Den här helgen invigdes Kalmar Konstmuseum. Dit kom också kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth (jag passade på att tacka henne för regeringens övertygande medverkan i mitt senaste konstprojekt – hon replikerade att hon utan framgång föreslagit statministern att kulturdepartementet kunde ta hand om den hotade) för att invigningstala och berätta om hur viktigt det är med konstens som utmanar och förändrar samt att alla får vara med.

Byggnaden är övertygande och responsen den rätta. Kalmarborna har delats i två läger vilket betyder att museet lever. Mer om museet kan man läsa här.

På fotbollssidan har Kalmar haft stora framgångar, toppar allsvenskan och vann påpassligt och förkrossande över kulturministern favoritlag Djurgården. Hennes tal inföll innan matchen och hennes förhoppningar om framgångar kom alltså alldeles på skam. Arkitekterna har däremot varit helt okänsliga för stadens sportsliga framgångar. Färgsättningen pekar i en helt annan och överraskande riktning. Vinken är nog så tydlig, svart och gult, AIK, istället för rött och vitt. AIK:s supporterklubb Black Army brukar (eller numera brukade) kasta bananer på Djurgårdens målvakt (se min text om detta, en text som troligen innehar det svenska rekordet i antal kommentarer).

Något tycktes fördolt i denna komplexa fråga och jag började undersöka konsthallens inre. I utställningen Retro (av museichefen Klas Börjesson) fann jag, inte helt oväntat, en banan instucken i en minimalistisk skulptur.

I varje fall har Sverige fått ytterligare en plats för internationell samtidskonst. Ännu är antalet sådana offentliga institutioner relativt begränsat. Självfallet finns de i Stockholm, Göteborg och Malmö. Vidare i universitetsstäderna Uppsala, Lund och Umeå. Andra orter är Borås, Linköping och Helsingborg. Möjligen skall också Östersund och Visby (i varje fall tidigare) räknas dit. Jag kan ha missat något och är tacksam för eventuella kompletteringar.

Nu alltså Kalmar, en utmaning för en relativt liten och perifer plats samt med en publik utan större erfarenhet av samtidskonst. Curatorn Martin Schibli har i varje fall försökt att finna en vad man kan kalla för bred & smal-lösning. Swetlana Heger (1188) visar ett projekt om rökning, Smoke (Liberté Toujours); projektet tillhandahåller ett interaktivt rökrum i två delar, en för män och en för kvinnor. Rökarna uppsökte genast denna kabin dock utan att respektera det föreslagna genusperspektivet. Strängt taget är projektet inkorrekt med tanke på all ovilja som finns mot rökaren. Röken som samlas i rökrummet har endast en väg ut och det är när dörrarna öppnas. Rummet utanför luktar alltså rök, något som kan motiveras med att det passar in i projektet. Däremot har inga klagomål kommit från rökallergiker. Det kan mycket väl vara så att tobaksrök + konst är ett sätt att lösa problemet.

Den israeliska konstnären Guy Ben-Ner (2051) visar sin video Stealing Beauty. Succén som är inspelad när konstnären och hans familj våldgästat IKEA-butiker i olika delar av världen. Jag har skrivit om den tidigare.

I parken har Daniel Segerberg, ung svensk konstnär i Berlin, byggt upp skulpturer av trärester.

Onekligen är det en imponerande start för ett nytt konstmuseum. Man skall emellertid komma ihåg att invigningsutställningar, vilka brukar gå av stapeln med en generös inställning till kostnaderna, är en början. De stora svårigheterna ligger i att skapa ett kontinuerligt program och att etablera en publik både lokalt och internationellt.

Kalmar Konstmuseum i svart och gult

Interaktörer i Swetlana Hegers installation

Guy Ben-Ner, Stealing Beauty videostill

Daniel Segerbergs Teleport

Berlinbiennalen, vad blir det av den? Rikard Ekholm har skrivit om den i Magasin 1, en artikel som kan vara värd ett stycke uppmärksamhet. Jag skall dock ärligt säga att den inte tillhör hans bästa, men den skiljer sig från alla andra genom att han vill något annat:

”Att det vore fel att ge sig på en verkspecifik kritik vid ett besök på årets Berlinbiennal blir tydlig. Hur ska en kritiker i denna kakofoni kunna isolera ett verk och därefter kritisera det? Det går bara inte. Det är inte ens rimligt att försöka. Då har man faktiskt missat poängen med en biennal där enskilda konstverk är sammansatta för att bygga en helhet, ett tema eller en ideologi. Vad är det då Berlinbiennalens curatorer har gjort – vad är helheten?”

Stora ord när han läxar upp samtliga sina kollegor som valt att utföra verkspecifik kritik och därtill lägga några funderingar om helheten. Som man alltid gör. Sophie Allgårdh i SvD har t ex skrivit på det sättet. Först faller hon för Berlinmuren och Laumanns film om Fru Berlinmur. Det är lätt hänt och hon är inte på något sätt ensam om att kasta sig över det. Hon följer upp med Katerina Sedas relationella projekt och den staketmur hon uppförde i Skulpturparken. Slutligen anger hon att biennalens underströmmar handlar om civilisationskritik. Civilisationskritik är detsamma som en generaliserad socialkritik. Det har valsat runt i konstvärlden under flera år och man kan fråga sig vad det tjänar för ändamål. Konstnärerna, unisont med kritikerna, klagar lätt över världens tillstånd.

Ekholm menar att Berlinbiennalen inte kan fångas eftersom den har ett löpande program som förändrar den.

Jag tror inte det så komplicerat. Den förlösande egenskapen hos varje biennal är att det mesta kommer att glömmas bort. Utan någon större saknad alldenstund den orienterade känner igen det mesta som variationer på i tiden gångbara idéer.

Emellertid skall man inte bortse ifrån att konstens primära uppgift är att producera singulariteter, alltså det som står i strid med diskursbildning och förklaringar. Nu är det så inrättat att singulariteter måste förankras i en begriplig kontext. Annars blir dimslöjorna alltför täta. I en utställning med relativt många deltagare är det lite större möjligheter att något oväntat kan dyka upp.

Alltså kan man, om man vill söka helheten, beskriva omständigheterna. Den här biennalen When things cast no shadow uppstår inte i något tomrum. Berlinbiennalen har sin historia och det är självklart att curatorerna är medvetna om det. Eller rättare sagt, Berlinbiennalen har sin historia som samverkar med det allmänna konstklimatet.

Låt oss se här. När biennalen rullade igång 1998 var temat staden Berlin. En ofrånkomlig tillgång som är en given refräng i alla biennalerna. Den nästa 2001 ägnade sig åt relationell estetik med mysig publiksamverkan; de 3 C:nas biennal: “connectedness”, “contribution” und “commitment”. 2004 kom den teoretiska granskningen av den urbana miljön, återigen stramt knutet till staden. Det blev lite mycket av den goda teorin och när det var dags igen 2006 kunde man förvänta sig en klar kursändring. Så fick vi On mice and men, ett litterärt tema med stor frihet. Som brukligt spökade stadens historia och den utställningsdel som placerades i den tidigare judiska flickskolan blev ett vällustigt objekt för både konstnärer och kritikerkår. Samtidigt underströks trenden om ett friare förhållande till socialkritiken.

Hur går man vidare i denna historia? 2008 är man inte längre förtjust i ett tydligt statement från curatorernas sida, man har, i varje fall för tillfället, slutat att formulera sig. Därför låg det nära till hands att det skulle vara fria tyglar. Och som kontrast till den föregående strök man välkända namn och satsade på huvudsakligen ospelade kort. Även detta ligger i tiden och profilerar redan ett antal biennaler. Den ofrånkomliga interaktiviteten dyker upp i de pågående tilläggsprogrammen som alltså skapar en biennal som, men egentligen bara i teorin, kontinuerligt förändras. Där har vi helheten. Och så naturligtvis förhoppningen att en eller annan singularitet skall springa fram och fånga ett särskilt intresse. Vill man ha ännu mera helhet är det bara att sammanfatta de talrika texter som har producerats.

Varje biennal hyser självfallet en önskan om att förnya den rådande situationen i konsten. Det händer någon gång men man kan praktiskt taget bortse från den möjligheten. Biennalen, med alerta curatorer, kommer att kunna visa var landet ligger, låt oss säga att i bästa fall bekräfta det man inte var helt klar över. Den mest lyckade av Berlinbiennalerna är förmodligen den föregående. Då var ett litterärt tema, ett icke-statement, rimligt nytt.

Ekholm skriver: ”Att på något sätt kunna ge ett helhetsperspektiv på biennalen är därför omöjligt om man inte bor i Berlin. Sannolikt kommer en sådan helhetskritik aldrig att dyka upp. Det är nog inte önskvärt på grund av omfångsskäl. En fullständig biennalkritik skulle landa på en sådär 100 000 tecken.”

Här har vi frågan om vad Berlinbiennalen är för något. Och man får nog utgå ifrån att den kvardröjande bilden är den som skapas av kritiker och andra under öppningsdagarna tillresta. Enligt rutinerna är man klar med biennalerna när besöket har gjorts och texter och åsikter levererats. Det är inte praktiskt möjligt att få konstvärlden att stanna kvar och komma med nya överväganden. Bor man i Berlin kan man säkert finna en del intressant material i den pågående verksamheten men inte ens det kommer att förändra det gällande intrycket.

Vissa, få, biennaler blir omvärderade. Efter att ha funderat på saken kan konstvärlden komma med nya ställningstaganden. Whitneybiennalen 1993 och Documenta X 1997 är sådana exempel. Men de är inte många och det finns ingenting som tyder på att den 5:e Berlinbiennalen skulle ha sådana potentialer.

Kilian Rüthemann: Stripping. Det sägs att det skall handla om ett omvänt Förintelsemonument, alltså en kommentar till stadsmiljön.

Så skall vi inte glömma att Rasmus West som ibland lämnar en kommentar på den här sidan har varit i elden med performance på Madefestivalen i Umeå. Vi får hoppas på att han har tillfälle att informera oss närmare om vad som försiggick.

Några notiser i det alltfort pågående dramat.

Det blir inget uppförande av musikalen Dogs enligt de planer som förelåg. Planen var att uppförandet skulle äga rum den 29 maj i Charlottenborg konsthalls mezzaninvåning. Arrangemanget verkade rimligt ur flera synpunkter. Jag, tillsammans med konstnären Fredrik Axwik hade fått positiv respons från konsthallschefen Bo Nilsson. Vi inspekterade lokalen får två veckor sedan och det enda som tycktes återstå var att göra en formell anmälan om tidpunkt. Mezzaninen kan bokas via konsthallens hemsida enligt ett vad det tycks ganska fritt system. Den 29 maj var inte heller uppbokad. Emellertid framkom det att en konstnärsgrupp skulle genomföra ett projekt under sommaren från juni. Vi förhörde oss om det fanns något tidigare datum. Men det gjorde det inte, man åberopade att det pågick en inventering.

Vidare framkom att sommarprojektet skulle pågå augusti ut och jag kom då med förslaget att uppföra musikalen den 11 september. Mitt intryck, trots allt bollande fram och tillbaka, var att det handlade om att finna en tidpunkt.

Flera journalister har fortlöpande förhört sig om tidpunkten för musikalen och när de kontaktade mig idag meddelade jag att saken verkade vara klar. Konsthallschefen hade dock en annan uppfattning och blev mycket irriterad över att medierna hörde av sig. Han skrev kort och koncist följande meddelande till mig:

”Jaqg ær inte intresserad av att bli en del i din massmediastrategi. Jag ær intresserad av konst och inte spektakel. Du kan se detta meddelande før vad det ær. Jag ær inte længre intresserad av att hærbergera Dig hær på konsthallen.”

Så var det med den saken. Vi vet nu att konsthallschefen är konstintresserad. Men också att det finns undantag.

Vidare har idag inkommit svar till de tre personer som anmält Eslövs kommun till JK. I november i fjor genomfördes Eslövbiennalen. Jag var inbjuden och skulle bygga en träskulptur. Kommunen avvisade mitt deltagande med hänvisning till risken för kravaller.

I sitt svar till anmälarna ger Göran Lambertz och Thomas Hedstrand kommunen rätt ur synpunkten yttrandefrihet:

”Den omständigheten att Lars Vilks först bjöds in till den aktuella utställningen för att senare refuseras gör att det finns anledning att fråga sig på vilken grund som kommunen fattade beslutet att inte tillåta honom att delta.

Av anmälan framgår att Lars Vilks vid tiden för utställningen var mord¬hotad med anledning av den s.k. Muhammedteckningen. Anmälarna har vidare anfört att skälet för att inte tillåta Lars Vilks att delta i utställningen var att kommunen inte ’vågade’ det. Det kan därför på goda grunder antas att kom¬munen av säkerhets- och ordningsskäl inte tillät honom att delta i utställningen.

Anmälarna har visserligen anfört att Säpo gjorde bedömningen att det inte förelåg någon fara att låta Lars Vilks delta i utställningen. De har menat att man därför kan ifrågasätta kommunens bedömning i saken. Den omständigheten att kommunen gjorde en annan bedömning än Säpo innebär dock inte att kommunen kan anses ha agerat osakligt eller partiskt. En utställningsarrangör måste i en situation som den aktuella anses ha ett ganska fritt spelrum för egna bedömningar.

Sammantaget anser jag att det inte har framkommit något som tyder på att kommunens syfte med att refusera Lars Vilks från den aktuella konst¬utställningen var att inskränka hans yttrandefrihet. Det finns därför inte tillräckliga skäl att granska saken närmare.”

Med andra ord kan en kommun besluta som den vill utan att behöva redovisa några skäl. Fast jag tror att JK i första hand var intresserad av att bli av med den här frågan. Vissa problem vill man inte ha.

Slutligen kan det meddelas att det trots allt tycks bli så att de beramade teckningarna kommer att ställas ut. Enligt framskridna planer skall de visas på konsthallen i Luzern i Schweiz och där ingå i en utställning som handlar om risker: ”Art is always a risk”.

Detta kommer att ske i början av september.

Mezzaninen på Charlottenborg där musikalen Dogs inte kommer att uppföras

Hur var det nu Baudelaire skrev i Les curiosités esthétiques? Bland annat detta: ”..något som är tusen gånger farligare än borgaren nämligen den borgerliga konstnären som har uppträtt för att ställa sig mellan konstnären och geniet…”

Vilka växlar man än vill dra på det romantiska geniet ligger det något i konceptet. Idag har vi den välorganiserade konstnären som framträder som kreativ och duktig, miljömedveten och politiskt korrekt. Nog så väsentligt för att få till en framgångsrik karriär är, som Roberta Smith betonar i NYT, ”a consistent product”. Ett tips alltså: en väl sammanhållen produkt.

Som sagt är konstnärerna flinka och kammar vanligtvis hem kritikerns välvilja. Cristina Karlstam (UNT) har sett Bonniers konsthalls Facebookutställning ”Tips” och är entusiastisk. Men, menar hon, det är för tidigt att ropa hej: ”Och som sagt: kanske blir det först i backspegeln om några årtionden som vi likt utställningen på Moderna museet (som behandlas i en kommande artikel på kultursidan) verkligen får sin på vår samtid”.

(Utställningen på Moderna är förmodligen den italienska tillbakablicken.) Det glittrar i dessa rader en trosvisshet om konsten och samtiden. Först när tiden gått kan vi uppfatta vad som var vår egen tids konst. Jag skulle snarare satsa en peng på att det som sker är att vi skapar denna historiska samtid senare. Den utdestillerade samtidsandan har aldrig existerat.

Det stora projektet Konst som forskning fortsätter på våra konsthögskolor. Idag fick jag årsboken från Konsthögskolan i Bergen och det klingande temat var konsten som en ny kunskapsväg. Texterna är fyllda av fladdrande seminarieterminologi där jag tvingas läsa ett otal ”fokusera” och ”dialog”; norrmännen är värre än svenskarna i det avseendet. Och så har skolan definierat vad konstnärlig forskning är för något:

”…dekker kunstneriske prosesser som fører fram till et offentlig tilgjengelig kunstnerisk produkt. I denne virksomheten kan det også inngå en eksplisitt refleksjon rundt utviklingen og presentasjonen av kunstproduktet.”

Tron på att det finns särskilda konstnärliga processer lever kvar. Den tanken har varit med sedan företaget inleddes för ett 10-tal år sedan. Summerar man det hela handlar konstnärlig forskning om att forska om hur konstnären gör när de gör sina konstprojekt. Om de har lust och tid kan de också kommentera sitt konstforskningsarbete. Allt för att vinna det officiella erkännandet från den riktiga forskningen. Är det någon som vill gräva lite mer i saken kan man besöka skolans hemsida och bekanta sig med sensuous knowledge och dylikt.

Konstvärlden har inte visat något större intresse för konst som forskning. Istället bråkar man i Artforum (tyvärr inte i den digitala versionen) om fjolårets Venedigbiennal. Ansvarig curator för den internationella utställningen var Robert Storr. Han kom hyggligt undan i första omgången men kritiken har växt och har alltså nu fört till avancerad verbal slagväxling. En sammanfattning kan man få här. Summa summarum är att biennalen har fått sänkt betyg. Documenta i fjor blev nedskriven av kritikerna men torde inte sjunka mer än så; den kan till och med ta sig lite under de kommande åren eftersom den kan ses som ett intressant men mindre lyckat experiment.

Hur duktiga konstnärerna än är har de allt svårare att leverera något mer än vad man kan förvänta sig. Sinziana Ravini är i GP djupt besviken på årets Berlinbiennal, grått är det och nästan allt har hon antingen sett förr eller så är det poänglöst. Gabriel Kuris (1268, mexikanare, utbildad i London) garderobskulptur är hon emellertid belåten med, här stötte hon på något som hon inte trodde var konst:

”Det är inte varje dag man går in i ett konstverk utan att veta om det. Jag ser fram emot den dag jag går in i en biennal utan att veta om det, en biennal som vågar både välja en riktning, följa den och stå för den.”

Ravini är inte ensam om denna i och för sig rätt hopplösa tanke på att det bästa konstverket är det man inte märker. Idén kan vara tilltalande initialt men det måste avslöjas som konst ganska snart om inte hela poängen skall gå förlorad.

Som jag redan berättat har Berlinbiennalen fått ett relativt vänligt bemötande. Sämst har det varit i Sverige. I Norge beskriver Ketil Nergaard på Kunstkritikk den som ”sympatisk men lite tråkig”.

Samtidskonsten har svårigheter med att förnya sig. Men enligt kritikerna är det mesta som görs trots allt bra nog. Alla är väldigt duktiga just nu, den borgerlige konstnären är en exemplarisk världsmedborgare.

Konsten kan numera bokstavligen dö. Se här.

Gabriel Kuris garderob, Items in care of items på Berlinbiennalen

Den norska konstvärlden företer vissa skillnader gentemot den svenska. Norge har t ex fenomenet Odd Nerdrum som saknar motsvarighet på den svenska sidan. En annan företeelse är Paul Grøtvedt, konstnär och konsthistoriker med stark populistisk inställning och ytterst negativ till konceptuell konst. I det här fallet är den norska egenarten att Grøtvedt får utrymme i tidningsspalterna och att han producerar böcker som används i en vulgär kritik av samtidskonsten. I Sverige skulle han ha blivit helt marginaliserad. För att få en inblick i Grøtvedts förvirrade värld kan man läsa Kjetil Røeds recension av hans senaste bok.

Går man lite längre tillbaka i tiden kan man fundersamt erinra sig 1995 och Statens Kunstakademi i Oslo. Mot akademiets önskan införde utbildningsministern Gudmund Hernes en ny ordning i skolan med två nya professurer i ”figurativa tekniker”. Ministern höll också ett anförande för akademiet där han förklarade den konsthistoriska bakgrunden till beslutet. Det slags ministerstyre skulle innebära en fullständig skandal i Sverige men sådant går för sig i Norge.

En mediepopulär populist är Tommy Sørbø, NRK:s konstexpert, som i fjor gav ut boken Søppel där han ger en grovt tillyxad satir över samtidskonstens spektakel. Här ett par belysande recensioner i Aftenposten respektive Bergens Tidende. Han anser att konstens frihet är en farlig utveckling. Under sommarens filosofifestival i Kragerø skall jag få nöjet att debattera med honom.

Christer Eriksson frågade om det finns något i medierna om mitt framträdande på Jomfruland i Kragerö, Telemark. Inte vad jag vet. Mitt anförande var en inledning till ett konstprojekt på denna vackra ö. För att komma dit krävs en timmes färjtur. Jag hade svårt att tro att det skulle komma någon större publik men det gjorde det. Om en månad går Kragerö filosofifestival igång, där jag också kommer att vara med, och då blir det nog mer uppmärksamhet från medialt håll.

Jomfruland, den långsmala öns västsida

Jomfruland, östsidan

I Norge har också Vestfossens Kunstlaboratorier öppnat. Jag deltog i fjor, i år har jag skrivit den inledande katalogtexten. Ytterligare info här.

Det blir ett litet mellanrum i skrivandet; jag gör ett framträdande i Kragerö, Norge i morgon. Program.

Herrarna Rådberg och Helje har förtjänstfullt kommenterat gårdagens text om Winckelmann och estetiken. Jag är fullständigt enig med dem om problemen med den institutionella konstteorin. Den säger inte vad konsten handlar om eller vad den skall handla om. Sedan är det en annan sak att det knappast finns någon sådan teori. Dickies teori läcker som ett såll och Danto slår ifrån sig varje gång man nämner honom i samband med teorin.

Den spekulativa estetikens företrädare, likväl som essentialister, är hur som helst inte så ovanliga. Den 10 maj kommer professor Richard Shusterman till Moderna Museet. Det skulle glädja mig om någon av ovannämnda debattörer har tillfälle att övervara arrangemanget och bekräfta min väl underbyggda uppfattning att vi kommer att få mer spekulation än estetik den eftermiddagen. Shusterman skall tala om konst och religion. Han menar (Art as Religion: Transfigurations of Danto’s Dao, 2006):

”In replacing religion as the locus of spirituality, art has absorbed the diffuse mass of displaced religious feelings, attitudes, imagery, and rhetoric that secular society has banished from its critical consciousness but that still maintains a strong grip on our unconscious and affective life that largely governs our habits of feeling, taste, and even thought. This inheritance of religion’s meaning and fervor is a key part of art’s enduring power, even today, despite recent decades where its avant-garde aggressively repudiated piety and beauty by concentrating defiantly on the difficult, the irreverent, and the disgusting.”

Vi kan nog räkna med att Shusterman kommer att berätta historien om hur han läser Dantos konstteorier som en berättelse om det sakrala (The Transfiguration of the Commonplace). Antagligen får åhöraren lyssna till hans något överraskande liknelse mellan Moses Burning Bush och Warhols Brillo Boxes. Det är också sannolikt att han kommer att visa en bild av några rostiga oljefat:

Dessa oljefat skänkte Shuster en stor upplevelse när han studerade Zen i Japan. Han undrar om de är konst. Han svarar själv på denna fråga genom att säga att enligt den institutionella konstteorin är de det inte, men bland de talrika estetiska program han har utvecklat finns den pragmatiska estetiken som inte håller så strikt på formerna:

“Were those transfigured drum cans art? Though clearly not part of the institutional artworld, they were just as obviously part of an installation work of deliberate design aimed at providing experiences that could be described as meaningful, thought-provoking, and aesthetically provocative. And the deliberative design of this installation suggests that it was obviously “about something” (a condition Danto deems necessary for being art).

I think a pragmatist aesthetic could permit this possibility”

Mest känd är nog Shusterman för sin somaestetik vilket betyder en kroppsbetingad estetik, den sinnliga upplevelsens grundläggande betydelse, något som han har hämtat från John Dewey och vidareutvecklat. Somaestetiken finns i tre kategorier: analytisk, pragmatisk och praktisk.

Shusterman har i varje fall en sak gemensam med Danto. Båda ser konst lite här och var utan att behöva anstränga sig. För övrigt är det alltför många som gör det: Vips, så är konsten där, igenkännbar genom…ja, den är ett estetiskt uttryck.

Konsten har inga goda förutsättningar för att bli någon religion. Möjligen för Shusterman och några till i konstvärlden. Vetenskapen är ett långt bättre alternativ, fotbollen inte att förglömma.

Det är också troligt att Shusterman kommer att underhålla sin publik genom att tala om Rafaels målning Transfigurationen (1519-20) med vilken han kommer att ställa frågan om det religiösa innehållet kan samsas med den estetiska konstreligionen som kan avläsas samtidigt.

Rafael: Transfigurationen

Enklast kan man säga att varken oljefaten eller Transfigurationen ursprungligen är konst i vår mening. Transfigurationen har onekligen blivit utnämnd till konst och Shusterman anstränger sig omedvetet för att åstadkomma samma omvandling med sina oljefat. I det senare fallet kan man räkna med att konstvärlden inte kommer att bekräfta hans förslag.

Är estetiken en död sill? Antagligen är det så om man avser den särskilda konstestetiken som tidigare utgjorde konstens egenart. De tendenser till ett förnyat intresse i samtidskonsten för estetik är något annat än den som på allvar tar sin början med Kant. Även före Kant fanns det ett ingående intresse för estetik. En av pionjärerna från den tiden är Johann Joachim Winckelmann. Hans skrift från 1755, Tankar om imitationen av de grekiska verken inom måleriet och skulpturen (Daidalos), översattes i fjor av Sven-Olov Wallenstein.

Wallenstein är som bekant trött på den institutionella konstteorin och vill hellre ägna sig åt den spekulativa estetiken, alltså att ur det klassiska arvets estetiska filosofi finna för samtidskonsten användbara konstteorier. Jag tror inte att det finns mycket att hämta, ur den synpunkten är estetiken en död sill. Däremot kan den leverera ett avgörande material kring konstens uppkomst. Wallenstein skriver t ex att det förmodligen var först 1801 som ”den generella subsumtionen av alla konstarterna” sammanfattades och då av Friedrich Schlegel. Inte ens detta datum kan sägas vara konstens födelse, för att vi skall kunna tala om en sådan krävs att idén är förankrad och spridd, att det finns en institutionell praxis. Det skulle dröja ytterligare några decennier innan en sådan etablerades.

Winckelmann skriver alltså inte om ”konst” i denna bemärkelse. Hans texter rör sig främst om måleri och skulptur. Men framför allt handlar det om den grekiska antiken som han såg som ett ouppnåeligt ideal. Han avvisar inte senare perioders konstnärer, men måttstocken är grekerna som på praktiskt taget alla punkter är kulturellt överlägsna. Som exempel på uttalat barbari nämner han norden och inte minst Sverige. I det landet skär man ut delar av mästerverk vilka man hemfört som krigsbyten, eller använder målningar för att täppa till fönsteröppningar. Och de nordiska språken har för många konsonanter för att kunna tävla med den vokalrika grekiskan.

Emellertid skall man inte göra sig alltför lustig över Winckelmann. Hans ingående och livliga beskrivningar av antika och senare konstverk är ett led i det som ledde fram till den moderna konsten och estetiken. Hans skriver om den förfinade smaken och dess objekt, ett område som han vill tilldela en högre status än att enbart vara ett nöje för Europas bornerade överklass.

Men det är inte fråga om den särskilda och överskridande estetik som senare skulle bilda förutsättningen för konst i vår mening. För Winckelmann befinner sig bildkonsten i ett underläge eftersom den inte kan röra sig med begrepp. Detta bör avhjälpas med allegorin, men den skall inte vara alltför tydlig utan besitta det djup och de hemligheter som han tycker sig finna i den grekiska antiken.

Det estetiska är alltså för Winckelmann den fördjupade smaken som har sin ouppnåeliga förebild. Efter Winckelmann skulle estetiken bli särskild, konstestetiken blev sig själv nog och tilldelades uppgiften om att förmedla de mest inträngande ontologiska sanningar, vägen mot det absoluta. Med modernismen fick estetiken ett socialt och politiskt program, överskridandet som en del av samhällets omvandling. Clement Greenberg bidrog med hypotesen om perfekta målningen, konstens slutstation. Sedan gick det åt skogen med estetiken och när den idag återkommer i postproduktionen är den reducerad till att visa sig som formgivning eller kommentar till konsthistorien.

Emellertid är det en stor uppgift, som ännu knappt är påbörjad, att rekonstruera hela den västerländska idén om att det skulle finnas en särskild konst som vilar i det estetiskas sköte. Där har Winckelmann sin plats, entusiasten som i den nämnda skrifter levererat sitt mest berömda uttalande:

”Det allmänna kännetecken som utmärker de grekiska mästerverken är till sist en ädel enkelhet och en stilla storhet, såväl i hållning som i uttryck.”

Wallenstein har skrivit en initierad efterskrift. Stilmässigt torde hans grävande i den tyska metafysiken ha satt sina spår. Den tyska filosofin har smak för långa meningar med många bisatser. Jag kan inte låta bli att citera detta lilla mästerstycke, knappast oklart, men långt:

”Att hans rekonstruktion av antiken, som med stor polemisk kraft skiljer sig från den antikvariska lärdomens faktaansamlingar, ständigt oscillerar mellan normens universalitet och den historiska föränderlighetens irreducibla kraft ska emellertid inte bara uppfattas som ett spänningsförhållande mellan tradition (norm) och modernitet (relativitet), utan också som ett föregripande av en grundstruktur i hela den estetisk-filosofiska moderniteten: förlusten av idealet och modellen öppnar en ny dynamik och rörlighet, samtidigt som denna alltid hemsöks av misstanken att det estetiskas emancipation också innebär en förlust, en hotande nihilism mot vilken de nya estetiska utopierna endast kan vara ett högst tvetydigt botemedel.”

Resultatet av den ”postproduktion” som Winckelmann anbefallde har inte imponerat alltför mycket på eftervärlden. Hans särskilda favorit var eklektikern Raphael Mengs, här hans omöjliga, men intressanta, Parnassen (ca 1751), den store Apollon omgiven av de musicerande och glatt dansande muserna samt deras moder. Winckelmann ger Mengs följande betyg:

”Inbegreppet av all beskriven skönhet i antikens figurer uppväcks i de odödliga verken av herr Anton Raphael Mengs, förste hovmålare för kungarna av Spanien och Polen, den störste målaren av sin tid och kanske också för de följande. Han har likt en Fenix som väckts ur den första Raphaels aska för att för att lära världen skönhetens konst och för att i detta uppnå de högsta mänskliga krafterna.” (Geschichte der Kunst des Alterthums, 1764)

Monumentet på Möllehässle Camping, Arx4, är nu avslutat. Men det kommer att bli mer skulptur innan hela projektet är klart. Här är i varje fall några bilder.

Översikt Arx4

Detaljer: Vanitas

Detaljer: Ängeln med den skadade vingen vandrar med Bockstensmannen, till höger artefaktfragment från Jungfruöarna.

Först idag fick jag veta att jag tilldelats ett pris i Denver. Ni kan lyssna på Rich Ormans podcast här.

Den som är intresserad av kritisk granskning av politisk islam kan få veta mer om en kommande konferens här. Allt är dock på tyska.

Jag fick också ett litet brev från ”fnafen” idag:

“How much you Know about prophet Mohammad?

you should be careful about this person .. because there is a hard punishment wait you from God!”

Fördelen med ett sådant hot och ett sådant straff är att verkställigheten låter vänta på sig. Med största sannolikhet mycket längre än längst.