2411: Utmanade medier

Att Trump har förklarat öppet krig mot de etablerade medierna är nog så intressant. Det borde vara att placera sig i en omöjlig sits. Även om medierna har förlorat något av sin slagstyrka är det ändå de som gäller. Trump kan fortsätta med sina vädjanden till sina anhängare och hoppas att hans påstående om att medierna är lögnare får ett genomslag. Men det är knappast troligt.

En liten fördel kan dock Trump räkna med. Genom sina utspel har han skapat en affekterad proteststorm. Den flyter också in i medierna som naturligtvis är djupt provocerade. Lätt hänt att man vill vara rapp och lustig som exempelvis Expressen som publicerade en dödsannons för ”Den Fria Världens Ledare”. Att lägga den journalistiska verksamheten åt sidan för en agitation är förmodligen inte så lyckat. Det bekräftar vad kritikerna menar att medierna sysslar med. Karin Olsson vill ha ”kamp och ett asgarv”. Så börjar vi närma oss lika goda kålsupare.

En ytterligare sak är att protesterna mot Trump i åtskilliga fall antingen går till överdrift eller blir löjliga. Medierna rapporterar glatt om ytterligheterna eftersom de har störst nyhetsvärde.

Det är det där med att tänka strategiskt och inte ogenomtänkt svara på provokationer.

Ändå bör det inte gå vägen för Trump. Det är fortfarande så att ”the media is the message”.

Publicerat i politik | 7 kommentarer

2410: Trump och konsten

Ofrånkomligt är det mycket Trump nu. Medier och politiska åsiktsbildare kan inte klaga, Trump är ett objekt som kan kommenteras i oändlighet. Alla har sin åsikt om Trump.

På konstsidan finns det oro för att Trump skall lägga ner National Endowment for the Arts, den federala bidragsgivaren till projekt och utställningar (artnet). Republikanerna har aldrig varit förtjusta i den här organisationen inte minst genom finansiering av utställningar med t ex Robert Mapplethorpe och Andrés Serrano. Saken är en ekonomisk struntsak men om det genomförs kommer symbolvärdet att bli stort och det kommer att bli ett himla liv. Trumps förhållande till samtidskonsten lär dock varken bli bättre eller sämre hur han än gör.

Som jag redan har skrivit är det inte så lätt att med konstens hjälp skapa opinion mot Trump. Karikatyrerna och missnöjet florerar inflatoriskt. Madonna kom med sitt bidrag som ju inte blir mer än en heroisk gest (artnet).

En annan aspekt har lite större intresse. Richard Prince har sålt ett av sina verk till Trumps dotter Ivanka. Men när han började tänka efter ångrade han sig och sände tillbaka checken samtidigt som han deklarerade på twitter att det inte var hans verk: “This is not my work. I did not make it. I deny. I denounce. This fake art.” (The Guardian)

Och det blir konstteoretiskt intressant. Dock ett rätt enkelt fall. Konstnärens påstående är inte tillräckligt för det krävs mer, att konstvärlden skulle gå med på det och då finna något rimligt argument för en sådan uppfattning. Det lär det inte bli. Tvärtom, verket kommer sannolikt att öka i värde och bli ännu intressantare som konstverk med hjälp av Prince konceptuella tillägg.

Publicerat i konstteori, politik | 52 kommentarer

2409: Ytterligare en akt i debatten

Det visade sig att Janouchdebatten inte alls var över. Ytterligare en skur av artiklar och yttranden har forsat fram. När det blir en sådan huggsexa landar man inom ramen för en principsak.

Dagens delikatess är naturligtvis statsministerns yttrande i saken. Han är oroad över nationens rykte. Ann-Charlotte Marteus (Expressen) har fångat upp det temat: Vår plikt att hylla Sverige. Även om det kan finnas en och annan liten skavank bör vi ständigt understryka att Sverige är föregångslandet. En stormakt och förebild för en rättvis välfärd, för allas lika värde, jämställdhet, antirasism osv.

Lotta Gröning (SvT Opinion) nämner de nationella hatobjekten Tino Sanandaji, Ann Heberlein och Katerina Janouch i en artikel som talar för åsiktstolerans. Den beryktade korridoren har fått några rollgestalter men korridoren betraktas inte med blida ögon.

Ja, det går undan. Vad har då motståndarsidan att bjuda på? Kajsa Ekis Ekman (Expressen) ger oss ett klassiskt exempel på hur man taktiskt kan bemöta Janouch. Välj ut ett svagt underbyggt påstående och lägg all kraft på att bestrida detta. Dra ut konsekvenserna så långt det är möjligt. Och den enkla slutsatsen blir: Se där så illa!

Det är givetvis inte tal om sakfrågor. Vi har att göra med tillhyggen i den här branschen. Men det hör till librettot i Le Grand Opéra.

Publicerat i politik | 9 kommentarer

2408: Konstmarknad och kvalitet

Thomas Millroth är lite indignerad över konstmarknadens värdesättning (SDS):

”Är det fel att Karin Mamma Anderssons målningar säljs för miljontals kronor på auktion? Hon är ju en fantastisk konstnär. Problemet är att hennes beundrade föregångare Torsten Renqvist inte ens kostar en hundradel så mycket. Någon skillnad i kvalitet och betydelse mellan dem finns inte.”

Kanske inte så lyckat exempel. Millroth påstår att det inte finns någon skillnad mellan konstnärerna. Enligt vem? För självklart är det så att Mamma Andersson representerar en mycket högre kvalitet än Renqvist. Hon ställer ut internationellt och har fått bekräftelse från många håll i den tyngre delen av konstvärlden. Renqvist är en svensk målare som inte bekräftas på något annat håll. Det är naturligtvis möjligt att Mamma Andersson i framtiden försvinner från den större scenen och att hennes position i svensk konsthistoria kommer att bli mindre än Renqvists. Men det vet vi inte. Att Mamma Andersson säljer bra och dyrt torde inte påverka den bedömningen på annat sätt än att den är en del av uppmärksamheten – vilken är nödvändig för att det skall bli tal om kvalitet överhuvudtaget. Millroth kommer alltså med en prognos.

Det här resonemanget är inte ovanligt och kan sammanfattas med ”egentligen”, alltså att någon menar att framtiden kommer att visa hur det ”egentligen” förhåller sig. Svårigheten med detta är att det är ytterst svårt att avgöra vilka av dagens konstnärer som kommer att bli utpekade som kvalitet. Likaledes är det inte heller enkelt att säga hur det konsthistoriska materialet står sig. Ju fler konstnärer som fyller på konsthistorien desto trängre blir utrymmet för dem som redan finns där. En del av dessa kommer att blekna betydligt eller försvinna.

Ett annat kvalitetsgrepp som brukar dyka upp när konstens kvalitet diskuteras och särskilt när man berör den för stora delar av konstvärlden förhatliga konstmarknaden är ”riktig” konst, alltså en sådan som har det ”egentliga” värdet. I sin artikel använder sig Millroth av begreppet ”angelägen”. Konstmarknadens prisexcesser skapar inte ”angelägen” konst. Här är det första problemet att avgöra vad som är ”angelägen” konst. Millroth försäkrar att det finns gott om sådan och jag undrar då hur den förhåller sig till marknaden. Normalt sett finns det en lång rad samtidskonstnärer som inte kan sorteras in under Millroths skampåle: ”lättkonsumerade, hårdlanserade, eklektiska figurmålningar eller nostalgiskt ljus”. Den stora elit av samtidskonstnärer som ägnar sig undersökningar och angelägna frågor säljer naturligtvis dyrt. Samlare som går inför det Millroth avvisar får ingen status så det gäller att köpa rätt. Och när konstmarknaden går bra satsar man på internationell samtidskonst som betraktas som hög kvalitet i avancerade sammanhang. Vi får komma ihåg att ”betraktas som” är detsamma som att det är hög kvalitet även om framtiden kan vara oviss.

Å andra sidan kan man finna åtskilliga ”angelägna” konstnärer som inte säljer speciellt mycket och som inte har något högre penningvärde. Hur klarar de sig? Stipendier, ersättningar för utställningar, priser. Men hur får man det? Genom att bygga sina nätverk och skapa de rätta förbindelserna. Man kan alltid försöka med att kontrastera det internationella med det lokala och påstå att visst är våra lokala angelägna minst lika bra som de stora internationella namnen. Men det tycker inte konstvärlden och framtiden brukar inte heller ändra på detta.

En annan sak är att ”angelägna” framgångar, alltså att en konstnär blir uppmärksammad för ett verk driver fram ett köpintresse. Ju mer uppmärksamhet desto bättre priser vilket självklart sker genom att nätverken intensifieras: Någon gallerist ser att det finns goda utsikter.

Ett verkligt intressant problem är dock att pröva ”egentligen” en gång till. I vår tid produceras det ändlösa mängder av kritikerrosad angelägen konst. Men vad i allt detta är ”egentligen” tillräckligt bra för att vara verkligt intressant? Ty det är prövande att leva i en konstvärld som konstant kan visa att nästan allting är hur bra som helst.

Publicerat i Konstkritik, konstteori | 11 kommentarer

2407: Från sidan

Vi på konstsidan kan inte annat än att betrakta dagens debattengagemang med avundsjuka. Tänk om det hade varit möjligt med motsvarande konstdebatter? Sådana har dock förekommit men de tycks för närvarande ha dött ut.

Janouchdebatten torde gå mot sitt slut (i vår tid går det undan, det är tid att spana efter nästa utbrott) men en av pärlorna är Peter Fällmar Anderssons bidrag (hd). När han drabbas av djup indignation kan han lyfta sina texter till parnassens höjder. Han lyckas med att skapa ett intressant persongalleri när han låter Furstinnan av the dark side, Ingrid Carlqvist, slå följe med SvD:s Ivar Arpi.

Det har kommit ett nytt nummer av tidskriften Bright. Man håller sig med ett populärt tema: Islam. Det skulle ha kunnat föranleda en storm av mothugg men Bright får inte så stor uppmärksamhet. I det här numret finns bland mycket annat en rad intervjuer som Anna Johansson har genomfört med ett antal asylsökande. De berättar om sina motiv och sina flyktvägar. Deprimerande, men intressanta historier om kostsamma falska pass och skrupelfria smugglare. Det förefaller som om de flesta blir förda bakom ljuset av smugglarna. De får betala mycket dyrt, utlovas bra båtar som visar sig vara färdiga för upphuggning och behandlas hårdhänt.

Medverkar gör även Eddie Mohammed Omar. En gång var han rättfärdighetens representant som utan mothugg kunde kalla sig för Sveriges nationalskald. Han var inte nådig mot rondellhunden. Plötsligt radikaliserades han och han tog avstånd från hela den krets av de anständiga som hade sett upp till honom. Hans fall blev djupt. Men lika plötsligt steg han upp ur detta mörker för att inta en kontroversiell position som islamkritiker. En sammansatt personlighet och det är naturligtvis frågan om hans trovärdighet som är avgörande. I Bright skriver han kritiskt om det som brukar kallas för ”islams storhetstid”.

Publicerat i politik | 12 kommentarer

2406: Polariserad igen sa Bill. Polariserad var det sa Bull.

”Den polariserade debatten” som det heter måste ju konstant förses med nytt bränsle. Och se, då polariseras det. Och merparten låter sig villigt polariseras. Ännu pågår Katerina Janouchs äventyr (Aftonbladet). Hon har lyckats rätt väl och vann idag en icke oväsentlig delseger när bokhandeln Läslusen tog bort hennes böcker. Det är ett utslag av ”förgiftningssyndromet” och innebär att en person som kan förknippas med åsikter som inte faller ”de anständiga” i smaken skall sorteras bort liksom deras eventuella verk och tjänster. Men att plocka bort böcker på det sättet ger bara kortvariga vinster och hejarop från mobbnivån. Handlingen väcker berättigad olust som t ex Mattias Svensson ger uttryck för (Aftonbladet).

Jag känner det väl eftersom jag har levt med detta under många år. Det är en form av yrkesförbud. Jag misströstar inte för det eftersom det blir en intressant del av mitt projekt. Bättre att vara belägrad än obelägrad.

Publicerat i politik | 132 kommentarer

2405: Protokollet och yttrandefriheten

Ett intressant fall för yttrandefriheten är Sion vises protokoll som har funnits att köpa på Adlibris. Bokförlaget har lovat att ta bort den vid flera tillfällen och har nu blivit påminda igen. (GP, SR)

Här är naturligtvis frågan om vilka böcker som skall vara tillåtna. Richard Wagners Judendomen i musiken kom för några år sedan på bokförlaget Nya Doxa. Det kan motiveras med att Wagner är en central gestalt i musikvärlden och hur man skall problematisera hans antisemitism. Men även Sion vises protokoll är ett historiskt dokument som har spelat (och spelar en stor roll) i många människors föreställningsvärld. Det rör sig om en förfalskning, ursprungligen en stridsskrift mot Napoleon III vilken sedan bearbetades till en antisemitisk pamflett.

Förlagen kan saluföra de böcker som de önskar, Sion vises protokoll är inte förbjuden, men det blir lite märkligt när de efter påtryckningar vill markera sin goda ståndpunkt. Om man skulle börja gå genom böcker med tanke på rasistiskt innehåll, eller litteratur som uppmanar till våld för den delen, skulle det bli en lång lista.

Det som förmodligen avgör saken i det här fallet är att skriften fortfarande tas på fullt allvar och försvaras i vida kretsar. Se t ex den försåtliga artikeln på Metapedia. Men det är inget riktigt argument för att åsidosätta yttrandefriheten.

Publicerat i yttrandefrihet | 24 kommentarer

2404: Dagens matcher

In the red corner har vi Hynek Pallas och in the blue corner Katerina Janouch. Janouch har genom internationella meriter utmanat anständighetens representant Pallas. Ännu en av talrika drabbningar som följs av ett publikhav från ringside. Det kokar i twittermaskinen och andra social medier. Självklart även på de hävdavunna (Aftonbladet, Resumé). Dessa matcher har blivit ett allt större klicknöje, enligt obekräftade uppgifter planerar medierna att placera reportage och artiklar som berör Ämnet under ”sport”. Vem drar längsta strået? Janouch var oprecis med sina uppgifter och Pallas och hans assistenter sätter in stötarna på de punkterna dock utan att lyckas med någon golvning. Skall Janouch vinna på poäng?

Ett bra exempel på en mindre lyckad strategi är Sinziana Ravinis generalangrepp på SD (GP). Visserligen använder hon sig av alla nivåer; från den brutala (åberopandet av Hitler och nazism) till högdiskursen (referenser till den teoretiska litteraturen). Det blir mest ett fäktande för att så snabbt som möjligt komma till ett avslutande dödshugg. Men det gyllene läget infinner sig inte. Ett och annat kunde vara lite mera genomtänkt. Hon anklagar SD för att ha en hierarkisk kultursyn, ”vissa kulturer är bättre än andra”. Ja, det tål nog att tänka på. Själv skulle jag mena att t ex den Saudiarabiska kulturen inte är någon höjdare. Hon undrar också ”Varför bjuder de inte in konstnärer som Makode Linde, Dror Feiler, Joanna Rytel eller Carolina Falkholt, som hotats och misshandlats av högerextremister, om de nu är så intresserade av yttrandefrihet?” Det är ju så att högerflygeln inte brukar vara överdrivet intresserad av konstnärer som bedriver aktion på vänsterflygeln. Det är ju helt rimligt eftersom vänsterflygeln inte är överdrivet intresserad av konstnärer som de ser som tillhöriga högerflygeln. Det sägs att båda flyglarna är intresserade av yttrandefriheten. Fast Makode Linde har en hygglig ställning även i SD-kretsar beroende på hans ämnesval som inte ger honom en självklar ställning i vänsterlägret.

Igen: ”Fail better”.


Katerina Janouch med artikelförfattaren

Publicerat i politik | 17 kommentarer

2403: Vid anblicken av en opinionsbildare

”Alltfler kulturkändisar ställer sig i brunhögerns tjänst”, lästa jag idag på FB. För den som ser det på det sättet är det naturligtvis inte några goda nyheter. Men vad gör man åt saken? Det som jag finner mest intressant i dagens pågående politiska stridigheter är strategierna. Men det verkar inte vara mycket bevänt med sådant.

Idag debuterade Özz Nujen på Expressen som opinionsbildare. Något överraskande blev hans inlägg inte något annat än en omtagning av PK-valsen: Det är bara bra i Sverige, landets ekonomi är strålande, brottsligheten sjunker, arbetslöshetens sjunker osv. Men en nagel i ögat är att folk har blivit oroliga. Detta beror på Sverigedemokraterna som sprider rykten om att Sverige inte skulle vara den bästa av världar.

Alltså den gamla vanliga, men hur tänker Nujen? Att de som läser han text äntligen skulle förstå hur allting ligger till och att det enda problem som finns är att inte rösta och stödja SD?

Tilltron på det som skrivs i medierna är inte vad den har varit. Men det hindrar inte att man gärna tar till sig av de åsikter som man redan har bestämt sig för. Därför får igen och igen läsa och lyssna på omtag av åsikter som om detta skulle vara en strategiskt framkomlig väg. Man får dock konstatera att PK-tvivlet har brett ut sig och är väl den mest markanta förändringen på kartan. Och dessutom den besvärande gruppen av kulturkändisar och liberaler som har börjat avvika från det som allmänt rekommenderas av de anständiga.

Strategiskt sätt har SD haft den enklaste resan. Det visade sig, och det hade man säkert inte tänkt ut från början, att skandaler, uthängningar och bashing gav en motsatt effekt gentemot vad kritikerna hade förväntat sig. Det blir lätt en sådan impuls att det måste vara något här som inte får komma fram utan måste förtryckas. Och något är det ju hur som helst vilket magnetiskt kunde föras över till det ständigt misshandlade offerpartiet. På lite vingliga vägar har väl partiet försökt göra en strategi av detta.

Att försöka sig på en position mellan de anständiga och de fördömda är svårt men har ändå kommit till stånd. Den möter som sagt ett hånfullt motstånd från vissa håll. Ett absolut villkor är att en mellanposition tar entydigt avstånd från SD och försvarar sig med att man verkar för att partiet inte skall växa.

Özz Nujens bidrag är nog att han drar i de gamla tåtarna utan att vara varse den sedelärande ramsan: ”Fail, fail again, fail better”.

Publicerat i politik | 53 kommentarer

2402: Om det tillrättalagda

Upplagt är det att ta ut de satiriska svängarna i försiktighetens korridorer. För onekligen skriver han rappt och fyndigt, Jens Ganman (blogg). Sakta men säkert kommer man därhän att det blir lite för förhoppningsfullt och Ganman är inte ensam om att dra några varv på ängsliga uttalanden och rubriker. Tanken var naturligtvis god från mediernas sida. Onödigtvis bör man inte göra för mycket åt enskilda feltramp eftersom det alltför lätt kan leda till främlingsfientlighet och rasism. Många läsare drar givetvis långtgående slutsatser av enstaka händelser. Men det blev en kampanj med allt ängsligare blickar åt alla håll. När SD kom in i bilden blev det också ett givet slagord att till varje pris förhindra att partiet växte. Och vi fick dessutom avancerade utgåvor av den teoretiska rasismen, alltså att om något kunde tänkas av någon som rasism bordet det övervägas seriöst. Inget att skoja om.

God draghjälp ges ständigt av opinionsbildarna som inte ger tappt i första taget. Om man inte har något särskilt att skriva om kan man skriva det man brukar en gång till. Det kan inte uteslutas att några håller med. Ett bra exempel är Lars Lindströms (Expressen) senaste litterära mästerverk.

Publicerat i politik | Lämna en kommentar