Vilks.net

Lars Vilks konstnären konceptualisten målaren skulptören

2218: Vårt arbete på Lunds konsthall

En kommentar

Konsthallen i Lund. Efter ännu en dust mellan konsthallens höga konstnärliga ambitionsnivå och lokalpolitikernas publiksiffror blev resultatet att politikerna drog sig tillbaka (man får nog tänka sig att protesterna från kultursverige hade sin verkan). Politikerna har bestämt sig för att genomföra en konsultutredning som kostar 175.000. Onekligen har man några slantar att kasta bort till ingenting (SR).

Utställningsverksamheten går vidare nu med ”Vårt arbete”. Som Dan Jönsson påpekar i DN är det lite olyckligt att den här utställningen dyker upp så nära diskussionen om konsthallens exklusivitet. Det är inte precis en publikfriande tillställning. Ett antal mer eller mindre kända profiler från den internationella scenen bearbetar temat arbete med video, diagram och objekt. För den ovane besökaren resulterar detta naturligtvis i den återkommande frasen ”Jag förstår inte detta”. Men det är egentligen helt fel. Det är lätt att förstå den här utställningen med hjälp av katalogen. Med den i handen blir allting kristallklart. Det vidare problemet är dock vad man kan få ut av det. För den här utställningen är i praktiken till för mig och andra som kan placera konsten på rätt ställe och som har vunnit en viss faiblesse för den här sortens svårsmälta produkter. Att t ex se arbeten av KP Brehmer (1938-1997) gör jag ju gärna, ett av den tyska konceptkonstens stora namn. På hans tid var det fortfarande en fråga om hur konsten skulle kunna se ut och det är i det ljuset man får se hans ansträngningar som på sitt sätt föregriper dagens socialkritik – men alltså från andra utgångspunkter.

Problemet med de övriga är att innehållet har fått stor plats. Konstnärerna skall medverka i den kritiska granskningen och i förlängningen förändringen av samhället. Det blir som det brukar, kapitalistkritik, frågor om vad som är arbete, feminism etc. Frågan är till vem man vänder sig med det här. Linda Fagerström (SDS) skriver t ex: ”bosniska Maja Bajevi?s grafiska textildiagram ’Arts, Crafts and Facts’ där kurvor över välstånd och fattigdom vävs samman med oljepriser och världsmarknad i geometriska mönster. Att dessa nu visas på ’Vårt arbete’ visar på Lunds konsthalls förmåga att både vara uppkopplad mot den internationella konsten och samtidigt beröra de dagspolitiska frågor som talar till Lundabor och skåningar i vardagen.” Förmodligen skrivet i all välvilja men vem tror att detta verkligen talar till Lundabor i skåningar i vardagen?

Flera stora namn kan man notera, förutom KP Brehmer och Maja Bajevi? också Mladen Stilinovi? med hans Artist at Work från 1978 där konstnären visar sig helt passiv. Ett av de mera konkreta inslagen är Oliver Walkers One Euro (2013). Här kan man se på videoskärmar hur lång tid olika yrkeskategorier behöver arbeta för att få ihop en Euro. Lite skojigt men det är också något som kommer nära illustrationen.

Curatorerna i den internationella samtidskonsten får ständigt skapa det ena temat efter det andra och det härmed arbete är förstås inget nytt. Se t ex utställningen i Linz från i fjor An die Arbeit där det dock handlar om konstnärernas eget arbete med att producera konst.

kp feeling worker
KP Brehmer: En arbetares själ och känslor, 1978-80

bajevic b o b
Maja Bajevi?: What is the business of a bank? Videoopera

Publicerat av Lars Vilks

2016, 8 februari kl 15:35

Publicerat under om utställningar m m

2217: Konferens med Fri Debat i Köpenhamn

8 kommentarer

Idag, lördag var det Christiansborg i Köpenhamn och Fri Debats seminarium om blasfemi. En lyckad dag med ett intressant program

Heini i Skorini, King’s College, University of London:
”Den islamiske paraplyorganisation OIC’s strategier for at forhindre religionskritik
Siden begyndelsen af 90’erne har de islamiske landes paraplyorganisation, OIC, advokeret for et nyt internationalt forbud mod blasfemiske ytringer i FN-regi. Da denne strategi ikke er lykkedes, har toneangivende muslimske stater i stedet forsøgt at udvide hatespeech-begrebet til også at omfatte blasfemi. Efter Muhammed-krisen i 2005 er det i vidt omfang lykkedes kræfter i OIC at instrumentalisere store dele af pressen og kunstlivet i vestlige lande i denne strategi.”

Skorinis forskningar kring OIC gav en klar bild av saker som sällan ventileras. Hur denna muslimska organisation har funnit nya retoriska grepp för att införa begränsningar i yttrandefriheten och särskilt för att skapa skydd mot kritik av religioner. Skorini gick genom några nya begrepp som går hem i västerländskt diskurs (och som ersätter blasfemi):

Rasism = religionsfrihet, dvs. religioner skall stå fria från kritik och kränkningar.
Intolerans = den som kritiserar religion är den intolerante.
Extremism = Det våldsamma islamistiska våldet jämställs med religionskritik (som t ex Charlie Hebdo) – båda dessa sidor betraktas som extremister.
Säkerhetsproblem = Religionskritik skapar oönskade säkerhetsproblem.
Islamofobi = genom kränkningar av Islam skapas vår tids antisemitism.

Sådan är alltså omskrivningarna som passar betydligt bättre in i västvärldens politik än det direkta kravet på blasfemilagar.

Dennis Meyhoff Brink, Københavns Universitet:
”Blasfemiens rolle i kampen for lighed og demokrati

Blasfemisk satire omtales ofte som et nødvendigt onde. Selv de, der forsvarer den, henviser almindeligvis til, at det er noget, vi må tolerere, hvis vi vil have et samfund med ytringsfrihed. Dermed forbigår man imidlertid nemt den blasfemiske satires mange positive effekter. Man glemmer, hvordan den har bidraget til at underminere patriarkalske autoritetsforhold og banet vejen for oplysning og demokrati i Vesten.”

Som en kuriositet nämnde Meyhoff Brink en satirteckning från 1925 av den på sin tid oerhört populäre cricketspelaren Jack Hobbs. Han presiderar på teckningen tillsammans med bland andra profeten. Detta ledde till omfattande demonstrationer i Indien. På den tiden var det ingen intressant nyhet i västvärlden.
04 hobbs jack 1925

Lars Vilks, kunstprofessor og konceptualist:
”Hvordan ser blasfemi ud i kunsten i dag?
Hvad skal der til i dag, for at man kan tale om blasfemi i kunsten? Og hvordan kan det være, at blasfemi betragtes som en sinister ideologi i kunst- og litteraturlivet, mens tavshed om religiøse krav om ’respekt’ fremstår som progressiv blandt kunstnere og forfattere? Betyder tolerance, at kunstnere skal respektere tavsheden? Eller betyder tolerance, at publikum skal respektere kunstnere?”

Thomas Knarvik, billedkunstner:
”Hvorfor jeg er vigtigere end Muhammed. ’In his name’ og andre værker af kunstneren.”

04 hMIND
Heini i Skorini

dennis
Dennis Meyhoff Brink

thomas
Thomas Knarvik

publik fd blasf
Publik

Publicerat av Lars Vilks

2016, 6 februari kl 23:57

Publicerat under Föreläsningar,politik

2216: Fängelse och pisk

En kommentar

Poeten, konstnären och curatorn Ashraf Fayadh slipper sin dödsdom (Artnet). Saudiarabiens domstol nöjer sig med att ge honom 8 års fängelse och 800 piskslag. Om det är hyggligt och humant eller ett öde värre än döden behöver man inte ens fråga sig. Fayadh är anklagad för en form av blasfemi, nämligen att sprida ateism. Saudiarabien är betydligt värre än Sverige som nöjer sig med jämförelsevis kortare fängelsestraff för sina konstnärer. Tills vidare blir de inte heller piskade. Går Sverige i spetsen för protesterna? Knappast, det kan vara så att alltför ivriga protester lutar mot en viss brist på anständighet.

Nu kan man hoppas att överklagandet av den här domen och den internationella opinionen får ordning på den Saudiarabiska medeltiden.

Publicerat av Lars Vilks

2016, 4 februari kl 23:26

Publicerat under politik

2215: Korridoren

6 kommentarer

Ett synnerligen älskat ämne är åsiktskorridoren. Det finns på sina håll en stor oro att denna korridor har blivit bredare. Den har väl det alltsedan regeringen bytte fot i migrationspolitiken. En del saker som tidigare var onämnbara i anständiga sammanhang kan nu ventileras. Men vändningen skedde när realiteten visade sig som ett krisläge så även de mera entusiastiska inser att det måste till något mer än öppna dörrar. Vi har t ex Folkkampanjen för asylrätt (Aftonbladet) som kräver lite av varje men som tydligen ser sig nödsakade att tillägga: ”Vi vill se fler effektiva förslag som löser bostadskrisen, jobbkrisen och skolkrisen och som skapar förutsättningar för ett bra mottagande för asylsökande, i stället för regeringens lagförslag om hur vi ska hindra människor att komma hit.” Jo, det är många som skulle vilja ha effektiva förslag men vilka skulle det vara? Dessa frågor ligger på hyllan ”stora utmaningar”.

Malin Ullgren (DN) skriver att åsiktskorridoren är grundligt riven. Den är ju inte det, bortsett från den ofrånkomliga plump i protokollet som jag nämnda ovan. Och om den finns skall alla anständiga människor undvika att nämna den: ”Jag skulle vilja be alla som i djupet av sina hjärtan vet att gränserna är farligt framflyttade att sluta bidra till vanföreställningar om åsiktskorridorer och ’elitens förtigande av sanningen’ att inte tala eller skriva på det sättet en enda gång till.” Ullgren tar sats från den berättelse som fått en betydande spridning under de senaste dagarna. Den om medborgargardena, eventuellt fotbollshuliganerna, som möjligen skall ha härjat i Stockholm jagade av polisen. Denna historia har kopplats samman med Folkets Demonstration eftersom det hade infunnit sig högerextrema grupperingar bland åhörarna. Åsiktskorridorens upprätthållare lägger stor vikt vid att undvika att reda ut vad som faktiskt har förevarit och det gör ju Ullgren som buntar ihop paketet, lägger på en rejäl dos emotioner och dräper sedan till med sin åsikt. Det är egentligen inte mycket att säga om saken. Så går det till, det skall gå fort och det är betydligt lättare att leverera det hjärtat fullt av än att gå genom källmaterial som lätt leder till att de slutledningar man hade tänkt sig inte passar med historien. Fort skall det gå, enkelt skall det vara.

04 ob korrK
Ola Billgren: Korridoren

Publicerat av Lars Vilks

2016, 3 februari kl 22:09

Publicerat under politik

2214: Två konstnärer, en försöker sig på ”något nytt”

14 kommentarer

Man kan konstatera att Makode Linde har lyckats med att leva upp till de positiva förväntningarna i konstvärlden. Se t ex Birgitta Rubins recension i DN. Utgår man från recensionerna är det uppenbart att Lindes verk har fått en klar kvalitetsstämpel. Tre (SvT) eller fem tappra demonstranter utanför Kulturhuset höll fast vid att utställningen var rasistisk. Men det här slaget av demonstranter är inte intresserade av vad det gåtfulla uttrycket ”rasism” har fått för betydelse. Men det är viktigt att ett sådant verk förblir kontroversiellt eftersom det bygger på det. Man kan också påminna sig att det inte på något sätt är givet att någon institution med status ger plats åt en större Lindeutställning. I det här fallet var det ett initiativ från Marianne Lindberg De Geer. Hon gav honom chansen, det kostade henne en hel del, men det blev praktfullt och omtumlande. Man lär inte glömma den här utställningen.

Natalia Kazmierska (SvT) bejakar utställningen men hon är inte helt nöjd utan kommer med ett litet tillägg värt att notera: ”Det börjar bli en lite tröttsam gimmick. Kom med nåt nytt!” Det är inte ovanligt att kritikerna vrider sin kritik i den riktningen. Man skall komma ihåg att det är få konstnärer som gör något nytt. De skapar sin profil och signatur och sedan vänder man och vrider på detta med mer eller mindre lyckat resultat. Cézanne höll på med sina murriga färgfält in i det sista, Rothko penslade på sina färgytor, ingen av dem lyckades komma med något nytt. Men det gick bra ändå. Lindes tema lär inte på länge än vara uttömt…

Ai Weiwei har gjort ett nytt utspel som knappast tillhör hans bättre, en remake av fotot av den drunknade gossen Alan Kurdi (Guardian, Artnet). Där ligger således Ai som en valross på stranden och man undrar vart han vill komma. Det är svårt att estetisera en bild som har fungerat så slagkraftigt som denna. Det som ligger närmast, och som Ai med all sannolikhet inte tänkt sig, är att ironisera över mediebildens förförelse. Alltså i bästa Warholanda fast med lite väl komiska övertoner när konstnären själv vältrar sig i havskanten.

Men Ai Weiwei har sina klara begränsningar. Allt han har gjort av större intresse har handlat om relationen Kina och västvärlden. Hans stora sak är självfallet hans utmaning av den kinesiska yttrandefriheten. Nu har han gett sig in i den politiskt korrekta socialkritiken i väst. Som man kan befara är det inte längre något flyt i hans ansträngningar. Han har visserligen kommit med ”något nytt” men inte blev det bättre för det.

Publicerat av Lars Vilks

2016, 1 februari kl 22:55

Publicerat under om utställningar m m

2213: Löpning, evenemang och kommentarer

4 kommentarer

Idag har jag varit ute och sprungit. Efter att ha varit lite indisponerad över jul och nyår gäller det nu att komma igång och tillbaka. Min rekordtid på 2 000 meter är 11.25 och dit har jag ett stycke kvar. Idag gick det på 11.55. Men vänta bara.

Den här veckan (lördag den 6 feb) är det debatt och föredrag i Köpenhamn med Fri Debat: ”Kunst, blasfemi och demokrati”. Evenemanget finns på Facebook.

Täta turer till Köpenhamn, veckan därpå (13 februari) blir det konferens om konst och yttrandefrihet med Lars Vilks-kommittén. Det blir också prisutdelning ”Copenhagen Art and Freedom of Expression Award”. Priset ges till Passion of Freedom från London. Man kommer också att få ta del av ett konstverk om vilket inga uppgifter kan ges på förhand. Kommittén. Facebook.

Jag vill också passa på tillfället att besvara ett par kommentarer med anledning av mina senaste blogginlägg:

”Betyder ’alltför lätt teorivikt’ att det bakomliggande teoretiska resonemanget om bildens innehåll eller bildens relation till verkligheten är för liten?
För liten i relation till vad; nerlagt arbete eller vad konsteliten anser kan krävas.
Om det gäller bildens relation till verkligheten; vems verklighet avses? Konstnärens eller kritikerns?
Är det så att nästan hur dålig bild som helst är ’stor konst’ om den teoretiska aspekten uppfylls?”

Det var alltså det här med att konsten utanför den internationella samtidskonsten har som jag skrev alltför lätt teorivikt. Konsteliten har satt standard och just på den punkten finns det ingen anledning att invända. Det är där vi befinner oss och den som vill vara med får göra sig medveten om teorins betydelse och vad som är gångbart. Kommentatorns ”relation till verkligheten” är ett väldigt snårigt begrepp som i sig kräver en del av den som vill laborera med detta. Det finns inga raka rör i konsten som man väl tänkte sig förr i tiden. Varje konstverk är teoriberoende. Det gäller både konstnären och kritikern. En bild kan vara dålig och bli stor konst men i så fall är den egentligen inte dålig utan relevant. För att ta det banalaste av exempel. Duchamps pissoar är inte någon större visuell upplevelse men onekligen stor konst. Men det går naturligtvis inte med vad som helst. Något som var och en kan konstatera om man läser recensioner av samtidskonsten. Ibland blir det inte bra hur mycket teori man än försöker ösa över några objekt.

Här är en kommentar till:

”…’i det läge vi har hamnat nu har man fått för mycket teori som inte längre kan omsättas till något som motsvarar det man förväntar sig.’
Vad förväntar man sig?
Hur ombildas teorin idag och vilka problem medför det?
Hur löser man det och går framåt utan att halka ner i lägre hierarkier, om du får spekulera?”

Eftersom estetiken numera är sekundär är det teorin som står för det primära. Den skall så att säga göra det basala arbetet. Det som dominerar i teoriutbudet är den sociala och politiska medvetenheten och här är frågan vart man tänker sig att det skall leda till. Det hjälper inte att stå fast vid en återkommande vokabulär och dra in ständigt nya teoribildare kring ungefär samma teman. Skall man göra något, som jag ser det, är det att göra sig medveten om schabloner och standard som gör att det är rimligt lätt att skaffa sig en överblick av hela den enorma verksamhet som den internationella konstscenen bjuder på. Man skall också ha klart för sig att många av de verk som skapas skulle kunna ses på helt andra sätt än att de blir anpassade till curatorernas och kritikernas (men även konstnärernas) ideologier.

Publicerat av Lars Vilks

2016, 31 januari kl 23:00

Publicerat under Föreläsningar,konstteori

2212: I konstens skolor

6 kommentarer

Så är det dags för Makode Lindes kontroversiella utställning på Kulturhuset. En kör av kritiska stämmor beledsagar hans framfart. T ex Mattias Järvi (ordförande i föreningen Fokus afrofobi) som har en artikel i Nyheter 24. Järvis kritik glider delvis förbi Linde. Istället menar han att Lindes framgångar är ett tecken på det svenska samhällets rasism. Järvi citerar Linde från DN angående att han sju gånger skulle ha sökt till Konsthögskolan. Först när han drog fram ras med negerboll och Ku Klux Klan blev han antagen. Järvi skriver: Det ”belyser väl hur lätt och legitimt det är att använda sig av afrofobi för att komma in på prestigefylld högskola. Hade Makode valt att använda sig en antisemitisk bild med kopplingar till Förintelsen, hade han med all säkerhet inte kommit in på Kungliga Konsthögskolan och troligen åtalats för hets mot folkgrupp.”

Järvi vet naturligtvis inte hur man ser på saker på konsthögskolor, han är ute efter att visa upp sin redan från början givna åsikt. Det är klart att man kan göra ett projekt kring antisemitiska bilder. Ett sådant projekt skulle naturligtvis inte vara antisemitiskt lika lite som Makodes ansökan var tänkt som rasism. I konsten gör man projekt om något och de ideologiska utgångspunkterna är givna. Jag kan förstå att man valde Linde av två skäl. Dels vill man gärna få in mångfald bland studenterna och dels hade man här en svart konstnär som ville använda sina erfarenheter kring rasism i sitt konstnärliga arbete. En svart konstnär som arbetar på ett mer ordinärt sätt får konkurrera med alla andra och har inte särskilt stora utsikter att bli en av de utvalda. Så är det bara, konstnärer som på ett eller annat sätt representerar andra kulturer förväntas göra konst som utgår från den egna erfarenheten av sin egenart.

Detta leder mig också till en helt annan artikel som handlar om konsthögskolor, skriven av Elin Wikström, Henrik Andersson och Sonia Hedstrand (Om konst). Den är tämligen förvirrad eller skall vi säga att den bygger på en rad fördomar som man brukar lufta.

Man gnäller på marknaden. Artikelförfattarna menar att konstskolorna leder de stackars eleverna till den förfärliga konstmarknaden. Främst är det väl så att man leder dem till den internationella samtidskonsten. Marknaden är inte överdrivet hungrig på undersökningar kring arkiv och texter kompletterat med video och installationer. Skall man ta sig fram där får man sikta på stipendier och lärartjänster. En del av studenterna fattar detta och förstår att det i någon mån är en idé att kunna försörja sig på sin konst. Då får man hoppas på marknaden för vem skall annars försörja alla utexaminerade konststudenter?

Vidare menar man att mångfalden skall ökas och konstbegreppet utvidgas. Svårigheten att öka mångfalden beror främst på att de mångfaldiga inte utgör så många av de sökande och att man inte kan förbigå att bedöma studenterna efter vad de visar upp (och då gäller självklart vad som är gångbart i perspektivet den internationella samtidskonsten). Ett utvidgat konstbegrepp har jag svårt att föreställa mig eftersom det är så uttänjt det kan bli. Det är man också överens om, allt kan bli konst. Vad som dock inte kan bli konst är om man gör något annat som är något annat och vill att det skall bli konst samtidigt som det i första hand rimligt uppfattas som något annat.

Det är oundvikligt att det här dyker upp: ”Undervisningen i konsthistoria och teori behöver göras mer inkluderande än de snäva eurocentriska och västerländska perspektiv de har i dag. På det här området behöver både personer med specialkompetens knytas till konstutbildningarna, innehåll ses över och pedagogiska metoder omprövas. Inte bara konsten utan även konstnärens ateljé, konstutställningen, kulturpolitik och begrepp som fri konst och konstens kritiska potential borde studeras i ett globalt och historiskt sammanhang.”

Artikelförfattarna påtalar också det beklagliga i att konstbegreppet har skapats och dominerats av män i den övre medelklassen.

Problemet är att det västerländska konstbegreppet och dess normer är helt dominerande i den internationella konstvärlden både det som kan kallas för modernism och den internationella samtidskonsten. Det är svårt att se något gångbart alternativ. I den internationella elitstyrkan resonerar man precis som artikelförfattarna och det är svårt att se att det skulle råda någon oenighet. Elitkonsten har också en betryggande moralisk och politisk hållning, alltså allt det där med att bryta ner hierarkier, gynna mångfald, bearbeta all världens orättvisor och uppmärksamma angelägna frågor. Att konstbegreppet är skapat av män är det inte mycket att göra något åt, det tycks fungera utan större problem för alla som glupskt kastar sig in i det från alla världens hörn.

Så har vi detta med konstens olika avdelningar: ”Det är av vikt att ifrågasätta de hierarkier som finns mellan olika konstbegrepp som i dag verkar parallellt med varandra i Sverige, ofta utan kontakt mellan varandra. Auktoriteter inom svenskt konstliv sätter etiketter som
‘lokal’, ‘nationell’ och ‘internationell’ på konstnärskap. Mellan dessa begrepp råder en strikt hierarki som vaktas noga av de flesta inblandade. Högst upp är den internationellt erkände och längst ned den som ställer ut på påskens konstrunda. Beröringsskräcken mellan dessa konstvärldar är i våra ögon sorglig och rentav löjeväckande, just därför att den bygger på rädsla och önskan att sätta sig över andra med hjälp av smak och estetik.”

Så enkelt är det inte. Elittrupperna utgår från en långt mera komplex uppfattning om konsten och dess möjligheter än de som står längre ner. Man kan säga att de håller sig med långt mera och avancerad teori än de övriga. Detta har varit till stor nytta för konstens utveckling men i det läge vi har hamnat nu har man fått för mycket teori som inte längre kan omsättas till något som motsvarar det man förväntar sig. I de lägre hierarkierna har man för lite teori och för lite medvetenhet om betydelsen av diskursen. Jag skall dock inte förneka att positioneringen ger upphov till ett egenvärde som man gärna försvarar av statusskäl. Att vara en internationell samtidskonstnär innebär att man spelar i översta divisionen och kan dess regler. För de lägre hierarkierna är det inte lätt att ifrågasätta ordningen. Man har inte tillräckligt med teori och har antagligen inte förstått riktigt vad det handlar om.

Och artikelförfattarna torde samtliga tillhöra elitavdelningen. Där vet man alltid bäst.

Publicerat av Lars Vilks

2016, 30 januari kl 00:02

Publicerat under konstteori

2211: Malmö konsthall visar Zobernig och Manna

7 kommentarer

Nils Forsberg skrev i en artikel (Expressen) något om den olika skikten i samtidskonsten. En del konst ingår i elitens internationellt kontemporära konst där teori, social och politisk aktualitet. Han har sett Anna Camners utställning på Christian Larsen. Hon målar oerhört detaljerat och den här utställningen är speciell och sevärd (jag har själv sett den). Camner tillhör dock inte elitavdelningen utan får placeras i kategorin allmänt samtida i mer traditionell bemärkelse. En omplacering är inte otänkbar om hon hamnade i rätt sällskap och gavs en relevant diskurs (som åberopar sådant som ”archive”, ”body”, ”power structure”). Så är det i alla fall och gallerier, museer och konsthallar ordnar sig efter vilken avdelning man har valt och därmed har man också fått sin status bestämd.

I morgon öppnas en utställning på Malmö konsthall med Heimo Zobernig och Jumana Manna. Zobernig är ett av de stora namnen i samtidskonsten (ranking 56) medan Manna är en ”emerging artist” som ingår i eliten (ranking 1.686, stigande). Även Zobernig tillhör elitavdelningen men med begränsad aktualitet eftersom hans storhetstid ligger några decennier tillbaka i tiden. Han är naturligtvis fortfarande en storhet men då med konsthistoriska förtecken. Han arbetar i en minimalistisk tradition med platsspecifika installationer. Han är bra på det och för alla med sådan estetisk smak är det onekligen en konstnär som kan leverera. Men hur fungerar detta idag? En platsspecifik konstnär har ofta en bestämd arbetsordning: Orienterar sig på den aktuella platsen, vad finns det där? Kan det gestaltas? Söker teoretiska platsreferenser, i det här fallet utgår Zobernig från att Ingmar Bergman har varit chef för Malmöteatern och skapat ett verk som han använder som titel. Så har det varit under hela den platsspecifika eran vilken inleddes i slutet av 1980-talet: Kom, såg och skapade skulptur (med ifrågasättandet av vad skulptur är och kan vara). Det är fortfarande den tongången. Konsthallschefen Diana Baldon skriver:

”Han har inkluderat de väggar som byggdes för att visa verk i den föregående utställningen, Joan Jonas Light Time Tales. Dessa har lämnats kvar på golvet i oförändrat skick och ges ambivalenta drag av podier eller rekvisita. På så vis tillskriver Zobernig dem en betydelse som skulpturala verk och ifrågasätter på ett subtilt plan vad ett konstverk är.”

Det är klart att det känns tämligen förbrukat att ifrågasätta vad ett konstverk är. Ett konstverk kan vara precis vad som helst, det enda som krävs är att det legitimeras av konstvärlden och helst att det även kvalitetsstämplas. Och när Malmö konsthall visar den store Zobernig är alla sådana krav uppfyllda. En välmeriterad konsthall och ett berömt varumärke samt en konstnär som garanterat kan leverera.

Jumana Manna kommer Palestina och gör, somsig bör, gärna projekt som knyter an till den regionen och ganska självklart till sociala och politiska frågeställningar. När hon presenterar sitt verk använder hon den internationella samtidskonsten speciella språk (orden som jag angav ovan har jag tagit från hennes anförande). Men det är självfallet inte hennes egna ord utan sådana som hon har lärt sig använda på rätt sätt. Hon visar en installation och en film, A magical substance flows into me, som utgår från en musiketnolog som reste runt i Israel/Palestina.

En av deltagarna i pressvisningen undrade om inte konsthallen kunde visa en utställning av Lars Lerin. Det kan man inte eftersom han tillhör fel avdelning. Nå, det skall inte hindra att utställningen är väl värd ett besök.

Zober1

zober2

zob o di
Diana Baldon i samspråk med Heimo Zobernig

manna
Jumana Manna

Publicerat av Lars Vilks

2016, 28 januari kl 22:51

2210: Amatörpolitik i konsten

5 kommentarer

Ai Weiwei protesterar mot Danmark med anledning av den nya asyllagen genom att avbryta sina utställningar i Danmark. Inte minst jublar konstvärlden eftersom det omedelbart luktar identitetspolitik. Det finns ett litet symbolvärde i en sådan handling men eftersom reaktionerna mot Danmark rör sig på helt andra nivåer, bland annat har den danske statsministern avbildats som nazist, är det inte mycket mer. Lite egendomligt är det också med en kollektiv ”bestraffning”. En bestraffning som egentligen bara berör konstvärlden som alltså blir glada över att inte kunna se hans verk.

En annan sak är innehållet i lagen. Den säger alltså att den asylsökare som medför tillgångar som överstiger 10 000 kr skall uppge dessa för behovsprövning. I Norge har man samma förfarande men där räcker det med 5 000. I Sverige har man ingen bestämd gräns, den som söker socialhjälp skall redovisa sina tillgångar och prövas efter behov. Samma lagar finns i ett antal andra länder. Men det här handlar om nyheter i hastigt mod och med känslomässiga reaktioner.

Publicerat av Lars Vilks

2016, 27 januari kl 23:32

Publicerat under politik

2209: Ledarskribenten visar vägen samt oroliga konstnärer

En kommentar

Vad vore livet utan ledarskribenter? Finns det något som kan förefalla problematiskt står ledarskribenterna till tjänst med svaren. En aktuell fråga som under en tid varit föremål för intensiv diskussion är ”flyktingkrisen”. Hur skall man lösa den? Karin Pettersson (Aftonbladet) klarade av det idag, enligt receptet ”Vad bör göras?”:

”Så vad bör Sverige göra?
Sanningen är egentligen ganska enkel. Om vi långsiktigt ska kunna stå upp för öppenhet och anständighet och ta emot fler flyktingar än andra länder, så måste både vårt mottagande och vår integrationspolitik fungera på ett annat sätt än i dag.”

Med hjälp av några enkla honnörsord: ”Sanningen”, ”långsiktigt”, ”öppenhet”, ”anständighet” nådde hon den sanning som alldeles riktigt visade sig vara enkel. Det måste bli på ett annat sätt än det sätt som har visat sig inte fungera. Om man är petig skulle man kanske undra över hur en ny flyktingpolitik skulle se ut. Men man kan inte begära allt ens av en ledarskribent.

Så har min debattartikel om hot mot konstnärer publicerats på SvT Opinion. Det handlar om en rapport som belyser hur oroliga några konstnärer har blivit eftersom de har drabbats av hot och kränkningar. Förr var det annorlunda, på futuristernas tid avslutades en vällyckad föreställning med ett kaotiskt slagsmål med publiken.

Publicerat av Lars Vilks

2016, 26 januari kl 21:38

Publicerat under debatt,politik

Konst bloggar