2436: Konstens smäktande ambitioner

Politiken erbjuder mycket för den intresserade – och det är många som är intresserade. Det går inte en dag utan ett otal objekt att ta ställning till. Ett erbjudande för alla känslostormar. Men jag tänkte skriva några rader om konsten som inte kan bjuda på några större sensationer. I dagarna har Göteborgsbiennalen öppnat. Den handlar om religion och det sekulära samhället. Det kan låta intressant är det naturligtvis i sig. Men så har vi det där med att konsten skall komma in någonstans och det är värre. Recensionerna har varit avmätta, se t ex Sinziana Ravini i Kunstikritik eller Johan Stenström i Expressen.

Den temalagda biennalen med åtföljande sociala och politiska ambitioner har varit med ett bra tag. Man kan nog säga att Okwui Enwezors Documenta 2002 satte en ordning som fortfarande gäller. Mycket teori och ett innehåll som kretsar kring postkolonialism och identitetspolitik. En övertro på konsten och gränslösa ambitioner brukar följa med på biennalscenerna. Samtidigt kan man konstatera att biennalerna fortsatt är den främsta samlingspunkten för aktuella trender. Detta beror också på att biennalernas curatorer hakar på och förstärker trenderna som man menar bör förankras i den oregerligt kapitalistiska och extremhögervridna värld som tycks vara nära sin undergång.

Men konstnärerna är på väg till biennaler, en karriär utan biennaler i konvolutet är inte mycket värd. Så får man göra så gott man kan enligt curatorns instruktioner. Alla biennaler följer inte detta schema. Nyss öppnade t ex Lyonbiennalen som är mera estetiskt orienterad. Men det är ingen inflytelserik biennal. Årets Venedigbiennal var inte heller högljutt socialkritisk men blev inte någon större succé.

Man får nog tänka sig att den här ordningen som alltså har pågått i ca 15 år borde kunna få fram något lite avvikande någon gång. Det kunde ju vara på tiden att någon gjorde en biennal om hur en biennal skall vara för att vara riktigt mycket samtidskonst. Vi kan ju alla hålla i ljuvt minne Toulouse-Lautrecs parodi på Puvis de Chavannes salongskonst. Notera de fina detaljerna som ängeln som håller en gigantisk målartub och klockan på portiken.

Publicerat i Biennaler | 4 kommentarer

2435: Intensiva dagar i politiken

Intensiva dagar i den svenska politiken. Upphetsningen är överväldigande. Nu har vi haft Kyrkoval. Stort, tack var en pr-insats från SD. Plötsligen vällde de röstberättigade upp från den som en gång var folkhemmet. Det nymornade intresset för kyrkligheten är en påminnelse om tillvarons oväntade mångfald.
Minst lika intensiv har diskussionen varit efter NMR:s demonstration i Göteborg. Den vanligaste, anklagande frågan har varit: Varför ingrep polisen och stoppade demonstrationen som skedde utan tillstånd. I andra sammanhang är det här med tillstånd något som man inte brukar nämna. Och det behövs inte heller. Det är inte nödvändigt att ha tillstånd. Dessutom är det i regel ingen bra idé att med våld försöka stoppa en demonstration. Polisen vet att det leder till mer elände än att låta den ha sin gång. Eftersom det är ytterst få som applåderar en manifestation av det här slaget kan man med stor sannolikhet konstatera att den inte gav NMR några större sympatier. De har redan gjort sig omöjliga och klänger sig fast vid samhällets regelverk om demonstrationer och yttrandefrihet som är svårt att ändra på. (GP)

Roliga nyheter dyker också upp. En imam i Malmö visade upp sina biologiska kunskaper om sambandet mellan grisar och homosexualitet. Behovet av Imamutbildning förefaller inte vara underskattat (Expressen).

Så har vi dagarnas stora nummer på FB. Invandraren som ankom med tre fruar till Nacka där kommunen köpt tre lägenheter för tämligen höga summor. Även om det förefaller egendomligt verkar det vara ett korrekt förfarande. Och bigami är i princip tillåtet i Sverige eftersom det följer av lagar som gäller i andra länder. Så kan det bli (Nyheter Idag).

SD har blivit ett gåtfullt parti även om det finns åtskilliga som har klara uppfattningar om vad de tänker sig att det handlar om. En från början underskattad motståndare som med lite för enkla sparkar. Hur skall man göra nu? Susanna Birgersson funderar i Expressen. Så dags att rycka upp sig till lite strategiskt tänkande istället för känsloutbrott.

Publicerat i politik | 75 kommentarer

2434: Den teologiska politiken

Så var det Kyrkovalet. Politiker och debattörer får ta på sig rollen som amatörteologer. Men det är inte teodicéproblemet eller eskatologiska fördjupningar som dryftas utan mer av handfast vara. Mattias Karlsson har jämfört Koranen med Mein Kampf, ingen dålig taktik eftersom det därmed blir ett omfattande mediebrus. Det är tämligen meningslöst att gå in i diskussion om den saken men Gellert Tamas (Aftonbladet) kunde inte låta bli och då hamnar man i samma spila. Tamas taktik är att citera GT där det finns gott om saftiga formuleringar (Herren var ständigt på dåligt humör vid den tiden). Självfallet är det inte läge att fråga sig om vilken giltighet dessa Skriftens ord har idag. Den moderna kyrkan har i sin vittomfattande liberala hållning knappast något till övers för den sortens arkaismer. Med Koranen är det lite annorlunda eftersom dess status som Guds ord är svårrubbat. När Tamas citerar Koranen blir det ett kärleksbudskap som han kopplar samman med Bergspredikan. Efter dessa teologiska utläggningar övergår Tamas till en omfattande harang om SD och nazismen. Den har dragits många gånger och det har visat sig vara en taktik som inte fungerar.

Det brukar sägas att om man tillräckligt ofta upprepar något som man önskar skall gälla blir det till slut sanning. Detta är emellertid inte korrekt. Vanligtvis urvattnas det sagda och betyder mindre och mindre.
Hela saken handlar om strategier och då bör man tänka strategiskt och inte utgjuta sig över det som hjärtat är fullt av.

En annan fråga som valsar runt i spalterna är NMR:s demonstration i Göteborg. Ganska många vill förbjuda den men det är problematiskt eftersom man då måste införa en gräns för vad en organisation får ha för åsikter. Det blir problem både på höger- och vänsterflygeln. Bäst är nog att låta NMR marschera runt fullt synliga istället för att låta dem agera underjordiskt. Några större sympatier lär de inte kunna vinna.

Publicerat i politik, yttrandefrihet | 71 kommentarer

2433: Moraliskt revisionsbegär

Den ständigt återkommande frågan om hur klassiska verk skall hanteras. Nu var det Puccinis Madame Butterfly som upprör Hanna Höglund (Expressen):
”Det kryper i mig av obehag när den amerikanske löjtnanten Pinkerton och hans barnbrud, geishan Cio-Cio-San eller ”Butterfly” beger sig in i den äktenskapliga sängkammaren till naiva blockflöjtstoner. Och så obligatorisk applåd på det.”
Problemet för Höglund är att den odygdige Pinkerton inte får sitt rättmätiga straff. Visserligen har man regisserat i den riktningen genom att Pinkerton dör av ett svärd i samma sväng som Butterfly men det räcker inte:
”Det hjälper inte. Trots att stackars Mariann Fjeld-Solberg och Tobias Westman är en sångmässig guld-duo som Butterfly och Pinkerton. Och trots att Bo Wannefors fina kammararrangemang för fyra musiker både raderat Puccinis värsta yxigheter och ger hans musik en otippad air av Erik Satie på sekelskifteskabaret.”
Här är alltså frågan om hur mycket man skall ändra för att det skall ge samtiden den rättvisa åtminstone somliga kräver. Det blir inte längre Puccini utan istället en uppiffad nyskapelse. Det brukar visa sig att i det långa loppet är de ursprungliga verken de som är mest hållbara. I vår tid när nyhetsvärdet och den samtida moralen gärna härskar är det vanligt med avancerad misshandel av verken. Nåja, Puccini kan i varje fall provocera, betydligt mer nu än han kunde under sin livstid.

Publicerat i om utställningar m m | 12 kommentarer

2432: Skandalösa och skandal-lösa

Uppmärksammade skandaler i konsten, fenomenet diskuterades i Expressen i ett samtal mellan Ernst Billgren, Nils Forsberg och Karin Olsson. Medierna är svaga för skandaler och genom att dra fram dem blir de också dominerande inslag i konsten för en större allmänhet. Och när det blir så får också kritikerna kallas in för att säga sitt om saken. Man kan dock inte säga att problemet är särskilt stort även om det förekommer tämligen ofta. Vanligtvis blir det inte mycket av det. Några få skandaler har fått betydande omfattning och i programmet nämner man Anna Odell, Makode Linde och mig. Dan Park nämns inte, den skandalen var antagligen alltför skandalös. Men i alla fall, där har vi fyra stycken under en period på tio år. Flaggan kan man lägga till, den blir möjligen ihågkommen, kanske för att den är unik genom att den skapades av en statlig institution.

Annars får man erinra sig att det skandalösa är en omistlig del av den moderna konsten. En skandal är mer eller mindre en nödvändighet för att hamna i konsthistorien. Ett tecken på att det rör sig om överskridande konst vars reception blir kontroversiell. Den värste av alla är nog Henri Matisse som tre år i följd skapade skandaler på utställningar i Paris i början av 1900-talet. Modellen är enkel, nyskapandet väcker en mer eller mindre våldsam reaktion vilken efter hand lugnar sig och blir till en föredömlig norm. Så är det dags för nästa. Dessutom finns den nationella skandalen som bygger på att ta hem de internationella landvinningarna och åstadkomma lokal upprördhet, vanligtvis tillräcklig för att få inträde i de nationella konsthistorieskrivningarna.

Idag är det lite annorlunda eftersom det som upprör i regel handlar om ett brännbart ämne, i regel politiskt stoff (det gäller inte för Anna Odell. Hennes verks innehåll och intentioner var helt okontroversiellt, diskutera psykvården, utan där rörde det sig om sättet att utföra det). Man måste komma ihåg att nyhetsvärdet är kopplat till vad som kan vara intressant för en bredare publik, en publik som är mer än villig att delta med stor intensitet.

De nämnda skandalerna har också det intressanta med sig att de inte är utförda av konstnärer som inte alls finns i den svenska konstens främsta led. Det föreligger en avgrund mellan dessa och de konstnärer som ses som Sveriges bästa. Ser vi på den aktuella svensktoppen ser den ut så här:

1.1.1.1.1.Nathalie Djurberg 357 337 321 317 320
2.4.4.5.4. Nina Canell 495 599 621 652 678
3.3.3.4.5. Öyvind Fahlström 500 482 527 589 760
4.2.2.2.2. Klara Lidén 524 475 443 393 395
5.5.5.3.3. Karl Holmqvist 681 630 633 612 569
6.6.6.6.6. Runo Lagomarsino 829 900 841 781 908
7.7.7.8.8. Goldin + Senneby 1297 1217 1085 1115 1006 989
8.8.8.9.9. Sofia Hultén 1309 1279 1210 1164 1098 1036
9.9.10.10. Meriç Algün Ringborg 1523 1438 1402 1444
10.10.9.7.7. Johanna Billing 1565 1461 1307 1101 966 896
11.12.12.12.12. Hilma af Klint 1788 1786 1824 2093 2079
12.11.11.11.10. Andreas Eriksson 1864 1729 1602 1592 1590
13.13.13.14.18. Kajsa Dahlberg 2717 2533 2303 2147 2309
14.17.21.22. Lina Selander 2784 2878 2938 2892
15.14.14.16.11. Matts Leiderstam 2856 2685 2391 2247 1995
16. Jockum Nordström 2922
17.15.15.17.19. Ann-Sofi Sidén 2944 2720 2536 2255 2331
18. Pia Backstrom 3006
19.16.18.13.15. Annika Larsson 3045 2848 2699 2128 2169
20.20.16.18.13. Henrik Håkansson 3115 2987 2593 2258 2123
21.19.20.14. Carl Michael von Hausswolff 3161 2940 2785 2509 2131

Jag har tagit med Hausswolff eftersom han faktiskt har gjort en skandal när han 2012 visade målningar med aska från ett förintelseläger. Men det är inte på något sätt hans profilering och den kommer tämligen sent i hans karriär.

Som ofta sagt har Sverige bara ett säkert internationellt namn, nämligen Öyvind Fahlström som onekligen var inblandad i skandaler och kontroversiell konst. Övriga konstnärer får ses som skandal-lösa. För övrigt kan sägas att tendensen är fallande bortsett från ett språng uppåt av Nina Canell som är Sveriges representant på Venedigbiennalen. En av orsakerna till det sjunkande medelvärdet är att konkurrensen hela tiden blir större ju mer samtidskonsten breder ut sig över hela världen. Men allt kan inte förklaras den vägen. Danmark är t ex en mycket starkare konstnation är Sverige.

Det står klart att det inte längre är skandalen och överskridandet som ger en plats i solen. Det är möjligt att det kan komma omvärderingar men några sådana har vi ännu inte i sikte.

Publicerat i konstteori, om utställningar m m | 3 kommentarer

2431: Lite korridor, lite film

Det dyker alltid upp små intressanta detaljer i korridordebattens vida ocean. Ann Charlott Altstadt skriver i Fokus om hur några ord om tolerans utlöste vild förbittring. Hon nämner också Arnstads fascistindex som 2014 nådde nivån sex av tio. Vad månde vara dagsaktuell siffra?
Häromdagen såg jag Ruben Östlunds ”The Square”. Filmen tilldrar sig i konstvärlden men dess tema är ”tillit”. Varje närmande till konstvärlden kommer automatiskt att utlösa en ironisk hållning som inte är alldeles att balansera. En fin sen utspelas när samtidsmuseet håller en artist’s talk där Dominic West ger en trovärdig bild av en samtidskonstnär som skall diskutera sina verk. En alltför subtil historia dock varför den får fyllas ut med åskådare som lider av tourettes syndrom och skriker ut könsord. Själva samtidsscenen skall då fångas genom hänvisning till Bourriaud och Robert Smithson. Det duger för en vanlig publik men referenserna är något bedagade.
Performancekonstnären Olegs (Terry Notary) självklart inspirerad av Oleg Kulik (den bitande hunden) framträdande får nog ses som en allegori. När konstnärerna går för långt ringer man efter polis eller ingriper på annat sätt. Trots allt är det ordning i konstvärlden.
Men det är en välgjord film som jag utan vidare kan rekommendera om någon skulle ha missat den.

Publicerat i om utställningar m m, politik | 8 kommentarer

2430: Venedigbiennalen i Eslöv

Idag var det dags för öppnandet av Venedigbiennalen för mikronationer förlagd till Eslöv. Åtta paviljonger gav presentationer av åtta mikronationer. Medverkande nationer: Aerican Empire, Konungarikena Elgaland-Vargaland, Remonin Ladonien, Furstendömet Seborga, Kungadömet Überstadt, Republiken Uzupis, Republiken Zaqistan, Republiken Önneköp

Invigningstalare var Linda Fagerström, ordförande i svenska konstkritikersamfundets, president för biennalen, Dan Jönsson, konstkritiker DN. Utställningen hade placerats på Kanalgatan i Eslöv.

Ladoniens paviljong visade bland annat ett exempel på landets negativa valuta genom en sedel på minus två örtug (1 örtug = 10 SEK).

Ladonien representerades av statssekreterare Lars Vilks samt Minister of Art & Jump Fredrik Larsson som genomförde ett av sina hopp.


Minister Fredrik Larsson, Linda Fagerström och Dan Jönsson


Ladoniens paviljong


Minister Larsson hopp

Publicerat i Biennaler | 2 kommentarer

2429: Flaggstriden, den onda konsten och en liten applåd

Flaggstriden har fått konsekvenser på tidningsredaktionerna. Karin Olssons inlägg, som jag har kommenterat, fick även moteld av Marianne Lindberg De Geer. Och hon fick sig också en äkta Aagårdare. Aagård har lagt sig till med en populistisk stil och det är kanske nödvändigt för att vinna läsare. Men det gör ont eftersom han ändå kan bättre. Hon gör ett nytt försök att få sakerna på plats (Expressen)

En fängslande idé kommer från kulturredaktören på Helsingborgs Dagblad, Johan Malmberg. Han är mycket belåten med flaggverket ända tills han hör att konstnären har sagt sig älska Sverige. Därmed far fasan i honom och han målar upp en bild av den framtid när Sverigevännerna får för sig att bli samtidskonstnärer. Då blir det ond konst. För att komma i rätt stämning för denna passar han på att halka över rondellhunden ”som är relativt ensamt om att han anklagats för att vara ond konst”. (hd – artikeln är låst)

I Malmbergs vision frammanas ”högerradikaler som satsar på samtidskonsten för att iscensätta politiska verk indränkta i konstens skyddshölje.” Han tänker på flaggviftarna på Medborgarplatsen som en performance. Ja, ibland kan kulturredaktörerna uppenbarligen ha huvudet under armen. Samtidskonsten har en fast värdegrund och dess gränsvakter ser till upprätthålla den. Skulle någon avvika blir denne exkluderad. För det är ju så att samtidskonstens värderingar utdelas av samtidskonstens erkända agenter. Det finns naturligtvis inte en tillstymmelse till avvikelse. Mer än i en och annan redaktörs överhettade huvud.

Lite beröm till Vilks kan man se hos Sören Sommelius i hd. Han berättar om mitt föredrag på ett kulturhus i Råå.

Publicerat i debatt, konstteori, politik | 15 kommentarer

2428: Göteborgsbiennalen i antågande

Så är det dags för Göteborgsbiennalen. Som biennaler är mest skall det finnas en curator (i det här fallet Nav Haq), som likt dirigenten för en orkester intonerar ett av honom valt stycke ur den tillgängliga repertoaren (nyskrivna stycken finns tyvärr inte tillgängliga).
Lite konstnärligt måste det dock vara även på curatornivå. Därför har vi fått den underfundiga titeln (lånad av en konstnär): ”WheredoIendandyou begin – on secularity”.

Sedan kommer den politiska matsedeln som känns väl igen:
”Den liberala sekulariteten utsätts idag, som en följd av en rad geopolitiska omvälvningar, för våldsamma påtryckningar, vilket skapat en ökande global känsla av rädsla och otrygghet. Med en ökad högerpopulism har sekularism kommit att användas för att legitimera förtryck och våld mot minoriteter. Fram träder ett flertal frågor om framtiden. Vilken roll får sekularitet i en tid av stora politiska omvälvningar i samhället? Hur kan vi relatera till de religiösa ”andra” som träder in i sekularitetens rum? Hur kan vi upprätthålla sociala, sexuella, kulturella eller religiösa friheter i ett samhälle med stora kulturella skillnader? Är det staten som är bäst lämpad att definiera sekularitet? Om inte, vem? Här kommer en rad centrala frågor kring Europa, formationen av grundvärderingar och den fina skiljelinjen mellan skydd och våld att diskuteras. Med sina historiska rötter i religionen och sin samtida form i en sekulär tradition har konsten en unik position att ta sig an dessa komplexa frågor och delta i diskussionen om relationen mellan styrelseskick, trosuppfattning och frihet, vilka utgör grunden för biennalen.”

En intressant detalj är det givna utspelet om högerpopulismen och sekulariteten. En betydligt intressantare fråga som inte kommer upp i dessa sammanhang är hur vänsterpopulismen använder sig av religionen. Det kunde vara värt en tanke.

Med en sådan inriktning blir konstnärernas insatser helt beroende av den kontext de har placerats i. Eller att de är med i spelet och uppfyller de givna önskemålen. Konsten sägs ha en unik position att ta sig an frågorna och diskutera dem. Jag undrar på vilket sätt och om man skall diskutera med någon annan än sig själv och inbjudna gäster?

Jag skall inte vara alltför pessimistisk. Många konstnärer har en överlevnadsinstinkt som kan föra verken i andra riktningar än dit de uppsatta ideologiska pilarna pekar. Min förhoppning är att det skall visas sådant som inte följer dirigentens taktpinne.

Publicerat i Biennaler | 3 kommentarer

2427: Skyddsliv

”Hans nummer går inte längre att hitta”, skriver Patrik Lundberg (Aftonbladet) när han försökt med Eniro. Det är väl så att Eniro kräver full adress och en sådan kan naturligt nog inte offentliggöras. Lundbergs artikel hänger samman med att han observerade säkerhetsaktiviteter i samband med att jag för några dagar sedan gjorde ett litet inhopp på SR i Malmö. ”Sverigevännerna och bombhögern hyllar honom” skriver Lundberg men hans poäng är att yttrandefrihet och konst tenderar att bli styrda av politiska motiv. Ja, och så denne Vilks som har hamnat i ett skruvstäd. Där är det tryggt och bevakat. Det är svårt att se någon utväg ur detta. Å andra sidan har jag haft den här livsstilen i sju år varav de tre senaste har varit med skyddat boende. Det som är besvärligt är att allting måste planeras och att alla utflykter blir omständliga. Sedan har vi det här med beröringsskräcken. Den kan vara politisk men mest handlar det om ren skräck. Fördelen är att jag kan få förtur i många sammanhang eftersom man på åtskilliga platser som jag besöker brukar vilja bli av med mig så fort som möjligt.
Som ett exempel på tillvarons ordning kan jag nämna min löpning. Det är inte bara att dra på sig stället och ge sig av. Först är det utslussning och hit och dit. Sedan skall jag föras till en lämplig plats som ligger tämligen långt bort. Därefter blir det springa av innan det är dags att genomföra hela baletten igen när jag skall tillbaka. Rutinerna blir inte heller rutiner eftersom de hela tiden förändras. Men det är ändå en vanesak. Det var länge sedan det var på ett annat sätt.
Det är också ganska lätt att förstå att man inte kan lägga ner bevakningen. Skulle jag få en fast bostad skulle det snart komma fram och då blir det liksom öppet mål

Publicerat i politik, Projekt | 15 kommentarer