Vilks.net

Lars Vilks konstnären konceptualisten målaren skulptören

Några dagar

Ingen kommentar

Pè grund av utrikes resa blir det ett kortare uppehåll i skrivandet. Så ni vet.

Publicerat av Lars Vilks

2015, 21 maj kl 22:22

Publicerat under Samtidskonst

2058: Ekonomi och nationell stillsamhet

2 kommentarer

Kulturnyheterna i SvT uppmärksammade idag konstnärernas dåliga ekonomi och konstnären Ida Rödén ger tips och råd i tidskriften Volym.

I vanlig ordning nämnde man ingenting om själva grundproblemet: En överproduktion av konstnärer och konst som varken marknad eller stipendier kan göra något åt. Rödén har ändå rätt i sin tanke att uppmuntra sina kollegor. Med den mördande konkurrens som konstnärerna automatiskt hamnar i gäller det att inte vara lat. Här handlar det om att vässa armbågarna, vara talför och skapa kontakter och utställningarna. Eftersom de flesta konstnärer inte ligger på så hårt på det området finns det en del att göra även i en olönsam bransch.

Svenskhet liksom nationer är ju något som konstvärlden inte är särskilt förtjust i. Men det blev ändå inte några omfattande protester mot de nationella paviljongerna i Venedigbiennalen. Ett skäl är att utställarna och curatorerna som handhar dessa är väl medvetna om problemen och att de därför på olika sätt kan gardera sig genom att blanda nationalitetstillhörigheterna. Ett lätt kuriöst inslag är Vatikanens paviljong. Det finns inga vatikanska konstnärer, däremot har man en egen curator, Micol Forti, som valde det då passande temat ”när ordet blev kött”.

vatikan
Micol Forti stående i den makedonska konstnären Elpida Hadzi-Vasilevas installation (det kan vara på sin plats att någon rapporterar från den här paviljongen).

Nå, hur det nu än är, när det kommer till kritan vill Sverige ha svenska konstnärer. Därför har man satsat på att visa Lina Selander (3.620). Hennes poetiska videoinstallationer berör politiska och sociala ämnen men lågmält. De är absolut sevärda men man skall ha god tid på sig. Och det är också problemet med lanseringen av en konstnär i den internationella sektionen. Kommer man att märkas? Dessutom får man säga att Selanders diskurs är svårfångad. Det blir inte lätt att få en mera omfattande uppmärksamhet. ”Spåren förskräcka”, kunde man tillägga. De tre svenska konstnärer som har slagit sig in i eliten, Klara Lidén, Nathalie Djurberg med spektakulära installationer och Runo Lagomarsino med socialkritiska projekt, lägger man onekligen märke till. Stillsamheten brukar få nöja sig med konstvärldens aktning.

selander
Daniel Birnbaum introducerar Lina Selander

Publicerat av Lars Vilks

2015, 20 maj kl 21:08

Publicerat under Biennaler,om utställningar m m

2057: Tropiskt

9 kommentarer

Nuförtiden kan man glädja sig åt att erbjudas ställningstagande i någon ögonbrynshöjande nyhet. Ofta en lätt provokation ifrån vilken man kan hysa och meddela sin åsikt. Idag är det rapparna Ivory och Adam Kanyama som sjunger om att Björn Söder skall knulla sin mamma. Skall en sådan låt spelas i P3? SR svarar på kritiken genom att säga att man inte tar ställning till innehållet. I DN menar Erik Helmerson att det rör sig om dubbelmoral.

Ur yttrandefrihetssynpunkt är det inte mycket att bråka om men det handlar om kvalitet. Självfallet är det smaklöst och i dagens försiktiga samhälle har jag svårt att förstå att SR inte vill förstå. Kanske ser man det som en intressant kulturyttring. Knulla-mammagreppet är inte ovanligt och jag har tidigare presenterat min samling av unga mäns frikostighet med den terminologin. Man kan möjligen tycka att det är något som inte bör direkt uppmuntras. Dock har rapparna funnit en ivrig försvarare i Martin Aagård (Aftonbladet). Han ser det som en typisk trop, gammal och konventionell. Ett kulturuttryck som närmast kan liknas vid Evert Taube. I hans text kan emellertid inte uttrycket skrivas utan * så något måste ändå vara lite känsligt. Skulle någon fråga sig om uttrycket kunde gå för sig riktat mot något politiskt korrekt föremål är man enligt Aagård vän av Sverigedemokrati (Helmerson råkade sålunda hamna där). Helt rent förefaller inte Aagårds ställningstagande vara. Ta t ex punkaren Dan Park och hans troper, så vanliga i punkkulturen. Där är Aagård den förste att ropa på lag och moral.

Inte mycket att förvånas över. Aagård har sin agenda, Helmerson åberopar anständigheten. Vi andra kan ventilera våra åsikter.

Publicerat av Lars Vilks

2015, 19 maj kl 20:12

Publicerat under debatt

2056: Det goda motståndet

3 kommentarer

Den 22 maj öppnar Havanabiennalen. Det lilla problemet med den biennalen är att Tania Bruguera sitter i husarrest i Havana och väntar på rättegång. Hon har, som jag har rapporterat, haft fräckheten att vilja arrangera ett forum för yttrandefrihet. Bruguera deltog i Venedigbiennalen men jag vet inte med vad. Hon nämndes överhuvudtaget inte i det sammanhanget, inte tal om något ”jag är Tania Bruguera”.

Nu är det alltså dags för Havanabiennalen. För en tid sedan drog man igång ett försök till bojkott men det lär inte bli särskilt mycket av det. För den insatte kan man se att det finns gott om internationella stjärnor i konstnärlistan. Det är inte troligt att någon kommer att uttala sig i det känsliga ämnet. Konstvärlden är inte benägen då det i dessa kretsar är allmänt erkänt att Havanabiennalen är en plats för motståndet mot kapitalismen och USA.

Publicerat av Lars Vilks

2015, 18 maj kl 22:30

Publicerat under Biennaler,yttrandefrihet

2055: Anslag och djup

6 kommentarer

”den stora konstens kvalitet: ett omedelbart anslag tillsammans med ett svårpejlbart djup.”

Det här skriver Carl-Johan Malmberg i sin bok från 2009 M Möten med Mahler, Melville, Duras och minnets atleter. Malmbergs bok är värd att läsa. Den utgör en motpol till de flesta av dagens surrande skriverier där det har kommit att handla om att med minsta möjliga ansträngning kungöra en åsikt.

Men åter till uttalandet. Förmodligen ligger det något i det. Det verk som Malmberg avser är Michelangelos ”Manchestermadonna”.

01MICHELANGELO_-_Manchester_Madonna_MIN

Trots att den är ofullbordad fungerar den väl med sin sammansatta figurkomposition. De omålade figurerna till vänster är inget hinder för en modern betraktare. Men det är klart att ett omedelbart anslag kan man finna i många konstverk. Men det räcker alltså inte eftersom den intrikata delen ”svårpejlbart djup” är ett inslag som gör att man inte kan bli klar med den. Tolkningarnas möjligheter och mångfald. I den här bilden tycks de inblandade ägna sig åt läsning. Madonnan har förmodligen redan läst och Jesusbarnet sträcker sig efter ett dokument som förmodligen har ett ödesdigert innehåll. Madonnan visar bröstet utan att detta är helt motiverat. Det kunde göra henne till en Femenförebild om någon hade upptäckt det.

Man skall naturligtvis inte bortse från den kronologiska faktorn. Anslag och djup måste passera genom det moderna konstbegreppet med vilket det ambitiösa djupet blir en annan och filosofisk-estetisk möjlighet som inte var tillgänglig under högrenässansen.

För övrigt kan man konstatera att den Malmbergska kvalitetstesen utan vidare kan innefatta sådant som Duchamps pissoar. Självfallet rubbar det inte den institutionella teorin. Konstvärlden måste uppfatta en sådan kvalitet men de angivna anslagen ingår utan vidare i konstens traditionella kriterier.

Publicerat av Lars Vilks

2015, 17 maj kl 22:40

Publicerat under Böcker,konstteori

2054: Från Venedig till yttrandefriheten

139 kommentarer

Venedigbiennalen, som jag ägnat en del utrymme åt, får idag bli en parentes men inte oviktig. Konstkritikern Linda Yablonsky förmedlar sina intryck i Artforum. Här får man en liten inblick i luncher, cocktailparty och middagar. Det handlar mycket om att bli inbjuden.
För övrigt kan vi fortsätta funderingarna på yttrandefriheten.

Kulturaktören Tonje Gjevjon har förärat mig en lång betraktelse (Dagbladet) över det som hon betraktar som missbruket av yttrandefriheten. En central tanke är det hon kallar för min lust att trycka på publiceringsknappen. Eftersom Gjevjons inlägg är befriat från varje ansträngning att rekonstruera förlopp och intentioner kan man undra varför hon inte fullföljer sin aversion mot publiceringsknappen genom att påtala alla de knappar som verkligen blev tryckta i ämnet. Varför vill medierna trycka på den knappen?

En annan tanke är att RH inte angår västvärlden. Likafullt kan man konstatera att merparten av debattörerna tillhör den världen. Rentav finns det ingen gräns för deras lust att ingripa och förfasas. Liksom Gjevjon själv.

Det bästa stycket är dock detta:

”I Pakistan, Irak og Egypt svarte folk med voldsomme demonstrasjoner og al-Qaida utlovet en dusør på 100 000 dollar til den som klarer å drepe Vilks. Disse reaksjonen er uakseptable for oss Skandinavere, men verden handler jo ikke bare om Skandinavia.”

Här tänjs kulturrelativiseringen till sitt yttersta. Vi bör ju tänka på andra kulturer med andra värderingar – vilka vi tydligen bör respektera. Så kan det gå när identitetshaspen är på.

Publicerat av Lars Vilks

2015, 15 maj kl 21:08

Publicerat under Biennaler,yttrandefrihet

2053: En betraktelse över konstens aktuella frågor

19 kommentarer

Venedigbiennalen tar sitt ansvar för allt elände och alla orättvisor i världen. Och det är väldigt fint tycker åtskilliga konstkritiker. Se t ex DN, SvD och Aftonbladet.

Rättvisa åt alla genom konsten, även om konstvärldens agenter brukar medge att det inte är alldeles enkelt att uppnå några synliga resultat. De frågor som man brottas med i de mest upphetsade kretsarna kan sammanfattas med följande punkter som är hämtade från en introduktion till ett kommande seminarium på Valand:

”How can art and academic work produce political resistance?
How can one avoid being taken hostage by the neo liberal forces the work aims to resist?
How can a traditional separation between inside/outside, thinking/doing and art/activism be prevented?
What practices can be created from a merging of the academic fields of humanities and contemporary art?”

Svaret på den första frågan är “Genom att tro på konsten och att besöka biennaler för att kollektivt stärka denna tro”

Svaret på den andra frågan är mycket lätt. Bli konstnär. 99 % av alla konstnärer är fullständigt ointressanta för de neoliberala krafterna.

Den tredje frågan förvånar mig. Detta är redan överståndet. Men det ändrade ingenting.

Den fjärde frågan är en av dessa förhoppningar att den akademiska världen skall intressera sig för den internationella samtidskonsten. Man skulle försiktigtvis ställa frågan: Vad har konsten att erbjuda?

Publicerat av Lars Vilks

2015, 12 maj kl 21:46

Publicerat under Biennaler,konstteori

2052: Mosképrojektet utvecklas, Venedigbiennalen (3)

2 kommentarer

Christoph Büchels mosképrojekt har föranlett en del kommentarer och jag kan själv lägga till något. Trots mängder av politiska inslag i biennalen är det inget annat som har skapat kontrovers. En kritisk synpunkt på politiken i biennalen kan man läsa här (artnet). Den senaste nyheten i mosképrojektet är att arrangörerna skall lägga fram de korrekta tillstånden. Annars blir det stängning den 20 maj. De kyrkliga myndigheterna har också blandat sig i diskussionen och kräver att man måste ha dess medgivande angående hur kyrkan får användas.

Konstnären kan knappast agera på egen hand. Ansvarig för utställningen, isländska utbildningsdepartementet, är en del av arrangörerna vilket borde innebära att man följer de byråkratiska spelreglerna. Någon hjälp från biennalens ansvariga kan man nog inte räkna med. Där vill man inte bråka med Venedig. Den palestinska konstnären Emil Jacir planerade ett projekt för biennalen 2009 med vaporettostationernas namn i arabisk översättning men Venedig sade blankt nej utan motivering.

Det är inte alldeles enkelt att få ett klart grepp om Büchel. Utan vidare kan man dock säga att han håller sig med en traditionell konstagenda i politiska spörsmål men att han också agerar provocerande mot konstinstitutionerna. Det senare är t ex fallet med hans Swinger’s Club på Sezession i Wien 2010, även om den hade en politisk udd.

En stängning behöver inte vara ett konstnärligt nederlag. Det skapar uppmärksamhet och det kan bli så att biennalen 2015 blir ihågkommen genom mosképrojektet.

Publicerat av Lars Vilks

2015, 11 maj kl 22:30

Publicerat under Biennaler

2051: Venedigbiennalen, paviljonger (2)

22 kommentarer

När bästa nationella paviljong utses på Venedigbiennalen är det numera ett litet spel om rättvisa. Tämligen självklar favorit var USA med veteranen Joan Jonas. Men det går ju inte i dessa tider och man klarade sig genom att ge Jonas ett hedersomnämnande. Istället blev det Armenien som fick priset genom en utställning till minnet av det armeniska folkmordet.

Det tillhör inventarierna i konstvärlden att klaga på existensen av de nationella paviljongerna. Med tiden har det blivit en mindre fråga eftersom man numera blandar nationaliteterna. Åtminstone ibland. Emellanåt ser vissa länder möjligheten att lansera sina egna konstnärer. Detta ledde den här gången till att Kenya drog tillbaka sitt deltagande eftersom curatorn hade tagit med för många kineser. Det var samma sak förra gången. Man får anta att den mera djupgående orsaken var att kineserna kunde betala.

Bästa paviljong blev dock Azerbajdzjan, ja faktiskt det bästa på hela biennalen. Åtminstone om mina livvakter hade fått bestämma. När jag var där fick jag en guidning av curatorn Susie Allen. Utan tvekan är det en utmärkt utställning men den bygger helt och hållet på en instrumentell styrning av den visade konsten till världens miljöproblematik. Om man accepterar det har den mycket att ge i sin underfundiga visualisering av ämnet. En hel del välkända konstnärer är med som Mircea Cantor, Tony Cragg, Julian Opie, Ugo Rondinone, Diana Thater, Bill Woodrow, Erwin Wurm. Men de får alla finna sig i att tolkas i en mijökontext. Det blir alltså inte så mycket en fråga om konst. Och man kan också fråga sig om budskapet når särskilt långt på en biennal.

Islands bidrag The Mosque av Christoph Büchel fick jag inte besöka. Så var det med den saken. Men det var inte heller nödvändigt. Det intressanta är hur detta relationella verk skall utvecklas. Trots protester från staden tycks det kunna klara sig genom det första nålsögat. Säkert får det fortsätta i varje fall en tid framöver. Büchel har moralen på sin sida medan motståndet handlar om politik och möjligheten till formella avgöranden. Om man så önskar kan man fullfölja det man lagt fram, att dess placering utgör en möjlig hotbild. Ifall det skulle vara så att projektet får fortgå under hela biennalen ända fram till november kommer nästa intressanta punkt, om den kan bli permanent. Det är ytterst sällan konsten lyckas med sådant. Som man brukar säga, konsten är bra på att starta projekt men sällsynt svag på att fullfölja dem. I det här fallet får konstnären ge sig in i en lång hantering med byråkrati och politik och frågan är om han kommer att göra det och i så fall om han har förutsättningar att lyckas med detta.

azerb cur
Curator Susie Allen framför en målning av Paul Huxley. Det ser ut som en ordinär abstrakt väggmålning men så är det inte. De olika figurerna visar olika effekter av den globala uppvärmningen.

azer stat
Rullande statistik i den armeniska utställningen

För den som vill läsa några recensioner om biennalen.
Nils Forsberg, Expressen
Therese Bohman, Expressen

Publicerat av Lars Vilks

2015, 10 maj kl 22:06

Publicerat under Biennaler

2050: Venedigbiennalen (1)

12 kommentarer

Under några dagar har det inte skrivits på bloggen. Orsaken är att jag har varit på Venedigbiennalens pressdagar. Det skulle hållas hemligt. När jag väl kom på plats blev det mindre diskret när jag tågade fram med hela mitt följe. Vid ett tillfälle blev jag tagen för en rysk oligark men sådant kan man stå ut med.

Så är frågan om denna biennal lade något väsentligt till bilden av samtidskonsten. Venedigbiennalen är förmodligen den väsentligaste av alla konstvärldens institutioner men dess viktigaste delar är svåra att få syn på: alla möten och nätverksbyggande. Utställningen är den inte oväsentliga cocktailmusiken. Utan den blir det förstås inget. Den internationella huvudutställningen var tämligen förutsägbar. Okwui Enwezors väldiga tema All the Worlds Futures innehåll var vad man kunde förvänta sig. Många afrokonstnärer och i övrigt många av konstnärerna som har följt honom genom åren i hans utställningar. Några riktiga highlights leta är svåra att finna. Det brukar ju vara så att kritikerna tipsar varandra men den här gången var det tunt med det. På intet sätt betyder detta att utställningen skulle vara dålig. Tvärtom, kvaliteten kan man inte klaga på. Här finns det mesta av gammalt och nytt, inte minst en del mindre kända afrikaner, asiater och afroamerikaner. Och gamla mästare som t ex Bruce Nauman (3), Georg Baselitz (16), Harun Farocki (34) Andreas Gursky (58), Thomas Hirschhorn (87), Isa Genzken (91) Chris Ofili (781), inte att förglömma den klassiska konceptualisten Adrian Piper (193) som belönades med guldlejon som bästa konstnär.

Om något ändå är centralt får man tänka sig uppläsningen av Marx Das Kapital i arrangemang av ingen mindre än Isaac Julien (258). Inte för att det väcker någon entusiasm, ett tröstlöst läsande, kanske ett symboliskt hopp om lite neomarxism i leden.

kapitalVen
Das Kapital

konstvVen
Konstvärlden söker varandra och det outsägliga

eichhorn
Enwezor har också fått göra en målning i ett projekt av Maria Eichhorn (1197). Hon brukar få vara med i Enwezors utställninar. Det skall vara den blå. Projektet går ut på att någon skall göra en målning varje dag under utställningen.

deller ro
Jeremy Dellers (208) jukebox Rock – Ola som spelar upp fabriksljud

Publicerat av Lars Vilks

2015, 9 maj kl 15:22

Publicerat under Biennaler

Konst bloggar