Vilks.net

Lars Vilks konstnären konceptualisten målaren skulptören

1893: Bojkottismen

En kommentar

Alltfort och synnerligen har konstvärlden sina biennaler. Om några dagar är det dags för São Paulobiennalen, en av de riktigt gamla och inarbetade. Men det gör inte saken lättare. Curatorteamet skall komma med sitt tema och i brist på annat fick det bli ”How to (…) things that don’t exist”. Detta skall vara ”a poetic invocation of art’s capacity and its ability to reflect and act upon life, power and belief.” Det utelämnade verbet skall göra det möjligt att smidigt anpassa sig efter behov. Som alltid kan man räkna med att vad biennalens konstnärer producerar jämte curatorernas statement inte kommer utanför konstvärlden. Men en möjlighet att nå lite längre, och som rentav ser ut att bilda en smärre trend, är bojkotten. Den israeliska konstorganisationen Artis är sponsor och 55 av 68 deltagande konstnärer har signerat ett protestbrev där man kräver att Artis skall tas bort som sponsor. En sådan handling brukar bli en nyhet av lite större format än en konstnyhet. Emellertid är det en svår väg att vandra för vad är egentligen en för den internationella samtidskonsten korrekt sponsor? Pengarna kommer esomoftast från kapitalet vilket i princip är förkastligt. Och vilka länder är goda och vilka är onda?

Curatorerna har diplomatiskt visat förståelse för konstnärernas politiska ställningstagande men menar att sponsorarrangemangen nog får ses över som helhet.

På onsdag kommer jag att föreläsa om modernismens provokationer i Kultursällskapet i Ängelholm. Jag passar också på att påminna om konferensen i Köpenhamn om yttrandefriheten på lördag den 6 september.

Publicerat av Lars Vilks

2014, 31 augusti kl 20:13

Publicerat under Biennaler,Föreläsningar

1892: Barbarerna

En kommentar

Man får ju säga att SvP har lyckats hyggligt med sin valturné. Partiet är naturligtvis helt marginellt men tack vare de omfattande och våldsamma motdemonstrationerna har de lyckats med att bli synliga. De få röster de kan värva är säkert nöjda med partiets offerroll. Det måste också vara självklart att motdemonstranterna inser att de ger SvP en hjälpande hand. Likafullt fortsätter man, Förmodligen rör det sig om en rent liturgisk historia, en ritual för att markera den väckelserörelse som bärs fram av snömoset ”allas lika värde”. Barbarernas intåg.

Själv var jag på Rönnquist & Rönnquists vernissage. Jenny A. Wenhammar, konstnär och Femen-feminist är utställare och med sin inriktning blir hon en komplicerad nöt att knäcka för alla som har bestämt sig för att frysa ut R & R. Galleriet får t ex inte delta i Malmös kulturnatt senare i september. På grund av Konstfrämjandets ”värdegrund”. Tydligen är det så att även den alltför välordnade konsten behöver sina barbarer för att det skall hända något.

JennW
Målningar av Jenny A. Wenhammar

Publicerat av Lars Vilks

2014, 30 augusti kl 22:23

Publicerat under om utställningar m m

1891: Rapport med samtidsförhoppningar

2 kommentarer

I varje fall är det inte så svårt att sammanfatta konstens positioner, åtminstone inte om man ser det i stora drag. Och att det självklart handlar om samtidskonsten. Visserligen har det nyutkomna numret av Konstperspektiv rubriken ”Förbannade samtid” och man ställer där frågan om samtidskonst längre betyder något, men lika ofrånkomligt regerar samtidskonsten (alltså Den Internationella Samtidskonsten med given agenda). Å ena sidan en standardkonst oftast inordnad under något politiskt eller socialt budskap och å den andra sidan konstmarknadens högkonjunktur. Den standardiserade samtidskonsten kan i viss mån ses som en konstriktning vilken har fått ett globalt genomslag och som även sipprar ner i de mera lokala miljöerna. Att visa och engagera sig i samtidskonst är ett sätt att visa sig modern. Men det kräver också att den kan motiveras som nyttig.

I en rapport av Mikael Löfgren (går att hämta på Tensta konsthall – upp till höger BAG) argumenterar författaren för att de mindre konsthallarna har en stor uppgift, dessutom väldigt nyttig. Riktigt vad nyttan egentligen är för något är jag fortfarande inte riktigt klar över men det handlar om att konsten är ett alternativ, ett annat språk. Jag har inga svårigheter med att förstå det, problemet är hur ägnat detta språk är för en vidare publik och vilken nytta den skall kunna göra. För att visa vad man har att erbjuda avslutas rapporten med en genomgång av Adrian Pacis (rankad 272) videoinstallation The Column. Detta arbete är det inget fel på. Det är av hög kvalitet och sevärt. Problemet ligger i att göra det intressant för en större publik. Jag vill påstå att det är omöjligt. Möjligen kan man engagera en del kulturpolitiker även på det lokala planet. Ofta är det så i konstvärlden att den inte kan förstå varför dess rekommenderade kvalitetsprodukter inte når utanför de specialintresserades sfär. Jag menar att man skall vara tacksam för det. Konsten kräver åtskilligt och så skall det också vara med en så komplicerad verksamhet.

Rapporten presenteras med inledningen: ”Vad är konstens värde och går det att mäta? Vilken rytm kräver konsten för att dess potential ska kännas och kunna tas till vara?”

Vi har hört den förut. Konsten har ett värde som inte direkt kan mätas men som ändå är tämligen givet. Den skall tydligen också ha en viss ”rytm”. Och självfallet uppfylla kravet på att vara ett alternativ som fler intresserade borde veta att uppskatta. Kring frågan om konstens värde råder dock ingen enighet och vill man vara lite elak kan man framkast det gamla fundamentet om det radikala överskridandet. Just nu är problemet att överskrida samtidskonstens standardutgåvor men det har visat sig vara en besvärlig uppgift. Hur ser ett verkligt, och internt, alternativ ut?

Publicerat av Lars Vilks

2014, 27 augusti kl 21:35

1890: Kritik av omdömeskraften

21 kommentarer

Domen mot Dan Park och Henrik Rönnquist är onekligen fängslande läsning. Tingsrätten ser på bilderna och kan inte förstå Dan Parks förklaringar. Jag kan nog förstå att man inte förstår det. Dan Park är ingen pedagogisk föreläsare och det behöver man heller inte begära av en konstnär. I rättegångar är det vanligtvis så att man låter en sakkunnig genomföra presentation och förklaring av bilderna på ett sådant sätt att det blir begripligt för en domstol. Varför försvaret inte följer den linjen kan jag däremot inte fatta.

De intressanta direktiven om varför vi har yttrandefrihet fortsätter att spöka. Det är väl mer än tydligt att följande resonemang är en väldig inskränkning i yttrandefriheten. Det som yttras skall anses ”nödvändigt” och, som man sagts tidigare, ha ”bidragit till en debatt som kan medföra framsteg i umgänget mellan människor:

”Det avgörande för om gärningen ska vara straffbar är alltså om en inskränkning av Dan Parks och Henrik Rönnqvists rätt att sprida bilderna i galleriet kan anses nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Det ska därvid bl.a. beaktas om visandet av bilderna bidragit till en debatt som kan medföra framsteg i umgänget mellan människor.”

Med den inställningen kan det bli svårt att alls yttra något i fortsättningen. En annan fråga är hur fort debatten skall infinna sig. Eftersom polis och åklagare slog till några minuter efter det att utställningen hade öppnat verkar det föga rimligt att någon skulle ha haft tid att inleda en sådan debatt. Och kan man inte säga att det faktiskt har uppstått en intressant debatt som handlar om just yttrandefrihetens gränser och vad ”framsteg” kan innebära vilket får sägas vara ett framsteg i umgänget mellan människor.

Hur domstolen tolkar bilder kan exemplifieras med nedanstående. Den bild som avses är Parks ”Zigenarbrott är något gott”. Texten står skriven på ett plakat som hålls av Erland Nikolizsson Kaldaras-Columber (ordförande i romska ungdomsförbundet). Kaldaras huvud är inklippt i bilden:

”Erland Nikolizsson Kaldaras-Columber och Monika Kaldaras-Columber har berättat att de uppfattat bilden på dem som om de förespråkar brott. Bilden kan svårligen tolkas på annat sätt än att de båda utpekas som kriminella. Dan Park har beträffande bilden själv sagt att om de, eller möjligen romer som grupp, inte tycker att polisen ska få ha spaningsregister så måste de tycka att brott är bra. Härigenom är också styrkt att hans agerande skett uppsåtligen. Tingsrätten konstaterar dock att det inte är visat att Dan Park hade kunskap om att det enligt romsk sed inte är tillåtet att avbilda en levande rom endast med dennes huvud.”

Det är en märklig tolkning förstärkt med ”kan svårligen tolkas på annat sätt”. Jag skulle mena att det svårligen kan tolkas på annat sätt än att Park ironiserar över att man i reaktionerna gentemot polisens register över romer helt bortser från att det faktisk finns ett problem med nätverk av kriminella romer.

I denna härva finns det mycket att reda ut.

Hela domen finns här.

Publicerat av Lars Vilks

2014, 24 augusti kl 22:48

1889: Behovet av ovederhäftigt och osakligt

3 kommentarer

Det intressanta villkoret om att konst skall leda till en vederhäftig och saklig debatt är inte så enkelt att hantera. Ser man genom den långa historien om konstens överskridande och provocerande utspel har detta aldrig lett till något sådant. Debatterna har istället format sig till ovederhäftiga och osakliga utbrott. Dock, när tiden har gått har det kontroversiella försvunnit och då, men först då, blir det tal om något vederhäftigt och sakligt. Kontroversiell konst väcker känslor och i praktiken är det omöjligt att få någon kontroll över reaktioner som uppstår. Detta hindrar inte att man kan göra ett försök att få någon ordning på det kontroversiella. Åtminstone detta borde våra konstkritiker kunna ta fasta på. Tyvärr är det fortfarande så i fallet Park att kritikerna inte gör något försök att reda ut vad som kan vara rimliga tolkningar av de åtta bilder som fällts (av nio).

Nils Forsberg skriver (Expressen) om Parks konst: ”De bygger på rasistiska stereotyper och rör sig på skalan mellan plumpt och bara konstigt. Dålig konst är nu inte förbjuden, men när den inte bidrar till, som det heter i lagen, en saklig och vederhäftig diskussion är saken klar.
Man kan tycka det är märkligt att polis beslagtar konst, och att ett galleri går att undvika om utställningen upplevs som kränkande, samt att försvinnande få lär blir afrofober av att titta på Parks verk. Men med nuvarande lagstiftning spelar det ingen roll. Park åker in.”

Här är frågan om det nödvändigtvis måste vara den omedelbara uppfattningen av det man tycker sig se som skall avgöra hur bilden skall förstås. Jag har nämnt det tidigare: Duchamps pissoar ser ut som en pissoar. Ja, i själva verket är det en sådan. Men ändå inte eftersom han har utnämnt den till ett konstverk med titeln ”Fontän”. Och det finns en rad exempel på rättsprocesser som har vunnits genom att försvaret har kunnat visa att det som förefaller vara uppenbart inte behöver vara det.

Dennis Dahlqvist har också kommit ut ur skafferiet för att förklara Parks konst (SvT). Hans teori är att Park är en förvirrad konstnär som har fallit för den romantiska konstnärsmyten:
”Han har fallit offer för en romantisk konstnärsmyt om att konsten skulle vara fri. Men det är den inte. Den lyder under precis samma lagar och regelverk som allt annat.”

Konsten lyder naturligtvis under samma lagar som annat, men då för man också ta hänsyn till konstens egenart. Den bygger på att kunna vara mångtydig och kan mycket väl handla om något annat än det man först kan få för sig. Det är därför konstexperter brukar användas vid rättegångar. Konstsakkunniga har vid åtskilliga rättegångar kunnat tala om för rätten att man inte skall se på fel sak. Ta t ex det återkommande inslaget i kritiken av Park ”rasistiska stereotyper”. Är det bara fråga om det? I rätt många fall är det enskilda individer. Och när ”rasistiska stereotyper” förekommer, vilket är syftet? Det kan vara möjligt att konstexperterna kommer fram till att Parks verk är rasistiskt men vi kan ju inte veta det förrän saken har analyserats.

Dan Park har blivit en kvarnsten om halsen för konstvärlden. Att dess representanter förser honom med diverse invektiv och nedlåtande uttalande gör att situationen känns bekant. Så brukar man reagera när det inträffar något svårhanterligt. I det här fallet har konstvärlden lutat sig mot rättsväsendet och lagen. Det bådar inte gott. Eller, för all del, tvärtom, så brukar negationens kvalitet formuleras: Man får inte bryta mot reglerna.

Här är en dansk kommentar (Berlingske).

Publicerat av Lars Vilks

2014, 22 augusti kl 21:48

1888: Tingsrätten och konsten

16 kommentarer

Idag har vi ett stycke svensk konsthistoria. Fängelsedom mot Dan Park och dryga böter för galleristen Henrik Rönnquist. Till yttermera visso gäller fortsatt häktning av konstnären. Konstvärlden älskar att tala om konsten som ”farlig”, men någon enstaka gång gör den skäl för en sådan beteckning. Man kan bara beklaga att rättegången inte genomfördes på temat konst. Lite kultur skadar aldrig i en rättssal.

Man kan konstatera att Dan Park har återupplivat modernismens skandalföreställningar och att hans verk är tveklöst gränsöverskridande. Eftersom rättegången handlade om en utställning där Park tog steget in i galleriet är det fråga om en institutionell inbrytning. Vid detta tillfälle tänkte sig utställarna att få till stånd den ”sakliga och vederhäftiga” debatt som tidigare rättsinstanser efterlyst. Någon sådan hann det aldrig bli eftersom åklagare och polis ingrep innan konstnären hade fått tillfälle att berätta om sina arbeten. Man kan beskylla utställarna för naivitet. Att utställningen var kontroversiell torde ha varit självklart och det hade nog varit lämpligt att det redan innan utställningens öppning hade framlagts en väl genomförd diskurs på högsta möjliga nivå för att markera att utställningen var genomtänkt och motiverad.

Så blev det inte och det går naturligtvis att säga att konstnären, enligt en gedigen tradition, överlämnar verken att fullbordas i betraktarens skapande akt. Problemet var förstås att den kreativa akten som bland annat åklagaren utförde ledde till det resoluta domslutet ”hets mot folkgrupp”. Och där hjälper inte det vanliga ”så kan man också se det”.

Frågan är dock fortfarande huruvida det handlar om hets mot folkgrupp och därmed rasism. Om jag rätt förstår Parks infallsvinkel menar han att ordförande i Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa, Jallow Momodou (som dock bara är ett exempel av ett stort antal aspekter på samhället och dess politiska korrekthet), inte är något offer utan tvärtom en person med avsevärd makt uppbackad av samhällsmakten. Men då den makt han besitter är beroende av hans etnicitet och att han agerar i etnicitetens namn (åberopande sin och etnicitetens offerroll) är det självklart att en kritik av detta får en etnisk manifestation som sedan enkelt kan benämnas hets mot folkgrupp även om konstnärens syfte var något helt annat. Därmed får man säga att det handlar om yttrandefrihet: Vad är berättigad kritik och vad händer om den kolliderar med den svårhanterliga paragrafen ”hets mot folkgrupp”?

Ett par konstkritiker har krupit fram på kultursidorna. Martin Aagård (Aftonbladet) menar att det inte handlar om yttrandefrihet utan enbart om dess självklara begränsningar. Och saken har förvärrats, menar han, eftersom det konstnärliga framträdandet har fått en mera officiell prägel genom att visas i ett galleri. Ja, det brukar bli så, då blir borgarna förskräckta. Förr handlade det mest om sedlighet, idag har vi fått andra tillskott att förundras över. Aagård passar också på att understryka att när det rör sig om en större publik ”ska rättsapparaten slå till för att skydda konstens oskyldiga offer.” Så värst många offer lär det inte vara, möjligen med undantag av Pussy Riots kränkning av hela den ortodoxa kyrkans troende i Ryssland.

Mårten Arndtzén formulerar sig något mera nyanserat (SR): ”Det är satiriska bilder som bygger på rasistiska stereotyper och texter med nedsättande tillmälen som ’nigger och ’zigenare’”. ”…många av Dan Parks bilder ganska obegripliga och han menar att det finns en hel del ambivalens som gör det svårt att förstå vad Dan Park vill säga. På det sättet kvalar dom ju in under begreppet ’konst’”.

Arndtzéns uttalande är väl den hittills största ansträngningen från någon kritiker vad gäller att ta itu med Parks bilder. Men han skyndar sig att tillägga: ”i förhållande till lagen om hets mot folkgrupp betyder inte konst fri lejd.” Det är möjligt att Arndtzéns tolkning är rimlig, men det är inte mycket till analys han kostar på sig. Kanske skall det vara så att det är åklagaren som skall ha äga konstens tolkningsföreträde?

Thomas Nydahl har också kommenterat domen.

Publicerat av Lars Vilks

2014, 21 augusti kl 21:47

1887: Den politiska skönheten

3 kommentarer

”Den högsta formen för konst är: god politik”, säger den politiske filosofen och teatermannen Philipp Ruch i Berlin. Han är ledaren för en grupp konstaktivister under namnet Zentrum für politische Schönheit. Tidskriften Art har uppmärksammat gruppen med påståendet att visst kan konsten påverka politiken. Kanske är det aktionskonsten sista utpost för den här gruppens arbete visar dilemmat. Konstaktionerna blir aktioner. Visserligen kan man vara lite fyndig när man agerar och visst kan man kalla det för koncept- och installationskonst. Men priset man betalar är att agera helt instrumentellt. T ex berättar Art att gruppen satte upp en falsk hemsida för Tysklands familjeministerium och sökte familjer som skulle kunna ta emot 55 000 syriska barn. Man fick 100 frivilliga och lade fram detta för ministern Manuela Schwesig som naturligtvis fick ta hand om en ömtålig affär.

Så kan man göra och det är inga problem att kalla för konst om man så önskar. Däremot lär det inte bli särskilt bra konst eftersom konstvärlden förvisso kan ställa sig sympatisk till aktionen men knappast se något intrikat i en så uppenbart målinriktad handling. Konsten blir helt enkelt lidande eftersom det inte finns något annat än en politisk handling som skulle kunna utföras av någon som står helt utanför konsten. Konstvärlden kommer dock inte att uppfatta detta som något kontroversiellt.

Att konst som politisk aktivism som effektiv politisk handling inte har någon framtid hänger alltså samman med att konsten kommer i vägen. Reducerar man konstfaktorn (komplexitet, obegriplighet, det poetiska) till obefintlighet blir det fortfarande konst men en mager kost.

Den högsta formen för konst? Att överskrida konstvärldens uppfattningar. Skulle jag tänka mig.

Publicerat av Lars Vilks

2014, 20 augusti kl 22:35

Publicerat under om utställningar m m

1886: Frågan om konst eller inte

Ingen kommentar

Idag är det dags för lite konstgnäll om vad som är konst och inte, detta outtömliga ämne. Den som skall tilldelas ett par uppsträckningar är den väl ansedde konstteorietikern Thierry de Duve. Hans mest kända bok är Kant After Duchamp från 1998. Hur som helst har han föreläst i samband med Hilma af Klint-utställningen på Louisiana. Jag har vid flera tillfällen skrivit om de stora ansträngningar som görs för att få fart på af Klints rankingsposition. Det har gått hyggligt, den stora vandringsutställningen har gett utdelningen 1.808. Men det är långt kvar till att bli en av de abstrakta pionjärerna. I en intervju i Kunstkritikk tillfrågas de Duve om af Klints konststatus. Han svarar:

“Oh, there is no doubt that it is art… I was a little skeptical before I saw the show because of all the spiritual blah-blah around the work. But then I discovered that Hilma af Klint was a very good painter. There is no doubt that her work is art on any account. It’s painting. She was trained as an artist. You cannot discount the work simply because the motivation is a spiritual one more than an artistic one, if that’s the case, which I doubt.”

Diskussionen är ute i fel banor. Självklart är af Klints målningar konst eftersom konstvärlden med eftertryck har markerat det. De intressanta frågorna är istället huruvida hon är en abstrakt pionjär (steget före Kandinsky) och hur bra de är. Men de Duve har gett sig in på en märklig konstdefinition, en tillämpning av den institutionella teorin där en elit bokstavligen avgör om något är konst eller inte. Åtminstone under 1800-talet. Parissalongens jury kunde genom ett ja eller nej avgöra vad som var konst eller inte:

“Then, if a painting is refused because it is judged to be so bad or so scandalous that it is not identified as a painting worthy of the name, then it is deemed “not art,” because it is obviously not a piece of music or a sculpture or a poem either.”

Det här, menar de Duve, drabbade Manets Frukost i det gröna:

“With the Déjeuner sur l’herbe’s rejection from the Salon – it was at the famous Salon des Refusés – the painting fell into a limbo of sorts. It was art denied in its art quality. That is what non-art is.”

Det är nog så riktigt att salongsjuryn hade en mycket stark maktposition. Den var emellertid långt ifrån fullständig, refuserade konstnärer kunde få stöd från andra delar av konstetablissemanget. Det var också möjligt att visa sina verk på andra platser. Émile Zola var t ex en av dem som försvarade Manets målning. Det uppstår även andra underligheter med de Duves konstbegrepp. Manets andra skandalmålning Olympia antogs till salongen (och skapade en betydligt större kontrovers än Frukosten) och skulle alltså i motsats till Frukosten vara ett konstverk. Helt klart är det ingen bra idé som de Duve lägger fram. Att Parissalongens jury på formella grunder skulle avgöra vad som var konst eller är en alltför begränsad bild av konstlivet i dåtidens Paris. Trots allt var det möjligt för juryn att bedöma Frukosten som ett konstverk. Det hade 1863 inte varit möjligt om de hade stått inför en pissoar.

Publicerat av Lars Vilks

2014, 19 augusti kl 21:56

Publicerat under konstteori

1885: Kitsch, hötorg samt den gode och den onde

7 kommentarer

Peter Ekström har skrivit en bok, Okonst. Jag har recenserat den i Kulturdelen (Ekström har också skrivit svar på min kritik). Boken handlar om kitsch och hötorg men också om mycket annat. Min recension ägnar därför den huvudsakliga uppmärksamheten åt de vida områden som Ekström i övrigt ger sig hän åt. Han gör ett, enligt mitt tycke mindre lyckat, försök att sammanfatta konstteorin, han lägger uppbragt ut texten om västvärldens sekundära intresse för de utomeuropeiska bildvärldarna, han drar en lans för kvinnliga konstnärer. Han ger sig också in i ämnet juridik och konst. I den frågan menar han att konsten inte har någon juridisk särställning. Jag håller inte med honom. Det finns ett betydande antal rättsprocesser där just konsten har varit avgörande. Konsten har den egenskapen att det inte utan vidare går att avgöra vad det är man ser eller hur det skall förstås. Till detta krävs i regel kunniga representanter för konstvärlden. En ytterligare intressant aspekt är att om konstnären trots allt förlorar sin rättegång är det goda utsikter att vinsten kammas hem i ett senare skede. Carl Johan De Geer, den danske målaren Wilhelm Freddie och den österrikiske performancekonstnären Hermann Nitsch är exempel på detta.

Konsten och rättsväsendet äger just nu en alldeles särskild aktualitet i Malmö. Dom faller i Dan Park-målet den 21 augusti men även Peter Johanssons utställning på galleri Leger har fått lite juridisk vittring. Johansson valde visserligen att efter påstötning dra tillbaka Hells Angels logotyp men fallet är ändå intressant. Jag skulle tro att han hade haft goda utsikter att vinna målet om han hade blivit stämd. Och då på grund av att den ingick i ett konstprojekt. Man kan förstå att Johansson valde den defensiva linjen. Hells Angels kanske inte skulle ha nöjt sig med juridiken. Konstkritikern Carolina Söderholm (Sydsvenskan) har skrivit om saken och även blivit ännu en kritiker som uttalat sig om Dan Park. Hennes text kan sägas vara en synnerlig återgivning av konstvärldens politiska korrekthet. Peter Johansson representerar den gode herden och Dan Park är den ondskefulle. Hon ogillar att yttrandefriheten används för att kränka och trakassera. Förmodligen slår det henne inte att det är just vad den är till för. Man kan ju blott erinra sig Lars Hillersberg och tidskriften Puss.

”Peter Johansson synar däremot kritiskt just de sammanslutningar som kan sägas utöva hets mot folkgrupp, alternativt har kopplingar till kriminalitet eller där verksamheten rymmer inslag som åsidosätter alla människors lika värde. Till skillnad från Parks är detta ett arbete väl värt att ta strid för.”

Man skall med andra ord inte strida för yttrandefriheten. Inte ens om det handlar om att kasta en konstnär i fängelse. Kritikern Carolina Söderholm behöver tydligen inte ens motivera på vilket sätt Parks verk skulle vara hets mot folkgrupp. Konstnären förnekar detta och jag skulle tycka att det är kritikerns uppgift att göra sig besväret med en analys och argumentation.

Publicerat av Lars Vilks

2014, 17 augusti kl 22:12

1884: Reaktion är kvalitet

En kommentar

Hells Angels har haft synpunkter på sin medverkan i Peter Johanssons utställning på Galleri Leger. Sådana synpunkter gynnar naturligtvis utställningen. Som Mårten Arndtzén kommenterar i SR har utställningen blivit bättre. Även Dan Jönsson har hakat på i DN. För så är det med konsten, reaktioner är nödvändiga enligt den givna devisen att betraktaren med sin kreativitet skall fullgöra verket. Förvisso är Hells Angels medverkan synnerligen omedveten, men det gör inte saken sämre. För det finns två slags reaktioner, dels från allmänheten och dels från konstvärlden. Generellt sätt är negativa yttringar bättre än positiva, allra bäst om de blandas för att skapa det mest attraktiva: kontroversiell konst. Men Peter Johanssons utställning är inte kontroversiell i konstvärlden. Den är på alla sätt politiskt korrekt och konstkritikernas lovord bekräftar att de har fått vad de önskade sig.

Det finns en viss likhet med den här utställningen och Dan Parks. Skillnaden är förstås att Parks verk är en omvänd bild och att den djupt upprör konstvärlden. Men annars kan man utan vidare använda sig av Arndtzéns formuleringar som med några smärre justeringar blir så här:

Dan Park hade inte kunnat få en finare present, än den där påhälsningen från polisen och demonstranterna. Pricken över i:et för en utställning som helt och hållet kretsar kring det politiskt korrekta.
Genom att så här elegant bli kastad i fängelse och låta det fullända konstverket, visar ju Dan Park att tanken är starkare än våldet.
Så istället för att förfära, inger den här utställningen hopp. Tack för det, polis och demonstranter!

För ofrånkomligen gäller samma regler för båda utställningarna: Reaktionerna från betraktarna fullbordar konstverket.
01chardin nbKorr
Tidsbild 2014

Publicerat av Lars Vilks

2014, 15 augusti kl 21:48

Publicerat under om utställningar m m

Konst bloggar