Vilks.net

Lars Vilks konstnären konceptualisten målaren skulptören

2049: The Mosque i Venedig

4 kommentarer

Den schweiziske konstnären Christoph Büchel (1.667) representerar Island under Venedigbiennalen. Hans projekt består i att under en tid omvandla en tidigare kyrka till en moské. Detta sker i samarbete med den lokala muslimska föreningen. På samma gång skall projektet fungera såväl som konst som ett fungerande religiöst rum. Ett speciellt relationellt projekt där man får anta att konstmedvetenheten hos de utövande muslimerna inte är så stor att den blir en störande faktor. Intrikat är det i varje fall och provocerande. Staden Venedig tillåter inte moskéer i den historiska stadsbilden men här blir det alltså fråga om ett tillfälligt undantag.

Büchels mest kända verk är förmodligen Training Ground for Democracy från 2006 för Massachusetts Museum of Contemporary Art. Han har genomfört en del verkligt omfattande installationsprojekt men Training Ground slog alla rekord. Konstnären köpte t ex in lastbilar och hus som ingick i installationen och han var helt obekymrad om budgeten. Till slut avbröt museet samarbetet. Museet kunde inte heller visa de väldiga mängderna som ett verk av konstnären. Trots att museet hade betalt kalaset slog en domstol fast att konstnärens rättigheter till sitt verk väger tyngre. Under de senaste åren har Büchels stjärna dalat en del troligen beroende på att han av institutionerna betraktas som något opålitlig. Återstår att se om han lyckas med The Mosque.

01 Buchelmass
Christoph Büchel: Training Ground for Democracy, 2006

Publicerat av Lars Vilks

2015, 3 maj kl 19:13

Publicerat under Biennaler,om utställningar m m

2048: 145 skribenter protesterar

En kommentar

I miniräknarens tid. Japp, skall jag skriva får det göras kort ity tiden är kort för den som skjutit upp deklarationsarbetet till sista stund.

Men dock är den fortsatta utvecklingen av protesterna mot det amerikanska PEN-priset till Charlie Hebdo värt att följa. 145 skribenter protesterar. Deras huvudargument är att Charlie Hebdo visserligen sprätter åt alla håll men mot ett håll är de privilegierade gentemot satirobjektet. Man får inte förhåna dogmatiken bland skarorna, anförda av den alltmer helige profeten, i och från Mellanöstern. De 145 skribenterna menar att Charlie Hebdo inte var någon värdig kandidat.

Denna sedan många år pågående strid ingår i den sedan många år pågående identitetspolitiken. Definiera dig och hör till. Och den gamla vänstern mot den nya.

Motröster saknas dock inte.

Publicerat av Lars Vilks

2015, 2 maj kl 21:32

Publicerat under yttrandefrihet

2047: Samtidskonstens slitningar

8 kommentarer

Bråket mellan Konstakademien och Konsthögskolan har gett upphov till ytterligare artiklar (Kunstkritikk, Aftonbladet).

Argumentationen från båda håll är tämligen svävande men man kan ändå tämligen lätt förstå vad det handlar om. När jag var verksam på Konsthögskolan i början på 1990-talet rådde fortfarande en idé om att studenterna skulle lära sig konstens grunder och inte utsättas för de internationella trenderna som man ansåg vara dagsländor och skadliga för de känsliga studenterna. Inte så att svensk konst höll sig utanför det internationella. Svensk konst är nästan helt och hållet inlånat från Frankrike och USA. Men i Sverige gjorde man som i många andra länder, skapade sina egna versioner av det internationella. Vi fick därför våra i sin tur nationellt inflytelserika konstnärer. Det handlade huvudsakligen om måleri. De gamla idéerna var emellertid på upphällning och inom några år var konstens grunder identisk med samtidskonstens trender som var helt beroende av teori. Det behövdes inte mer än något decennium innan en konstnär med ambitioner tillhörde den alltmer världsomspännande samtidskonsten. Dock kunde man även ha andra ambitioner, dvs. att främst vara verksam i Sverige. Det var det allra vanligaste och så är det ännu. Men då når man inte upp till elitkvalitet. Teoribehovet är också olika. Den internationella samtidskonsten konsumerar stora mängder teori medan merparten av de, skall vi säga, ”nationella” konstnärerna, nöjer sig med betydligt mindre. På samma sätt är behovet av visuell estetik fördelat, de nationella lägger större vikt vi den, de internationella mindre.

Jag har själv varit med och kämpat för att teorin skulle få en plats i konsten och konstutbildningen. Frågan är dock hur mycket teori man behöver, teori som oftast kombineras med något aktuellt socio-politiskt ämne. Och det gäller att vara på hugget. Just nu är t ex båtflyktingar ett hett ämne. En av samtidens mest kända konstnärer brasilianaren Vik Muniz (80) har skapat en pappersbåt som skall åka runt i Venedig under Venedigbiennalen. Han är inte med i huvudutställningen men med båten kommer han att synas. Kanske inte det allra mest övertygande konstprojekt men det räcker mer än väl (artnet).

Hur som helst, rektorn Marta Kuzma vill göra Konsthögskolan ännu mer internationell med lärare och gästlärare utifrån. Tanken är helt riktig eftersom detta är precis vad som gäller i konstvärldens internationella del. Det som skiljer denna inriktning av teori och undervisning från 1990-talet är att det handlar om att befästa en sedan rätt länge given standard. Kuzma säger:

”Oron över att kunskap försvagar den konstnärliga praktiken sträcker sig till 1960- och 70-talet, då masterprogrammen fördes in i konstskolorna, fortsätter Kuzma, och tycker att det är otroligt att det diskuteras än idag. Konsthögskolan ska vara en plats för experiment, förändring och för möjligheter, framhåller hon.”

Så kan man försöka vrida på det, men det är faktiskt just nu av intresse att diskutera vilken inriktning konsten skall ha och vad man egentligen skall ha teorin till. Och inte minst vilken teori man avser.

Mera defensiv blir Kuzma när hon får frågan hur det går med den etniska mångfalden i skolan. Den frågan har ersatt det tidigare problemet med klassfrågan. Det har alltid varit en dålig representation av arbetarklassen i konstskolorna. Klurigt nog är den frågan löst eftersom man med goda politiska motiv kan ersätta den med behovet av etnisk mångfald. Man får emleertid inse att den etniska mångfalden förutsätter att den kommer från den bildade medelklassen. Det kan dessutom vara så att de kandidater som trots allt finns lutar mer åt en relativt traditionell konstsyn än man tänker sig på Konsthögskolan.

En höjdpunkt för etnisk mångfald rullar i varje fall igång nästa vecka. Venedigbiennalen är kvalitetssäkrad i det avseendet.

Publicerat av Lars Vilks

2015, 30 april kl 20:40

Publicerat under debatt,Samtidskonst

Charlie Hebdo och PEN

12 kommentarer

”Je suis Charlie”, den tiden är över. Det tog inte heller någon längre tid förrän invändningarna infann sig. Den senaste i raden är när PEN American Center beslöt att dela ut sitt årliga pris till Charlie Hebdo. Sex medlemmar bestämde sig för att inte delta i galan. (NYT) Argumenten är välkända: “cultural intolerance”, “a kind of forced secular view”.

Författaren Francine Prose lägger ut texten (The Guardian). Hon påpekar att yttrandefriheten ger neonazister rätt att demonstrera men de blir inte belönade med några pris. Att hon valde ett sådant exempel visar vartåt det lutar.

Nå, Salman Rushdie har inte mycket till övers för sådana reservationer: “If PEN as a free speech organization can’t defend and celebrate people who have been murdered for drawing pictures, then frankly the organization is not worth the name”. (Artnet)

Som sagt, yttrandefrihet är en bra sak men för vissa företeelser skall man välja respekt – om man vill bli respekterad.

Publicerat av Lars Vilks

2015, 28 april kl 21:48

Publicerat under yttrandefrihet

2045: Vår tids underhållare

31 kommentarer

En av vår tids stora underhållare, Henrik Arnstad, är djupt upprörd över något han kallar för ett mordhot som har riktats mot honom av en 65-årig kvinna (Aftonbladet). Den strof som han beklagar sig över lyder ”ett nackskott vore en välgärning för oss alla”. Man kan ju inte säga att det är ett direkt mordhot, snarare en önskan som förmodligen inte är bokstavligt menad. Arnstad kanske tänker sig att någon skulle inspireras av uppmaningen, men allvarligt talat vem skulle vilja skjuta den figur som skapar så mycket lidelsefull debatt? Att det är smaklöst är en annan historia men det kan han väl förtjäna eftersom han är en vit man, kanske rentav heterosexuell. En vit kvinna befinner sig steget ner så hon slår onekligen uppåt. Trots smaklösheten bör man notera att den kvinnliga skribenten använder sig av konjunktiv vilket dels är god språkvård men också innebär att uttalandet är svävande.

Så skriver en förhärdad skribent som mottagit otaliga skurar av direkta mordhot. Inte för att jag tar någon större notis om dessa. Låt folk skriva av sig, skribenterna brukar aldrig komma till skott.

Arnstad är en nationell tillgång. Ingen debattör når hans nivå som omedveten satiriker av sina egna åsikter.

Publicerat av Lars Vilks

2015, 27 april kl 23:31

Publicerat under debatt,yttrandefrihet

2044: Akademiernas strid

8 kommentarer

För några dagar sedan seglade det upp en motsättning mellan Konstakademien och Konsthögskolan. Konstakademien menar att eleverna får för mycket teori, för lite praktiskt arbete och för lite kunskap om svenskt konstliv. Konsthögskolans linje är att bedriva en omfattande teoriundervisning och att internationalisera undervisningen. Vi första anblicken förefaller det att vara en enkel motsättning mellan en konservativ respektive en radikal hållning. Men det är mera komplicerat än så.

Om tvisten
Ulrika Stahre tar ställning (Aftonbladet)
Dan Wolgers försvarar konstakademien
Nils Forsberg kommenterar

En gång i tiden bestod konsthögskolornas (åtminstone de nordiska) verksamhet i att odla traditionen och att vara nationellt orienterade. Inte så att man avvisade det internationella, tvärtom förebilderna för den nordiska konsten har alltid varit internationella storheter, men det har främst handlat om måleriets uttryckssätt. Samtidens internationella trendigheter var något man gärna undvek. Teoriundervisning betraktades med skepsis, men detta kom att förändras från slutet av 1980-talet. Och det är från den tiden man brukar tala om ett paradigmskifte när teoriundervisningen fick ett stort genomslag och de gamla lärarna efter hand kunde bytas ut mot representanter för den internationella samtidskonsten. Följden blev att den traditionella undervisningen (som ansågs helt nödvändig) mer eller mindre försvann. Istället blev konsthögskolorna uppdaterade att direkt ta sig an vad som försiggick i den stora konstvärlden. Konststudenterna blev internationella samtidskonstnärer som tämligen omedelbart kunde ta itu med att producera passande projekt (gärna kring ämnena kön, klass, identitet). Förändringen var nödvändig men när en sådan undervisning skall organiseras i stabila program får man räkna med att det inte kommer att bli som man hade tänkt sig. Konsten bygger på förändring och när en förändring omvandlas till permanent verksamhet blir det svårt för den nödvändiga oppositionen att markera sig. Det är också så konsten ser ut i dag. Den internationella samtidskonsten härskar över biennalerna och praktiskt taget även över alla andra utställningar som kan räknas som ”relevanta”. Den har även ett direkt fäste i konsthögskolorna, ett fäste och en hållning som av naturliga skäl sprider sig neråt till förskolorna som måste uppdatera sig för att kunna leverera lämpliga elever.

På konstakademien är man inte särskilt förtjust över denna utveckling. De mera traditionellt inriktade konststudenterna har svårt att komma in på konsthögskolorna och konstnärer som fortsätter att odla traditionella och åtminstone delvis, nationella förebilder får inte någon plats i det avancerade kvalitetssystemet.

Jag antar att det är mot den här bakgrunden man får se bråket. Eftersom den internationella samtidskonsten är en väletablerad mainstream och inte producerar särskilt mycket utöver det man förväntar sig kan man tala om att den har blivit en tradition. Och då kan man ställa tradition mot tradition. Den internationella samtidskonsten har givetvis det långt bättre läget eftersom det är den som gäller. I den ingår att framhålla teorin och att avvisa alla nationella intressen. Teorin är fortfarande det väsentligaste vapnet. Konsten kan förklaras och motiveras genom intressanta berättelser eller med hänvisningar till mer eller mindre avancerade teoretiker. Jakten på namn och referenser är en förutsättning och det är väl här det händer mest. Konsten som form och uttryck har svårt att göra sig markerad och därför blir det teorin som är den avgörande markören. Men det räcker knappast för att tillfredsställa behoven av konstens vidare utveckling. Det blir trots allt en fråga vad man skall ha all denna teori till. Det har visat sig att den inte lyckas accentuera någon samhällspåverkan eller leda till någon betydande vinst av ny kunskap, vilket har varit uppsatta mål. Vi har istället ett etablissemang som producerar standardprojekt.

Oppositionen från Konstakademien skulle ha varit helt hopplös för några år sedan. Nu har man en poäng, nämligen att angripa konstens senaste akademisering. Det skadar inte.

Publicerat av Lars Vilks

2015, 25 april kl 21:19

Publicerat under debatt,Samtidskonst

2043: I varje fall konstmarknaden

En kommentar

I samtidskonsten spelar inte längre konstverken huvudrollen. Först och främst måste rättvisekraven uppfyllas. Hur många kvinnliga konstnärer finns med i en viss utställning? Hur är den globala fördelningen? Hur fungerar det curatoriska temat? I vilka kontexter skall de enskilda verken läsas, bortsett från att de ingår i det övergripande temat? Efter en sådan basal mangling blir det inte mycket till övers för en fri tolkning av verken.

En svåröverkomlig plump i protokollet är konstmarknaden. Den ogillas av rättänkande konstvärldsmedlemmar. Men det är svårt att göra något åt den och utan den skulle konstens förlora sin viktigaste drivmotor. Dessutom är det konstmarknaden som bjuder på de mest gångbara nyheterna och sensationerna i konstvärlden.

Artprice har publicerat sin rapport över konstmarknaden och man kan se att det ser bra ut. 2008-2009 såg det ett tag mörkt ut men det blev inte det fall som många hade förväntat sig. Nu ligger priserna i stort sett i nivå med de allra högsta och det finns ingen tendens till någon nedgång.

01art index

Fördelningen av försäljningen i de stora städerna och Kina kan man se nedan. Kina har blivit en allt starkare del. I övrigt är det New York och London som dominerar medan Stockholm är en blygsam ort med sina 0,4 %.

01artindex länder

Publicerat av Lars Vilks

2015, 23 april kl 22:28

Publicerat under aktuellt i konstvärlden

2042: Metamodernismen

18 kommentarer

En bekant och konstkritiker gjorde mig uppmärksam på ”Metamodernismen”, en term som introducerats av kulturvetarna Timotheus Vermeulen och Robin van den Akker. Deras artikel skrevs 2010 men de har fortsatt att lägga fram sina synpunkter. Här är t ex en liten videopresentation.

Jodå, Metamodernism är på sitt sätt träffsäkert som beskrivning av konstvärldens status – men också för världen i övrigt. En enkel metafor som herrarna har lagt fram förklarar hur det hänger ihop. Åsnan går efter den fastspända moroten. Det är modernismen, där tror man på framgång. Sedan kommer postmodernismen och då blir det bara en cynisk och ironisk figur. Så metamodernismen där man fortsätter att gå efter moroten trots att man vet att man inte kommer att nå fram. Man måste försöka tro på något, i alla fall anstränga sig, välja någon sida som man kan ha glädje av. Dock kan man inte säga att det är en helt täckande beskrivning. I konstvärlden finns sådana djupt allvarligt menade företeelser som konst som politisk aktivism och konst som forskning. En del av anhängarna till detta tror säkert att moroten fortfarande är tillgänglig och resultatet blir att man förnyar den modernistiska optimismen. Men i det stora hela är det nog så att konsten har hamnat i sitt metamoderna tillstånd.

Utanför konsten är valen lättare och många morötter är uthängda för att springas efter.

Publicerat av Lars Vilks

2015, 22 april kl 21:40

Publicerat under konstteori

2041: På konstnärssamtal i Malmö Konsthall

8 kommentarer

I söndagsbesökte jag Malmö Konsthall. Jag gick dit för att lyssna på ett samtal mellan konstnären Runo Lagomarsino och Gertrud Sandqvist, hans tidigare lärare på Malmö konsthögskola. Lagomarsino (912) är sedan några år ett av Sveriges hetaste namn i den internationella ligan. Jag har följt honom under en längre tid. Jag kan inte säga att jag har varit alltför förtjust i vad han har åstadkommit. Han är en tidstypisk socialkritisk konstnär med alla de parametrar som utmärker en sådan: Postkolonialism, migration, kritik och referens till modernismen osv. Hans bakgrund är intressant, född i Sverige av argentinska föräldrar. Påverkad av den argentinska konceptkonsten men även av den brasilianska. Han har varit en hel del i Brasilien. En transnationell konstnär vars föräldrar flydde till Europa. Allt ligger på plats för att möta upp tidens konstideal. Men jag känner inte till Lagomarsino närmare och jag var nyfiken på vad han hade att säga.

Jag hade förväntat mig att han skulle luta starkt åt konst som aktivism. Men så var det inte. Intressant nog hävdade han en helt annan vinkling. När jag frågade honom avvisade konsten som aktivism som en simpel instrumentalism. Hans konst skulle inte ha någon specifik användning och han såg gärna att många olika tolkningar skulle vara möjliga. Han talade om nödvändigheten av att skapa en distans och inte bli identifierad med sina verk direkta innehåll. Man får nog säga att han hävdar sig själv främst som konceptkonstnär.

Lagomarsino är säkert inte ensam om att se så på sakerna. Konstens identitet går alltmer förlorad när den politiska verkligheten tränger sig fram som identisk med konstens verklighet. Men samtidigt får man en del att fundera på. Vilken distant attityd kan man tala om? Det går ju inte att utan vidare sikta in sig på Kants estetiska distans. Konceptkonsten kan naturligtvis bispringa oss med en vidare uppfattning om det estetiska. Sammanfattningsvis kan man säga att när man skapar konst genom idéer är det idéernas meningslösa (i god mening) och logiska konsekvens som skapar distansen. Att göra sammalunda med dagens socialkritik är något svårare eftersom det väldigt lätt uppstår ett moraliskt problem. En del konstnärer klarar detta genom att göra sina verk tillräckligt obegripliga eller egendomliga. Lagomarsino har en del sådant i sitt bagage, t ex när han åker buss från Argentina till Brasilien medförandes en väska med oexponerat fotopapper. Vid framkomsten öppnar han väskan och sedan är det bara att framkalla och ställa ut. Resan gjordes som en remake av hans fars flyktresa från Argentina.

En helt annan sak dök också upp samtidigt med att den där Vilks dök upp. På Facebook har man diskuterat hur farligt det kan vara när han oanmäld dyker upp och sätter skräck i åtminstone en del av omgivningen. Hel klart är att jag är en i bokstavlig mening skräckinjagande gestalt. Kanske borde jag medföra bruksanvisningskort som jag kunde dela ut bland dem jag möter när jag dyker upp: ”Hurusom man lämpligen bör förfara när Vilks kommer oanmäld respektive anmäld”.

Det är inte lätt med skräck.

gsruno
Gertrud Sandqvist och Runo Lagomarsino

Publicerat av Lars Vilks

2015, 20 april kl 20:37

Publicerat under om utställningar m m

2040: En uppvisning i kommunal kompetens

19 kommentarer

Man skulle kunna tro att en politiker i framskjuten position borde ha en smula insikt i vad yttrandefrihet är för något. Men det har visat sig vara ett stort problem. Just nu pågår en via ombud förd diskussion mellan mig och kommunalrådet Péter Kovács i Höganäs. Han har tidigare kommit med besynnerliga uttalande som jag har kommenterat. I samband med intervjun som idag publicerades i HD och SDS fick han ett nytt tillfälle att yttra sig. Det visar sig att han framhärdar med påtagligt eftertryck:

”– Ja, vad ska man säga … Lars Vilks ska givetvis ha sin yttrandefrihet. Men å andra sidan tycker jag att han går för långt.
Kovács beklagar sig över att han fått telefonsamtal från väljare i Nyhamnsläge. De är oroliga för sin säkerhet. Och kommunalrådet är bekymrad över att Vilks inte ’tycks förstå att han sätter andras liv i fara’.
– Han är som ett barn i en badbalja. Han tycker inte det är kul om det inte skvalpar.
– Ibland tycker jag han är för provokativ. Han söker uppståndelsen. Det är som han medvetet försökt skapa den situation han befinner sig i nu, säger Kovács.”

Vi har hört den här förut. Det är såååå fiiiiiint med yttrandefrihet. Men man skall naturligtvis inte gå för långt så att man kränker någon. Och absolut inte så långt att vissa element går till fysiskt angrepp eller kommer med dödshot. Jag skulle också mena att det är dessa figurer som sätter andras liv i fara.

Hur jag medvetet skulle ha skapat den situation som jag nu befinner mig i redogör inte Kovács för. Mig förefaller det snarare så att det ansvaret ligger på våldsbenägna islamister som gång på gång skapat medieuppståndelse. Enligt kommunalrådet skall tydligen en konstnär inte vara ”för provokativ”. Jo, den har vi också hört många gånger och man får anta att Kovács beklagar konstens historia som huvudsakligen består av provokationer och kränkningar.

Förmodligen är kommunalrådet provocerat. När han vräker ur sig sina affektladdade åsikter får man konstatera att det kan finnas vissa fördelar med att tänka en smula innan man uttalar sig. Annars hamnar man, som Kovács har gjort, alltför lätt i sin egen dypöl. Dock är detta lärorikt eftersom det visar att vi verkligen har problem med yttrandefriheten. Personer i politiska maktpositioner borde veta bättre men gör det uppenbarligen inte. Skall man föreslå obligatoriska kurser i yttrandefrihet för våra kommunalråd?

Och om det nu skulle finnas någon konsekvens i Kovács utfall, hur skulle han ställa sig till den kubanska konstnären Tania Bruguera som sitter kvarhållen och som inte ens kan få en advokat? Hon säger i en intervju:

”The censorship has been very smart. First they create fear: we won’t let you exhibit your work; we’ll crush you or make you disappear as an artist. This is what they want to do with me but they have not been able to. But give them more time and they will achieve it. They marginalise you as an artist; turn you into the plague so that nobody wants to talk to you. After that, they open you up to economic censorship. They look for what hurts you the most.”

Nå, med Kovács medicin är det där ingenting att bry sig om. Bruguera är ju som ett barn i en badbalja, hon vill att det skall skvalpa. Hon söker uppståndelse. Hon har medvetet skapat den situation som hon befinner sig i. Och det kan ju var och en räkna ut vill man skapa en zon för yttrandefrihet på Kuba blir det så här. Yttrandefrihet är nog bra men man skall som sagt inte gå för långt.

freed3v
Freedom of Speech, olja 2015

Publicerat av Lars Vilks

2015, 18 april kl 19:26

Publicerat under debatt,yttrandefrihet

Konst bloggar