2326: Ostron i saltlake

Jag blir tjatig i ämnet men samtidskonsten skulle behöva en uppryckning ur sin rådande konsensus. Liksom en reservation inför högt ställda sociala och politiska ambitioner. En distans till den ständiga uppvisningen av den egna godheten och fördomsfriheten skulle inte heller skada. Annars blir det lätt som Emma Zorn uttryckte det ”så goda och fördomsfria att till slut ligger de alla och skvalpar som ostron i saltlake.”

En konst som ensidigt inriktar sig på samtiden får också inse att det lätt blir som den engelska författaren och kritikern George Moore skrev i slutet av 1800-talet, nämligen begränsningarna av ”the joy of the passing hours, the delirium of the sensual present.”

Gunnar Larsson, konstnär och lektor på konstfack har kommit ut med en bok som inte är nådig mot samtidskonsten, ”Att mörda konstnärer”. Jag har inte hunnit läsa den själv men det finns några recensioner (Omkonst och Hoglander). Larsson strör omkring sig en del mer eller mindre intressanta tankar om samtidens konstliv. Han är inte förtjust i konceptkonsten:

”Jag tror på det enskilda, inte det generella — det finns bara en slags konst som kan vara genuint fascistisk. Det är den som vädjar till det generella. Idéer är generaliseringar. — konceptkonsten och heraldiken kommunicerar på samma rebusartade sätt. För mig ger det lika lite utbyte att besöka en konceptkonstutställning som att gå på riddarhuset och titta på vapensköldar.”

Så kan man ju tycka men jag skulle nog vilja säga att det inte är konceptkonsten det är fel på utan snarare hur den brukas. Däremot tycker jag att det ligger en del i hans syn på dagens korrekta konstnär: ”De är så livrädda för att inte vara världsförbättrare att de hellre markerar åsikter och positioner än bejakar konstens uttrycksmöjligheter.”

Publicerat i Böcker, konstteori | 1 kommentar

2325: Gestaltningen

Den 26 augusti öppnar en utställning på Skånes Konstförening i Malmö. Utställningen är curaterad av Erik Berggren från Linköpings universitet. Jag har träffat honom ett par gånger i samband med debatter. Första gången var han tämligen hätsk, andra gången kom vi lite bättre överens. Det gällde förstås rondellhunden. Den utställning som han står bakom heter Fakta talar inte för sig själv – Samtida konst om migration och Europas gränspolitik.

Om Erik Berggren kan jag säga att han har ett visst intresse för konst men den är alltid kopplad till politik och hans hjärtefrågor ligger närmare politiken än konsten. I varje fall är det en intressant rubrik. För att få fram vad curatorn önskar krävs en gestaltning:

”Hur kan vi representera de politiskt orepresenterade och gestalta en humanitär kris? Kan konsten ge andra svar eller ställa andra frågor än medierna och politikerna? Har den så kallade flyktingkrisen också skapat en bildernas kris? Vad bör fokuseras – flyktingen, offren, lägren och/eller systemet och länderna som skapat och upprätthåller flyktingkrisen?”

Där går det lite snabbt. Kanske man skulle se på vad ”flyktingkrisen” är för något. Från vilka länder kommer de? Vilka är de? Har de asylskäl? Men jag kan förstå att den sortens futiliteter inte är intressant i sammanhanget. Däremot skulle man ställa frågan, gestalta för vem? Vilken är målgruppen? Ställer man ut på Skånes Konstförening är det svårt att undvika att målgruppen blir de lokala konstintresserade i Malmötrakten. Man kan naturligtvis försöka bjuda in politiker och intresseorganisationer men frågan är om en sådan utvidgning av publiken löser problemet. Det är visserligen ett blandat sällskap med konstnärer men nivån är ändå avancerad. Å andra sidan kan man ju ha bestämt sig för att göra plakatkonst men det rimmar illa med rätt många av de deltagande konstnärerna som aldrig skulle gå med på det.

Hur skall man då gestalta? Under mycket pressade förhållanden kan det inträffa att konsten är en av de få möjligheterna till politisk protest. Trots dess dunkla budskap kan den ibland göra sig obekväm och få gehör. Men så är inte fallet i dagens Sverige. Som jag ser saken vore det bäst att koncentrera sig på gestaltningen, vad publiken sedan gör med den är konstens frihet med betraktaren som eventuell medskapare. Man får komma ihåg att konsten inte har någon stor position som snabbmat. Det som är avgörande är vad konsten betyder för konsten. En dag är ”flyktingkrisen” härbärgerad i historiens dunkel och då är frågan om gestaltningen fortfarande har något liv med sig. Man kan t ex tänka på Gericaults Medusas flotte. På sin tid politik och skandal, idag är det många som inte känner till historien. Men flotten driver vidare.

Publicerat i om utställningar m m, politik | 1 kommentar

2324: Yttrandefriheten och bokmässan

Bokmässan i Göteborg har som tema yttrandefrihet och det med anledning av att den svenska tryckfrihetsförordningen firar 250 år. Temat fick en avsevärd prövning när Nya Tider fanns bland deltagarna. Bokmässans vd Maria Källsson såg inget större problem med detta (SvT).

Men det skulle snart ändra sig. Petter Larsson (Aftonbladet) tillhör kritikerna och han menar att Källsson hänvisning till yttrandefriheten är en missuppfattning. Yttrandefriheten inkluderar inte rätten att yttra sig i vilket sammanhang som helst. Han har naturligtvis helt rätt i det. Den principen är själva regulatorn i yttrandefriheten. Åsikter som inte anses politiskt godtagbara får ytterst sällan plats i anständiga medier. Frågan kvarstår emellertid angående vilka kriterier som bokmässan utgår ifrån. Det förefaller som om Källsson (Expressen), sedan ett nytt beslut tagit att inte ta med Fria Tider, inte har några argument utan hänvisar till att ”det känns bra i magen”, hon känner att man har tagit rätt beslut. Man kan undra vilka och vad som kan plockas bort med känsla. För det är ju så att yttrandefriheten är verksam enbart när det gäller kontroversiella ståndpunkter.

Peter Larsson menar dock att det är värre än så att besökarna möter en rörelse som man har anledning att frukta rent fysiskt, på mässgolvet. I så fall överskrider man yttrandefriheten men Larsson ger ingen närmare hänvisning till hur en sådan situation skulle uppkomma.

Nu blev summan av kardemumman att Nya Tider kan stoltsera med en censurering och medföljande uppmärksamhet. Det har säkert större betydelse en ett deltagande på bokmässan.

Publicerat i yttrandefrihet | 62 kommentarer

2323: I korsets tecken och svenska värderingar

Modernisera och modernisera mera är en strömning inom svenska kyrkan inte minst företrädd av ärkebiskopen Jackelén. Hon fick för en tid sedan den kluriga frågan huruvida Muhammed var en falsk profet. På det att hans syn på Jesus inte riktigt stämmer med vad den kristna läran brukar lära ut. Hon blev svaret skyldig vilket man förstår var en politisk nödvändighet. Som Altstadt skriver i Aftonbladet är vissa krafter inom kyrkan pigg på att förenkla teologin genom att revidera Jesus roll som frälsare och treenigheten. Med enbart Gud får kristendomen en större öppenhet. Frågan om vem som är den sanne Gudsprofeten kan man alltid lämna till teologerna att utreda. För huvudsaken är att man söker sin existentiella frälsning och dit finns det många vägar. Det är mycket skojigt bråk om det här och bland många missnöjda finner man Siewert Öholm (Världen idag). Så kom på bred front och bokstavligen identitetspolitiken till Svenska Kyrkan.

Kanske är det läge för att förhandla mellan Kristendom och Islam. Om Kristendomen drar tillbaka Jesus som frälsande profet kan kanske Islam dra tillbaka sin entusiasm för Muhammed. Den svaga länken i den gestalten är inte minst ängeln Gabriel, en helt onödig komponent i den allmänna frälsningsläran. I Kristendomen har han haft den på sin tid ärofulla uppgiften att som ombud befrukta jungfrun något som idag får anses vara helt otidsenlig. Förmodligen är det orealistiskt att tänka sig något sådant i internationella sammanhang men åtminstone i Sverige.

Kanske har man något att lära av konsten. I konstvärlden tror man utan förbehåll på konsten. På något magiskt sätt kan konsten det som inget annat kan. Säkert kan den också frälsa själar om man så önskar. Naturligtvis på ett alternativt sätt, så alternativt att det ingen kan förklara hur det skulle gå till.

Ett annat osvikligt populärt och känsligt ämne är svenska värderingar som Peter Cornell skriver om i Expressen. Min tanke när jag började läsa var hur han skulle landa sin text på ett helt korrekt sätt. Jodå, han tar sig fram till slutklämmen genom att påpeka att svenska författare ofta har varit avogt inställda till Sverige. Här kunde man möjligen ha inflikat att en svensk värdering är att ligga synnerligen lågt i frågan om landets eventuella genier. Ingen skall tro sig vara förmer. Men det skulle ha förstört hans avslutningsfras som följer på ett Ekelöfcitat ”Jag är en främling i detta land…”:

”Det är en ambivalens och ett dilemma där dagens immigranter förmodligen har lättare att känna igen sig än politikerna i Almedalen.”

Publicerat i politik | 1 kommentar

2322: Kulturen och det sekulära

En ofta återkommande fråga, inte minst i kommentarkavalkaderna är vilken kultur som är bäst. Eller det som det handlar om, huruvida den västerländska kulturen är att föredra. Som jag ser på saken är det inte fråga om att ägna sig åt tyckande utan snarare det förhållande att den västerländska kulturen är den som tillämpas. Jag kan inte se att det finns något alternativ till dess genomslag inom de grundläggande områdena vetenskap, filosofi och teknologi jämte skapandet av en dominant sekulär politik med demokrati och mänskliga rättigheter. ”Mångkultur” är naturligtvis inte mångkultur utan en del av den västerländska kulturen. Detta kan ha sina sidor men tanken att hela världen skall ingå i det moderna torde vara ofrånkomlig.

Vill man kritisera den västerländska kulturen, och det görs flitigt, gör man det på västerländskt sätt, kritikerna är skolade i det västerländska tänkandet och det enda problemet är hur man skall avgränsa toleransnivån.

Västerländsk kultur kan naturligtvis inte sägas vara ”god”, dess avigsidor känner vi väl till men detta ändrar inte på något väsentligt.

Inom ramen för den västerländska kulturen finns det en tradition för religion och irrationalitet. Efter hand har man lyckats hyggligt med att få dessa på plats. En sådan sak, som kan förefalla självklar, är att religionen har sin plats i det privata. Alla håller inte med om detta och en sådan motsträvare är t ex teologen Joel Halldorf. I en artikel i Helsingborgs Dagblad gör han sitt bästa för att blanda bort korten: ”skillnaden mellan religiösa och sekulära inte är så stor: alla människor vägleds av perspektiv och värderingar som inte är empiriskt verifierbara. Om vi inte är relativister kan vi diskutera dem, och argumentera i termer av bättre och sämre. Men det är naivt att tro att vi ska bli överens, och odemokratiskt att föreslå att vissa perspektiv inte borde få förekomma i diskussionen.”

En välkänd relativisering. Inget kan bevisas därför är allting ungefär lika bra. Nu är det ju så att de religiösa källorna är dogmatiska skrifter som visserligen kan innehålla sådant som är helt okontroversiellt och som råkar sammanfalla med den sekulära synen. Men samtidigt finns det en yttersta och orubblig grund. Vetenskapen kan ta fel men den kan korrigera och utvecklas. Gud och dennes dogmer har inte den möjligheten på annat sätt än att de religiösa utövarna kan inse att de måste förhandla för att vinna någon som helst trovärdighet.

Publicerat i politik | 8 kommentarer

2321: Höstlig stillsamhet i konsten

Om några veckor rullar höstens konstscener igång. Alldeles givet är att konsten alltid eftersträvar att skapa något nytt och omtumlande, men idag också med en viss nyttoeffekt (angeläget ansvar) och något som kan ge medieuppmärksamhet och publik.

I vanlig ordning kommer man inte förbi biennalerna som nu tornar upp sig. Jo, det klagas på biennalformatet men det har visat sig ytterst svårt att finna något bättre. Trots allt är det rimligt att förbereda en utställning under två år, det behåller aktualiteten och ger tillräckligt med andrum för att hinna med. Ofrånkomligt är att man inte kan klaga på valen av curatorer. Unga och gamla, med beaktande av genus och geografisk spridning. Och kunniga.

Jag har skrivit om det tidigare, problemet med att curatorerna fixerar sina utställningar med teman och tematiska utläggningar. Det ser fint ut på papperet men dels låser det fast de utställda projekten i en bestämd läsning och dels blir utställningen på ett märkligt sätt avklarad så snart vi har hört ”curator’s statement”. Så småningom kommer kritikerna och kommer vanligtvis fram till att utställningen inte kan leva upp till de formulerade förutsättningarna. Dessutom har vi den för konsten oundvikliga politiken som numera är som en hal ål. Får man tag på den blir det för rakt och slinker den iväg blir det för lite.

I São Paulo leder den tyske curatorn Jochen Volz ”Live Uncertainty”: “focus on notions of uncertainty to reflect on the current conditions of life and the strategies offered by contemporary art to harbor or inhabit uncertainties. The exhibition sets out to trace cosmological thinking, ambient and collective intelligence, and systemic and natural ecologies.”

Corinne Diserens från Schweiz leder Taipeibiennalen via “Performative apparatuses,” “trans-disciplinary artistic experiences,” och “the catalytic role of museums”.

Lägg märke till “trans-disciplinary artistic experiences”. I Shanghai har man Shanghai Projects, en ambitiös verksamhet där veteranen Hans Ulrich Obrist medverkar. Här finns utrymme för två saker som har blivit återkommande, hur man skall förändra biennalerna och betydelsen av konstens allt större intresse för det ”multidisciplinära”:

”The conference will focus on the biennial format and its multi-layer discourse in the 21st century, examining the limits within cultural specializations and seeking to discover whether this affects the biennial format’s ability to be applied beyond cultural fields. It will also consider what the recent multidisciplinary turn in biennials means for the future of the traditional format.”

Mig förefaller det mest som en tomgång på idéer. Multidiscipliner har varit med länge som injektioner för konstens förnyelse. Men hittills har vi inte sett någon tillstymmelse till att det skulle kunna gå andra vägen, att konsten skulle få en ny publik.

Nej, det som skulle behövas är en biennal som åstadkom ett överväldigande missljud i konstvärlden.

Publicerat i Biennaler | 7 kommentarer

2320: Konstsystemet identitetsproblem

Flyktingkrisen har en given plats i konstvärlden och när den välkända curatorn Katerina Gregos inbjöds att göra en utställning på den grekiska ön Samos var det mer eller mindre oundvikligt att hon deklarerade “I can’t imagine doing an exhibition about anything other than the refugee crisis”. Sedan är naturligtvis frågan vad en sådan utställning skall tjäna till. Givetvis är det lovvärt och angeläget men för vem och till vad? I Artnets artikel är underrubriken ”Can art help to convey the bigger context of the crisis?” Man kan ju bara konstatera att konstens insats i frågan är försumbar förutom i konstvärlden, där en åtminstone får en viss uppmärksamhet.

Ett sätt att närma sig konstens flyktingsengagemang är att läsa en text av Nav Haq. Nav Haq, curator vid samtidskonstmuseet i Antwerpen. Han är också utsedd till curator för nästa års Göteborgsbiennal. Det tema han har lagt fram för biennalen är föjande: ”Jag kommer undersöka ett ämne av grundläggande sociokulturell relevans, nämligen det om det sekulära samhället. Vad händer med sekularismen i tider av kris? Vilken roll bör sekularismen ha i dagens samhälle? Och vilken roll får kulturen när de politiska strukturerna fallerar? Kanske kan nya och oväntade allianser skapas i arbetet för en ny form av sekularism.” Intressant även om man inte skall förvänta sig för mycket. Vi kan utgå ifrån att konsten kommer att ställa sig i vägen.

Men tillbaka till hans text från 2015. För en gång skull finner vi en utgångspunkt i den institutionella teorin. I och för sig är det inga stora överraskningar som han kommer med men det fixerar mycket av samtidskonstens problem, i vidaste bemärkelse dess identitetspolitik. Han har en rad exempel på detta men man kan nöja sig med att tänka ”konstsystemet” och dess koder. Vad som än påstås är det onekligen så att konsten är det viktigaste i konsten. Utan konst ingen konst. Därför blir alltid konstnären intressantare än det dunkla budskap som på ett eller annat sätt brukar dyka upp. Förtydligas budskapet blir konsten genast sämre. Sålunda gäller det för de inblandade konstagenterna att se till sin identitet ty utan att markera den kan man inte räkna med karriär och framgång. Och för att nå detta är det nödvändigt att känna till vad som är önskvärt i samtidskonsten (för det är den som räknas). Flyktingkrisen, t ex, är ett i den världen angeläget och ett helt korrekt tema men samtidigt besvärligt att hantera. Den politiska verkligheten är påträngande och är svår att undvika vilket försvagar det konstnärliga uttrycket. Men även en rad andra angelägna politiska frågor drabbas av samma problematik. Ett sätt, som Haq beskriver kritiskt, är den mera direkta identitetspolitiken, dvs. att konstnärer definierar sig som mer eller mindre marginella grupper (i t ex feministisk eller postkolonial anda) – och kan göra karriär genom att ge konstvärlden, som alltid hämtar sin potential från (det västerländska) konstsystemet, och så kan konstvärlden visa upp sin mångkultur och öppenhet.

Det är besvärligt men Nav Haq visar en smula optimism angående hur man skall ta sig ur det rådande konstsystemet: “But, most significantly, we must acknowledge that we cannot find this progress unless we gain the belief that artists just might possess more intelligence than the art system in the act of touching the real.”

Blygsamt nog vänder han sig till konstnärerna och nämner inte sitt gebit. Men det är förstås inte intelligensen det är fel på. Snarare pragmatiken. Vem vill arbeta i motvind och gå miste om stipendier och utställningar genom att sätta sig upp mot systemet? Och för den delen, hur kommer Nav Haq att hantera sin biennal, en av de starkaste kuggarna i konstsystemet?

Publicerat i Biennaler, konstteori, om utställningar m m | 6 kommentarer

2319: Lite mera humbug och relativisering

Det sekulära samhället får sina förstulna törnar. DN Debatt för fram något som får betraktas med avsevärd skepsis. En religiös allians (Kristendom-Islam-Judendom) gör ett samfällt försök att berättiga religionen. Man får säga att Kristendomen och Judendomen är moderniserade och att de inte har något betydande inflytande i den politiska sektorn. Den svaga länken är förstås Islam men den religionen har samtidigt en särställning eftersom kritik mot denna lätt uppfattas som både som hets mot folkgrupp och olämpligt beteende.

Inledningsvis skrivs det:

”Varje gång en människa fråntas liv och värdighet är det ett angrepp på den tro som utgår från att alla människor är skapade av Gud. Likväl väcker ett våldsdåd utfört i ett Guds hus särskilda känslor av vrede, förvirring och rädsla. Finns det inga som helst gränser för barbariet? Hur skyddar vi oss om inte ens heliga platser är fredade längre?”

Man lägger märke till att ”heliga platser” skall väcka ”särskilda känslor”. Ett angrepp mot Charlie Hebdos redaktion blir med den logiken lite mera acceptabelt vilket nog får sägas vara en besynnerlig tanke. Man borde likaväl kunna skriva ”Hur skyddar vi oss om inte ens platser för yttrandefriheten är fredade längre?”

Därefter uppmanar man till fred mellan ”världsreligionerna” och avvisar kulturkamp trots att striden mellan Islam och Kristendom på sina håll knappast bryr sig om ett upprop om fred.

Därefter kommer ett försök att relativisera Islams hårdhänta suror genom att hänvisa till Matteus 10:34: ”Jesus talar om att han inte har kommit med fred utan med svärd (Matteus 10:34) – en vers som också den, om den tas bokstavligt, uppmanar och legitimerar våld.”

Textens fortsättning undviker man: ”Ja, jag har kommit för att uppväcka söndring, så att ‘sonen sätter sig upp mot sin fader och dottern mot sin moder och sonhustrun mot sin svärmoder”. Det torde vara självklart att det vad som avses är söndring, där ”svärdet” är en symbol, vilket är självklart eftersom det rör sig om en ny syn på religionen. Det finns ju inget annat som tyder på att Jesus var benägen att ta till vapen på det sätt som man kan finna i Koranen.

Och sedan dyker det upp ett litet inpass som man kan förundras över:

”Än en gång visar det sig: förvisningen av religion till det privata är en dålig lösning. Den berövar allmänheten den rikedom som finns i religiösa traditioner och leder till den intelligenta religionskritikens förfall. Inte heller är den fullständiga sekulariseringen (sekularism) en lösning. Politiskt eller ideologiskt motiverad terrorism och sekulära diktaturer har funnits i många skepnader och finns än i dag.”

Logiken är inte den bästa: Eftersom ett sekulärt synsätt kan skapa terrorism och diktatur är det inte någon bra lösning. Religionen skall tydligen ges en betydande roll i det politiska livet.

Trosdogmer som recept mot förfallen sekularism är tydligen det man kämpar för. Religionerna skall med andra ord avmoderniseras, åtminstone lite grann, för att det skall bli lite bättre i världen.

Sådana dumheter bör man nog se upp med.

Publicerat i politik | 11 kommentarer

2318: Diverse ingångar till konsten

På min lott har fallit att stå upp för yttrandefriheten, ett ämne vars popularitet fortfarande håller i sig efter ett antal år med toppnoteringar. Igår fick jag säga några ord om detta fenomen i P1. Som en ouvertyr till Sommarpratarna. Inga märkvärdigheter, till det var mitt inslag (som ingår i en serie) alltför kort.

Den offentliga konsten i Sverige är överväldigande och varje år tillkommer mängder av mer eller mindre intressanta gestaltningar. Alls inte att förakta, se här några exempel hos Statens Konstråd. Men det är ofrånkomligen så att den offentliga konsten praktiskt taget alltid är godkänd enligt etablissemangets alla gällande normer och värdegrunder. Därför blir resultatet, ehuru fyndigt och tilltalande, en stillsam historia. Eftersom dagens konst mer än gärna lutar sig mot det politiska har även detta en potential i den offentliga konsten. Ett intressant exempel är Runo Lagomarsinos Europa i Göteborgs hamn. Lagomarsino är ett av Sveriges främsta namn i internationella sammanhang med ranking 808.

Nå, Lagomarsino har gestaltat ID-porten i Göteborg, alltså en terminal där all gods- och containertrafik kontrolleras. Det är lätt att ana att här finns ett aktuellt ämne lätt åtkomligt. Konstnären har också gjort vad man kan förvänta sig och utvecklat en postkolonial kritik av upplysningssamhället och den patriarkaliska ordningen. Lagomarsinos gestaltningar brukar vara estetiskt känsliga. Inte heller är det särskilt lätt att fatta poängerna i hans verk. Men det som jag finner problematiskt är att när man väl har fått nyckeln, ty en sådan finns alltid, är tolkningen fatalt entydig. Fredrik Svensk har skrivit om projektet på Kunstkritikk. Svensk berättar att han frågat om verket föranlett några kommentarer från lastbilschaufförer och andra brukare men något sådant hade man inte märkt (visst, konst av den här dimensionen är ändå avsedd för konstvärlden). Svensk jämför Lagomarsino med den österrikiske arkitekten Adolf Loos (1870-1933) och får därvid tillfälle att avfyra en rasistsalut eftersom Loos (som är berömd för sin kritik av byggnaders ornamentik och föregångare till funktionalismen) hyste åsikten att den moderne västerländske mannens kultur var överlägsen alla andra.
Svensk undrar vidare om några privatpersoner kommer den här vägen och får veta ”att det varje sommar kommer irländare med husvagnar för att arbeta på vägbyggen i Sverige.” Onekligen en intressant sidolinje i recensionen som öppnar frågan ”Är det där de kommer in?” Ty irländska asfaltsläggare har inte det bästa rykte. Det är nog inte bara fråga om orättfärdig diskriminering eftersom inte ens ETC kan blunda för problemet.

Publicerat i om utställningar m m, yttrandefrihet | 162 kommentarer

2317: Dans på de saligas ängder

Mycken förnumstig lärdom står att finna i ledarskribenternas kadrar. Åtskilligt att meditera över, ta t ex Linnea Swedenmarks råd (Aftonbladet) till den sittande regeringen
”Målet för en socialdemokratisk regering är inte att få en rubrik i kvällstidningarna om bra opinionssiffror i en mätning, utan att bygga landet starkare.”

En klurig formulering. Visserligen kan man byta ut partinamnet mot vilket annat parti som helst men frågan är om det hjälper. För politiken är det och förblir dess huvudsak att vinna röster. Utan röster är man inget. Med röster gäller det att behålla dem. I politikens utövande rör det sig om att inte företa sig något som innebär röstförluster.

Swedenmarks vision handlar om att socialdemokraterna skall agera med fasthet och följa sina ideologiska grunder, dvs. att ta från de rika och ge till de fattiga:

”Visa att Sverige har råd med en välfärd som kan ge Solbritt [cancersjuk pensionär] en operation i tid. En välfärd där pensionärer har råd att äta sig mätta. Även om den finansieras med att de ¬rikaste får betala högre skatt. Den ¬konflikten är inget att vara rädd för.”
Ledartexten, och kanske är det så att det är dess förtvivlade förhoppning, att politikerna kan styra världen och bestämma vem som får vad. Frågan man återkommer till, men som inte har någon plats i ledartexterna, hur mycket politikerna kan påverka. Självfallet är det så att det ekonomiska utrymmet inte kan göras större av politikerna som ändå framhärdar med att påstå sig kunna skapa hundratusentals nya jobb. Men det går att göra vissa omfördelningar. Fast med försiktighet eftersom den ekonomiska balansen inte får rubbas. Det går t ex att minska skatten och ge den arbetande delen av befolkningen ett något större ekonomiskt utrymme. Men sådant kostar (t ex genom sociala försämringar) och därför går det också bra att öka skatten och förbättra välfärden. Nackdelen med det senare är att det inte är någon god reklam för en regering att öka skatterna. Politikernas uppgift är främst symbolisk, att det verkar som om de gör något genom att ständigt komma med förslag eller genomföra ytterst små förändringar. Swedenmark önskar sig lite större förändringar vilket är lätt för en ledarskribent att dra fram. Samtidigt är hon lite feg, varför inte kräva att socialdemokraterna skall gräva upp sina revolutionära rötter och en gång för alla göra slut på kapitalismen?

Publicerat i politik | 8 kommentarer