2315: Mot höstens biennaler

Curatorerna håller fortfarande utställningarna i strama tyglar. Och ännu har konstvärlden inte något bättre att tillgå som aktuell värdemätare än biennalen. Om en dryg månad skall en svensk curator i elden, Maria Lind skall curatera Gwangjubiennalen i Sydkorea. Den här biennalen har erövrat en plats i samtiden som imponerande och resursrik. Samtidigt får man tillägga att den, likt praktiskt taget alla asiatiska biennaler, inte har något större inflytande utan mest är en uppvisning av det som redan visats i västvärlden.
Hur kommer det då att gå för Maria Lind? Kraven är inte alltför stora och Lind är en erfaren curator. Dessutom kan man räkna med att det blir en biennal med politisk profil. En garanti för att det skall gå vägen kan man ana i hennes toppning av laget med Hito Steyerl (159), Anton Vidokle (2283 – Vidokle är dock i första hand curator och skapare av bland annat e-flux journal)) och Raqs Media Collective (406).

Linds tema för utställningen är The Eighth Climate (What Does Art Do?). ”Det åttonde klimatet” är hämtat från den esoteriska geografin och det är helt i sin ordning att söka en sådan utgångspunkt. Men sedan har vi problemet hur man landar detta i den praktiska hanteringen. Ty curatorn skall i regel förmedla en mera handfast vara. Lind tänker sig en koppling till den globala uppvärmningen vilket förefaller mig vara en lite väl tillrättalagd lösning. Tyvärr blir det ännu värre när Lind ägnar sig åt en gammal föreställning om konsten som mystisk seismograf. Hon tänker sig konstens kapacitet som siare av framtiden. Detta, menar Lind, är varken konst för konstens skull eller konst som nyttighet. Hon har förstås rätt i det men det hjälper föga, konsten som ”före sin tid” är en hopplöst romantisk idé. Den enda sanning som kan återfinnas i den tanken är att konst förmår att skapa en konst som konstvärlden understundom måste ha lite tid på sig för att acceptera.

Ett något oväntat uppslag som Lind tar med sig till Gwangju är Jättebjörnlokan genom ett projekt av Ingela Ihrman. Man kan förstå vad som lockar. Jättebjörnlokan är en icke önskvärd invandrare som kan “hota befintlig biologisk mångfald och orsaka socioekonomiska skador”.

Frågan är dock hur användbar metaforen Jättebjörnlokan kan vara. Lind vill i varje fall veta
”Vilka berättelser skapas kring de besvärliga arterna, kring skadedjuren och ogräset?”

Men det är möjligt att konstvärlden kan fascineras av Jättebjörnlokan. Det lär i varje fall vara biennaldebut för detta fenomen.

Gwangjubiennalen
Jättebjörnlokan

Publicerat i Biennaler | 23 kommentarer

2314: I väntan på det oväntade

Jag läste på Facebook att en skribent framkastade den inte alltför originella prognosen om Den Extrema Högervågen: ”Det kommer att dra en enorm extremhögervåg över världen de närmaste åren. Detta är bara början”
Någon närmare definition av vad som avses med ”extremhögern” brukar inte ges men man får utgå ifrån att det är allt som befinner sig till höger om extremvänstern. Jag antar att det enbart rör sig om en from förhoppning eftersom vänstern behöver sin extremhöger. Visserligen kan man peka på Trump som en politisk kuf men jag har svårt att tro att han kan åstadkomma mycket mer än Obama. Och Trump är en önskedröm för konstvärlden. I motsats till Obama som först gav upphov till ett glädjerus i konsten men som sedan blev en besvikelse som inte riktigt gick att kritisera. Om Trump vinner, och det är inte omöjligt eftersom han har fått en utpräglat tråkig motkandidat, kommer han att ge upphov till otaliga konstprojekt och konstverk (det är redan i full gång). En intressant slogan är onekligen: ”För samtidskonstens skull – rösta Trump.”

Publicerat i politik, Samtidskonst | 126 kommentarer

2313: Sommarprataren

Vem vill vara sommarpratare? Jovars, jag kan tänka mig att jag borde axla den bördan. Strängt taget krävs det rätt lite kvalifikationer för att nomineras. Men jag förstår att jag är en besvärlig talang och står därför på tillväxt, antagligen ett gott stycke tid framöver. Skadar emellertid inte att öva sig i branschen. Denna möjlighet yppade sig då ”the dark side” ställde upp sina egna sommarpratare och då jag glatt gick med i detta projekt. Ett stycke livshistoria varvat med musik. Eller som man brukar säga, den som lyssnar kan höra. HÄR.

Publicerat i Projekt | 34 kommentarer

2312: Sommarens lilla konstdebatt

Fallet Teratologen har blivit en liten konstdebatt, Anders Johansson har tagit till orda (Aftonbladet) och talar varmt om konstens autonomi. Det är upplyftande att konsten kommer på tal, speciellt med tanke på att den ständigt tvingas slira på den instrumentella sidan. Dessutom lite omväxling sedan åtminstone jag tröttnat på det ständiga idisslandet om de överväldigande farorna med den alltid ökande rasismen, den alltid ökande nationalismen och de allt fler uppdykande svenska värdena. Dock är det otänkbart att en kulturartikel skulle kunna undvika att beröra dessa ögonstenar. Anders Johansson, som försvarar Teratologen som författare meddelar samtidigt att han ser med stor oro på det heta ämnet svenska värden.
Johansson har naturligtvis rätt i att Teratologen inte spelar någon politisk roll. De som läser hans böcker måste antingen vara litterära finsmakare eller fångade av en ovanlig perversion. I varje fall är Johanssons argument att betraktaren skapar verket och författaren enbart är en förmedlare till uppkomsten av den skapande akten. Han har i princip rätt i detta men ett par tillägg bör göras. Det räcker inte med att det är fråga om ett konstnärligt verk. Om författaren skall gå fri får det röra sig om något som av konstvärlden (i det här fallet den litterära sektionen) ses som kvalitet. Just i det här fallet är det högst väsentligt eftersom det trots allt rör sig om att frikänna en upphovsman från en ytterst olämplig position. Varför den litterära världen ser kvaliteter i verket är inte svårt att lista ut. Verket är originellt, det tillhör en genre (låt oss kalla den ”det osmakligas estetik”) och verket är helt uppenbart mångtydigt.
M en även om Johansson – i god konstteoretisk anda med en betande dosering av författarens postmoderna död – friskriver Teratologen (författare och verk) är saken långt ifrån klar. Trots allt är Johansson inte litteraturvärldens allsmäktige. Fastän man kan vara tämligen säker på att Teratologens nu rätt gamla klassiker kommer att kvarstå i litteraturhistorien, har hans namn blivit kontroversiellt och som man redan har sett har åtskilliga kritiker tagit avstånd. Man får räkna med att den här författaren i fortsättningen kommer att förknippas med antisemitism och att hans verk därför framgent kommer att framstå som problematiska

Publicerat i Böcker, konstteori | 9 kommentarer

2311: Konstens outgrundlighet

Den rena provokationen, alltså provokationen för provokationens skull är ytterst svår att åstadkomma, främst för att ingen kan komma på tanken. Däremot lever idén om den rena konsten, alltså konst för konstens skull kvar. Konstens egenvärde uppfattas vanligen som det estetiska men riktigare är nog att tala om förpackningen och/eller distansen. I kontrast till innehållet/meningen/åsikten. Konsten äger dock en komplexitet som gör det svårt att utan vidare säga vad som är vad. Det är t ex inte givet att en framlagd åsikt faktiskt är en åsikt, det kan vara en förpackning eller något som skall markera en distans.
Sådana frågor äger en ständig aktualitet, inte minst i vår tid när gränsdragningen mellan de goda och onda åsikterna inte bara är skarp utan även medför omfattande konsekvenser för de inblandade. Det granskas i jakten på syndare. I första hand för att, ty detta Herrens hus är förlåtande mot den som uppriktigt ångrar sina synder, få dem på den rätta vägen, men även för att ringa in lysa de förlorade i evigt bann. Allmänt känt är att alla är syndare och därför bör ingen undgå granskning. Även konstnärer bör granskas trots att dessa nästan alltid bekänner sig till de heliga åsikternas enfald.

Expo:s verksamhet är inte helt olik inkvisitionens. Syndaren skall ertappas och utstå det strängaste av vår tids moderna straff: Uthängning och social uteslutning. Konstnärer kan vara problematiska att döma och även Expo har uppenbara svårigheter att få en fullständig klarhet i fallet Nikanor Teratologen. Denne författares mest kända verk Äldreomsorgen i Övre Kågedalen och Förensligandet i det egentliga Västerbotten är inte precis någon barnboksläsning utan fyllda av den värsta tänkbara antisemitism och omänskligt våld. Helt okänt har det inte varit att författaren ägnat sig åt att framträda på nätet med antisemitiska uttalanden. Expo har lyckats härleda att den använda signaturen med största sannolikhet tillhör Nikanor Teratologen eller kanske snarare Niclas Lundkvist. För här någonstans börjar problemet med konsten. Författaren är som konstnär immun mot kritik eftersom man får utgå ifrån att det publiken tar del av är fiktion och att man brukar kunna vara förvissad om att en konstnär hyser rätta åsikter. Om så inte är fallet föreligger problemet om man skall dela upp verk och person. Och här är det inte så lätt att komma överens. Man kan jämföra Magnus Ullén (Aftonbladet) och Carl-Michael Edenborg (Aftonbladet). En ytterligare komplikation är att det inte är givet när författaren framträder och när eventuellt en privatperson (utan konstnärligt skyddsnät).
Man kan naturligtvis tycka att om någon tar i som Teratologen/Lundkvist verkar det inte rimligt att det skulle vara på riktigt. Eller så är det så översvallande att det passerar alla de vanliga rasistgränserna. Litteraturvärlden har i alla fall något att fundera över. Skall den stöta ut samtidssyndaren eller är han redan en klassiker? Ty så brukar det vara att varje samtid visar stort överseende med forna tiders heta åsikter och låter verken verka. Konsten är till syvende och sist ogenomtränglig. Inte för att den ÄR det utan för att konstvärlden har bestämt det.

Publicerat i Böcker, konstteori | 83 kommentarer

2310: Händelser under ett dygn

Terrordåd i Nizza, ja, hur var det nu, känns det inte igen som återkommande? Håller det som en riktigt stor nyhet eller har medierna hunnit vänja sig? I varje fall kom nyhetsräddningen genom en militärkupp i Turkiet.
Från min horisont har dagen också bjudit på det återkommande. En man ringde mig och önskade att jag skulle avstå från att komma till ett evenemang. ”Jag och många andra tycker det är obehagligt när du är där.” Jodå, en gammal schlager, den enklaste lösningen torde vara att de som känner obehag stannar kvar hemma så är frågan ur världen.
Sakine Madon höll i dagens sommarprat. Hon gav mig vänligast hederstiteln, ”Sveriges modigaste konstnär”, detta i kontrast till Åsa Linderborgs ”Sveriges fegaste konstnär”. Det senare uttrycket har större estetiskt värde än det förra. Men det förra måste dyka upp förr eller senare för att inte åstadkomma en kompositionell obalans av irreparabel natur. Så jag tackar Sakine för den lagerkrans hon svingade. Sakine bollade också med frågan om varför Vilks umgås med rasister. Det rätta svaret är dock, en smula överraskande, att ingenting annat är möjligt. Och vem är mest rasist? Här är det avsaknad av ojävig domare som omöjliggör ett svar. Men tills vidare kan alla skylla på alla andra. För att travestera Duchamp: Det är alltid de andra som är rasister. Eller Laibach: Alle gegen alle.
Det stycket spelar jag som sommarpratare. Jo, det finns sommarpratarna på den mörka sidan. Ur de fördömda djupen ropar de mot det ouppnåeliga ljuset. Att befinna sig där med förhoppningen att vara helskinnad är synnerligen kontroversiellt. Som det anstår en konstnär.

Publicerat i politik, Projekt | 13 kommentarer

2309: Iranskt mörker

Redan i ett tidigt skede av rondellhundens osannolika historia kom jag i kontakt med iranier, företrädesvis från Sverige och i egenskap av ex-muslimer. De hade flytt den teokratiska diktaturen och sökte på alla sätt att vinna intresse från omvärlden för att uppmärksamma de groteska förhållanden som råder i landet. Det är inte lätt att vinna något politiskt intresse för den iranska frågan. Kritik av Iran faller också olyckligt under mångkulturens moraliska dilemma, alltså att kritik kan öka rasismen. Men även inför detta något surrealistiska hinder så är det bara att fortsätta att påpeka den iranska tröstlösheten och dess grova kränkningar av elementära mänskliga rättigheter.

För den som vill få en lika personlig som ohygglig skildring av Irans ödesår kan jag rekommendera en nyutkommen bok skriven av pseudonymen David M. Perser, Påfågelns skugga. Huvudpersonen har varit med om allt väsentligt i den iranska revolutionen och kontrarevolutionen. Uppväxt i en familj som både innehöll sträng religiositet och sekulärt tänkande kom den unge huvudpersonen att bli en del av oppositionen mot shahens hårda regim. En av hans släktingar hade nära förbindelser med Khomeini och bokens unge man kom att ingå i hans livvakt. Men revolutionen blir – åtminstone från vissa håll – inte vad man tänkt sig. Med gemensamma krafter får vänstern och de religiösa bort shahen men sedan blir det än värre med ayatollah Khomeinis islamistiska diktatur som brutalt sopar bort de sekulära intressena. Den unge livvakten misstänks ha samröre med en framväxande opposition mot Khomeini och interneras i det beryktade Evinfängelset. Skildringen av livet i denna tortyrkammare är inget för känsliga läsare. Allt man kan säga att det är närmast obegripligt att huvudpersonen överlevde behandlingen och att han inte förlorade sin upproriska vilja. Men han beger sig på en riskabel flykt och efter åtskillig dramatik hamnar han i Sverige.

Läs boken och döm själv.

Publicerat i Böcker | 5 kommentarer

2308: Obetydlig tanke i sommarnatten

Den politiska veckan är nästan slut. Politikernas (inte helt ensamma, stundom) kreativitet har flödat. Eller kanske inte. Hur mycket politik tål Sverige? Medan vi tidigare har fått uppleva den totala polariseringen mellan nationen och mångkulturen är nu skedet att finna den balanserade kompromissen. Vem som helst borde ha kunnat räkna ut att man skulle hamna där eftersom politikens första regel är att inte genomföra några egentliga förändringar. Större förändringar rubbar jämvikten och även om de kan medföra initiala vinster kommer det snart nog saltade räkningar.

Där hamnade vi men ändå lite för sent för att skeendet bara skulle segla förbi.

Förloppet har vissa paralleller till konstvärlden. Se bara på ”Hur mycket konst tål konstvärlden?” Balansen mellan nationens konst och mångkulturens har aldrig varit något större problem ehuru det kan förefalla så om man följer retoriken i ämnet. Konstens första regel är dock i motsats till politiken att man måste genomföra några egentliga förändringar. Lyckligtvis gäller detta inte för konstvärldens institutioner vars uppgift är att, genom kontrast, synliggöra förändringar. Och när tiden har blivit mogen, etablera avvikelserna.

Publicerat i konstteori, politik | 1 kommentar

2307: Skogsvandraren

Skogsvandraren

Skogsvandraren läser och skriver oavbrutet. Den som så önskar är välkommen att ta del av hans litterära mödor på den blogg han kallar för sitt vardagsrum. Alla är välkomna dit om man förstår att man skall ha lite stilkänsla. I ”skogsvandraren” igenkänner vi författaren Thomas Nydahl som nyligen kom ut med en ny bok Vardagar före sammandrabbningen. Det är en bok om böcker. Nydahl läser och reflekterar och ger läsaren ett urval av intressanta skrifter som man oftast inte hinner läsa. Nu kan man få en bekväm litterär resa genom ett antal skrifter och personligheter. Samtiden och politiken är alltid närvarande. Nydahl har valt att dra sig undan, därav hans identifikation med skogvandraren som han hämtat från Ernst Jüngers Skogsvandringen från 1951 (på svenska 2014). Nydahl skriver: ”…kan den frivillige vandraren föregripa det som makten annars kulle tvinga honom till. I det solitära livet kan människan finna det skydd som hon måste ha. Minns att skogen är allestädes närvarande!”

Att finna en plats utanför den etablerade flockens kollektiva ytlighet är inte det enklaste konstaterar Nydahl som också vet att ”Till den kulturella offentlighet jag hörde kommer jag aldrig mer – oavsett om jag hade velat det eller ej.”

När han skriver om den amerikanske författaren Edward Abbey finner han ett passande citat:

”Det är bättre att skriva sanningen för en liten publik än att komma med lögner till den stora.”

Men det kostar en del konstaterar Nydahl: ”Jag som en gång i tiden uppmanades att åka till Sibirien kallas i dag högerextremist.”

Nydahl läser gärna Thomas Bernhard, bland annat Skogshuggning (1984) en bok som man bör läsa. Här visar Bernhard upp sin radikala och pessimistiska kulturkritik något som passar Nydahl som dock reserverar sig mot Bernhard totala förakt för det korrumperade kulturlivet. För att inta en sådan position får man ha en hygglig ekonomi vilket Bernhard hade. Han var ju framgångsrik författare samtidigt som han avvisade den institution han tillhörde och som gav honom hans identitet. Här är givetvis alla skogsvandrares paradox. Hur skall man få sitt erkännande från det man inte vill erkänna? Den ekvationen har ingen annan lösning än den pragmatiska, man får fortsätta utanför den kulturella offentligheten och se uteslutandet som en form av erkännande. Och ändå hoppas på att någon kan bekräfta att det inte är meningslöst. Nydahl gör det med arbete och insikt. Han läser ständigt, skriver oavbrutet. Som ett öskar i en sjunkande farkost som aldrig går till botten eftersom aktiviteten håller den flytande.

Som Nydahl själv säger om varför han skriver: ”För att inte drunkna, för att inte låta illusioner sänka mig, förvridna speglar fylla mig med lögn, klagosånger infektera min strupe.”

Han är väl värd att läsa.

Publicerat i Böcker | 20 kommentarer

2306: Konstens frihet i Almedalen

Lite kultur förekommer också i Almedalen. Under gårdagen hade SVT arrangerat ett samtal om konstens frihet med Makode Linde, Nisha Besara och SVT:s kulturchef Eva Beckman. Och hur gick det? Sådär, ämnet är lite eldfängt men det kan hanteras varligt. En intressant skillnad fanns mellan Linde (konstnär) och Besara (kolumnist i Expressen, vd för Unga Klara). Besara ställde sig positiv till Linde men menade att det låg i en konstnärs ansvar att gå in den eventuella debatt som följer på ett provocerande verk. Linde kunde ha gått hårdare fram på det uttalandet. För det finns ingenting i konstens traditioner och tillvägagångssätt som kräver något sådant. Det är naturligtvis fritt fram för konstnären att delta men man får komma ihåg att det då handlar om konstnärens tolkning. Ett konstverk är en gestaltning av något och en lyckad gestaltning visar sig oklar på ett intressant sätt. Men Besara hör hemma i en annan genre där det goda syftet skall framhållas. Nu skall det sägas att Linde senare fick frågan om varför han uttalade sig så svävande om sin konst. Och då höll han sig till konstens regler och sade att här finns ingen facit.

En hållning som återigen manifesterades i det här samtalet är att alla skall känna sig välkomna till konstutställningar. Eller kanske främst våra ärevördiga institutioner. Ingen skall behöva känna sig kränkt. Linde prövade i den frågan med argumentet att en besökare inte nödvändigtvis behöver gå på utställningar som innehåller känsligt material. Det går emellertid inte att komma ifrån att vänligheten och tillrättaläggandet har blivit en del av begränsningarna i konstens frihet. Liksom varnings- och förklaringsskyltarna.

Linde har skaffat sig en position i svensk konst och bemöts vanligtvis med respekt av kritikerna. Som samtidskonstnär är han inte alls lika självklar. Tills vidare är det otänkbart att han skulle kunna ställa ut på t ex Moderna eller Tensta konsthall. Ingen förlust eftersom det visar att han ännu är för svår för det övre etablissemanget. Hans andra fiendehord är inte alls konstintresserad och håller till i afrosvenskarnas förbund och naturligtvis Black Coffee vars grundare Araia Ghirmai Sebhatu han drabbade samman med i Almedalen. Den raka förhandlingen finns på Facebook (Hatklubben).

När man talade om denna konstens frihet nämnde Linde (djärvt nog) Dan Park och hans skakande av galler för konstens frihet. Besara var snabb att få undan det, där var det fråga om olagligheter. Det kunde ha blivit en intressant fortsättning om någon påpekat att i konstens överskridande är lagen ingen given gräns. Konstnärerna kan dömas men kan i regel räkna med särbehandling på grund av gott syfte, konstens plats i samhället etc. Men det är också möjligt att dömas och samtidigt ta hem en moralisk seger. Anna Odell begick olagligheter i sitt projekt, dömdes, men konstvärlden visade sin nådighet. Det blev ett historiskt verk. Detsamma gäller för Carl Johan De Geer. Och, i all blygsamhet, för mitt Nimisprojekt. Man kan onekligen säga en hel del om hur domarna mot Park har motiverats men något stöd från konstvärlden kan han inte räkna med. Inte ännu för sådant kan lite tid. Det gick fort för Odell, tämligen raskt också för mig medan Carl Johan fick vänta rätt länge.

Konstens frihet är lite mer än att skaka fram debattmaterial till angelägna frågor

Publicerat i konstteori, politik, yttrandefrihet | 48 kommentarer