2406: Mer om vandaliserad konst, om landart och en omvärdering

Häromdagen skrev jag att vandalisering är gynnsamt för konsten. Ett aktuellt exempel är Nicole Eisenmanns skulpturgrupp i Münster, Sketch for a Fountain. Det har meddelats att ett av skulpturgruppens huvud har slagits av. Eisenmanns skulptur har även tidigare dragit till sig intresse för sin skulptur men det är klart att en skadegörelse blir en betydande konstnyhet. Motivet och hanteringen av händelsen är väsentliga inslag. I det här fallet verkar det rör sig om en banal skadegörelse, intressantare är om det är ett resultat av ett provocerande verk, om motivet är ett riktat hat eller en politisk handling. Men det duger även med så enkla grepp som det här var fråga om. I samråd med konstnären har man beslutat att inte restaurera verket. Detta är numera vanligt. Med den konstuppfattning som råder idag är relationen till publiken en del av konsten och det gäller även skadegörelse. Betraktarnas deltagande är då väl synligt. Eisenmann är för övrigt en mycket framgångsrik (554) målare, men i dagens konst är det inte ovanligt att målare även kan sätta samman en installation vid behov.

Skulpturbegreppet är sedan länge lika utvidgat som allting annat som sorterar under bildkonstbegreppet. Men det finns en del sektioner. En sådan är Landart, konst som är platsspecifikt placerad i landskapet eller omgivningen. Man kan nog säga att det finns en relativt avgränsad Landartverksamhet med konstnärer som främst arbetar med naturmaterial och som i stor utsträckning har med sig ett avancerat tekniskt kunnande och som inriktar sig på estetiska uttryck. Den verksamheten är inte någon markant del av den internationella samtidskonsten. Ett projekt Landartprojekt som snart skall öppnas är (X)sites Kattegattleden. Att det inte är så ambitiöst kan man se på det statement som publicerats. Det är det gamla vanliga med att konstnärerna skall lära oss att se.

Lite mer ambition finns i Agrikultura i Malmö. Jag har skrivit om utställningen för Expressen. Här har vi en curator som försöker formulera sig på det sätt som man förväntar sig i seriösa sammanhang (helt lyckat blev det inte) och här gäller också att inriktningen, alltså curatorns tema blir huvudobjektet för en recensent. Traditionell landart är det inte även om man kan ana att det finns några exempel som kunde höra dig. Agrikultura vill verka för social förändring och drömmer om att påverka. Och det är upplagt för ett konstprojekt. Malmö bygger en ny stadsdel, gränsen mellan landet och staden. Man skall inte glömma den goda jorden men det gör man naturligtvis när publiken strömmar till det intilliggande köpcentret. Ingen har lyckats komma på ett bättre utställningskoncept än det som bjuds här: Att vandra i en miljö och leta efter de olika utställningsstationerna. Det har länge varit vinnande och är det än. Men det räcker förstås inte att skapa en riktigt bra utställning. Den här har sitt odlingskomplex men har problem både med visualitet och med syftet. Men den är ändå värd ett besök. Erik Sanners Marskrater är inte oäven med all sin järnoxid (som målare tänker jag omedelbart: Bränd terra di Siena, Caput Mortuum, transparent järnoxid):


Erik Sanner: Martian Weed and Pest Utility Research.
Sanner har skapat en krater för att initiera det marsianska ekosystemet med vattentornet som UFO. Här tillsammans med curatorn Amanda McDonald Crowley.

Slutligen en lite annan sak. Lars O. Ericsson omvärderar Huntingtons bok om The Clash of Civilisations (SvD)

Publicerat i om utställningar m m | 5 kommentarer

2405: Omvärdera i sommartorkan

Svenska Dagbladet har en sommarserie som handlar om omvärderingar. Turen har nu kommit till konsten, mera specifikt, musikkonsten eller snarare konceptualismen. Musikkritikern Sofia Lilly Jönsson omvärderar John Cage berömda 4 33´ , dvs 4 minuter och 33 sekunders tystnad (1952). Dock rör det sig om alternativa ljud, alltså det som hörs under den förmenta tystnaden.

Jo, det var på sin tid radikalt och innovativt och var en del i konstens utvidgade estetikbegrepp. Jönsson är dock missnöjd med verket. Det har gett upphov till trista efterapningar, skriver hon utan att namnge vilka. Därigenom blir det inte riktigt seriöst. Det går ju inte att upprepa Cage verk men väl att göra andra koncept. Om det sedan blir något av detta avgör naturligtvis musikvärlden. Jönsson borde ha visat var den stor för det är helt avgörande. Hon avfärdar dock väldigt mycket ospecificerat som t ex tolvtonsmusiken. Den fanns långt före Cage och har väl levererat åtskilligt som kan försvaras. I den postmoderna världen är för övrigt allt möjligt, även traditionell musik och klassisk skolning. Och vidare sammanfattar hon sin omvärdering:

”För även om John Cage inte var först med idéerna om tystnad, eller ens om tyst musik, lyckades han blixtbelysa konceptet om så kallade musikaliska ljud i ’4:33’. Genom att göra idén om ingenting till ett verk och framföra det enligt konstens alla regler, iscensatte han sagan om kejsarens nya kläder och fick oss att applådera i decennier.
Om hans syfte var att avslöja oss så var det rätt genialiskt, jag måste erkänna det. Mjag en om det bara gällde det där om icke-tystnaden var det med tanke på följderna kanske inte värt det. Trots sin lågmälda framtoning har ’4:33’ gett mycket skrik för lite ull.”

Att ta till kejsarens nya kläder brukar inte vara bra. Det konceptuella förhållningssättet till konsten är ingen löjlig gest utan en genuin riktning som kan visa en femtioårig historia med många intressanta bidrag, varav ett stort antal är konsthistoriskt bekräftade klassiker. Det är nog så att Jönsson är ett par nummer för litet för att kunna hantera kulturredaktionens krav på omvärderingar till varje pris.

Publicerat i konstteori | 10 kommentarer

2404: Kulturdepartementets handlingsplan

Kulturdepartementets handlingsplan för att försvara det fria ordet har en del intressanta uppgifter. Först och främst vad som oroar departementet: ”Andelen i befolkningen som är positiva till mångfald har minskat med 10 procentenheter mellan 2014 och 2016 enligt Mångfaldsbarometern (2016) som Högskolan i Gävle har genomfört.”

Om man inte är för mångfald ökar polariseringen och därmed risk för att större åsiktsmotsättningar. Men strängt taget är detta bara en smaksak och helt förenligt med den demokratiska åsiktsbildningen.

För bildkonstnärerna meddelas ”att nästan en tiondel har varit utsatta för våld, stöld, eller skadegörelse av verk. Ofta handlar det om egendomsbrott, t.ex. i fråga om offentlig konst. ”Det hade varit intressant att få en specifikation av detta. Men det förefaller som om huvudproblemet är att offentliga verk blir vandaliserade. Det är inte så trevligt, men å andra sidan skall konsten vara trevlig? Vi må betänka det som handlingsplanen berättar om konstnärerna:

”Konstnärer granskar, prövar, ifrågasätter och utmanar genom konsten. De bidrar därmed till att upprätthålla ett demokratiskt, vitalt och öppet samhälle. /…/ För att kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund måste den konstnärliga friheten säkras.”

De fyra vackra verben får här förstås i sin svagare form, alltså att det rör sig om utmaningar som teoretiskt sett skulle kunna uppröra någon. Men det sker naturligtvis ibland att konsten utmanar. Flera gånger om året t o m, men med tanke på antalet konstnärer är det fråga om en sällan skådad aktivitet. Givetvis är detta ytterst centralt för konsten som helhet men man skall som konstnär akta sig för att ta på sig oket att utnyttja den konstnärliga friheten. Det kan sluta med exkludering och i Sverige även fängelse. Under alla omständigheter är ”hat & hot” eftersträvansvärt för den som tar konsten på allvar. Och i viss utsträckning även våld. Ett vandaliserat konstverk är betydligt intressantare än ett ovandaliserat.

Publicerat i politik | 5 kommentarer

2403: Det politiska och politik

Identitetspolitiken får förmodligen ses som en ersättning för en mera allvarligt sinnad politik. Vänsterflygeln ställer alltid upp när det ges något tillfälle att ventilera den mångkulturella frågan Inte oväntat kom en salva om ”barnboksmobben” från Martin Aagård (Aftonbladet).

Det förefaller som att en ideologisk ståndpunkt menar att vi alla är lika. Och om vi inte är det skall vi låtsas. Särskilt bör normfolket justera sitt beteende så att ingen skall bli påmind om att inte tillhöra den inte alltför upphöjda normen, alltså den vite västerlänningen och numera även den vita kvinnan. Tillmötesgående i den politiska korrekthetens tecken kan förefalla sympatiskt och generöst men problemet ligger i att den historiska skuldbördan inte kan nollställas. Skillnaden mellan den historiske förtryckaren och den förtryckte upphävs inte av symboliska gester i identitetspolitiken. Ju mer det strävas efter upprättelse och kompensation desto mer bekräftas skillnaden mellan normen och dess utmanare. För samtliga gäller dessutom att normhållarens moderna samhälle är en gemensam grund, något alternativ finns inte.

Hade det inte varit ett inslag i identitetspolitiken hade förutsättningarna varit gynnsammare: Vilka är de egentliga problemen och har vi några politiska alternativ? Vänstern har inga förslag til nyordning och har blivit grundligt omkörda av populisterna. Men samtidigt blir populisterna allt mindre pejorativt populistiska. Demokrati handlar om att skaffa sig röster och vinna gehör.

Tills vidare kan vi nöja oss med att fortsätta pseudodebatterna kring identitetspolitiken. Garanterat livade debatter.

Publicerat i Projekt | 48 kommentarer

2402: Att visa den politiska märkesvaran

Det hör till om man känner sig tvungen att utropa sin tilltro på den rätta identitetspolitiken. Fredrik Svensk skriver om skulpturutställningen i Münster (Aftonbladet) och kan inte låta bli:

”Var tionde år sedan 1977 har framförallt amerikanska och europeiska män och några kvinnor presenterat nya platsspecifika verk.”

Det är det här med att låtsas vara historielös. Hur konsten och konstvärlden såg ut 1977, 1987 eller 1997 är något annat än när den postkoloniala eran vältrat sig in och från sina håll kräver retroaktiv upprättelse. Men man måste inse att den intressanta diskussionen och förnyelsen av skulpturbegreppet fanns inom de gränser där konsten har utvecklats mest intensivt. Helt självklart att man främst finner västerländska konstnärer som företrädare. Redan i utställningen 1987 (den mest betydelsefulla av Münsters bidrag) fanns det några icke-västerlänningar med. De var visserligen inskolade i Europa och USA. Men så får man komma ihåg att hela postkolonialismen också är en västerländsk inskolning av utomeuropeiska konstnärer som skall lära sig att tänka och göra rätt för att kunna företräda det som konstvärldens elit önskar.

Publicerat i om utställningar m m | 3 kommentarer

2401: Intet får rubbas i den sanna konsten

Det händer då och då att Sinziana Ravini får ett ideologiskt utbrott (Aftonbladet). Sådant sker när något går emot hennes heliga övertygelse. Den som utmanat allt det hon aktar är den här gången Lars Anders Johansson som har gett ut boken Att dansa efter maktens pipa. Johansson får kategoriseras som kulturkonservativ och det är alltså där skon klämmer.

Jag skulle tycka att även den hårdföra konstvänstern kunde visa en vilja till att diskutera med meningsmotståndare. Detta med tanke på hur dåligt konstens politisering fungerar utanför de egna leden och tillika problemen kring konstens identitet, berättigande och dess nuvarande stiltje.

Men så icke en rasande Ravini som bemöter med Johansson med kraftfulla påhopp: ”För här målas fan på väggen på var och varannan sida: Kulturbyråkrater är korrupta. Det svenska kulturarvet har sopats undan från museerna. Vi håller på att bli ett historielöst, obildat folkslag. Och så vidare.”

Ja, det är sådant som har diskuterats tämligen länge. Man skall inte överdriva omfattningen men det är naturligtvis motiverat att framhålla några välkända problem.

Efter ett par spalter kommer Ravini in på en av sina absoluta hatfavoriter, Roger Scruton, estetikern som är en hjälte bland kulturkonservativa. Scruton gillar inte de mer anslående delarna av samtidskonsten, vilket knappast kan förvåna någon. Men smaken är olik. Han tycker att Tracey Emin är degenererad och det är väl inte helt oriktigt men vad spelar det för roll? Man får tycka vad man önskar. Å andra sidan kan man inte komma ifrån att Scrutons position som försvarare av den klassiska estetiken har förstärkts. Vi får nog tänka oss att en fortsatt diskussion om konstbegreppets förändring tvingas förhålla sig till den spekulativa estetiken. Scruton är väl inte det starkaste namnet men han är ganska oförarglig. Om man inte ser rött varje gång man ser något som inte passar in i det enda tänkbara.

Slutharangen är upplivande:

”Kultur måste skyddas från marknadskrafterna, annars får vi ett aggressivt, konkurrensinriktat djungelsamhälle.

I mångt och mycket är vi redan där, men det kulturpolitiska stödet erbjuder ett rättvisare samhälle, ett samhälle där fler människor kan bedriva eller konsumera en smal och risktagande kultur. För det som är smått i dag kan bli stort i morgon och tvärtom.”

Jag tycker att man kan komma med ett bättre försvar för kulturpolitiskt stöd än det här. Det är trots allt så att kulturkonsumenterna är den bildade medelklassen och delar av överklassen. Vem som ägnar sig åt ”risktagande kultur” kan man med intresse fråga sig. Det är möjligen jag som har gjort en gest åt det hållet men å andra sidan har jag inte fått något kulturpolitiskt stöd. Och så givetvis sektionen svenskhet:

”Det är väl precis det, antar jag, som Johansson inte gillar: att kultur inte är statisk, att kanon förändras, att kulturidentiteter är kalejdoskopiska, att flera av våra starka opinionsbildare är svenskar med andra kulturella erfarenheter än den ”typiskt svenska”. Annars skulle han inte angripa Baker Karim eller Behrang Miri, som gjort så mycket för att demokratisera det svenska kulturlivet.”

Jodå vill man vara lite elak kan man, som demokratiseringsexempel, påminna om att Karims påhopp på Heberlein eller Miris justering av Tintin i Kongo. Den sistnämnda skriften har en ständig aktualitet sedan det framkommit att Botkyrkas kommuns bibliotek ej censurerat densamma utan blott bränt den gamla och införskaffat en uppdaterad nyutgåva.

Publicerat i Böcker, politik | 30 kommentarer

2400: Försvunnen konstindian

Vem får vara indian? Det kan man sannerligen fråga sig när man följer ordväxlingen kring konstindianen Jimmie Durham (artnet). Durham, en högt rankad konstnär (94) och alltjämt högaktuell. Han har under många år gjort sig gällande i konstvärlden som den synnerlige intressante indianen. Men så nu detta totala förnekande från hans egen stam som tydligen inte alls är hans egen stam. Stammen finner det orättvist att så mycket intresse samlas kring Durham när det finns andra konstnärer med rätt ursprung. Det lär dock inte hjälpa. Inte för att någon, inte ens de mest renläriga, skulle åberopa social konstruktion (i dessa fall gäller stränga raslagar) utan för att det är svårt att rubba en så stark position som Durhams. Han klarar sig nog även om han visade sig vara en fakeindian.

Publicerat i om utställningar m m | 6 kommentarer

2399: På sitt sätt kontroversiellt

Det kan bli så att ett konstverk blir starkt kontroversiellt utan att konstnären och konsten blir inblandade. Graffitikonstnären Pärra Andreasson (jag känner honom sedan lång tid) fick i uppdrag att måla tre stora porträtt. De avmålade var kriminella från Fittja. Målningen placerades offentligt och motiverades med att den skulle tjäna som förebild för ungdomen. Det verkar lite märkligt och det är det också som framgår av den här artikeln i Expressen. Där kan man också läsa att Edda Manga och Mattias Gardell har försvarat den med hänvisning till ”alla statyer i Östermalm som hyllar kungar som för flera hundra år sedan gjorde sig kända för tortyr och korruption.” Sådant har man hört ofta, den historiska dimensionen brukar förnekas.

I varje fall är det så att det inte rör sig om ett kontroversiellt konstverk utan enbart om placering och användning. Hade verket ställts ut i en konsthall hade det fått en helt annan funktion eftersom den då hade fått med sig en konstkontext.

Publicerat i politik | 4 kommentarer

2398: Documentalt och demonstrativt

Documentautställningen har recenserats i Omkonst av Kristina Maria Mezei. Hon lyckas med att sammanfatta de documentala aspirationerna (utan ett spår av ironi):
”Återkommande teman är kolonialismen och dess följder nu och då, kapitalismens omåttlighet, hänsynslös miljöförstöring, nyliberalt marknadstänkande och nationalism, patriarkalt förtryck, diskriminering på grund av hudfärg, härstamning, sexuell läggning och kön, krig och flykt… ja, det är en rad av våld och orättvisor som behandlas i ofta långa, visuellt och verbalt redovisande verk. Gärna som film och läsbar text men också i form av objekt och visuella referenser, citat samt som performance och interaktiva iscensättningar.”

Så kan det bli när man vill mycket. En helt annan sak är den hett diskuterade frågan om Nordiska Motståndsrörelsens deltagande i Almedalen. Bland många andra protester samlar sig 73 debattörer och kräver ett stopp (Aftonbladet). Även om man kan tycka att det bara är att kasta ut dem så har man problemet om vilka kriterier som skall gälla. Om t ex någon grupp förordar revolution skall de då förbjudas att demonstrera?

Den oro som de 73 känner sammanfattas i tre argument. Att deltagande normaliserar. Jag tror inte alls det. Om det sker en normalisering skulle det bara betyda att NMR i grunden ändrar sina ståndpunkter. Gör man inte det är man rätt och slätt omöjliga. Att de utgör ett hot mot individers säkerhet, mänskliga rättigheter och demokrati. Här blir det samma problem på revolutionsflygeln. Att kriminalisera för att göra det svårare med finansiering. Ja, även där kan det slå åt ett håll man kanske inte tänkt sig.

Publicerat i om utställningar m m, politik | 2 kommentarer

2397: När det mesta försvinner

För ett par dagar sedan citerade signaturen Inge från ett tv-program att 98 % av all samtidskonst var skräp. Skräp är väl att ta i men gallringen är hård och det mesta försvinner. I sin bok om konst och ekonomi skriver Don Thompson att det i London finns ungefär 40 000 verksamma konstnärer och ungefär lika många i New York. Av dessa 80 000 är ca 75 superstjärnor, 300 är framgångsrika med stora gallerier bakom sig. Nästa nivå utgörs av omkring 5 000 som delvis har gallerirepresentation men som är tvungna att komplettera sina inkomster med undervisning, skrivande eller understöd. Man beräknar att ca 30 000 konstnärer i London och New York går runt i städerna och prövar att få gallerikontakter. Det lyckas sällan.

Konstscenen var tidigare mycket lättare att överblicka. Antalet konstnärer, totalt sett, var mindre och verksamheten koncentrerades till tämligen klara frontlinjer. Det är inte några större problem att identifiera t ex Picasso och Matisse som ledande banbrytare liksom deras efterföljare. Och för hela 1900-talet är det inte särskilt svårt att sålla ut de intressantaste insatserna. Men när vi kommer in på 2000-talet genomgår konsten en väldig expansion och vi får tämligen plötsligt samtidskonstnärer från hela världen samtidigt som bedömningsgrunderna blir oklara. Att det blir oklart hänger samman med att innehållet, kontexten tilldelas en huvudroll. Och denna kontext bygger alltså framför allt på sociala och politiska ämnen. Som en följd av detta blir det nödvändigt att ta hänsyn till könsfördelning och etnicitet när en utställning skall ställas samman. Curatorn får en överordnad roll att hålla samman konstvärldens utspel och varje större utställning innebär en recension av curatorn. Medan konsten tidigare har aktiverat sig genom överskridande förnyelse tillkommer mäktiga hinder för att fortsätta den linjen. Curatorn kan inte verka överskridande eftersom denne är bunden vid sin roll som förmedlare och rättvisefördelare. Ett annat hinder är att institutionerna vill visa den mest aktuella konsten vilket betyder att den begränsas av institutionernas värdegrunder.

Samtidskonsten är våldsamt produktiv och det är helt uppenbart att det mesta måste försvinna. Ingen konsthistoria kan innehålla så mycket som det nu produceras över hela världen. Och för att hålla det levande måste det också bekräftas och diskuteras i konstvärlden. En del kan ändå räddas genom att man bibehåller nationella konsthistorier, dvs. verk och verksamheter som inte får plats i den internationella översikten. Eller skapar sådana eftersom många länder inte har någon tradition för västerländsk konsthistoria (för det är den som är utgångspunkten).

Sedan kan man fråga sig vilka verk och vad som skall ta plats i den internationella konsthistorien. Det är möjligt att konsthistorien, i varje fall från början av 2000-talet och decenniernas framöver kommer att skrivas som händelser. Alltså att konsthistorien blir en beskrivning av vad man har uppmärksammat. Med de stora utställningar i centrum. Vilket betyder att konsten är bunden vid att vara strängt tidsbunden.

Publicerat i konstteori | 9 kommentarer