2299: Angående noshörningar

Skulle någon ha missat intervjun med mig av KIT så kan jag rekommendera den. Om inte annat för videoupptagningarna som visar både Nimis och löparvilks filmade med drönare.

Men dagens kommentar berör en artikel i SvD av Martin Ådahl, chefsekonom för centerpartiet. Man kan vara glad varje gång någon i det politiska fältet åberopar konsten. Det sker inte ofta. Ådahl, han skriver om Eugène Ionescos berömda pjäs Noshörningen. Tyvärr är det ju så att när en politiker får tag på något kulturellt stoff skall det tjäna ett alldeles bestämt syfte som ingen skall kunna ta miste på. För Ådahls del blir det att ta frammana en välkänd berättelse. Nämligen om den framrusande högerextrema vågen som nu också sköljer över Sverige. Så det blir en lätt slutsats, se hur svenskarna motståndslöst förvandlas till noshörningar. Därmed har han fått fram sitt budskap i vilket han också lyckas klämma in ”allas lika värde”.

Ionescos pjäs är lite mera komplicerad än att enbart anspela på nazismens och fascismens framgångar. Pjäsen serverar också ett angrepp på vänstern och dess behagfulla lutning mot Stalin. Och strängt taget kan man se den som hur lätt den allmänna meningen bildas och blir aggressivt giltig. Dagens idéer om ”rasism” är t ex en vår tids besvärligaste noshörningar. Eller den besläktade ”allas lika värde”. I en sak har naturligtvis Ådahl rätt: ”Vi faller för grupptrycket.” Detta torde dock vara något mera utbrett än Ådahl föreställer sig.

00dali rin lac
Ett mera öppet objekt för metaforiska tolkningar torde vara Dalis performance med noshörning och spetsknypplerska. Vår tids okontrollerbara högerkrafter i beredskap att utplåna kulturen? Eller rentav en alldeles politiskt inkorrekt tolkning: ”Västvärlden och Afrika”? Man skall inte heller väja för: ”Presidentvalet i USA”?

Publicerat i politik, Projekt | 1 kommentar

2298: Att bli gammal i Köpenhamn

Sålunda avverkades 70-årsdagen med bokrelease i Köpenhamn. Det blev lyckat men det var inte planerat. Tvärtom fick jag tidigare veta att tyvärr var den enda möjliga dagen för bokreleasen den 20 juni. Arrangörerna beklagade att dagen råkade sammanfalla med min årsdag och hade full förståelse om det inte var möjligt för mig att delta. Men det gick ju alldeles utmärkt. Faktiskt har jag gått genom så många födelsedagar att det är mer än tillräckligt. Men den här blev lite speciell. Berlingske.

00trio
En trippel i yttrandefrihetsdebatten (Norge-Sverige-Danmark) Vebjørn Selbekk, undertecknad, Flemming Rose.

Flemming Rose som tidigare kulturredaktör på Jyllands-posten torde vara allmänt känd. Han är med på al-Qaidas lista. Vebjørn Selbekk tryckte de danska teckningarna och blev hårt ansatt.

00tcel
Uwe Max Jensen talar till församlingen.

Om någon vill fördjupa sig i boken kan den beställas här.

Publicerat i yttrandefrihet | 6 kommentarer

2297: Vem får vara terrorist?

Oisin Cantwell funderar (Aftonbladet) kring vad man skall kalla alla dem i alla dessa massmords- och mordskjutningar. Den ena berättelsen skriver han är den islamistiska terrorn och den andra är den ensamme galningen. Han sammanfattar det:

”’Misstänkt beskrivs som psykiskt sjuk med högerextrema åsikter’.
Tror någon att en rubrik hade sett ut på det sättet om Jo Cox utpekade mördare var muslim?”

Iakttagelsen innehåller naturligtvis en politisk hållning men är svår att hantera. En möjlighet vore att betrakta muslimska terrorister som psykiskt sjuka. Men organiserad och omfattande religiös-politisk terrorverksamhet kvalar inte riktigt in i terroristbegreppet. För övrigt är det inte möjligt att få till någon allmänt accepterad definition av terrorism. I ett sådant fall finns en välkänd räddningsplanka: Den institutionella terroristteorin. Det som världen uppfattar som terrorism är det. I det stora hela är man också överens. Men det finns avundsjuka emedan vänsterkanten inte alls samlar lika många skräckpoäng på sina extremister. Rätt ofta uppfyller de kravet på att verkligen ha högerextrema åsikter men nästan alltid tycks de sakna organisation, medhjälpare och omfattande uppskattning. En sådan fördelning är givetvis inte rättvis. Cantwell gör vad han kan och hans uppfattning är att man rycks lätt med och ser bara den islamistiska terrorn. ”Berättelsen om den ensamme galningen är förbehållen högerextrema amerikanska män som bor i skogen och då och då slänger in en bomb i en abortklinik och Breivik. Vita män.” Längre är det svårt att komma men Cantwell fick i alla fall in ”vita män”.

Andra försök att komma över detta förargliga backkrön är att välja en mer intelligensbefriad väg som Amanda Svensson gör i Expressen, nämligen att kasta fram det populära avmytifieringsargumentet: ”Det första är att ’den ensamma galningen’ är en myt. Den ensamma galningen är i båda dessa fall möjligen ensam som gärningsman, men är inte framsprungen ur intet, är ingen spontan mutation – han är den naturliga slutprodukten av ett nymornat förakt för humanism och öppenhet, toppen av ett anti-demokratiskt isberg som förenar Islamiska staten med brittiska ultranationalister.” Hon lägger dessutom till i sin vågskål: ”Krafter från höger har trummat fram inte bara en rädsla för invandrare och flyktingar, för samarbete och öppenhet, utan också ett politikerförakt av stora mått.”

Vi fick veta att ingen kan vara isolerad i det moderna samhället. En ensam galning står inte utanför, fast det kunde man kanske räkna ut på egen hand. De frågor som hon nogsamt undviker är varför vissa individer går över alla gränser. Att fanatisk engagera sig i politiska spörsmål betyder ytterst sällan att de övergår i våld och massmord. Och varför dessa gränsöverskridanden har kommit att domineras av den islamistiska terrorn.

Den yttersta orsaken till allt elände tycks vara ”krafter från höger”.

Publicerat i politik | 29 kommentarer

2296: Fest för många och fest för färre

Det är mycket fotboll nu. Vi som är aktiva har naturligtvis viss glädje av det rika utbudet. Visserligen är en del manövrer som man studerar i tv-rutan tämligen svåra att genomföra i praktiken men ändå. Vi behöver nya spelidéer.

Fotboll är inte konst. Det närmaste jag själv har kommit i att skapa ett band mellan dessa är att jag hade ett rött pannband med texten ”konst” när jag spelade i Lerbergets IF:s reservlag: Hur som helst skyms konsten av den pågående fotbollsfesten. Inte för alla, entusiasterna kan med all rätt hävda att det pågår konstfest i Europa genom Berlinbiennalen, den stora konstmässan Art Basel och Manifesta i Zürich. För den som inte vet är Manifesta också biennal, men den har ingen fast ort. Den är inflytelserik.

En liten tendens kan spåras i Berlin och Zürich. Konsten framträder inte med pregnanta politiska budskap i tiden. En del kritiker får problem med detta. Se t ex Pernille Albrethsen (Kunstkritikk) om Manifesta eller Jason Farago i The Guardian om Berlinbiennalen. Båda är betydande kritiker och båda ropar efter mer flyktingpolitik och ser sina respektive utställningsobjekt som alltför lättviktiga.

Det här är intressant eftersom det igen ställer frågan om konstens (samtidskonstens) uppgift. Ett bud är att konsten skall lösa hela världens ömmande problem. Detta har visat sig vara en något för svår uppgift trots att tämligen många konstvärldsmedlemmar vill tro att det är möjligt eller åtminstone delvis möjligt. I praktiken kommer man inte längre än att informera konstvärldens elitpublik om något de redan känner till och har tagit ställning till. Verkligt ömmande problem som innehåller djup tragik är dessutom mindre lämpade att bli föremål för konstnärlig behandling. Den politiska entydigheten blir besvärande. Annat är det att ge sig på kapitalismen eller konsumtionssamhället. Berlinbiennalen roar sig kungligt med att utveckla detta genom ett lätt ironiskt anslag om vår tids livsstilstänkande och design. På Manifesta kan man t ex möta amerikanen Mike Bouchets projekt om latrinarbetet (Manifesta handlar om arbete av olika slag med starkt relationell knorr), hans installation av mänskligt avfall ger besökaren möjlighet att använda luktsinnet som estetiskt instrument. Man får anta att besöken i konsthallen blir kortvariga vilket drabbar de stackars andra utställarna vars arbeten knappast får den omsorgsfulla granskning som man brukar kunna förvänta sig. Bouchets projekt kan ses politiskt, det handlar om fekalier och hur sådant ter sig och hur det hanteras. I nuläget kan det dock inte betecknas som någon brännande politisk fråga.

Det ständiga krångel som aktuell politik i konsten drar med sig är den uteblivna men nödvändiga distansen (som är inskriven i konstens förutsättningar). Konsten skapar fiktion och handlar snarare om något annat än det som omedelbart kan läsas av. Tidigare hade vi alltså innehållet övermannat av formen. Men formen i sig skulle dessutom överskrida design och dekoration. Konstens positiva dilemma är att den för in något annat, det språklöst singulära. Ger man sig på att nonchalera detta kan man uppnå kortsiktiga vinster (”konsten och konstnären tar sitt ansvar i viktiga frågor”) genom applåder från likasinnade i konstvärlden men hållbarheten är inte den bästa.

Publicerat i konstteori, om utställningar m m | 32 kommentarer

2295: Att hålla igång stora projekt

På måndag är det bokrelease i Köpenhamn. Det handlar om boken ”Man förhandlar inte med ett maskingevär” skriven av Helle Merete Brix och Max Uwe Jensen, båda medlemmar i Lars Vilks-kommittén. Boken ger en bred skildring av konstnären och människan Lars Vilks. Jag skulle vilja säga att den bland annat har uppgiften att förmedla något mer än de ståndpunkter om mig som cirkulerar i medierna. Förordet är skrivet av den välkände konstnären Bjørn Nørgaard. Den intresserade kan vara med på releasen, detaljerna återfinns här. Man kan då få den signerad och möjligen även få en teckning på försättsbladet.

En kuriositet är att en av bilderna av konstnären i boken är tagen av Christer Strömholm i Paris 1979. Fotografens namn fick inte sättas ut eftersom upphovsrättshållarna drabbades av terroristskräck.

00boken2

Det rasslar i Nimisaffären. Denna långbänk som startade 1980. Något måste ha aktiverat länsstyrelsen och markägaren Krapperupstiftelsen. Jag nämnde för en tid sedan att de gula vägmarkeringarna hade skurits bort av länsstyrelsens hejdukar. I en artikel i Skånska Dagbladet är man på hugget igen. Här aviseras att man tänker ta bort de gula markeringar som man missat vid första tillfället. Det torde bli en överraskning att samtliga markeringar (plus ett antal ytterligare) har återställts.

Länsstyrelsen fortsätter sitt gnäll om Nimis förfall med motiveringen att jag är tillfälligt avstängd i väntan på en ny typ av pansarbil. Men jag för hjälp och de senaste två dagarna har restaurationsbrigaden gjort avsevärda insatser.

Publicerat i Böcker, Nimis, Projekt | 55 kommentarer

2294: Det har inte med att göra

Niklas Orrenius berättar lite om sin bok Skotten i Köpenhamn – ett reportage om Lars Vilks och yttrandefrihetens gränser för Skånska Dagbladet. Den kommer ut i höst.

Den här Vilks är känd för att betona sin otydlighet. Men som Orrenius säger har han också en del åsikter, bland annat om Islam: ”Han tycker att stora delar av islam behöver reformeras och demokratiseras. Samtidigt invänder han också mot synsättet att dra alla muslimer över en kam och misstänkliggöra dem.”

Det är ju så att jag inte har något att invända mot mänskliga rättigheter. Men likafullt är det så att just detta uttalande har betraktats (och det torde gälla än) som kontroversiellt. Helt överraskande är det inte, det räcker med någon kritisk synpunkt på Islam för att väcka många stridsandar till liv. En synpunkt är att kritik kan leda till ökad främlingsfientlighet och därför bör undvikas. En annan är att det kan finnas en bakomliggande dold agenda.

Men det borde vara en självklarhet eftersom man inte kommer ifrån de ideologiska ambitionerna i Islam och att dess läror i sin nuvarande form bryter mot de mänskliga rättigheterna. Det är inte bara en formsak emedan utövningen sker under brutala former i många länder. En genomgripande renovering är därför nödvändig för att anpassa religionen till det moderna samhället. Men också för att definitivt skilja den från dess väpnade terrorgrenar. Det skulle då betyda att det ständiga utropet ”det har inte med islam att göra” verkligen hade ett fullt berättigande.

Dessvärre omfattas moderniseringstanken inte med någon större entusiasm.

Det har knappast undgått någon att det gick lös idag igen. Dystert nog blir man inte längre förvånad, det slår till, än här och än där som en del av tidsandan. Och ingen dager synes än.

Publicerat i politik | 7 kommentarer

2293: Med eller utan oro, Berlinbiennalen

Onekligen har konsten förlorat åtskilliga av sina inarbetade inventarier. Provokationen och originaliteten florerar nu överallt och för att få något att sticka ut krävs antingen grova medel eller inkorrekt uppförande. Gränssprängande estetik är en svunnen tid. Konstnären som före sin tid och med visionära utspel är borta med vinden. Försöken att förändra världen genom direkt aktivitet har inte varit lyckade. Allt detta kan verka nedslående men man skall inte vara orolig. Det finns alltid kryphål.

Fortfarande är det fullt möjliga att få till intressanta biennaler. Det visar årets upplaga av Berlinbiennalen, curaterad av designkollektivet DIS som har haft stora framgångar med livsstil och mode. Den deklaration som kom från DIS var att man skulle göra upp med konstens kategorier och häva gränsen mellan fin- och populärkultur. Men det går ju inte eftersom konsten redan har en strategi för sådant, nämligen att dra in vad man behöver och låta det få en (oftast tillfällig) plats i konsten. Bortsett från den detaljen har man lyckats få ihop något som förefaller vara lite annorlunda. Inga tungviktiga politiska utspel utan mer en lek med samtidens benägenheter. Allt är en vara och på samma gång en upplevelse. Så biennalen erbjuder konst som vara eller vara som konst. Installationer och videovisningar i nya förpackningar. Därmed kan man ge en bild av det som är det samfällda objektet, nuet. Med reservationer, eftersom nuet är det som inte kan förstås i nuet, men låt oss säga näst intill eller åtminstone ett möjligt sådant i konstformat.

Kritikerna är i allmänhet vänligt inställda. Nils Forsberg är mycket nöjd (Expressen). I Art Agenda är det också positiva tongångar. I Frans Josef Peterssons recension i Kunstkritikk kan man se ett uppmärksammat verk av den enda svenska deltagaren Anna Uddenberg, Journey of Selfdiscovery. En träffande skulptur av en extrem selfiefotograf. Kanske ingen stor konst men precis vad som behövs för att bli synlig på en biennal. Petersson är dock lite kritisk, hans rubrik är ”En inte tillräckligt oroande biennal”. Något som han motiverar: ”Har nätets centralisering genom storföretagens sociala appar och smarta nätverk omöjliggjort systematisk kritik och kollektiv organisering hos den yngre generationen? Så är det naturligtvis inte, men det är på den punkten som DIS vision måste problematiseras och tänkas vidare, bortom biennalens formalism och självupptagna politiska förlamning.”

Man kan fråga sig vem som inte blir tillräckligt oroad utöver Petersson. Som det är i konstvärlden i det sällskap som efterfrågar politiskt aktivitet är det någon annan utanför systemet som skall oroad. Men dit når man aldrig. Det är väl så att Petersson vill hålla fast vid den traditionella kapitalistkritiken även om den inte når längre än till det symboliska.

Det är värt att komma ihåg att om det skall ske något av verklig betydelse så skall just kritikerna bli oroade över att de inte fick vad de förväntade sig. Men även uppfyllda förväntningar kan emellanåt förtjäna att uppmärksammas.

Publicerat i om utställningar m m | 2 kommentarer

2292: ”Intressant och nyskapande”

Asrin Haidari (som arbetar på Tensta konsthall) har gjort ett genmäle (Expressen) till Sara Bergs artikel i samma tidning. Även jag noterade detta på bloggen för ett par veckor sedan. Liksom jag var den enkla slutledningen till Bergs förflugna tes om avsaknad av politiskt innehåll i dagens konst att Berg var dåligt påläst.

Haidari tillfogar dock några ytterligare synpunkter om konstens kvalitet. Hon skriver att Bergs exempel på politisk konst var populistiska sådana: ”Berg exemplifierar med konst som präglas av populism och skandaler. Men den är sällan särskilt intressant eller nyskapande. Bristen på initierade röster och spelrum i medier gör tyvärr just att de konstnärligt och politiskt verkligt relevanta exemplen ofta hamnar under radarn.”

De exempel som Berg nämner är Ai Weiwei, Banksy, Peter Johansson och Makode Linde. Här har vi alltså exempel på konst som inte är intressant och nyskapande. De konstnärer som Haidari nämner är Bouchra Khalili (623), Meriç Algün Ringborg (1441), Ahmet Ögüt (406), Chto Delat (563). Det råder ingen tvekan om dessa namns giltighet i den internationella samtidskonsten. De får alltså betraktas som exempel på ”intressant och nyskapande”. Man kan tillfoga: För vem? Och svaret blir naturligtvis för eliten i konstvärlden. På så sätt kan man fortfarande tala om spetsfunktion i konsten. Så utpräglat politiska konstnärer som de här utgör inte den övervägande delen av samtidskonsten men som man kan se ligger de bra till. Att det politiska på ett eller annat sätt måste vara närvarande är däremot en given femma. Det lilla problemet med de politiska konstnärerna är att de inte har någon publik (utom den interna) och att de väcker föga medieintresse. Haidari klagar på att det saknas ”initierade röster och spelrum” i medierna. Som jag många gånger påpekat är konsten (på dess elitnivå) så komplicerad att den inte lämpar sig för den som inte är ordentligt insatt. Det blir därför ett dystert konstaterande att den konst som inte följer elitens normer har betydligt större möjligheter att vinna en publik.

Ai Weiwei (24) är visserligen en långt mer känd konstnär än alla de andra nämnda men i de mest avancerade kretsarna är han inte tillräckligt intressant, främst för att han bejakar kapitalismen.

I en konstvärld som ständigt deklarerar sin totala öppenhet och som skall vara antihierarkisk kan man dock glädjas åt att det inte råder kaos utan en tämlig strikt ordning för vad som betraktas som kvalitet i konsten.

Konstens effektivitet ligger främst i att den förmår att göra något till konst och drastiskt skilja det från övriga livet.

Publicerat i konstteori, politik | 7 kommentarer

2291: Nationaldag

I Nationaldagens sista flämtande minuter kan jag ej uraktlåta att fästa några rader om denna företeelse. Jo, det är svårt att få den plats. Nationaldagen är ingen svensk tradition. Den utgick visserligen från något som var en svensk tradition, nämligen Svenska Flaggans Dag. Det var ingen munter tillställning, kunde knappast sägas vara upplyftande, men dock svensk.

När vi nu undfått denna statligt tillsatta dag kunde man åtminstone pröva att iscensätta något av det svenska kulturarvet. Nära till hands ligger Esaias Tegnérs Svea. Det vore något för statsministern att läsa upp för folket. Man tvingas säga att det är en rätt tröttsam historia men för att passa in i tidens id kan den reduceras till en enda rad och med en obetydlig korrigering lyda:

”Inom Sveriges gräns erövra världen åter”.

Mindre än så är inte tänkbart för en nation med stora ambitioner.

Emellertid finns det mer av svensk kultur. Jag tänker på konsten där vi kan glädja oss åt att ha något som ingen annan har och som skulle försvinna om vi inte höll fast vid det. Jag åsyftar svensk konsthistoria. Visst är det så att svensk konst är grova lån från utlandet men väl inkommen, förpackad och lätt bearbetad blir den ändå svensk och lever sitt eget liv inom Sveriges gränser. Vän av ordning kan omedelbart påpeka att det var förr, nu är all konst internationell samtidskonst och saknar hemort. Jo, det är riktigt (i och för sig bör man nämna att det är en väldigt liten del av svensk konstproduktion), men Sverige har hittills inte lyckats producera något som ingår i den internationella konsthistorieskrivningen. De svenska ansträngningarna behöver inte vara förgäves eftersom räddningen utgörs av svensk konsthistoria. Där kan även Sveriges internationella samtidskonst överleva.

Publicerat i politik | 7 kommentarer

2290: Skönheten och konsten

I Expressen skriver Johan Anderberg om Roger Scruton som SD:s nya husfilosof. Anderbergs artikel är förstås vinklad på det enklaste sätt, han skall visa att han är en god antisverigedemokrat och att Scruton lönlöst försvarar en svunnen tid. Men framför allt har artikelförfattaren fångats av att Scruton har ”blivit allt mer besatt av radikal islamism. Det är han inte ensam om, men när han skriver att den är ett hot mot västvärlden blir han oförståelig. Är västvärldens demokrati på riktigt ’hotad’ av radikal islamism, eller blott omskakad?”

”Omskakad” är en intressant benämning. Nja, det är rimligt att tala om hot. Vi kommer inte ifrån att bland annat pressas västvärldens demokrati från terrorister vilket leder till skräck och självcensur (jag vet det alltför väl). Och på ett annat plan arbetar arabiska förbundet och andra organisationer med att försåtligt formulera nya normer för vad de anser vara demokrati och yttrandefrihet. Detta inte utan betydande framgångar bland annat i FN. Hittills har västvärlden med viss möda lyckats avvärja dessa lömska drag men man får nog kalla detta ett reellt hot.

Scruton är en välutbildad estetiker men hans konstteorier är föga imponerande. Han håller fast vid den kantianska estetiken där skönheten utgör konstens essens. Det var dock inte särskilt länge sedan konstvärlden dominerades av varianter på denna. Skönheten blir det ledande och konsten utvecklas inte utan producerar fortlöpande nya höjdpunkter. Men Scruton är särdeles sträng. Han accepterar modernismens inledande skede och ser storheter i Picasso, Matisse och även Klee. Men nonfigurativ konst blir för mycket för Scruton för att inte tala om Duchamp eller samtidens storheter som Jeff Koons, Damien Hirst eller Tracy Emin. Så visst är det ett hopplöst hopkok han får till. Men han har en liten poäng: Det estetiska värdet är grunden för konstens identitet, var tog skönheten vägen? Den ställdes åt sidan med stor genomslagskraft under 1990-talet. Konsten dekonstruerades, befanns vara en social konstruktion och innehållet blev konstens drivkraft. Den institutionella teorin tog över. Så var det proklamerat men så blev det inte. I den internationella samtidskonsten har man återgått till den essentialistiska teorin som utgår från estetiken. Detta har varit nödvändigt för att inte utesluta ”konsten” utanför västvärlden. Men den får kompletteras med den samtida konstuppfattningen att vad som helst kan vara konst och dessutom sakna estetiskt värde. Den institutionella konstteorin blir en svår nöt eftersom den både gäller och inte gäller. Jämför detta med Scrutons universum är det inte mycket bättre.

Och vart tog skönheten vägen? Det finns enstaka målare som fortfarande kan åberopas som Gerhard Richter eller Sigmar Polke. Men främst har den flyttat sig till videokonsten. Självklart nog skall videoarbeten ha ett passande ämne, gärna något postkolonialt men frågan är om vad som verkligen upplevs. Man kan tänka på t ex Isaac Juliens filmer eller John Akomfrahs Vertigo Sea (som gjorde succé på senaste Venedigbiennalen.

En annan sida av saken är att såväl Scruton som den samtidsagenterna i konstvärlden tror på konstens mystiska välsignelse. Scruton kan åtminstone åberopa att miraklet inträffar tämligen regelbunden genom skönhetsupplevelser medan den samtida konstvärlden som hoppas på att konsten skall framstå som den alternativa politiken fortfarande väntar på någon form av bekräftelse.

Publicerat i konstteori, politik | 9 kommentarer