Vilks.net

Lars Vilks konstnären konceptualisten målaren skulptören

1970: Även subalterner är av olika slag

Ingen kommentar

The Art Newspaper rapporterar om censurering av Zoulikha Bouabdellahs installation av bönemattor. Konstnären hade inte tänkt sig att det skulle vara någon blasfemisk historia utan “links between profane and sacred spaces as well as the place of the woman at the threshold of these two worlds”. Men verket kan lätt missförstås och med tanke på situationen i Paris beslöt man att ta bort den. Censuren kan försvaras eftersom det finns säkerhetsproblem. Samtidigt är det naturligtvis problematisk att utställningar skall bestämmas av en möjlig hotbild.

I kommentarerna har flera gånger nämnts Spivak och hennes välkända skapelse ”subalternen”. Alltså den andre som inte får göra sin röst gällande. Svårigheten med denna vändning är att ”subalternerna” inte har kunnat lämna speciellt mycket vad gäller text. Praktiskt taget ingen är intresserad av subalternerna (som inte befinner sig i den akademiska diskurs som Spivak och andra subalternintresserade gör). Vad kritikerna och publiken kring västvärldens dominans vill höra är Spivaks utläggningar om subalternen. Problemet är återkommande: Hur skall den gränslöst höga diskursnivån förhålla sig till praktiken?

Publicerat av Lars Vilks

2015, 28 januari kl 22:45

Publicerat under yttrandefrihet

1969: Chockerande

130 kommentarer

Om någon skulle ha missat den är den här, artikeln om Dieudonné M’Bala M’Bala. Läser man den framstår rasismen i Sverige som en viskning i motvind. Som man kan förstå pressas yttrandefriheten så långt att den har renderat och renderar Dieudonné ett stort antal rättsprocesser.

Ingela Lind undrar om konst i sin recension (DN) av en bok om Hans Bellmer: ”Hur kommer det sig att Bellmers foton av den hopbuntade kvinnokroppen och inte hans söta porrteckningar har förvandlats till konst? När och hur kan det mest vidriga bli något mer än chock?”
Trots sina många år i konstbranschen har Lind inte fattat det där med överskridande. Emellanåt kan det handla om rätt starka saker, i varje fall när de tillkom. Idag kan det möjligen skapa lite feministoväsen men Bellmer intar en säker position (rankad 381). Och på tal om chock som konst är det obegripligt hur Lind kan missa surrealismens som definierade konstupplevelsen som just en chock. Konstvärlden (förr i tiden) valde chock snarare än försiktig kittling.

Jag skulle vilja säga att det är lite läge för avantgardets återkomst. Det avskaffades med postmodernismen eftersom samsynen med konstinstitutionerna och kommersialismen blev något för uttalad. Men en icke obetydlig comeback kom genom bland andra Hal Foster och Benjamin Buchloh som framgångsrikt satsade på nymarxismen och den postmoderna institutionskritiken. Man tog den på djupaste allvar även om man måste säga att den snabbt, alltför snabbt blev hipp på alla medvetna museer (Cindy Sherman, Sherrie Levine, Louis Lawler t ex). De bidrog till att ge fotfäste åt den politiska konsten och den har ju fortsatt att dra i detta snöre. Numera kan man inte kalla den för avantgardistisk eftersom den är huvudrätten på alla utställningar världen över med självaktning. Men i denna konsensus, där inga moteldar tillåts finns det ett intressant utrymme för ett klassiskt avantgarde. Svårigheten ligger i att det inte finns några progressiva gallerier eller konstvärldsagenter som kan tänka sig att ifrågasätta den internationella samtidskonstens proklamationer om rättvisa åt alla.

Publicerat av Lars Vilks

2015, 27 januari kl 23:24

Publicerat under konstteori,yttrandefrihet

1968: Fronten

23 kommentarer

Under modernismens tidevarv fanns konstens front, alltså där saker skedde och där det nödvändiga överskridandet ägde rum. På den tiden handlade förnyelsen om form och estetik. Det pågick tills alla former hade erövrats. Resultatet var entydigt, vilken form som helst är estetiskt möjlig. Men det fanns mer att ge sig på. Det modernistiska paradigmet kunde utmanas och därför kunde man flytta fram gränserna med hjälp av kitsch, reklam, koncept som antiestetik och föra in konsten i dess performativa era. Allt detta var mer än nog för att underhålla fronten och så kom postmodernismen när man överskred modernismen och proklamerade konstens relativisering. Det blev ändå inte så eftersom konsten fann ett nytt överskridande genom att placera innehållet som den grundläggande faktorn, ett innehåll som snabbt förflyttades till politiken. Detta gav upphov till en rad nya erövringar inom fältet konst som politik, som t ex genus och postkolonialism. Ett stycke in på 2000-talet började även dessa områden bli utmattade. En ytterligare variant på temat bör dock nämnas: Historien och historieskrivningen. Detta medförde att konstnärerna sökte sig till arkiven för att omgestalta historien. Som man relativt lätt kan räkna ut blev det inte mycket av det, inte ens konstens egen historia blev särskilt förändrad. Att det blev så med den saken hör samman med att konsten är en västerländsk uppfinning som definierat och sanktionerat sig själv. Om man försöker överskrida detta genom att öppna gränserna mot andra fält eller släppa in den krassa verkligheten skulle vi inte längre ha någon konst. Självfallet kan man under en omständighet tillåta gränsens öppnande, nämligen då man skall erövra eller utnyttja något, men det rör sig alltid om en envägskommunikation.

Så var är alltså fronten, eller med en mildare term ”aktualiteten”, dvs. det som befinner sig brännpunkten? Som det ser ut nu blir denna front densamma som dagens politik och i konstsammanhang kan det inte vara något annat än en vänsterideologi. Säkert ingen överraskning. Men frågan är hur man skall överskrida den fronten utan att övergå till något annat. Konstvärldens aktörer gör givetvis sina försök genom att lägga fram sina politiska grepp med hjälp av sin tradition, t ex att krångla med formen och lägga till en komplex akademisk diskurs. Resultatet presenteras som alternativ, mer eller mindre den slutgiltiga lösningen, men är förstås helt oanvändbar förutom att det kan tjäna som underlag för utställningar och seminarier i konstvärldens övre skikt.
Sålunda, hur överskrider man politiken? Antagligen är det inte så svårt, det är bara det att ingen har tänkt närmare på saken.

Publicerat av Lars Vilks

2015, 26 januari kl 23:12

Publicerat under konstteori

1967: Söndagsgott

30 kommentarer

Bland kommentarerna har det också presenterats konspirationsteorier som bygger på en välkänd antisemitisk idé om att frimurarna och judiska bankirer manipulerar världen och att de har som mål att nå fullkomlig makt. Alla större händelser brukar framföras som led i denna verksamhet. 9/11 och nu senast CH betraktas som manövrer för att avleda uppmärksamheten från den judiska ondskan. Jag ser naturligtvis detta som rent nonsens. Vill man läsa mer om konspirationsteorier kan man göra det på Wikipedia. Enligt konspirationsteorierna är förstås Wikipedia styrt av de mörkaste av makter. En del inslag som otroligt nog har fått gott fäste är sådant som att filosofen Theodor Adorno (juden) skulle ha skrivit Beatles musik och texter. Och att Paul McCartney skulle ha dött i en trafikolycka och ersatts (av de onda krafterna) av en kopia. Bildbevis finns t o m på nätet… Att konspirationsteorierna har brett ut sig beror förmodligen på flera saker. Internet gör det möjligt att sprida dem. Merparten av mänskligheten är inte tränad i källkritik. Den postmoderna relativismen som i sin mest extrema form menar att det inte finns någon teori som är bättre än någon annan har också gett ett bidrag.

Kulturminister Alice Bah Kuhnkes vill minska islamofobin genom att informera svenskarna om Islam. Frågan är om sådan information verkligen tjänar sitt syfte. Jag antar att man då också informerar om hur Islam utövas och vilka konsekvenser den har i sina moderländer. En genomgång av tillståndet i t ex Saudiarabien och Iran skulle nog göra vem som helst mörkrädd. Jag tror den enda möjligheten att komma någonstans är att igen betona behovet av att ordentligt renovera denna religion. Det tycks trots allt ha uppstått ett lite friare debattklimat om Islams ideologiska problem. Se t ex DN och SvD.

Konsthallen ställer ut tiggare (SvT). En pittoresk komposition? Talar man om liknande installationer tänker man förmodligen först på Santiago Sierra som har placerat missbrukare, illegala invandrare med flera på gallerier och konsthallar. Det var för cirka 15 år sedan och skapade en del debatt om etik i konstvärlden. Även i Malmö har det prövats på den tiden Galleri Tapper-Popermajer fanns i staden. Då (2005) visade man hemlösa och bjöd in politikerna som var så illa tvungna att gå dit och säga något om ansvarskännande (SDS). Upplagan 2015 skall alltså visa Den Andre för den bildade medelklassen. ”Den Andre” har sedan den blev populär dykt upp i många skepnader. Man skall inte glömma att Den Andre kan vara tämligen ondskefull som t ex en IS-soldat. Ett sådant exemplar omvandlat till konstinstallation skulle nog ha satt lite fart på konstupplevelserna.

Publicerat av Lars Vilks

2015, 25 januari kl 22:19

Publicerat under debatt,Konstkritik

1966: Here we go – again

172 kommentarer

Så är det dags igen. Jag förklarar mig samtidigt nöjd eftersom jag redan i intentionerna rörande rondellhunden (det var alltså 2007, åren går i projektet, märkligt nog är den minst lika ömmande idag som då) intresserade mig för konstvärldens postmoderna öppenhet (det finns inte längre några gränser-stuket). I jämn ström flyter materialet in och det kartlägger entydigt konstvärldens konvention. Dt råder konsensus; även i dessa sofistikerade kretsar föredrar man att dra till med samma gamla visa som är vida spridd. Den norske konstkritikern Kjetil Røed har skrivit sin och konstvärldens uppfattning om Charlie Hebdo och karikatyrer i Aftenposten. Røed är annars en utmärkt kritiker och jag känner honom dessutom personligen. Men när det gäller SAKEN blir det som det blir. Han ser Der Stürmer i Charlie Hebdo och slår fast att bakom försvaret av CH döljer sig främlingsfientligheten. Och så hela versen med ”normaliserandet” av kränkningar som obefogat drabbar oskyldiga svaga grupper. Och han fortsätter som den värsta politiker: ”Hvor er den kritiske kraften i dem som er så viktig å forsvare? Hvorfor er vår latter viktigere enn den andres ydmykelse? ” Och han uttrycker hur fruktansvärt det är ”Mens vi i Norge kan humre av Muhammed med bombe i turbanen, kan en muslim føle at hans innerste identitet er under angrep. Vi ser det samme bildet, men opplevelsene er så ulike at de knapt lar seg sammenligne”.

Det tycks inte för ett ögonblick gå upp för honom att denna innersta identitet bär på en konkret ideologi som han i sitt vänsterperspektiv inte skulle kunna gå med på.

Røed avslutar med en mening som först kan verka alldeles för självklar: ”Mobbing er ikke greit på arbeidsplassen og i skolegården, og bør ikke være det i en større offentlighet heller”.

Han kan dock inte mena detta. Man får ju gärna mobba dem som inte tillhör de rättänkande. Överallt.
Yttrandefriheten kommer jag att tala om i två kommande arrangemang. Det verkar i alla fall som om det blir av Linköping den 11 februari på Utrikespolitiska föreningen. Och så Lars Vilks-kommittén. Den senare har lagts upp på Thomas Nydahls blogg Occident.

Publicerat av Lars Vilks

2015, 23 januari kl 22:11

Publicerat under yttrandefrihet

1965: Om en konstutställning

35 kommentarer

Under mitt besök i Stockholm besökte jag som sagt en del utställningar. Bland annat Hans Andersson på Gallery Lars Bohman. Hans Andersson arbeten är utförda i collageteknik och kan inordnas i den estetiska sektorn. Det är alltså frågan om konst som befinner sig utanför den internationella samtidskonsten. Helt oväsentligt är det inte att påminna om att den helt övervägande mängden av konst som produceras tillhör det modernistiska skedet. Allt är möjligt idag men man skall komma ihåg att konstens hierarkier rangordnar insatserna. I alla fall är det alltjämt möjligt att finna nya vägar för att skapa estetiska upplevelser. Anderssons verk (man kan se ett antal verk här och dessutom i Peter Cornells recension) är kompositioner av mycket enkla material. Mest fascinerande är hans stora cirkelbilder. Cirklarna framträder inte omedelbart, man måste närma sig bilderna för att se detaljarbetet. Underlaget är papperskassar som han klistrat samman för att sedan utföra sina cirklar. Varje cirkel är försedd med ett antal linjer som han dragit med hjälp av linjal. Man inser snart vilket oändligt arbete han lägger ner. Eller som man också kan säga, ett typiskt exempel på konstnärens besatthet. Det vill oftast till att det skall finnas en sådan inställning för att det skall bli ett trovärdigt resultat. Texterna till utställning går som man nog kan förstå inte in på klass, genus eller migration utan utgör ett poetiskt underlag. Som Ulrika Pilo skriver i katalogen om Anderssons verk: ”Barockens förtätade chiaroscuro sänks ner för att mörklägga dadaismens kabaré”. Sådant kan man naturligtvis inte skriva om dagens konst som politisk aktion – men egentligen skulle ett sådant omdöme liva upp de politiska övertygelserna.

Den estetiska konsten lever alltså i högönsklig välmåga. Och även modernismens grammatik omhuldas av en optimistisk tilltro till konsten. Konstens estetik fann sin utgångspunkt i Kants estetikuppfattning, att den estetiska upplevelsen är en hoppfull erfarenhet av världens harmoni, överbryggandet av klyftan mellan kunskap och omdöme. Men det är bara början, kompletteringar som tillkom förde konsten till de saligas ängder eller åtminstone hoppet om att nå dit: Konsten som den absoluta sanningen förmedlad av den geniale konstnären på ett högre plan. Det kan förefalla som om man inte ger särskilt mycket för detta i dagens konst men ambitionen har överlevt. Idag framhävs konsten som den alternativa politiska vägen. Då skall man förstå att detta betyder den riktiga och fördjupade vägen. Visserligen finns det inget som tyder på att så skulle vara fallet men så är det med tron. Den lovar mycket men uppfyller intet annat än hoppet hos den som är villig att tro.

Men det skall inte mycket till för att, i varje fall valda delar, av den socialkritiska konsten kan ses som estetiska uttryck. Även om man inte behöver dra alltför djupsinniga slutsatser av konstupplevelsens andlighet är den speciell utifrån den skapelse som konsten rest över sig själv.

Publicerat av Lars Vilks

2015, 22 januari kl 23:30

Publicerat under Konstkritik,konstteori

1964: Dagens skörd

31 kommentarer

Konstnärer som vill göra en insats för att markera mot Europas orkanvindar som blåser i de extrema och populistiska partiernas segel har det inte alltid lätt. Det kan bli en annan resa än vad man hade tänkt sig. Den store målaren Luc Tuymans (188) ville protestera mot högervinden i Belgien i en målning där han avbildar populistledaren Jean-Marie Dedecker. Men det blev istället en copyrighthistoria. Han har målat av ett fotografi. Detta är en betydligt intressantare historia än att göra en förväntad politisk gest. Appropriering har blivit komplicerat och inte ens en avmålning går längre säker även om konstnärerna klarar sig ibland. Fotografen vill ha 50 000 Euros i ersättning, ett hutlöst pris men så är ju också Tuymans prisläge hutlöst. Man kan också se det som om stilfrågor blir allt väsentligare i konsten. Om Tuymans hade utfört porträttet i stark expressionistisk stil hade det varit svårare att fälla honom.

Malena Ernman fortsätter sin karriär som den absoluta rättfärdighetens apostel. Den nya 500-kronorssedeln kommer med en bild av Birgit Nilsson i Valkyrian av Wagner. Eftersom Wagner var antisemit bör en sådan bild inte få förekomma. Nästa steg torde vara att bannlysa Birigt Nilsson som har haft mage att ställa upp i operor av Wagner.

Men den stora frågan är att försöka förstå jihadisterna. Varje dag möter vi ett moln av spekulationer. Jihadisternas egna förklaringar hjälper inte heller som framgår i Aftonbladet. Av artikeln förefaller det som om jag ligger tämligen risigt till. Jag kan dock inte säga att jag är särskilt orolig eftersom jag är väl bevakad. Värre är det nog med utställningar som nog framdeles får göras på nätet.

Dan Jönsson analyserar även han. Hans förslag är att man skall dra tillbaka alla trupper till sina hemländer. Så får väl de postkoloniala gå lös på varandra bäst de orkar. Jag skulle hellre satsa på den nu så populära identitetspolitiken. Den har säkert smittat av sig på jihadisterna.

Publicerat av Lars Vilks

2015, 21 januari kl 23:00

Publicerat under debatt,yttrandefrihet

1963: Respekt och åter respekt

73 kommentarer

Signaturen ”Pöbeln” har varit en högst väsentlig diskussionspartner här på bloggen. I en av sina kommentarer hänvisar han till en artikel av Ed Husain. I artikeln formulerar Husain en mening värd att begrunda: “The religious must recognise and respect the utility of the secular worldview – and the secular must recognise and respect the inherent value of the religious.”
Läser man hela artikeln framkommer snart Husains agenda. Västvärlden har inte några högre värden att erbjuda sina medborgare. Religionen har det och därför bör vi respektera den, självfallet menar då Husain en religion som alltså respekterar det sekulära. Han passar också på att uttrycka ett illa dolt förakt för CE och vad den representerar av fransk sekularitet. Vi behöver mer religion och bönerum för att kunna förstå vårt arv.

Den här texten torde vara ett utmärkt exempel på hur religionen vill förhandla fram gynnsamma villkor genom det enkla påståendet att människorna behöver något att tro på. Men frågan är naturligtvis vad de skall tro på och i vilka avseenden de skall respektera de troende. Sharialagarna klarar Husain av med en enkel retorisk vändning, den är redan införd i England: ”shariah is about preservation of life, family, intellect, property and religion. These are known as the maqasid or higher aims of the shariah. Muslim thinkers have repeatedly asserted that any society that conserves the maqasid is an Islamic society. By that definition, secular Britain is already fully Islamic.”

Med den definitionen torde västvärlden vara den enda plats där sharia råder.
”Respekt” är ständigt återkommande och det förefaller som om det handlar om två saker. Dels att respekt är en strategi för att stillsamt genomföra kulturell förståelse. Dels en lite annan sak, att respekten blir bestående och att man genomför den av så många önskade begränsningen av yttrandefriheten.

Det förefaller som om även moderata muslimer trasslar in sig i slöjorna.

Hur som helst finns det gott om vänsterskribenter som gärna går detta öde till mötes. Göran Rosenberg (Expressen) lockar med tanken ”vad är det bra för?” och då menar han profetprovokationer. ”Det blir också lätt så när yttrandefriheten förvandlas från medel till mål och rätten att provocera allt och alla ska anses stå över varje diskussion om vad det ska vara bra för.”
Vi har hört detta till leda. Det finns naturligtvis ytliga profetprovokationer men vanligtvis har de en mening. En religiös auktoritet (med högst tvivelaktig agenda) kan inte undantas från kritik.

Publicerat av Lars Vilks

2015, 20 januari kl 22:36

Publicerat under yttrandefrihet

1962: Versailles och konst i Stockholm

25 kommentarer

01Nicolas_de_Largillière_François-Marie_Arouet_dit_Voltaire_vers_1724-1725_-001

Versailles Museum visar porträttet av Voltaire som en hyllning till CE. Det går ju bra att använda hans begrepp ”tolerans” för att variera ”yttrandefrihet”. Tolerans innebär också att vara öppen för intolerans eftersom toleransen aldrig är total. Vilka begränsningar som skall gälla är ständigt under förhandling, inte minst i våra dagar. Senaste tokbidraget kommer från Herman Lindqvist.
Min konstrunda i Stockholm gav inte särskilt mycket. Jag kunde konstatera att Fotografiska håller positionen som den populära institutionen. Publiken ser gärna på fotografier och det kan väl hänga samman med att konsten inte kan erbjuda särskilt mycket i den realistiska genren kombinerat med en lättsmält estetisk förpackning. På Moderna var det sista dagen för den också populära skulpturutställningen. Jeff Koons ballonghund har matchat Fotografiska som publikt objekt. För att balansera populismen och kommersialismen har man i djupet av samlingarna utställningen ”Att bli europé” av Meriç Algün Ringborg. Man behöver bara läsa utställningstiteln för att förstå budskapet som i vanlig ordning handlar om att migrationen borde vara öppen i den stora globala gemenskapen. Utställningstexten går på den vanliga linjen om rasismen i Sverige:
”Inom stater märks också tydligt nationalistiska strömningar, vilket vittnesmål och analyser i den nyligen utgivna antologin Rasismen i Sverige exemplifierar med skrämmande tydlighet. I skrivande stund har dessutom nynazister just tillåtits paradera på landets offentliga gator och torg, och ett [ett] nationalistiskt och populistiskt parti med rötter i vit makt-rörelsen har blivit tredje största parti i det svenska riksdagsvalet.”
Om man verkligen ville säga något med det här stycket kunde man diskutera vad ”tolerans” innebär eller vad det möjligen borde innebära.
Konstnären är väldigt uppbragd över att cediljen i hennes namn ”Meriç” lätt försvinner eftersom den i allmänhet inte finns på svenska tangentbord: ”De byråkratiska systemen erkänner helt enkelt inte alla personers identitet, de tillåter dem inte att vara utan anpassning till en urgammal konstruktion (det svenska alfabetet)”. Jaja, det mångkulturella tangentbordet lär vara en rejäl utmaning för byråkratin.
Problemet med det här konstprojektet är att det är alltför angeläget för att kunna åstadkomma något mer än att hjälpligt framföra sitt budskap. Så pass mycket konst är det att man åtminstone måste läsa texten för att helt förstå konstnärens indignation i detalj. Innehållet är sådant som ständigt förs fram i den socialkritiska konsten och installationsformen tillför inte något särskilt. Verket kan inte ens kallas för radikalt eller provocerande. Vi har liksom hört det här många gånger och att det visas på Moderna är en garanti för att det är kvalitetssäkrat.

Jag menar inte att politisk konst är en omöjlighet, men man måste först som sist komma ihåg att när den har väckt uppmärksamhet och diskussion har den inte representerat den rådande regimen. Ringborgs projekt är visserligen utopiskt i avseendet att den nonchalerar alla problem kring integration och ekonomi. Men eftersom Sverige är känt för en frikostig invandringspolitik är det svårt att få fram den rätta skuldkänslan. Problemen kring politisk konst kvarstår alltså, hur skall man formulera ett innehåll som inte bara blir några vanliga politiska slagdängor och vilken form skall det ha? Och hur skall form och innehåll korrespondera?

Publicerat av Lars Vilks

2015, 19 januari kl 23:51

1961: Etc etc

39 kommentarer

Det tar tid att komma igenom yttrandefriheten och Charlie Hebdo. Fortsatt är det en tämligen förvirrad diskussion vilket är fullt förståeligt. En del ironiska efterslängar har börjat dyka upp. T ex i dagens SvD där Adam Svanell inte ger särskilt mycket för CH: ”Ställda inför den konstnärliga höjden hos Charlie Hebdo, Frankrikes korsning mellan Avpixlat och serietidningen Pyton, börjar även de mest repressiva ledare hylla det fria ordet”.
Terrängen har blivit besvärlig och innehåller alltför många komponenter för det vanliga debattinlägget. Skall man publicera eller inte? Är CH rasistisk? Är det västmakternas fel och då särskilt USA? Vem är det som hycklar i frågan? Dessa förvirrade tankar får plats i Åsa Linderborgs artikel. Även rondellhunden får plats med en hänvisning till Guillous artikel från 2007 där teckningen faktiskt publicerades. Har man avancerat något sedan dess? ”Varför skall alltid yttrandefriheten prövas på muslimer?” Den meningen är ofta framkastad och man kan ju stillsamt undra varför det råkar vara på det sättet.
Jag har varit några dagar i Stockholm och bland annat ägnat mig åt att se på konsten. Det skall komma lite rapportering om den saken. Som omväxling.

Publicerat av Lars Vilks

2015, 18 januari kl 22:49

Publicerat under yttrandefrihet

Konst bloggar