2355: Värdegrundsinspektörer

Vad vore dagens liv och kiv om vi inte hade våra värdegrundsinspektörer. Dessa kan måla skräckens välde utifrån nästan ingenting annat än spiken i soppan (”Allas lika värde”). En intressant representant för denna verksamhet inom konstområdet är Kritikern Frans Josef Petersson. Han vill att konsten i första hand skall manifestera det som han saknar: ”en större medvetenhet om att alla som på något vis tar del av samtidskonsten också måste förhålla sig till idén om en modern, öppen och heterogen samtida kultur. Det ligger i konstens själva begrepp. Att enbart exploatera detta estetisk-politiska idékomplex för egen vinning duger inte, oavsett om man är gallerist, curator eller konstnär. Alla måste ta ansvar för ett fortsatt fritt kulturliv, vilket idag betyder att mobilisera ett aktivt motstånd mot de mörka krafterna som rycker fram i politiken.” (Kunstkritikk)

Vad som ”rycker fram i politiken” är Sverigedemokraterna och Moderaterna. Om konsten manifesterar mot detta lär det inte bli mycket till opinionsbildning om man inte tror på konstens övernaturliga kraft. Jag skulle nog mena att om det finns en kulturfara är det snarare att konsten blivit alltför homogen och att det finns en benägenhet att konst skall tjäna bestämda politiska syften. Han skriver också att det i konstens själva begrepp ligger att ”förhålla sig till idén om en modern, öppen, och heterogren samtida kultur”. I konstbegreppet ryms mycket och just detta har väl sina förespråkare men det är inget monopol. Som jag brukar säga: Konst kan inte vara något annat än våld, grymhet och orättvisa. Även det ryms inom ”själva begreppet”. Men det är klart, för en värdegrundsinspektör får det bara finna en konst som skall styra allting.

Petersson skriver också om de politiska krafterna inför vilka han fasar: ”Målet är att främja nationalismen och motarbeta idén att alla kulturer har samma rätt att existera inom landets gränser. Utgångspunkten är idén att vissa utom-europeiska kulturer skulle vara mindre värda än den svenska.”

Tja, man får nog säga att det finns gott om utomeuropeiska kulturer som på intet sätt kan rekommenderas. Jag förstår att Petersson lever i en värld av postmoderna relativiseringar kombinerat med moraliska pekpinnar. Det har pågått rätt länge och har antagit komiska former. Det är dags för lite radikalare grepp. Och en del pragmatiska. Den nationella konsten bör t ex stärkas eftersom den annars försvinner. Ingen annan än svenskarna har intresse för det som sker i Sverige. Vill man göra all konst internationell blir det inget kvar av det som produceras i landet eller av svenskar som är verksamma i utlandet. Petersson klagar över att det inte har blivit någon nordisk gemenskap som man såg under 90- och 00-talen. Vid den tiden hade man gemensamma intressen att utveckla de postmoderna idéerna. Nu behövs inte längre något nordiskt för det. Varje land har nog av sina egna ansträngningar att producera intressant konst. Att hålla sig uppdaterad i vad som sker i Danmark, Norge och Finland på samma sätt som man naturligt följer med händelserna i Sverige kräver ett mycket stort konstintresse.

Publicerat i Konstkritik, konstteori, politik | 5 kommentarer

2354: Kvartal

Jag hinner med en del artiklar och en sådan har precis publicerats i tidskriften Kvartal. Det är en fortsättning på en tidigare artikel i samma tidskrift och handlar om konsten i Sverige.

Publicerat i Konstkritik, konstteori | 3 kommentarer

2353: Ett hakkors i konsten

Samma visa som alltid. Vi har fått en ytterligare upplaga av ”konst som upprör”. Den här gången är det intressantare än vanligt eftersom de upprörda inte minst tillhör konstvärlden. Konstnären är Valandstudenten Emil Carlsiö som uppför en skulptur i form av ett hakkors utanför Sjöfartsmuseet i Göteborg. Hakkorset är inte direkt synlig utan framträder endast i en viss vinkel från ett fönster i museet. (Expressen)

Vad oroar då företrädarna för dagens konstetablissemang? Jo, att det skall främja de fascistiska och nazistiska krafter som sveper fram över Europa. Man ser framför sig att extrema grupper samlas vid skulpturen och gör den till sin symbol. Och sedan den mera allmänna kritiken (SVT): ”många med judisk bakgrund kan ta illa vid sig av att gå förbi något som de vet är en svastika.” Men även en genusvetare tar illa vid sig (GP). Sammantaget får man intrycket av att konst kan åstadkomma oerhört mycket i samhället. Det finns ytterst få tecken på att det skulle ligga till på det viset.

Den heta konstdebatten leds av en upprörd Annika Karlsson Rixon på FB. Man (i dessa kretsar skriver man gärna ”en”) kan skriva på en protestlista om man (en) så önskar.

Carlsiö har naturligtvis en intention som handlar om museets handhavande av ett utställningsföremål, en hakkorsflagga som är hopvikt. Det kommer inte att spela någon större roll eftersom projektet drar igång reaktioner som kommer att leva sitt eget liv. Sedan får vi se om Carlsiö reder ut den kritik- och mediestorm han har dragit igång.

Det tycks vara så att alla är överens om att konsten skall provocera och utmana existerande gränser. När detta någon enstaka gång sker ropar även initierade personer på censur. Det är en gammal tradition.

Hakkors i konsten kan bli framgångsrikt. Vi erinrar oss Dick Bengtsson.

Publicerat i debatt, om utställningar m m | 18 kommentarer

2352: En något mera subtil rasism

Vår tids rasism är mycket annorlunda än den var 1955. Exemplet kommer från Whitneybiennalen och protesterna mot Dana Schutz målning av den mördade den unge svarte Emmett Till. Han mördades 1955 efter att ha gjort något så grovt (på den tiden och i Mississippi) att tilltala en vit kvinna. Mördarna undkom men kunde sedan tillstå mordet eftersom det inte var möjligt att bli åtalad två gånger för samma brott. Till var massakrerad i ansiktet men hans mor önskade en öppen kista vid begravningen.

Dana Schutz har målat den unge i sin kista men i mycket abstraherade drag. Konstnären Hanna Black har startat en kampanj för att få målningen avlägsnad. Hon anser att vita inte har rätt att utföra och visa sådana verk. Det är ett privilegium för svarta. Så ser alltså dagens rasism ut. Man får trots allt tala om vissa framsteg. Dana Schutz är en välkänd målare som har hållit sig i en framskjuten position det senaste decenniet.

Det här handlar om konstens gränser och den inskränkning som krävs är en rätt underlig form av censur.

Artnet

Artnet (Dana Schutz förklarar sig)

Publicerat i om utställningar m m, politik | 2 kommentarer

2351: Kontroversiellt konstarrangemang

Så var det händelsen med Londongalleriet LD50. I fjor arrangerade man en konferens ”Neoreaction” där företrädare för högerextrema ståndpunkter deltog. Galleriets ledare Lucia Diego beskriver sig själv som tillhörande den politiska mitten. Men hon tar inte avstånd Trump, en i konstvärlden otillåten åsikt. Galleriet har nu blivit hett stoff och drabbats av argsinta demonstranter som kallar det för fascistiskt och rasistiskt. De kräver att galleriet skall stängas och det verkar som om det blir så.

En provocerad Natalia Kazmierska ser mycket i det här. Nu kommer extremhögern in i konsten med sådant som hon menar inte är konst (Aftonbladet):

”Ett galleri i London har till exempel ställt ut skulpturer föreställande Pepe the frog, grodan som blivit althögerns symbol. Man anordnade också en kulturkonferens med talare som Brett Stevens – känd för att ha uttryckt beundran för Breivik.
Jag vet inte vad ni känner, men jag blir chockad. Provocerad.
Hur kan det här ens få kallas konst? frågar jag mig.”

Tyvärr är det så att Kazmierska inte är intresserad av att belysa galleriet och vilka intentioner man har haft. Hon nöjer sig med att skriva en enkel propagandaartikel.

Hur som helst är det konstteoretiskt intressant eftersom det handlar om konstens gränser. Vad man rimligtvis kan acceptera. Det här förefaller inte vara särdeles avancerat, att skapa diskussioner kring olika ideologier har varit en naturlig del av konstens verksamhet. När t ex konstnären Jonas Staal anordnade en konferens för terroristorganisationer på Berlinbiennalen 2012 fanns det inga invändningar.

Extremhögern har naturligtvis ingen möjlighet att göra sig gällande i konsten vars stränga ordningar sorterar bort det mesta som inte följer spelreglerna. Om det material som visades var egentliga konstverk eller enbart illustrationsmaterial vet jag inte. ”Fake art” är det under alla omständigheter inte. Antingen är det konst, men av ringa kvalitet, eller så handlar det enbart om att arrangera ett kontroversiellt debattforum.

Hur ställer sig då konstvärlden till detta? Kazmierska är ingen bra representant eftersom hon kan för lite och agerar efter ideologisk övertygelse. Men The Guardians rutinerade konstkritiker Jonathan Jones tar konstens frihet i försvar (Guardian).

Det brukar talas om att konst skall vara kontroversiellt och gärna provocera. Att en riktigt bra provokation alltid följs av ogillande kommentarer som ”så kan man inte göra” vet vi sedan länge.

Mer om detta:
The Art Newspaper
NYTimes

Publicerat i konstteori, om utställningar m m, politik | 7 kommentarer

2350: Provokationer, polis och fortkörning

“Provocations are like a Molotov cocktail. They only work one time out of ten, but when it works it can also be dangerous for the arm that is throwing it. It’s the price that has to be paid. I once had a trio of sculptures hanging from a tree in Milan that were vandalized. What I like about the public response is that it’s totally unpredictable. There’s just no way to anticipate it.”

Det menar konstvärldens provokatör nr 1, Maurizio Cattelan. Så är det, men under förutsättningen att provokationen inte kommer i en given kontext där intresset redan har samlat sig. Peter Springare skrev ett inlägg på FB om att ”förinta alla de vänsterextrema journalister som förpestar debatten med sina abnorma agendor” Att tillgripa ordet ”förinta” även i metaforisk mening är tämligen självklart en provokation av största mått och en flod av kommentarer har sett dagens ljus. Det går ju utmärkt att svara med lite lök på laxen som Oisin Cantwell gör i Aftonbladet. Han lyckas få in Goebbels och Breivik flankerade av Hitler och Åkesson. Man kan tycka att Springare varit klumpig men det är möjligt att han inte är någon genomtänkt stilist. Om han å andra sidan ville sätta fart på ruljansen så kan det räcka med ett sådant verb. Springare ger en replik i Nyheter Idag.

Det uttalas att Springare är en belastning för poliskåren. Angående belastningar kan man finna åtskilligt stoff i Hanne Kjöllers bok En svensk tiger från 2016. En både sorglig och upprörande bok om poliser som mobbas av kollegor och ledning. Jag läste den med stor behållning men en detalj gjorde att jag plötsligt fick ett visst tvivel. Hur objektivt är det här materialet? Hur mycket vill Kjöller genomföra sin tes om omänskliga delar av poliskåren? En av texterna handlar om en polisaspirant som hamnar i stora svårigheter efter en fortkörning: ”Hon polisanmäls för att ha kört i 180 km/timmen en eftermiddag i rusningstrafiken i centrala Malmö. Hon dömdes i tingsrätten utifrån ett polisvittne. Men SVT har kontrollerat hans vittnesmål, bland annat genom att provköra sträckan, och har kunnat visa att uppgifterna inte bara är otroliga, utan omöjliga.”

Händelsevis råkar jag veta lite mer om det här fallet. Man kan nog inse att det inte är lätt att köra omkring i centrala Malmö i rusningstrafiken i 180 km/timmen. Men händelsen inträffade på motorvägen utanför Helsingborg. Kjöller har slarvat med källorna, hon kunde ha sett i förundersökningsprotokollet som är citerat i Avpixlat.

Så lätt kan tvivel sås när man upptäcker oriktiga uppgifter.

Publicerat i politik | 164 kommentarer

2349: En laddad Whitneybiennal

Whitneybiennalen i New York har under senare år förlorat mycket av sin tidigare status. Det hänger samman med att New Yorks och USA:s betydelse i konstvärlden har minskat. Och att biennalen har varit ägnad åt enbart amerikanska konstnärer. Den senare restriktionen har man lättat på genom att öppna den för konstnärer verksamma i USA.

Men i år är intresset mycket stort för biennalen. Man kan anta att den även kommer att få internationell uppmärksamhet. Anledningen är inte svår att räkna ut: Trumpeffekten. Man kan ju förvänta sig att biennalen skulle vara sprängfylld med politiskt orienterad konst. Menså är inte fallet. Biennalen är planlagd före valet och curatorerna har valt att hålla fast vid den linjen. Just detta har ett särskilt intresse. Kritikerna får ana sig fram till konstens möjliga avtryck av tidsandan (det finns några mer direkta inslag men de är få). New Yorks eminente kritiker Jerry Saltz kallar fyndigt biennalen för den första och sista Hillary Clinton-biennalen, men han är i övrigt förtjust och finner utställningen vara den vinnande vägen till en politisk konst: subtil, anad. (Vulture)

Balansen mellan vad kritikerna vill se och vad man rimligtvis kan dra ut ur verken är en intressant fråga. Förmodligen är det så att med den politiska laddning som nu finns i USA skulle det mesta av i övrigt relevant konst kunna uppfattas som politiskt aktuell.

“’You can feel it in the air we breathe,’ curator Mia Locks writes in her essay for the Whitney Biennial 2017 catalog. The suffocating change she calls out covers the ’ongoing violence against people of color at the hands of police,’ the ‘hate-fueled mass shootings in Orlando and Charleston,” the “polarizing rhetoric of Donald Trump,’ and the eyebrow-plucking anxiety accompanying the new normal—a raw current of “social tension so thick it coats the throat.’”
(artnet)

På curatorers vis kan man anlägga tolkningsramen och naturligtvis passar den väl in. Konstnärerna har förmodligen inget emot det. Curatorerna har självklart följt en rättvis fördelning angående kön och etnicitet. Dessutom har ett antal konstnärer från andra länder blivit inbjudna (det har bara skett en gång tidigare, 2006).

Vad som annars är anmärkningsvärt är att måleriet har fått större plats: 14 av 63 konstnärer, vilket är mycket i dessa tider då måleriet brukar vara knappt 5 % i ambitiösa utställningar.

Bildspel från utställningen: Artnet.

Trump är nu på gång att dra in bidragen till NEA. Ett rent symboliskt drag eftersom det handlar om små pengar. Rätteligen protesterar en lång rad konst- och kulturpersonligheter men det lär inte imponera på Trumpen. (artnet)

En helt annan sak. För den som vill läsa en sammanfattning från lördagens konferens finns en sådan skriven av ordförande Mikael Jalving (Jyllands-Posten).

Publicerat i Biennaler | 21 kommentarer

2348: Uppblåsbart och värdegrund

Ai Weiewei ligger i med sitt flyktingprojekt. Nu kan alla konstälskare glädja sig åt att det också finns uppblåsbara båtflyktingar. De kommer att visas på en utställning i Prag. Problemet med Ai Weiwei är att han inte precis är nyansernas mästare. När han engagerar sig tar han i så det knakar. Estetik och tolkningsutrymme är helt och hållet bisaker (Praguemonitor).

Igår nämnde jag begreppet värdegrund. Det kan vara på sin plats att påminna om konstens värdegrund något som jag har nämnt vid åtskilliga tillfällen men inte uttalat som den fasta värdegrund på vilken konsten vilar: Våld, grymhet och orättvisa. Denna överskridandets värdegrund är kanske inte direkt något för konstnärer som vill skina ikapp med solen. Det kan t o m verka cyniskt. Men man skall komma ihåg att konsten rör sig i det fiktivas värld och är i första hand riktat mot sig själv och dess rådande normer.

Publicerat i konstteori, om utställningar m m | 21 kommentarer

2437: Kommittén i Köpenhamn

Igår var det sålunda Lars Vilkskommitténs seminarium på Christiansborg, inbjudna av Henrik Dahl från Liberal Alliance. Temat var konstens gränser. Två av deltagarna kom från Norge. Redaktör Hilde Sandvik vars stora intresse numera är att öka det nordiska samarbetet. För den sakens skull har hon skapat ”Broen”. På hemsidan kan man läsa om hennes deltagande i Köpenhamn. Och Jon Eirik Lundberg, ledare för Laesø konsthall, dessutom författare, filosof med mera. Hans Hauge är en välkänd profil som nyligen har kommit med en bok om Martin Heidegger.

Mitt eget anförande handlade om hur konstvärlden är konstruerad och vilka gränser som finns mellan dess olika skikt och vad som gäller där. Jag kom då in på begreppet ”värdegrund”. När jag uttalat detta fick jag omedelbart förnimmelsen av att publiken inte riktigt förstod. Jag vad därför ordförande Mikael Jalving att översätta det. Det blev fortfarande inte begripligt och senare fick jag veta att värdegrund är ett unikt svensk begrepp som fortfarande väntar på att definieras. Ja, vad är egentligen ”värdegrund”? Efter en smula eftertanke har jag kommit fram till att det är ett fall för den institutionella teorin: Värdegrund är det som värdegrundsvärlden kallar för värdegrund. Det kan förefalla torftigt men det är ju vad som är fallet.

Jag kom också in på det som sysselsätter mig en del: Modernismens återkomst. För tio år sedan påstod curatorn Roger M. Buergel att postmodernismen endast var en av modernismens många förvandlingar. Detta möttes med största skepsis, inklusive min, och det får sägas att hans argument inte var de bästa. Men i princip hade han något här. Postmodernismen har visat sig vara en sluten inriktning, en form av ”ism”. Modernismens öppenhet är betydligt intressantare.


Publiken


Författaren Adonis erhöll kommitténs yttrandefrihet. Hans danske förläggare Tom Ahlberg fick representera författaren och hälsade samtidigt från Adonis som beklagade att han inte kunde infinna sig personligen.


Vid middagsbordet efter seminariet.

Publicerat i Föreläsningar | 5 kommentarer

2436: Annika Eriksson på Moderna

Annika Eriksson visas nu på Moderna i Malmö. Hon är en verklig veteran som har hållit sig kvar på den internationella scenen under två decennier. På 1990-talet fick konsten en inriktning mot det sociala och, nära förbundet, den relationella estetiken. Eriksson var tidigt ute och som sagt har hon fortsatt på samma linje. Det är fortfarande det sociala som gäller i konstvärlden. Mycket av den sociala kritiken är en kritik av modernismens utopiska förhoppningar om framtiden. Erikssons multimediainstallation The Social (2017) berör detta. Hon har låtit gjuta en version av Axell Nordells lekskulptur Äpplet (som finns i Pildammsparken) tillsammans med en bild av ett foto från en barnverkstad. Tankegångarna om barn och konst har man inte övergivit men numera är det organiserat på ett annat sätt. Ett äldre arbete från 2008, Maximum Happiness, är ett annat grepp som återkommer hos många konstnärer. Förhoppningen att genom arkitektur skapa ideala förhållanden för lyckliga medborgare var en hörnsten i modernismen. Sammantaget gick det inte så illa men arkitekturens visioner kunde ändra på vilka sociala omständigheter som kunde drabba ett område. På rätt många håll blev bostadskomplexen nergångna och emellanåt fick man spränga bort dem. Erikssons video visar ett komplex från Sheffield som dystert och förfallet väntar på att bli ombyggt.

Modernismens utopiska förhoppningar kan man nog aldrig få liv i men man kan se det som en del av det moderna som idag har fått andra och mindre laddade uttryck. Sociala problem kan man naturligtvis inte undvika. Ett sätt att modernisera är gentrifiering. Erikssons bidrag till detta är bland annat videon I AM THE DOG THAT WAS ALWAYS HERE. Den gjordes 2013 och visades på Istanbulbiennalen. Den handlar om lösgående hundar som blev dubbelt hemlösa när deras vistelseort blev moderniserad. Hundarna forslades till utkanterna av Istanbul och lämnades där.

Mycket är känsligt i konsten idag. Skansen t ex är något som konstnärer undviker. Det nationella hotar. Dock inte Eriksson som är fascinerad av tid och rekonstruktion. Hon har gjort en film från Finlands Skansen, Seurasaari, där hon arbetat med två cosplayers, alltså personal som klär ut sig i tidstypiska kläder och presenterar sig som stigna ur historien (Past Lives Selectors, 2016).

Som sagt, Annika Eriksson tycks alltid komma tillbaka. På de artfactslistor som jag har visat på bloggen har hon varit med hela tiden, alltifrån 2006 och till den senaste 2016.


Annika Eriksson


Curatorn Joa Ljungberg berättar om The Social.


Varje samtidskonstnär med självaktning måste ställa upp några klassiska diabildskaruseller. Här visas djurbilder, And They Were Very Loved, 2015-17

Publicerat i om utställningar m m | Lämna en kommentar