Vilks.net

Lars Vilks konstnären konceptualisten målaren skulptören

2100: Madrasskonst

En kommentar

Hon har redan fått öknamnet ”madrassflickan”, konstnären Emma Sulkowicz, eftersom hon alltid bär med sig sin madrass. Det handlar om en protest mot ett sexuellt övergrepp. Konstnären har filmat hela rasket och det är klart att den videon har väckt ett betydande intresse. Givetvis har hela den här saken ett konstteoretiskt intresse. Att föra in (eller ut) verkligheten i konsten är alltid djupt komplicerat. När den blir konst blir den ett uttryck snarare än en protest. Som ”verklighet” blir det tvärtom. Vissa paralleller kan man göra med Anna Odell. En konststudent som ingen har känt till skapar sig ett namn genom ett kontroversiellt verk som bygger på intensiv egen erfarenhet. I vart fall blir hon tagen på största allvar på högsta konstvärldsnivå.

Risken att Sulkowicz blir enbart sin madrass med åtföljande video är något man funderar på i konstvärlden. Och det kan vara svårt att komma vidare i bildkonstvärlden. Men, som vi vet, varför inte satsa på en spelfilm?

Publicerat av Lars Vilks

2015, 31 juli kl 21:46

2099: Ett par riktiga rökare

21 kommentarer

Lennart Bromander var säkert belåten med att stämpla in Selma Lagerlöf som rasist (se länk nedan). Denna belåtenhet som är så spridd och omtyckt är också en behållning för den alerte läsaren. Se så mycket tidsanda man kan ingjuta i praktiskt taget vad som helst. Och inte blir det sämre att läsa Lisbeth Stenbergs heroiska försvar av Selma (Aftonbladet); Stenberg kämpar medveten om de faror som lurar i omgivningen när man försvarar en rasist. Att vara rasist är idag nästan värre än att vara rökare.

Hur går det då för moskékonsten i Venedig? Jodå, islänningarna har dragit saken inför rätta och kräver ett rejält skadestånd. Domstolen tar upp saken i morgon den 29 juli. För säkerhets skulle vill man ha ett intyg på att det är ett konstverk, något som den välkände och rutinerade Germano Celant skall ha bekräftat. Den saken är självklar, readymaden är 101 år gammal. Men det kan ha en viss betydelse. Är islänningarna och deras bundsförvanter kloka skall man göra rättegången till så mycket konsträttegång som möjligt: ”Jamen, se här, det handlar om relationell estetik…”, ”samtidskonstens centrala uppgift är att LYFTA FRAM angelägna samhällsfrågor för diskussion”.

Publicerat av Lars Vilks

2015, 28 juli kl 21:54

Publicerat under Biennaler,debatt

2098: Tvättstuga och pojkbus

7 kommentarer

Som en liten uppföljning på gårdagens text kan det vara på sin plats att uppmärksamma den rasistiska vokabulärens utvidgning. Ett utmärkt exempel är Jennifer Wegerup som drabbats av tvättmaskinsrasismen. Men även en sådan situation kan vara farlig för Wegerup. Någon fundamental antirasist kan få för sig. Wegerup kontrar med en knäböjd vädjan:
”Ordet neger borde begravas långt ner i historiens mörkaste arkiv och aldrig mer hamna på någons -läppar.”
Nåja, med den inställningen kan man räkna med att ordet ständigt förnyar sin överlevnadskraft. Kontroversiellt och förbjudet blir inte bortglömt.
En annan på sitt sätt förtröstansfull skribent, Jan Guillou, ger sig återigen in i den utpräglade vänsteridentiteten: Terroristfaran kommer främst från extremhögern. Men begreppet terrorism används nästan (numera) uteslutande om muslimer. För att bevisa att detta är ett felaktigt bruk hänvisar han till Peter Mangs och Breivik. Som sig bör är Guillous artikel helt och hållet ett uttryck för en ideologisk identitet och syftar antagligen till att hans åsiktsfränder skall känna sig väl till mods. Annars kunde han kanske berört problemet med att Mangs och Breivik är solitärer, medan de muslimska terroristerna har sina förbindelser och en väldigt uppenbar ideologisk/religiös bakgrund. Sådana småsaker kan bara skada Guillous syfte. Man kan också förundras över hans sätt att bagatellisera terroristdåd. Händelsen när mitt hus så när hade blivit nedbränt 2010, kommenterar Guillou:

”…de två skolpojkar som försökte bränna ner konstnären Lars Vilks hus, men brände sig ¬själva, lämnade legitimation på ¬platsen och dömdes hårt för terror¬ism som, om de varit vita, ¬antagligen avfärdats som pojkbus.”

”Skolpojkarna” var 19 resp. 21 år och idkade bara lite ”pojkbus”. Fakta och källkritik har aldrig varit starka sidor hos Guillou.

Publicerat av Lars Vilks

2015, 26 juli kl 22:42

Publicerat under debatt

2097: Folksporten

24 kommentarer

Det tar liksom aldrig slut. Kanske kan man tala om en nedåtgående trend men det är tveksamt. Troligen är den rätta formuleringen att det har blivit populistiskt och populärt. En engagerande folksport. I denna sport borde det arrangeras regelrätta tävlingar. Så att man kunde kora motiverade vinnare. Det värsta av allt är att många tar det på fullt allvar.

Publicerat av Lars Vilks

2015, 25 juli kl 22:20

Publicerat under debatt

2096: En alltför farlig man

9 kommentarer

Helt stilla är det aldrig i den ödesdigra rondellen. Idag var det Sydkorea. I detta land finns ett betydande utrymme för samtidskonsten, inte minst genom dess två välkända internationella biennaler, Gwangjubiennalen och Busanbiennalen (i vilken Sea Art Festival ingår). Jag blev inbjuden till den senare och det rörde sig då om att jag skulle uppföra en träkonstruktion i Nimisstil. Noggrannhet är en dygd i Sydkorea fick jag snart erfara. Här räckte det inte med någon översiktlig skiss. Det krävdes detaljerade instruktioner. Jag antar att arrangörerna till slut hade fått vad de önskade. Då infann sig något helt annat men inte helt oväntat. Den sydkoreanska regeringen ingrep:
“Recently, a South Korean government official has informed us of the disallowance of your participation on the Sea Art Festival 2015, because of your personal safety.
We have to conform to this directive regulating to ensure your safety from the threats of international terrorism. So we should inform you that unfortunately we can’t invite you as participating artist of this festival.”

Vi börjar närma oss något som kan kallas för ett universellt värde. Här tycks i alla fall vara ett sådant: Fruktan & Skräck för tilltänkt terrorist.

Publicerat av Lars Vilks

2015, 23 juli kl 22:47

Publicerat under Biennaler,Projekt

2095: Revolutionärt i konsten

5 kommentarer

Artnet har gjort en lista över de tio mest revolutionära konstnärerna i vår samtid. Det som är mest slående är att det är en tunn förteckning. Nummer ett är Ai Weiwei och på andra plats Tania Bruguera. Gemensamt för dessa är att de har utmanat diktaturländer med begränsat intresse för mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. Båda konstnärerna har fått en stark uppbackning från den ”fria världen” vilket har hjälpt konstnärerna. De har båda blivit fråntagna sina pass men återfått dem. Ai Weiwei fick tillbaka sitt pass igår. Pussy Riot saknas i uppställningen och på tredje plats finner man Yoko Ono, en högst tveksam kandidat som anses revolutionär med den fredsdemonstration hon gjorde med John Lennon 1969. Den torde ha varit riskfri. Guerilla Girls på fjärde plats har varit revolutionerande i konstvärlden men har ändå haft en tämligen lätt resa som företrädare för feministiska intressen i konsten.

Det är svårt att vara revolutionär konstnär. Antingen blir man bejublad opponent och hyllad för angelägenhet i konstvärlden eller så når man inte utanför den världen. Om man nu inte tillhör de ofria diktaturerna som står under observation från väst.

Publicerat av Lars Vilks

2015, 22 juli kl 21:00

2094: Robert Broberg

6 kommentarer

Runorna över Robert Broberg fyller spalterna. Han var en stor artist som gradvis försvann. Nu när han är borta lever hans verk upp igen. Tveklöst en klassiker. Som många andra brett kreativa artister luftade han ibland även konstnärliga ambitioner. Om jag inte minns fel – rätta mig gärna – avhöll han en performanceföreställning i Malmö konsthall, densamma som han uppfört i en annan lokal. Blev Broberg därigenom konstnär? Man kan visserligen kalla honom för konstnär även i snävare bemärkelse men eftersom hans formidabla identitet pekade i en annan riktning fungerar det inte mer än som en parentes.

Vi träffades bara en gång, i Malmö 1984. Han bodde där en tid och just 1984 spelade han in en singel, Beachparty. Inte någon av hans bästa, en s k sommarskiva. Hur som helst inleddes vår konversation med att jag tilltalade honom med ”Robban”, vilket han ogillade. Han var väldigt noggrann med sina namnbyten och vid den här tiden hade han bestämt sig för Robert Broberg. Vid den här tiden pågick processerna kring Nimis och Broberg var imponerad. Jag hade lyckats med att nå ut till en publik. Så berättade han om en dröm han just haft: ”Jag drömde att man hade samlat hela världens befolkning och i mitten av allt detta fanns en arena för mig. Där skulle jag framträda för att säga något oerhört viktigt som alla förväntade sig. Men jag hade ingenting att säga.” Ungefär så föll hans ord och det är en vacker bild av den sanne artisten. Inga stora budskap, bara de små, oberäkneliga raderna, liksom uttalade i förbigående.

Publicerat av Lars Vilks

2015, 21 juli kl 21:51

Publicerat under om utställningar m m

2093: Om inte annat

2 kommentarer

Ett pedagogiskt exempel i samtidskonsten. Den pågående Venedigbiennalen hyser också den tyska paviljongen med temat ”Fabrik”. Konstnärerna visar upp en rad föredömligt politiskt korrekta projekt om flyktingar och kritik mot den neoliberala kapitalismen. Allt som sig bör och med respektingivande envishet skulle man kunna tillägga. Självfallet är det ingen som bryr sig om det här som ständigt återkommer som tema i ansvarstagande utställningar. Nu har man gjort ett förtvivlat försök att nå ut med en förlängning av sitt budskap genom att protestera mot de tyska nedskärningskraven gentemot Grekland. Konstnärerna kräver att inga besparingsåtgärder får företas inom sektionerna hälsa, kultur och undervisning. Det kan låta bra, men man undrar hur konstnärerna har tänkt sig de praktiska åtgärderna. Å andra sidan är detta en liten nyhet i konstvärlden och bara där.

Så agerar alltså de äldre konstnärerna (som har haft sin storhetstid under de senaste tio åren). Morgondagens konstnärer i Tyskland tycks inte vara lika engagerade i politiska spörsmål. Det kan förstås bero på att de ännu inte har lärt sig hur man uppnår stjärnstatus i konstvärldens elitstyrkor. Men det kan också vara en modifiering av diskursbildningen

Publicerat av Lars Vilks

2015, 19 juli kl 22:15

Publicerat under Biennaler,om utställningar m m

2092: Brahms, det kapitalistiska hotet eller ”Aimez-vous Brahms?”

95 kommentarer

Aftonbladets kulturredaktion jagar, av lättförståeliga skäl, politiska poänger på kulturarvets bekostnad. Det kan finnas motiv för detta men emellanåt får det nog kallas för lättsinnigt manipulerande med fakta eller att dra till med retoriska svängar. Martin Aagård har gjort sig ett namn i den här genren. Idag är han igång med ett utfall på den klassiska symfonimusiken.
Det kapitalistiska hotet – i Sverige – mot den klassiska symfonin är Johannes Brahms. Enligt vad Aagård påstår:
”Enligt en pinfärsk undersökning upptas den största delen av svenska symfoniorkestrars tid åt att spela verk av just Johannes Brahms (1833-1897). Känd för att vara lutheran, storslagen och ständigt pank. Ludvig van Beethoven och Wolfgang Amadeus Mozart spelas visserligen lite oftare, men eftersom Brahms skrev så himla långa symfonier ägnar svenska orkestermusiker mest tid åt att traggla sig igenom just hans noter.”

Brahms skrev emellertid inga ”himla långa symfonier”. Genomsnittligt är hans symfonier något längre än Beethovens men ingen av de fyra han åstadkom når längdmässigt upp till t ex Beethovens 9:a. Symfonins utveckling leder efter hand till längre symfonier. Brahms samtida Anton Bruckner, kunde skriva verkligt långa symfonier och i den avdelningen blev Mahler en genuin uppföljare. Ett skäl att Brahms symfonier är populära är förmodligen att de har en lämplig längd. Bortsett från just nu i Sverige är dock Brahms inte något absolut toppnamn:
The most-performed classical works of 2014
1. Handel’s Messiah
2. Beethoven’s Symphony No.7
3. Beethoven’s Piano Concerto No.5 (‘Emperor’)
4. Tchaikovsky’s Symphony No.6 (‘Pathétique’)
5. Beethoven’s Symphony No.3 (‘Eroica’)
6. Dvo?ák’s Symphony No.9 (‘From the New World’)
7. Richard Strauss’s Don Juan
8. Schubert’s Symphony No.8 (‘Unfinished’)
9. Beethoven’s Symphony No.5
10. Beethoven’s Piano Concerto No.3

Vad vore en Aagårds litania utan ett utfall mot något vitt herrefolk och ett lämpligt genusperspektiv?:
”symfoniorkestrarna gillar inte ¬bara män, de gillar framför allt tysktalande män. 41 procent av låtarna hade komponerats av tyskar eller österrikare. Näst mest populära (12,9 procent) var de ryska männen. Endast 10,2 procent av musiken var skriven av svenska tonsättare.”

Så kan man skriva om man vill spela dum. Stommen i den klassiska musiken är tysktalande och det är klart att Sverige såsom varande ett obetydligt område för den klassiska musiken inte har mycket att sätta emot. Sedan kan man undra varför Aagård plötsligt gör sig till försvarare av svensk nationell musik. Sista meningen borde lyda: ”Tråkigt nog är hela 10,2 % av musiken skriven av svenska tonsättare. Det beror säkert på extremhögerns nationella stormvindar som sveper in över landet från Europa.” En ännu mer extrem nationell hållning intar Aagård när han vill ha Göteborgsprofiler i Göteborgsmusiken.

Kvinnliga kompositörer är lite mera förekommande än man kan tro. Men det är tämligen självklart att möjligheterna för kvinnor att göra karriär som komponist under 1800-talet var starkt begränsade. Även om det finns exempel på goda kvinnliga kompositörer är det svårt att finna någon som är tillräckligt bra. Ta t ex Louise Farrencs 3:e symfoni, 1847. Lite Mendelssohn, men räcker det?

Så klagar Aagård på att publiken inte får lyssna på samtida musik. Han får veta om detta:
”Det låter som vanlig klassisk musik. Publiken vet inte ens om de vill ha den nya musiken, för de har aldrig fått höra den.”

Det blir inte riktigt bra. Tänk bara om man erbjöd den seriösa publiken målningar i Monets och Renoirs stil. Lika intagande och med ljuvliga färger. Denna lilla men avgörande skillnad. Originalet har varit kontroversiellt innan det blev klassiskt konventionellt. Att gå direkt till klassiskt konventionellt är en annan historia.

Publicerat av Lars Vilks

2015, 18 juli kl 18:22

Publicerat under debatt

2091: Att ta kål på en klassiker

11 kommentarer

Så alldeles tidstypiskt är Aftonbladets serie om nedgörandet av litterära klassiker som sålunda framvisas som döda. Att ge sig på en klassiker från ett nutidsperspektiv har många strategiska fördelar. Dels känner sig nutidsrepresentanten överlägsen i insikt och dels uppfylld av den moraliska rättvisa som man i äldre tider hade svårt att föreställa sig. Den senaste överkörningen drabbade Erik Lindegrens Mannen utan väg. För exekutören Göran Greider är språket för överlastat och har ett militant drag. Till slut är det ändå något som bevekar Greider. Han tycker sig se en mening som associerar till båtflyktingar. Ja, det får man säga, båtflyktingar är sexigt, men Greider blir ändå inte övertygad om Lindegrens förtjänster.

Klassikerna har den egenarten att än passar de in i en tidsmelodi och än gör de det inte. För en tid som utger sig för att vara den ultimata kungörelsen om alltings rättvisa & rättfärdighet är det en dygdens gärning att få visa upp sin överlägsenhet. Även i bildkonsten kan man spåra fenomenet. Många av 1800-talets salongsmålningar uppnådde klassikerstatus för att sedan försvinna i djupet – och för att ännu senare stiga upp ur detsamma. Och jag minns min utbildningstid som konsthistoriker på 1970-talet. Studenterna stod framför Krøyers Hip Hip Hurra! Det där var just ingenting annat än ett överarbetat salongsstycke fick vi veta. Några år senare kom det nordiska ljuset och då blev det annat ljud i skällan.

Tidigare har man sågat Jack Kerouacs On the Road och James Joyces Ulysseus. Nåja det här projektet kommer att misslyckas eftersom de påhoppade klassikerna är alltför etablerade för att försvinna. Men säkert handlar det om att vilja provocera. Annars kunde man valt mera rimliga förslag. Jag har t ex svårt att tro att Esaias Tegnérs Frithiofs saga kommer att återvinna sina läsare.

Publicerat av Lars Vilks

2015, 16 juli kl 21:00

Publicerat under Böcker

Konst bloggar