Vilks.net

Lars Vilks konstnären konceptualisten målaren skulptören

2085: Biennaler och biennaler

7 kommentarer

Fortfarande är det så att biennalerna förmedlar samtidskonstens status. Det som är där är. Men alla biennaler tillhör inte elitbiennalerna (att ”biennal” avser vartannat år säger inte mycket). Jag funderade lite grann på det när jag läste om Örebrobiennalen som annonserar sig som Nordens största. 72 konstnärer. Bland dessa finns några mera välkända namn som Ai Weiwei, Erwin Wurm, Xu Bing. Det är ändå lätt att konstatera att den här biennalen är något annat än de internationella samtidsbiennalerna. Den här hemma i kategorin skulptur & projekt i staden, en modell som fick sin startpunkt i Münster 1987. Den utställningen var en reell begivenhet i konstvärlden. Modellen kom sedan att användas till att iscensätta utställningar med diverse konstnärer, små händelser som i regel fick gott mottagande och livade upp någon ort. Tema kunde förekomma men spelade egentligen ingen större roll. Inget ont om det och absolut inte heller om Örebrobiennalen. Konsten har många nivåer men det brukar vara svårt för kritikerna att nämna något om var man befinner sig på kvalitetsstegen. Örebrobiennalen har fått några positiva recensioner (Expressen, Omkonst). Sympatiskt nog kan man studera alla medverkande och deras verk på nätet. Örebrobiennalen saknar curatoriskt statement. Sådana statement har efter hand blivit mer eller mindre tröttsam läsning, oftast beroende på politisk överambition men man kan inte komma ifrån att de är representativa.

I och för sig är det inte så många som diskuteras mera ingående och som man förväntar sig något särskilt av. Venedig är naturligtvis biennalernas biennal och till de nästa statusbiennalerna är avståndet långt: São Paulobiennalen får tillsammans med Berlin- och Istanbulbiennalerna räknas till de inflytelserika. Dit får man också föra Whitneybiennalen även om den inte är någon global historia. Flera av de asiatiska biennalerna är påkostade och väl genomförda men brukar aldrig utöva något nämnvärt inflytande utan är mer en bekräftelse om vad som pågår. Det gäller även Sydneybiennalen vars främsta uppgift är att signalera att Australien inte får glömmas bort.

De nordiska biennalerna representeras av Momentum (som pågår) i Norge och Göteborgsbiennalen som öppnar i höst.

Publicerat av Lars Vilks

2015, 6 juli kl 21:32

Publicerat under Biennaler

2084: Sparkad och readymade

3 kommentarer

Dagens nyhet på konstens samtidsarena är att Nicolas Bourriaud har blivit sparkad från sin direktörspost på Ecole des beaux arts i Paris. Det förefaller ha skett under suspekta former (artnet). De antydningar som finns tillgängliga ger vid handen att man möjligen ser Bourriaud som alltför exklusiv. Han är en av de ledande teoretikerna och curatorerna i samtidskonsten, mannen bakom begreppet ”relationell estetik”. Rockader av det här slaget brukar sluta olyckligt eftersom man sällan finner någon bra ersättare. Vad man än säger om den internationella samtidskonsten är den vad som gäller och allt som pågår i konsten måste gå genom den. Någon väg tillbaka existerar inte.

Nu till en helt annan sak. I Dag Solhjells bok, som jag skrev om för några dagars sedan, diskuterar han Marianne Heskes kopiering av höboden, Gjerdeløa (alltså den som Heske valde ut som konst och flyttade till utställningslokaler). Heske har alltså gjort en kopia av det lilla huset och i ett annat material. Det blir då ett nytt verk, säger Dag Solhjell och fortsätter: ”Men detta nya verk är inte längre en readymade för en kopia av en readymade är väl inte i sig en readymade?”

Jag skulle vilja säga att det går att kopiera en readymade. I det här fallet är det dock inte fråga om en kopia utan om en replik eftersom det är konstnären själv som har låtit göra den. Man har regeln att en konstnär inte kan göra kopior av sina egna verk. Detta eftersom konstnären kan göra en del justeringar i avsikt att något förbättra detaljer ett förfarande som man aldrig accepterar av en neutral kopist. Ett av de bästa exemplen är Gustaf Cederströms Karl XII:s likfärd som finns i två versioner och där repliken (i Nationalmuseum) får anses vara den bästa.

Marcel Duchamp godkände repliker av Fountain. Det finns ett antal. De är alla industritillverkade objekt som har valt p g a likhet med originalet. Det är dock inte konstnären som har valt dem så frågan blir vad man egentligen skall lägga in i metoden ”readymade”

Ofta brukar man betrakta Warhols Brilloboxes som readymades, men de är tillverkade av konstnären, lådorna är inte som ursprunget av papp utan av trä med silkscreentryck.

Skillnaden mellan det tillverkade och det utvalda spelar ingen större roll. En readymade som valts ut är inte neutral utan bearbetad av konstnären: genom att denne väljer, eventuellt signerar, ställer ut det och ger det en kontext. I Heskes fall fanns det inga serietillverkade höbodar att tillgå och förmodligen valde hon en enklare avgjutningsmetod istället för att låta tillverka ett nytt original och eventuellt patinera det. Behovet av denna replik tycks vara ganska självklar: Den kan placeras i ett museum som en del av dokumentation av hennes projekt. I längden blir det ohållbart att varje gång montera ner och transportera originalhuset.

Publicerat av Lars Vilks

2015, 3 juli kl 22:53

2083: Samtal i tidskrift

11 kommentarer

I det senaste numret av Paletten intervjuas jag av Sinziana Ravini. Onekligen en vänlig gest av Paletten, vår mest avancerade konsttidskrift, det svenska svaret på e-flux journal. Incitamentet till detta kom genom Charlie Hebdo-attentatet. Så blev det en liten granskning av Rondellhunden. Jag skall bara göra två kommentarer till intervjun.

Sinziana Ravini: ”Vilks påstår i slutet av intervjun att han skulle vilja att Rondellhundsprojektet skulle kunna betraktas som ett autonomt projekt, som inte driver någon politisk agenda. Visst, detta hade varit möjligt om Vilks inte hade uttalat saker som att det finns ’för många invandrare i förhållande till resurserna’. I intervjun med mig presenterar han dessutom denna åsikt som ’fakta’. Vilks konstverk är politisk, vare sig han vill eller inte, och dess politiska kraft muterar beroende på mottagare och kontext.”

Ravini menar tydligen att uttalandet ovan är så kontroversiellt att det definierar projektet i en bestämd riktning, trots att det knappast är något annat än en allmän åsikt. Ravini har spetsat till det lite eftersom jag har talat om ”för stor invandring”, med ”för många invandrare” närmar man sig tydligare den känsliga frågan om ”volym”. Men det enda man kan få fram är att resurserna inte är tillräckliga vilket fortlöpande kan bekräftas. Jag har aldrig uttalat mig om några specifika volym- eller resursförändringar. Så frågan är vilken agenda RH-projektet skulle driva.

Vidare menar Ravini: ”Vilks tror att det går att göra skillnad på konst och politik. Det är just denna separation som gör att ’konsten går förlorad’. Konsten är ingen neutral, ren och oskyldig plats där vi kan göra vad vi vill, en utsiktspunkt utifrån vilken vi kan kontemplera världen utan att behöva investera våra känslor, övertygelser och handlingar. Konsten är en kampplats, vare sig vi krigar med reella eller symboliska vapen, vare sig vi blottar eller döljer våra intentioner, vare sig vi vill producera svar eller frågor och osäkerhet, vare sig vi skrattar eller gråter. Ja, konsten är politisk och all politik är en form av mer eller mindre lyckad konst.”

Bara för att politiken involverar sig i alla tänkbara verksamheter innebär inte detta att det inte finns skillnader. Ravini kunde t ex göra ett besök på Venedigbiennalen och sedan åka till Almedalen och se vad de har för sig där. Även om det är möjligt att finna en del likheter är det klart att konsten har en helt annan identitet. Frågan är förstås hur Ravini definierar konst. Vanligtvis håller man sig till den institutionella konstteorin och med den blir politik endast i ytterst marginell bemärkelse presenterad som konst. Och låt oss bara påminna om några grundläggande skillnader: I politiken propagerar man för bestämda åsikter på ett så begripligt sätt man kan. Diskursnivån är låg. I konsten har man inga entydiga åsikter, utan eftersträvar en bred associationsram och är mån att försvara konstens obegriplighet. Diskursnivån är gränslöst hög.

Publicerat av Lars Vilks

2015, 2 juli kl 21:37

2082: Oförnuft och känsla

5 kommentarer

Understundom nedstiger filosoferna från sin vittra parnass för att upplära folket med sin visdom. Igår, t ex, kungjorde Sven-Eric Liedman (DN) att vår tid härskar oförnuft och känsla. Sådant leder ofelbart till främlingsfientlighet och nationalism. Detta får honom att likna vår tid vid 30-talets Tyskland. Jag trodde att det argumentet var utslitet men tydligen inte.

Liedman har dock helt rätt, vår tid (och egentligen alltid) styrs av oförnuft och känsla. Med dessa medel kan man manipulera och eventuellt även manipulera sig själv. Ett bra exempel är dagens presentation (DN) av invandringens lönsamhet. Den går med storstilad vinst enligt artikelförfattarna som för att få en god startsträcka har utgått från 1950. Men även idag är det vinst. Sådana rapporter återkommer med jämna mellanrum och jag kan inte se annat än att de har ett politiskt syfte: Det vore bra om det var på det sättet och då kan väl några skribenter hjälpa till?

För att få glädjebarometern att inta rimliga proportioner får man stava sig genom Tino Sanandajis kommentar. Tänkte väl det.

Publicerat av Lars Vilks

2015, 1 juli kl 21:26

Publicerat under debatt

2081: Pekandets konstteori

3 kommentarer

Efter alla dessa diskussioner om konspirationsteorier – som blir ändlösa eftersom de är ad hoc-teorier, kan det vara dags att uppmärksamma lite konstteori.

En norsk konstsociolog, Dag Solhjell, har publicerat en bok, ”Dette er kunst”. Vänligt nog har han dedicerat den till mig och Odd Nerdrum, ”to forfulgte kunstnere”. Boken innehåller också en rad citat från min tämligen gamla skrift Kameler går på vatten (1995). Citaten är inte så dumma, jag var inte klar över att jag ibland faktiskt kan få till det.

Jag har haft flera duster med Solhjell angående den institutionella konstteorin, givande diskussioner. Vi är förstås inte eniga. I den här boken vill han se att konst är det som blir utpekat. När institutionerna ställer ut konst är det som ett legitimerande påstående, alltså ”Det här är konst”. Det påminner om Dickies äldre versioner av sin institutionella konstteori, alltså att konstvärlden utnämner något till konst. Solhjell diskuterar i sin bok Dickies teori i 1974 års version, som dock knappast kan sägas vara aktuell. Av tämligen enkla skäl, det är inte institutionernas bekräftelse som gör något till konst. Konst blir det innan det kommer så långt. Konstnärerna skapar konst och deras projekt uppfattas som konst innan de blir utställda vilket är helt självklart. Det är för övrigt ytterst få fall som överhuvudtaget blir föremål för några seriösa klassificeringsdiskussioner.

Ett exempel som Solhjell återkommer till är Marianne Heskes Gjerdeløa från 1980 (se här en presentation när projektets visades i fjor i Oslo). Det handlade om att flytta en ålderdomlig höförvaringsbod från Norge till en utställning i Centre Pompidou i Paris. Nedmontering, transport, uppmontering, sedan till konstmuseet Høvikodden utanför Oslo och så tillbaka sin ursprungsplats. Solhjell noterar att mottagandet var mera skeptiskt i Norge än i Paris. Solhjell drar slutsatsen att ”I denne forstand var det å peke mot Gjerdeløa og si ’dette er kunst’ en mer verkningsfull talehandling i Paris.” Som pedagogisk handling är det nog så riktigt, men sådana här saker avgörs inte av en ovan publik utan av konstvärldens elit där ett sådant projekt inte möter något motstånd. Konceptkonsten hade redan på 1960-talet lanserat processverk och landart. Man kan t ex nämna Robert Smithsons Partially Buried Woodshed från 1970.

01 smithson part b ws 70
Robert Smithson Partially Buried Woodshed

När konstinstitutionerna ställer ut konst är det inte fråga om klassificeringsproblem. Det är redan avverkat när man kommer så långt. Konstinstitutionerna markerar istället kvalitet: Det här är intressant konst. Att man sedan kan få reaktioner från en publik som inte är uppdaterad är en annan historia. Varje ”Är det här konst?-diskussion” avgörs alltid genom att någon sakkunnig bekräftar att det är det.

Marianne Heskes projekt har inte någon mera markant position utanför Norge. Det är ett tecken på att landartprojekten hade nått till Norden och det tämligen sent. I alla fall snäppet före Sverige. Nimisprojektet påbörjades några månader efter Heskes.

Publicerat av Lars Vilks

2015, 30 juni kl 20:11

Publicerat under Böcker,konstteori

2080: Yttrandefrihet versus hets mot folkgrupp

25 kommentarer

Ett nytt fall för yttrandefriheten och en ny prövning av lagrummet hets mot folkgrupp. Bidraget har levererats av Dan Park vars tidigare framställningar i genren renderade honom en insättning bakom lås och bom. Den gången var det ett konstnärligt uttryck som man nog för säga missköttes i rätten. I det aktuella fallet uppträder han inte som konstnär utan som deltagare i lördagens Pegidademonstration i Malmö. Jag antar i varje fall att han inte ser detta som en del av sin konst. Skulle han göra det är det tveksamt om det blir befunnet trovärdigt. Hur som helst rör det sig om ett plakat med texten ”Islam = Fascism”. En av de närvarande poliserna har gjort anmälningen.

01dpm
Plakatet

Det borde inte föranleda några vidare rättsliga åtgärder efter förhör. Om man vill framföra sina åsikter om islam som politisk ideologi. Hade det stått ”Maoism = Fascism” kan jag svårligen föreställa mig att någon hade reagerat.

SD-politikern Michael Hess fälldes i tingsrätten för hets mot folkgruppen efter yttrandet: ”När ska ni journalister inse att det är djupt inrotat i islams kultur att våldta och misshandla sådana kvinnor som inte rättar sig efter islams lära. Finns ett stort samband mellan våldtäkter i Sverige och antalet invandrare från MENA-länder.” Han friades i hovrätten eftersom domstolen fann att det var förenligt med yttrandefriheten att bemöta en ledare i Aftonbladet med ovannämnda text.

Publicerat av Lars Vilks

2015, 28 juni kl 21:32

Publicerat under yttrandefrihet

2079: Den oförsonliga skräcken

137 kommentarer

Efter IS terrorattentat kan man bara konstatera att den okontrollerbara skräcken har fått ytterligare fäste. Inte utan skäl, vi har anledning att vänta oss mer. Ett fåtal personer kan åstadkomma mer än en hel armé. Det är dessutom svårt att få grepp om vad IS är. Det har kommit en del förnekanden om dess religiösa motiv ”IS har inget med Islam att göra”. Det är naturligtvis fel. Det rätta är att säga att det är en avart. Men den kan varken kallas för högerextrem eller vänsterextrem. Har man den läggningen kan man förklara den som ett utslag av västvärldens och särskilt USA:s politik. Går man inte in för den bekväma ståndpunkten är det inte mycket mer att se än negationen av allt som vi betraktar som anständigt, den radikale Andre som dock har svårt att väcka vårt medlidande, långt mindre vår förståelse. IS har växt fram under gynnsamma omständigheter. Men vet att USA inte kommer att skicka några truppen och att ingen annan heller är benägen. Man kan tämligen lätt smyga in sina terrorister i flyktingströmmarna eller vinna anhängare i Europas ghettoområden.

Även bland de mest ömsinta debattörer finns det inga sympatier för IS gärningar och attityder. IS lämpar sig inte för vår tids sökande efter polariserade åsikter. Typiskt för vår tid är att producera åsikter vilket är betydligt enklare än att föra sakliga debatter eller försöka överbrygga åsiktsmotsättningar. Fenomenet har också funnit god jordmån i det akademiska livet. De mjuka vetenskaperna lämpar sig till att producera det ”forskaren” önskar sig. Ett gott exempel på detta beskrivs av Susanna Mannelin i GP. Är man genusforskare är det automatiskt en given förutsättning att visa hur illa det är. Emellanåt kan dock priset bli lite för högt.

Publicerat av Lars Vilks

2015, 27 juni kl 21:10

Publicerat under debatt

2078: Vår tids skandalkonstnär

41 kommentarer

Samtidskonsten inte har mycket att bjuda på i ämnet kontroversiella konstverk. Emellertid kan den äldre generationen bidra med sådant som skapar djup upprördhet. En i denna genre ständigt återkommande gestalt är Anders Zorn. Att han sedan 1920 är död visar bara att konstnärerna inte hindras av sådana småsaker. Naturligtvis har han drabbat vår tids globala sedespolis, Facebook där han är strängt förbjuden att visas. När Fotografiska Museet skulle göra reklam för sin utställning med Zorns fotografier blev de avstängda. Ytterligare aktuellt intresse kan knytas till Zorn genom den bok som kommit ut om hans fotografier.

Ingen internationell samtidskonstnär kan på allvar ta sig an ett ämne som ”nakna damer vid vatten”. Oklädda fruntimmer är, som det heter, problematiskt. På Zorns egen tid var det också problematiskt men på ett helt annat sätt. Och på den tiden var det inte ens nödvändigt med nakenhet. Hans akvarell från Alger var en önskan från Oscar II. Kungen önskade emellertid två ändringar, korrigering av den ena damens bredbenthet samt förändring av en dager på roddarens byxor. Dagens kritik söker sig andra vägar: Zorn anklagas för opassande orientalism.

01zorn alger
Anders Zorn: Från Algers hamn, akvarell 1887

Dagens högljudda kritik av Zorn siktar in sig på tre objekt, sexism, anstiftning av vithetsnormen samt hans intresse för rasbiologi. Det försvar som bjuds är att Zorn dock levde i en annan tid med andra värderingar. Men nu börjar kritikerna tröttna på hans envisa fasthållande av detta (SvD):

”Problemet ligger på ett betydligt djupare plan än ett par avbildade nakna bröst. Var går gränsen mellan pikant och pornografiskt? Vad är det för en människosyn som förmedlas här? Hur länge håller ursäkten att en stor konstnär är ett barn av sin tid, där mannen tittar på, medan kvinnan är objektet som betraktas?”

Var och en kan lätt förstå att Zorn kunde ha räknat ut att femtio år senare hade samhället skapat den slutgiltiga rättvisenorm som alla bör följa – och att den gäller för alla tider.

Hans damer vid vatten brukar försvaras med hans intresse för reflexer och ljus. Men, som sagt, tålamodet tryter (DN):

”Hur skickligt målade kvinnobilderna än är, ligger där en unken ideologi och lurar i den vackert avbildade vassen.”

Onekligen lyckas Zorn med att nå utanför konstvärlden. Hans verk engagerar t ex intensivt ras- och vithetsforskningen.

Det är bara att erkänna, jag får ge mig för Zorn som Sveriges mest kontroversielle konstnär. En gång har vi deltagit i samma utställning, 2010 på Dunkers Kulturhus. Tre gånger har jag lutat mig mot Zorn, parafraser med RH. De var lättsålda.

Publicerat av Lars Vilks

2015, 24 juni kl 21:38

Publicerat under om utställningar m m

2077: Känslighet

46 kommentarer

Den tid vi lever i är inte sensibilitetens utan känslighetens, de sårades känslighet, bristen på respekt eller att bli förnärmad av otrevligheter. En omfattande vokabulär fångar upp detta, efterhand tämligen tröttsamt: ”obehagligt”, ”stötande”, ”inte OK”, oacceptabelt. På senare tid har epidemin nått universiteten där man nu har börjat förorda ett selektivt urval av texter och bilder (Sydsvenskan). Humoristerna får också akta sig, säkrast är det humorbefriade. Åt detta fenomen är inte mycket att göra, vad som gäller föreskrivs av modet. Konsten har också ställt sig i detta led och styr sina visningar med största försiktighet. Naturligtvis inte när det gäller områden där man rekommenderas att inte vara försiktig men det är numera så välkänt att det inte väcker mycket mer än retoriska utrop.

Lite humor finns dock kvar. Konsten kan kosta på sig det fyndiga och oskyldiga. En av kommentarerna för några dagar sedan uppmärksammade Erwin Wurms parkerade bil i Karlsruhe. Alla är kanske inte medvetna om österrikaren Wurms storhet men han hyser en ranking på 16. Hans parkerade bil fick en parkeringslapp och det var förstås vad den behövde för att lyftas in i den verklighet som konsten ständigt försöker närma sig.

01 Erwin Wurm truck
Erwin Wurm Truck

Bilen är ingen ny produktion utan har redan tio år på nacken. Den intressanta frågan är emellertid om det verkligen är en bil. Den kan inte köras och avviker på en rad punkter från det man brukar mena med bil. Utan tvekan kan man säga att den är huvudsakligen ett konstverk. Jag vet inte riktigt hur det fungerar angående vad man kan sätta parkeringslappar på. Jag skulle tro att andra objekt som är placerade på oriktiga sätt får åtnjuta andra lagrum för avlägsnas och bötfällas. Så i det här fallet torde det vara en fråga om oriktig parkeringsbot och det vidare spörsmålet är om det fanns korrekta tillstånd för placeringen. Men allt detta gynnar givetvis verket som har fått en injektion av världen utanför konstvärlden.

Publicerat av Lars Vilks

2015, 22 juni kl 22:24

Publicerat under om utställningar m m

2076: Butt Music och bankrån

12 kommentarer

Tack för alla lyckönskningar på födelsedagen. Även om jag har gjort tappra försök att undvika att fylla år har det hittills inte lyckats. Å andra sidan är det upplyftande att så många inte har glömt bort mig. Ej heller är jag bortglömd på FB men så har jag också mer än 4 000 vänner. Idag har det inte firats men jag togs ut på en rätt rejäl rastning.

Såsom åminnelse av denna dag föreslår jag ett lite speciellt musikstycke ”Butt Music” från en av Hieronymus Boschs målningar. Över 500 år gammalt.
01boschbm

En helt annan nyhet som må begrundas konstteoretiskt är att råna en bank som konst. Det har Joseph Gibbons gett sig på. Konsträttegångar brukar utfalla till konstnärernas fördel. I det här fallet blev det dock fängelse men man får ändå säga att straffet blev tämligen milt. Gibbons var ju i första hand konstnär och först i andra hand bankrånare. (artnet)

Publicerat av Lars Vilks

2015, 20 juni kl 19:59

Publicerat under om utställningar m m

Konst bloggar