Vilks.net

Lars Vilks konstnären konceptualisten målaren skulptören

1875: En kommentar till Ekström i Kulturdelen

7 kommentarer

Min lilla diskussion med Peter Ekström (Kulturdelen) har fortsatt. Han skriver bland annat:

”’Det ömmande problemet är att konst i västerländsk mening är en västerländsk uppfinning.’, skriver Lars Vilks. Detta runda resonemang är i och för sig sant men knappast någon varken acceptabel eller intressant slutpunkt.”

Problemet här är att konst i vår mening är den enda konst man har anledning att fundera lite mera över. Andra konstbegrepp är något helt annat, generellt detsamma som tekniskt kunnande. Ur politisk rättvisemoral är det förstås inte acceptabelt men så ligger det till. Försöker man diskutera andra konstbegrepp blir det alltid fråga om att knyta dem till det västerländska konstbegreppet som sedan länge har gått segrande fram världen över.

Ekström skriver vidare: ”Begreppet konst är flexibelt, dynamiskt och under utveckling, det tror jag Vilks håller med mig om. Varför skulle det då inte kunna användas både retrospektivt och när det gäller verksamheter vars utövare inte själva har kallat dem för konst? Jag hävdar att det är möjligt. Men Vilks sitter fast i gammalt konservativt mög. Jag begriper faktiskt inte varför han är så het på att försvara den traditionella synen på konsthistoria.”

Jag har aldrig förnekat den retrospektiva användningen. Konstvärlden och konsthistorien har flitigt besökt tid och rum och utnämnt många verksamheter till konst. Det är en självklarhet, däremot kvarstår problemet med vad dessa verksamheter är i sig och i sin tillkomst och tillkomsttid.

Jag har aldrig försvarat den traditionella konsthistorieskrivningen. Jag har förordat att konsthistoriens grundprincip borde vara en historia om konstbegreppet och vilka konsekvenser detta har fört med sig.

En annan fråga är hur långt det är rimligt att sträcka sig när det gäller att inkludera något i konsten. I praktiken avgörs frågan av konstvärlden som antingen godtar nya områden eller marginaliserar dem. Är t ex ”design” konst? Enligt konstvärlden är design ibland konst men oftast inte. Bortsett från att design huvudsakligen tillkommer (som Boris Groys nämner i e-flux journal) för att tilltala betraktaren, är det fråga om två världar, designvärlden och konstvärlden. Det är ingen vinst att skapa ett monster genom att slå samman de här. För att bibehålla något av värde i begreppet konst måste det finnas vissa begränsningar. Ta t ex en modeshow. Är en sådan att betrakta som en konstperformance? Konstvärlden säger nej. Jag vet inte om konstvärlden med ett sådant avståndstagande kvalificerar sig för att i Ekströms begreppsvärld att sitta ”fast i gammalt konservativt mög.” Jag tycker att det är högst rimligt.

Publicerat av Lars Vilks

2014, 22 juli kl 22:02

Publicerat under debatt,konstteori

1874: Bland grand och bjälkar

Ingen kommentar

Expressen har publicerat några godbitar ur ett föredrag av Ulrika Knutsson. Måltavlan för hennes tidstypiska bombardemang är skalden Erik Axel Karlfeldt. Han är, med vår tids mått mätt, full av politiska inkorrektheter. Knutsson gör också en viktig konsthistorisk iakttagelse, nämligen att Richard Berghs målning Riddaren och jungfrun med stor sannolikhet visar en jungfru som inte har fyllt femton. I tidens anda kan vi förvänta oss en polisrazzia med beslag av denna förmodligen pedofila målning och, efter att Statens Kriminaltekniska Laboratorium har analyserat objektet, att Thielska Galleriets intendent inkallas till förhör med misstanke om brott.

01bRiddaren_och_Jungfrun_1897-396x367
Richard Bergh: Riddaren och jungfrun, 1897

Publicerat av Lars Vilks

2014, 21 juli kl 13:09

Publicerat under Konstkritik

1873: Önskan om ett nytt konstbegrepp

7 kommentarer

Konstkritikern Nils Forsberg (Expressen) har blivit så upprörd över Dan Park att han kräver ett nytt konstbegrepp. Detta nya konstbegrepp skall äga egenskapen att kunna utesluta Dan Park från konstvärlden. Forsberg brukar vara en disponerad skribent men den här gången tycks det ha slagit slint. Han ojar sig över den institutionella konstteorin som han menar är boven i dramat. Han beskriver teorin:
”Konst blir det som konstvärldens aktörer kallar konst och ’godkänner’ som konst genom att skriva om den eller ställa ut den. En helt vardaglig sak som någon som gått en konstutbildning visar på ett galleri, medan samma sak som ställs ut hemma i garaget av vem som helst inte blir konst.”
Riktigt så är det inte. Den institutionella teorins uppgift är att beskriva konsten, dels som klassificering och dels hur den värderas. Varför man överhuvudtaget har denna teori hör samman med att den enda (som man känner till) gemensamma egenskap för alla konstverk är att de betraktas som konst av konstvärlden. Man får dock komma ihåg att tröskelvärdet är synnerligen lågt. En nybliven amatörmålare som på något sätt visar sina alster är konstnär och för George Dickie, teorins upphovsman, räcker det med att några föräldrar sätter upp barnteckningar på ett kylskåp. Det handlar alltså om konstbeteende, när det föreligger konstbeteende då har vi också konst. Tidigare trodde man på det gudomliga geniets andliga konstkraft eller en speciell form av estetik och skönhet. Jag har dock svårt att tro att Forsberg vill tycka att det var bättre förr och att han är ute efter en återgång till svunna tider. Den institutionella teorin är det bästa sättet vi har för att beskriva fenomenet konst. Det beror på att allt tyder på att konst är en social konstruktion.
Forsberg ondgör sig över att titeln ”konstnär” har applicerats på Dan Park och att den sprider sig i medierna. Det rör sig om en beskrivning som dock inte ger några kvalitetspoäng bland konstvärldens experter. Att Dan Park är konstnär är ju inget att bråka om. Gatukonst är sedan länge en etablerad gren av konsten. Forsberg är dock vara mest irriterad över det han menar vara låg nivå (dit han också räknar galleri Rönnquist & Rönnquist) och att medierna intresserar sig för skandal snarare än kvalitet. Här får man skjuta in att det knappast går att finna några vederhäftiga positiva omdömen om Parks konst, men det är tydligen inte tillräckligt för Forsberg:

”Det som hänt på senare år är att medierna hoppar över den snorkiga konstvärlden och låter dokusåpadeltagare och reklamare, eller som nu 45-åriga folkölsslackers i Malmö vara konstnärer och behandla dem som det. Konstskandaler säljer. Med en mindre nogräknad och desto mer spekulativ malmögallerist blir det snabbt utställning också. Att galleriets status i konstvärlden är lika lågt som den estetiska och konceptuella nivån på Dan Parks alster spelar ingen roll.”

Det blir motstridigt. Forsberg vill ha tystnad men genom sitt eget bidrag (som kommer från konstvärlden) motarbetar han effektivt sina ansträngningar. En ilsken kritiker som kräver ett nytt konstbegrepp passar alltför väl in i den klassiska bilden av en konservativ kritikers reaktion inför något som inte ingår in i hans världsbild. Även om Forsberg, likt de övriga, inte gör något försök att utifrån Parks konst motivera sitt ställningstagande, slår han fast att den estetiska och konceptuella nivån är synnerligen låg i konstvärldens ögon. Det är riktigt men behöver inte betyda så mycket. Vi såg det i fallet Pussy Riot, något som inte hindrade ett omfattande jubel från konstvärlden. Då klagades det inte på den institutionella konstteorin.

Konstvärldens Centralkommitté med rätt att utesluta oönskad konst som icke-konst, kan det vara vad Forsberg önskar sig?

01dpmb
Dan Park med öl

Publicerat av Lars Vilks

2014, 18 juli kl 10:02

Publicerat under debatt,konstteori

1872: Konsten och konsthistorien

Ingen kommentar

Peter Ekström skriver om konst och konsthistoria i Kulturdelen. Detta ämne är tämligen marginellt i dagens konstvärld eftersom den huvudsakligen är engagerad i en aldrig sinande produktion och framför allt att ge uttryck åt politiska ambitioner. Så sannerligen är det motiverat att lufta ämnet.

Ekströms text har dock en hel del underligheter. Den borde t ex ha varit försedd med fotnoter eftersom det är omöjligt att avgöra om han har några källor bakom sina påståenden eller om han fabulerar på egen hand. Han inleder t ex med att tala om att det skulle finnas ”fyra aktuella konstteorier – den metafysiska, den traditionella/moderna, den språkliga och den institutionella.” Vilka står bakom dessa och vilken utbredning har de? Jag skulle i varje fall mena att den institutionella teorin är den allra vanligaste och att den dessutom är nödvändig för samtidskonsten. Readymadetekniken, som dominerar samtidskonsten, får hänvisa till att det som placeras i en konstkontext är konst. Det är helt okontroversiellt. Men sedan tillkommer en mera traditionell uppfattning att bilder och former från alla kulturer kan ses som konst genom ett eller annat estetiskt värde. Den teorin går numera under beteckningen ”den antropologiska”. Passformen mellan dessa teorier är synnerligen dålig men ingen bråkar saken eftersom det blir politiskt korrekt om man har det på det sättet.

Det ömmande problemet är att konst i västerländsk mening är en västerländsk uppfinning. Varje försök att skapa en icke-västerländsk konst hamnar alltid i det västerländska konstbegreppet. Med våra dagars politiska ambitioner är detta olyckligt men det torde vara svårt att göra något åt saken trots att man verkligen anstränger sig. Därför blir konsthistorien baserad på vad som har försiggått i vår del av världen. Men vi har samtidigt problem med att koppla samman konst i vår mening med den äldre västerländska konsten. Det har ändå varit relativt enkelt att konstruera en konsthistoria som moderniserar och omtolkar äldre måleri, skulptur och arkitektur. Men man får komma ihåg att det är en fantasiprodukt som utan vidare skulle kunna revideras.

Nå, Ekström kommer med ett besynnerligt påstående:

”Den traditionella akademiska disciplinen konsthistoria (idag ofta som en del av ämnet konstvetenskap) har som ett grundläggande syfte att kunna avgöra om ett konstobjekt är ’äkta’ eller inte. Det vill säga när det är gjort, hur och av vilket material det är gjort och av vem det är gjort. I mycket hög grad kan denna verksamhet beskrivas som ett slags support för konstmarknaden vilken alltid har haft ett stort behov av att legitimera prissättningen på sina varor.”

Så är det väl ändå inte. Den traditionella konsthistorien har handlat om att tolka konstverket utifrån ikonologiska, kulturhistoriska eller politiska motiv. Att man måste ta reda om det man skall analysera är äkta vara eller inte är ju självklart. Skall någon analysera en holländsk 1600-talsmålning skulle man hamna helt fel om det visade sig vara en nyproducerad förfalskning. Jag skulle rekommendera Ekström att gå genom några moderna antologier som summerar hur den konsthistoriska forskningen bedrivs idag.

Jag betvivlar starkt ett annat påstående från Ekström:

”Först med modernismens genombrott runt förra sekelskiftet blev det en tydlig kvalitet att bryta med traditionen. ’Nyskapande’ blev honnörsordet. Att ha koll på föregångarna var inte längre givet. Sättet att lära ut konst förändrades – från att studera ’de gamla mästarna’ till att försöka hitta egna originella uttryck. Studiet av konsthistorien blev därmed inte längre självklart.”

Man behöver kasta en blick på 1900-talets ledande gestalter, Picasso och Matisse för att konstatera hur de ”har koll” på de gamle. Picassos banbrytande målning Les Demoiselles d’Avignon har uppenbara samband med El Grecos The Vision of St. John. Sådana jämförelser är en stor del av konsthistoriens arbete, bör man kanske nämna för Ekström.

”De som formulerar berättelsen är, för tillfället, inte själva konstnärer och berättelsen bygger fortfarande på omoderna idéer”, summerar Ekström. Konstnärernas konsthistoria är nog mest en kuriositet eftersom de flesta konstnärer inte är skrivande och analyserande. Den delen av arbetet med konstverken sköts huvudsakligen av andra. Och det går inte att utan vidare påstå att desto mer en konstnär är intellektuell och skrivande, ju bättre skulle denne vara. Jag kan hålla med om att vissa idéer i konsthistorien är omoderna, särskilt angående konstbegreppet. Men de dominerande inslagen som t ex mångkultur, genusperspektiv, postkolonialism, förefaller mig rimligt moderna. Men sådant är kanske omodernt för Ekström.

Publicerat av Lars Vilks

2014, 16 juli kl 16:46

Publicerat under konstteori

1871: När eftertanken haltar

10 kommentarer

Dan Parks utställning på Rönnquist & Rönnquist genererar en del inlägg som kan vara värda att kommentera. Jag vill mena att handfallenheten är påtaglig. Man skulle förvänta sig att någon mera kompetent kritiker skulle behandla saken seriöst eftersom utställningen har fått avsevärda konsekvenser för de inblandade. Som det har varit hittills utgår skribenterna ifrån att Dan Park alldeles på egen hand är en fullständigt besatt rasist. På samma gång tilldelas han egenskapen att vara antisemit och lida svårt av islamofobi, afrofobi och antiziganism. Det förefaller vara lite väl mycket för att vara trovärdigt. Själv menar han att hans konst handlar om det politiskt korrekta och att han därför siktar mot etablissemanget med sina inhopp. Hur det än förhåller sig med detta borde det vara värt att analysera saken, både utifrån konstnärens intentioner och hur man rimligen bör tolka hans affischkonst.

Lisa Magnusson ägnar en ledare åt att trampa upp den sedvanliga visan om konsten som sköld (Norran):
”I samma sekund som någon tillåts hålla fram sina konstnärliga ambitioner som en sköld mot allt ansvar fråntas nämligen verket sin potential att beröra oss, att säga oss något om vår tillvaro, att förändra världen.”

Det är lite svårt att förstå. För Parks del kan man knappast tala om att hans konstsköld skulle befria honom från ansvar. Och inte heller kan man säga att hans verk inte berör åskådarna, nog för att de sätter känslor i brand. Det tål dessutom att sägas igen att det är ytterst svårt att gömma sig bakom konsten. Konstvärlden har sin agenda och det som inte passar in åker ut i marginalerna.

Tone Schunnesson skriver (så typiskt för en Södertörnare) i Expressen och slår fast, utan närmare motivering, att Park är ”en rasist med en mycket tydligt agenda: att fortsätta hota, kränka och förnedra minoriteter.” Jag tycker att man borde kunna kosta på sig att pröva om han inte framför allt kränker den grupp som Schunnesson tillhör. Schunnesson är vidare upprörd över att Femenkonstnären Jenny Wenhammar skall ställa ut hos Rönnquist. Hennes kritik är att Femen ”jobbar mer med sensation än med eftertanke.”

”Eftertanke” är en bra sak. Inte nödvändigtvis i konsten eftersom dess livsluft till syvende och sist häftar sig vid sin singularitet, men väl i den kritiska granskningen. Men det borde i så fall gälla för alla.

Publicerat av Lars Vilks

2014, 14 juli kl 16:16

Publicerat under debatt,konstteori

1870: Lite gny och gnissel i konstvärlden

Ingen kommentar

Kvalitetskonst idag: När Fredrik Svensk (Aftonbladet) recenserar Manifestautställningen i St. Petersburg nämner han två höjdare. Och de har nämnts av många andra kritiker så vi kan vara säkra på att det här är verkshöjd på högsta nivå. Francis Alÿs (14) mot ett träd utanför Eremitaget kraschade Lada. Han har försökt att köra sträckan från hemlandet Belgien. Jodå, det är underfundigt ”It’s a long way to St. Petersburg”. Erik van Lieshout (364) har tagit sig an katterna i Eremitagets källare. För att förbättra deras levnadsförhållanden. Svensk ser detta som ”verkligen destabiliserande”. Jo, det är ett bra projekt, man kan se det i ljuset av en rik symbolik. Men dessa verk ger också en bild av vad konsten förmår som politiskt instrument.

En liten bojkott mot utställningen blev det. Två utpräglade konstaktivister, Pawel Althamer och Artur Zmijewski, hoppade av. Även konstkollektivet Chto Delat? (Vad bör göras?) hoppade av. Curatorn Kasper König (Artforum) hade inte mycket till övers för de sistnämnda: “If you ask me, their understanding of politics is a bit simplistic, like on that American television series Desperate Housewives. They feel the political situation is so severe that art doesn’t mean anything anymore. I told them, if that’s how you feel, OK, then do what you have to do. If you leave, it’s sad, but don’t tell me what I have to say or do.”

Det sammanfattar väl samtidskonstens dilemma. När politiken blir alltför påträngande får konsten överges. Givetvis blir det ett intressant konstteoretisk problem. Chto Delat? med den imponerande rankingen 644 vill inte göra konst. Men i konsten är de aktade och berömda, utanför försvinner de i mängden. Blir ändå allting de gör konst? Kommer de verkligen att kunna lämna den konst där de för ett reellt utrymme – dock utan att det når längre än till den exklusiva delen av konstvärlden?

Nå en erfaren curator som Kasper König förstår att konsten inte får ge vika för politiken samtidigt som den ändå skall ha lite politiskt kraft. Det låter sig göras och det stör inte heller någon. Katterna i källaren kommer inte att råka ut för några standardsänkningar så länge utställningen pågår.

Om igen är något som alltför ofta präglar samtidskonsten. Och detta i kombination med politisk korrekthet kan inte kännas särskilt fräscht. Nästkommande Göteborgsbiennal curateras av Dyangani Ose (Kunstkritikk). Man kan räkna med ännu en i raden av postkoloniala betraktelser, trenden inleddes på allvar 2002: ”Frågor om samtidskonstens relation till den historia som den både reproducerar och genererar är också vad Göteborgsbiennalen kommer att behandla nästa höst. Någon titel är ännu inte presenterad, men en inspiration som nämns är den haitiske sociologen Michel-Rolph Trouillot och hans kritik av den euro-amerikanska kapitalismen och kolonialismen.”

Michel-Rolph Trouillot bok från 1995 SILENCING THE PAST: POWER AND THE PRODUCTION OF HISTORY handlar om Haiti och Colonel Jean-Baptist Sans Souci, en afrikansk slav som framgångsrikt ledde en framgångsrik revolution i det tidiga 1800-talet. Författarens framställning handlar om hur denna har blivit en marginell del av historien och han menar att det beror på att händelsen inte passar in i den koloniala synen på afrikanska slavar. Det kan ligga en del i det men trots allt är det fråga om en marginell del av historien ehuru mycket intressant och spännande. I varje fall skall biennalen fånga upp hur västvärlden glömmer bort andra kulturers historia.

En liten beskrivning av ett tidigare projekt av Dyangami Ose får avsluta dagens lilla blänkare. Se hur samtidskonsten skrivs för att låta lite bättre: ”Med inriktning på narrativa strategier och kunskapsproduktion tematiserades den afrikanska konsten som kulturskapande fält i förhållande till den globala marknaden och det koloniala arvet.” Så kan det låta när konsten skall göra lite samhällsnytta.

Publicerat av Lars Vilks

2014, 10 juli kl 23:01

Publicerat under om utställningar m m

1869: Det skall vara hets i år

3 kommentarer

Igår medverkade jag i radioprogrammet Danmarks Röst. Programledaren Mikael Jalving ställde frågor om konstens vänsterorientering och förstås om fallet Dan Park. Vad som kom fram får väl sägas vara allmänt känt.

Fallet Dan Park genererar i varje fall en del intressanta konstteoretiska nedslag. Jag har tidigare nämnt att konstvärlden åtminstone kunde anstränga sig att gräva en smula i fallet. Som det har sett ut kommer man just inte längre än till ritsch ratsch filibom bom bom. Erica Treijs harvar en smula i ämnet (SvD). Vi åtskilliga tillfällen har hon närmat sig den institutionella konstteorin och det brukar bli fel. Så även den här gången: ”Det institutionella konstbegreppet, innebär att vad som är konst definieras av etablerade institutioner i konstvärlden och som gatukonstnär har Park agerat långt ifrån etablissemanget.” Riktigt så ligger det inte till. Konsten definieras utifrån hur något uppfattas eller rimligtvis bör uppfattas. Det är ingen tvekan om att Dan Park ägnar sig åt konst. De etablerade institutionernas uppgift är att bestämma kvaliteten. Frågan är då vilken kvalitet som skall tillskrivas Park. Artfacts är grundkällan till konstnärlig kvalitet men man skall komma ihåg att den är ofullständig och främst inriktad på internationella samtidskonstnärer. De flesta svenska konstnärer är inte medtagna men kan därför inte sägas sakna kvalitet eftersom det finns lägre nivåer av konstvärldens bekräftelse än de som artfacts redovisar. Men fallet Park får sin kvalitet genom sina kontroverser. Att bli tagen av polis och kastad i fängelse är något som kan vara fördelaktigt. Överskridande med råge. Park har med sina kontroversiella aktioner blivit känd och avskydd och han har skapat en avsevärd irritation i konstvärlden. Man kan utan vidare säga att han är långt intressantare än t ex långa rader av traditionella landskapsmålare som praktiskt taget ingen bryr sig om.

Treijs är inte någon konstkritiker men hon följer samma mall som dessa: Park har fått stöd av bland annat högerextrema krafter och därför är han högerextrem. Vidare menar Treijs: ”Att hävda sin konstnärliga frihet för att idka hets mot folkgrupp är förstås förkastligt. Vårt demokratiska system verkar i fallet Park fungera utmärkt.
Hit men inte längre.”
Nu är frågan hur hon vet att han använder sin konstnärliga frihet på det sättet. Domstolen anser det men den är ingen konstkritisk eller konstteoretisk instans. Det kan naturligtvis vara på det sättet som Treijs (och andra) anser men då för man kanske visa det med ett lägga ner lite arbete på saken.
Jag erinrar igen om den finska konstnären som gjorde ett kritiskt konstprojekt om pedofili. De bilder som hon pedagogiskt visades gjorde att hon fälldes för pedofili. Hon använde alltså sin konstnärliga frihet för att utöva pedofili. Hit men inte längre…
En rätt skojig sak är att Dan Park har blivit polisanmäld av ”vaginakonstnären” Carolina Falkholt. Hon menar att Park, som har gjort en egen version av hennes vagina, har gjort inträng i hennes upphovsrätt. I det fallet kommer nog Park att klara sig. Fast man vet aldrig, upphovsrätten har blivit en besvärlig historia och jag är lite förvånad över att inte konstvärlden reagerar på de tämligen många fall som har dykt upp. Parks bild tillskrivs betydande hetsfaktor: ”Bilden hetsar inte bara mot Carolina Falkholt utan också mot alla kvinnor. Inte minst alla de kvinnor som blivit könsstympade. Alla kvinnor borde reagera mot detta, säger Mia Gröndahl, initiativtagare till väggmålningen i Simrishamn.”

Alla är inte med på hetsordningen, se t ex Henrik Alexanderssons blogg.

Publicerat av Lars Vilks

2014, 9 juli kl 20:23

1868: När konstkritikern blir språkrör

11 kommentarer

Konstkritikern Thomas Millroth har skrivit (SDS) om Dan Park och hans utställning på Rönnquist & Rönnquist. Emellertid är det inte kritikern man hör utan snarare en affekterad ideolog. Jag tycker dock att man kan begära av en kritiker att denne gör analys istället för att slå fast sådant han tycker passar i sitt politiska program. Nivån blir därefter. Han beklagar att han inte kunde delta i demonstrationen, då hade han kunna hjälpa till med att skandera ”Nassesvin, nassesvin!” Nivå och ridå.

Kritiker som har farit ut inför en konstutställning finns det ganska gott om. Det blir då gärna uttalanden som ”Och denna samling av de grövsta oanständigheter ställer man ut till beskådande utan att tänka på de fatala konsekvenser det kan medföra” (Albert Wolff om impressionisterna 1876). Millroths bidrag i denna genre är bland annat att vidareutveckla (troligen är Martin Aagård den som först använde det) epitetet ”vidrig” om Dan Parks konst. En ny ism på gång, ”Vidrigismen”?

Millroth utgår ifrån att Dan Park är rasist och att han är SvP:s man: ”Park har lyckats göra ikoner som passar Svenskarnas parti. För det är i den kontexten hans affischer ska förstås. Med sina rasistiska budskap dissar han alla riktiga gatukonstnärer [det här är en gammal goding: ”riktiga” konstnärer i motsats till ”oriktiga”]. Rasism är alltid rasism.” Skulle inte en konstkritiker kunna ta reda på hur det förhåller sig och på vilket sätt hans konst skulle vara rasistisk? Det förefaller som om Millroth har återfallit i någon form av bokstavlig tolkning: Det man tycker sig se är det som är. Marcel Duchamps Fountain ser ut som en pissoar, alltså är det en sådan. Men det är det ju inte eftersom däremellan kommer konsten. Dan Park säger sig vilja ifrågasätta det politiskt korrekta och det kan man väl få göra. Med utställningen önskade man skapa en saklig diskussion eftersom Dan Parks tingsrättsdom menade att hans bilder inte kunde leda till en sådan. Om konstnär och gallerist har gjort något fel i detta kan man naturligtvis diskutera. Men när en kritiker inte ens vill pröva något annat än det han redan har bestämt sig för kan man bara sucka tungt.

Lägg märke till den här meningen: ”Den konstnärliga friheten anser han [Rönnquist] vara hotad, eftersom yttrandefriheten begränsas av att hets mot folkgrupp är förbjudet.” Självklart handlar det inte om det utan om hur paragrafen ”hets mot folkgrupp” skall tolkas. Och hur den skall tolkas i en konstkontext.

Kritikern tänker sig att applåderna för Park kommer från ”yttersta högern”. Liksom begreppet ”rasism” har vi här att göra med politiska slagord, tanken att det endast finns två avgrunder, den goda och den onda.

Millroth avslutar med en förhoppning om galleriets framtid: ”Vem vill ställa ut där efter detta?”

Thomas Nydahl har uttalat sig på ett lite annat sätt än Millroth (Occident): ”Är det ’hets mot folkgrupp’ Dan Park ägnar sig åt? Nej, det är det förvisso inte. Det spelar ingen roll att extrema politiska grupperingar i naziträsket älskar honom. Det spelar ingen roll vad andra försöker kapa en människas gärningar för. Det är hos själva ursprungsgärningen – i Parks fall satir, ironi och politiskt förankrad humor – som vi måste göra bedömningen.”

Publicerat av Lars Vilks

2014, 7 juli kl 20:14

1867: Hets

20 kommentarer

Det går onekligen fortfarande att få till lite upphetsning i konsten. Dagens vernissage på Galleri Rönnquist & Rönnquist kunde erbjuda en full uppsättning av den klassiska konstskandalen. Väl kryddad med ylande demonstranter, polis som beslagtar stora delar av utställningen; konstnären arresterad och inburad. ”Hets mot folkgrupp” har blivit ett användbart konstnärligt material. Staten och kapitalet kan visa sin makt och Dan Park får ikläda sig offerrollen. Det brukar vara så att konsten skall häckla överheten och ifrågasätta den rådande ordningen. Uppenbarligen är detta minst av allt självklart. Konstvärlden må glädja sig, det finns ännu gränser att överskrida. Och det skall inte mycket till.

Konst som politisk aktivism har till slut skördat en framgång, makten bryr sig bekymrat. Det modernistiska traditionsbrottet lever än. Egentligen är det ingen stor sak om det inte vore för den rådande rashysterin. Och just därför får vi höra den enstämmiga sången från de kränktas kör och deras anhängare. Den estetiska termen torde vara ”pikant”.

Dan Park får de väl skicka till ett arbetsläger medan galleriägare Rönnquist kommer att kallas till stränga förhör och upptuktelse.

Publicerat av Lars Vilks

2014, 5 juli kl 23:23

Publicerat under om utställningar m m

1866: Fångarnas kör

10 kommentarer

På lördag är det dags för Dan Park att visa sin konst på Galleri Rönnquist & Rönnquist. Lustigt nog behövs det inte mer än en liten dos Dan Park för att konstens gränser skall uppenbara sig. Så ser det ut i den del av världen som förfasar sig över den ryska behandlingen av Pussy Riot. Men man skall nog inte se alltför allvarligt på den tillställning som i maktens boningar länge varit tillstädes. Humorn flödar varje dag. Mehmet Kaplan lyckades med att finna likheter mellan Jihadkrigare och frivilliga till finska vinterkriget. Minst lika roligt är den kreativa tanken att Hitler kan vara en dold folksjukdom. Den pågående såpoperan kan närmast betitlas ”Åsa-Nisse och den vita normens makt”. De verkliga poängerna inkasseras naturligtvis av det gravallvar som rasifierade och antirasister deklarerar med ett aldrig sinande och osvikligt patos. När maktens åsiktsbildning framhävs som den absoluta sanningen som ej får petas på har konsten sin givna uppgift: Att vara den nålspets som närmar sig den alltför uppblåsta ballongen.

När en påstådd sanning verifieras genom ändlösa inre övertygelser kan det vara dags att citera gamle Markis de Sades, ”den gudomlige”, konstuppfattning: ”Den ständiga omoraliska upplösningen av den existerande ordningen.” Nå, det där är dock överspänt men Dan Parks utställning tycks kunna bjuda på såväl vilda demonstranter som mycket känslor.

Publicerat av Lars Vilks

2014, 3 juli kl 21:53

Publicerat under om utställningar m m

Konst bloggar