2271: Läget i samtidskonsten

Sedan länge kan man inte tala om någon frontlinje i konsten. Däremot kan pröva på att pejla in vart intresset lutar. Fortfarande är det så att biennalerna visar vart vindarna blåser. Inte för att jag menar att det blåser några större avvikelser från det konstfält vi redan har. Och det man får tala om är naturligtvis den internationella samtidskonstens förehavanden. Vad man ser idag handlar mycket om att skapa event gärna med deltagande från personer och institutioner utanför konstvärlden. Cross-over är lika aktuellt som alltid, expansionen av konst handlar mycket om att fånga in andra grupper som på ett eller annat sätt är besläktade med konst, som designers och musiker eller politiska grupper. I konstvärlden är det aktuella arbetsområdet mångfalden och en ständigt närvarande och vag idé om att inkludera. Som det kan sammanfattas från en av curatorerna för São Paulobiennalen (som öppnar i september):

“’We are seeking to understand diversity, to look at the unknown and question what we assume to be known,’ said Jochen Volz who is co-curating the biennial together with Gabi Ngcobo, Júlia Rebouças, Lars Bang Larsen, and Sofía Olascoaga. ‘We view the different knowledges of our world as complementary rather than exclusionary.’” (artnet)

Några stora överraskningar och avvikelser är inte att förvänta sig. Curatorerna arbetar med en konst som anpassas till projekten. Oftast är konstnärerna med på noterna. Korrekt, polerat och lite blekt.

Publicerat i Biennaler | Lämna en kommentar

2270: Kulturer, normer och bildning

Kritik av Islam har blivit populärt. Det kom ganska plötsligt. Tidigare var minsta antydan nog för att framkalla gnisslande tänder och verop. ”Måste kunna kritiseras” läser man i Expressens ledare.

En av många bidragsgivare till denna kritik är naturligtvis Yasri Khan, den ovillige handskakaren. Han framträdde i en intervju i DN som har blivit mycket kommenterad. Khan lyckas inte speciellt väl. Hans vägran att handhålla damerna kan inte komma undan att enkelt falla i ett feministiskt fack: Särartsfeminism, dock perverterad sådan. Kvinnan har alltså genom sin gudsgivna natur egenskapen att förmedla en särskilt intimitet som gör att mannen vid beröring upplever en besvärande och överväldigande intimitet. Vad jag kan förstå kan kvinnan aldrig arbeta bort detta. Och vad jag också kan förstå är att Khan inte ser det som ett utslag av sin egen attityd. Vi, som står utanför den omedelbara andevärlden, skulle nog kunna tala om att han representerar en form av kultur som skapar detta beteende. Själv ser Khan det här med betydligt större perspektiv: ”Jag tänker att vi har våra planer och Gud har sina. Guds visdom är större. Så även om jag är ledsen och besviken så måste jag som muslim tänka större.”

Man får anta att detta är större än allt annat eftersom det skall komma från Överpatriarken själv.

Khan har dessutom några fascinerande funderingar: ”Det pågår samtal om det här i hela Sverige och vi kan kanske komma fram till vad mångfald och jämställdhet innebär. Ska alla dricka alkohol, måste alla blondera sig, jag menar var går gränsen för hur olika vi kan vara?”

Tydligen kan han fortfarande inte skilja mellan det offentliga och privata, mellan stat och religion. Troligen är det så att hans kultur lägger ett krokben. Hur som helst kan hans bryderi bara gälla för politiker. Då har vi den intressanta frågan om alla politiker måste blondera sig. Jag skulle inte rekommendera ett sådant normöverskridande emedan det sannolikt skulle uppfattas som en stark högervridning i nationalistisk anda. Det är med andra ord inte sannolikt att Löfven skulle fälla kommentaren ”I Sverige är vi blonda.” Angående om alla politiker skall dricka alkohol kan man rekommendera att det utan vidare går för sig ”efter dagens dont”, men att detta inte på något sätt är bindande. Visserligen kan man höra talas om politiker som har tagit ”one for the road”, men det har i regel inte befrämjat deras karriär. Om Khan känner sig osäker i en rad andra normer kan vi säkert samfällt hjälpa honom på traven.

Man får vara glad när bildningen och bildkonsten dyker upp i politiken. Det var något av en överraskning att LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson är en så stor beundrare av Rafael att konstnären fick ta plats i hans majtal. Visserligen på ett brutalt sätt med åtskilligt svavelos men i alla fall: ”Det sas om den geniale konstnären Rafael: Hugg av honom händerna och han är en lika stor målare. Jag säger om nazistledaren Furugård: hugg av honom huvudet och han är en lika stor tänkare!”

Så skipas rättvisa i vissa vänsterled. På samma sätt som med Khan kan man tala om ”kultur”. Den relativistiska mångkulturen skulle kunna ha förståelse för båda. Och att det rör sig om beteenden som kan förklaras med sociala skäl. Thorwaldsson kan ha växt upp i en av samhället marginaliserad miljö och inte fått det stöd han borde. Då radikaliseras man lätt och hamnar i en bekymmersam våldsspiral.

Nåväl, alltid något, det där med Rafael. Citatet är som sagt kryddat med våld. Det som ”sas” härrör från G E Lessing som i sitt skådespel Emilia Galotti där en replik (med lätt ironisk innebörd) faller om Rafael inte hade varit en lika stor konstnär även om han hade varit född utan händer. ”Född”, alltså ej huggen.

03 raf

Publicerat i politik | 26 kommentarer

2269: yttrandefriheten, tidens stadiga gäst

Dagens mediehändelse var Nordfronts demonstration i Borlänge. Riktigt lyckat blev det inte eftersom medierna inte kunde rapportera några slagsmål eller upplopp. Men demonstrationen har säkert kunnat mottagas med glädje i vissa läger. Under en längre tid har de muslimska terroristerna och andra extrema yttringar dominerat mediebilden. I och med detta tåg kan man utan vidare hävda att de mörka krafterna inom extremhögern sveper fram som stormvindar. Nordfronts strategiska plan är, som det brukar vara med extremrörelser, att få uppmärksamhet. Och det har man lyckats med eftersom motdemonstranterna ser till att det blir en betydande mediehändelse. Å andra sidan är intresset synnerligen svalt för den hör sortens fenomen.

Demonstrationen öppnar också den alltid pågående frågan om yttrandefriheten. Rätt många röster menar att Nordfront inte skall tillåtas demonstrera. Och då kommer den svåra frågan om vilka åsikter som skall få torgföras offentligt. Skall det t ex vara tillåtet med en demonstration där man för fram budskapet att göra revolution?

Aftonbladet visar upp sin återkommande affisch för den 1 maj. Uppdraget att framställa en sådan ges till olika personer. I år var det konst och designduon Kort Stubin. Det ingår också att leverantören skall ta ställning till något (detta ”något” har sina förstås sina begränsningar). Årets upplaga är lite för mycket pekpinne. Det intressanta är att Kort Stubins ställningstagande är ”att värnandet av yttrandefrihet har gått så långt att hets mot folkgrupp inte längre behandlas som ett lagbrott.” Det låter intressant tyvärr får man inte veta hur de har kommit fram till det.

Som konst är dessa affischer lite väl upplagda för att uppnå någon intressant komplexitet. Men det går, vilket Carl Johan De Geer visade för några år sedan. Redaktören var inte nöjd men De Geer gav sig inte. (Aftonbladet)

Publicerat i yttrandefrihet | 4 kommentarer

2268: Makode Lindes utställning fortsätter

Den modernistiska linjen i konsten aktiverade en bestämd situation för betraktaren: Smaken. ”Är detta estetiskt tilltalande?” Eller i en vidare mening: ”Är detta estetiskt möjligt (för någon att uppskatta eller motivera)?” En negativ reaktion kunde formuleras som ”detta är inte konst”

Kriterierna är något annorlunda idag (i samtidskonsten). Ett av dagens bekymmer är frågan om konsten är politiskt korrekt. Är den inte helt och hållet det kan den på lite högre nivå betecknas som ”problematisk”. På lägre nivåer kan frågeställningen förenklas till t ex ”Rasistisk.”

Makode Linde fick onekligen in en fullträff med sin utställning på Kulturhuset. Utställningen som uppenbarligen handlar om rasism har varit alltför stark för några i personalen. Dessa personer agerar nu eftersom de anser att deras bekymmer inte har behandlats på rätt sätt av ledningen. Vi får veta att:

”Vi är inte lättkränkta. Lättkränkt är ett ord som vita människor lägger på oss som försvarsstrategi för att få fortsätta legitimera rasism. Om de hade handlat om sexuella trakasserier hade man inte sett förbi och negligerat på samma sätt.
Men så fort det handlar om rasifierade som markerar att vi inte längre accepterar att vi ska stå i skottlinjen och vara måltavlor för rasistiska strukturer eller rasistiska ord, väcker det ett sådant motstånd.”

”Utställningen, som är rasistisk, gynnar arbetsgivaren genom ekonomisk vinst och missgynnar behovsanställd personal som inte kan anmäla sig på flertal pass eftersom arbetsgivaren hotar anställda med att man måste avlösa på utställningen. Dessa uppgifter har vi underlag som bekräftar.”

”Kulturhuset/stadsteatern är en statlig institution som skall vara tillgänglig för alla oavsett ålder, kön, hudfärg och religion. Kulturhusets/stadsteaterns VD Benny Fredriksson har uttryckt att Kulturhuset/stadsteatern har som policy att inte uppfattas som en instans som ska legitimera exempelvis rasistiska uttryck. Trots detta har Benny Fredriksson valt att installera en rasistisk utställning i ett av Kulturhusets/stadsteaterns gallerier.”

Trots allt verkar det som om de klagande är lättkränkta. Hade de inte varit det – tonen i brevet tyder starkt på djup affekt – hade de kunnat tala om på vilket sätt utställningen skulle vara rasistisk. De påstår alltså att Makode Linde har gjort en rasistisk utställning istället för att konstatera att de, med betraktarens roll i ett verk, själva skapar en rasistisk utställning. Sådana utfall gynnar dock konsten och ger också intressanta perspektiv på rasist- och kränkthetskultur. Men det kunde vara en idé att utbilda personalen i konstkunnande där man kunde lära ut att konsten inte alltid är fyrkantig: Det som synes vara kan vara något helt annat.

DO är självfallet inkopplad och bland undertecknarna till klagobrevet finner man, föga förvånande Fokus afrofobi. Hemsidan har många guldkorn.

Publicerat i om utställningar m m | 3 kommentarer

2267: Forskningens dimensioner i ämnet mångkultur

Mångkultur är hett, inte minst för att den omedelbart väcker en rad besläktade favoriter till liv: rasism, invandring, etnicitet, religion, yttrandefrihet osv. Det betyder att konjunkturerna för forskning inom dessa områden är strålande. Konferenserna avlöser varandra. Orsaken till engagemanget hör förstås samman med att det finns en rad politiska problem som ger dynamiskt liv åt verksamheten. Dessa är inte de enklaste att lösa, inte ens för ambitiös forskning. Vår utsände kan rapportera att den nyligen avhållna konferensen i Padua inte bjöd på så mycket annat än att forskning i regel brukar söka sig till mindre problem som förmodligen inte väcker det allra största intresse. Vad man kan få med sig är en alltmer sinnrik begreppsapparat. Vår utsände nämnde bland annat att det hade diskuterats om ”borderline rasism”, ”platonsk islamofobi”, ”kognitiv intolerans”, ”diskursiv diskrimination”. Kanske inte helt färskt men det gäller att hålla sig uppdaterad.

Som jag förstår de här termerna föreligger ”borderline rasism” när någon egentligen inte misstror en etnisk grupp men trots det kan känna sig orolig när det dyker upp en representant. ”Platonsk islamofobi” är islamofobi på platser där det inte finns några muslimer. Kognitiv intolerans är kunskap och intelligens i förhållande till rasism, t ex ”låg intelligens hör samman med rasism”. ”Diskursiv diskrimination” är ett omfattande språkligt komplex som utgörs av att (1) utesluta någon från en given diskurs, (2) att ge en negativ presentation av Den Andre, (3) objektifiera Den Andre, (4) framkasta förslag som ger en oförmånlig icke-språklig behandling .

Under den rika floran av en ständigt utvidgad begreppsapparat finns naturligtvis några normer som inte enbart är till för forskningen utan likafullt för den aktiva politiken. I främsta ledet återfinner vi avvisandet av det traditionella kulturbegreppet. I boken (som jag tidigare skrev om), Multikulturalismens fælder behandlar antropologen Katja Kvaale den nu tämligen välkända ordningen:

”Aldrig mer skulle forskare komma undan med förklaringen ’De gör det på grund av deras kultur’. Kvaale är, rimligt nog, skeptisk och tillägger: ”Emellertid uppstår i samma ögonblick ett nytt problem: ’Jamen, varför gör de det då?’”

Två av inläggen tar upp forskning om våld mot invandrarkvinnor. Författarna till dessa inlägg (Yvonne Mørk, Sofie Danneskiold-Samsø, Bo Wagner Sørensen, Pernilla Ouis) menar sig finna belägg för att den kulturella bakgrunden har en betydande roll, något som kritiken avvisar. Den rådande inställningen är att förklaringarna antingen är allmänna ”mäns våld mot kvinnor är en generell företeelse” eller att man finner den i sociala förutsättningar genom samhällets bristande omsorg eller rasism. Även de intervjuade kvinnornas berättelser avvisas som exempel på att dels en västerländsk röst skapar diskursen och dels att kvinnorna försöker anpassa sig till vad de tror intervjuaren vill höra (detta för att man tänker sig att de vill närma sig det moderna samhället).

Den postmoderna kulturuppfattningen har än så länge övertaget men spänningen stiger. Kommer kulturrelativiseringen att hålla i sig?

Publicerat i politik | 5 kommentarer

2266: Den stora politiska operan Mångkulturen

Hur går det med det storslagna projektet Mångkulturen? Som jag ser det tycks det inte inkassera några betydande framgångar. Jag har konsekvent avvisat mångkulturprojektet. Strängt taget bör man inte göra det eftersom man då lätt får beteckningen ”rasist”. Men projektet är dömt att misslyckas ty man får komma ihåg att det är ett politiskt projekt baserat på problemet med invandring och främlingsfientlighet. Teoretiskt sett kan dessa ömmande frågor lösas genom att man utropar mångkultur. Hur dessa kulturer skall konstrueras är naturligtvis ett formidabelt problem. Eftersom det skapas i den postkoloniala andan betingas det av de vitas skuld och därför kan man omedelbart stryka allt om ”vit kultur” och enbart se detta som upphovet till hela problemet. En svårighet har varit att vinna ett brett folkligt stöd medan det politiska stödet har varit en stabil enhet. Varför man ej, trots enorma kampanjer och givmilda utbetalningar, har fått med sig folket kan förstås med den enkla formeln att de etniska svenskarna är rasister.

Den forskning som bedrevs inom ramen för projektet kunde gång på gång visa att så var fallet. Och det framkom att den svenska rasismen var gigantisk, den omfattade alla vita och spred sig även till ett antal förrädare med annan hudfärg. Den strukturella rasismen blev den slutgiltiga lösningen på det teoretiska problemet. Nackdelen var att rasistbegreppet urholkades. Visserligen kunde man länge hålla det vid liv genom att hota och verkställa utpekanden när någon kritiserade den absolut sanna religionen. Den hade ju t o m bevisats genom beställd forskning som dessutom ingår i de åtgärdspaket som universiteten ålades att genomföra för att förverkliga mångkulturen. Denna skulle, försäkrades det, bidra till att insikten att mångfald genererar utveckling, högre kvalitet, mera reflektion, kreativ miljö i forskningen m. m. Man skall komma ihåg att det inte är tal om internationalisering, den hade man redan, utan att det rör sig om det politiska projektet mångkultur som skall råda bot på rasismen och skapa evig lycka åt alla och envar. En tjusig tanke som resulterade i att det bedrevs mycket forskning som ständigt bevisade närvaron av den förargliga strukturella rasismen.

Skälet till att jag skriver några rader om mångkulturen är att jag tagit del av en dansk samlingsvolym Multikulturalismens fælder. Recension i Berlingske. Jag har under en tid kunnat följa den danska debatten och lärt känna en rad intressanta personligheter genom mitt deltagande i Fri Debat. Fri Debat är inriktad på att framför allt diskutera yttrandefriheten.

En sådan bok är ännu inte tänkbar i Sverige. Särskilt inte med tanke på att författarna respekterade akademiker och debattörer. Sammanfattningsvis kan den sägas vara en kritik av antirasismens stereotyper och dess blomstrande retorik. Det är t ex inte nödvändigt för mångkulturens antirasister att bemöta kritik. Det räcker med påståendet att en text kan öka främlingsfientligheten, vara exkluderande utifrån ett vitt perspektiv eller rentav dölja en mörk agenda.

Under alla omständigheter är boken ett mycket läsvärt underlag för vidare diskussion i det alltmer trassliga ämnet mångkultur.

03multi

Publicerat i politik, yttrandefrihet | 167 kommentarer

2265: Inte censur bara ”varsam”

Ulrika Stahre har tagit sig en funderare på Makode Lindes utställning och kring kränkthet och censur (Aftonbladet). Hon berättar att hon tidigare har varit emot utställningens omsusade titel ”Negerkungens återkomst” men att hon nu har ändrat sig. Med viss möda kan hon tänka sig att Linde har återtagit ordet med en positiv innebörd – eller kanske ironisk.

Samtidigt deklarerar hon sitt avståndstagande från en löpande kränkthetskultur och feghet. De händelser som dykt upp på Kulturhuset (utöver Linde, Tintin, att jag inte fick komma på Odells vernissage). Lite enkel slutsats menar jag. Chefen har helt uppenbart valt en populistiskt inkluderande strategi, alltså att man långtgående skall skydda vem det vara månde mot att möjligen bli kränkt eller rädd. Sysslar man med konst blir en sådan inställning förödande eftersom konst baseras ofta på sin kontext och personer med oförmåga eller ointresse för denna kommer därför att på ett olyckligt sätt styra begivenheterna. Det var just detta som föranledde uppgörelsen mellan Marianne Lindberg De Geer och big boss Fredriksson. Och i detta ämne följer Stahre villigt Fredrikssons hållning. Man kan aldrig veta om det finns någon känslig som känner sig exkluderad.

Därefter är Stahre redo att torgföra det goda med att ändra i originaltexter. Det givna exemplet är den pjäs av Horváths som sändes i radioteatern. Ordet ”neger” fick bytas ut mot ”de i kolonierna”. Det tycker Stahre låter bra. Och logiken är att om det låter bra kan man utan vidare ändra. Detta för att skydda sådana individer som inte kan förstå att stycket är skrivet i en annan tid med andra förutsättningar. Det blir tydligen för svårt att kräva en smula historisk kontext. För att vi inte skall tro att Stahre talar om censur förtydligar hon: ”Att varsamt modernisera en pjäs eller en bok är inte samma sak som att censurera. Kanske kan vi i framtiden få slippa n-ordet.”

Med andra ord, censurera kan man, blott man är ”varsam”. Så brukar man väl motivera censurering.

Publicerat i om utställningar m m, yttrandefrihet | 44 kommentarer

2264: Ännu något mer om medier och MP

Den sluggerfest som medierna har riktat mot MP har stigit till formidabla nivåer. Jag vill hålla fast vid att det främst beror på usel mediehantering. I en kommentar skriver ”Krister”: ”Angående medietränade politiker så tror jag att folk är så trötta på dessa programmerade robotar att de skulle vinna stort på att vara otränade och vågade tala mer spontant utan att bry sig om att media märker ord och hugger på varje liten ‘olycka’ som råkar slinka ur. Ta Trumps framgång som exempel.”

En medietränad politiker som låter som en programmerad robot är inte medietränad. Den som är tränad vet hur slipstenen skall dras. Det vet t ex nämnde Trump. Han har sin stil och tillåter sig att i populistisk anda komma med osannolika påståenden, inte bara någon gång utan konstant. Ingen tvekan om att han är karismatisk för många. Så kan man också göra ävenom en sådan stil inte skulle fungera i Sverige.

Den som får för sig att tala ”spontant” är praktiskt taget alltid förlorad. Först och främst måste man följa några grundläggande regler: Tempo och koncentration. Mediernas taktik är att överrumpla och få någon att tala utan förberedelse. Det ges ingen tid att tänka efter. Då är det alltför lätt för den otränade att tala från hjärtat och därmed lämna ett utmärkt rubrikmaterial. Visserligen är det möjligt att hålla sig undan men då får man detta över sig. Journalisterna jagar sitt byte då man vet att man befinner sig i totalt överläge. Det brukar dock vara bäst att ställa sig till förfogande och då måste man tänka på att ”koncentration”. Har man en svår uppgift att förklara bort någonting hjälper det inte med att komma med långa haranger. Korta och koncentrerade svar är nödvändiga. Annars blir det på det vanliga sättet att medierna plockar ut de meningar som man önskar och gör situationen ännu värre.

För MP:s del är det nog så att de blev överraskade att råka ut för den behandling de fick utstå. Medierna har tidigare visat stort överseende för MP:s löst sammansatta ideologi om allas lika värde, antirasism och mångkultur. Men antagligen är det så att MP gick miste om sitt förtroendemandat när de stödde regeringens nya flyktingpolitik. Medierna förlorade därmed en stor tillgång nämligen att försvara den svenska flyktingmodellen. Ganska plötsligt började journalisterna intressera sig för misstänkt extremism och när de fick upp spåret till MP fanns det en del intressanta personligheter. Normalt sett skulle det självklara försvaret vara att hävda att rannsakningar var ren och skär islamofobi men det biter inte längre eftersom majoritetsintresset i medierna hyser en annan uppfattning än tidigare.

Hade partiledningen från början erkänt sina misstag och gjort en fullständig avbön hade förmodligen krisens omfattning blivit mindre eftersom det då inte var nödvändigt att fortsätta ett drev mot en hårdnackad motståndare.

Partiet har inte förstått att deras identitet har blivit djupt osäker. Man inser detta när man läser språkrörens krisplan. Här uppmanas partimedlemmarna att inte vara rasister och behandla män och kvinnor på samma sätt. Tydligen dags att börja om från början.

Jaja, det ordnar sig säkert. Om ett par månader kommer förmodligen nya opinionssiffror: MP ökar. Då sitter någon annan i skottgluggen.

Publicerat i politik | 98 kommentarer

2263: En olycka kommer sällan ensam

Kaplans och Miljöpartiets vidare äventyr är en studie i medielogik. Föga överraskande har medierna förenat sig i den skarpa kritiken mot Kaplan. Dessutom finns det tillräckligt mycket substans för att det inte går att vifta bort och göra Kaplan till ett oskyldigt offer. Ministrar har fallit på mycket mindre än det register han har gjort sig skyldig till. Som jag skrev i går är det ett läge som innebär att Kaplan och Miljöpartiet får finna sig i att inta en ödmjukt defensiv position. Men det verkar som om MP saknar mediecoacher. Man måste vara klar över att så länge man ifrågasätter mediernas domslut ångar de vidare, skoningslöst. Detta borde vara självklart för Romson och Fridolin men istället kommer de med nya och dyrköpta misstag i sin alltför pladdriga iver att tillbakavisa anklagelserna och visa ett helhjärtat stöd för sin fallne partikamrat. I ett sådant läge får man räkna med att Romsons uttalande där hon råkade kalla 9/11 för ”olycka” blir att spä på det problem man redan har. Saken handlar redan om relativisering och MP har redan en god benägenhet för den avdelningen. Det borde inte ha varit alltför svårt att inta en diplomatisk hållning där man medgav Kaplans misstag men samtidigt gav honom ett visst stöd. Nu har man lyckats med att hålla igång drevet ännu ett tag och dessutom fått med sig kvadrar av skadeglada hatare i de sociala medierna.

Ett alltför pikant inslag dök upp i TV4 genom en framtidsman i MP Yasri Khan. Ingen mediecoach där heller, tydligen tror han och partiet att det bara är att säga sitt hjärtas mening i offentligheten. Efter att ha uttalat sitt fulla stöd för Kaplan och den orättvisa behandling han har fått visade det sig att han inte kunde skaka hand med kvinnor. En sådan sedvänja kan väl tolereras på basis av privatpersoner men en ambitiös MP-politiker, som säger sig vilja göra upp med normer och patriarkaliska strukturer hamnar i en besynnerlig situation. Han kommer inte undan frågan om varför han håller fast vid ett sådant beteende. Hans svar är att det blir för intimt att röra vid en kvinnas hand. Hans bästa möjlighet hade antagligen varit att köra den vanligtvis säkra identitetspolitiken: Det är en sedvänja som är en del av min kulturella tillhörighet och är inte menad att på något sätt vara nedsättande eller avståndstagande. Det kunde ha gått vägen även om konjunkturerna för närvarande inte är de bästa ens för sådant som, inte för så länge sedan, mötte stor förståelse. Nu blev det bara riktigt fånigt och svårt att förena med MP som ett progressivt parti.

Man kan tycka synd om hudflängningen av MP men strängt taget får de skylla sig själv för sin dryga bekvämlighet. Medieträning måste vara elementär för politiker i framskjutna positioner.

Publicerat i politik | 34 kommentarer

2262: Drevkraft

Kaplans fall ger onekligen anledning till att studera mediedrevets mekanismer. Medierna är inte obenägna att fälla en sådan tolvtaggare som en minister utgör. Kaplan visade sig vara ett villigt byte eftersom han inte följde reglerna. Man skall inte säga emot. Kaplan var stursk och vägrade envetet att tillstå att han hade gjort något större fel. Det är medierna som avgör vad som är större fel. Han hade haft vissa möjligheter om han omedelbart hade krupit till korset (ursäkta skämtet) och gett sig själv skarp kritik. Att han hade varit obetänksam och att han inte varit klar över vilka konsekvenser ett olämpligt sällskap kan ha för en man i hans position. Men Kaplan valde att ta strid och försöka övertyga medierna om att han i stort sett hade handlat rätt. Därmed dansade han på avgrundens rand och det behövdes inte mycket mer än ett par svarta rubriker om något han hade haft för sig för tämligen länge sedan. Man får också komma ihåg att han vid den här tidpunkten var utpekad och mediesolkad på ett sådant sätt att han inte längre kunde komma till tals i någon bostadspolitik. Omgivningen, alla så när som hans heroiska partikamrater och en del andra på den kanten, drog sig undan och bekräftade kritiken. Om Kaplan får man också tillägga att han har presterat en rad märkliga påståenden som han sedan försökt att förklara bort. En minister med en så hög felsägningsprocent får räkna med att få sin trovärdighet kantstött. Och en ökad misstanke om att han kn sitta inne med en dold agenda.

Det är möjligt att Kaplan överskattade sin maktposition. Att han var oantastlig enär den som ger sig på honom omedelbart skulle stämplas som islamofob och rasist. Men man sitter inte lika säkert som tidigare bakom den bastionen. Den alltmer galopperande inflationseffekten i tillropet ”islamofob” gör att det snart är dags för en valörskiftning, ett nyspråksord. Snart nog kommer islamofob att kunna betyda en sådan som ständigt åberopar islamofobi.

Publicerat i politik | 70 kommentarer