Vilks.net

Lars Vilks konstnären konceptualisten målaren skulptören

1947: Särkelefanten

En kommentar

Olof Rudbeck föddes 1630 i Västerås. Den månglärde mannen upptäckte 1650 lymfkärlen, disputerade 1652 i Uppsala med De circulatione sanguinis. Hans storslagna verk Olf Rudbeks Atland eller Manheim dedan Japhetz afkomne…slechter ut till hela werleden…utgångne äro utkom 1679. Rudbeckius framlägger teorin att Platons Atlantis skall ha varit beläget i Sverige. Med teorin följer nödvändigheten att t ex förklara hur en rad för Sverige främmande företeelser kan ha funnits härstädes. Inte minst är elefanten besvärlig. Rudbeckius skriver: ”…talar Plato fol. 114 om elefanter, att här fanns en stor hop av dem. Elefanter är ofta införde i Sverige, men aldrig här i myckenhet sedda, och därföre förstås genom elefanter ulvar, ty man lär av Edda uti djurens namn, att man må kalla det ena djuret med det andras namn, allenast det skall igenkännas vid sina åthävor och natur, eller vid sitt bo och hemvist…Även så i en gammal visa kallas en lus särkelefant; en artig skaldeart att genom gåta avmåla det allraminsta djuret i världen genom det allrastörsta, av det hon vistas i kläderna. Ingen skall heller undra över detta skaldernas självsvåld, ty likare är att kalla en mus en villgalt och en lus en elefant emedan bägge hava djurs skapnad och gå med sina fötter, än det stjärnekikarena göra, som tillsammansätta vilka stjärnor dem helst behaga, och nämna dem vid skepps, fiskars, djurs, fåglars och människors namn, där likväl icke den ringaste liknelse är till sådant….Att nu här av Plato ulvar kallas elefanter på skaldeart vises strax av Platonis efterföljande ord, i vilka han kallar det djuret det snålesta. Det är nu världen bekant, att intet djur är snålare av alla grymma och snåla, så som lejon, björnar, parder, och sådana, än som ulven. Därföre ock icke allenast sådana villa djur, som andra jaga eller fräta, kallas ulvar, utan ock Tiden som allt förtärer, kallas ulven: se Edda 48 mytologi. Giriga människor, grymma tyranner, stridbare konungar och andra starka krighjältar kallas Olfar, Ulfar, Olof, Ulf, Ylf etc. sedan uti en vår kristelige psalm kallas Antikristus en ulf, såsom ock Kristus själv kallar de falska profeter Matt. C 7 ulvar.”

Så var det med vetenskaplig konklusion bevisat att om så icke lus så i varje fall var elefanten en varg. Det man vill få fram är inte alltför svårt att åstadkomma. Det slog mig när jag läste 52 forskares uppfattning om kultur (SvT). Ty vad är kultur?:

”Kultur är en dynamisk uppsättning perspektiv och kunskaper om omvärlden, som hela tiden är i stadd i rörelse och förändring.
Kultur kan vara mer eller mindre gemensam, mer eller mindre överlappande, men det är mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att ringa in en kultur som något ursprungligt och autentiskt.”

Kultur är alltså förändring med den ej uttalade förutsättningen att allting hela tiden måste förändras eftersom varje ögonblick är ett nytt unikt sådant. Åtskilligt i kulturen bygger på att bevara och fasthålla perspektiv och kunskaper. Julen (som råkar ha särskild aktualitet i dessa dagar) förändras den också men det är knappast det man tänker på när man talar om julens traditioner. Visserligen försvann Tredjedagen redan 1772. Även den alltför glada Julstugan blev förbjuden men annars får man nog säga att hållbarheten är påtaglig.
När det gäller ursprungliga och autentiska kulturer (där bevarandet å det strängaste uppmuntras) tycks dock detta handla om praktiskt taget alla kulturer förutom den svenska. Man kan här tillägga Konsten som av konstvärlden betraktas som universell och autentisk. Dock med brasklappen att den samtidigt är en social konstruktion.

Särkelefanten lever i bästa välmåga.

Publicerat av Lars Vilks

2014, 18 december kl 22:53

Publicerat under debatt

1946: Svenskheten, kulturfrågor är heta

13 kommentarer

Det kraftfulla engagemanget i svenskheten fortsätter. Det påminner en hel del om en vad-är-konst?-debatt. Liksom i kontroversiell konst kan alla ha en mening. Och i stundens hetta glömmer man bort att den subjektiva åsikten inte äger allmän giltighet. Hela frågan är ytterst komplicerad men när svenskheten exponeras i ett politiskt landskap blir det nästan alltid alltför snabba slutsatser kombinerat med invektiv. Men det är klart att det är god underhållning när affekterna styr.

Martin Aagård (Aftonbladet) ger sig ut på den vanliga resan, att man inte kan definiera ett folk. Det är samma resonemang som man förr använde när man försökte definiera konst. På den tiden slutade alla konstdebatter med att man ”konst kan inte definieras”. Men ingenting är enklare och det behövs inte mer, som jag tidigare påpekade, än en enkel tillämpning av den institutionella teorin. Problemet med Aagårds text är att den är skriven i ett ideologiskt syfte. Sådana texter, och det finns gott om dem, vill så snabbt som möjligt komma till ett avslut där den egna ståndpunkten skall visas vara helt överlägsen varje invändning.

Till skillnad från konsten finns det i folkslagsdebatten essentiella definitioner. Så är det t ex med samer. För att kvala in som en sådan får man vara hyggligt renrasig. Man kan inte komma in genom självutnämning. Dessutom är samerna inte benägna att kallas för svenskar.

I det upprörda läge som nu råder är allt som heter nationalromantik upprörande. Det kan man se i en uppbragt recension av Wagners Mästersångarna i Nürnberg.

En proteströrelse har utbrutit genom att Alliansen budget inte vill ge bidrag åt kulturtidskrifter. Man kan ju säga att det är SD:s fel eftersom budgeten gick genom med deras röster. Detta föranleder en DN-skribent att framlägga den taktik hon anser man skall ha för att neutralisera SD: ”Att möta Sverigedemokraternas kulturkrigsförklaring är inte att propagera för kärlek, fred eller ’ett ekologiskt samhälle’, som kulturministern nyligen uttryckte saken.
Vad som behövs är något annat, något som kanske bäst skulle fångas i en simultan högläsning ur Sveriges kulturtidskrifter: i en stor, oroande kör av spruckna röster.”

Tjusig tanke som ryms inom kultursektorns upprepade övertygelse: ”Konsten kan, konsten är Alternativet”. Emellertid skall denna blåögda tanke inte kasta någon skugga över kulturtidskrifterna. Där finns kolossalt mycket skräp men också sådant som är smalt och oersättligt. Därför har jag skrivit på uppropet.

I en av kommentarerna skrev ”Ludvig”: ”Att du själv Lars som verkar inom samtidskonsten inte ens rynkar på näsan åt deras uttalande om att ’dra ner anslagen till samtidskulturen’, något som tydligen är så viktigt att betona så att man tar med det i en intervju i en tidning, kan få vara en bisak.”

Jag tror inte att det är någon fara. Skall det ske nerdragningar kan det bli på samma sätt som historien ovan om kulturtidskrifterna, det förutsätter den liberala sektorns medverkan. Problemet ligger väl snarare där. SD har, som kommentatorn uppgivit, uttalat sig (DN) om att man inte vill stödja provocerande konst (inklusive Vilks) men det är en så obetydlig kategori att det inte spelar någon roll (riktigt provocerande konst lär man inte kunna få bidrag till oavsett).

I Nederländerna har regeringen skurit kraftigt på anslagen till kulturen, det var redan 2011 men jag vet inte hur saken har utvecklat sig sedan dess (här är en artikel, obs. att den är starkt vinklad). Geert Wilders populistiska parti har varit med som stödparti. För en tid sedan diskuterade jag statligt stöd till konsten med Wilders efter att han frågade mig vad jag hade för åsikt i ämnet. Att han var emot stöd hänger främst samman med att konsten har sin vänsteragenda vilket naturligtvis inte faller i god jord på högersidan. I varje fall argumenterade jag för att statligt stöd är högst motiverat. Wilders hade inga egentliga invändningar. Jag tror förstås inte han ändrar sin inställning för det men mitt intryck är ändå att motståndet främst handlar om okunnighet och konventionell populism som alltid brukar inkludera avvisandet av avancerade konstformer.

Publicerat av Lars Vilks

2014, 17 december kl 23:27

Publicerat under debatt

1945: Så var det en ny föreställning av identitetspolitiken

40 kommentarer

Identitetspolitikens popularitet är inte att ta miste på. Idag visade sig vara en dag som bäddar för den ständigt suspenderade diskussionen om svenskheten. Jag antar att de flesta känner till Björn Söders uttalande om vilka som är svenskar. Egentligen var det något helt okontroversiellt men antingen tänkte sig Söder och SD inte för – eller också gjorde de just det. Ja, hur skapar man en medieerektion? Den vanliga visan, numera, är att något kommer från SD-hållet och därefter bryter det lös. Hittills har det fungerat för SD. Och förmodligen gör det så igen. Politiska uppfattningar brukar inte skilja sig från religiösa. Man tror på något och misstror annat. Mer än så behövs inte, känslorna sköter resten.

Alla svenska medborgare uppfattar inte sig själv som svenskar. Och alla svenska medborgare betraktas inte av majoriteten av svenskar (etniska och kulturella sådana). T ex kan en norrman som har varit svensk medborgare under många år se sig som norsk. Och omgivningen refererar ofta till personen som ”norrmannen”. Ett annat exempel är historien om den finske radioreportern som besökte finländare som hade slagit sig ned i Kanada. Han intervjuade bland andra en äldre kvinna och frågade hur det var att vara i Kanada. Jodå, det var hur bra som helst bortsett från en sak. Det är så många utlänningar här.

Ett av de aktuella diskussionsinslagen har handlat om huruvida man kan vara både svensk och något annat på samma gång. Soran Ismail (DN) uppfattar sig som 100 % svensk och 100 % kurd. Det är teoretiskt möjligt, men man kan vara säker på att svenskarna i första hand ser honom som invandrare. Man får komma ihåg att svenskheten i praktiken följer den institutionella konstteorins modell: Det som svenskvärlden betraktar som svenskt är svenskt. Däremot är det möjligt att vara lite av varje men som det brukar bli i sådana fall blir man det ena åtminstone lite mer än det andra. Ett exempel som jag har nämnt från konstvärlden är den som är modeskapare och konstnär. En sådan person kan uppfatta sig som 100 % av båda men konstvärlden avgör saken genom sin bedömning. I den ovan länkade artikeln till DN säger Lena Paser Körösi ”Jag identifierar mig själv, ingen annan ska göra det åt mig”, säger hon till Dagens Nyheter /…/ När andra talar om för mig vem jag är, är det inget annat än en förolämpning. Det är fullständigt oacceptabelt”. Det hjälper inte att själv vilja, man styr inte i någon större utsträckning över hur man uppfattas.

Publicerat av Lars Vilks

2014, 15 december kl 22:55

Publicerat under debatt

1944: Musik, tårar och mässing

12 kommentarer

Trots allt är det inte bara nuet som räknas i konsten. Minst lika viktigt är att skapa en markering som blir historisk. I varje fall något som håller tills vidare. En konstnär som har hängt med länge är Douglas Gordon. Han är skotte och så pass nationalist att han röstade ja i valet om att Skottland skulle lämna samfundet. Den nationalismen går för sig. Bortsett från detta är hans milstolpe i konsten 24 Hour Psycho från 1993. Det är alltså en långsam uppspelning av Hitchcocks film i en videoinstallation. Gordon håller sina verk öppna för betraktaren men man brukar generellt säga att 24 Hour Psycho är en undersökning av filmmediet. Konstnären har varit synnerligen framgångsrik och har idag en ranking på 24. Alltmer har han blivit vad många andra konstnärer i längden får ägna sig åt: Att producera event. Hans senaste bidrag i den genren är Tear Become Streams BecomeArmory i New York. Här har han låtit bygga en väldig vattenbassäng samt placerat den berömda pianisten Hèléne Grimaud vid en flygel (som teknikerna har lyckats skydda mot luftfuktigheten) för att spela vattenmusik. Ett klassiskt program som inleds med Luciano Berios Wassermusik från 1961. Det är inte första gången klassisk musik intresserar Gordon – och inte heller tårar – eller swimmingpool vilket framgår av kontexten till hans verk K 364 (2010) (Mozart Sinfonia Concertante). Men sålunda produceras estetiska värden genom nya förpackningar, transformationer, referenser och händelser från konstnärens eget liv. Lite uddlös estetik kan man tycka men man får nog tillstå att estetik med udd är något som inte förekommer eller ens kan förekomma särskilt ofta. Det här exemplet kan i varje fall peka på det som just nu intresserar mig: Att konsten alltid kommer att häfta vid att producera estetik, dvs. att något hela tiden handlar om något annat.

Jeremy Deller (212) är född samma år som Gordon 1966. Hans genombrott kom något senare, i början av 00-talet. Han är långt mer socialkritiskt inriktad än Gordon. Men även han kan transformera sociala mönster i musikalisk form. Det här är inte så dumt: Acid House i blåsorkesterformat som bland annat har framförts i Tate Modern.

Publicerat av Lars Vilks

2014, 13 december kl 22:03

1943: Pyssel för politiskt intresserade

15 kommentarer

Dagens politik har onekligen en terapeutisk funktion, oftast blir det mycket känslor. Eftersom debatten är så intensiv är slitaget av begrepp påtagligt. Just nu är det inte så mycket med det slitna ”rasist”, Istället förs det en intensiv diskussion om hur begreppet ”fascism” skall tillämpas. Några menar att SD är fascister men det har blivit mothugg från många håll. Åsa Linderborg (Aftonbladet) gick först på fascistlinjen men har nu ändrat sig till att SD kan bli ett fascistiskt parti (Aftonbladet). Enklast vore att, efter känt mönster, utnämna samtliga etniska svenskar till strukturella fascister.

Inför valet kan man få vägledning bland annat genom att läsa små berättelser av starkt sedelärande karaktär. Carina Bergfeldt underhåller oss (Aftonbladet) med en sådan godnattsaga för alla dem som inte förstår. Det tycks handla om något tyskt val på 30-talet.

Så var det räknandet. Det har också blivit populärt: Att räkna hur många invandrare och asylsökare Sverige tar emot. Uppgiften är tydligen inte lätt och resultatet tycks variera med den ideologiska ståndpunkt som räknaren intar. Om man vill veta den rätta lösningen vart skall man vända sig? Det förefaller, i alla fall för mig, som om Tino Sanandaji är mest trovärdig.

Publicerat av Lars Vilks

2014, 12 december kl 00:06

Publicerat under debatt

1942: Dygden främst

6 kommentarer

Den svenska konstens bekymmer handlar inte om att åstadkomma någon intressant konst. I och för sig kan man säga att den saken redan är ordnad. I den internationella samtidskonsten skapas det hela tiden konst som betecknas som ”intressant” och ”angelägen. Men den interna standardentusiasmen är knappast övertygande. Fredrik Svensk skriver (Aftonbladet) om utställningen ”Gräns” i Göteborg: ”Om den avantgardistiska konsten handlade om att överskrida gränser så handlar den samtida konsten ofta om att undersöka gränsdragningen som sådan, både som ett estetiskt och politiskt problem.”

Han har rätt i att ”undersökning” är det sedan länge vedertagna ordet för vad samtidskonsten ägnar sig åt. Och visst kan det vara riktigt att gränser (med politisk laddning) är föremål för ett betydande antal konstnärliga undersökningar. Konsten befinner sig fortfarande i sin socialkritiska era. Däremot undersöker man inte konstens gränser. Gjorde man det kunde man riskera att överskrida dem och det bör man inte göra. Konsten idag vill helst nöja sig med att vara intressant och angelägen (åtminstone för övertygade invigda).

Men ett större problem tycks vara att konstnärsutbildningarna inte har tillräckligt många deltagare med utländsk bakgrund. I första hand får väl detta sägas vara en uppdatering av ett tidigare olöst problem nämligen bristen på studenter från arbetarklassen. Arbetarklassen torde numera vara avskaffad som intressant objekt. Dagens etablissemang följer en annan trend, alltså begivenheten att räkna i antal utländska bakgrunder. Saken rapporteras i Kulturnytt men man får inte veta vilka utländska bakgrunder som kan vara särskilt ömmande. Inte heller ges någon förklaring till varför det är på det sättet. På den tiden det handlade om arbetarklassen kunde man bara konstatera att konstutbildningarna främst attraherar borgarbarnen och att det var svårt intill omöjligt att göra så mycket åt den saken.

Antagligen rör det sig om enklare motiv än att förändra populationen i konstutbildningarna (som naturligtvis inte på något sätt leder till några välbetalda jobb). Det är nog så att dels vill man visa sig solidarisk med att tänka i mångfald och dels hoppas man kanske att få bort några arbetslösa med utländsk bakgrund genom att sätta dem i konstskolor.

I Kulturnytt kan man dessutom ta del av Tintins senaste öde. Det alltmer kontroversiella och gränsöverskridande Kongoalbumet attackeras med klistermärken i Paris: ”Giftig produkt, rasistisk stank, kan skada den mentala hälsan”, anger texten. Ligger det till på det sättet torde censur vara av nöden påkallat. För folkets bästa och hälsa.

Publicerat av Lars Vilks

2014, 10 december kl 23:40

1941: Karikatyr

9 kommentarer

Igår samlades det ärevördiga Lukasgillet i Lund. Samlingen skedde traditionsenligt på Grand i Lund där det stora julbordet intogs. Som alltid framträdde Lukasmålarna med årets alster. Här är två av bidragen:

ronny h pl
Ronny Hård
01foungM
Carl Foung

Publicerat av Lars Vilks

2014, 9 december kl 22:31

Publicerat under om utställningar m m

1940: Tävlingsdags

24 kommentarer

En av de kreativa delarna av den politiska estetiken är att skapa de öppnande formuleringarna. Reklambyråerna kan hjälpa till med sådant. Här är några exempel från Forsman och Bodenfors:

”Det är en svår spik – sett ur ett geléhallons perspektiv.”
”Vi har försökt leda vår argumentation in i vedboden, men vi har inte kommit in där.”
”Man kan se det som att det här ligger långt ner i tratten, men den här tratten har två ben.”
”Vårt förslag är att vi hör vad ni säger.”

Så är det tävling med röstning! Dagens Nyheter har samlat 150 kulturhändelser i Sverige sedan tidningen startade 1864. Den röstande får välja fem händelser. Faktiskt är rondellhunden med som nr 80. En sådan generositet bör, tycker jag, belönas med många röster på rondellhunden som den mest överskuggande kulturhändelsen i Sverigeunder 150 år.

01rhkarlMIND
RH i den svenska kanonmynningen

Publicerat av Lars Vilks

2014, 7 december kl 21:29

Publicerat under Projekt

1939: Affekter

70 kommentarer

Löfven är naturligtvis uppbragt och affekterad. I ett sådant läge är det lätt att utgjuta sig och Löfven drog till med ”nyfascister” om SD. Han är inte den ende och ett argument har också presterats: ”Så länge SD hålls för fascister i någon form kan inte borgarna samarbeta med dem.” Ja, man kan alltid hoppas på en semantisk lösning. Henrik Arnstad är en given automat i det här fallet. Hans fascism i det utvidgade fältet kan t o m bevisa att SD använder sig av våld. När man kritiserar dem blir man mordhotad. Så enkelt var det.

Känslomässiga utbrott är inte lönsamma. Många politiker och debattörer har stora problem med SD. Jag skulle tycka att det borde vara en kreativ situation för den politiska teatern. Men det tycks inte alls ligga till på det sättet. Man fortsätter som vanligt med allt högre tonläge. Det är förstås fördelaktigt för SD eftersom det är uppenbart att SD har blivit det mest intressanta man kan tänka sig. Varje yttrande utlöser en storm av aktiviteter som omedelbart går in i medierna och basunerar ut att partiet står i centrum i kamp mot etablissemanget. Nyss handlade det om ett citat från Heidenstam (strängen som brast) vilket fick till följd att motståndarna talade om att man hade citerat en ”stridsdikt”. Idag var det partiledaren som kände sig som en operasångare. Han fick genast svar från fackfolket, Malena Ernman och Rickard Söderberg hävdade bestämt att Mattias Karlsson inte var någon operasångare.

Det här blir folklig underhållning. Man bjuder upp till en lustiger dans när man uppfattar metaforer som bokstavliga. Tänk er själv någon som säger ”Idag är jag glad som en speleman” och får svaret ”Du är ingen musiker, du kan ju inte spela något instrument.”

Strategiskt sätt skall man givetvis inte hålla på med sådant. SD sitter visserligen på ett politiskt kapital eftersom invandrarfrågan är ett erkänt problem och dessutom tabubelagt. Försöken att vifta bort det har inte varit imponerande. T ex ”Invandring är lönsamt”. Redaktören på ETC Johan Ehrenberg vill vinna nyvalet med parollen ”invandring räddar landets ekonomi”. I artikeln i ETC tänker man sig att kunna vinna (alltså vänstern) valet genom att diskutera ideologi. Frågan är hur man skall få väljarna intresserade av en sådan diskussion. Vi vet ju redan att grunden för all rekommendabel ideologi är ”allas lika värde”. Till detta kommer att vänstern är reserverad mot kapitalismen medan borgarna är lite mindre reserverade. Mycket mer är det väl inte att tillägga.

SD har nu sin högtidsstund. Man fällde regeringen och det blev populärt. Alliansen håller tand för tunga eftersom de vädrar morgonluft. För det är inte alls säkert att SD skulle vinna samma framgång om man fäller ännu en budget. Men att manövrera i en överhettad politisk härva är ingen enkel sak. Den som lyckas hålla huvudet kallt drar säkert längsta strået.

Från politikens relationella estetik till Rembrandt. Nils Forsberg skriver om Rembrandtutställningen på National Gallery i London. Jag vet inte varför han gör ett påhopp på Rembrandt. Det märkligast är hans påstående om att Rembrandt inte kunde måla händer. Ni kan själv bedöma saken i t ex den här målningen från 1641.

01remportMIND
Däremot är det så att Rembrandt med tiden förenklade sitt måleri vilket dock brukar bedömas som en kvalitet.

Publicerat av Lars Vilks

2014, 6 december kl 23:20

1938: Vår tids stilleben och landskap

34 kommentarer

Den ännu okände årets prisvinnare av Barbro och Holger Bäckströms stipendiefond genomför enligt konstmuseets chef Cecilia Widenheim ”en undersökning av historiska maktförhållanden mellan den så kallat gamla och den nya världen öppnar för alternativa berättelser om vår egen tid”. Inte precis oväntat. Varje tid har sina standardgrepp. Förr hade det varit ”stilleben med blå kruka” eller ”landskap med röd figur”. Undersökningar också det men på den tiden uttryckte man sig inte så. Man kan anta att nämnda undersökning skall vara såväl lärorik som uppbygglig.

Med konsten som moralprogram öppnar Moderna i Malmö på lördag utställningen ”En sårad dröm – ett konstnärligt projekt som lyfter erfarenheter av migration”. Nå, det räcker inte ens med att man anför det så älskade verbet ”lyfta” och det laddade ”migration”. Nej, här skall skuldbördan fram: ”En sårad dröm är en utställning som berör olika erfarenheter av migration, men som också uppmanar besökare att vända spegeln mot sig själva med frågan: hur är jag delaktig i det här? Ges erfarenheter av migration plats i samhället i stort och vems kunskaper har ett värde?”

På ett sätt är det rörande naivt att den bildade medelklassen skall böja sina huvuden fyllda av skuld. Konsten verkar ha blivit smått religiös, endast den utan synd kaste första stenen. Å den andra kan Moderna stoltsera med att man verkligen vill göra något nyttigt med tanke på den tilltagande främlingsfientlighet som, enligt rykten, väller över alla breddar i det belastade Europa.

Publicerat av Lars Vilks

2014, 4 december kl 23:21

Publicerat under om utställningar m m

Konst bloggar