2427: En önskan om snävare gränser

Det tycks aldrig ta slut, klagandet på yttrandefriheten och åberopande av dess gränser, Nu har Alexandra Pascalidou har fått nog efter att riksdagsledamoten Hanif Bali ryckt ihop och Pascalidou känner sig kränkt (Expressen):

”Jag använder mig av exakt samma yttrandefrihet när jag kritiserar henne som hon använde sig av när hon till exempel kallade mig homofob i direktsänd tv för några år sedan. Någonstans får Alexandra Pascalidou bestämma sig. Tycker hon att yttrandefriheten ska gälla alla eller bara för henne själv?
Pascalidou själv håller inte med – och menar att det är ohederligt av Bali att gömma sig bakom det hon kallar för ett ”yttrandefrihets-kamouflage”.
Yttrandefriheten har sina gränser och det står i vår grundlag, det borde en riksdagsledamot ha koll på, säger hon.”

Samma gamla visa, att inte skilja på yttrandefrihet och en önskan om god ton.

Publicerat i yttrandefrihet | 4 kommentarer

2426: Go Go samt böcker ha sina öden

Bekymmer, bara bekymmer i konungariket. Efter stöket i Rinkeby blev en av de centrala frågorna vad man skall (om man alls skall) kalla de områden där det förekommer stök. ”No-go”-zoner anses av många opinionsbildare vara en olämplig benämning. Man kan alltid vara lite postmodern och se språkets makt som avgörande. Skapar man ”no-go”-zoner med ett ord är det risk att det blir så. Om det var så från början kan man i postmodern övertygelse strunta i. Det börjar och slutar med språket. Det kan göras underfundigt och får man säga undanglidande som i dagens Expressen där polismannen Erik Åkerlund hävdar att det rör sig om något som han kallar för ”go-go”-zoner. I dessa zoner arbetar polisen, säger han. Så var väl det problemet ett minne blott: Från no-go till go-go.

Tino Sanandajis bok fortsätter att vara ett irriterande inslag för mången god medborgare och opinionsbildare. Två bibliotek vägrar köpa in den eftersom den strider mot mänskliga rättigheter eller något i den stilen. Lisa Magnusson på DN har dock en annan uppfattning om bibliotekens uppgifter.

Irritationen har tagits till nya höjder genom intressanta insinuationer från Johannes Klenell. Tino skriver på FB:

”Förläggare Johannes Klenell försvarade igår bibliotekens censur av min bok. Idag skriver han en fascinerande konspirationsteori om Massutmaning.
Genom resonemang a lá ”stål smälter inte” om Twin Towers bevisar han att boken omöjligen kan ha sålt slut, att den måste vara Print On Demand, att den nog inte finns på förlagssystem, att jag ger bort böcker gratis och att jag omöjligen kan haft råd att beställa så många exemplar. Han säger om andra tryckning på tio tusen ex. ”Låter helt omöjligt. Det tar uppemot 4 veckor att trycka en bok”
Det är komiskt att se härdsmältan, men också talande att dessa vaneföreställningar gillas av etablerade journalister på public service, Kulturredaktör för Flamman, Timbroit Mattias Svensson och
Ordförande för Sveriges unga muslimer. Arena Opinions Jenny Lindahl skriver konspiratorisk: ”På adlibris är den i danskt band och på bokus häftad. Det är också konstigt”
Läs gärna träsket av bittra konspirationsteorier och missunnsamhet. Kan dessa aggressivt ologiska människor ge min bok en rättvis behandling?
Jag fick flera erbjudanden att ge ut min bok på etablerade förlag, men tack vare ert stöd hade jag 632.000 kr i kapital och därmed möjlighet att ge ut boken själv med professionell typsättning och grafik, och med avtal om 30.000 böcker att tryckas ut i Riga i tre omgångar. Tredje tryckningen har redan lagts in. De som inte klarar av att sälja fem hundra ex av sina böcker använder det faktum att jag lyckades ge ut en bestseller på eget förlag som svepskäl för censur. Om hatvänstern och deras fejkliberala svans vill läsa sig hur man ger ut böcker ekonomiskt ger jag gärna de tips pro bono, så de slipper parasitera på skattebetalare.”

Det kan ju vara så att Tino är en notorisk bedragare som bara distribuerat ett fåtal exemplar av boken. Allt jag vet är att det helt säkert existerar två exemplar. Ett har jag själv liggande på bordet och idag såg jag ett andra exemplar hos en bekant. Man får dock inte bortse från möjligheten att Tinos bok misshagar Klenell och en del andra med åsikter.

Publicerat i Böcker, politik | 59 kommentarer

2425: Dom i konstmål

I den politiska teaterns stora flöde får jag inskjuta en viktig konstnyhet. Konstnären Markus Andersson som stämts av fotografen Jonas Lemberg, vann i HD. Målningen Svenska syndabockar som återger Christer Pettersson efter Lembergs foto och som citerar William Holman Hunts 1800-talsmålning The Scapegoat betraktas som ett självständigt konstverk. Målningen efter fotot är placerad i ett nytt sammanhang. Det är ett viktigt prejudikat. HD:s dom.

Publicerat i om utställningar m m | 7 kommentarer

2424: När de höga idealen möter motstånd

Ingen kan klaga på upptågen och tilltagen. De beslöjade ministrarna startade en större föreställning. En del skribenter har försökt dra till att handla om klädkod men det är naturligtvis inte saken. Det är dock lätt att förstå de stunder när de höga idealen kommer på kollisionskurs med realiteterna. Principer är en fin sak och så länge det inte har några konsekvenser är det lätt att hålla sig till sådana. Det roliga med slöjparaden var förstås att reträtten blev så visuell och talande. Men skam den som ger sig, ministrarna samlade sig till en hattparad. Vi tycks hamna i musikalen: Damer på cabaret, från det politiska till det spralliga. Nu väntar jag bara på ett dansnummer med höga bensparkar.

Trumpen håller igång och lyckas varje dag få ett fullständigt mediegenomslag. Som läsarna inte har kunnat undgå kom Sverige i centrum. Det är klart att hans kritik var osaklig men frågan är hur osakliga politiker får vara. Det är en vanlig företeelse.

Nog så vågat har Naomi Abramowicz kommenterat den upprörda händelsen med att påpeka att Sverigebilden inte är vad den har varit. Landet som velat se sig som föredöme för alla andra nationer bemöts inte längre med artighet och beundran.

Det är lätt att gå vilse i sina värdegrunder. Ett flagrant exempel är Ekerö bibliotek som inte vill köpa in Tino Sanandajis bok Massutmaning eftersom man har fått för sig att den skulle ha ett stötande innehåll. Alice Teodorescu (GP) berättar historien om att det en gång var ett bibliotek där man kunde låna Mein Kampf men inte Massutmaning. Men blott den senare hade felaktiga värderingar.

Publicerat i politik | 146 kommentarer

2423: Rosa Barba på Malmö konsthall

Den nye konsthallschefen Mats Stjernstedt har inlett med en utställning som man inte kan annat än applådera: Rosa Barba i stort format. Barba är ett stort i konstvärlden (ranking 222) och blev allmänt känd i slutet av 00-talet. Hon arbetar med film och video. Främst förknippas hon med analoga filmprojektorer. Dessa spelar en stor roll i utställningen, väldiga maskiner som fortfarande är i full funktion för att visa celluloidremsorna.

En utgångspunkt för Barba (och det är hon inte ensam om) är Robert Smithson Landart-projekt Spiralformad vågbrytare från 1970. Den är ett exempel på skulptur/projekt-idén som kom med den konceptuella konsten. Spiralformad vågbrytare är en fysisk skulptur men den består också av texter samt en film. Barbas omfattande installation i konsthallen har en centralpunkt Blind Volumes (2016), en konstruktion som liknar en skulptur av balkar men som innehåller filmer med olika teman.

Konstnärer som visar videoinstallationer kan ha det svårt att finna en balans mellan den fysiska uppställningen och de filmer som visas. Ofta blir det filmerna som är huvudsaken. Barba har lyckats väl med att ge en sammangjuten framställning av film och de fysiska miljöerna där filmerna utspelas. Den tekniska apparaturen är sevärd, så sevärd att konstnären själv inte vill göra för stor affär av saken. Det kan påminna om ett museum över gamla projektorer. Själv menar hon att valet av analog film är dess högre kvalitet.

Det är välgörande med att tolkningarna av installationen och filmerna har en öppen karaktär, ej inlåsta i något bestämt statement. Vi kan därför glädja oss åt att finna ett utrymme för en estetik som inte har något fixerat socio-politiskt mål.

Den får varmt rekommenderas.


Mats Stjernstedt och Rosa Barba vid pressvisningen


Blind Volumes


Projektor med filmvisning (From Source to Poem)

Publicerat i om utställningar m m | 1 kommentar

2422: Konstfesten närmar sig

De stora konstevenemangen börjar närma sig. Störst blir som vanligt Venedigbiennalen. Den tävlar med Documenta i Kassel (och Athen som blir en geografisk utpost). I Venedig blir det en manifestation för konsten medan Documenta tydligtvis kommer att köra en politisk linje.

Nå, curatorn för Venedigbiennalen (som öppnar i juni) Christine Macel har alltså konsten som sitt huvudobjekt, något som hon formulera så här:

“Today, in a world full of conflicts and shocks, art bears witness to the most precious part of what makes us human. Art is the ultimate ground for reflection, individual expression, freedom, and for fundamental questions. (…) The role, the voice and the responsibility of the artist are more crucial than ever before within the framework of contemporary debates. It is in and through these individual initiatives that the world of tomorrow takes shape, which though surely uncertain, is often best intuited by artists than others.
Viva Arte Viva is an exclamation, a passionate outcry for art and the state of the artist. Viva Arte Viva is a Biennale designed with the artists, by the artists and for the artists. It deals with the forms they propose, the questions they pose, the practices they develop and the ways of life they choose.”

Det är stora ord hämtade från den gedigna överambitionen som ingår i konstens rekvisita. Och det var ett tag sedan någon intresserade sig för vad konsten egentligen är för något. På senare tid har den styrts av socio-politiskt innehåll som gärna häftar sig vid de alltmer uttjänta slagnumren normkritik och postkolonialism. Så man kan fråga sig varför konsten skulle vara särdeles viktig i denna ”svåra” tid vi lever i (det brukar alltid vara så att man lever i svåra tider och då kan man alltid skjuta in att konsten behövs mer än någonsin – vad detta nu skulle innebära).

Macel har bakat in sin biennal i nio ”Trans-paviljonger”. Det är inte lite det och kortfattad handlar det om följande:

“The Pavilion of Artists and Books: The material and spiritual worlds of artists, in particular through their relationship with books, texts and knowledge in its broadest sense, which is a recurrent theme in several artists’ works.
The Pavilion of Joys and Fears explores the relationship between the individual and his own existence, his emotions and feelings or the ones he tries to generate.
The Pavilion of the Common in the Arsenale is concieved around the work of artists exploring the notion of the common world and the way to build a community, as a way to counter individualism and self-interests, which represent a worrisome threat in today’s troubling climate.
Likewise, the Pavilion of the Earth is centred on environmental, animal and planetary utopias, observations and dreams.
The Pavilion of Traditions: More and more artists explore not only contemporary or recent history, but also a more distant past, as if fired by the fever of archaeology, excavation, re-interpretation and reinvention.
In the Pavilion of the Shamans, many artists subscribe to the definition of the artist as a “shaman”, and there are also those who become “missionaries”, as per Duchamps’s definition, stirred by an internal vision.
The Dionysian Pavilion celebrates the female body and its sexuality, life and pleasure, all with joy and a sense of humour, and features numerous works created by female artists.
The Pavilion of Colours can be described as the “fireworks” at the end of the journey through the Arsenale, where all the questions presented in the preceding pavilions come together.
The Pavilion of Time and Infinity: In the final chapter the notion of time re-emerges with a new metaphysical quality, within borgesian mazes and speculations of a future that is already embedded in the present, or in an ideal infinity.”

Curatorns statement och struktur är här synnerligen närvarande. De stackars konstkritikerna kommer, vilket naturligtvis inte är något ovanligt, att få recensera curatorns kreativa verk och bedöma om de inflikade konstverken ger tillräcklig trovärdighet åt upplägget. Och till slut och evnetuellt finna enskilda intressanta verk som på ett eller annat sätt kan stå för sig själv.

Det kan i bästa fall bli fint och korrekt. Några omvälvande inslag lär man inte se men ett och annat kan säkert fyndigt. Och även för den skeptiske är Venedigbiennalen alltid en stor konstfest ur vilken man kan se var konsten står. ”Var konsten står” är förmodligen relativt lätt att bestämma även långt i förväg. Den stor säkert där den har stått ett bra tag.

Publicerat i Biennaler | 6 kommentarer

2421: Spring, springare, springast

De senaste dagarna har polismannen Peter Springares statistik briserat i den svenska debatten. Hans siffror visar att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken. Ett välkänt faktum men det hör inte till god ton att inte nämna saken. Orsaken är att den obildade allmänheten då kan få för sig att alla invandrare är brottsliga vilket leder till ökad främlingsfientlighet. Man kan lugnt säga att den taktiken inte är den bäst men det hindrar inte att diskussionstemperaturen fick en kraftfull stegring. Till stöd för Springare har det bildats en FB-grupp. Det blev stort uppmärksammat när det visade sig att många inte visste om att de var medlemmar i gruppen. För den som känner till FB är det här ett välbekant fenomen som funnits i många år. Grupperna på FB är fulla med icke-medvetna medlemmar eftersom de vänner man har på FB efter behag kan lägga till ens namn. Jag upptäckte idag att även jag var medlem i Springare-gruppen. Jag gick ur gruppen eftersom jag har principen att alltid gå ur grupper som jag inte själv har valt. Det är ett otyg och man kan inte göra något annat åt det än att manuellt lämna den.

En verkligt upplyftande händelse är naturligtvis den svenska kvinnliga regeringsdelegationen på besök i Iran. Huckleparaden kan utan vidare placeras i en konstnärlig kontext och den skulle bli ännu bättre om deltagarna genomförde en remake på någon lämplig performancescen. Den kunde tituleras Slöjornas Dans, ett socialkritiskt verk som visar den svenska feminismen fasta princip: Man skall aldrig säga aldrig när det gäller att böja sig för patriarkatet.

Publicerat i politik | 116 kommentarer

2420: Program

Nästa månad är det dags för Lars Vilks-kommitténs seminarium. Seminariet kommer att handla om konstens situation. Det kan behövas. Om man skall sammanfatta konstens samtidsrörelse är det något som alltid är på väg till Venedigbiennalen där dock inget särskilt inträffar eftersom förhandsannonseringarna är så effektiva. Och naturligtvis att all konst som visas är certifierad för att alla rättänkande och värdiga skall känna sig välkomna.

Seminariet på Teater Lederman finns på youtube.

Publicerat i debatt, Föreläsningar | 66 kommentarer

2419: Debatteknik

Ett pedagogiskt exempel på modern snabbdebatt är Studio Ett som diskuterar Tino Sanandajis bok Massutmaning.

Jag har själv varit med rätt många gånger i debatter och man lär sig en del. För det första skall man ha erfarenhet av snabbdebatter. Ingen tid att tänka, endast snabba och koncisa svar. För det andra skall man känna till motståndarnas invändningar och kunna svara direkt. Det är naturligtvis särskilt viktigt att vara faktaspäckad och tveklös när det rör sig om ämnen där avvikelser från normen lätt kan rubriceras som ”obehagligt”.

Sanandaji är en mästare i den här genren. Han har övat sig väl genom många deltaganden men också genom sin dagliga träning på FB där han lärt sig bemöta allt som kan vara av värde.

Vill man komma åt Sanandaji får man använda sig av hans frånvaro. I Studio Ett dyker Lotta Gröning och Stefan Jonsson upp. Ingen av dem håller måttet. Särskilt förundras jag över Stefan Jonsson. Han är visserligen ingen ekonom men någon form av elementär kunskap borde han ändå ha kunnat tillägna sig. Han tillåts att svänga sig med allmänna och bedagade fraser. Integration och arbetstillfällen för invandrare beror på strukturell rasism. Och han understryker att BNP ökar hela tiden, sagt som en kritik av Sanandajis påstående om invandringens kostnader. Det här argumentet var gångbart för några år sedan innan det blev allmänt känt att det inte är BNP:s ökning som avgör något utan BNP:s ökning per capita.

Publicerat i debatt, politik | 33 kommentarer

2418: Återkommande yttrandefrihet

I måndags var det dags för en rask resa till Stockholm och Teater Lederman. Diskussion om yttrandefrihet och självcensur med en panel bestående av Magnus Norell, Willy Silberstein och Maciej Zaremba. Mitt deltagande var inte annonserat, jag dök upp efter att ha förts in via skumma bakvägar och bakgårdar. Det blev väl rätt lyckat. Fördelen med att komma som ytterst hemlig gäst är att man inte behöver inkalla hela armén och genomföra visitationskontroller.

En sektion av den tredelade publikläktaren på Lederman.

Publicerat i debatt | 7 kommentarer