Vilks.net

Lars Vilks konstnären konceptualisten målaren skulptören

1918: Lyx samt hovrätten som konstkritiker

6 kommentarer

Ett antal kända skribenter inkluderande den store Giorgio Agamben klagar över konstens närmande till kapitalet och lyxindustrins uttalade intresse att expandera genom samtidskonsten. Dagens mecenater är ingen äkta vara eftersom de använder den som PR. Man bör för ordningens skull påpeka att detta problem i sig är ett lyxproblem i konsten. Det är inte särskilt många konstnärer som får ta del av penningflödet. De övriga 99 % kan bara hoppas att komma dit men lär inte göra det. Det är inte heller fråga om att den gällande spjutspetsen är speciellt berörd, samtidskonstens sociala kritik är inte något primärt intresse för kapitalet.

Man kan ändå vara lite orolig över kapitalismens utbredning i konsten och dess påverkan på museer och de konstvärldsagenter som gärna vill skimra i festligheterna. Dock är räddningen nära. Nästa års Venedigbiennal curateras av Okwui Enwezor och han ställer den mäktiga frågan om “How can the current disquiet of our time be properly grasped, made comprehensible, examined and articulated?” I programmet ingår att det varje dag kommer att läsas högt ur Marx Kapitalet. Man kan vara tämligen säker på att Enwezor kommer att arrangera en god föreställning, hittills har han aldrig misslyckats. En av orsakerna, förutom att han faktiskt får ihop intressanta konstnärer, är att han agerar som konstvärldens dåliga samvete, vi måste ta ansvar för allt elände. Med konstens hjälp kan han formulera världens svåra tillstånd. Man kan dock inte räkna med att det skall ha någon effekt utom att kritikerna troligen kommer att vara nöjda. Konsten kommer med andra ord att ta sitt ansvar och skapa den lämpliga inramningen till konstvärldens festivitas och nätverksbygge som är Venedigbiennalens främsta uppgift. Lyxindustrins deltagande kan man räkna med sker utan några större protester.

Jag har nu läst hovrättens dom i Dan Park-målet. Hovrätten har, i motsats till tingsrätten, inte gjort sin bedömning av bilderna utifrån ett enda svep utan behandlar varje bild för sig. Det är rörande att se en domstol ge sig in i bildtolkningens labyrinter. Det är två återkommande slutsatser. En av dessa är att hans bilders djupare budskap inte framgår när man omedelbart betraktar bilderna. De kan därför uppfattas som kränkande och förstås som hets mot folkgrupp. Som följd av detta konstaterar man med minimalistisk upprepning att: ”Bilden innehåller inget som skulle kunna leda till en vederhäftig diskussion. Detta måste Dan Park ha insett.” Fortfarande är det svårt att bedöma om bilderna har lett till vederhäftig diskussion. Hur tar man reda på det? Var och när skall diskussionen äga rum? Vem skall bedöma om diskussionen är vederhäftig? Och är det konstens uppgift att leda till en vederhäftig diskussion?
I varje fall kan man säga att Parks bilder har lett till en vederhäftig diskussion i Danmark med argument både för och emot.

Det sämsta med det här är att konsten, enligt hovrätten, inte längre kan bedömas utifrån kontext och referens (vilket är de avgörande markörerna i ett konstspråk) utan enbart utifrån det man omedelbart ser. Duchamps Fountain är inte möjlig enligt hovrätten som bara skulle kunna säga att det enda man kan se är en pissoar. Och hur skulle en sådan kunna leda till en vederhäftig diskussion?

Publicerat av Lars Vilks

2014, 31 oktober kl 23:59

Publicerat under Biennaler,debatt,Konstkritik

1917: En fällande bom

20 kommentarer

Som sagt, fälld konstnär är bättre än friad. Hovrätten sänkte visserligen straffet något för Dan Park men gallerskakningen befriades han inte ifrån. En av hans bilder, kokoschokladbakverket, friades, men de övriga är förverkade. Denna afton lyfte det officiella Sverige något på sin förlåt och tog upp Park i Debatt. Som jag förväntade mig blev det en hönsgårdsdebatt. Att debattera konst med debattörer som inte är insatta i ämnet är en hopplös historia. Bäst i debatten var Makode Linde som behandlades milt av de eljest indignerade debattörerna. Politisk korrekthet gäller hela vägen. Makode Linde var den ende som, förutom galleristen Henrik Rönnquist, representerade konstvärlden.

Varför Dan Park inte var med kan man fråga sig. Han var först inbjuden men den bjudningen drogs tillbaka. Nu kom frågan igen att handla om Dan Park agerar utifrån en nynazistisk ståndpunkt och om han är en uttalad rasist. Det bästa hade varit att fråga honom på plats då han också hade kunnat svara på de påståenden som riktas mot honom.

Men man kommer inte att bli av med det här fallet. Det är för illa skött och framför allt har konstkritikerna inte gjort sitt jobb. Vi får komma ihåg att hela den här soppan har gjort Dan Park till något helt annat än en marginell gatukonstnär i Malmö.

Publicerat av Lars Vilks

2014, 30 oktober kl 23:08

Publicerat under debatt,yttrandefrihet

1916: Konsten och lagen

28 kommentarer

Står konsten över lagen? Nej, är det självklara svaret men det tillkommer modifikationer. En enkät som gjordes för några år sedan visade att tolv av fjorton kulturchefer menade att konsten har rätt att överskrida lagen. Man skall dock komma ihåg att konstnärerna får ta konsekvenserna. Anledningen till denna uppfattning utgår från att konstens är överskridande och självfallet från en rad konsthistoriska erfarenheter. Det visar sig att det nästan alltid är en fördel för konstnären att hamna i domstol. Vanligtvis marknadsför sig konstnärer genom utställningar. Vilket är dyrt och sällan framgångsrikt. Drabbas konstnären av en fällande dom handlar det om böter (alla så när som på en) och det är inga dryga utgifter jämfört med vad en ineffektiv utställning kostar.

Eftersom konsten alltså är överskridande till sin natur kan man se på lagarna på flera sätt. Det går att argumentera för att en lag leder till orimliga konsekvenser eller att den bör ändras. Man kan också påpeka att lagar fortlöpande ändras. Fallet med Carl Johan De Geers ”Vägra värnplikt, skända flaggan” var ett lagbrott 1967 men idag skulle tilltaget tillhöra mainstream. Och man hör inte någon röst om att De Geer borde ha väntat tills lagen hade ändrats.

Konsten äger komplikationer. Hur ett verk skall tolkas och förstås är inte givet och när något uppfattas som seriös konst sätts konstsystemets dynamik i rörelse. Konsten görs för det allmännas bästa och den representerar konstnärens uppfattning. Därtill äger konsten rum i en fiktiv värld. Problem uppstår när fiktionen tenderar att alltför närgående bli identisk med verkligheten.

Konstnärer har goda möjligheter att vinna i en rättegång. Och om man skulle förlora har man praktiskt taget alltid vunnit betydligt mer än vad man har förlorat. Det klassiska försvaret följer normalt tre försvarslinjer.

Först framläggandet av konstens provocerande och överskridande traditioner. Konsten har opponerat sig mot konservatism och inskränkthet. Försvaret kan därmed mena att rätten bör ha förståelse för konstnärens handlingar.
Därefter drar man upp den kanoniska försvarslinjen. Konsthistorien visar otaliga exempel på överskridande som först mötts med oförståelse för att sedan upphöjas till kvalitetskonst. Man bör därför vara försiktig med förhastade slutsatser. Här ingår också att visa att den åtalade konstnären inte är unik. Det brukar inte möta några större svårigheter att visa på liknande verk. Och att konstnären har ett otal referenser till andra konstverk.
Den tredje linjen handlar om konstens egenart. Tidigare har detta handlat om att konsten har ett estetiskt innehåll och att rätten inte skall lägga någon särskild vikt vid innehållet eftersom det rör sig om estetiska uttryck. Detta resonemang friade t ex en utställning av Mapplethorpes fotografier som hade åtalats för grov pornografi. Konstexperterna pekade på diagonalkompositioner och figurstudier vilket alltså gick hem. Idag är den traditionellt estetiska faktorn av underordnad betydelse. Men konstens estetiska identitet lever vidare i ”distans”. Ett försvar kan alltså hävda att konstnärens hållning är att ställa viktiga och angelägna frågor genom att markera ett aktuellt innehåll. Konstnären kan därför tillskrivas att inte vara identisk med det innehåll och de avsikter som en betraktare kan tycka sig se.

Även om möjligheterna att klara sig är goda, åker en och annan konstnär ändå dit. Men i konstvärlden gäller i allt väsentligt att fälld konstnär är att föredra framför friad. Att ha papper på att ha lyckats med ett överskridande är i ett lite längre tidsperspektiv intressantare. Och en missförstådd konstnär passar betydligt bättre in i konsthistorien än en förstådd.

Publicerat av Lars Vilks

2014, 28 oktober kl 23:33

Publicerat under konstteori

1915: En liten uppföljning av Fallet

7 kommentarer

Hur och vem skall tolka konstverket? Vem lyckas med att uppnå tolkningsföreträdet? Dan Parks Zyklon B-burk har diskuterats i kommentarerna och det kan vara värt att lägga till något. Den allmänna meningen tycks i alla fall vara att Park inte har förmått att ge ett bra svar. I varje fall är hans svar (i DR Deadline) detsamma som han gav 2009: att han ville ”bara påminna om Förintelsen, den som aldrig får glömmas, att det går ju knappast att klassa som ett brott om nu inte antirasismen har blivit olaglig”.

En intressant jämförelse kan göras med en konstnär som befinner sig i det allra översta skiktet av samtidskonsten, Santiago Sierra, hans 245 m³ i Pulheim 2006. Sierra lät fylla en tidigare synagoga med gas och inbjöd besökare att gå in i lokalen i en särskild dräkt med syrgas. Utställningen mötte stark kritik och fick stängas. Sierra motiverade med “a statement distributed outside the synagogue that he was trying to counter the ‘trivialization of our memory of the Holocaust.’” En annan storslagen gestalt från samtidskonsten, Luc Tuymans, var inte övertygad: ”It is so banal that one is inclined to believe that [Sierra] wants to show us how tasteless this theme [of the Holocaust] is being handled.” Det är svårt att hantera Förintelsen, men det finns rätt många exempel på konstnärer som gett sig på den. Svaret tycks alltid landa på den, vad det verkar, enda tillgängliga punkten: Vi får inte glömma, inte trivialisera. Men det blir också en säker stereotyp.

Ett mera principiellt ämne dök upp I DR Deadline genom intervjuerna med Jallow Momodou och Kristian von Hornsleth. Momodou ser Parks bilder som en påminnelse om de svartas mörka historia och att en sådan uppfattning skall ges tolkningsföreträde. Han har ingen förståelse för Parks intentioner. Hornsleth, konstnären som ställde sitt galleri till förfogande för Parkutställningen (men som hoppade av först på grund av något som kanske var ett dödshot), gör en oväntad omsvängning. Konstbilder, menar han, kan vara alltför komplexa och kan därför missförstås av en bredare publik. Av denna orsak bör konstnären tänka sig mycket noga för innan de visar något. Helst bör det vara en institution som går in och agerar som pedagogisk mellanhand. Jaha, då är vi där igen, konsten bör anpassas efter den lägsta grad av möjligt missförstånd. Detta säger alltså den gamle provokatören von Hornsleth som inte kan annat än att ta avstånd från sina gamla provokationer. I det här fallet får han ömka möjliga kränkta katoliker och kvinnor.

Publicerat av Lars Vilks

2014, 26 oktober kl 22:14

1914: Kort rapport från Oslo

27 kommentarer

Jag har nu genomfört min föreläsning i Oslo. Det blev också en demonstration utanför biblioteket där jag talade. Nåväl, stormarna som pågår runt Dan Park förs fram av en övertygelse om att det är ett enkelt fall. Hittills har ingen gjort någon ansträngning att ta reda på lite mer av vad saken kan handla om. Inför föreläsningen har jag gjort en del research. En sak som man med fördel kan utgå ifrån är de texter som har skrivits av Tanja Schulte men även av Lili von Wallenstein och Magdalena Nordin. Jag har också intervjuat Park och konfronterat honom med olika påståenden om vad han har sagt och gjort och vad han säger om bildtolkningar som pekar ut honom som nazistvän och Breivikhyllare.

Vad man inte har tänkt på är att Park är betydligt mer intrikat än man först föreställer sig. Hans estetik är inspirerade främst av Sex Pistols liksom Punkens frikostiga sätt att hantera politiskt inkorrekta symboler som hakkors och bilder av Hitler. En sak som ofta förs fram som ett ”bevis” på hans nazistsympatier är när han går med i en SvP-demonstration. Tydligen har ingen tänkt på att händelsen är ett exempel på en Dan Park performance-stunt. Han är helt immun mot risken av guilt by association eller att som här uppträda på ett så politiskt inkorrekt sätt som möjligt.

Bilderna av Breivik, bland annat kommenteras ofta hans ”Fight the power”-bild av Breivik och den pekas ut som en hyllning. Men det rör sig snarare om att han flyttar in Breivik i Public Enemys logo och kommenterar den gruppens tvivelaktiga sociala engagemang ”fight the power”. Man kan sätta vem som helst i det kikarsiktet med varierande resultat. Och det lockar sålunda betraktaren till helt egna slutsatser. Hans bild av Hitler som Kristus (”han dog för våra syner”) har han gjort i flera versioner. Bilden har ingående behandlats av Tanja Schult som diskuterar hans intresse för nazismens popularitet (Park har också gjort en bild med de främsta nazisterna placerade som musiker i Beatles ”Bigger than Beatles”). Hitler, liksom Kristus, är en symbol för verksamheter som kostade mycket blod. Och Hitler är symbolen för det yttersta onda, en negativ frälsare som ständigt kan åberopas. Läs den vinklade kommentaren om Park i Kunstkritikk. På just Kunstkritikk kunde man förvänta sig att någon i redaktionen gjorde arbetet att läsa in sig en smula och ta reda på förutsättningarna men det vill man tydligen inte eftersom man mycket hellre vill ha ett enkelt fall som skall leda till den slutsats man önskar sig.

Att document.no arrangerade den här föreläsningen har också kritiserats. Det är egentligen inte deras sak att skapa förutsättningarna för en genomgång av Park. Det hade varit intressantare om någon konstorganisation hade tagit sig an det här för att möjliggöra en djupare konstintern diskussion. Men document.no var den enda som kunde tänka sig att ta upp ämnet. Och det är modigt.

Den enda fasta ideologiska grund som Park har markerat är hans åsikt om djurens rättigheter. Ur den synpunkten kan man förstå att han tycker att Förintelsens 6 miljoner inte är något enastående när, som han säger, det mördas 85 miljoner djur varje år i Sverige. Han säger också att det är ”artismen” (djurarterna) som är problemet, inte rasismen.
13dan park hitler beatlesMIND
01c public enemy 1988MIND
01breivik-park

Publicerat av Lars Vilks

2014, 24 oktober kl 22:30

1913: Under ytan

15 kommentarer

De mediala ubåtarna myllrar. Och det är en vacker återkomst av 1980-talet då det togs på fullt allvar. Återkomsten brukar få en annan karaktär, antingen en fars eller en blandning av fars och tragedi. På 1980-talet föll ubåtarna in i en given tidsanda, ryssen kommer. Nu när Putin bedriver sin idé om Rysslands återkomst är det andra saker som är tilldragande. Försvarsmakten hoppas att den kraftfulla, men av budgetskäl begränsade, insatsen skall ge försvaret extra budgettilldelning. Vänstersidan ser det som ett spektakel och Gudrun Schyman talar sig varm för en patriarkalisk tolkning av föreställningen. Dramat följ av ett stort uppbåd journalister som betraktar vattnet och den svenska marinens irrfärder. ” ’Tis here, ’Tis here, ’Tis gone” som det heter i Hamlet.

Den antirasistiska dogmatiken gör sig gällande i Norge (Aftenposten). Inför mitt besök kan man läsa i Aftenposten: ”Svenske Lars Vilks er selv mest kjent for sin tegning av Muhammed som hund, men har også føyd seg inn i den antisemittiske tradisjonen med sin fremstilling av en «jødesugge» (’Judensau’).Budskapet har opp gjennom historien vært at jøder er og bør behandles som dyr. Angivelig er det bare et utslag av umoden politisk korrekthet når noen av oss mener at jøder ikke bør fremstilles som griser.”

Liksom i skribenternas lamentationer över Dan Park befriar man sig helt från kontext och intention. Men så är det med religiösa påbud. De skall åtlydas enligt den gudomliga lagen om skomakarrealism.

Publicerat av Lars Vilks

2014, 21 oktober kl 22:27

1912: Konstvärldar

10 kommentarer

Ett alldeles litet konstgräl har utbrutit mellan SvD:s kritiker Clemens Poellnger. Det gäller skulpturutställningen där bland andra Jeff Koons ingår. Utställningen av den marknadsvänlige och världens dyraste samtidskonstnär har väckt en del ont blod. Poellinger ser (i Birnbaums svar) Moderna som en ”ytlig och politiskt naiv plats”. Jodå, Poellinger höjer moralens finger och menar att det inte är värdigt med mingelkonst när världen står i brand. Men Birnbaum är välgarderad och pekar stillsamt på utställningen av Meriç Algün Ringborg. Här presenteras ”en grupp verk som utifrån dessa erfarenheter diskuterar identitet i förhållande till förflyttningar över gränser och mellan kulturer, normativa system, språk och byråkratier.”

Angeläget, politiskt korrekt intill bara benet, marknadsmotbjudande. Och har SvD och Poellinger kastat sig över detta som ett tillräckligt värdigt inslag? Nej, de hängav sig åt Koons. Nå, det spelar inte så stor roll för konsten kan inte göra något särskilt åt att världen står i brand vilket den förmodligen alltid har gjort. Och varje tid har ansett sig befintlig i den värsta av tider. Man kan dock vända på saken. Världen bör inte sättas i brand vilket däremot är utmärkt och nödvändigt i konsten. Men brandfacklan tycks dröja.

Medan vi väntar på mera officiella eldhärdar kan vi trösta oss med dagens Dan Park:

Yttrandefriheten fängslar. När ämnet kommer på tal uppstår omedelbart misstankar om dolda agendor, emballerade i yttrandefrihet. Detta är välkänt men det förekommer också helt andra vinklar. Jallow Momondou, som i förrgår var med och demonstrerade mot Dan Park i Köpenhamn (Politiken) menar sig förfördelad. Den danska uppmärksamheten kring Dan Park har inte handlat om honom: ”I snakker ikke om min ytringsfrihed, som jeg blevet et offer for.” Och med det menar han att Dan Park inte anser att han har rätt att tala om afrikaners rättigheter. Jallow Momondous tolkning av situationen är inte imponerande men angående yttrandefriheten blir det helt fel. Han får naturligtvis tala så mycket om afrikaners rättigheter som han önskar och Dan Park har inte hindrat honom från att göra det. Däremot har Park kritiserat hans handhavande av sin antirasism och det är nog där skon klämmer. Momondous betraktar uppenbarligen sin antirasism som helig och därför får man inte raljera med honom.

Det här påminner om mitt möte i fjor med Moskédirektör Bejzat Becirov som hyste åsikten att jag begränsade hans yttrandefrihet. Det var väl snarare så att Becirov inte kunde acceptera att hans heligaste inte behandlades tillräckligt vördsamt.

Publicerat av Lars Vilks

2014, 19 oktober kl 19:50

1911: Liten visa för Norge

12 kommentarer

Under några dagar har ägnat mig åt kvinnliga konstnärer i Sverige. Jag har min föreläsningsserie som jag talat om tidigare. I år har jag inte gjort någon utannonsering eftersom vi får flytta runt mellan olika lokaler då den ordinarie drabbades av översvämning. Så snart sakerna är i bättre ordning skall jag återkomma.

Under tiden har mitt föredrag i Norge skapat ett visst intresse. Kritiska norrmän har tagit snabba beslut om hur både jag och Park skall klassificeras. Men sådant är intressant och tecknar en strategisk situation som bygger på en overifierad attityd av att veta hur det förhåller sig. I konsten förhåller det sig emellertid inte alls och det borde några av de ylande känna till. Konsten går in i fiktionens värld och så måste det också vara. De tappra försöken att göra konsten till aktionspolitik (det mystiska alternativet) har ju inte kommit ur fläcken och lär inte heller göra det.

En artikel i SvT understryker att jag ”stödtalar” och på sitt sätt är det riktigt. Som konstkritiker och konsthistoriker bör man vara noggrann och akribin gäller även i fallet Dan Park. Det går liksom inte att säga att Park inte är värd att behandlas seriöst eftersom ”vi är helt övertygande om att han är rasist och nazist, det ser man på långt håll.” Journalisten på SvT var inte särskilt professionell. Jag kunde höra redan i första meningen att hon var på jaktstigen. Enär det är document.no som har arrangerat och då denna sajt är islamkritisk är det inte så svårt att förstå. Mig spelar det ingen roll om man är islamkritisk eller ej, det politiska landskapet brukar vara sammansatt. I varje fall insinuerade nämnda journalist avslutningsvis angående document.no : ”Känner du dig hemma där?” För oss stackars konstnärer är svaret enkelt: ”Jag känner mig varken hemma eller främmande någonstans.” Det svaret kom inte med för det passade väl inte in. Istället understryker man att Breivik har skrivit i kommentarfälten på document.no. Ja det förefaller häpnadsväckande att något sådant har kunnat ske. Vidare diskuterar man att föreläsningen på biblioteket ligger tämligen nära platsen för Breiviks bombning. Denna sak har även uppmärksammasts i NrK. Här är något för norrmännen att slita med: På vilket avstånd från bombplatsen kan det anses rimligt att diskutera saker som knyter an till Breivik?

Park skall ha utställning i Köpenhamn i galleri Hornsleth och där har nu rutan pangats av någon ivrig motståndare. I natten kristallen den fina…

Om ni är trötta på tjatandet om Park kan ni liva upp er med ett smärre konstgräl. Marianne Lindberg De Geer har påtalat konstkritikern Ingela Linds svaghet för middagsbjudningar. Lind har omedelbart gått till motattack: ”Häromdagen efterlyste jag en diskussion om den dubbla stol som Marianne Lindberg de Geer sitter på när hon samtidigt är chef för Kulturhusets Konst och Design och ställer ut sig själv. Då kastar hon sig omedelbart på mig och beskyller mig för att dansa med guldkalven om jag går på förhandsvisningar med mat.
Anfall är hennes enda försvar. Det är bara trist. Inte ens ett försök till diskussion.”

Angående den dubbla stolen har jag fått veta att den ingår i genrechefernas uppdrag. De skall även medverka med konstnärliga prestationer. En ovanlig variant av en befattning men varför inte?

Konstvärldens midvinter är hård, konstmarknaden gnistrar och glimmar. Alla sova i enslig biennal, endast skandalen är vaken

Publicerat av Lars Vilks

2014, 17 oktober kl 21:31

1910: Enfaldens höga fana

25 kommentarer

Nästa vecka den 23 skall jag till Oslo för att tala om problemet med ironi och satir. Bland annat kommer jag att diskutera hur man tolkar Dan Parks bilder. Såsom ett brev på posten för att illustrera nödvändigheten av en kraftig uppryckning av vad-är-en-rimlig-tolkning har tidningen ETC kastat sig över detta. Med en genuin förenkling utifrån ideologiska behov (det finns bara en gud och hen heter min övertygelse) hävdar man att Park hyllar Breivik som modeikon. Park är inte den ende som kommenterat den välkända kollisionen mellan Lacoste och Breivik, se t ex den här.

För ytterligare fördjupning i detta ämne, som nu har blivit svårt, mycket svårt och lidande av intellektuell ohederlighet, kan man läsa Kenan Malik (GP) och norrmannen Tommy Sørbø (Dagbladet).

01breivik lacosteM
Parks Lacoste

Publicerat av Lars Vilks

2014, 14 oktober kl 16:27

Publicerat under Föreläsningar,yttrandefrihet

1909: Modernautställningen i Malmö

En kommentar

Häromdagen besökte jag Modernautställningen på Moderna i Malmö. De tre utställningarna i Modernaserien (2006, 2010 och 2014) får nog sägas ha en karaktär som är ganska lätt att se. De två första har handlat om ett urval av vad museet anser vara intressanta svenska konstnärer med dagsaktualitet. Om den tredje kan man säga att det rör sig om samma sak fast regionen har utvidgats till att omfatta ett antal länder. Därigenom blir det omöjligt att bli representativ. Det urval man har gjort kunde ha varit ett helt annat men man kan utgå ifrån att det ändå hade blivit ungefär samma resultat: En hygglig utställning med socialkritisk konst. Inget fel med det. Utställningens förtjänst är att den visar vad som är standard i samtidkonsten och att det rör sig om en standard som fortsätter att etablera sig. Curatorn Andreas Nilsson inleder med ett Foucaultcitat (det har man hållit på med sedan 1990-talet) ”We are in the epoch of simultaneity…” Och han drar till med: ”Konstnärerna i utställningen utmanar både det offentliga rummet och museets traditionella rum, liksom gränsen mellan det fiktiva och det dokumentära.” Samtidsutställningarna brukar alltid göra det så frågan är om det finns så mycket utmaning kvar. Att blanda fiktion och dokumentär är en annan slagdänga liksom att gräva och sampla i arkiven. Och man läser flitigt e-flux journal, husbonden röst för den medvetne i samtidskonstvärlden.

Det är ingen dålig utställning. Samtidskonstens standardvara är i sig kvalitetssäkrad. Man gör sina efterforskningar (det går fort nu med hjälp av nätet) bearbetar ett material, finner en något så när fyndig vinkling och genomför därefter Installationen. På riktiga biennaler är man medveten om att det bör ingå något slående visuellt och ibland lägger man ner stor möda för att få en visuell helhet. I Malmö finns det ingenting som riktigt bryter ut. Man får nöja sig med att gå in i de enskilda konstprojekten, vilket kräver en del förberedelse. Med ett 40-tal deltagande konstnärer blir det omöjligt att sätta sig in i allt eller se genom det omfattande filmprogrammet.

Bortsett från att man har inkluderat en del gamla kändisar saknas det några mera kända konstnärer. Egentligen finns det bara en, nämligen engelsmannen Tris Vonna-Michel (884). Hans bidrag är stilrent Vonna-Michell: En diaprojektor som visar bilder samtidigt som konstnären framför sin berättelse. Han är bra på det och han har också haft en kometkarriär. Han är dessutom nominerad till Turnerpriset. Varför han är med beror med största sannolikhet på att han har varit stipendiat i Stockholm. Hyggligt känd är också Cezary Bodzianowski som gör enkla handlingar i vad man kan kalla för Fluxustradition. Men man kunde nog ha funnit något bättre det man visar, konstnären följer en leksaksfågel. Fascinerande är dock att läsa hur konstnären skrivs in i den socialkritiska diskursen: ”Bodzianowski framför en inverterad kritik med sin envisa vägran att underordna sig sociala regler och begränsningar till följd av kapitalistiska intressen i tid och rum och profit. Hans ihärdiga uppvisning av ett icke ändamålsenligt beteende är början på ett vidgat normalitetsbegrepp”. Lägg märke till slutet: ”början på ett vidgat normalitetsbegrepp”. Ja, när kommer fortsättningen?

I alla fall är det lite märkligt att konstatera att var man än sig i världen vänder, vare det till Nordens länder eller Baltikum, stiger samfällt och utan missljud densamma konsten som vi numera alltid ser. Men samtidsfenomenet är värt att fundera över. Så utställningen skall man inte missa om man har konstintresse.

mod14
Modernautställningen

Publicerat av Lars Vilks

2014, 12 oktober kl 22:09

Publicerat under om utställningar m m

Konst bloggar