i konstvärlden, politik | 4 kommentarer

2477: Utan logik i Kassel

Medan vi inväntar nästa medieskandal med åtföljande upprörda röster och uthängningar i släptåg skall man inte glömma bort konsten. En intressant bok har kommit i svensk översättning i år, Enrique Vila-Matas (spansk författare, född 1948) Utan logik i Kassel. Den handlar om författaren själv som har inbjudits till Documenta 2012 för att offentligt sitta och skriva några dagar. Att bildkonsten söker sig till författare är numera vanligt och i det här fallet blev det en roman med självbiografiska drag. För man får vara försiktig. Trots allt är det en roman han skriver och även om man lätt invaggas i att det är ett upplevelsereportage finns det en del saker som inte alls stämmer med verkligheten. Å andra sidan är det mycket som gör det och en del av behållningen är hur författaren uppfattar samtidskonsten. Han är inte helt obevandrad eftersom han har haft mindre samarbeten med kända konstnärer som Dominique Gonzalez-Foerster och Sophie Calle. Vila-Matas deklarerar i boken att avantgardet är borta och inga egentliga innovationer kan skapas. Däremot många intressanta och komplexa verk som han fascineras av. I boken återvänder han ständigt till Tino Sehgals This Variation, ett verk som även hyllades av kritikerna. Ett mörkt rum där det inträffade händelser för besökaren, musik, ljud, en fras, en beröring. Ett ledmotiv i boken är MacGuffin, ett begrepp som blev känt genom Hitchcocks film De 39 stegen från 1935. Hitchcock har återgett en historia om två resenärer där en av dem påstår sig ha en MacGuffin på bagagehyllan och han förklarar att det är en apparat som man fångar lejon med i Skottland. I Vila-Matas bok är det lejon i Tyskland. Det är alltså ett objekt som sätter igång ett händelseförlopp men som i sig inte har någon större betydelse. Författaren använder sig flitigt av MacGuffins när han har sina kontakter med Documentas värdar.

En annan installation som huvudpersonen i boken uppskattar var Pierre Huyghes Untilled, ett arrangemang utomhus med skulptur, bikupa, avfallshögar och två hundar, en med ett av sina ben rosafärgat. Också detta verk blev kritikerhyllat och är alltså ett exempel på samtida kvalitetskonst på allra högsta nivå. Huvudpersonen tillbringar en natt i installationen och möter på morgonen hundarna. Det är nog ett stycke fiktion men fungerar väl för att underbygga den problematiska romangestalten som lider svårt av kvällsångest och har svårt att sova.

Inledningsvis trodde jag att de beskrivna konstverken fanns i utställningen. Jag blev mycket nyfiken på ett verk av Bastian Schneider, The Last Season of the Avant-Gards. Installationen skulle innehålla en ofullbordad målning ett slag vid Smolensk under andra världskriget. På staffliet fanns en inskription från Martinus von Biberachs gravsten: ”Jag lever och vet inte hur länge/ jag dör och vet inte när/ jag reser och vet inte vart/ jag förundras över att jag är glad”. Installationen och konstnären är författarens uppfinning men Biberach är en reell författare som verkade på 1500-talet. En annan sak som också överraskade mig var uppgiften om den 85-årige portugisen Antônio Jobims verk inspirerat av Salvador Dalís filmmanus Babaouo. Här tar fantasin fart, den chokladälskande 85-åringen äter lunch med curatorn Carolyn Christov-Bakargiev och hennes assistent Chuz Martínez på restaurang Osteria och sjunger för dem med inlevelse fadon Não quero amar. För att sedan försvinna spårlöst några dagar (han skall vara känd för att ständigt bli borta). “Konstnärens” verk inleddes med ett annat musikstycke, en sardana, Per tu ploro.

Åtminstone är musikstyckena befintliga i sinnevärlden som ni kan konstatera nedan:

Men det mesta är “korrekt”. Restaurangen Osteria existerar liksom kinarestaurangen Djingis Kahn där författaren utgör en installation. Liksom en liten scen utanför biografen Gloria där man annonserar för Mikael Håfströms film Shanghai.

Boken är värd att läsa och den ger underlag till att fundera på samtidskonstens position.

Publicerat i Böcker | 1 kommentar

2476: Skönandarnas svåra tid

Litteraturen som konstform är inte vad den har varit. Det skrivs ständigt nya romaner men det är numera en given form som ständigt upprepas. Nya berättelser är vad man kan erbjuda. Men det går att odla historien och de tunna trådar som poesin alltfort kan spinna. Dessutom har man filosofin.

Svenska Akademien är en sådan eterisk plats. Upphöjd i den litterära konsten. Vackert nog i sig men under den senaste tiden har den världen brutit samman. Den nu så kände Kulturprofilen har organiserat kulturevenemang som lovordats för sin höga kvalitet. Motiveringarna för hans kungliga medalj åberopar bland annat att man genomfört en uppläsning av Marcels Prousts På spaning efter den tid som flytt. Det krävs en del för att fullt ut kunna njuta av detta verk i sju volymer. Sensibla poeter varvade med sina dikter och det framfördes klassisk musik. Men allt detta ger inget pluskonto på den nota som nu har lagts fram. Att personer med inflytande använder sig av sin position är det inte mycket att säga om. Det är oundvikligt. Men den uppförandekod som skönandarna har tillämpat är det verkliga problemet. Inget vet exakt vad som har försiggått objektivt och det är tveksamt om rättsväsendet kan fälla några domar. Sensmoralen torde bli att byta taktik. Redan 1528 utkom Boken om hovmannen av Baldassare Castiglione. En skrift som tydligen inte har varit föremål för högläsning bland de vittra i sällskapet. Det är också möjligt att kulturmannen varit mer organisatör än skönande.

I varje fall är skadeglädjen stor och mördande som man kan läsa i två artiklar i Expressen.

Emellertid kan man vara säker på att patriarkatet inte faller. Det är vårt kulturkapital och allt vi har kommer därifrån. Men det är inte längre nödvändigt att det upprätthålls av just män. Det går lika bra med selleri.

Publicerat i politik | 9 kommentarer

2475: En mästare som kom tillbaka

Jaja, utrensningarna är ständigt attraktivt nyhetsmaterial. Idag åkte Heimerson ut från Aftonbladet. Han råkade trampa snett i värdegrunden.

Det finns annat att uppmärksamma och jag vänder mig igen till konsten. Idag hade jag en visning i Davids samling i Köpenhamn. Huvudnumret är den islamska samlingen, den håller världsklass. Emellertid ligger den utanför min kompetens och jag koncentrerade mig på en annan höjdpunkt, nämligen Vilhelm Hammershøi. Denne målare som levde mellan 1864 och 1916 är känd för sin sparsmakade stil. Han hade stora framgångar under sin livstid men blev under större delen av 1900-talet ett marginellt inslag i dansk konst. Han var ju inte modernist. Vändpunkten kom på 1980-talet då intresset sköt fart och han har nu hamnat i en position som en av dansk konst allra största. Även i internationella sammanhang är han eftersökt och de större museerna vill mer än gärna ha en Hammershøi. I förra veckan såldes en av hans målningar för 6,2 miljoner dollar på Sotheby’s i New York. De målningar som attraherar mest är hans interiörer från hans hem i Köpenhamn. Målningen kan ses här. Hans hustru sitter vid pianot med ett bord i förgrunden. Konstnärens palett är begränsad och jag skulle gissa att hans färger är blyvitt, umbra, ljusockra och bränd terra. En besökare har vittnat om att hans palett bestod av tre små klumpar av grå nyanser.

Vermeer finns i bakgrunden som inspirationskälla men Hammershøi undviker allt anekdotiskt innehåll. Ser man på den här bilden är den också lite besynnerlig. Hans hustru Ida har alltså satt sig vid klaveret men tycks ha dukat fram en måltid som består av två tomma tallrikar och ett fat med smör. Det går inte riktigt ihop som en skildring av något utanför konstnärens måleriska behov och hans stränga begränsningar. En del av målningarna i Davids samling kan ses här.

Publicerat i om utställningar m m, politik | 54 kommentarer

2474: En opolitisk betraktelse om grönt

Politiken har dagligdags showtime men jag hoppar över den för att istället skriva något om grön färg vilket efterlystes i kommentarerna.

Grönt brukar anses som ganska svårt att behärska. Det rör sig då om landskap där grönt förekommer i många nyanser och där detaljerna är otaliga. En del konstnärer använder inte färdiga gröna utan väljer att blanda. Det är inte så komplicerat. Kadmiumgult och coelinblått (man kan alternativt ta pariserblått i mycket små mängder eftersom den färgen är väldigt stark) ger en starkt vårgrön färg som oftast blir lite för mycket av det goda. Man kan dock få mera dova färger med ultramarin och kadmiumgult, eller ännu dovare med ljusockra (och här kan man gå vidare med liknande färger som guldockra och obränd sienna. För att få fram mörka nyanser går det naturligtvis att blanda in komplementfärgen rött vilket dock är lite slöseri med en dyr färg. Andra sätt är att använda umbrafärger. Bränd umbra kan blandas med ultramarin och sedan kompletteras med den ljushetsgrad man önskar med ockra.

Emellertid finns det ingen anledning att inte utnyttja befintliga gröna färger. Grundfärgen för grönt är smaragdgrönt men har idag i stor utsträckning ersatts av phtalogrönt. Mycket stark färg som sällan kan användas utan omfattande blandning. Ljusa gröngula nyanser kan man få fram med en liten mängd av denna och en stor mängd av citrongult – eller om det skall vara lite dämpat, ljusockra. Smaragdgrönt/phtalogrönt kan naturligtvis bearbetas med jordfärgerna för en stor variation av gröna nyanser. Själv tar gärna sap green som är mindre intensiv och lite mindre blå. En del konstnärer är förtjusta i grönjord som är en brunaktig grön, svag färg. Lätt att blanda även i ljus kulörer. Det är inte alltid kadmiumgula färger ger rätt blandning. En möjlighet är att använda neapelgult (som är en av mina ständiga färger). Neapelgult är lite problematiskt eftersom den förekommer i många nyanser, man får leta upp den som passar. Kromoxidgrönt behöver man inte så ofta men det är en bra färg till blandningar där man inte önskar ett blåaktigt grönt. En fördel med kromoxid är att den kräver relativt olja och kan därför användas i den undre skikten. Man skall inte göra för stor affär den saken men följer man boken skall man börja med oljefärger som har låga oljekrav och sedan fortsätta med sådana som kräver mycket olja. Gör man inte det kan det bli sprickbildningar eftersom de oljekrävande absorberar ovanliggande skikt. Men det är numera sällan någon bryr sig om detta. Och det brukar gå bra ändå. Ett sätt att komma undan alla sådana problem är att måla allt i ett svep ”a la prima” men det passar förstås inte alla.

Gröna nyanser dyker också upp i porträttmålningar. När man skall dämpa färger är den vanligaste vägen att göra det ultramarin. Då hudfärger innehåller ljusockra blir det en dragning mot grönt vilket man kan observera i många målningar. Det går att manövrera sig ur detta genom att ha lite krapplack i hudfärgen men det är en svår balans.

Publicerat i konstteori | 9 kommentarer

2473: När samhällsmarkörer saknas

Det är inte alltid så lätt för värdegrundsbaserade kritiker att förhålla sig till de klassiska verken om de inte har omvandlats enligt rådande politiska infallsvinklar. Gunilla Brodrej har sett och hört Rossinis Askungen och där fanns ingenting att bena upp dagens problem med (Expressen). Hon tycker ändå att det kan få för sig men höjer ett varningens finger: ”naiva berättelser som klätts i odödlig musik och framförs av de yppersta sångarna. Och inget fel i det, men det kan vara bra att påminna om det för ibland uppstår en helt omotiverad respekt för genren.” Ja, det är bättre om den rätta åsikten är med. I alla fall tycker hon också att det finns ett litet behovsmotiv: ”sagostund för fullvuxna. Och kanske är det just det vi behöver just nu. En som slutar med att godheten segrar. Utan en enda problematiserande samtidsmarkör.”

Hur skall man förhålla sig till detta besvärliga problem? Det är ju så att de flesta berättelser är tämligen enkla och man kan kalla dem för naiva om man vill. Men vad de betyder blir en sak för betraktaren. Vill man se på Askungens problematik är det inte svårt att ge den en samtidsmarkör. Här har vi någon som trakasseras svårt men som får sin upprättelse. Det är synnerligen aktuellt och vad som återstår i upprättelserna är om de har varit tillräckliga. Där ligger sakernas tillstånd som de ser ut idag. Inte nog med upprättelse eftersom det vore bättre att förändra hela världen till en harmonisk enhet där alla är lyckliga. För att skapa en sådan värld måste man ha en ideologi som är universell men då vi lever i en mångkulturell och postmodern värld där det inte finns några godtagbara universella värden är det inte lätt att navigera.

Ett par konstutställningar som jag har besökt vilka inte heller berör aktuella samhällsproblem. Leif Eriksson ställer ut på Galleri Rostrum i Malmö. För de flesta är Eriksson inte känd trots att han är en pionjär inom avdelningen Artist’s Books. Och inom konceptkonsten. Han har dessutom skrivit in sig i den svenska konsthistorien med sin kritik av Max Walter Svanbergs manipulerade grafik. Det ledde till en rättsprocess om upphovsrätt vilken Eriksson till slut vann. Ett viktigt prejudikat skapades. På utställningen visas böcker, objekt och projekt. Dessutom hans självporträtt som Rauschenbergs get. Sevärt!


Leif Erikssons böcker och självporträtt

Galleri Estetica i Malmö pågår galleriets sista utställning. Och den visar en nestor i svensk konst, Gerhard Nordström, en målare som fortsätter intensivt med sitt måleri trots att han har passerat de 90. Han kan sin sak och är man intresserad av måleri är det givet att man skall se den. Nordström arbetar i en stor tradition från impressionisterna och Cézanne. Han kan det där med att hantera de besvärliga gröna färgerna. Jag stötte på en av hans gamla elever (Nordström var lärare på Forums målarskola) och hon berättade att de inte fick använda gröna färger utan blanda själv. Man får väl anta att Nordström följer den devisen. Han använder t o m pariserblått som är en besvärlig sak att handskas med. Med ultramarin, gult och ljusockra skapar han sina landskap. Ibland med inslag av jordfärger och rött.


Landskapsmålning av Gerhard Nordström

Publicerat i om utställningar m m, politik | 7 kommentarer