Vilks.net

Lars Vilks konstnären konceptualisten målaren skulptören

1913: Under ytan

Ingen kommentar

De mediala ubåtarna myllrar. Och det är en vacker återkomst av 1980-talet då det togs på fullt allvar. Återkomsten brukar få en annan karaktär, antingen en fars eller en blandning av fars och tragedi. På 1980-talet föll ubåtarna in i en given tidsanda, ryssen kommer. Nu när Putin bedriver sin idé om Rysslands återkomst är det andra saker som är tilldragande. Försvarsmakten hoppas att den kraftfulla, men av budgetskäl begränsade, insatsen skall ge försvaret extra budgettilldelning. Vänstersidan ser det som ett spektakel och Gudrun Schyman talar sig varm för en patriarkalisk tolkning av föreställningen. Dramat följ av ett stort uppbåd journalister som betraktar vattnet och den svenska marinens irrfärder. ” ’Tis here, ’Tis here, ’Tis gone” som det heter i Hamlet.

Den antirasistiska dogmatiken gör sig gällande i Norge (Aftenposten). Inför mitt besök kan man läsa i Aftenposten: ”Svenske Lars Vilks er selv mest kjent for sin tegning av Muhammed som hund, men har også føyd seg inn i den antisemittiske tradisjonen med sin fremstilling av en «jødesugge» (’Judensau’).Budskapet har opp gjennom historien vært at jøder er og bør behandles som dyr. Angivelig er det bare et utslag av umoden politisk korrekthet når noen av oss mener at jøder ikke bør fremstilles som griser.”

Liksom i skribenternas lamentationer över Dan Park befriar man sig helt från kontext och intention. Men så är det med religiösa påbud. De skall åtlydas enligt den gudomliga lagen om skomakarrealism.

Publicerat av Lars Vilks

2014, 21 oktober kl 22:27

1912: Konstvärldar

6 kommentarer

Ett alldeles litet konstgräl har utbrutit mellan SvD:s kritiker Clemens Poellnger. Det gäller skulpturutställningen där bland andra Jeff Koons ingår. Utställningen av den marknadsvänlige och världens dyraste samtidskonstnär har väckt en del ont blod. Poellinger ser (i Birnbaums svar) Moderna som en ”ytlig och politiskt naiv plats”. Jodå, Poellinger höjer moralens finger och menar att det inte är värdigt med mingelkonst när världen står i brand. Men Birnbaum är välgarderad och pekar stillsamt på utställningen av Meriç Algün Ringborg. Här presenteras ”en grupp verk som utifrån dessa erfarenheter diskuterar identitet i förhållande till förflyttningar över gränser och mellan kulturer, normativa system, språk och byråkratier.”

Angeläget, politiskt korrekt intill bara benet, marknadsmotbjudande. Och har SvD och Poellinger kastat sig över detta som ett tillräckligt värdigt inslag? Nej, de hängav sig åt Koons. Nå, det spelar inte så stor roll för konsten kan inte göra något särskilt åt att världen står i brand vilket den förmodligen alltid har gjort. Och varje tid har ansett sig befintlig i den värsta av tider. Man kan dock vända på saken. Världen bör inte sättas i brand vilket däremot är utmärkt och nödvändigt i konsten. Men brandfacklan tycks dröja.

Medan vi väntar på mera officiella eldhärdar kan vi trösta oss med dagens Dan Park:

Yttrandefriheten fängslar. När ämnet kommer på tal uppstår omedelbart misstankar om dolda agendor, emballerade i yttrandefrihet. Detta är välkänt men det förekommer också helt andra vinklar. Jallow Momondou, som i förrgår var med och demonstrerade mot Dan Park i Köpenhamn (Politiken) menar sig förfördelad. Den danska uppmärksamheten kring Dan Park har inte handlat om honom: ”I snakker ikke om min ytringsfrihed, som jeg blevet et offer for.” Och med det menar han att Dan Park inte anser att han har rätt att tala om afrikaners rättigheter. Jallow Momondous tolkning av situationen är inte imponerande men angående yttrandefriheten blir det helt fel. Han får naturligtvis tala så mycket om afrikaners rättigheter som han önskar och Dan Park har inte hindrat honom från att göra det. Däremot har Park kritiserat hans handhavande av sin antirasism och det är nog där skon klämmer. Momondous betraktar uppenbarligen sin antirasism som helig och därför får man inte raljera med honom.

Det här påminner om mitt möte i fjor med Moskédirektör Bejzat Becirov som hyste åsikten att jag begränsade hans yttrandefrihet. Det var väl snarare så att Becirov inte kunde acceptera att hans heligaste inte behandlades tillräckligt vördsamt.

Publicerat av Lars Vilks

2014, 19 oktober kl 19:50

1911: Liten visa för Norge

12 kommentarer

Under några dagar har ägnat mig åt kvinnliga konstnärer i Sverige. Jag har min föreläsningsserie som jag talat om tidigare. I år har jag inte gjort någon utannonsering eftersom vi får flytta runt mellan olika lokaler då den ordinarie drabbades av översvämning. Så snart sakerna är i bättre ordning skall jag återkomma.

Under tiden har mitt föredrag i Norge skapat ett visst intresse. Kritiska norrmän har tagit snabba beslut om hur både jag och Park skall klassificeras. Men sådant är intressant och tecknar en strategisk situation som bygger på en overifierad attityd av att veta hur det förhåller sig. I konsten förhåller det sig emellertid inte alls och det borde några av de ylande känna till. Konsten går in i fiktionens värld och så måste det också vara. De tappra försöken att göra konsten till aktionspolitik (det mystiska alternativet) har ju inte kommit ur fläcken och lär inte heller göra det.

En artikel i SvT understryker att jag ”stödtalar” och på sitt sätt är det riktigt. Som konstkritiker och konsthistoriker bör man vara noggrann och akribin gäller även i fallet Dan Park. Det går liksom inte att säga att Park inte är värd att behandlas seriöst eftersom ”vi är helt övertygande om att han är rasist och nazist, det ser man på långt håll.” Journalisten på SvT var inte särskilt professionell. Jag kunde höra redan i första meningen att hon var på jaktstigen. Enär det är document.no som har arrangerat och då denna sajt är islamkritisk är det inte så svårt att förstå. Mig spelar det ingen roll om man är islamkritisk eller ej, det politiska landskapet brukar vara sammansatt. I varje fall insinuerade nämnda journalist avslutningsvis angående document.no : ”Känner du dig hemma där?” För oss stackars konstnärer är svaret enkelt: ”Jag känner mig varken hemma eller främmande någonstans.” Det svaret kom inte med för det passade väl inte in. Istället understryker man att Breivik har skrivit i kommentarfälten på document.no. Ja det förefaller häpnadsväckande att något sådant har kunnat ske. Vidare diskuterar man att föreläsningen på biblioteket ligger tämligen nära platsen för Breiviks bombning. Denna sak har även uppmärksammasts i NrK. Här är något för norrmännen att slita med: På vilket avstånd från bombplatsen kan det anses rimligt att diskutera saker som knyter an till Breivik?

Park skall ha utställning i Köpenhamn i galleri Hornsleth och där har nu rutan pangats av någon ivrig motståndare. I natten kristallen den fina…

Om ni är trötta på tjatandet om Park kan ni liva upp er med ett smärre konstgräl. Marianne Lindberg De Geer har påtalat konstkritikern Ingela Linds svaghet för middagsbjudningar. Lind har omedelbart gått till motattack: ”Häromdagen efterlyste jag en diskussion om den dubbla stol som Marianne Lindberg de Geer sitter på när hon samtidigt är chef för Kulturhusets Konst och Design och ställer ut sig själv. Då kastar hon sig omedelbart på mig och beskyller mig för att dansa med guldkalven om jag går på förhandsvisningar med mat.
Anfall är hennes enda försvar. Det är bara trist. Inte ens ett försök till diskussion.”

Angående den dubbla stolen har jag fått veta att den ingår i genrechefernas uppdrag. De skall även medverka med konstnärliga prestationer. En ovanlig variant av en befattning men varför inte?

Konstvärldens midvinter är hård, konstmarknaden gnistrar och glimmar. Alla sova i enslig biennal, endast skandalen är vaken

Publicerat av Lars Vilks

2014, 17 oktober kl 21:31

1910: Enfaldens höga fana

25 kommentarer

Nästa vecka den 23 skall jag till Oslo för att tala om problemet med ironi och satir. Bland annat kommer jag att diskutera hur man tolkar Dan Parks bilder. Såsom ett brev på posten för att illustrera nödvändigheten av en kraftig uppryckning av vad-är-en-rimlig-tolkning har tidningen ETC kastat sig över detta. Med en genuin förenkling utifrån ideologiska behov (det finns bara en gud och hen heter min övertygelse) hävdar man att Park hyllar Breivik som modeikon. Park är inte den ende som kommenterat den välkända kollisionen mellan Lacoste och Breivik, se t ex den här.

För ytterligare fördjupning i detta ämne, som nu har blivit svårt, mycket svårt och lidande av intellektuell ohederlighet, kan man läsa Kenan Malik (GP) och norrmannen Tommy Sørbø (Dagbladet).

01breivik lacosteM
Parks Lacoste

Publicerat av Lars Vilks

2014, 14 oktober kl 16:27

Publicerat under Föreläsningar,yttrandefrihet

1909: Modernautställningen i Malmö

En kommentar

Häromdagen besökte jag Modernautställningen på Moderna i Malmö. De tre utställningarna i Modernaserien (2006, 2010 och 2014) får nog sägas ha en karaktär som är ganska lätt att se. De två första har handlat om ett urval av vad museet anser vara intressanta svenska konstnärer med dagsaktualitet. Om den tredje kan man säga att det rör sig om samma sak fast regionen har utvidgats till att omfatta ett antal länder. Därigenom blir det omöjligt att bli representativ. Det urval man har gjort kunde ha varit ett helt annat men man kan utgå ifrån att det ändå hade blivit ungefär samma resultat: En hygglig utställning med socialkritisk konst. Inget fel med det. Utställningens förtjänst är att den visar vad som är standard i samtidkonsten och att det rör sig om en standard som fortsätter att etablera sig. Curatorn Andreas Nilsson inleder med ett Foucaultcitat (det har man hållit på med sedan 1990-talet) ”We are in the epoch of simultaneity…” Och han drar till med: ”Konstnärerna i utställningen utmanar både det offentliga rummet och museets traditionella rum, liksom gränsen mellan det fiktiva och det dokumentära.” Samtidsutställningarna brukar alltid göra det så frågan är om det finns så mycket utmaning kvar. Att blanda fiktion och dokumentär är en annan slagdänga liksom att gräva och sampla i arkiven. Och man läser flitigt e-flux journal, husbonden röst för den medvetne i samtidskonstvärlden.

Det är ingen dålig utställning. Samtidskonstens standardvara är i sig kvalitetssäkrad. Man gör sina efterforskningar (det går fort nu med hjälp av nätet) bearbetar ett material, finner en något så när fyndig vinkling och genomför därefter Installationen. På riktiga biennaler är man medveten om att det bör ingå något slående visuellt och ibland lägger man ner stor möda för att få en visuell helhet. I Malmö finns det ingenting som riktigt bryter ut. Man får nöja sig med att gå in i de enskilda konstprojekten, vilket kräver en del förberedelse. Med ett 40-tal deltagande konstnärer blir det omöjligt att sätta sig in i allt eller se genom det omfattande filmprogrammet.

Bortsett från att man har inkluderat en del gamla kändisar saknas det några mera kända konstnärer. Egentligen finns det bara en, nämligen engelsmannen Tris Vonna-Michel (884). Hans bidrag är stilrent Vonna-Michell: En diaprojektor som visar bilder samtidigt som konstnären framför sin berättelse. Han är bra på det och han har också haft en kometkarriär. Han är dessutom nominerad till Turnerpriset. Varför han är med beror med största sannolikhet på att han har varit stipendiat i Stockholm. Hyggligt känd är också Cezary Bodzianowski som gör enkla handlingar i vad man kan kalla för Fluxustradition. Men man kunde nog ha funnit något bättre det man visar, konstnären följer en leksaksfågel. Fascinerande är dock att läsa hur konstnären skrivs in i den socialkritiska diskursen: ”Bodzianowski framför en inverterad kritik med sin envisa vägran att underordna sig sociala regler och begränsningar till följd av kapitalistiska intressen i tid och rum och profit. Hans ihärdiga uppvisning av ett icke ändamålsenligt beteende är början på ett vidgat normalitetsbegrepp”. Lägg märke till slutet: ”början på ett vidgat normalitetsbegrepp”. Ja, när kommer fortsättningen?

I alla fall är det lite märkligt att konstatera att var man än sig i världen vänder, vare det till Nordens länder eller Baltikum, stiger samfällt och utan missljud densamma konsten som vi numera alltid ser. Men samtidsfenomenet är värt att fundera över. Så utställningen skall man inte missa om man har konstintresse.

mod14
Modernautställningen

Publicerat av Lars Vilks

2014, 12 oktober kl 22:09

Publicerat under om utställningar m m

1908: Att inte glömma historia och teori

9 kommentarer

Det försiggår konstutställningar på Kulturhuset i Stockholm. Genrechefen Marianne Lindeberg De Geer står bakom den nu pågående ”I Love it! What is it?” I genrechefens uppgifter ingår att själv vara verksam. Lindberg De Geer har istället för ett solonummer valt att invitera ett antal konstnärer i den generation som var verksamma under 1980- och 90-talen. Det hände en del på den tiden och inte minst dök Lindberg De Geer upp och profilerade sig med sitt nu så berömda motto ”Medelålder kvinna sadlar om”. Merparten av de sju medverkande konstnärerna var fortfarande under utbildning på 1980-talet men det hindrar förstås inte att de på sitt sätt var med i tidsandan. Vilken den nu var. För svenskt 80-tal är inte så enkelt. Postmodernismen dök upp i bildkonsten men det var först under decenniets sista år. Lars O. Ericsson som var konstkritiker och banerförare för de postmoderna idéerna medverkar i katalogen. Även om det postmoderna genombrottet i Sverige först på allvar kom till synes när vi går in i 1990-talet är det klart att det var en omvälvning vilken vi fortfarande kan glädja oss åt eller lida av. Svensk postmodernism var en svensk affär. På den tiden producerade vi inga internationella samtidskonstnärer. Det var fortfarande så att man i konstens marginaler – och världen bestod då huvudsakligen av marginaler – viftade med lånta fjädrar. Först etablerandet av den internationella samtidskonsten med dess socialkritik skulle i någon mån ändra på detta.

Det är väl värt att gå djupare in i den här perioden i svensk konsthistoria. Man kan i varje fall slå fast att så långt kan man tala om en specifik svensk konsthistoria.

Lindberg De Geer har några intressanta inslag i utställningskatalogen. Hon ställer en rad frågor till konstnärerna bland annat om vad som är konst. Jag har själv en blygsam medverkan i katalogen med en kort text om den institutionella konstteorin. Kunskaperna i konstteori behöver sannerligen ryckas upp vilket man blir varse när några kända konstvärldsaktörer skall uttala sig om ”Stämmer den institutionella teorin”. Konstnären Fia-Stina Sandlund svarar frankt: ”Nej. Den enda kategorin som har förmåga att avgöra vad som är konst är tiden.” Ett gåtfullt svar eftersom hon inte tycks mena att den tid hon avser är just nu. Har den redan passerat eller är det något vi skall vänta på till nästa istid? Nej, det var ingen höjdare. Intendenten på Magasin III Tessa Praun uttalar sig så här: ”Jag föredrar att se på det lite enklare – om upphovspersonen anser att det han eller hon har skapar är konst, då är det konst.” Den håller inte riktigt eftersom det inte gäller om det är ett missförstånd. Någon anser kanske att deras matlagning är konst (eller slalomåkning eller fotboll) och då blir det galet. Samlaren Jeanette Bonnier försöker sig t o m på en vederläggning: ”Teorin stämmer inte till hundra procent – det finns ju konstnärer som varken curatorer, gallerister eller samlare upptäckt än.” Har man inte läst på kan man ju få för sig det. Men teorin förutsätter ingen upptäckt av vare sig curatorer, gallerister eller samlare. Det går lika bra med sällskapet hemma i vardagsrummet. Eller att någon uppfattar sig (seriöst) som konstnär (utan missförstånd). Konstvärlden har inget problem med det och inte teorin heller. Konstnären och kritikern Magdalena Dziurlikowska håller dock på teorin men gör ett litet felskär: ”konsten uppstår genom att något utnämns till konst”. Det är ytterst sällan något blir utnämnt till konst. Det konstnärerna gör uppfattas oproblematiskt som konst förutom i några undantagsfall när man kommer med något förkrossande nytt. Eller att man deklarerar att ett verk består av delar som inte är givna. T ex när jag deklarerar att processen kring mina inspel är en del av konstverket.

Dziurlikowska kommer med ett intressant svar på en annan fråga ”Hur väljer du verk/bedömer om ett verk är konst”. Här svarar hon som konstkritiker: ”Jag brinner för att skriva om det jag uppskattar, men det är också viktigt att skriva om det som har nått en hög nivå men som brister och inte når fram. Det som görs på låg nivå finns det däremot inte så stort nyhetsvärde i.” Lägg märke till den sista meningen. Konstvärlden har med beslutsam konsensus hävdat att Dan Parks konst befinner sig på en synnerligen låg nivå. Men samtidigt har den mycket större nyhetsvärde än nästan all konst som producerats under senare år i Sverige. Denna djärva teori av Dziurlikowska kan tolkas som om konstvärlden i fallet Dan Park har fel.

Jag har tyvärr inte haft möjlighet att ännu se utställningen men redan katalogen har som synes åtskilligt att bjuda.

01Mariannevi
Genrechef Marianne Lindberg De Geer som vitstrålande ängel, bjudande svalkande drycker, och med mannen ilande i bakgrunden

Publicerat av Lars Vilks

2014, 11 oktober kl 20:04

1907: Charlie Hebdos pris och satiren

7 kommentarer

Så blev priset Guldhunden instiftat och utdelat i författarföreningens lokaler i Köpenhamn. Redaktören för Charlie Hebdo, Gérard Briand, tog emot priset och höll ett tacktal. I detta gav han en del synpunkter om tidningens arbetssätt och principer. Religionen befinner sig ständigt i skottgluggen och under de senaste 22 åren har tidningen hamnat i domstol 21 gånger – av dessa kom 20 från den katolska kyrkan och en från islamister. Satirtraditionen är stark i Frankrike så man kommer inte långt med rättsliga åtgärder. Värre var det naturligtvis när redaktionen brandbombades 2011 (med största sannolikhet av islamister). Sedan dess finns det alltid polis på plats i redaktionen. Här är några utdrag ur Briands tal:

”Yttrandefriheten beskyddas alltid bäst av en sekulär samhällsordning. Dessutom skall vi komma ihåg att en liberal demokrati garanterar den sekulära grundlagen liksom samvets- och trosfrihet. Detta står i bjärt kontrast till de totalitära religiösa regimerna. Det är precis detta sekulära som vi kämpar för på Charlie Hebdo. Eftersom Frankrike är en sekulär demokratisk republik har vi också vunnit alla rättsprocesser som den religiösa högerflygeln har anlagt mot oss.”

”Om vi skall kunna praktisera demokrati, så att vi gemensamt kan arbeta för frigörelse genom frihet och jämlikhet, är det nödvändigt att alla gudomliga ord – ja allt åkallande av mystiska entiteter – utesluts från medbestämmande i den offentliga och politiska debatten. /…/ På Charlie Hebdo blir vi ofta beskyllda för att vara sekulära fundamentalister. Men vad är ’sekulär fundamentalism’ annat än oförsonlighet å demokratins vägnar. Skall vi verkligen skämmas över att vara kompromisslösa demokrater? /…/ Religiösa ledare förstår inte denna uppdelning och beskyller oss för att vara rasister men det är helt nödvändigt att vi inte blandar samman kritik och förlöjligande av religion å den ena sidan med rasism och antisemitism å den andra. /…/ Kritik och förlöjligande av religion angriper bara tänkandet eller ett politiskt system. /…/ Hos Charlie Hebdo kämpar vi för friheten att bespotta gud men vi bekämpar rasism, antisemitism och hat mot Den Andre.”

chh2
Gérard Briand talar

chheb1
Med mottagen Guldhund

Vi har ju inte så mycket slagkraftig satir i Sverige när vi rör oss i särskilt känsliga områden. Men den kan liksom uppstå av sig själv. I det här fallet på flera plan.

01stalfelt
En liten detalj ur Pernilla Stalfelts barnbok Färgerna (2008, boken är för övrigt slutsåld). Nog så fyndigt. Men så var det illustrationen. Ivriga antirasister kunde här finna ett mycket allvarligt problem och följden blev en lång lista av krav på upprättelse och återgång till den rätta ordningen.

Publicerat av Lars Vilks

2014, 10 oktober kl 18:07

Publicerat under yttrandefrihet

1906: Farlig brottsling frisläppt

5 kommentarer

Något överraskande var det att Dan Park blev frisläppt efter Hovrättens tredagarsförhandling. Domen faller den 22 oktober men det står redan nu klart att Park under alla omständigheter kommer att få en mildare dom. Park har gjort åtskilligt för svensk konstteori och han har också tillfört en del i ämnet konstvärldskunskap. Kritikerna har applåderat fängelsedomen och en kritiker önskade sig ett nytt konstbegrepp som kunde utesluta Park. Det finns fortfarande lite feltrampsglöd i våra kritiker som annars är ett förhärdat släkte som lärt sig vända sina kappor efter vinden. Tänk ej själv någon annan gör det säkert bättre. Men det skall bli intressant att se om det blir några kommentarer från kultursektionen.

En målande rapport från ringside av Ingrid Carlqvist. Observera att artikeln är publicerad i en tidskrift som svensken avråds från att läsa. Läsningen får därför ske på egen risk.

Publicerat av Lars Vilks

2014, 8 oktober kl 21:21

1905: Blott på andra sidan sundet

3 kommentarer

Den här hösten föreföll det som om min föreläsningsverksamhet skulle kunna göra en liten framryckning jämfört med tidigare år. Men så blev det inte. Tre föreläsningar/arrangemang, och allt verkade klart och ordnat, har plötsligt blivit inställda. Ingripande uppifrån. Några egentliga skäl har inte meddelats men man kan utgå ifrån att det är den gamla vanliga visan: Kan väcka ont blod någonstans.

I vårt västliga grannland går det bättre och på torsdag skall priset Guldhunden delas ut. Det går, som jag tidigare har meddelat, i år till den parisiska satirtidningen Charlie Hedbo. Priset utfaller till den som har stått upp för yttrandefriheten och Charlie Hebdo har sannerligen gjort just detta. Guldhunden är en liten lerskulptur av rondellhunden som jag har gjort. Lerskulpturen är gjord i en mindre upplaga medan Guldhunden är en variant målad i guldfärg och exklusivt avsedd som prisobjekt.

Den 2 november deltar jag i en konferens på Christiansborg i Köpenhamn. Det är 10-årsdagen av mordet på Theo van Gogh som uppmärksammas. De flesta av deltagarna lever under polisbeskydd. Om ni inte är bekanta med Robert Redeker, som är en av deltagarna, kan ni läsa mer här. Gamla synder glömmes ej.
ghpris
Guldhunden

Publicerat av Lars Vilks

2014, 6 oktober kl 23:06

Publicerat under yttrandefrihet

1904: Svensk konst

Ingen kommentar

Tanken på svensk konst är ett rött skynke i konstvärlden. Att det hänger samman med den grasserande motviljan mot allt som kan tänkas vara specifikt svensk är tämligen självklart. Men det är ingen enkel fråga eftersom den allenarådande internationella samtidskonsten är vad som bjuds. Den pågående Modernautställningen i Malmö är intressant i det här sammanhanget. Den första Modernautställningen 2006 liksom den följande 2010 kunde följa konceptet ”intressant svensk konst nu”. I längden kan jag förstå att det här blir svårt. Sverige har ingen betydande nyproduktion av uppåtgående internationella samtidskonstnärer och inte heller några som får någon större betydelse just för den svenska konstscenen. Antagligen är det därför man har valt att göra en helt annan utställning, nämligen en ordinär utställning av internationell samtidskonst med det på ett populärt politisk tema ”Social Acts”. Och samtidigt utvidga det svenska området till att omfatta hela Norden, de baltiska länderna samt Polen. Frågan är dock vad man vinner på det här. Fredrik Svensk menar i sin recension (Kunstkritikk): ”I Malmö 2014 är det en helt annat begärspolitisk strategi som gäller. Här har man i stället börjat med att först identifiera en brist: Sveriges relation till Västeuropa och USA har skett på bekostnad en bristande relation till närliggande länder i Baltikum.” Antagligen avser Svensk den politiska situationen med den då lite märkliga frågan varför Sverige inte skapade starkare relationer till Baltikum och Polen när dessa länder befann sig bakom järnridån. Ur konstens synpunkt är Västeuropa och USA förutsättningen för alla dessa marginalländer. När järnridån föll och när den internationella samtidskonsten växte fram fick den snart nog grogrund överallt eftersom det är den enda form av konst som verkligen räknas. Vänder man sig till Polen och Baltikum finns där god tillgång på korrekta samtidskonstnärer.

Med den internationella samtidskonstens totala dominans blir det naturligtvis svårt att tala om svensk konst med egenart. Svensk konsthistoria under det moderna skedet har byggt på att hämta hem de aktuella trenderna (från Paris och New York) och att variera dem för svensk konsumtion. Det har fungerat tämligen väl men har också medfört att Sverige aldrig har lyckats prestera något som har kunnat exporteras. Med den internationella konsten kom detta att förändras något. Konstnärer kunde komma från vilket land som helst med premissen att man hade lärt sig hur man skulle företräda den internationella samtidskonsten – och om man lyckades med marknadsföringen, konkurrensen är stenhård. Svenska konstnärer är inte särskilt eftersökta i större internationella sammanhang och de som har lyckats någorlunda har tämligen snabbt försvunnit. Idag kan vi hoppas på att våra just nu framskjutna namn Nathalie Djurberg och Klara Lidén skall lyckas bättre men om det blir så är synnerligen osäkert. Men de perifera svenska namnen kommer förmodligen att förbli intressanta för svensk konsthistoria. För jag tror att man ändå kommer att hålla fast vid en sådan. Angående Modernautställningen skriver Thomas Millroth (SDS): ”Nu när utställningen för första gången flyttar till Malmö, är nationsgränsen borta. Bra, den har inget med konst att göra.” Jag menar att han har fel. Nationsgränsen har med konst att göra, det finns en svensk konstpolitik och ett svenskt konstliv. De tre nämnda Modernautställningarna är t ex svenska angelägenheter och har konsthistorisk relevans. Konstbråken kring Anna Odell och Makode Linde tillhör också den svenska konsthistorien med försumbart intresse för den internationella scenen. Och dessutom alla ständigt pågående utställningar, säkert med internationella ambitioner och referenser, som inte kommer utanför den nationella sfären.

Skillnaden gentemot den äldre ordningen är att det i mindre utsträckning blir de framträdande svenska konstnärerna som skapar lokal efterföljd. En konstnär idag hämtar sina referenser från de större arenorna.

Publicerat av Lars Vilks

2014, 5 oktober kl 22:09

Konst bloggar