Vilks.net

Ett par dagars uppehåll har det blivit men jag har haft en del att göra. Igår höll jag en föreläsning på Skurups folkhögskola. Tidningsartiklar i Skånska Dagbladet och Ystad Allehanda berättar om besöket. Idag höll jag en lite mer specialiserad föreläsning på Malmö Högskola om berättartekniker och framgångsstrategier i konsten.

Idag föll också domen mot gatukonstnären Dan Park. Jallow Momodou från Afrosvenskarnas riksförbund hade hoppat på fängelse men var nöjd med bötesstraffet. Men det är klart att om man jagar rasister och endast lyckas fånga den notoriske provokatören Park är det frågan om vad man har uppnått. Hans osofistikerade utspel som applåderas i högerextrema läger är inte precis något som konstvärlden vill närma sig (SDS). Vid rättegången hävdade hans advokat att man skulle beakta att hans bilder var konst ”dock med ringa verkshöjd”. En korrekt bedömning. Emellertid är det inte särskilt troligt att han har någon dold rasistisk agenda. Han blir därför i praktiken fälld för att hans affischer kan missförstås och missbrukas. Tingsrättens omdömesförmåga kan ifrågasättas på flera sätt. Mest påfallande är dess naivitet inför Park: ”Med tanke på att det inte finns någon särskilt anledning att tro att han kommer att begå nya brott stannar straffet på villkorlig dom och 120 dagsböter á 50 kronor.”

Den långa diskussionen i det berusande ämnet konstteori fortsätter. Peter Ekström har skrivit ett svar (Kulturdelen) på mitt tidigare inlägg och här är min replik.

Jag menar fortfarande att ”den språkliga konstteorin” saknar substans. Vad Ekström har gjort är att han bytt ut ”konst” mot ”tillstånd”. Det enda man vinner på det är att man då får fråga vad det är för ”tillstånd” som avses. Ekström har nu svarat på detta. Vad han då svarar på är inget mindre än frågan ”Vad-är-konst?” Att definiera konst genom att bestämma dess egenskaper har prövats många gånger och det har hittills aldrig lyckats. Ekström har därför en mäktig uppgift som han naturligtvis inte kan ro iland. Han skriver:

”Konsttillståndet bekräftas av den enskilda betraktaren som känner igen det på dess möjlighet till upplevelse, subjektiv tolkning och att funktionen ligger utöver människans elementära överlevnadsbehov.”

Det han nämner är alltför generellt. Det gäller t ex för alla former av underhållning. Det ständiga misslyckandet med att bestämma konsten genom beskrivningar av diverse egenskaper och tillstånd ledde till att konstteoretikerna på 1960-talet började inse att det kanske inte existerar några sådana gemensamma nämnare. Detta ledde fram till den institutionella teorin.

Ekström menar, precis som jag, att konsten är en social konstruktion. Men för att göra detta till något intressant får man bestämma vad denna sociala konstruktion innebär och när den konstruerades. Det är fullt möjligt att ange sådant som är typiskt för det vi kallar för konst. Jag har t ex flera gånger nämnt överskridandet, förnyelsen och den avancerade diskursen som sanktionerar verksamheten. Det är tongivande kvaliteter för det västerländska konstbegreppet. Något annat konstbegrepp är inte känt, bortsett från det breda ”konst” som teknik eller den slarviga förenklingen Konst = Bild & Form.

Om kvalitet skriver Ekström: ”I den mån vissa konstverk anses bättre eller mer värdefulla är det resultatet av att många människor tycker ungefär samma sak.”

Kvalitetsfrågan är inte kvantitativ. Det som gäller i konstvärlden kommer, totalt sett, från en avancerad minoritet med definitionsrätt. Detta är inte särskilt märkligt, samtidskonstens komplexitet, överskridande och diskursformulering lämpar sig inte för den generella konstvärld som innefattar allmänheten. I denna trendsättande del av konstvärlden bestäms vad som är relevant. Viss sorts konst och vissa konstnärer förs fram som relevanta och blir då att räkna med. Som jag många gånger har påpekat anses det relevant att intressera sig för det sociala och politiska, att uppfatta konst som politiskt motstånd osv. Dominerande medier är fortsatt installationer, video och performativa inslag. Det behöver alltså inte vara så många människor för att vissa konstverk skall anses särskilt värdefulla. Även om konstvärlden som helhet hyser en annan uppfattning hjälper inte det. Den internationella samtidskonsten är det som gäller.

Vidare skriver Ekström om konsthistorien:

”Det traditionella sättet att skriva konsthistoria håller på att bryta samman. I dagsläget lappar och lagar man genom att tillföra kvinnliga konstnärer och utomeuropeiska exempel. Men också själva grundberättelsen blir allt svårare att upprätthålla. Problemet är att det kanske inte finns någon tydlig gemensam nämnare. Eller också måste vi tänka större tankar. Vi ser då ut över ett fält som är ett enormt område av mänsklig verksamhet omfattande massor av aktiviteter och artefakter som till exempel riter, lekar (fotboll), kroppsprydnader, tapeter, klädmode, arkitektoniska utsmyckningar och geoglyfer.”

Han har alldeles rätt att konsthistorien brottas med betydande svårigheter. I den politiska korrekthetens namn vill man åstadkomma en konsthistoria där alla skall vara med. Och Ekström tycks vara pigg på att också Allt skall vara med. Enklast torde dock vara att börja med den mest närliggande entiteten: Konstbegreppets historia och vilka konsekvenser detta har fört med sig. Det är som sagt en västerländsk historia som dock med förödande energi lyckats med att inkorporera diverse artefakter och tillstånd som readymadetillskott. Konstbegreppets historia är inte särskilt lång, den landar hos Kant. Om det skulle finnas några andra konstbegrepp av intresse skulle jag vara den förste att lyssna. Medan konsthistorien har sina politiska bekymmer att brottas med har den internationella samtidskonsten inga större svårigheter att hålla samman sin verksamhet. Med ingångsordningen ”relevant konst” är det ingen match att få biennaler och ambitiösa utställningar att bilda norm och standard. Att förena konsten med t ex design och mode, eller som Ekström funderar på ”lek”, kommer aldrig att bli intressant. Sådana inslag kan förekomma men den internationella konstvärlden skulle samtidigt bli omöjlig. Hur skulle biennalerna se ut om de kombinerades med design- och modemässor? I konsten är man praktisk och man har sett till att gästspel från ”cross-overs” aldrig är annat än uppiggande gästspel.

Avslutningsvis präntar Ekström: ”Den samtida västerländska konsten är inriktad på ”överskridande och ifrågasättande, flankerat av en komplex diskurs”, anser Lars Vilks. Han beskriver detta som resultat av framsteg. Det är inte alla som håller med honom.”

Jag är medveten om detta. Exempelvis tycker de kulturkonservativa att den internationella samtidskonsten är ett tecken på förfall. Det var liksom bättre förr när det gjordes riktig konst. Men det tycker jag inte ändrar på sakfrågan. Ekström kan kanske tycka att det inte är ett framsteg att konsten idag kan tänka sig kvinnliga konstnärliga genier och inte som tidigare enbart manliga. Ni vet det där med att mannen skapar Verket medan kvinnan skapar Barnet. Andra betingelser som bör beaktas som framsteg är att konstteorin som huvudsakligen en filosofisk-estetisk diskurs har kompletterats med t ex postkolonial och feministisk teori – vilket har haft omfattande konsekvenser för konstproduktionen.

Domen mot de åtalade i Göteborg kan nu läsas på nätet. Det är intressant läsning, dessutom med betydande underhållningsvärde. Man kan förstå att det fanns goda skäl att sätta herrarna bakom skranket. Några små vita lamm är de knappast. Det mesta talar för att de är skyldiga. Vad som har framkommit är att de skulle uppsöka Vilks på Röda Sten. Inför mötet med konstnären bar alla kniv. De åtalades förvirrade försök att förklara sitt beteende tror inte tingsrätten på. Vad som dock saknas är ett handfast bevis på deras uppsåt. Ett kuriöst inslag är den åtalade Salar Sami som påstår sig skriva en bok om hur det är att vara muslim i Sverige. För att förklara en del anteckningar han gjort har han uppgett att ”Anteckningarna om en bok, bokmässan och förlaget Nya Doxa handlar om hans bok, inte om Lars Vilks bok. Han funderade på att kontakta Nya Doxa gällande sin bok men den är inte klar. Hans systrar känner till boken. Att anteckningarna om ”Hamza” och en bok utgör en avskrift från Lars Vilks blogg beror på att han hämtar inspiration från många olika ställen på Internet.”

Den blivande författaren ville alltså bli förlagskollega med mig på Nya Doxa. Men det enda gångbara argumentet har varit att åberopa sin utsatthet som muslimer. Detta har också fått gehör från en del debattörer. Alltså uttalanden om att de ställts inför rätta beroende på att de är muslimer i ett rasistiskt land. För i den smittosamma rasismens tidevarv går ingen säker. Se bara hur Björn af Kleen (Expressen) fångar in Björn Ranelid i hans nyutkomna bok Tyst i klassen!. En av gestalterna i boken gör ett uttalande om en burkaklädd kvinna i Rosengård. Den passagen gör af Kleen en stor affär av och prövar att knuffa in Ranelid på SD:s planhalva. För han har i sin roman inte tagit avstånd från hans romanfigurs uttalande. Men, i detta rasismens tidevarv, vem kan man lita på? Af Kleens utvalda citat; är det oskyldigt? Genom att publicera det i Expressen sprider han möjlig hatpropaganda och gör sig i praktiken till språkrör för främlingsfientliga formuleringar. Varken i SvD eller i DN har andra recensenter uppmärksammat passagen. Det finns anledning till misstankar. I dag och i detta ämne är alla skyldiga till motsatsen kan bevisas – vilket är omöjligt.

Idag kom det förväntade frikännandet av de för förberedelser till mord misstänkta i Göteborg. Rätten konstaterade att de åtalade inte kunde ge någon acceptabel förklaring till sitt beteende och att de uppenbarligen var intresserade av konstnär Vilks. Men vad de närmare tänkte sig för kontakt fanns det inte tillräckliga bevis för. (GP)

Men det blir fler rättegångar. Idag mottog jag förundersökningsprotokollet för fällt träd på Kullaberg. Ett gediget protokoll på 56 sidor där man lugnt kan sägas att alla stenar blivit vända. Anmälningen kom från en livvakt som strax därefter lämnade sitt uppdrag. Markägaren Gyllenstiernska Krapperupsstiftelsen är målsägare. Stiftelsen har gjort sig känd för sitt stora intresse för konst och kultur. Dess inspektor Mikael Olofsson har undersökt brottsplatsen och anger att det planterade granbeståndet är minst 25 år gammalt. Jag kan biträda honom på denna punkt och meddela att granarna fanns redan vid mitten av 1970-talet. Inspektorn gör bedömningen att ett mjukare parti i stubbens mitt kan ”tyda på viss röta”. Jag har tidigare publicerat bilden där jag visar att rötan är så omfattande att man kan få plats med en hel hand i stubben. Han anser värdet vara ”ett par tusen kronor”. Detta värde är naturligtvis teoretiskt eftersom stiftelsen aldrig har och aldrig kommer att visa något intresse för sina döda träd i granplanteringen.

I den omsorgsfulla utredningen har man också undersökt min relation till Krapperupsstiftelsen. Denna relation är, från deras sida, inte den bästa. Protokollet återger stiftelsen synpunkter: ”P g a Vilks person, som rättshaverist, så har man valt att inte aktivt driva någon rättsprocess. Stiftelsen är trött på Vilks och hans hunger efter publicitet. När man inser att Vilks bara vill ha publicitet så vill man inte spä på det. Det tar tid och det kostar energi och pengar. Stenberg [styrelseledamot och jurist i stiftelsen] och stiftelsen tycker inte om läget men har accepterat det. Sedan några år in på 2000-talet så har man inte varit drivande i frågan. När sedan Höganäs kommun använde sig av Nimis i turistreklam så kändes det svårt.”

Rättegången kan bli intressant inte bara som en del i konstprojektet utan även för konstnärlig verksamhet i allmänhet. Åklagaren och stiftelsen har väl insett att det fällda trädet inte har något värde att tala om och därför vänder sig åklagaren till företagsboten. Han vill mena att handlingen är utförd under idkandet av näringsverksamhet eftersom Vilks är konstnär. Han kräver en bot på 50 000. Även om firma saknas och även om inkomsterna är obetydliga. Nimis ger ingen ekonomisk utdelning och vi har därför den intressanta ståndpunkten att allt som kan betraktas som konstnärliga handlingar ingår i konstnärens verksamhet. Om konstnärliga handlingar visar sig bryta mot lagen skall alltså konstnären erlägga företagsbot. Med denna juridiska logik skulle t ex Anna Odell ha riskerat företagsbot. Detta öppnar alltså för en helt ny läsning av konstnärlig verksamhet.

Den digra förundersökningen

Tämligen utbredd är föreställningen om att konsten är före sin tid. Denna tanke tillhör konstens religiösa rekvisita och har naturligtvis inte någon förankring i verkligheten. Ett stort undantag föreligger dock. Konsten är föregångare i konsten. När det begav sig under modernismen producerades med nödvändig medvetenhet nya formmöjligheter och formuttryck. Som formproducent var konsten den mest experimentella och kunde på så sätt leverera form även till områden som t ex design och film. När konsten gav sig in i det socialkritiska är läget ett helt annat. Konsten får nu nöja sig med att vara aktuell och haka på vad som rör sig i medier och debatter. Apropå en kommentar från signaturen Krister.

Igår var jag på Signal i Malmö för att lyssna på Jennie Fahlström, verksamhetsledare i Sveriges Allmänna Konstförening, som presenterade ett antal samtida konstnärer med utgångspunkt från Sophie Allgårdhs och Hasse Perssons bok Passioner och bestyr: Svensk konst under 2000-talet. Jag var nyfiken på hur urvalet hade gjorts. Nils Forsberg har recenserat boken och var inte särskilt förtjust. Men det visar sig att det inte är mycket till urval. Den utgår från en tidigare bok som gjorde i samband med att större delen av de presenterade konstnärerna ställdes ut på Borås konstmuseum. Bland de nytillkomna återfinner man Nathalie Djurberg och Klara Lidén. I övrigt är det måleriet som dominerar. Antagligen var det nödvändigt för att någon för av representation skulle kunna åberopas (samtliga konstnärer kan man se på bokomslaget HÄR). Jennie Fahlström berättade om några av konstnärerna. Både intressant och väl genomfört, hon uppehöll sig särskilt vid Andreas Eriksson då hon var medcurator vid hans deltagande i Venedigbiennalen. Men frågan är förstås hur sådana diskurser skall värderas. Bortsett från Djurberg och Lidén, som Fahlström inte berörde, är det inga konstnärer som verkligen gäller. Intet om den sociala kritikens motstånd mot senkapitalismen, dess aktivism eller neomarxism. Det är givetvis inte nödvändigt att vara med i den svängen men då spelas det på den något nedre planhalvan. Så är det bara.

Maria Linds ”abstraktion” var inte heller aktuell i detta sammanhang. Men Sinziana Ravini har recenserat Tensta konsthall i DN. Ravini, som är en av surfarna i spetsfunktionen gör denna sammanfattning:

”Under de senaste 15 åren har vi i takt med en allt mer populistiskt underhållande konst, som tar tre sekunder att se på och lika många sekunder att förstå, fått en nykonceptuell abstrakt konst som reflekterar över både tillståndet i världen och sin egen tillblivelse. Men denna abstrakta, lågmälda och i många fall hermetiska konst brukar snabbt stämplas som elitistisk.”

Här är en hel del att fundera på. Plötsligt har trenden ”abstraktion” fått en historia på 15 år. Man kan ju alltid dra upp enskilda spår (Doug Ashford/Group Material) men vid den tiden hade t ex den relationella estetiken knappt kommit upp ur startgroparna, de engelska Sensations artist höll på med sina sensationer och först med 2002 rullade det stora postkoloniala äventyret igång. Dessutom är det en egendomlig det-var-bättre-förr-tanke: Konsten skall å det senaste ha blivit ytlig. Man erinrar sig Documenta 1992 som har liknats vid ett tivolifält och som just fick kritik för sin alltför konsumentvänliga framtoning. Förklaringen kan vara att Ravini företer första tecknet på att hon smått börjar bli gammal. Då brukar man börja orera om samtidens förfall. ”Elitistisk” är också en fascinerande affär för avancerad samtidskonst. En sådan konst får inte vara elitistisk eftersom den skall vara inkluderande och antihierarkisk. Ravini reagerar med den avancerade konstvärldsmedlemmens instinkt och omedelbara emotion varvid logiken inte riktigt hänger med:

”Jag vill hävda att de som avfärdar denna konst är de verkliga elitisterna.”

Hon övergår sedan till att tala om hur hon själv upplever utställningen, först blir hon ödmjuk för att efter en stund ”skynda till förklaringen”. Så löser man alltså problemet med elitistiska utställningar. Men sådan dumdryghet kan åtminstone jag klara mig utan. Maria Linds utställning i Tensta är elitistisk. Det är fullkomligt idiotiskt (Ravini drar också den valsen) att tro att de därstädes boende med hjälp av den arabiska kulturens intresse för abstrakta mönster skulle fylkas i konsthallen. Avancerad samtidskonst med dess omutliga diskurskrav är inget den ovane kan klara i en handvändning. Någon gång kan det fungera men inte oproblematiskt. Hur går det nu för Carsten Höller sedan han igen har dragit entusiastisk storpublik genom sina rutschkanor (NYT) på New Museum i New York? I samma generation och lag har vi också Liam Gillick som verkligen kan fresta publikens tålamod. På Tensta konsthall deltar också Falke Pisano som är etter värre. Hon kan vara så svår att t o m recenserande kritiker får nog. Detta skall inte ses som en belastning som skall bortförklaras utan som en självklar tillgång. Samtidskonstens spetsfunktioner är svårtillgängliga och elitistiska.

Föredragshållare Jennie Fahlström på Signal i Malmö

Konståret 2012 kommer att profileras av nymornad socialkritik, ingen tvekan om det. Frågan är dock fortfarande hur radikal den kommer att te sig. Vilka krafter som kommer att visa sig starkast är ännu oklart. Vi har alltså i spetsfunktionen och definitionsmakten de grupperingar som vill intensifiera konstens politiska engagemang till en eller annan form för aktivism och sådana som intar ett mera moderat förhållningssätt. Ett inflytelserikt centrum för radikaliseringen av socialkritiken utgörs av e-flux journal. I det senaste numret kan man t ex läsa artiklar i ämnet av Sven Lütticken och Gregory Sholette. I den senare artikeln “After OWS: Social Practice Art, Abstraction, and the Limits of the Social” behandlas “abstraktion” något som naturligt nog är förbundet med Maria Linds intressesfär. Andra skribenter/konstnärer som ofta framträder i e-flux journal är t ex Liam Gillick och Hito Steyerl. Båda dessa är starkt förbundna med Lind. Filmen A Guiding Light av Gillick och e-flux journals redaktör Anton Vidokle kommer att visas i Tensta. Filmen är en god summering av den socialkritiska repertoaren och väl värd att se (HÄR) (Faktiskt har bara 108 visningar gjorts av filmen som lovprisats av Fredrik Svensk. Filmens inledning är markant arty). Men teorierna bakom uppladdningarna är inte lätthanterliga. I sin artikel svänger sig Sholette, liksom Lind, med abstraktionen som en ny framkomlighet och trend i konsten. Utan att det blir någon egentlig ståndpunkt. I varje fall är Sholette så klok att han hejdar sig inför tanken på konsten som direktverkande aktivism och sluddrar istället till det:

” Perhaps, rather than thinking of social practice art as a strategy for unlikely survival against the forces of neoliberal enterprise culture and its strip-mining of creativity, we could inscribe this still-emerging narrative with a stubborn sense of materiality and a vibrant itness, that if nothing else would challenge unspoken hierarchies, and divisions of labor, because a critical, social practice should above all acknowledge the limits of the social within the social itself.”

Diskursen står som alltid i vägen för en omedelbar handlingsplan. Men den är också en tillgång eftersom konsten som lättviktig socialkritik inte är särskilt övertygande. De senaste dagarna har Berlinbiennalen genom den tjeckiske konstnären Martin Zet drabbats av en massiv kritikvåg. Hans konstprojekt för biennalen är samla in 60 000 eller så många som möjligt av Thilo Sarrazins beramade bok Deutschland schafft sich ab, 2010 (German does away with itself). Boken som är kritisk mot det mångkulturella Tyskland och som betraktas som främlingsfientlig har åstadkommit en upphetsad debatt. Nu vill Zet motarbeta främlingsfientligheten genom att på olika platser samla in exemplar som sedan skall förstöras. Detta har föranlett starka reaktioner från medierna i Tyskland och associationen till nazisternas bokbål har framförts. Zet har meddelat att han håller fast vid sitt projekt. Man får nog säga att konstprojektet inte tillhör de mest lyckade. Det går knackigt för Berlinbiennalens stora uppladdning för den aktivistiska konsten.

Martin Zets affisch för sitt konstprojekt

Maria Lind förordar inte några dramatiska aktioner från konstens sida. Hon ser snarare saken från ett curatoriellt perspektiv där den socialkritiska dimensionen skall finna sin form. En läsvärd intervju har kommit i Kunstkritikk. En intressant detalj i den komplexa definitionen av ”abstraktion” handlar om abstraktion som tillbakadragande. Lind vill se att vissa konstnärer ”drar sig tillbaka” och odlar en ”opacitet” istället för det som annars brukar sägas ”transparens”. Exempel på fördunklande konstnärer är enligt Lind några av de gamla relationella estetiker som Lind har arbetat med: Dominique Gonzalez-Foerster, Philippe Parreno och Pierre Huyghe. De sägs använda fördunklandet som ”kritisk strategi”. Hur som helst kan man utläsa på artfacts hur effektiv en sådan strategi kan vara för karriären.

OWS är en av samtidskonstens stora inspirationskällor och i fredags fick den en liten avledare i form av Occupy Museum, en grupp på ett 20-tal aktivister som genomförde en demonstration på MOMA i New York. Arrangemanget riktade sig mot konstens kapitalisering. Artnet.

Konstnären Jim Costanza protesterar

I Belgien öpppnar Manifest den 2 juni. Här placeras den socio-politiska programmet i en gammal kolgruva med temat The Deep of the Modern. Denna ”dialog mellan olika lager av konst och historia” sönderfaller i tre delar, Poetics of Reconstruction som inriktas (observera mitt ordval) ”on the aesthetic responses to the global “economic restructuring” of world-wide systems of production”. Vidare The Age of Coal, tio tematiska sektioner som kommer att handla om kol ur olika aspekter. Slutligen det fyndiga ”17 Tons” som är en sammanslagning av den välkända sången 16 Tons (Merle Davis 1946) och Marcel Duchamps kolsäcksinstallation Seventeen Miles (1942): “This exhibition will be a series of collaborations between individuals and institutions who, although coming from many different disciplines and social strata, continue to activate the collective memory and to preserve both the physical and conceptual heritage of coal-mining.”

Curatorn Cuauhtémoc Medina från Mexiko är väl mest omedelbart igenkännbar för att han curaterade Teresa Margolles rosade utställning på Venedigbiennalen 2009. Blod var det den gången, nu handlar det alltså om kol. Han besökte Iaspis i somras. Medcuratorer är Katerina Gregos (som var curator för den danska utställningen om yttrandefriheten 2011 i Venedig) och Dawn Ades konsthistoriker som bland annat curaterat en Francis Bacon-utställning.

Kol förefaller mig inte som den bästa förutsättningen för en vinnande utställning. Men mirakel har inträffat förr.

Några dagar har det rått stiltje på bloggen. I fredags var det dags att försöka genomföra det stora lyftet av en fallen sektion av Nimis, ”Tronen”. Tyvärr misslyckades projektet att vinscha upp den. Vad som tillkom var en performance som främst drabbade mig själv men som också ställde fysiska krav på mina assistenter. Vinschen var mycket tung och återtåget blev en mäktig prestation. Några bilder kan ses i New Herald. Och igår var jag på Galleri Jäger & Jansson i Lund för att se Lukasmålarnas utställning.

SD:s förslag om att visa rondellhundarna på en utställning i riksdagen har jag inte haft något större intresse för. Dels för att det är en omöjlig idé och dels för att konstutställningar är en sak för konstvärlden. Men onekligen har det blivit något av det. SvD har frågat partiernas gruppledare vad de menar i saken. Det korrekta svaret torde vara att en sådan handling skulle uppfattas som en olämplig provokation vilken drabbar en utsatt del av befolkningen. Men ingen av politikerna har valt ett sådant svar. Moderaterna har inte tagit ställning. Socialdemokraterna menar att lokalerna inte lämpar sig för utställningar. Centerpartiet är oroligt för de diplomatiska konsekvenserna i arabvärlden. Kristdemokraternas Mats Odell tycker inte att man skall provocera religioner. Han var också emot att man visade Ecco Homo (Ohlson Wallin) i riksdagen. Tydligen var lokalerna på den tiden bättre ägnade åt utställningar. Vänsterpartiet menar att det skapar klyftor i samhället. Alltmedan Miljöpartiet bestämmer sig för att tala om något annat; Gunvor G Ericson lyckas dra till med klyschan ”lyfta” som dubbelklyscha: ”Jag tycker att riksdagen ska lyfta det, i stället för att lyfta in andra utställningar.” Eller varför inte: Att lyfta ut en utställning som aldrig lyftes in.

Mycket bättre än så kan en socialkritisk utställning inte bli. Rondellhunden själv behöver inte ens lyfta på benet.

Debatten om vänster och höger har engagerat skribenter lite överallt. Ett av skälen är förmodligen att det inte längre är så lätt att skilja falangerna åt. Det har blivit svårare att renodla skiljelinjen privatisering/förstatligande. Hela problematiken torde utgå ifrån att någon kultur har skapat idén om demokratisk jämlikhet vilken på något sätt skall pådyvlas alla andra kulturer. Kulturvänstern kan dock fortfarande skapa en identitet genom att utropa sig till neomarxister. Men de är inte fler än att de borde kulturminnesmärkas. Och möjligen kan en kulturhöger kännas igen genom att den vill se en kulturarbetare som entreprenör.

Maria Lind och Tensta konsthall har öppnat butiken. Tensta konsthall har tillkommit för att den marginaliserade förorten i mångkulturens namn skall få ta del av konstens härligheter. Och det innebär i det här fallet den stramt tuktade internationella samtidskonsten. I ett något besynnerligt yttrande (DN) menar Lind: ”…vi har fått en uppdelning av konsten i en mycket kommersiell, populistisk del, och en del av mindre, konstnärsdrivna initiativ.”

Tydligen menar Lind att Tensta konsthall tillhör den mycket kommersiella och populistiska sektorn eftersom den inte är konstnärsdriven. Så har hon också inlett ett samarbete med Bukowskis. Mårten Arndtzén (SR) ställer sig tveksam till detta medan Lind gör en dygd av nödvändigheten. För övrigt kan man undra var den riktiga konsten finns någonstans eftersom det inte är lätt att finna fram till dessa ”mindre, konstnärsdrivna initiativ”.

På ett sätt har projektet/institutionen Tensta konsthall som en gest åt lokalbefolkningens konstintresse en hopplös uppgift. Det man går in för och visar är till för innerstans lilla elit som får göra sig omaket att åka ut till Tensta. Men Maria Lind är aldrig svarslös. Som god konstpolitiker kommer hon med sina trevare:

”Men Maria Lind är inte rädd för att skrämma bort publiken.

- Nej. Jag tror det finns en massa lockelse i den skönhet och mönsterverkan som finns här, till exempel. Och att vi vill ta samtiden på pulsen – något som många brukar vara öppna för, oavsett om man är en hängiven konstföljare eller inte.

- Sedan ska vi inte glömma att abstraktion är en estetisk form som är stark i många delar av världen. Inte minst i mellanöstern, där många av Tenstas innevånare har bakgrund.”

Lokalbefolkningens samtidsintresse tillsammans med en kulturell benägenhet för mönster skall få dem att rusa till konsthallen. Och Lind har mer att mäla (Norran):

”Maria Lind tycker sig se hur det abstrakta tar allt större plats inom konst och konstnärliga utbildningar.

- Jag tror att det handlar om ett behov av att fundera kring hur man gör saker, inte bara vad man gör. I Occupy-rörelsen och den arabiska våren blir det tydligt att människor i dag ställer sig frågor kring hur vi lever och hur vi faktiskt fungerar. Och som vanligt är konsten där och sniffar på något innan det blir tydligt för samhället i stort.”

Vårens trend i konstvärlden (osäkert om det är i den populistiska eller i den konstnärsdrivna eller i båda) är alltså ”abstrakt”. Sedan får man säga att Maria Lind företer ett konstkonservativ drag då hon i romantisk andra ser konsten som samhällets förelöpare. Den internationella nyhetsförmedlingen och deras omedelbara analyser; vad kan konsten ställa upp mot det? För övrigt är det allmänt känt och positivt uppfattat att konsten är långsam och reflekterande. Och vad kan den tänkas sniffa upp ur en redan nattstånden diet?

Nå, det gäller att hänga med i abstraktionen vilket jag naturligtvis gör. För en tid sedan utförde jag denna välliknande abstrakta oljemålning. Man bör dock ej idka ett intensivt påseende av densamma utan nöja sig med färgklangen av det generella politiska budskapet om striden mellan rött och blått.

För några veckor sedan censurerades den palestinska konstnären Larissa Sansour när hon inbjuden deltog i en pristävlingsutställning på fotomuseet Musée de l’Elysée i Lausanne. Orsaken var att sponsorn Lacoste fann Sansours bidrag alltför propalestinskt. Sansours bidrag Nation Estate visade fiktiva bilder av en palestinsk stat bestående av en skyskrapa där de olika platserna fanns på våningarna. På tredje våningen kommer man med hissen till Jerusalem, på den fjärde till Ramallah osv.

Här var det tredje våningen: Jerusalem.

Ett politiskt, men tämligen stillsamt, utspel på temat ”Livets glädje”. Men sponsorer vill inte ha något som kan störa deras kundrelationer. Museet har å sin sida tagit ställning för konsten och Sansour och verket skall visas. Censureringen gör dock inte konsten och konstnären någon otjänst. Indignationen och den positiva uppmärksamheten är helt och hållet en fördel. För inte kunde väl någon förvänta sig att de kapitalistiska marknadskrafterna står upp för konsten ens vid de sällsynta tillfällen då en kontrovers, som för några kan verka stötande, seglar upp? Lacoste har i varje fall placerat sig till höger i det politiska fältet. Ett sådant fält är under animerad debatt i den svenska pressen alltsedan Bertil Ohlsson för ett par dagar sedan skrev en artikel (DN) där han undrar om kultur alltid måste vara vänster. Sven Wollter har skrivit ett svar på den och man kan konstatera att han är betydligt bättre som skådespelare än debattör. Lite intressantare är Åsa Linderborgs upprörda bidrag (Aftonbladet) där hon lyckas samordna partiledare Göran Hägglund med Anders Breivik. Till detta högersällskap kan förmodligen också fogas Lacoste trots att de var beredda att offra en kund i just Breivik. Även Linda Skugge riskerar att hamna i detta sällskap sedan hon ”kommit ut till höger” vilket hon gläds åt i Expressen.

Alltför upplyftande är det inte att följa vänsters förtvivlade ansträngningar att återta sina gamla mandat. Inte är det mycket roligare i konsten där de politiska markeringarna förmodligen kommer till ett avgörande i år. Jag har tidigare nämnt att Berlinbiennalen och Manifesta med allra största sannolikhet kommer att annonseras med politiska kampord. Till dessa får man också lägga Paristriennalen som öppnar den 20 april under Okwui Enwezors ledning. Temat är ”Intense Proximity”/”etnografisk poesi” vilket skall behandla den globala situation som uppstått när allt har blivit nära och, naturligtvis, ger upphov till postkoloniala friktioner.

Hemmavid har Dan Jönsson (DN) klagat på att såväl Moderna Museet, Göteborgs konstmuseum, Kalmar konstmuseum har visat retrospektiva nostalgiutställningar som skymmer sikten framåt. Men viss nostalgi blir i hans perspektiv rätt sort och han jublar över (DN) Gerhard Nordströms utställning i Malmö konsthall där han får se Nordströms Vietnaminspirerade målningar från 1970-talet.

Intressant är det hur som helst: Kommer vänstervågen att få en dominant position? En ny vår för socialkritiken? Eller hävdar sig en mer måttfull linje som man kan förvänta sig på Whitneybiennalen i mars och på Documenta i juni?

Konstupplevelsen var en gång i tiden en stor sak. Ända till långt in på 1980-talet var den i praktiken identisk med den estetiska upplevelsen. Vad som gör en upplevelse estetisk har det spillts många ord på men den frågan väcker numera föga intresse. Någon upplevelse skall det förstås till och Fredrik Svensk visar (Aftonbladet) en ny väg för hur den socialkritiska upplevelsen kan formuleras. Efter det han hade sett Offer och martyrer på Göteborgs konsthall.

”Kanske utställning behövt mer klegg och fler historiska verk för att verkligen tvinga fram nya tankar och känslor inför vad offer och martyrer kan vara, men när jag stiger ut på Götaplatsen känner jag mig ändå upprymd över att ha sett en hårt tematiserad grupp¬utställning.”

”Upprymd” är alltså ordet som kan beskrivas konstälskarens känslor inför hårt tematiserad samtidskonst. Ett verk i utställningen som han dock direkt fäller med sågklingan är Conrad Botes Communist & Socialist.

Jo, jag håller med, den bildjämförelsen haltar betänkligt. Hade han satt in profetens nuna, antingen flankerad av bin Laden eller Jesus hade det blivit lite mer av det ”klegg” som Svensk efterlyser. Men det är naturligtvis omöjligt. En sådan bild får inte visas på Göteborgs konsthall. En alternativ möjlighet, lika omöjlig fast av helt andra skäl, är Lars Norrmans Flickorna går i ringen som distribuerades av IKEA 1972. Kan man föreställa sig att IKEA kommer med en ny upplaga som 40-årsjubileum?