2285: Superflex i Vilda Västern

Idag öppnas på Lunds konsthall en utställning med den danska konstnärsgruppen Superflex. Gruppen har haft stora internationella framgångar (ranking 241) och ses idag som en av de väletablerade storheterna i den internationella samtidskonsten. Deras projekt är uttalat politiska men det betyder inte att det rör sig om några enkla proklamationer. Utställningen på Lunds konsthall handlar i första hand om en målning från Arizona State University Art Museum. Målningen Pioneer and the Indian har attribuerats till västernmålaren Frederic Remington (1861-1909), ett stort namn och stilbildare i återgivning av västernmotiven. I ett samarbete med universitet har Superflex låtit undersöka målningen. Svaret blev entydigt, det rör sig om en förfalskning. Originalet finns i Houston. Modern teknologi kan undersöka pigmenten i en målning och i det här fallet fann man titanvitt. Titanvitt blev tillgängligt först ett decennium efter Remingtons död. Dessutom fann man att motivet hade skissats i kol något som Remington endast gjorde i början av sin karriär. I Superflex utställning dokumenteras den här processen men de tillför också egna verk, bearbetningar av processen. En liten monter visar t ex en remsa med titanvitt tillsammans med den vid tiden gängse färgen blyvitt.

remfake
Den falska målningen Pioneer and the Indian

titkr

Målningens motiv får också en fortsättning eftersom den öppnar vägar till hur vilda västern skapades. Superflex menar att Sverige är ”cowboytokiga” och det är möjligt. Fast man får nog säga att det var en större sak förr när en av de vanligaste barnlekarna var indianer och cowboyer. I katalogen beskrivs målningen: ”åter en försoningsscen inför ett möte mellan två män till häst, som är får representera ursprungsbefolkningen och de nyanlända”. ”Nyanlända” är ett tämligen nytt ord som har fått ersätta de alltmer problematiska ”invandrare”, ”flyktingar”. Att det här används om en, som också understryks i katalogen, ”ständigt framryckande territorialmakt” förefaller lite märkligt. Men det hänger samman med att utställningens andra del som hämtar sitt motiv från den svenska emigrationen 1830-1930 till USA.

I själva utställningen lämnas många öppningar till associationer utan några entydiga politiska framstötar. Man får också gå till katalogen för att finna påståenden som skall knyta utställningen direkt till den aktuella flyktingsituationen. Det står t ex: ”Den resa mot en okänd framtid som svenskarna gjorde då skilde sig knappast från den resa som migranter och flyktingar till Europa ger sig ut på idag.” Den uppfattningen dyker ofta upp i debatterna och det torde vara uppenbart att skillnaderna är avsevärda. Men det här är inte ovanligt när konsten skall ges ett direkt politiskt perspektiv. Konstverken och konstprojekten är i regel mångtydiga och antydande medan curatorns statement gärna vill sätta saker på plats.

Utställningen, som kan rekommenderas, är värd att betraktas utifrån flera infallsvinklar och Superflex understryker spelet mellan fiktion och verklighet. En slow motion video som är en rekonstruktion av målningens motiv kompletteras med bilder från inspelningen. På konsthallens innergård kan man följa rekonstruktioner av västernmiljöer.

rekfilm
Videon som rekonstruerar målningen

Publicerat i om utställningar m m | Lämna en kommentar

2284: När snabbmaten serveras

Krönikördebattörerna har det naturligtvis inte så lätt. De måste prestera något med jämna mellanrum. Något svängigt, något eldfängt som går ut på att servera en åsikt vars moraliska halt skall landa på rätt sida om kölen. Man skall inte relativisera, en del klarar sig hyggligt men för andra kan resultatet närmast beskrivas som ohyggligt.

Malin Ullgren är ett bra exempel på ”nu drar jag till med alltid är det någon som hakar på”. Hon har nu fått för sig att 68-generationen har blivit nyfrälsta högerspöken (DN). Intressant, hur många då, på vilket sätt. Några framträdande profiler? Den redovisade källan visar sig vara en vän på Facebook som är besviken på en gammal kollegas ”framfart”. En luftigare hänvisning ges om ett samtal på twitter: ”Jag hör fler och fler vänner berätta om gamla hjältar som faller; så sent som häromdagen uppstod ett samtal på Twitter om varför de faller. ”De” – det är de ex-radikala 68:orna.”

Nåja, lite hopplock räcker mer än väl till en debattartikel. Ett tunt källmaterial kan tänjas hur långt som helst genom skribentens konstruktioner enligt en redan gammal mall. Man lägger fram egna påståenden som man sedan argumenterar emot och ironiserar över. Och eftersom inget är lättare än att finna högerspöken överallt kan ett ändlöst antal krönikor skrivas. Jag ser fram emot det strukturella högerspöket: Också du är ett högerspöke.

Samma tillvägagångssätt återfinner man hos Patrik Svensson (SDS). Han skriver om yttrandefriheten utifrån den norske konstnären Thomas Knarviks teckning av Ali Esbati som apa. Svensson är starkt indignerad och naturligtvis överlägset reflekterande gentemot den låga nivå han tycker sig möta. Att frågan diskuteras utifrån yttrandefriheten gör honom djupt upprörd, han vill mycket hellre diskutera det populära ämnet rasism. Han kan inte (eller låt oss säga att det bara skulle göra hans önskan om att framlägga en bestämd åsikt svagare och kräva en del arbete – läs norska Dagbladet) tänka sig att det finns mer än en tolkning av det han ser, tydligen beroende på att han anser att hans tolkning måste gälla för alla och envar. Det som är farligt, menar han, är de fruktansvärda följderna (här återkommer den retoriska figuren om högerspökena som väller fram över Europa):

”Så fortsätter återupplivandet och normaliseringen av en människosyn man under en tid kanske trodde att historien gjort obrukbar. Och den fortsätter inte genom några ’harmlösa’ satirteckningar utan genom den entusiasm och ståndaktighet med vilka de försvaras.
För varje dag som går i allt snävare cirklar kring etablissemangets kärna.”

Den heliga antirasismen får inte framställas i löjets skimmer.

Publicerat i debatt, yttrandefrihet | 17 kommentarer

2283: En repris, den heliga enfalden

Förundras kan man alltid men förvånad behöver man inte längre bli. Idag fick vi veta genom Sara Berg (Expressen) att ”vågar ingen göra politisk konst längre?” Så kan det gå när konstkritiker som har sin hemvist i nöjesjournalistiken och bubblar av politiska ambitioner. Bergs uttalande utgår ifrån att hon har besökt Malmö konsthögskolas elevutställning. Med plakatkonst för ögonen (hon vill ha sådant som Ai Weiweis bombastiska illustrationer) kastar hon ur sig:

”Kanske har vi det för bra i Sverige, vi saknar allvarligare konflikter att tolka konstnärligt, vilket ger utrymme att utforska teknik och material, snarare än att uttrycka en åsikt, ett budskap.
Eller så lider konstutbildningen brist på det politiska perspektivet. Jag förvånades mest över att det inte ens var någon som ville använda sitt utrymme åt att försöka provocera. I konkurrens med skolans samtliga studenter hade det åtminstone varit ett syfte i sig, ett sätt att sticka ut.”

Berg kunde t ex besöka Lunds konsthall eller Malmö konsthall så kunde hon lätt inse att dagens konst kännetecknas av att vara politisk. Däremot, och det får vi vara tacksamma för, undviker de flesta konstnärer att basunera ut politiska övertygelser på enklast möjliga sätt. Hon kunde också ha sett lite närmare på utbildning och föreläsningar på Malmö konsthögskola. Om Berg hade ägnat någon tid åt att studera samtidskonsten skulle hon dessutom kunnat inse att det politiska praktiskt taget alltid är inbäddat. Det är just därigenom man vill se konsten som ett politiskt ”alternativ”. Hon kunde också konsultera sin kritikerkollega (ja, man får väl skriva så även om det tar emot) Karsten Thurfjell (P1) som recenserar utställningen på Bonniers konsthall:

”För mig som började jobba som konstkritiker precis då, är det naturligtvis extra intressant, men dom flesta aktörer som var med tycks överens med mig att det var mycket som hände då med konsten, i börsyrans och postmodernismens sena 80-tal, både estetiskt, teoretiskt, politiskt och ekonomiskt, inte minst anspråken på konstens förmåga att uttrycka tidsandan, med effekter som sedan ekade vidare genom dom följande decennierna, och som kan avläsas i dom allt yngre stipendiaternas intervjusvar, fram mot den nutid där en politisk dimension framstår som självklar i det mesta.”

En annan möjlighet för Berg vore att nämna det synnerligen näraliggande, mitt eget konstprojekt (som alltså sedan snart tio år pågår med oförminskad kraft). Av det kan man tänka tanken att det kanske inte alltid är önskvärt med fungerande politiska konstprojekt, åtminstone inte för alla och absolut inte för konstvärlden.

Önskade Berg alldeles särskilt just svenska politisk orienterade konstnärer kunde hon ha erinrat sig den senast Venedigbiennalen där Petra Bauer, Meriç Algün Ringborg, Runo Lagomarsino, Lina Selander deltog.

Men som sagt, det har blivit mycket intressantare att meddela en åsikt sprungen ur den egna fataburen än att ta reda på fakta. Och det är ju sant att när fakta visar sig kan de önskade åsikterna försvinna som smör i sol.

Publicerat i debatt, konstteori, om utställningar m m | 17 kommentarer

2282: Längtan efter att vara samtid

Jag har nämnt utställningen om 1700-talet på Göteborgs konstmuseum några gånger. Jag skrev tidigare att jag skulle återkomma till den skrift som utgörs av ”forskningsrapporter” i tidskriften Skiascope. Det är dags.

Det stod tämligen snabbt klart för mig att ändamålet med dessa texter var att visa upp sin aktualitet. Man får veta att 1700-talet har mycket gemensamt med vår tid (den vändningen kan man med tvivelaktig fördel säga om vilken tid som helst). Bland annat ”omförhandlar” man könsrollerna.

Jag skulle tycka att det vore på sin plats att knyta an till källorna från 1700-talet men det so åberopas är sekundärlitteratur som utvecklar Foucault och Butler. Man har lite väl brått att komma in på de nya, och därför så spännande aktuella, åsikterna.

Se på det här t ex: ”I dagens gränsöverskridande uttryck inom konsten – gränsöverskridande med hänseende till medier, smakhierarkier och i relation till den tidigare upprättade gränsdragningen mellan konst och populärkultur – finns paralleller till 1700-talets visuella kultur. Konstnärer utforskar idag material som siden och porslin, iscensätter könsöverskridande identiteter eller använder sig av det dekorativa som ett uttryck. Men då dagens konstnärer, modeskapare och konsthantverkare medvetet överskrider modernismens uppdragna gränser, eller inte längre ser dessa som relevanta, säg 1700-talets upphovspersoner sällan dessa gränser överhuvudtaget. 1700-talets visuella kultur är i den meningen gränsöverskridande enbart i relation till 1800-talet och modernismens etablerade gränser. Under 1700-talet var fälten öppna mellan områden som senare kom att inordnas inom mer eller mindre fastlagda ramar.”

Det har blivit ett gammalt slagord att vi är så fria i vår tid, inkluderande och antihierarkiska, vi har övervunnet den förhatliga modernismen. Vad man vägrar se är att de sedan länge effektuerade greppen (allt är möjligt som konst, den behöver inte profilera sig genom estetisk form) inte förändrar särskilt mycket. Konsten håller ändå samman, den har sin diskurs och det är lätt att inse att ingen tjänar på att försöka skyffla ihop konsten med design, konsthantverk, mode eller vad man kan tänka sig. Var och en som följer med i samtidskonsten kan lätt se hur konsten behåller sin egenart och att man naturligtvis kan ”utforska” vad som helst. När man har utforskat färdigt återvänder man till utgångspunkten, den solida samtidskonsten elit, och ser sig om efter något nytt att utforska. ”Gränsöverskridandet” i konsten är något annat än att rätt och slätt ta sig in på ett annat område. Det är ambitiöst och i grunden är det tänkt som en kontroversiell handling. Det är varje konstnär medveten om, när vi fick ett konstbegrepp etablerades också det egensinniga upproret mot rådande normer, ”överskridandet”. Och det är något annat än en presentation av det nya höstmodet. Eftersom man inte hade något modernt konstbegrepp under 1700-talet (och det är riktigt av skribenten att tala om ”visuell kultur”) kunde man inte heller genomföra något konstnärligt överskridande.

Så har vi det här dubbelporträttet av Alexander Roslin från 1754 (arkitekten J. R. Perronet med maka).

03roslin 1759M

Om detta porträtt får vi veta att det ”bjuder in betraktaren till 1700-talets androgyna rollspel”. Att det rör sig om androgynitet motiveras med att även mannen är sminkad, han har peruken pudrad och färggranna kläder. Det är lite väl hög hastighet för att komma in i det man vill tala om, nämligen den eftertraktade samtiden. Det är visserligen så att herrmodet ännu under 1700-talet var anslående, ett sätt att visa i vilken klass man hörde hemma. Under 1700-talet gick man dock från det pompösa till det mer bekväma. Under den här tiden blev begreppet ”frihet” av stor betydelse, men man avsäg främst den personliga friheten, att kunna känna sig bekväm. Världen hade blivit fredligare och adeln byggde inte längre befästningsborgar. För att fördriva tiden ägnade man mycket tid åt estetiken. Men en jämförelse mellan herr- och dammode ger ändå en övertygande bild av var det satsades mest. Bara en blick på målningen ovan ger en god uppfattning om var de mesta tygerna och utstofferingarna hamnade. Då har ingen hänsyn tagits till damernas håruppsättningar med medföljande hattar och plyscher. Lika självklart var könsordningen gediget patriarkal även om kvinnor i hög ställning kunde skapa sig en position och även en ny roll i upplysningssamhället.

Vad som äger rum under 1700-talet är skapandet av privatpersonen, den moderna, alltmer rationellt tänkande, människan med distans till religion och absoluta värden.

Publicerat i konstteori, om utställningar m m | Lämna en kommentar

2281: Konsttolkning och identitetspolitik

Johan Lundbergs nyutkomna bok Det sista museet kritiserar identitetspolitiken inom kulturen. Sådant är ytterst eldfängt och man förväntar sig hård kritik mot denna skrift. Vilket det också har blivit. Identitetspolitik handlar alltså om att andra grupper och kulturuppfattningar utanför västvärlden kräver ett inkluderande som kan innebära nya läsningar men även nya moraliska krav. Men det går också för sig att tala för andra grupper som kan betecknas som utsatta och marginaliserade. Detta har gett upphov till en rad intensiva debatter. Ulrika Stahre har recenserat i Aftonbladet.

Det finns en hel del att fundera på. Stahre skriver

”För mig är det självklart att det ger större kunskap att inkludera fler grupper av människor. Att det blir andra läsningar när en lesbisk kvinna analyserar till exempel Karin Boye, eller när en syrisk flykting ser Medusas flotte, för att ta enkla exempel. Eftersom de personliga erfarenheterna betyder något. Men av det följer inte att den lesbiska kvinnan skulle vara den enda som förstår Boyes lyrik, eller att den syriska flyktingens förståelse av Géricaults verk är den enda korrekta. En sådan tanke är befängd.”

Relativiseringen av konsttolkningar sticker fram här. Det är alldeles givet att betraktaren har rätt att fullfölja sin skapande akt som denne önskar. Men alla tolkningar är inte lika bra. Det kommer alltid att finnas en historisk kontext som är utgångspunkt för konsthistoriska tolkningar. Det är en helt annan sak att läsa in egna upplevelser och fria fantasier. Just här finns en samtidsplåga när konsthistoriska verk används som politiska slagträn. Något sägs vara aktuellt därför att man kan se någon ytlig likhet med något brännande objekt i samtiden. Ju längre tidsavståndet är desto värre blir det med sådana tilltag eftersom begreppsvärlden och beteenden förändras.

Stahre skriver: ”Nå, även jag kan befinna mig i Johan Lundbergs skor och sakta skrida genom en utställning med raffinerat holländskt 1600-talsmåleri. Men jag kan inte uppfatta en sådan utställning som någonsin neutral. Lundberg raljerar över hur genusvetare och postkoloniala tänkare börjar fråga efter kvinnliga konstnärer och skildringar av svarta – som om konsten kunde vara något annat än evig och stå högt över futtigheterna.”

Det är riktigt att ingen utställning kan vara neutral, men det finns rimligt objektiva faktorer att ta hänsyn till. För det krävdes etablerandet av konsthistorien som forskningsdisciplin under 1800-talet. En sak kan man i regel slå fast, vilken konst och vilka konstnärer som betraktades som de bästa vid en viss tidpunkt. Det går också att se hur kanon har förändrats (och samtidigt uppnått en stark stabilitet) när tiden har gått. Tänk t ex på impressionisterna versus salongsmåleriet. När det handlar om utställningar har de ofta en given vinkling. Man kan tänka sig en utställning om holländskt 1600-tal som vill skildra den tidens klassamhälle eller måleriets status. Det är en helt annan sak än att använda ett historiskt material för att framhäva och moralisera kring dagens aktuella politik. Utställningen på Göteborgs konstmuseum om ”Gränslöst. 1700-talet speglat i nuet” är ett exempel på hur ivern att vara samtida tar överhand gentemot en konsthistorisk granskning av dåtidens källmaterial.

Publicerat i Böcker, konstteori | 1 kommentar

2280: Damián Ortega på Malmö konsthall

Samtiden konsthistoria rullar på och det är bara att inse att 1990-talet var ett bra tag sedan. Ett händelserikt årtionde som var upptakten till dagens konstsituation: Allting kan användas samtidigt och det som är givet är ett konceptuellt grepp. Det blir också klart att standardformen, den numera enda möjliga, träder fram: installationen. På den tiden talade man mest om projekt vilket hade ersatt det modernistiska ”experimentet”. I våra dagar heter det att konstnären ”undersöker”, ett dock djupt nerslitet begrepp.

I alla fall dök det upp en hel del intressanta saker på 1990-talet. Konceptkonsten kom tillbaka, gamlingarna från 1960-talet fick förnyat förtroende men det kom också en våg av nya konstnärer som hämtade sin inspiration därifrån. Konstvärlden blev större och en nyupptäckt var Mellan- och Sydamerika. Icke förty dök Gabriel Orozco från Mexiko upp på Documenta 1997. Han hade då gjort sensation med sitt relationella verk Until you see another yellow Schwalbe (1995). Det gick ut på att leta upp gula scooter, fotografera dem samt inbjuda ägarna till gemensam träff.

Gabriel Orozco (62) har blivit en av samtidskonstens allra största (2014 visades han på Moderna). Men han var inte ensam utan utgjorde medelpunkten och den ledande kraften i en mexikansk grupp av numera välkända installatörer: Abraham Cruzvillegas (516), Gabriel Kuri (472), Carlos Amorales (504) och så Damián Ortega (491). Även dessa skulle tämligen snabbt ta sig in och bli storheter i samtidskonsten. Och i morgon öppnar Malmö konsthall en utställning med verk av Damián Ortega. Jag uppmärksammade Ortega 2006 då han hade sitt stora genombrott och deltog i fyra stora biennaler, bland annat i Berlin där han visade en bejublad installation med möbler som rörde sig. Vid den tiden hade han redan skapat sina signaturverk och han har specialiteter, speciellt objekt som är upphänga i vajrar. Bland dessa återfinner man den ofrånkomliga höjdaren Cosmic Thing från 2002, en dekonstruerad folkvagnsbubbla. Det är en del av en trilogi om bubblan, en andra del är Moby Dick (2004) som är en performance med en VW och i den ingår ett uppförande av Led Zeppelins Moby Dick.

Ett annat välkänt Ortegaverk är Controller of the Universe (2007), verktyg upphängda i vajrar. Verket är inspirerat av Diego Riveras refuserade fresk i Rockefeller Center i New York (den innehåll en Leninbild) men utfördes i Mexico City.

Ortegas verk handlar mycket om synen på skulptur, hur insida och utsida försvinner och hur helheter kan byggas med enkla föremål. I detta fick vi som sagt installationen som kom att ersätta den traditionella skulpturen. Installationen som standard och den relationella aktiviteten är 1990-talets viktigaste bidrag till konsten. Där återfinner vi Damián Ortegas betydelse. Utställningen är sevärd och spännande och klarar sig väl utan komplicerade kontextläsningar.

damortvw
Konstnären i sitt verk.

damortvw2
Den legendariska dekonstruktionen av bubblan
damortvw3
Incidental Configuration (2013) Ett verk som handlar om storstad och slum.

Publicerat i om utställningar m m | 26 kommentarer

2279: Mångtydigheten och idealismen

Stora konstnärer borde vara stora opinionsbildare men det är knappast fallet. I en tid då samtidskonsten rör de stora politiska frågorna och dessutom vill påverka är det naturligt att just de stora konstnärerna i vår tid gör något. Vi har t ex sett Ai Weiweis (rankad 27) försök vilka hittills inte har förefallit särskilt övertygande. Men även andra vill markera sin ståndpunkt. William Kentridge (rankad 20), en av veteranerna i den samtida mästarklassen, uttalar sig i samband med sin utställning i Berlin:

”For 300 years Europe took everything it could get from its colonies and is directly responsible for the structures of these countries. And now that these people knock on Europe’s door, it shuts down and behaves as if it were generous to let in a tiny, tiny part of this population to whom it inflicted such damage. It is not as if the population of Europe will suddenly grow by 20 or 30 percent, it is about a fraction of a percent. From the outside it looks like incredible greed and selfishness.” (Artnet, Art)

Konstnärer brukar vara idealister och har inte mycket till övers för realpolitik. Därför blir det enkla slagord och den vanliga visan om västvärldens aldrig sinande skuldbörda. I sin konst tar Kentridge (som är från Sydafrika) gärna upp apartheid och kolonialism men undviker pekpinnar:
Jag säger inte: Här är ett verk och det här är tolkningen. Nej. Det är ett verks fragment och betraktaren är inbjuden att fullfölja det för att ge det en eller någon annan betydelse.”

Det är värt att tänka på att just denna mångtydighet är konstens styrka och en vägande del av dess identitet. Och det gör den olämplig för politiska kungörelser. För övrigt är Kentridge ett exempel på att konst med social kritik kan fungera väl. En mycket intressant tecknare och animatör.

03kentridge
Teckning av William Kentridge

Som framgår av artikeln i Artnet är det flera av de stora namnen som prövar sina vingar i flyktingfrågan: Olafur Eliasson (43), Wolfgang Tillmans (25), Anish Kapoor (156).

Publicerat i konstteori, om utställningar m m | 3 kommentarer

2278: Någon måste ha förtalat…

Någon måste ha förtalat Dan P., ty utan att ha gjort något ont häktades en morgon. Inte ens Kafka kunde ha föreställt sig att den magiska teatern skulle äga rum i den plats vi så ofta kallar för verkligheten. Långt mindre än att det för en sådan häktning skulle krävas inte mindre än fem poliskonstaplar. Med andra ord kan Dan P. glädja sig åt ännu en skimrande framgång, Det förefaller ju som om han gör konst ”på riktigt”. Konsten, och därom råder en djup konsensus, skall vara överskridande, provocera (framför allt konstvärlden) och utmana maktelitens dryga konventioner. Den får också gärna kombineras med omvärldens surrealistiska missförstånd och småborgerlighetens fadda protester.

Mycket är sålunda tillstädes och Dan P. berättar på sin blogg att den som makten haver har reagerat för några av hans bilder. Bland annat återfinner vi ännu en gång den klassiska hängningsscenen med den legendariske Jallow Momodou. Jag kan inte se annat än att verket, nu i en helt annan och överraskande kontext, kan skänka intensivt liv till debatten om yttrandefriheten. Det har nämligen visat sig att den som sprider detta komplexa verk vidare är ingen annan än Momodou själv. Han visar upp bilden som en del av sitt politiska uppdrag och onekligen har vi här ett exempel på att konst kan påverka människor utanför konstvärlden. Momodous utställningsverksamhet uppmärksammades av flera twittrare som återgav bilden i dess visningssituation. Dan P., självfallet smickrad över detta oväntade intresse, publicerade bilddokumentet på sin blogg. Men även om han var smickrad (vilket jag antar att han borde vara) var han dessutom kränkt eftersom hans upphovsrätt nonchalerats. Detta hände sig i månaden mars men först nu har det sålunda varit möjligt att rekrytera den erforderliga polisstyrkan om fem man i utryckningstillstånd. Det är trots allt inga småsaker vi talar om: En häktning är en häktning är en häktning som skalden skulle ha serverat om denna mäktiga peformance.

En ytterligare bild har också betydande yttrandefrihetsvärde. Bilden är en kommentar till en gruppvåldtäkt på en i övrigt trivsam färja. Den springande punkten är att bilden är försedd med inte mindre än åtta blackface vilka dessutom beskrivs som ”niggers”. Sakligt sett är väl detta en korrekt deskription men frågan är dels om det kan vara kränkande för våldtäktsmännen att inrymmas i sådana, knappast upphöjande epitet och dels om det kan vara så att andra, i sammanhanget givetvis helt oskyldiga, känner sig (eller förmodas känna sig) utpekade.

Dessa frågor får överlämnas till juridiken vilken nogsamt må undersöka huruvida kontext har någon betydelse eller om enbart den affekterade evidenskänslan skall ligga till grund för omdömesförmågan ansträngning att nå ett sobert resultat. Antagligen finns det all grund till att åberopa Kritik der Urteilskraft.

Publicerat i politik, yttrandefrihet | 43 kommentarer

2277: Dagens artikel

Som en del redan har sett har Olle Lönnaeus skrivit (med fina bilder av Peter Frennesson) en artikel om mig i Sydsvenskan. En alldeles nyanserad artikel dock med ett inslag som är felaktigt:

”Varje vecka spelar han fotboll med sitt gubbagäng. Ibland tar han en löprunda med livvakterna i släptåg.”

Det är inget gubbagäng som spelar även om det finns en del äldre spelare. Återväxten är god och vi har många spelare i åldersgruppen 16 – 30 år. Dessa, ofta aktiva spelare, för med sig att vi lite äldre måste höja vår nivå några steg. Min konditionsträning under det senaste halvåret har gett resultat, nu är det bara snabbheten som skall tränas upp. Det som Frennesson skriver ”Ibland tar han en löprunda” är missvisande. Jag springer målmedvetet tre gånger i veckan och har inriktat mig på 2 km. Den här veckan hade jag tänkt mig att sänka rekordet (11 min 18 sek) men oturligt nog drabbades jag av en förkylning. Jag är inte helt tillbaka från den men igår, trots tunga ben, hade jag den hyggliga tiden 11.27. Nästa helg skall det blå åka av. Samtidigt medger jag att min löparkarriär har kommit igång rätt sent. Å andra sidan kan man se att den tendensen är tydlig i mitt liv. Dessutom har jag en benägenhet att dra igång synnerligen långvariga projekt. Nimishistorien har nu fått 36 år på nacken. I artikeln berättas om de problem som nu har uppstått med transportfordonen. Det löser sig säkert, det har funnits värre svårigheter att ta mig genom. RH-projektet är jämförelsevis ännu i startgroparna, inte ens tio år på nacken.

Publicerat i Projekt | 11 kommentarer

2276: Who’s afraid of…?

Man bör nog huka sig ibland. Hon säger det själv (Fokus) och som man kan läsa finns det skäl. Vem (och allra mest jag) minns inte hur hon rensade upp i Östersundsträsket 2012 när jag blev utkastad av en viss Zipsane från länsmuseets utställning? Sådan är hon, konsekvent, orädd och besvärlig. Men inte alltid, vanligtvis är hon på gott humör. Dessutom fotbollsintresserad men i detta område ingen trogen supporter i vått och torrt. Först var det Hammarby, sedan Malmö och nu lär det vara Östersund (!)

Då och då blir rondellerna intressanta konstlokaliteter. Det stormar i Älmhult sedan David Svensson (jodå, han skulle också ha varit med den gången i Östersund, dessutom var han en gång en av mina studenter på Kunstakademiet i Oslo) gestaltat ett mångkulturellt projekt i flera rondeller. Och det är klart, säg mångfald (och inkludera något arabiskt) och det är stormläge. Det har bildats en FB-grupp som planerar en demonstration till öppningen. Konstnären önskar en något mera nyanserad debatt men sådant brukar man inte kunna uppbringa. Det går nästan bättre utan. (Expressen)

I min kalender är varje veckouppslag försett med något tänkvärt citat. Jag brukar aldrig läsa dem men av en händelse såg jag just idag något som inte var så oävet. Leo Tolstoy:

”Alla verkar fundera på hur de kan förändra världen, men väldigt få verkar funderapå hur de kan förändra sig själva.”

Publicerat i om utställningar m m | 25 kommentarer