2511: Akademisering av nödvändighet

Signaturen SSAB gjorde mig uppmärksam på en professurtillsättning på Konstfack. Jag citerar från kommentaren: ”Man hade förväntat sig att en professur i ”visuell kommunikation med inriktning illustration och bildberättande” vid Konstfack (dnr KF2017/VO2P/11) i första hand skulle gå till någon som är bra på att illustrera samt har de nödvändiga pedagogiska kvalifikationerna för att kunna lära ut detta.

Men så enkelt är det tydligen inte, utan det krävs enligt den svenska utlysningen även ’dokumenterad omfattande erfarenhet av en normkreativ praktik (att genom sin praktik undersöka och synliggöra strukturella maktförhållanden)’. Termen förklaras så här: ’[n]ormkreativitet sammanfattar det görande som syftar till att omsätta normkritisk analys i praktiken.’ (I den engelska utlysningen av samma tjänst saknas kravet på dokumenterad normkreativ praktik.)”
Tillsättningsärendet beskrivs ingående här.

Nå, hur kunde det bli så här? Historien förtäljer oss att det mot slutet av 1980-talet kom allt mera högljudda krav på teori i konstundervisningen. Inte så märkligt efter konsten vid den tiden hade blivit allt mer präglad av teori. Gott och väl, det blev mer teori även om det bjöds motstånd och interna uppgörelser. Man får slå fast att konsthögskolor inte kan vara en plats för överskridande radikal konst. Undantaget är när det sker ett omfattande skifte i vad undervisningen och konsten skall gå ut på. Som det var från slutet av 1980-talet och ett stycke in på 1990-talet. Därefter återtog den akademiska inställningen reglementet och blev efter hand, som det brukar vara, ett instrument får den officiella makten. Bäst så, skulle jag vilja säga, därmed har eleverna något att befria sig ifrån. De flesta gör det naturligtvis inte utan blir akademiska representanter eller möjligen måttfullt kompromissande konstnärer. Som det brukar vara.

Teori och politik tar lätt överhanden och det gäller inte bara konsthögskolorna utan även stora delar av konstlivet. Sådan ser den ut, dagens akademiska konst. Samtidigt må man erkänna att det finns en hel del konstnärer som med framgång kan navigera i detta landskap. Jag kan t ex nämna några framträdande profiler som jag uppmärksammat vid många tillfällen: Pierre Huyghe, Hito Steyerl, Ragnar Kjartansson.

Publicerat i konstteori, politik | 3 kommentarer

2510: Ömsom acceptabelt men stundom oacceptabelt.

Fake News, ett av de aktuella spörsmålen i vår tid. Att uppgifter är vinklade, att de innehåller propaganda eller att det förekommer misstag är ofrånkomligt. Frågan är dock var gränsen går.

En sida av saken är spridning. Tvivelaktiga påståenden kan få stor spridning och bli citerade som om det rörde sig om verifierade påståenden. Ivar Arp skriver om detta angående kritiken mot Tino Sanandajis bok (SvD). Det verkar som om Sanandaji har rätt i det här fallet men det är inte lätt för den obevandrade att kunna avgöra frågan. Gång på gång får man ställa sig frågan om hur verklighetsbilden ter sig – så objektivt som möjligt.

Gängkriminaliteten och förorternas bekymmer har väl nu kommit på plats efter mycket protesterande och skönmålningar. Det väckte en del uppmärksamhet idag när Alexandra Pascalidou skrev på twitter: ”Alla vi som sedan 90-talet varnat och vädjat och larmat om situationen i våra fattigaste förorter. Vi som talade om stegrande segregation, ökande klyftor, växande utanförskap som tickande bomber som nu briserar. Må insikten infinna sig och vändningen komma.”

Jo, det är många som säger sig ha sagt.

Gängkriminaliteten ger oss bilden av en maktlös myndighet som inte har något bättre att säga om gårdagens sprängning i Malmö än att det är ”fullständigt oacceptabelt”. Det är ju bara det att när man lastar in ordet oacceptabelt ger det intrycket av att det inte är självklart. En ny sprängning kom ikväll i Malmö. Hur skall formulera avståndstagandet? ”Ytterligare fullständigt oacceptabelt.”

Publicerat i politik | 31 kommentarer

2509: Svängig korridor

Fullt tvärdrag i åsiktskorridoren. Dagens partiledardebatt var en uppvisning i politikens undanflykter. Ingen har någon lösning men ingen menar sig ha gjort något fel. Gängkrigen engagerar naturligtvis starkt. När det kommenteras får man se uttalanden som tidigare hade varit outsägliga: ”Sanningen är givetvis att gängkrigen inte har uppstått av ingenting, av luft. De är resultatet av en långvarig, misslyckad integrationspolitik. ” (Aftonbladet, Melin) Visserligen har det länge funnits en kritik mot integrationspolitiken men det har mest handlat om otillräckligt antal fritidsgårdar, bristande dialog, rasism etc. Nu luftas en helt annan retorik.
En och annan kämpe står fast vid de tidigare heliga principerna. Så exempelvis Lövin: “Alla partier förstärker bilden av hur brottslighet och sexuella övergrepp är något som i princip håller på att ta över Sverige.” (Expressen)

Hur skall det sluta? Ja, det behöver inte hända så mycket. Det har visat sig att man kan skifta fot utan några större konsekvenser. Det gäller bara att hänga med i svängarna.

Okomplicerad är inte tillvarons avgörande frågor anno 2018. Kajsa Ekis Ekman har skrivit en väldigt rolig artikel om vår tids könsbrydderier. Bland många goda poänger är bortvisandet av termen ”gravida kvinnor” en ljudande malm. En sådan ordalydelse diskriminerar gravida män. Gravida män är ingen stor kategori men minoriteternas rättigheter måste försvaras till varje pris. (Aftonbladet)

Publicerat i politik | 17 kommentarer

2508: Konvalescens och gult

Konvalescenten, nå inte överdrivet långvarigt, men dock. Igår genomgick jag en starroperation vilket gör att jag tills vidare får klara mig med ett öga. En del av problemet är att man har tagit bort en del av min närsynthet vilket gör att när det nyopererade ögat kommer igång kan det inte samordnas med det andra (som också skall opereras). Ännu har jag en dimmig världsbild men den klarnar sakteliga.

Flera gånger har jag haft duster med mina ögonläkare angående konstnären och starr. Det är sant att starr ger en gulfärgad värld men hur påverkas konstnärens verk? En av ögonläkarna menade att det finns en teori om att van Gogh kanske hade starr eftersom han målade så mycket gult. Jag protesterar å det livligaste. Se på mig: Jag ser alltså världen gulare än vad min publik i allmänhet gör. När jag målar kommer jag att välja färger som skall återge denna gula värld. Men mina val ändrar ingenting väsentligt, de färger som jag tycker matchar det gula kommer att se mindre gula ut för den allmänne betraktaren. Alltså utjämnar konstnären sin gulfärgning på det allra enklaste sätt. Idag har jag kunnat kontrollera (med mitt nyopererade öga) hur mina målningar ser ut. Skillnaden mellan färgsättningen i mitt ännu icke opererade öga och det “nya” är betydande. Men sett med det nya ögat är mina målningar, som jag förutsett, inte försedda med några anmärkningsvärda gula kulörer.

Publicerat i Samtidskonst | Lämna en kommentar

2507: Konferensen

Igår var det en välbevakad konferens på Christiansborg i Köpenhamn. Panelen bestod av den välkände danske politikern Naser Khader, Frankrikes ambassador Francois Zimeray (som var med i dramat på Krudttønden), Patrick Pisco (som överlevde massakern på Utøya), Agnete Stoffregn (dramaturg och journalist som också var med på Krudttønden), Zineb El Rhazoui (journalist och tidigare medarbetare på Charlie Hebdo, hon var på semester när terrorattacken inträffade) och jag. Det var mycket säkerhetsfolk eftersom tre av deltagarna har bevakning dygnet runt
Seminariet kom att till stor del handla om Islam. Det torde ju vara så att man numera kan vara överens om att Islam i dess nuvarande form inte är acceptabelt. Trots alla kampanjer vi har sett under åtskilliga år har Islam aldrig blivit populärt. Tvärtom och det kan i alla fall jag förstå. En modernisering tycks vara långt borta. En ny bekantskap var Zineb som ursprungligen kommer från Marocko. Hon hade många synpunkter på Islam, inte minst utifrån sina erfarenheter under sin uppväxt.
En kort tidningsartikel finns på Malay.

Vill man lyssna på konferensen eller delar av den finns den tillgänglig som ljudfil på Snaphanen.


Ett fullsatt auditorium på Christiansborg

Publicerat i debatt, politik | 3 kommentarer

2506: Konferens och angeläget

I morgon skall jag medverka i en konferens på Christiansborg i Köpenhamn, ”Om terrorns offer”. Konferensen presenteras på FB. Jag skall berätta lite om tillståndet i den svenska debatten. Där finns en del nyheter.

I vår debattflora kommer det gärna inslag om huruvida operaföreställningar kan aktualisera angelägna frågor. Gunilla Brodrej har sett Strauss Elektra. På scenen fanns inte mycket att hämta om dagsaktuell politik. Men man hade också ordnat en frågestund med solisterna och Brodrej tog naturligtvis chansen att fråga vad de tycker om metoo. Det börjar bli lite tjatigt och svaren är givna. En viktig rörelse. Det tyckte solisterna. (Expressen)


Här är en målning som jag gjorde för ett tag sedan men som jag nu har justerat en del. Hemfärd genom Köpenhamn.

Publicerat i debatt, politik | 1 kommentar

2505: Den politiska spelplanen

Den politiska spelplanen har blivit långt mera komplex än tidigare då det var relativt enkelt att sortera allting i två högar, den anständiga och den orättfärdiga. Ett vackert exempel är Göran Greider som tagit sig an den delikata uppgiften att visa sitt stöd för stackars Lars Ohly samtidigt som han skall visa sig som en varm förespråkare för metoo (Dalademokraten). Det vore inte en riktig Greider om det inte förekommer en egen teori om varför den röda fronten drabbats svårt:
”Skadeglädjen hos borgerlighet och höger har märkts av en hel del. De myser över att det mest är rödgröna politiker och en opinionsbildare på Aftonbladet som visat sig vara sexuella trakasserare. Men det beror givetvis på att de feministiska idealen är så oerhört mycket starkare på den rödgröna kanten.”
Och så får vi se att han åberopar risken för ”ängslighetskulturen”, tidigare ett farligt ord att vifta med. Som sagt, ny spelplan, nya regler, en underhållning som säkert kommer att växa in i en valrörelse där oklarheten kommer att vara större än någonsin. I all denna röra har SD kommit i skymundan men lyckligtvis har man Trump tillsammans med metoo och svårbehandlade kränkningar.

En helt annan sak: Den danske konstnären Uwe Max Jensen är stämd inför tingsrätten (blogg). Han har i ett stort antal målningar haft Kurt Westergaards Muhammedteckning som förlaga. Westergaard vill hävda sin rätt till denna bild och kräver 100 000 i ersättning. Det vore märkligt om Westergaard kan vinna detta mål. Jensens avmålningar är grov kaliber och får sägas vara egna verk, närmast parodier på Westergaards stringenta teckning. Den svenske konstnären Markus Andersson vann t ex det omtalade omtalet målet angående att han hade använt, som förlaga, ett fotografi av Christer Pettersson. I varje fall är det principiellt intressant. Är en fotografisk förlaga till en målning ett brott mot upphovsrätten. Eller var går gränsen? Man kan fundera på hur mycket måleriska effekter som krävs för att komma undan.

Publicerat i politik, yttrandefrihet | 9 kommentarer

2504: Konståren 2017 och 2018

Om konståret 2017 kan man lugnt säga att det hände mycket men ingenting särskilt. Åtminstone inte särskilt nog för att peka ut någon riktning eller befästa någon konsthistorisk begivenhet. Vad skall vi då förvänta oss av 2018. De allestädes biennalerna (och triennalerna etc.) är inte längre något som kan överraska. Det kan nog göras intressanta verk och projekt beledsagade av seminarier och workshops som inte heller är några höjdpunkter. Emellertid kan biennalerna vara ett sätt att avläsa var konstvärlden står. Det man förmår och tänker sig kommer obönhörligen att dyka upp där. It is the curator’s world, så att säga.

Ser man på de biennaler som inleder året kan man utan vidare känna igen sig. Gamla godingar tar vi om igen som man har gjort under åtskilliga år. Bangladesh skall vara med och trogna team som Superflex och Raqs Media collective håller sina workshops som de har gjort under många år. Man kan förutsäga vartåt innehållet barkar. Asiatiska biennaler är för övrigt alltid stillsamma och har väl mest rollen att låta den internationella samtidskonstens välsignelse expandera vidare.

The New Museum Triennal i New York bjuder på följande program: ”This very global presentation will focus on works as “an interference in political and social structures”, looking at racism and colonialism as givens within the structures of cities and everyday life.” Jaha, då tar vi det igen. Kan säkert åstadkomma banbrytande förändringar och göra världen till en bättre plats.

Biennalen i Sydney har alltid varit en uppvisning av samtidskonst och alltid politiskt korrekt, så angelägen man kan vara utan att ta i för mycket om det politiska. Man blir knappast förvånad när man läser bruksanvisningen: ”Curated around the theme of “superposition”—a quantum mechanical term referring to the ability of electrons to occupy multiple states at once—the work shown will jostle with the idea, and how opposing belief systems can coexist in equilibrium in society.” Elektroniskt tema som skall harmonisera olika trossystem. Fysiken och den sociala tillvaron är dock inte alldeles samma sak.

(artnet)

Framåtandan kan vi glömma och måhända är det bättre att se bakåt. Jubileumsår för Gustav Klimt och Egon Schiele som båda avled 1918. Från geniernas tid.


Goldfish, 1905 av Gustav Klimt. Målningen var ett svar från Klimt till hans kritiker men då detta var väl starkt ändrades titeln till “Goldfish.

Publicerat i Samtidskonst | 7 kommentarer

2503: Dagens frikostiga flöde

Tämligen uppenbart är att dagens nyhetsflöde bygger på att något felskär blir uppmärksammat och ger upphov till en rad indignerade protester – eller att någon tror att någon har menat något som inte passar i modellen. HM:s reklam var inget dåligt exempel på hur det kan gå. Men det blir inte mycket av det eftersom det är självklart att HM inte kan mena vad man skulle kunna tro. Dock får man tillägga att även för den förhärdade är det märkligt att det överhuvudtaget kom till stånd. Djurvärlden får man försiktig med i metaforisk bemärkelse: Apor, råttor eller hundar kan leda till svåra förvecklingar (Expressen).

Det är klart att ingen slår Trump men jag tvivlar på att de har någon större verkan. Alltför mycket blir bara alltför mycket, ständigt, varje dag. Han igen. Vi har ju också Alexander Bard-dramat. Bard är frispråkig och det är något han också är välkänd för. Då blir det också svårt att sätta dit honom hur gärna man än vill följa rasist-sexismmallen (Dagens Media).

Man får var försiktig om man skall uttala sig kritiskt om metoo. Men det är klart att mobbning och uthängning för påstådda brott blir ett problem eftersom vi får två rättssystem. Och det blandas friskt bland allt som levereras. Åsa Linderborg har på förtjänstfullt sätt uppmärksammat problematiken (Aftonbladet).

Nils Funcke är observant på de nya inskränkningarna av yttrandefriheten. Bland mycket annat är olaga hot något som nu skall framkalla ”allvarlig rädsla”, tidigare var det ”allvarlig fruktan”. En liten sänkning av kalibern (Expressen).

Publicerat i politik, yttrandefrihet | 6 kommentarer

2502: Tre år

Så var det tre års sedan blodbadet på Charlie Hebdo. För min egen del betydde den händelsen att jag lämnade min bostad för att aldrig återvända. En ny epok och ny livsstil. Det blev som bekant ytterligare händelser som definitivt placerade mig i skyddad miljö. Jag överlevde och skall i onödan ej klaga. Visserligen är det ytterst svårt för mig att kunna göra någon utställning men jag har kunnat fortsätta min verksamhet. Även Charlie Hebdo har kunnat fortsätta med nyinsatta krafter men det är klart tidningen befinner sig i en helt annan position. Den är en symbol för försvaret av yttrandefriheten och har förlorat sin roll som outsider. I Aftonbladet är Johanna Frändén inte särskilt entusiastisk. Hon skriver den rätt märkliga meningen: ”Men efter tre år med mångdubblade fall av hatbrott mot både judar och muslimer i Frankrike är det tydligt att tålamodet med Charlie Hebdo på många håll börjat sina.” Menar hon att CH är uppviglare? Islam har inte haft någon stor plats i utgivningen. Jens-Martin Eriksen (Berlingske) noterar att omslagssidan under 10 år (523 nr) har sju handlat om islam.

En annan fråga är hur man skall förhålla sig till avbildningar och satir kring profeten. Eriksen menar att när man använder sig av yttrandefriheten bör man ha ett bestämt mål som inte skall gälla yttrandefriheten i sig. Det kan vara en svår balansgång eftersom profeten är den främsta symbolen på islams auktoritet och reglemente. Det är inte svårt att finna skäl men problemet är naturligtvis skräcken som sätter effektivt stopp för sådana utflykter. Jag har i alla fall min lilla nisch och det kan vara på plats att återge en av mina målningar där det finns en fruktansvärd rondellhund. Visserligen i detta fall mycket liten. Det ville till att utnyttja en väldigt liten pensel för att placera en hund med profetnuna i det så berömda örhänget. Befogat tilltag? Ja, det tycker jag. Skadan är redan skedd (om man skall se det som en skada) och mångfalden snarare urvattnar en begränsar problematiken.

Publicerat i politik, yttrandefrihet | 3 kommentarer