2344: En väldigt snabb konstrond i Stockholm

Efter det att jag hade gjort mitt korta besök på konstmässan fortsatte jag till Stockholm. Där blev det en konstrond. På spaning efter samtiden i konsten, ett ganska enkelt koncept.

På Waldemarsudde såg jag utställningen om salongsmåleriet och Julius Kronberg. Tja, Jaktnymfen är ingen stor upplevelse bortsett från tekniken. Emellertid är det inte svårt att se hur arrangörerna har försäkrat sig om samtidsperspektivets angelägna frågor:
”I höstens första utställning lyfts det svenska salongsmåleriet fram och då med frågeställningar av relevans för vår tid inriktade på bl.a. genus, etnicitet och uppfattningar om god konst.” Detta kunde man sedda bygga vidare i en kommentar till Hugo Birgers De landsflyktiga: ”De stereotypa och rasistiska värderingar som Birger ger uttryck för var tyvärr normen då. En vändpunkt och början till förändring i västerländska attityder kom först 1978 då Edward Said publicerade boken Orientalism.”

Hur är det då på Thielska som visar målningar av Carl Kylberg? Lite tunnare, men dock: ”Med färgens hjälp strävar konstnären bortom dukens yta och kan även utmana vår egen tids fixering vid yta och konsumtion.”

Magasin 3 var det enklare, Tony Ousler var huvudobjektet och han får sägas vara en modern klassiker med tyngdpunkt i 1990-talet. Men han är fortfarande med i leken: ”Med projektioner, ljud och skulptur iscensätter han teman som sändning och mottagning, närvaron av teknologi i det dagliga livet och i förlängningen mediets sociala och fysiska påverkan.” ”Sedan en tid tillbaka har Oursler fokus på den allt större spridningen av dataspårning och övervakningsprogram, med särskilt intresse för ansiktsigenkänning.”

Absolut samtid fanns också att tillgå. På Moderna pågår The New Human som förs fram med följande djupsinnighet:
”Utställningen rör sig mellan det komiskt absurda och djupt allvarliga, och på ett liknande sätt tycks människan balansera på gränsen mellan undergång och formandet av något nytt.”
Men det är klart att den utställningen är väl värd att se. Jag är lite förtjust i superstjärnan Hito Steyerls video How Not to Be Seen: A Fucking Didactic Educational.MOV File. Den är tämligen välkänd och några år gammal. Man kan se den här. ”How to disappear”. Genuint konstnärligt grepp med utgångspunkt från en asfalterad måltavla för test av flygplanskameror.

Så Bonniers konsthalls stora satsning Insomna ”kretsar kring sömnlöshet som kulturellt symptom”. Budskapet är att sömnen är en social konstruktion, vilket, får jag bestämt invända, endast delvis kan vara korrekt. Videodominansen är påtaglig men den rörliga bilden är vår tids uttryck: Det måste röra sig. Ett huvudnummer är Carsten Höllers rörliga sängar som det går att boka för en sovnatt till det facila priset av 4.600 kronor. Den sortens relationella historier har sett sina bästa dagar särskilt som det här var en gammal repris. Men dock, det är en högst relevant utställning genomförd på bästa sätt. Det sovande och drömmande tillståndet har då och då trendat till sig i konsthistorien, bland annat kring förra sekelskiftet och i surrealismen. Men då handlade det om den poetiska estetiken. Den är numera en bisak som ändå får sägas vara huvudsak även om den flankeras av den aktualiserande diskursen.

Slutligen hann jag med Kulturhusets utställning, Patti Smiths ”Eighteen stations”. En fotoutställning som består av små bilder från hennes resor och vistelseorter. Jag hade turen att stöta på Patti Smith när jag var där. Hon gick generöst runt med mig i utställning och berättade om sina bilder. Det blev ett intressant samtal. Orsaken till att bilderna är små beror på den speciella polariodtekniken, förstoringar förändrar bilden, oftast till dess nackdel.

Patti Smiths utställning var den enda som inte behövde någon samtidsuppdatering från arrangörerna. Patti Smith står ännu för sig själv.

00jaktnymf
Julius Kronberg: Jaktnymf

00tony-o
Installation av Tony Oursler

Publicerat i om utställningar m m | Lämna en kommentar

2343: I Göteborg

Det gamla vanliga kan man väl säga när man läser intervjun med Niklas Orrenius i Sydsvenskan. Att samla några buntar med insinuationer när man saknar fast mark. Det är ju det där med att Vilks vägrar visa det som benämns ”ett bultande hjärta”.

Orrenius drabbas naturligtvis av att ha gett sig in i ett kapitel som till så stor del handlar om Vilks, hans möjliga åsikter och vad hans processverk har fört med sig. Varför sätter Orrenius sitt goda rykte på spel och är det inte risk att han legitimerar Vilks bravader? Skulle man kunna säga om man har smak för sådant. Men det är så att i den här saken blir efter hand nästan allt som uttalas igenkännbart. Vi har hört det förut och det leder ingenvart.

En rätt rolig sak är det som sägs om avhumanisering. Att avbilda en religiös-politisk auktoritet som en rondellhund betraktas, åtminstone i den här artikeln som något fruktansvärt. Samma gamla studs som vi har sett så många gånger: Betraktaren eldar upp sig och lösgör sina fantasier. Man får också notera att artikelförfattaren lyckades med att få in lite SD: ”Vilks har en tendens, som påminner om hur Sverigedemokraterna poserar som martyrer, att medvetet missförstå kritiken av saken som ett ifrågasättande av hans yttrandefrihet.” En klurig formulering eftersom det är ofrånkomligt att ifrågasättandet av min yttrandefrihet inte är ovanligt, antingen genom den kända ramsan: ”Man skall inte använda yttrandefriheten för att såra människor”, eller att ”det är onödigt”. Jag kan inte se mig som poserande martyr. Även om mitt nuvarande liv medför en hel del inskränkningar och belastningar har jag inga som helst planer på att nedsjunka i någon martyrroll.

Det funderas lite i texten om varför jag kom till bokmässan och Orrenius seminarium. Det finns flera skäl. Ett är att det är en icke obetydlig händelse i hela den här historien och att det var intressant att följa presentationen. Men jag hade samtidigt tänkt mig en tur på bokmässan och att träffa en del personer som jag känner. Av det blev det ingenting eftersom säkerhetsbedömningen var sådan att mitt besök fick bli kort och enbart begränsat till seminariet. Och i anslutning till bokmässan fanns också SVT:s Opinion där jag skulle munhuggas med Elisabet Höglund. Som man lätt kunde räkna ut blev det ingen riktig match eftersom Höglunds syn på yttrandefriheten visade sig vara en blek månskära om att göra något fint med den.

Sydsvenskans artikel visar hur en journalist kan styra sin text i en bestämd riktning och göra klart för läsaren hur denne bör tänka. Orrenius har en annan stil. Han överlåter åt läsaren att på egen hand ta ställning.

00sembokm
Del av bokpresentation

Publicerat i Böcker | 13 kommentarer

2342: Kommande dagar

Skrivandet kommer att göra ett uppehåll under några dagar då jag skall åstad till orter som inte kan specificeras närmare. Emellertid kan jag rekommendera SVT Opinion i morgon.

Publicerat i debatt | 67 kommentarer

2341: Kulturbidrag

Poeten och debattören Adonis har skrivit en samtalsbok om Islam. Åsa Linderborg recenserar den (Aftonbladet) och hon reagerar med vänsterns ryggmärg när författaren hävdar att ”Islam har inte bidragit med något av värde de senaste femtonhundra åren”. Det är ingen nyhet men Linderborg kontrar med att det har Kristendomen inte heller gjort. Vad jag kan förstå menar väl Adonis islamsk kultur, vilket är något annat än kristen kultur. Den senares bidrag kan man knappast förneka.

Emellertid skall man på intet sätt blunda för den islamska kulturens estetiska bidrag. Visserligen filtreras denna uppsjö av haremsdamer, beduiner på jakt, kamelkaravaner, sultaner genom västvärldens kulturmönster, men det är likafullt ett övertygande århundrade av inflytande. Jag är naturligtvis medveten om att detta material sorterar under begreppet ”orientalism” och att det betraktas som ett sätt för västvärlden att kontrollera området. Detta, i vår tid, negativa förtryck har blivit populärt. Inte i avancerade politiska sammanhang men generellt och inte minst målningar från den här tiden säljs för osannolika belopp. I stor utsträckning finner de sina köpare i Mellanöstern. Det är brukligt att racka ner på salongskonstens men en och annan släng kan också drabba konstnärer som Delacroix och Matisse. Den sistnämnde har trots allt klarat sig hyggligt och han förmedlade modernistiska versioner av favoritobjektet odalisken, den slöjbemängda och koloristiska. Man kan inte säga att den är feministiskt korrekt men i det stora hela har den fått passera och detta bidrag från den islamska kulturen tycks vara orubbligt. Matisse recept är att har man inte något original kan man själv fixa sin egen odalisk på hemmaplan.

00odalisk-matisse

En något mera svårbegriplig formulering är Linderborgs kritik av Adonis angående att
”Enligt Adonis, var hela intellektuella självbild ligger i upplysningstraditionen, finns demokrati och jämlikhet bara i det västerländska tänkandet. Det är nonsens. Demokrati och jämlikhet är högst mänskliga önskemål, överallt i alla tider har det funnits en folklig moral som kräver resursbalans.”

Antagligen en relativiseringsmanöver som lär bara svår att exemplifiera och därför får ersättas med termerna ”folklig moral” och ”resursbalans”.

Publicerat i Böcker, politik | 14 kommentarer

2340: Spelet om makten

Igår skrev Jan Guillou om politikernas motvilja att ge direkta svar (Aftonbladet). Han påpekar att politikerna har blivit medvetna om att hantera medier. På hans tid i studion, säger han, kunde en politiker bara hålla emot en besvärlig fråga i 90 sekunder.

Det är lätt att hålla med Guillou, politiker som glider undan besvärliga frågor är irriterande. Men om man ser det från politikernas sida är saken mer komplicerad. Frågorna som politikerna skall svar på handlar om framtid. Hur tänker ni göra? Om en politiker skall svara på något sådant är riktlinjen att svaret skall ge partiet en fördel. Ett exempel som Guillou nämner kommer från SVT:s Agenda, där Anna Kinberg Batra får frågan: ”Skulle moderaterna kunna tänka sig att bilda regering med stöd av Sverigedemokraterna?”

Det blev inget entydigt svar på det spörsmålet, enligt vad Guillou skriver, och det är lätt att förstå. Svarar hon nej, skulle hon få äta upp detta om partiet senare skulle bestämma sig för något annat. Svarade hon ja, skulle det bli ett himla liv. Det finns uppenbarligen inga fördelar med att svara på frågan. Det kan vara så att det inte heller finns något bestämt svar utan att man håller dörren lite på glänt om konjunkturerna skulle visa sig lägliga. Man skulle kunna tycka att en politiker som alltid ger raka svar skulle vara den mest sympatiske. Men med all sannolikhet skulle det snarare leda till ständiga återtåg eftersom politikerna ständigt finner skäl att ändra sina riktlinjer. Det handlar om att skaffa sig röster och dra till sig intresse för att öka sin makt. Här kommer medieträningen in. Är politikern tillräckligt skicklig kan denne dra sig ur knipan med eleganta formuleringar. Utifrån den förutsättningen är den bäste politikern den som inte egentligen säger något men får det att verka som om det har kommit ett acceptabelt svar. Det blir med andra ord en tävling mellan mediernas professionella utfrågares kapacitet och hur långt politikerna har nått i sin medieträning.

Det andra exemplet som Guillou tar upp är enklare:

”Peter Hultqvist och Jan Björklund skulle debattera med anledning av ännu en Natoutredning. Nato¬anhängaren Jan Björklund hade ett intressant argument som han hämtat ur utredningen: Risken för att vi blir anfallna av Ryssland minskar om vi går med i Nato och om Ryssland ¬likväl anfaller så klarar vi oss bättre som Natomedlemmar. Hur kan man då vara motståndare till Natomedlemskap?
Frågan är klar, intressant, välfor¬mulerad och viktig. Det är alltså försvarsministerns förbannade skyldighet att svara. Men det gör han inte. Han svarar på en helt annan fråga och han gör det närmast retfullt. Gång på gång.”

I det här fallet är det antingen dålig mediehanteringen eller okunskap. Eftersom den här frågan har dryftats fram och tillbaka är det märkligt att Hultqvist inte lärt sig de välkända svaren.

En annan sak, som man inte helt skall glömma bort, är Guillous egna intressen i de här frågorna. Han vill naturligtvis att Hultqvist skall tvåla till Björklund och att Batra öppet skall erkänna sitt intresse för samverkan med SD.

Medieträningens första moment är att lära sig standardsvaren. Om det t ex har gått dåligt för partiet i ett val eller i opinionen är det givna svaret att man ser framåt och att det gäller att vara tydligare med partiets politik. I fortsättningskursen kan man lära sig hur man förbereder och lägger fram förslag om t ex hur man skall motarbeta arbetslösheten. Ytterst sällan blir det något av alla dessa förslag som viner i luften men medierna är i sådana fall lättfångade och ger partiet utrymme, vilket är vinsten. Fortsättningskursen bör också lära politikerna hur man omvandlar standarsvaren till lite intressantare och mera fantasieggande uttalanden. I grundutbildningen finns också den oeftergivliga regeln att blir man överraskad eller saknar svar och argument bör man tiga även om man skulle göra en slät figur. En trevande improvisation kan sluta med katastrof.

Publicerat i politik | 38 kommentarer

2339: Aftonland av Therese Bohman

I höstens bokflod urskiljer vi inte minst konst- och litteraturkritikern Therese Bohmans roman Aftonland. Den har blivit hennes största framgång som författare, berömmande recensioner har dykt upp i alla större tidningar. T ex var Åsa Linderborg (Expressen) överväldigad. Jo, hon anmärkte på den ”fulländade skönheten” som inte oväntat får sin plats i boken.

Bokens huvudperson, Karolina Andersson, är professor i konstvetenskap. Bohman han har låtit henne överta en del av hennes egna uppfattningar om konst. Professorn är förtjust i det förra sekelskiftet, vurmar för skönheten i den klassiska konsten och intar en kritisk inställning till samtidens modetrender som upplösningen av konsthistoriens kronologi eller att modemedvetet satsa på forskning om kvinnliga konstnärer. Estetiken dyker upp i en rad vackra passager om t ex halkyoniska dagar eller glädjen över kolonner.

Men bokens huvudtema är den vilsna Karolina som inte lyckas med sina relationer. Hon har lite för stor aptit på såväl sex som alkohol och inser att hon alltmer intagit rollen som desperat kvinna som håller på att bli för gammal. Professorn arbetar dock en del och kan sin sak. Ett drama utspelas genom en av hennes doktorander som kommer med en sensationell upptäckt av en tidigare okänd svensk konstnärinna. Lite för sensationellt skall det visa sig vilket ger boken ett betydande spänning. Professorn hinner dessutom med att handleda doktoranden även inom andra områden.

Boken har alltså en omväxlande sammansättning och den är välskriven med många njutbara passager. Ibland lustiga iakttagelser som den något nergångna butiken som fortfarande skyltar med ”Du kan faxa här!”.

En matlagningsfavorit för professorn dyker också upp: hackad schalottenlök och en vitlöksklyfta som puttrar med smör i kastrullen. Ingen avancerad gastronomi men det fick mig att överväga schalottenlökarna när jag besökte en livsmedelsaffär idag. Jag avstod eftersom jag tyckte att de inte såg så friska ut. Kanske är det så de skall se ut, detta var min första ansats till inköp av denna produkt.

Konstpolitiken och politiken dyker också upp. Karolina, som alltså är förtjust i det förra sekelskiftets dekadens, konstaterar att intresset för den epoken drar till sig två kategorier, de som vill förgöra den och de som fascinerades av livet skuggsidor. Professorns avhandlingsarbete är följaktligen Förförerskor och förgörerskor. Den farliga kvinnan i svensk bildkultur vid sekelskiftet 1900. Och en av hennes älskare bekänner att han har röstat på SD.

Boken är välkomponerad och spänningsmomentet saknas inte: Hur skall det här sluta?

Omslagsbilden är vald med omsorg, från en målning av Ben McLaughlin. Är man inte bekant med honom är det väl värt att besöka hans hemsida.

00tbven
Therese Bohman i Venedig

Publicerat i Böcker | 6 kommentarer

2338: Björn Wessman och den modernistiska traditionen

I dessa tider vad gör en målande modernist? Trots att det har blivit en svår genre är det ofrånkomligt att det kvantitativt är den ledande konstriktningen. Att få en plats i den rådande eliten är dock inte omöjligt. Målare med modernistiska förtecken förekommer. Gamle Georg Baselitz kan utan vidare beskrivas som modernistisk expressionist med den klurigheten att han gärna målar sina motiv upp och ner. Det har visat sig hållbart även om han inte är någon dagsaktualitet för dagens generation. Han var visserligen med på Venedigbiennalen 2015 men då tillsammans med Chris Orfili som har kommit långt med sitt nigerianska ursprung kombinerat med ett modernistiskt bildspråk. Marlene Dumas finns, delvis kan man väl säga att hennes måleri är konceptualiserat. För just att konceptualisera är en given möjlighet som t ex tryggar Gerhard Richters position som den främste målaren i vår tid. Håller man fast vid en mera traditionell modernism är Peter Doig (627) den store hjälten. Men trots att han är omtalad och att hans priser ständigt passerar nya orimliga gränser är hans position i den mera intrikata delen av konstvärlden inte särskilt stark.

Under alla omständigheter kan man inte räkna bort det modernistiska färgspråket med hela dess intrikata vokabulär. En tradition som grundlades av Cézanne och Matisse. Det finns fortfarande utrymme för personliga variationer även om det inte längre blir tal om något överskridande.

Häromdagen var jag på pressvisningen av Björn Wessmans utställning på Pumphuset i Landskrona (Helsingborgs Dagblad). Jag hade ett givande samtal med Björn som är alldeles klar över vad som gäller. Hans inriktning är också entydig, han gör sin sak med sina medel. Den som kan läsa av grepp och detaljer har mycket att hämta. De målningar som han visade kommer från motivkretsar han har fångat upp på en ö Papua Nya Guinea. Det handlar inte om någon naturromantik utan om inspireras av de mycket enkla förhållanden som råder där. En av hans idéer är att åstadkomma en syntes av de mera traditionella europeiska landskapsmotiven och denna övärld.

En av den modernistiska traditionens fördelar är att dess huvudobjekt är gestaltningen.

05wessbst
En bensinstation utan bensin på den lilla ön.

05wesskan
Exempel på Wessmans sätt att variera färg och form

05wesskp
Kullaberg sett från Mölle kombinerat med en papuansk by

Publicerat i konstteori, om utställningar m m | 15 kommentarer

2337: Den politiska korrektheten korrigerad

För ett par dagar sedan skrev Alex Schulman (Aftonbladet) om den politiska korrektheten. Han vill lufta sin besvikelse över att det extrema pk-lägret snabbt har krympt, vilket han sammanfattar:

”Jo, det betyder ju att vi som tror på öppenhet är i tydlig minoritet. Vi står utanför etablissemanget, utanför den rådande politiska trenden i samhällsdebatten. Invandrarfientlighet är det nya PK. Den som vill stänga gränserna och inte släppa in en jävel till är inte längre extrem. Han är PK.”

Så förhåller sig det naturligtvis inte. Den politiska korrektheten är, i måttliga doser, helt rimlig. Det kan t ex finnas anledning att inte låta enstaka fall få stort utrymme och leda till förhastade slutsatser. När den växer till att bli ett totalitärt system är det en annan sak. Det blev ju så i Sverige att kritiska synpunkter i invandringsfrågorna omedelbart ledde till stämpling som extremist och rasist från den rådande maktkoncentrationen som tillsammans kunde falla tillbaka på en ideologisk ståndpunkt. Skönmålningarna blev alltmer fantasifulla och vem minns inte rapporterna om invandringen som en ständig ekonomisk vinstmaskin. Till slut gjorde verkligheten sig påmind och statsministern fick ta på sig rollen att reglera systemet. Strängt taget blev han därmed, enligt de tidigare normerna, en extrem rasist, men, som Schulman riktigt skriver: ”Vi har både en regering OCH en majoritet av oppositionen OCH en majoritet av det svenska folket som vill en och samma sak: strypa invandringen.”

Då lönar det sig inte att försöka utöva traditionell pk-makt. Men det betyder inte att det är politiskt korrekt att dra ner på invandringen eller att tillåta kritiska synpunkter. Motivet är välkänt: Till detta är vi nödda och tvungna vilket de flesta har insett. När verkligheten kom i kapp är det inte mycket annat att göra. Man bibehåller dock samma goda pk-intentioner och Schulman och andra gammeltroende bryter inga nya pk-tabun. Dessutom har man lyckligtvis SD att peka ut som den extrema fienden vilket gör det möjligt att bibehålla en anständig fasad även om förödmjukelsen är uppenbar.

Den alltför överdrivna skönmålningens tid tycks vara över.

Publicerat i politik | 59 kommentarer

2336: När den heliga elden brinner i människans inre

Har man fått kallelsen, sett ljuset, slukat en färdigstöpt ideologi och funnit den enda sanna läran, då är det inte svårt att få sina argument att alltid falla ut på ett alldeles bestämt sätt. En sådan företeelse är på intet sätt ovanlig och är lätt igenkännbar i den svenska polariserade debatten. Under det senaste året har den blivit mera nyanserad vilket man kan vara tacksam för. Detta hindrar dock inte de gammaltroende att fortsätta som förut.

Ett bra exempel är Peter Fällmar Andersson (Helsingborgs Dagblad). Han skriver, lite sent kanske, om Nya Tiders deltagande på bokmässan. Han önskar en välsorterad yttrandefrihet. Eftersom han inte har något nytt att komma med i detta genomdiskuterade fall drar han in mig i saken. Insinuationen är uppenbar. Han nämner att jag skrev förordet till Mikael Jalvings bok om Sverige som kom på svenska 2012 (det danska originalet 2011) och fortsätter:

”Hade Bokmässans ledning varit lika slug som Lars Vilks hade de för länge sedan förklarat att vi befinner oss i ett konceptverk. Att varje plötslig u-sväng som rör Nya Tiders medverkan egentligen bara har varit ämnad att visa på den ryggradslösa hållning som 2016 varit så smittsam både bland politiker och journalister. Ett år då rasister inte längre ska kallas rasister.”

Jag kan inte tänka mig att Fällmar Andersson är så enfaldig att han tror på det han säger om ”konceptkonst” (det förefaller dessutom som om han har mycket dunkla uppfattningar om vad konceptkonst är för något). Om något skall göras till konst måste det finnas en trovärdighet som bekräftas av konstvärlden om det skall få någon betydelse. Det blir alltså bara dumheter av det här uttalandet. Det som mer än antyds är att jag är ”slug”, dvs. jag håller mig med någon dold agenda. För min del får han gärna lägga in den trossatsen i sin lära. Den manövern är en väsentlig del av mitt konstprojekt fast det egentligen inte säger mycket mer än att betraktaren fullbordar verket med sin egen kreativa fantasi. Jag uppmärksammar också att Fällmar Andersson lyckas fortsätta stycket med att få in en slutkläm med ett rejält rasistutbrott.

Mikael Jalving får epitetet ”islamofob”. Denna beteckning är inte längre lika vanlig som förr. Det torde bero på att en mera reell islamofobi har brett ut sig. Folk är helt enkelt rädda för att råka ut för ett terroristdåd. Jag har ju märkt en del av denna uppståndelse.

Jalvings bok om Sverige väckte när den kom en del uppståndelse. Positionerna var mycket låsta vid den tiden. Boken är inte särskilt märkvärdig men dess mot svenska normer avvikande synpunkterna hade sina poänger. Jalvings andra rond med svenskarna kom i det beramade debattprogrammet där svenskarna skickade fram Henrik Arnstad som moteld. Det blev en minnesvärd afton i tv-studion.

Utgångspunkten för Fällmar Andersson är chefen för Simon Wiesenthal-centret, Shimon Samuels. Denne skriver till statsministern och ber honom stoppa Nya Tider. Fällmar Andersson vet att det inte får gå till på det sättet, men han passar på att inflika ett citat:

”’Mr Prime Minister, your website argues that your country must be a leading inspirational force in the world'”, påpekar Simon Wiesenthal-centrets chef och lägger till: ”’not a force for hate'”.

Hat är inte så lätt att avfärda. Det finns t ex rätt sorts hat som ofta rekommenderas. Och för övrigt är det inte ovanligt att företrädare för olika ideologier hatar varandra. Sådant hör dock demokratin och yttrandefriheten till.

Publicerat i politik | 120 kommentarer

2335: Några reflektioner utifrån Nav Haqs föreläsning på Malmö konsthall

Igår var jag i Malmö konsthall och lyssnade på Nav Haq (från M HKA i Antwerpen) som berättade om sin curatorroll i nästa års Göteborgsbiennal. Som jag tidigare har nämnt har han angivit ett tema om det sekulära. Inget särskilt märkvärdigt. Det är inte fråga om något framhävande av det sekuläras betydelse utan allmänna synvinklar på detta. Han passade på att citera Judith Butler och hennes kritik av att västvärlden använder sig av friheten för att hata. Det hör liksom till. Jag är dock övertygad om att Nav Haq kommer att skapa en biennal som kommer att uppfylla de krav man brukar ställa på dessa.

Lite intressantare var att han talade om en utställning han gjorde 2014 tillsammans med Anders Kreuger ”Don’t you know who I am – Art after identity politics”. Curatorer försöker naturligtvis efter nya vägar och det här skulle alltså handla om hur konsten ter sig när identitetspolitiken är överspelad. Det lär den dock inte vara eftersom det är ytterst svårt för en curator att undgå de etablerade kraven. Det rör sig således om att en folkgrupp eller nationellt avgränsade händelser bör ha en ”autentisk” röst. Detta krav är inte längre absolut men vi får nog vänta ett tag till innan det försvinner. En annan sak är utställningars representation. Det går inte att ha en utställning med enbart västerländska vita män. Trots att man inte gillar nationstänkandet är varje utställning mån om att visa hur många olika länder som är representerade.

Hur som helst har Nav Haq några intressanta kommentarer kring den välkända koreanska konstnären Haegue Yang (267):

”Identity becomes something multi-faceted and flowing in the expansive practices of an artist such as Haegue Yang. The compound nature of her works fuses numerous notions of identity together, forming layers and dimensions that co-exist. It appears for example through the works acting as a form of portraiture, often of figures working for inclusivity, including from feminist histories such as Petra Kelly or Marguerite Duras.”

Kanske är det inte helt glasklart men fortsättningen handlar om Yangs signaturverk: Persienner, som hon har utvecklat i många variationer. Utformningen av dessa är ofta mycket raffinerad och estetisk. Innan jag fortsätter med detta är här ett citat från Yang angående synen på hennes verk:

”If someone thought my work was conceptual I would agree, but I’m at a loss when asked to actually explain how it is conceptual. Perhaps we live in a time when the notion of Conceptual art is at a turning point. We know what Conceptual art was in the 1960s, but I think what the term means now is something that needs redefining.”

Detta är ju intressant för en konstteoretiker. Om man enkelt sammanfattar den moderna konstens historia kan man göra det med tre frågor som grundläggande följer konstverken:

Är det tillräckligt estetiskt?
(Modernismens fråga)

Är det konst?
(Konceptualismens fråga)

What is it about?
(Samtidens fråga)

Eftersom Yang befinner sig i den tredje frågan kan man hålla med henne om att konceptkonsten i allmänhet undvek att göra sig komplex. Inriktningen var att det kunde vara konst att låta idén vara huvudsaken. Och det är ett avslutat kapitel. Istället har vi fått innehållet som det avgörande. I regel bygger detta innehåll på socio-politiska idéer och det kan man kanske inte kalla för konceptkonst utan snarare ”social kritik”. Detta finns också i Yangs verk. Nav Haq framhåller hennes installation Blind Curtain – Flesh Behind Tricolore (2013). Upplägget är rätt enkelt. Persiennen är till för att dölja och metaforiskt får dess färger (trikolorens) den metaforiska betydelsen att dölja kolonialismens elände i Frankrike. En sådan ”What is it about?” är emellertid inte nödvändig. I andra sammanhang, t ex när verket visas på konstmässor kan det beskrivas som en ny estetik, en uppgradering av Barnett Newman eller något i den stilen. Även om man kan försöka med en ny estetik så är det ofrånkomligt att den inte är självbärande. Den möter heller inget av det motstånd som Newman och hans gelikar fick utstå. Och verket måste enligt det oskrivna regelverket för samtidskonst handla om något, alltså helst något angeläget. Budskapet förmedlas i text eller numera ofta i app.

Möjligheterna är många när man skall kontextualisera samtidskonsten – förutsatt att konstnären inte kör det illustrerande spåret.

00haegue-yang-bl-curt-flesh-beh-tricolorem
Haegue Yang: Blind Curtain – Flesh Behind Tricolore (2013)

00idpolvaq
Curator Nav Haq

Publicerat i Biennaler, konstteori | Lämna en kommentar