I morgon den 10 mars medverkar jag i tv4 i programmet ”Efter 10”. Jag kommer att diskutera Maja Lundgrens senaste bok ”Mäktig tussilago” i den del av programmet som heter Malous bokklubb. Maja Lundgren skapade en omfattande litteraturdebatt 2007 med boken ”Myggor och tigrar” där hon med en blandning av fakta och verklighet skrev (mindre fördelaktigt) om personer i sin litterära omgivning. Jag minns det här väl eftersom den debatten sammanföll med rondellhundsdebatten och i flera program där jag medverkade avverkade man båda diskussionerna i samma program. Boken kommer ut den 16 mars.

Det ovan skrev jag under den tidiga eftermiddagen. Senare, när jag återkom efter att ha inköpt en förpackning gräddbullar samt en kött bit på 21 kr på extrapris samt löst ut ett rekommenderat brev från en brasilianare som vill bli adlig i Ladonia. Köttbiten fick vänta 45 minuter på att göra förflyttningen från handelspåsen till frysboxen.

Som alla andra fick jag veta om tillslaget mot de konspirerande sju genom medierna. Helt uppenbart var nyheten eftersom jag under timme efter timme befann mig i ett medietryck som var minst lika stort som 2007 års höjdpunkter. Jag har alltså fiender i södra Irland. Jag fick tillfälle att framföra mitt tack till den irländska polisen genom de uppringande irländska tidningarna.

Men som sagt vet jag ännu inte särskilt mycket. Säpo har försökt att ringa mig men telefonerna har varit ogenomträngliga. På kvällen blev jag uppsökt av en utsänd patrull. Givetvis är allt höjt i ett stort dunkel och lär så förbi.

Vare det hur som helst med den saken det som återstår som ett mindre framgångsrikt faktum är att mitt symbolvärde som storkränkare har ökat markant. Ränder som aldrig går ur får jag nu säga. —Det tar tid att få det här skrivet, jag har just medverkat i danska nyheter tillsammans med Westergaard. Och sedan BBC och därefter osv. Jag vet fortfarande hur allvarligt jag skall se på saken, om den är nyhetsöverdriven. Emellertid ser jag med intresse fram emot hur saken skall behandlas av debattörerna. Här följer resten av det jag skrev tidigare (och så kan det nämnas att Lundgren nämner rondellhunden i sin bok…

Boken handlar om en mjuk man med två barn och sambo, Oscar Riktelius, som lever politiskt riktigt och som därför blir en hopplös figur. Sambon får ett stycke regnskog i födelsedagspresent och julklappen blir en get i ett u-land. Hon vill förstås ha en ”riktig” man och överger Oscar som blir ensam om att ta hand om en fest för sina vänner. Under denna fest som demonstrerar hur man för diskussioner i den borgerliga kulturkretsen blir Oscar galen, en galenskap som avsätter spår genom hela boken då författaren kan skapa dunkel poesi av de inre röster som huvudpersonen drabbas av. Maja Lundgren har personlig erfarenhet av sådana röster. Tydligen är det inte helt ovanligt och de flesta fall lämnas utan kliniska åtgärder. Den vid 23 års ålder lobotomerade presidentsystern Rosemary Kennedy dyker också upp på hexameter i skriften. Enligt god expressiv symbolik strömmar floden Acheron genom boken (smärtans flod i dödsriket).

För den som möjligen inte fattat galoppen kan följande sammanfattas:

Du skall framträda politiskt korrekt men denna korrekthet skall under inga omständigheter utövas i praktiken (för så vitt du icke är fanatiker vilka är en särskild kategori).

Se där, det rasar en strid om realismen på Anna Brodow Inzianas blogg. En av kombattanterna är Jessica Kempe som inte kan förstå Anna Brodows uppdelning av realismen i ”klassisk realism” och ”fotorealism”. Brodow vill mena att ”klassisk realism” bygger på naturstudier medan ”nyfigurativa” baseras på fotografiska förlagor. Därmed också skillnaden mellan figuration enligt de gamla mästarna och samtidsorienterad figuration:

”Ofta är det en verklighet sedd genom ett bildmedium som utgör grunden för det nyfigurativa måleriet, t ex fotografier eller digital bild. Det klassiskt figurativa bygger på naturiakttagelser.”

Den första frågan man kan ställa är om man kan se någon skillnad, om det är möjligt att visuellt avgöra om en målning tillhör den ena eller andra kategorin. Jag tror inte det. Även de ”nyfigurativa” är skolade i aktteckning och kommer ofelbart att bära med sig ett synnerligen väsentligt moment: stil. Något naturutseende finns inte, det kommer alltid av nedtecknas genom en stil; ”naturiakttagelser” är en komplicerad företeelse. Fotografiet kan i detta perspektiv ses som en (eller ett antal) sätt att avbilda. Att konstnärer avbildar fotografier är inte annorlunda än att konstnärer (medvetet eller omedvetet) avbildar en stil genom vilken ett intryck förmedlas. Brodow sammanfattar sitt utkast:

”Den konceptuellt baserade konsten har tagit avstånd från ett kvalitetsbegrepp som bygger på hantverk och tradition, detta för att kunna hävda idéns högre värde. Den kulturkonservativa kritiken ifrågasätter en sådan ordning.”

Så enkelt är det inte. Hantverket spelar en stor roll i den konceptuellt baserade konsten. Det vimlar av perfektionister. Idén har alltid varit det avgörande i konsten vare sig det handlar om gammal eller ny konst. I den klassiserande är idén den särskilda estetiska skönheten och det är inte så att ju bättre teknik desto starkare skönhet.

Resonemangen tycks främst handla om vad som är realism, hur verkligheten kan avbildas. ”Verkligheten” är ett tema för Berlinbiennalen som öppnar den 11 juni. Biennalens grundkontext blir en utställning av realisten Adolph Menzel (stol i motljus, järnverk, Fredrik den store spelar flöjt). Utställningen curateras av Michael Fried. Alltså den man som främst har blivit känd genom sitt misslyckade försök att visa att minimalismen inte är konst.

Stil eller form är helt avgörande. Efter att ha funderat på Elin Wikströms formgivning av sin presentation av sina intentioner under debatten i Alingsås blev resultatet ett radikalt förslag:

Så var det debatt i Alingsås konsthall, jag, Elin Wikström och konsthallschefen Pontus Hammarén som moderator.

Det dröjde inte länge förrän jag och Elin kom ihop oss vilket naturligtvis inte bara var bra för debatten utan precis det man hade räknat med. Underhållningsvärdet stiger. Nåja, skillnaden fanns främst i att Elin har en fast tro på konstens välsignelse: ”Vi får inte tappa tilltron till konsten…” Jag är inte särskilt förtjust i sådana teologiska vändningar men jag vet att det är vanliga bland konstvärldsmedlemmar. En annan sak jag lade märke till var att en välkänd reflex dök upp: ”Jag bryr mig inte om att komma med i konsthistorien.” Så talar en äkta konstnär som ingår i stamsamhället. Naturligtvis är det en ren lögn men motsatsen vore ännu värre att uttala. Självklart vill en konstnär bli en del av konsthistorien. Det betyder att man har gjort något som äger en resistens mot tiden och inte enbart är en efemär och lätt uttömd och utdömd kleinkunst.

Elin talar mycket och länge. Det visade sig helt omöjligt att begära korta svar. Hade inte moderator ingripit hade vi förmodligen stått på scenen än. De vindlande sekvenserna som aldrig vill nå sitt slut kan vara irriterande i en debatt men jag vill utan vidare förorda det. Konstnärer som talar gärna och länge är inte ovanliga och framför allt är det en väg till framgång. De mångtaliga konstnärerna finner alltid oväntat många lyssnare. Elin har lärt sig konstnärsdiskursen och behärskar den till fullo utan att egentligen säga något mer än det den invigde har hört otaliga gånger. Men precis så går det till i konstvärlden.

En principiellt viktig sak som vi krånglade om och som Elin vägrade förstå var min invändning mot långa diskursiva förklaringar. Alltså att verket in i minsta detalj försvaras och framhävs med goda och uppbyggliga sidor. Jag menade att detta både neutraliserar och gör verket mindre intressant - intill tråkigt. Elin menade att jag hade en äldre konstsyn där verket fick tala för sig själv. Jag vet inte om det gick fram men naturligtvis är min tanke att mycket av dagens konst är lättläst, alltför lättläst, även utan recept och delgivning av konstnärens intentioner. För det andra är en kraftfull diskurs ofta något som slår ihjäl de eventuella sidospår som betraktaren har funnit. Men det får tilläggas att det här avser erfarna åskådare. För en ovan publik är det annorlunda men då tror jag inte att den rätta vägen är att presentera konstnärens specifika intentioner utan istället se till att föra ut kunskaper om hur det samtida konstfältet fungerar och vad som gäller där.

Motsättningarna förhindrade på intet sätt att eftermiddagens debatt till fullo blev lyckad. Publiken svek inte och ingen av de båda debatterande konstnärerna tog illa vid sig.

Oscar Guermouche (han med skandalflaggan) studerar med stort intresse konsten inuti boxen.

Elin Wikström talar

Jag och Pontus Hammarén

I morgon lördag, kl 14.00 i Alingsås. Då stiger Elin Wikström ur sin kub efter en längre tid med nakenshow. Enligt konsthallschefen blir det inget spektakulärt uppstigande. Konstnären kommer att vara klädd på konventionellt sätt under debatten.

Vidare har jag fått veta att diskussionen kommer att inledas med att konstnären läser upp sina intentioner. Det låter inte upphetsande, få saker är så dystra som när konstnärerna deklarerar sina uppbyggliga intentioner, men säg den intention som har någon större verkan. Att konstnären vill genomföra detta är ändå förståeligt. Konsten handlar alltid om att det har begåtts ett brott och ofta känner den skyldige ett behov av att försöka slingra sig. Som det brukar vara i domstolarna.

Av en tradition som inte på något meningsfullt sätt kan brytas är varje konsthandling av betydelse ett överskridande. Ordningen har i någon mån brutits och från fall till fall kan det vara av mer eller mindre allvarlig art. Oftast är överskridandet så mikroskopiskt att försvaret blir omvänt; alltså att försöka hävda att ett brott har begåtts som dock inte har kunnat märkas.

Elin Wikström har emellertid begått ett brott genom att sitta naken i konsthallen. Hon vet mycket väl att det är en spektakulär gest och att den ofelbart kom att leda till reaktioner. Hon är utan vidare skyldig till att spekulera i sensationer men i konstsammanhang är sådant mycket vanligt. Olyckligt nog (eller hur man vill se det) är gesten för stark för den större publiken samtidigt som den är alldeles för svag för den initierade konstvärlden. Av pedagogiska skäl kan hon lägga fram sitt försvar genom goda intentioner för att lugna den större publiken men det tjänar egentligen inte mycket till.

Ett betydligt intressantare verk hade vi fått om konstnären inträtt i sin kub iförd nätstrumpor och högklackade skor samt ägnat tiden åt en ivrig läsning av de Sades Justine. Där kunde hon ha häktat på höstens debatt om romanen. Bland andra har Åsa Linderborg gjort sin stämma hörd.

En kraftfullare satsning i detta ämne står Christoph Büchel för när han nu visar sin sexbar i Secession i Wien. Swinger’s Club alltså som kan ägna sig åt sina erotiska förströelser när konsthallen är stängd. Under öppettiderna får besökarna finna nöje genomvandra de rikt dekorerade lokalerna och eventuellt förfasas över vad man ser och alla de tankar som kan väckas angående vad som händer efter stängningsdags. När man passerat detta syndens näste kommer man till den vanliga delen där Gustav Klimts permanenta Beethovenfris är placerad. I denna ingår också nakna damer som en gång i tiden väckte anstöt hos några mindre frisinnade borgare.

Nu är det anstöt igen och dem på högerkanten förfasar sig. Som brukar ske talar man om de statsbidrag som utbetalats både från schweiziska och österrikiska statskassor. Jämfört med dramat i Alingsås är det större omständigheter och en helt annan volym. Dessutom skrymtas det inte: Här ingår utan omsvep SEX. Konstnären är klok nog att inte gå ut med några uppläsningar av sina intentioner. Sådant kan dämpa ivern eftersom projektet trots allt kommer att landa i en relativt präktig korrekthet. Swingers är ju en marginell grupp förbunden med queer vilka ömt vårdas av både konsten och de vänsterradikala. Ingen fara i vassen, konstvärlden är inte skakad, blott några konservativa politiker finner saken mycket intressant.

Från Büchels performance i Secession

Fortfarande kan det vara värt besväret att examinera ett konstutspel med motsättningen konst eller/och kultur. I Horace Engdahls essäsamling ”Ärret efter drömmen” finns hans artikel från 1996 där han skriver:

”Kulturen är en gemensam tillgång, ungefär som språket. Den kan odlas. Den kan i någon mån fördelas och spridas, kanske till och med administreras. Icke så konsten. Den uppträder oväntat och gynnas inte av någon planering. Ingen, inte ens konstnären, förfogar över den. Den lånar sig inte till att plåstra om sociala skador. Kanske river den i stället upp nya sår. Den är borta innan den upptäcks: hallstämplad konst är redan kultur, eller snarare övertäckt av kultur.”

Men en sådan ingång är det inte mycket som hamnar i konstboxen. Vi kan t ex vara säkra på att vi befinner oss i kulturen när kritikerna jublar. Lee Lozano på Moderna och Tomás Saraceno på Bonniers konsthall är alltså exempel på kulturyttringar.

Engdahl har t o m diagnostiserat symptomen som uppträder när en kritiker stöter på det avvikande: ”Det är som ett svagt illamående, ty det är en fordran som är främmande för den sociala kropp i vilken kritikern valt att leva för att överleva.” (”Kritiken och dess dubbelgångare”, 1992)

Hårda teser som gör det ännu längre mellan konstframträdande. Om det är så att Engdahl har rätt i vad han skriver, och det har han nog, borde konstnärerna inse att deras uppgift är att skapa detta illamående hos kritikerna. Vilket inte är lätt eftersom de är inställda på att bevaka sin gard. Den får inte falla ner eller leda till ett våldsamt puckla på.

På tisdag öppnar utställningen ”Miss Landmine” på Armémuseum i Stockholm. Världen sorteras uppenbarligen efter don, innehåller något minor, då är det Armémuseum som tar hand om konsten. Evenemanget ”Miss Landmine” kommer från Norge och konstnären Morten Traavik. Det handlar om kvinnor som har invalidiserats genom landminor men som här för möjligheten att delta i en skönhetstävling. På norska kulturrådets årskonferens 2008 ingick projektet som ett exempel på konferensens tema ”Den farliga konsten”. Samma sak här som Engdahl talar om. Hur kan konst vara farlig om den blir omhändertagen av norska kulturrådet med invigningstal av kulturministern?

”Miss Landmine” ställer dock till lite oreda. Projektets relationella karaktär gör att det i betydande utsträckning hamnar utanför konstvärlden. I Kambodja förbjöds den med motiveringen att den inte var värdig för de handikappade. Jag deltog själv i ”Den farliga konsten” (se tidigare inlägg) och minns att entusiasmen inte var överväldigande. På konferensen, alltså inom konstvärlden, var motivet att det blev feministiskt fel att använda skönhetstävlingen som form. De deltagande kvinnorna var inga korrekta feminister och arrangören borde också ha förstått att en sådan tävling är kontraproduktiv i ett feministiskt perspektiv. Mot denna argumentation finns den uppmärksamhet som riktas mot problemet med landminor. Så finns det något att diskutera. Om det är tillräckligt för att framkalla ett svagt illamående hos de svenska kritikerna återstår att se.

Dubbla Miss Landmine

Som sagt var, drabbningen med Tino Sehgal går vidare. Den här gången är det upplagt på ett något mera komplext sätt. Det är bara att avvakta vad den andra parten nu kommer att göra för drag. Om det blir att springa till YouTube har jag nu garderat mig eftersom det finns fler leverantörer.

Inledningsmusiken är från Vivaldis opera Giustino, texten börjar “Jag ser med behag”, avslutningen är från Händels oratorium till Sankta Cecilia: “Oh, what art can teach” Däremellean kommer en religiös Johnny Cash. Sehgal är själv muntligen med. Och så inblicken, rätt fyllig, i den topphemliga This Progress. Men passa på innan Sehgal slår till!

“Nowadays change means doing what the mainstream does, but doing it differently”, skriver Holland Cotter (NYT) när han tar sig an parallellaktionen till Whitneybiennalen “The Brucennial”.

Det är andra gånger den äger rum, nu under större omständigheter efter The Bruce High Quality Foundation markant är med också på Whitneybiennalen. Något måste hända och det händer också mest hela tiden.

”The word these days is that it’s impossible for artists to take an effective critical position outside the socioeconomic system called the art world. The system is all-encompassing. It absorbs all resistance. The very notion of alternative anything is a romantic illusion.”

Inget kan ske utan att konstvärlden vill det. Hur många och intressanta alternativ det än skulle dyka upp är det intet värda om de ej välsignas av konstvärlden och får sina nödvändiga stödjepunkter. Att skapa ett alternativ är alltså inte så svårt. Att få någon intresserad är desto svårare. Cotter har faktiskt en idé om hur det egentligen skall gå till:

”This means that if your defining goal is to change that system — open it up, tangle its wiring, expose its codes — you have to work from within: but really work, take what you find and seriously do something to it to make it your own.”

Så kan man kanske säga men det som avgör är om det får någon effekt. En systemförändring under uppsegling kommer att skapa en rasande kritik från stora delar av konstvärlden. Man får inte glömma att alla dem i konstvärlden som säger sig önska systemförändringar knappast kommer att leva upp till det när det dyker upp något som ifrågasätter deras uppfattningar och positioner. Det går bra för BHQF och Cotter instämmer i applåderna. Men något alternativ är de inte. Deras Brucennial är en demokratiskt blandad utställning curaterad av Julian Schnabel son Vito (f. 1986). Fadern deltar.

Whitney tillåter inte fotografering och det för mig osökt in på mitt mellanhavande med Tino Sehgal. I den föregående posten hade jag en diskussion med en anonym kommentator som menade att det var ointressant och att det var självklart att Sehgal framgångsrikt skulle kunna hävda sin copyright. Jag tror inte alls på det och knappast någon har väl undgått att se hur bildspridningen genom nätet i praktiken är omöjlig att hejda. Sehgals inställning är en ikonoklastisk uppfattning (symboler går bra men inte index och ikoner): Bilder förstör den unika upplevelsen av den verkliga händelsen. Uppfattningen är densamma som den religiösa med skillnaden att de religiösa bildstormarna har för sig att de skall rädda människornas själar från helvetet. Sehgal vill visa omsorg om de upplevelser han skapar och tror tydligen inte att publiken själv kan göra sin val. För så här är det ju: Bild- och videoåtergivningar är inte Sehgals arbete utan något helt annat (enligt vad han själv säger). Någon copyright kan han inte ha på annat sätt än när det handlar om att uppföra de verk han har skapat. Å andra sidan skulle ett försök att sätta upp dem bli en förvirrad tillställning eftersom han själv är nödvändig för att det skall bli en riktig Sehgal. Han är befriad från förfalskare eftersom ingen institution skulle godta någon annan än Sehgal själv eller eventuellt hans legitimerade galleriombud. Hans krav stannar vid att han inte önskar att hans verk skall avbildas. Men hur mycket är en enskild konstnärs önskan värd? Nu finns det till och med levande bilder från de hemlighetsfulla konversationerna som försiggår på Guggenheimmuseet.

Nå, varken Whitney eller någon annan kan hålla rent för brott mot bildförbudet. Pressbilderna finns redan överallt och för dem som tar en tur på Flickr finns praktiskt taget allt där också. Rörliga bilder myllrar det av. James Kalm är numera accepterad som kritiker. Förra Whitneybiennalen blir han hejdad vilket inte stoppade Kalm som körde med den vinnande frasen: ”The camera is off” – vilket den inte var. Hans första Whitneyrapport finns HÄR.

Från The Brucennial

Visst är det intressant med den fanatism och blåslampa som Tino Sehgal jagar bilder från sina performance. Nu har han lyckats övertala YouTube att stänga av den video som jag ställde samman för en tid sedan. Den har varit välbesökt. Samma öde har tydligen alla andra utlagda videor rönt för vad jag kan se är det så gott som utrensat.

Dock vill jag mena att mitt lilla arbete knappast kan sägas vara Sehgals utan en helt omgestaltad framställning och satir över denne fanatiker.

Innan jag går vidare skall jag dock noggrant se över fallet och försöka komma fram till vad som egentligen gäller. Tanken att alla ej välsignade reproduktioner av konstnärliga arbeten - oavsett sammanhang och intentioner - skulle falla under copyrighten förefaller inte rimlig.

Här är två film stills från den tills vidare blockerade filmen, “Tino Sehgal This is so contemporary”

Nå hur skall då konstens kursriktning tas ut? Hur jag än vänder och vrider på sakerna så är det ofrånkomligt att landa i biennalerna. De kan kompletteras av annat men det får sägas att de är effektiva i att visa vad som är möjligt att visa. Och vad som är möjligt är nästan allt. Idag drar Whitneybiennalen i gång och redan nu verkar det som om vi vet var vi har den.

Jerry Saltz skriver i Artreview:

“By now it’s clear that there is no such thing as a ‘good biennial,’ that the form itself is bound to generate a mixed bag.”

Än lite mer komplicerat än så är det. En biennal har inte särskilt mycket i sig själv utan skall skapas av de tillströmmande och främst kritikerna. Kritikerna gör sin tolkning och sedan kritiserar de den. Biennalen, curatorerna och konstnärerna kan bara ge ett begränsat bidrag, resten måste den övriga konstvärlden bistå med. Och alla har det svårt nu. Ingen av de olika positionerna har något anslående förslag. Dock betyder detta inte att man kommer att misslyckas med en biennal. Tvärtom kan man nog våga påstå att Whitneybiennalen övertygande har fått recensenterna med sig. Curatorerna Francesco Bonami and Gary Carrion-Murayari har fått till en biennal som troligen blir den bästa hittills under 2000-talet. Konkurrensen är inte överväldigande. 2000 och 2002 var inga stora nummer, 2004 brukar betecknas som en ”OK biennal”, 2006 med europeiska curatorer var nog så långt den bästa men hade och ville lite för mycket av allting. 2008 (”facebook-biennalen”) var ingen höjdare. Årets upplaga kompletteras av en utställning med arbeten från tidigare Whitneybiennaler.

Flera kritiker är mycket nöjda, Charlie Finchy på artnet är t o m rörd. Ovannämnde Saltz förhåller sig positiv Också Lisa Yablonsky är tämligen belåten medan Sebastian Smee i Boston Globe (hittills) är ensam om att såga; ” Not only is it incoherent, it is overburdened with art about art, sloppy gestures of pseudo-revolt, dreary and repetitive video art, and arcane conceptualism.”

Men inte ens Smee kan undgå att fascineras av Bruce High Quality Foundations bidrag. Gruppen lyckades motsvara förväntningarna med att göra en av sina konsthistoriska omgestaltningar, ”We Like America and America Likes Us” härrör naturligtvis från Beuys och består av en ambulans (eller likvagn) och en video som projiceras på vindrutan.

BHQF:s installation med David Hasselhoff krälande på vindrutan.

Nå, vad säger då denna skapelse av konstvärldens symboliska makthavare? Whitneybiennalen återtar något av sitt förlorade kapital. Just nu är man begiven på det som kan ses och erfaras snarare än det konceptuella. Och att det politiska vilar diskret i en estetisk omgivning. Pluralismen har estetiserat sig.

Piotr Uklanski (i vanlig ordning) har markerat sig med ett signaturverk med sin stora textilinstallation Untitled (The Year We Make Contact)

Kate Gilmore ger konstvärlden associationsrik videounderhållning när hon uppklädd sparkar och slår sig ut ur en trång garderob (Standing Here).

Ofrånkomligt en (sannolikt kortsiktig) vinnare är Jessica Jackson Hutchins soffa av tidningsartiklar som handlar om kritiken mot Obama. Med keramik.

Också kritikeromtyckta är Tauba Auerbachs målningar som ser tredimensionella ut - men så ligger det förstås inte till (Untitled XVII).

Onekligen har Therese Bohman i Expressen en poäng när hon djupt frustrerad försöker undgå vår tids ivrigt upplärande museipedagogik. Hon hade tänkt sig att studera teckningar på Nationalmuseum men fann utställningen solkad av museets förnumstighet formulerad i rättrådig stil på ett otal lappar och skyltar.

Den deklaration som utgår från det återkommande evangelium är den perverterade ankomsten till Den Absoluta Sanningen. Vår tids tidlöse representant har tagit tag i, fokuserat den plattform där foten kan nedsättas och slutgiltigt uppenbarat och realiserat det ideal som tidigare endast skymtade som en morot i tunneln där de fåkunniga västerländska männen irrade.

Hur kan det komma sig att först nu, i denna värld, egendomligt nog i västvärlden, blivit möjligt att deklarera den totala korrigeringen av alla andra tiders misstag och fördomar? Vem är denna perfekte diktator som kan diktera det världen skall tänka och göra?

Den bistra verkligheten är dock (som ofta sker i skymningstider) intet annat än en läroplan för folket och för ungdomen. Den förtvinade personal som ständigt bekymrar sig om sin kvalitetssäkring samt risk- och sårbarhetsanalys efterkommer borgerlighetens heliga korrekthet som utgår från rättänkandets departement och som följs intill minsta bokstav. En helt annan sak är att ingen praktiserar de lärdomar som ur dessa kretsar utgår. Den storvulna förhoppningen är att omgöra folket från ett oupplyst och barbariskt släkte till en produkt med standardiserad blomkålshjärna. Folkets sunda vätskor kan emellertid inte påverkas av en dreglande fraseologi och därför kan vi med tillförsikt se fram emot att resultatet kommer att bli detsamma som av indoktrineringen i Sovjet. Men, tyvärr för den konstintresserade, harangernas tid är nu.

Bort det. Här kan man ta sig en titt på den härlighetens skulptur som Elin Wikström åstadkommit.