Vilks.net

Lars Vilks konstnären konceptualisten målaren skulptören

1900: Skandalerna

En kommentar

SvT:s serie om kulturskandaler inleddes igår. De skyldiga samlades i Stockholm tillsammans med kulturredaktionen. Det blev en intressant kväll där jag fick tillfälle att diskutera med flera av de inblandade. Anna Odell var först ut och tidens gång har gjort hennes projekt möjligt att överblicka. Det finns flera aspekter att fundera på. Att det blev en stor sak är en del av historien. Överläkaren David Eberhard får sägas vara den som bidrog med de mest framträdande inslagen. Vid konstskandaler är det bäst för den utsatte att inte förivra sig utan inta en stillsamt kritisk attityd. Det gjorde inte Eberhard, hans affekt nådde till ren harm och han vräkte ur sig saker som inte anstår den position han representerade. Irreparabelt. Han var naturligtvis inte ensam, hela hatkören gick igång och den stora skandalen var ett faktum. Sådant är alltid bra för konsten och här kommer vi in på nästa moment, vad verket kom att betyda för konsten. Den delen är inte så svår att få grepp om. I vanlig ordning kom diskussionen att handla om konstens gränser och vad en konstnär har rätt att göra. Initialt var konstvärlden något tveksam eftersom Odells projekt belastade tredje man genom att det upptog resurser. Men detta kom ändå att framstå som en relativt obetydlig faktor. Hennes projekt var i övrigt i ordning: Det riktade sig mot makten, det utfördes i enlighet med en relationell aktivism och var väl genomtänkt och planerat. Att konstnären bröt mot lagen var inte heller någon stor sak. Konstnärer kan göra det ibland för en god saks skull. Dessutom hade Odell genom juridisk konsultation fått veta att det inte skulle vara några sådana problem, något som alltså visade sig vara felaktigt. En vällyckad estetisering som kunde återvända till konsten och konsthistorien som ett verk med avsevärda kvaliteter. Vad som inte kunde uppfyllas vara att följa den dåvarande konstens agenda. År 2009 (och det har inte ändrats särskilt mycket) handlade det om konstens möjlighet att åstadkomma politisk förändring (t ex Istanbulbiennalen) och globalisering (t ex Havanabiennalen). Man skall inte heller bortse ifrån att skandalens vulgaritet inte är helt passande för full kvalitetssäkring. Konstvärlden är känslig i sin konsensus. Men bra nog ändå.
Odell var särskilt intresserad av att skapa en debatt om psykvården och det är något som dels är svårbedömt i vad mån den har betytt något och dels faller det utanför konstens direkta intressesfär. Man får tänka sig att konstvärlden önskar ”förändringsdebatter” på sina egna villkor (konsten betraktas som ett oerhört alternativ) och med korrekt diskurs. Men det är svårt att avgöra eftersom sådana händelser hittills inte har inträffat.

SvT Play.

mannaod
Författaren med Anna Odell

mmakl
Författaren och Makode Linde

Publicerat av Lars Vilks

2014, 18 september kl 22:10

Publicerat under debatt,om utställningar m m

1899: Konstaktivismen igen

3 kommentarer

Så har Valet ägt rum och många har känt sig kallade att kommentera med små funderingar och moralismer. Hur kunde det gå så här? Folket följde inte ”de anständigas” rekommendationer. Fast egentligen, vilket har valsat åtskilligt, är det 87 % som inte gick fel. Det borde ju inte vara något problem då kan man tycka men det förefaller inte som om den trösten är mycket annat än för ett tigerhjärta. Politiken har i varje fall blivit dramatisk och kan leverera god medieunderhållning.

Räddningen efter det misslyckade valet är på väg. Konsten kan (åtminstone kan en och annan ha en djup tro på denna välsignelse). Den här veckan öppnar Modernautställningen ”Society Acts” på Moderna Museet i Malmö. Den drar tämligen starkt mot konsten som politisk aktivism. Det verkade som om den ismen hade förlorat en del sin glans efter Berlinbiennalens felslagna förhoppningar för två år sedan. Men inte i Malmö. Det blir lite extra program kring frågan ”Kan konsten förändra?” Jag har meddelat min uppfattning många gånger: Konsten är alltför avancerad och speciell för att fungera i den politiska slagmarken. Konsten, alltså den moderna, har sin grundprincip: Motstånd, att visa ”motstånd” vilket sker symboliskt och nästan helt internt. Detta hindrar inte åtskilliga förhoppningsfulla konstnärer att ge sig ut med sitt viktiga alternativ ”frågor och fakta som desperat behöver synliggöras i samhället”. En föreställning i ämnet kommer på söndag då bland andra Kakan Hermansson kommer att delta.

Publicerat av Lars Vilks

2014, 16 september kl 20:56

Publicerat under om utställningar m m

1898: Efter val följer skandal

4 kommentarer

Ännu någon timme är det Valdagsafton varpå följer Valdagen då det skall bestämmas om det blir en statsminister med röd slips gentemot den blå som de flesta har tröttnat på. Den röda slipsen är inte precis någon karismatisk magnet men i dessa tider får folket vara nöjt med andrasortering. Jag skall också rösta i morgon, något som jag har kungjort i Aftonbladet. Den tidskriften har samlat 63 s. k. kända svenskar till vilka jag tydligen räknas. Röstningen kommer att ske under förmiddagen då jag högtidligen lägger min röst i papperskorgen. Egentligen har jag ingen papperskorg utan enbart en påse där allt papper lydigt källsorteras. Därmed förvandlas rösten till ett överskridande konstverk i det att rösturnan bidde en påse.

Valrörelsen har varit en mäktig känslostorm som i morgon kommer att utmynna de två stående replikerna: ”Valarbetarna har gjort ett fantastiskt arbete. Tyvärr nådde vi inte riktigt fram med vårt budskap.” resp. ”Valarbetarna gjorde ett fantastiskt arbete. Och vi lyckades nå ut med vårt budskap.

Efter val följer skandal ty livet måste gå vidare. Då tänker jag inte på de efterföljande politiska uppgörelserna utan på SvT:s serie ”Skandal!” Sex kulturskandaler skall ut i etern, tre av dem hör hemma i bildkonsten: Odell, Linde och Vilks. Att dessa skandaler blir föremål för den kulturella underhållningsbranschen betyder att de påtagligt närmar sig kulturhistorien dock med osäker relation till den officiella konsthistorieskrivningen. De utvalda konstnärerna är inte några toppnamn i den svenskinternationella ligan. Men utan skandal blir det mest det tråkiga trampet i grottekvarnen. Som man säger: Alltid något.

Publicerat av Lars Vilks

2014, 13 september kl 22:09

Publicerat under Projekt

1897: Färska konstvindar och dagens konstteologi

Ingen kommentar

Förr i världen var det heta ämnet i konsten ”måleriets död”. Ämnet kunde vid lämpliga tillfällen kompletteras med måleriets återkomst. Detta ämne är inte helt uppgivet och den intresserade kan konsultera Nasjonalmuseet i Oslo ”An appetite for painting”. Någon större affär är det inte fråga om, snarare lite trivsam marknadsföring som följer upp liknande utställningar i Berlin, Wien och London. Hur vinden blåser i den internationella samtidskonsten kan man dock som alltid läsa i e-flux journal som just har kommit med ett nytt nummer. Här talas det inte om måleriets återkomst. Istället fortsätter man att utveckla historiens slut. Till detta intressanta ämne kommer de mera konkreta inslagen. De har varit med ett tag: den framväxande fascismen, den fruktansvärda nationalstaten och nyliberalismen. Den ständigt återkommande frågan om konstens politiska roll saknas inte heller.

En intressant artikel signeras av Keti Chukrov ”On the False Democracy of Contemporary Art”, konstteoretiker och filosof på litteratursidan. För att ta sig genom den får man vara mycket intresserad av komplex konstteori. Men just därför är det ett vackert exempel på samtidens konstteologi. Genom komplicerade manövrer kommer hon fram till att estetiken, alltså den kantska smaken, ”Det Sköna”, aldrig har varit konstens ämne. Det brukar ju sägas att med konceptkonsten och de därpå följande momenten postmodernism och socialkritik blev konstens identitet något annat än tidigare. Jag brukar själv säga det. Men hon har faktiskt rätt, formestetiken är något som inte är beroende av konsten. I sig kan den inte ge konsten någon identitet eftersom man då får svårt att skilja den från det dekorativa och från naturen som estetiskt objekt. Det är därför jag alltid brukar tillägga att konstens estetik är ”särskild”. Det finns en faktor till som tyvärr inte låter sig bestämmas. Dock är konstvärlden övertygad om dess existens. Den lever fortsatt i all välmåga genom dagens ständiga hävdande av konstens som ett djupgående och ytterst viktigt alternativ till de gängse politiska formerna. Chukrov argumenterar sig fram genom att analysera Kants andra kategori Det Sublima. Vändningarna till den något osäkra slutledningen:
“To put it in a simpler, even crude way: art withers away if it doesn’t take interest in what is beyond the limits of art. This ‘beyond’ can be the sublime, the real, existence, or even “the signified,” once denounced by so many modernist and postmodernist practices. But paradoxically, to deal with non-artistic realms, with reality and existence, art needs extra-existential—specifically, artistic—means (which doesn’t imply that they should be aesthetic at all).
Yet the paradigmatic condition of today is that art’s real, or its Other, and its sublime is the contemporary art institute itself.”
Om man blir mycket klokare av det här är tveksamt. Men det kan vara ett försvar för politiken och konsten. Konsten kan inte bli enbart politik utan måste använda sig av konstnärliga medel. Så är vi där igen: den måste vara ”särskild”, för vad innebär det att använda ”konstnärliga medel”? Vilka är dessa medel som är specifikt ”konstnärliga”?
Jag tror inte att Chukrov har tänkt i följande banor men så kan man se det: Konsten har, genom sin envisa tradition ständigt överskridit sin egen befintlighet. För att göra det måste konstnären (med konstvärldens benägna hjälp) använda sig av det som ligger bortom konstens gränser. Förr i tiden räckte det med att övertygat påstå att förfulandet av det rådande legitima sköna var skönt eller åtminstone expressivt. Idag är det innehållet som är den heta potatisen. Konsten har uppnått att skaffa sig en solid värdegrund som inte skiljer sig från den konventionella. Det bjuder emot att överskrida den kvalitetssäkringen. Men gör man det på ett sådant sätt att konstvärlden motvilligt måste gå med på att det är konst (och här kan man tala om ”konstnärliga metoder”, alltså referenser och arbetssätt som konstens använder sig av) är det möjligt att avancera. På gott och ont, men hur som helst med outsäglig smärta och förlust. Själva konstfaktorn bestämmer konstvärlden genom att gå med på företaget. Sublimt, om man så önskar.

Publicerat av Lars Vilks

2014, 11 september kl 22:02

1896: Dan Park och tingsrättens alltför enkla domslut

13 kommentarer

I gårdagens inlägg nämnde jag att jag skulle återkomma till Dan Park och hans dom vilken jag talade om i Köpenhamn. Det är svårt att komma ifrån att Parks advokat inte har gjort bra arbete. Den bästa möjligheten att få någon ordning på detta drama torde vara att följa den traditionella strategin vid konsträttegångar. Den första argumentationen är att tala om konstens natur som överskridande och provocerande. Dess historia betingas av detta. Publiken får därför vara beredd att sådant kan förekomma. I detta sammanhang borde man också markera att det besynnerliga kravet på att konstverk skall leda till ”en sakliga och vederhäftig debatt” på alla sätt strider mot konstens praxis, Verk som har varit överskridande och provocerande har nästan undantagslöst lett till motsatsen. Det nästa ledet är att visa att Parks bilder inte innebär något alltför ovanligt. Samhällskritiska karikatyrbilder förekommer rikligt och ett närliggande exempel är Lars Hillersberg. Därefter handlar det om den föreliggande utställningen med den ironiska titeln ”Fängslande gatukonst”. Försvaret bör naturligtvis kräva att utställningen bedöms i sin helhet vilket ger en mera rättvis bild av innehåll och tema. Det är möjligt att detta avvisas och att försvaret hävdar att endast de utvalda bilderna skall vara föremål för rättslig behandling. Då återstår att genomföra noggranna bildtolkningar, något som bör överlämnas åt någon konstsakkunnig.

Det är uppenbart att försvaret inte gör mycket åt att försöka tolka bilderna. Istället använder man sig av taktiken ”at first glance”, alltså att det är självklart vad de betyder. Man ser färgade människor samt texter som innehåller orden ”neger” och ”nigger”. Därav drar man den snabba slutsatsen att det inte kan vara annat än fråga om en ren provokation och hets mot folkgrupp. Emellertid kan försvaret påpeka att konstbilder inte alls behöver betyda vad man först tycker sig se. Vidare är det givet att varje betraktare kan skapa sin tolkning. Några tolkningar får dock sägas vara rimligare än andra. I det här fallet får man jämföra vad åklagaren ser med försvarets synpunkter: Vilka är konstnärens intentioner och är tolkningar baserade på dessa rimliga?

Jag skall bara ta två exempel, men det kan anses vara tillräckligt för att se hur illa det är ställt med åklagarens och domstolens vilja att förstå något. Bild nummer ett i rättens ordning visar två av romernas talespersoner. En av dem håller en skyld med texten ”Zigenarbrott är något gott”. Rätten kommer fram till att konstnären uttrycker en missaktning mot romer. Sett i sin kontext förefaller den uppfattningen vara ett missförstånd. Park har kommenterat kritiken mot polisens spaningsregister över romer. En kartläggning över ett möjligt romskt brottsnätverk kommer med nödvändighet att innefatta endast romer. Men det betyder inte att det är rasistiskt. Vad Park, tämligen självklart, varit ute efter är att i demonstrationen mot den påstådda rasismen försvann alla problem med romsk brottslighet. De förfördelade tycktes acceptera brottsligheten eller åtminstone mena att den i det här sammanhanget var försumbar. Bilden riktar sig inte heller till gruppen romer utan endast till två namngivna talespersoner. En för mig svårbesvarad fråga är hur rätten kan mena att en sådan tolkning skulle vara mindre rimlig än den som rätten kom fram till.

Rätten påpekar att det strider mot romsk sed att återge bilder av levande romer enbart med huvudet. Park kände inte till detta, sägs det vidare i domtexten. Här får man dock tillägga att romerna är återgivna med kropp respektive halvfigur vilket gör påpekandet lite egendomligt.

Bild nummer två återger den unge afroamerikanen Trayvon Martin med texten ”We are all gangsta niggers” samt en infälld bild av Nelson Mandela. Martin, en ung afroamerikan, som tragiskt blev skjuten till döds 2012 av George Zimmerman. Händelsen bedömdes som självförsvar och Zimmerman friades. Historien är ytterst komplicerad och kom att innehålla påståenden om rasism. Martin har också blivit framhållen som en förebild något som dock har motsagts av en del faktiska uppgifter. Han skall ha beskrivit sig själv som ”gangsta”, vilket torde vara ursprunget till Parks text. Nelson Mandela inkluderas i texten som tidigare terrorist i ANC. Att utan vidare lägga fram en given tolkning av den här bilden är ingen enkel uppgift. Hur rätten utan vidare kan få det här till hets mot folkgrupp kan man verkligen fundera på.

Tingsrätten har inte gjord individuella tolkningar av bilderna utan bestämde sig för att läsa bild och text som ett sammanhang där samtliga beslagtagna bilder skulle ses som en helhet. Försvaret skulle ha omöjliggjort detta genom en noggrann genomgång av varje enskild bild, en genomgång som skulle ha genomförts av en konstsakkunnig. Ofta är konstnären mindre lämplig för att genomföra en sådan pedagogisk uppgift.

Ett problem för Dan Park är att konstvärlden är avvisande och i övrigt tyst. Man kan förklara detta med att Park på ett för konstvärlden olämpligt sätt har provocerat konstvärlden vilket är ovanligt och att han saknar ett stödjande internt nätverk i konstvärlden. Han har lyckats alltför väl med det som konsten i och för sig går ut på. Det betyder dock inte att han verkligen har lyckats med en sådan bedrift, alltså att den så småningom kommer att tilldelas en bekräftad kvalitet. Men frågan just nu är inte om hans insats skall respekteras utan om den kan tolereras i yttrandefrihetens namn.

Publicerat av Lars Vilks

2014, 8 september kl 22:47

1895: Yttrandefrihet i Köpenhamn

En kommentar

Igår deltog jag i konferensen om yttrandefrihet och radikalism i Köpenhamn. Medan begrepp som ”mångfald” och ”allas lika värde” har förvandlats till plakatfloskler är yttrandefriheten fortsatt en het fråga som man inte blir av med. I sitt inledningsanförande talade professor Fredrik Stjernfelt om yttrandefrihetens historiska bakgrund och diskussionerna om dess begränsningar. En nyttig lektion, det är lätt att glömma bort några av de fundamentala principerna. T ex att skilja mellan respekt och tolerans. En uttalad åsikt behöver inte möta någon respekt men kan tolereras, dvs. att man tolererar att den uttalas. Stjernfelt har tillsammans med författaren Jens-Martin Eriksen har publicerat flera böcker i ämnet, den senaste är De anstændige (2013). Man kan få en inblick genom den här recensionen.

Frstj
Fredrik Stjernfelt

Kultursociologen Mehmet Ûmit Necef visade exempel på problematiken kring brott och etnicitet. Har informationen om etnicitet någon relevans? Ett, känsligt spörsmål, förmodligen omöjligt i Sverige, men Necef har onekligen rimliga argument att lägga fram. Se vidare i den här artikeln.
digbildKORR
Från Mehmet Ûmit Necefs föreläsning

Sociologen Göran Adamson från Malmö talade om sin bok Svensk mångfaldspolitik: en kritik från vänster. I det svenska debattklimatet är hans kritik en svår balansgång men helt överkörd har han inte blivit. Se här och här.

Mitt eget inlägg handlade om konst och yttrandefrihet och exemplifierades bland annat av Dan Parkaffären. Jag skall återkomma till detta.

Publicerat av Lars Vilks

2014, 7 september kl 17:36

1894: Danskt och svenskt

5 kommentarer

Det verkar som om det finns vissa förutsättningar att det trots allt kan bli en intressant diskussion om Dan Park. Det danska Tryckfrihetssällskapet genomförde igår en demonstration vid den svenska ambassaden i Köpenhamn och den har gett upphov till en rad mediekommentarer. Inte minst är diskussionen i danska DK (gå fram till 19.36) värd att lyssna på. Där diskuterar juristen Jacob Mchangama med Martin Aagård. Mchangama har tidigare skrivit ett inlägg i Berlingske om tingsrättens dom mot Park. Han hävdar att tingsrättens åberopande av en EU-paragraf om att Parks konst, för att vara försvarbar, skulle behöva leda till ”framstegsvänlig debatt” inte gäller generellt utan är särskilt avsedd för blasfemiärenden. Aagård talar tämligen oavbrutet men det som kvarstår är att han utan vidare anger Parks politiska hemvist och att han tydligen därför inte behöver ägna hans verk någon analys. Konstens mångtydighet och möjligheten till ett flertal rimliga tolkningar tycks inte föresväva honom. En ledare i Berlingske berör detta.

Publicerat av Lars Vilks

2014, 4 september kl 19:44

1893: Bojkottismen

3 kommentarer

Alltfort och synnerligen har konstvärlden sina biennaler. Om några dagar är det dags för São Paulobiennalen, en av de riktigt gamla och inarbetade. Men det gör inte saken lättare. Curatorteamet skall komma med sitt tema och i brist på annat fick det bli ”How to (…) things that don’t exist”. Detta skall vara ”a poetic invocation of art’s capacity and its ability to reflect and act upon life, power and belief.” Det utelämnade verbet skall göra det möjligt att smidigt anpassa sig efter behov. Som alltid kan man räkna med att vad biennalens konstnärer producerar jämte curatorernas statement inte kommer utanför konstvärlden. Men en möjlighet att nå lite längre, och som rentav ser ut att bilda en smärre trend, är bojkotten. Den israeliska konstorganisationen Artis är sponsor och 55 av 68 deltagande konstnärer har signerat ett protestbrev där man kräver att Artis skall tas bort som sponsor. En sådan handling brukar bli en nyhet av lite större format än en konstnyhet. Emellertid är det en svår väg att vandra för vad är egentligen en för den internationella samtidskonsten korrekt sponsor? Pengarna kommer esomoftast från kapitalet vilket i princip är förkastligt. Och vilka länder är goda och vilka är onda?

Curatorerna har diplomatiskt visat förståelse för konstnärernas politiska ställningstagande men menar att sponsorarrangemangen nog får ses över som helhet.

På onsdag kommer jag att föreläsa om modernismens provokationer i Kultursällskapet i Ängelholm. Jag passar också på att påminna om konferensen i Köpenhamn om yttrandefriheten på lördag den 6 september.

Publicerat av Lars Vilks

2014, 31 augusti kl 20:13

Publicerat under Biennaler,Föreläsningar

1892: Barbarerna

3 kommentarer

Man får ju säga att SvP har lyckats hyggligt med sin valturné. Partiet är naturligtvis helt marginellt men tack vare de omfattande och våldsamma motdemonstrationerna har de lyckats med att bli synliga. De få röster de kan värva är säkert nöjda med partiets offerroll. Det måste också vara självklart att motdemonstranterna inser att de ger SvP en hjälpande hand. Likafullt fortsätter man, Förmodligen rör det sig om en rent liturgisk historia, en ritual för att markera den väckelserörelse som bärs fram av snömoset ”allas lika värde”. Barbarernas intåg.

Själv var jag på Rönnquist & Rönnquists vernissage. Jenny A. Wenhammar, konstnär och Femen-feminist är utställare och med sin inriktning blir hon en komplicerad nöt att knäcka för alla som har bestämt sig för att frysa ut R & R. Galleriet får t ex inte delta i Malmös kulturnatt senare i september. På grund av Konstfrämjandets ”värdegrund”. Tydligen är det så att även den alltför välordnade konsten behöver sina barbarer för att det skall hända något.

JennW
Målningar av Jenny A. Wenhammar

Publicerat av Lars Vilks

2014, 30 augusti kl 22:23

Publicerat under om utställningar m m

1891: Rapport med samtidsförhoppningar

2 kommentarer

I varje fall är det inte så svårt att sammanfatta konstens positioner, åtminstone inte om man ser det i stora drag. Och att det självklart handlar om samtidskonsten. Visserligen har det nyutkomna numret av Konstperspektiv rubriken ”Förbannade samtid” och man ställer där frågan om samtidskonst längre betyder något, men lika ofrånkomligt regerar samtidskonsten (alltså Den Internationella Samtidskonsten med given agenda). Å ena sidan en standardkonst oftast inordnad under något politiskt eller socialt budskap och å den andra sidan konstmarknadens högkonjunktur. Den standardiserade samtidskonsten kan i viss mån ses som en konstriktning vilken har fått ett globalt genomslag och som även sipprar ner i de mera lokala miljöerna. Att visa och engagera sig i samtidskonst är ett sätt att visa sig modern. Men det kräver också att den kan motiveras som nyttig.

I en rapport av Mikael Löfgren (går att hämta på Tensta konsthall – upp till höger BAG) argumenterar författaren för att de mindre konsthallarna har en stor uppgift, dessutom väldigt nyttig. Riktigt vad nyttan egentligen är för något är jag fortfarande inte riktigt klar över men det handlar om att konsten är ett alternativ, ett annat språk. Jag har inga svårigheter med att förstå det, problemet är hur ägnat detta språk är för en vidare publik och vilken nytta den skall kunna göra. För att visa vad man har att erbjuda avslutas rapporten med en genomgång av Adrian Pacis (rankad 272) videoinstallation The Column. Detta arbete är det inget fel på. Det är av hög kvalitet och sevärt. Problemet ligger i att göra det intressant för en större publik. Jag vill påstå att det är omöjligt. Möjligen kan man engagera en del kulturpolitiker även på det lokala planet. Ofta är det så i konstvärlden att den inte kan förstå varför dess rekommenderade kvalitetsprodukter inte når utanför de specialintresserades sfär. Jag menar att man skall vara tacksam för det. Konsten kräver åtskilligt och så skall det också vara med en så komplicerad verksamhet.

Rapporten presenteras med inledningen: ”Vad är konstens värde och går det att mäta? Vilken rytm kräver konsten för att dess potential ska kännas och kunna tas till vara?”

Vi har hört den förut. Konsten har ett värde som inte direkt kan mätas men som ändå är tämligen givet. Den skall tydligen också ha en viss ”rytm”. Och självfallet uppfylla kravet på att vara ett alternativ som fler intresserade borde veta att uppskatta. Kring frågan om konstens värde råder dock ingen enighet och vill man vara lite elak kan man framkast det gamla fundamentet om det radikala överskridandet. Just nu är problemet att överskrida samtidskonstens standardutgåvor men det har visat sig vara en besvärlig uppgift. Hur ser ett verkligt, och internt, alternativ ut?

Publicerat av Lars Vilks

2014, 27 augusti kl 21:35

Konst bloggar