Vilks.net

Lars Vilks konstnären konceptualisten målaren skulptören

1833: Katastrof och leende

12 kommentarer

I tisdags besökte jag Halmstad för att se utställningen om Titanic (utställningen är mycket sevärd). Jag hade nämligen träffat Titanicexperten Claes-Göran Wetterholm när jag föreläste i Gdansk och han berättade då om den utställningen i Halmstad. Ja, ingen undkommer Titanic. I den marina världen är Titanic vad Mona Lisa är i konstvärlden – med tillägget att det helt speciella med dessa två fenomen är att de når långt utanför de särskilt intresserade. Om Titanic kan man formulera att hon kom, sågs, sjönk och segrade. Sedan mer än 100 år (katastrofen inträffade den 15 april 1912) seglar hon i mänsklighetens kollektiva minneshav. Anledningen till den formidabla upphöjelsen beror sannolikt på att hela händelseförloppet är ett tragiskt, men inte nattsvart, drama, där räddningen fanns inom räckhåll. Allt mot bakgrunden av ett närvarande klassamhälle och ett otal små historier och mänskliga öden. Jag kan på rak arm bara komma på ett exempel på Titanics inflytande på bildkonsten. Barbara Blooms utställning 1991 ”The Tip of the Iceberg”, en utställning som jag händelsevis såg i New York. Den bestod av ett antal installationer med foton och reproduktioner av diverse objekt som fanns ombord på Titanic.

Medan Titanics inträde på världsscenen skedde samtidigt med hennes fysiska utträde har Mona Lisa gått den långa vägen. Inledningen ägde rum 1503 då Leonardo da Vinci målade ett porträtt av en florentinsk adelsdam Lisa Gherardini, La Gioconda. Det tog honom tre år men förmodligen fortsatte han kanske ända fram till 1517. Men under århundraden var Mona Lisa bara ett av många mästerverk. Genombrottet brukar ses från 1911 genom att målningen då stals från Louvren och återfanns två år senare. Händelsen blev mycket uppmärksammad i medierna och efter den resan kan man iaktta hur hennes berömmelse växer till dagens fullständiga genomslag.

Titanic har sin undergång, Mona Lisa sitt leende. Mest gåtfullt är dock den nivå av globala ikoner som de representerar. Skulle man få för sig att fundera över svenska motsvarigheter är mina förslag Wasa och Karl XII:s likfärd.

01Bloom_tip of the iceberg 1991
Barbara Bloom: The Tip of the Iceberg, 1991

Publicerat av Lars Vilks

2014, 17 april kl 21:12

Publicerat under om utställningar m m

1832: Porten kallas trång

2 kommentarer

De strategiska dragen i tidsbilden den stora rasisthärvan kan lämna en del övrigt att önska. Huvudpersonen blev plötsligt Roger Salle Sahlström som har blivit bortjagad när han bevakade en demonstration (Journalisten). Det visade sig tämligen omgående att Sahlström var värd en visa. Mattias Irving på Dagens Seglora drog till ordentligt:

 

”…dömd och våldsam politisk aktivist, fast i den Breivikska Eurabiadimman, välkänd för att ha tältat beväpnad i Lars Vilks trädgård för att skydda honom, och aktiv medarbetare till den rasande rasisten Ingrid Carlqvist, på Dispatch International.”

 

Ja, det var nog bäst att vara beväpnad när man vid den tiden bevakade mitt hus. Några dagar tidigare hade beväpnade muslimer tänkt sig ett rejält mord. Men det handlar inte om det utan om att dikta den fasa som betraktaren skapar i sin egen fatabur – tillsammans med likasinnade: Vi hetsar oss tillsammans.

 

Nå, det föranledde Åsa Linderborg att utbrista i en bannbulla som dock väckte den intressanta frågan om vem som är journalist. Inte för att det finns någon avsevärd intellektuell hederlighet i hennes inlägg, men i alla fall kunde den institutionella teorin ha varit ett enkelt hjälpmedel. Är Sahlström journalist? Han är ju det även om han skriver i den av många fördömda Dispatch International. Frågan är naturligtvis om han är en bra journalist. Enligt journalistvärlden är han inte det eftersom han har fel åsikter. Men som ofta sker vid ivern att bevisa att något inte är, blir det mer, istället för mindre, genom den uppmärksamhet som man samtidigt åstadkommer. Linderborg räknar med att det hon skriver är tillräckligt genom hennes position, fakta kan ersättas med enkla slagord. Men det hjälper inte. Långt bättre resultat skulle man nå med ”att tala är silver men tiga är guld”.

 

Och mer stilpoäng kan Sahlström räkna in då även Oisin Cantwell stämmer upp en hymn till mänsklighetens fromma. Han bestämmer sig för att definiera en journalist utifrån stil: ”Så här skulle ingen riktigt journalist skriva. Detta skulle aldrig en journalistisk produkt publicera.” Vad en ”riktig” journalist kan skriva och vad som publiceras är en komplicerad fråga och man kan nog vara enig om att det skrivs lite av varje och inte alltid det Cantwell personligen önskar sig – eller vilka olika slag journalistik som kan bedrivas. Istället för att öppna en så hopplös diskussion om frågan ”Vad är journalistik?” kunde han ha ignorerat hela saken eftersom behovet av att öppna en diskussion automatiskt medför att Sahlström är så pass väsentlig att han måste bemötas.

 

Varför måste ”ju enklare, ju simplare” vara vår tids ledstjärna?

 

Publicerat av Lars Vilks

2014, 16 april kl 23:09

Publicerat under debatt

1831: Nya svensktoppen

4 kommentarer

Det var ett tag sedan jag redovisade svensktoppen. Men nu är det ett lägligt tillfälle när artfacts nya system har nått fullt genomslag med den senaste stora uppdateringen för en vecka sedan. Nyheten det handlar om har varit i bruk en tid men först nu kan man se att det rör sig om stora förändringar som gynnar ”emerging artists”. Det betyder alltså att ju senare en utställning är genomförd ju högre värderas den.

Svensktoppen har därför förändrats kraftigt sedan den senaste genomgången jag gjorde i september i fjor. Föregående placering andra siffran.

 

1.1. Nathalie Djurberg 278 435

2.3. Klara Lidén 351 600

3.5. Karl Holmqvist 557 737

4.7. Nina Canell 643 1075

5.2. Johanna Billing 765 559

6.4. Öyvind Fahlström  790 679

7.17. Goldin + Senneby 914 1819

8.13. Sofia Hultén 1052 1527

9.15. Runo Lagomarsino 1119 1715

10.21. Andreas Eriksson 1525 2034

11. Hilma af Klint 1660

12.10. Matts Leiderstam 1886 1427

13.16. Annika Eriksson 1906 1764

14.24. Fia Backstrom 1908 2062

15.6. Henrik Håkansson 1913 1038

16.11. Annika von Hausswolff 2006 1430

17. Kajsa Dahlberg 2029

18.8. Annika Larsson 2052 1102

19.18. Karin Mamma Andersson 2143 1853

20.20. Jacob Dahlgren 2161 1942

 

Man lägger märke till att en del placeringar har förändrats kraftigt. Nathalie Djurberg är utan tvekan vår mesta ”emerging” och hon har tillvitat sig en mycket respektingivande plats. Men det gäller ganska många, inte minst Klara Lidén, Karl Holmqvist och Nina Canell. Dessutom har Hilma af Klint också fått status av ”emerging” genom sin serie av utställningar under de allra senaste åren. Om ett par månader kan man få en klarare bild av de olika konstnärernas tendenser.

 

Publicerat av Lars Vilks

2014, 13 april kl 19:42

1830: Konstvärldar

5 kommentarer

Två kommentatorer funderar på hur det förhåller sig med graffiti som konst:

”Det finns en mängd olika Graffitikonstnärer som dömts för sin konst före Dan Park, så han är knappast den första…

Men du kanske inte definierar graffiti som konst?

Har alltså institutionella konstteorin godkänt gatukonst till konst? Genom en akademisk artikel?

Just det Banksy. Han är rankad på Artfacts ser jag nu.

Gäller det all gatukonst då? Grafitti tex? Och när hände detta?

Vore intressant om du ville berätta mer om det.

Jag vet många busfrön som kommer bli glada över konststämpeln.”

 

”Det finns en mängd olika Graffitikonstnärer som dömts för sin konst före Dan Park, så han är knappast den första..

Men du kanske inte definierar graffiti som konst?”

 

Först det där med dömda konstnärer. Det finns en rad exempel på konstnärer som har blivit dömda pga. sin konst. Jag har vid ett flertal tillfällen själv hamnat i den situationen. Men det här gällde fängelsedomar. Det är möjligt att någon graffitikonstnär har fått en sådan dom, jag känner inte till det. Men även om så skulle vara fallet har det inte samma intresse som det betydligt mera sexiga och svårbedömda hets mot folkgrupp.

Angående graffitins status är det naturligtvis ingen som helst tvekan om att den ingår i konsten och konstvärlden Kommentatorn nämnde det självklara namnet Banksy men listan kan göras mycket lång, t ex Chris Johanson, Barry McGee, KAWS, NUG… Men sedan blir det en definitionsfråga om vad som är en graffiti- eller street artkonstnär. I praktiken har de framgångsrika i denna avdelning anpassat sig till att producera konst för ordinära gallerier och konsthallar. Så gick det med Basquiat och så gick det med Klara Lidén. Att hålla sig utanför konstvärldens innekorridorer och hålla sig med en egen jargong och egna idéer är emellertid något annorlunda. Att även detta alldeles självklart betraktas som konst hindrar inte att det blir en specialavdelning i konstvärlden och som sådan intar den inte någon framskjuten plats i den ledande regimen, den internationella samtidskonsten. Skillnaden handlar om vad man gör och vilka referenser man har. Det betyder också att graffiti generellt har en lägre kvalitet. Ett annat exempel på speciella konstvärldar är design. Även i detta fall finner man konstnärer som anpassar sig till gallerier och konsthallar. Jämförelsen haltar genom att design är en jättelik avdelning som till allra största delen är kommersiell och inte utan vidare blir en del av konsten; man har sina egna effektiva arenor. Men principen är densamma. Eller varför inte jämföra med en annan stor konstvärld, modernismen? Modernisterna är ofta irriterade på den internationella samtidskonsten eftersom dess inriktning på teori och politik rör sig i en helt annan riktning än modernisternas form och gestaltning. Men även modernister kan anpassa sig och skapa de referenser som är nödvändiga och göra ett projekt av sina objekt.

Busfröna bör dock bli måttligt glada över att gå under konststämpeln. Den innebär bara en uttunnad klassificering och säger inget om kvalitet.

01KAWS

KAWS med verk (rankad 2.364)

 

Publicerat av Lars Vilks

2014, 11 april kl 21:35

Publicerat under konstteori

1829: Normalcy

30 kommentarer

”Sedan 1980-talet har samhället varit på väg bort från den senmodernistiska, romantiska synen på konstnären som ett snille, höjd till ett plan bortom vardagen”, skriver Jens Liljestrand i en artikel (Expressen) om Kristina Lugn. Jo, vi har hört det åtminstone sedan den postmoderna dekonstruktionen på 1980-talet. Det världsfrånvända, gudomligt inspirerade konstgeniet har inte många anhängare idag. Men frågan är om så mycket har ändrats. Vad som fortfarande är kvar är konsten och den uppfattas av nästan alla i konstvärlden som genialisk i sig. Den upphöjda andliga konstupplevelsen har förlorat sin charm men det hindrar inte att man tänker sig att konsten där lika nödvändig som tidlös. Och alltsedan den på allvar trasslade sig in i politiken är den det rekommendabla alternativet. I kretsarna som ägnar sig åt konst som forskning kan den utvinna kunskap som vanlig vetenskap inte förmår. Kort sagt är den genialisk, så genialisk att även om inte ett enda exempel på konstens politiska potential eller något som helst gångbart forskningsresultat så är den upphöjd över all kritik. Konstens glans sprider sig naturligt nog till utövarna om än man får formulera deras förträfflighet i andra termer.

 

Till synes är det modernistiska avantgardet (som garanterat tillhandahöll genier) bortsopat till förmån för den postmoderna öppenheten och avdramatiseringen av geniets gudomlighet. Likafullt är det nödvändigt att konsten tillhandahåller sin avancerande spets. Och det är dessutom en förväntan att denna skall kunna producera något radikalt överskridande. Som konsten har sett ut en tid har vi två kategorier av konstnärer som företräder överskridandets dynamik. Dels de etablerade stjärnorna som redan har visat sin styrka men som dessutom förmår att dröja kvar i den högsta divisionen och dels emerging artists som framträder i en aldrig sinande ström. Men det står också klart att det vi har kunnat se under det senaste decenniet är variationer på redan kända trender (t ex relationell estetik, socialkritik, konst som politisk aktivism, konst som forskning) varför det mest påtagliga är kvantifieringen av den internationella samtidskonsten.

 

Något måste göras (detta gäller hela tiden och konstvärlden är pinsamt medveten om det) och ett färskt exempel är Kungliga Konsthögskolan som nu (under rubriken Normalcy) slår ett slag för konst som forskning rekommenderat från en hittills svikande marknad.

”På vissa platser på planeten, som Stockholm, framstår konstnärlig forskning som en klar alternativ källa till resurser åt konstnärers utveckling och framtida försörjning.”

Som slagkraftigt alternativ avfärdar men den traditionella forskningen som intern och alltför begränsad. Annat alltså med konsten som kan tillhandahålla: ”DDD: differens, debatt och dispyt?” Man utlovar en vild uppgörelse med normen och det politiskt korrekta.

Som i alla reklamerbjudande som verkar lite för bra finns det alltid några finstilta klausuler. I det här fallet behöver det inte ens skrivas ut. Har man bjudit in Dan Park som hamnat bakom galler för att ha utövat DDD på ett politiskt inkorrekt sätt och som garanterat står utanför Normalcy?

Tänkte väl det. Den internationella samtidskonstnormen är sträng och hård och Normalcy håller dem alla i tukt och förmaning.

Publicerat av Lars Vilks

2014, 9 april kl 22:47

Publicerat under om utställningar m m

1828: Även presidenter kan vara konstnärer

2 kommentarer

George W Bush framträder med målningar och kan därför, även titulera sig som konstnär. Det är enkelt fall att klassificera. Men det gör naturligtvis inte Bush till någon bra konstnär. Han är en amatör med vissa ambitioner. Konstkritikern Lars Elton har en intressant kommentar till Bushs utställning: ”Bör en expresident som har förorsakat ett av världens värsta krig (Afghanistan) få positiv uppmärksamhet för att han har börjat måla på gamla dagar? Nej, är mitt klara svar /…/ Att bilderna dessutom är direkt amatörmässiga gör inte saken bättre.

 

Eltons invändning är givetvis en alldeles hopplös pekpinne mot medierna. Buhs framträdande är en självfallen händelse av första rang för nyhetsrapporteringen. Inte minst genom att han har porträtterat en rad statsmän. Dessutom kräver Elton att medierna skall dela hans uppfattning och därför bojkotta Bushs konst. Elton gör också det vanliga misstaget att blanda in kvaliteten i sitt principiella resonemang. Om det skulle vara så att Bush målningar hade varit utsökt professionella skulle detta tydligen göra saken åtminstone lite bättre.

 

Även en mera konstorienterad site som Artinfo tar upp Bushs utställning med många bilder. Så några kvalitetspoäng kan expresidenten räkna in i sin karriär som målare.

 

Publicerat av Lars Vilks

2014, 6 april kl 22:20

1827: Fängslande konst

39 kommentarer

Hur man än vänder och vrider på det har Dan Park skrivit svensk konsthistoria som den förste konstnären som genom sin konst dömts till fängelse. Nåja, det görs försök att få honom ut ur konsten. Ulrika Stahre (Aftonbladet) har kommenterat saken och det gick nog lite för snabbt när hon talar om hans bilder:

”De är rasistiska, avskyvärda och hetsande och det finns inga sätt att se dem som konstnärliga kommentarer eller satirisk mediekritik eller vad hans försvarare nu tycker sig kunna ta till.”

Det finns naturligtvis många sätt att se dem som konstnärliga kommentarer. Varje konstkritiker vet att den saken fixar man hur enkelt som helst. I Parks fall kan man även göra det trovärdigt. Lätt som en plätt, t ex: Dan Park agerar mot den politiska korrektheten i sig och den dominerade maktstruktur som står bakom denna. Om det förhåller sig så vet jag inte, men så kan man formulera saken om man så önskar.

Stahres artikel gör också Park till en inte helt obetydlig konstnär. Han använder sig av 70-talets punkestetik, så placeras han konsthistoriskt. Han är visserligen en som har gått fel och hänger kvar i gamla former som inte längre fungerar, menar Stahre. Det dystra i den skrivningen är att det är standarformen för att avvisa en icke omtyckt provokation: Inget nytt här, bara gammalt elände.

 

Ett lärorikt radioprogram (P1) fördjupar frågan om Dan Park och provokationen. Föreställningen, med en avsevärd kulturelit som gnuggar sina geniknölar, är förstås spetsad med intresset för nazister och för våldsbenägna vita män. Som exempel på provokatörer nämner man dessutom Hillersberg, Hausswolff, Hollender och undertecknad. Se där, bara vita män! Anna Odell fick utgå för att hon tydligen störde idyllen. Inte heller de provocerande konstnärliga feministerna fick vara med. Men de kanske inte räknas. Makode Linde dyker upp i resonemanget, men inte heller hans närvaro förändrar påståendet om de vita männen.

 

Emellertid skulle hela denna sak må väl av en sakligare framställning. De målsökande robotarna om rasism och ondska får slå ner lite för fort och helt uppenbart underpresterar debattörerna p g a av detta. Störst blamage får tillräknas Rebecka Thor (konstvetare och forskare i estetik vid Södertörns högskola). Det är inte ovanligt att samtidens socialkritiska konstteoretiker har glömt bort det där med konstbegreppet. Thor menar att Park inte är konstnär eftersom han inte erkänns som konstnär av konstvärlden. Programledaren pekar då på en akademiker som har skrivit om Park som konstnär. Då blir det riktigt fel. Thor menar att det bara är en och den kan man bortse ifrån. Med den institutionella teorin skall man inte räkna röster. Park uppfattas och omtalas av konstkritiker som gatukonstnär och det råder ingen som helst tvekan om att han ses som konstnär av konstvärlden och även av dess elit. Thor försöker trassla till det ännu mer genom att åberopa att han använder sig av det offentliga rummet och inte konstinstitutionerna men den diskussionen avslutades för många år sedan. Det spelar ingen roll vilket rum det rör sig om. Återigen klarar man inte av att skilja mellan konst och dess kvalitet. Thor yppar sin personliga värdering och är så upptänd att hon inte klarar av att klassificera

 

Det mest fängslande inslaget kommer när jag och Dan Park blir ”försmak på det samhällshat som är under uppsegling”. Vi drivs, enligt vad det sägs, båda av kommersiell spekulation och galenskap.

 

När det dyker upp svåra frågor fabuleras det. Programledaren frågar varför Makode Lindes tårta inte var hets mot folkgrupp. Svaret blir att den riktades mot kulturministern. Men det gjorde den inte, Linde visste inte om att kulturministern skulle göra det inhoppet. Ja, det är lätt att förstå att det trasslar till sig.

 

Alla svenskar är svenskar. Det finns inget ”vi och de”. Självfallet kan det inte heller vara så att man kan tala om svaga grupper av svenskar eftersom ett sådant resonemang skulle innebära att några inte skulle vara likställda med de ”riktiga” svenskarna. Skulle man tycka.

 

 

 

Publicerat av Lars Vilks

2014, 4 april kl 21:46

Publicerat under debatt,konstteori

1826: Svenskhetens dilemma

6 kommentarer

Svenskhet, nationalitet, nationell identitet kunde vara intressant att diskutera. Men det går inte eftersom ämnet redan när det dyker upp ingår i en politisk ordning som alltid går ut på att svenskheten är en konstruktion och att hela tanken kring nationell identitet är en rasistisk ordning. I konsten är det inte någon enkel historia. De svenska konstnärerna som Richard Bergh, Carl Larsson och Anders Zorn osv. hade lärt sig måla franskt, fransk salongsstil. Så såg den internationella konsten ut, impressionismen var fortfarande en marginell företeelse. Tanken att måla franskt på hemmaplan var inte särskilt tilltalande, istället utvecklade man en egen identitet med det svenska landskapet och dess invånare, målade ”svenskt”. På sina håll fanns det naturligtvis en mer uttalad nationalism även i detta men frågan är hur chauvinistisk den egentligen den var. Att svensken som stereotyp blev blond är inte så märkligt, inte märkligare än att italienare och fransmän var mörka. Jag kan inte heller se att det målades särskilt många blonda svenskar. Ser man på t ex Zorns persongalleri är det inte någon dominans för blondhet. Zorn är dessutom svårfångad som svensk patriot eftersom han snarare var lokalpatriot som gärna sökte sig till det som han ansåg vara genuint och naturligt i Dalarna. Konstprofessorn Jeff Werner vill gärna (SvD), och många med honom (SvD), se Zorns kullor som ”svenskt utseende” liksom att Carl Larssons anekdotiska målningar om svensk historia i Nationalmuseum blir en samtidens plåga.

 

Svenskheten är en konstruktion sägs det gång på gång i postmodern anda. Som om det skulle ändra på något. Praktiskt taget allt är konstruktioner men det brukar inte vara något hinder för att det skall fungera. Svenskhet och svensk kultur borde inte vara något problematiskt sedan det befriats från överdriven patriotism och rasbiologi. Det egentliga problemet är snarare klasskillnader och nätverksbyggen. T ex har den svenska arbetarklassen aldrig lyckats övervinna klasskillnaden. Den dominans inom en rad yrken och verksamheter som var en klassfråga har inte förändrats särskilt mycket. I konsten finns exempelvis få med arbetarbakgrund. Invandrarna är en ny underklass och den som tror att de övriga klasserna av godhet skulle öppna sina famnar är mer än lovligt naiv. Man kommer, som man alltid har gjort, att bevaka sina intressen och välja bland sina egna. En enkel mekanism om kontroll och makt.

01 zornMi

Anders Zorn: Märta, 1917

 

Publicerat av Lars Vilks

2014, 1 april kl 22:26

Publicerat under debatt

1825: Ett leende

5 kommentarer

Den här veckan är det dags igen för min föreläsningsserie i Vellinge kommunhus.  Torsdag den 3 april kl. 19.00. Titeln på föreläsningen är ”När endast leendet är kvar – om konsten att se Mona Lisa”. Mona Lisa är världens totalt överlägsna mest kända målning. Men kändisskapet uppnåddes inte över en natt utan kom tämligen sent. I föredraget berättar jag om hur det gick till och med många exempel på hur man i och utanför konsten refererar till verket. Det blir en hel del musikaliska inslag. I en enkät om vilken målning som var världens bästa uppgav 85,8 % Mona Lisa, medan van Goghs solrosor fick 3,6 % och Munchs Skriet 2 %. Man kan alltså förundras över hur detta har gått till. Dessutom blir det lite nyheter från konstvärldens aktuella aktiviteter

 

Kostnad per föreläsning blir 100 kr per person.

Anmälan till [email protected]

Inbetalningen sker till bankgiro 519-0491.

Publicerat av Lars Vilks

2014, 30 mars kl 21:30

Publicerat under Föreläsningar

1824: Politikerna tar över i Lund

7 kommentarer

I Lund har den under långt tid pågående kampen mellan politikerna och konsthallschefen Åsa Nacking kommit in i ett avgörande skede (Sydsvenskan och Sydsvenskan). Nacking fråntas rätten att besluta om vilka utställningar man skall ha. Jo, det är lätt att förstå samtliga inblandade. Politikerna vill ha en inkluderande konsthall som drar en stor publik. Det vill också Åsa Nacking men den internationella samtidskonst som hon visar lockar inte många besökare. Utställningarna är elitistiska för så fungerar samtidskonsten. Det är inte helt omöjligt att driva en linje med, som det heter på museispråk, ”brett och smalt”, men det är en svår uppgift. Vill man, som Åsa Nacking, visa sådant som är representativt för det som gäller i samtidskonsten, kräver det betydande resurser för att skapa utställningar som skall vara tillräckligt anslående för att dra publik. Och sådana resurser saknas säkert i Lunds konsthall.

 

Politikerna kan inte styra en konsthall som är inriktad på relevant samtidskonst. Det enda de är intresserade av är tydligen hur många som kan tänkas komma till utställningarna. Publikfriande utställningar är lätta att producera, det är bara att införa en jurybedömd Lundasalong eller låta hallen bli centrum för Skånes konstrundor, men då blir det något annat man sysslar med. Lunds konsthall med sina goda traditioner (liksom dystra tidigare inhopp av konstbedömande politiker) bör naturligtvis få fortsätta med det man håller på med. Att visa det som gäller på en hög internationell nivå är något Lund borde kunna stödja. För det är bra utställningar som visas och det saknas inte frågeställningar som även kommunpolitikerna torde inse är i tiden ”angelägna”. Alltså sådant som frågor om kön, klass, etnicitet och migration. Vad har man emot det?

 

Jag hoppas att Åsa Nacking står på sig och gör med i det fortsatta dramat. När politikerna tar över konstrodret kommer skutan ofelbart att driva på intressanta grund.

 

För det är ju ändå så att man anställde konsthallschefen utan någon tidsbegränsning eller andra inskränkningar. Tidigare, alltså efter fadäsen med Folke Edwards, styrde nämnden med järnhand. Att nu bryta ett mandat som gör ett arbete som är djupt respekterat i konstvärldens tongivande kretsar är att göra sig omöjliga. Man bör ha förstått vad man skulle få när man anställde Åsa Nacking.

 

Publiksiffrorna är inte avgörande i sådana här frågor. I en stad som Lund är det rimligt att man tillhandahåller en verksamhet som visar hur konstens ser ut i ett internationellt perspektiv.

 

Publicerat av Lars Vilks

2014, 28 mars kl 22:56

Publicerat under debatt,om utställningar m m

Konst bloggar