Vilks.net

Lars Vilks konstnären konceptualisten målaren skulptören

1887: Den politiska skönheten

Ingen kommentar

”Den högsta formen för konst är: god politik”, säger den politiske filosofen och teatermannen Philipp Ruch i Berlin. Han är ledaren för en grupp konstaktivister under namnet Zentrum für politische Schönheit. Tidskriften Art har uppmärksammat gruppen med påståendet att visst kan konsten påverka politiken. Kanske är det aktionskonsten sista utpost för den här gruppens arbete visar dilemmat. Konstaktionerna blir aktioner. Visserligen kan man vara lite fyndig när man agerar och visst kan man kalla det för koncept- och installationskonst. Men priset man betalar är att agera helt instrumentellt. T ex berättar Art att gruppen satte upp en falsk hemsida för Tysklands familjeministerium och sökte familjer som skulle kunna ta emot 55 000 syriska barn. Man fick 100 frivilliga och lade fram detta för ministern Manuela Schwesig som naturligtvis fick ta hand om en ömtålig affär.

Så kan man göra och det är inga problem att kalla för konst om man så önskar. Däremot lär det inte bli särskilt bra konst eftersom konstvärlden förvisso kan ställa sig sympatisk till aktionen men knappast se något intrikat i en så uppenbart målinriktad handling. Konsten blir helt enkelt lidande eftersom det inte finns något annat än en politisk handling som skulle kunna utföras av någon som står helt utanför konsten. Konstvärlden kommer dock inte att uppfatta detta som något kontroversiellt.

Att konst som politisk aktivism som effektiv politisk handling inte har någon framtid hänger alltså samman med att konsten kommer i vägen. Reducerar man konstfaktorn (komplexitet, obegriplighet, det poetiska) till obefintlighet blir det fortfarande konst men en mager kost.

Den högsta formen för konst? Att överskrida konstvärldens uppfattningar. Skulle jag tänka mig.

Publicerat av Lars Vilks

2014, 20 augusti kl 22:35

Publicerat under om utställningar m m

1886: Frågan om konst eller inte

Ingen kommentar

Idag är det dags för lite konstgnäll om vad som är konst och inte, detta outtömliga ämne. Den som skall tilldelas ett par uppsträckningar är den väl ansedde konstteorietikern Thierry de Duve. Hans mest kända bok är Kant After Duchamp från 1998. Hur som helst har han föreläst i samband med Hilma af Klint-utställningen på Louisiana. Jag har vid flera tillfällen skrivit om de stora ansträngningar som görs för att få fart på af Klints rankingsposition. Det har gått hyggligt, den stora vandringsutställningen har gett utdelningen 1.808. Men det är långt kvar till att bli en av de abstrakta pionjärerna. I en intervju i Kunstkritikk tillfrågas de Duve om af Klints konststatus. Han svarar:

“Oh, there is no doubt that it is art… I was a little skeptical before I saw the show because of all the spiritual blah-blah around the work. But then I discovered that Hilma af Klint was a very good painter. There is no doubt that her work is art on any account. It’s painting. She was trained as an artist. You cannot discount the work simply because the motivation is a spiritual one more than an artistic one, if that’s the case, which I doubt.”

Diskussionen är ute i fel banor. Självklart är af Klints målningar konst eftersom konstvärlden med eftertryck har markerat det. De intressanta frågorna är istället huruvida hon är en abstrakt pionjär (steget före Kandinsky) och hur bra de är. Men de Duve har gett sig in på en märklig konstdefinition, en tillämpning av den institutionella teorin där en elit bokstavligen avgör om något är konst eller inte. Åtminstone under 1800-talet. Parissalongens jury kunde genom ett ja eller nej avgöra vad som var konst eller inte:

“Then, if a painting is refused because it is judged to be so bad or so scandalous that it is not identified as a painting worthy of the name, then it is deemed “not art,” because it is obviously not a piece of music or a sculpture or a poem either.”

Det här, menar de Duve, drabbade Manets Frukost i det gröna:

“With the Déjeuner sur l’herbe’s rejection from the Salon – it was at the famous Salon des Refusés – the painting fell into a limbo of sorts. It was art denied in its art quality. That is what non-art is.”

Det är nog så riktigt att salongsjuryn hade en mycket stark maktposition. Den var emellertid långt ifrån fullständig, refuserade konstnärer kunde få stöd från andra delar av konstetablissemanget. Det var också möjligt att visa sina verk på andra platser. Émile Zola var t ex en av dem som försvarade Manets målning. Det uppstår även andra underligheter med de Duves konstbegrepp. Manets andra skandalmålning Olympia antogs till salongen (och skapade en betydligt större kontrovers än Frukosten) och skulle alltså i motsats till Frukosten vara ett konstverk. Helt klart är det ingen bra idé som de Duve lägger fram. Att Parissalongens jury på formella grunder skulle avgöra vad som var konst eller är en alltför begränsad bild av konstlivet i dåtidens Paris. Trots allt var det möjligt för juryn att bedöma Frukosten som ett konstverk. Det hade 1863 inte varit möjligt om de hade stått inför en pissoar.

Publicerat av Lars Vilks

2014, 19 augusti kl 21:56

Publicerat under konstteori

1885: Kitsch, hötorg samt den gode och den onde

5 kommentarer

Peter Ekström har skrivit en bok, Okonst. Jag har recenserat den i Kulturdelen (Ekström har också skrivit svar på min kritik). Boken handlar om kitsch och hötorg men också om mycket annat. Min recension ägnar därför den huvudsakliga uppmärksamheten åt de vida områden som Ekström i övrigt ger sig hän åt. Han gör ett, enligt mitt tycke mindre lyckat, försök att sammanfatta konstteorin, han lägger uppbragt ut texten om västvärldens sekundära intresse för de utomeuropeiska bildvärldarna, han drar en lans för kvinnliga konstnärer. Han ger sig också in i ämnet juridik och konst. I den frågan menar han att konsten inte har någon juridisk särställning. Jag håller inte med honom. Det finns ett betydande antal rättsprocesser där just konsten har varit avgörande. Konsten har den egenskapen att det inte utan vidare går att avgöra vad det är man ser eller hur det skall förstås. Till detta krävs i regel kunniga representanter för konstvärlden. En ytterligare intressant aspekt är att om konstnären trots allt förlorar sin rättegång är det goda utsikter att vinsten kammas hem i ett senare skede. Carl Johan De Geer, den danske målaren Wilhelm Freddie och den österrikiske performancekonstnären Hermann Nitsch är exempel på detta.

Konsten och rättsväsendet äger just nu en alldeles särskild aktualitet i Malmö. Dom faller i Dan Park-målet den 21 augusti men även Peter Johanssons utställning på galleri Leger har fått lite juridisk vittring. Johansson valde visserligen att efter påstötning dra tillbaka Hells Angels logotyp men fallet är ändå intressant. Jag skulle tro att han hade haft goda utsikter att vinna målet om han hade blivit stämd. Och då på grund av att den ingick i ett konstprojekt. Man kan förstå att Johansson valde den defensiva linjen. Hells Angels kanske inte skulle ha nöjt sig med juridiken. Konstkritikern Carolina Söderholm (Sydsvenskan) har skrivit om saken och även blivit ännu en kritiker som uttalat sig om Dan Park. Hennes text kan sägas vara en synnerlig återgivning av konstvärldens politiska korrekthet. Peter Johansson representerar den gode herden och Dan Park är den ondskefulle. Hon ogillar att yttrandefriheten används för att kränka och trakassera. Förmodligen slår det henne inte att det är just vad den är till för. Man kan ju blott erinra sig Lars Hillersberg och tidskriften Puss.

”Peter Johansson synar däremot kritiskt just de sammanslutningar som kan sägas utöva hets mot folkgrupp, alternativt har kopplingar till kriminalitet eller där verksamheten rymmer inslag som åsidosätter alla människors lika värde. Till skillnad från Parks är detta ett arbete väl värt att ta strid för.”

Man skall med andra ord inte strida för yttrandefriheten. Inte ens om det handlar om att kasta en konstnär i fängelse. Kritikern Carolina Söderholm behöver tydligen inte ens motivera på vilket sätt Parks verk skulle vara hets mot folkgrupp. Konstnären förnekar detta och jag skulle tycka att det är kritikerns uppgift att göra sig besväret med en analys och argumentation.

Publicerat av Lars Vilks

2014, 17 augusti kl 22:12

1884: Reaktion är kvalitet

Ingen kommentar

Hells Angels har haft synpunkter på sin medverkan i Peter Johanssons utställning på Galleri Leger. Sådana synpunkter gynnar naturligtvis utställningen. Som Mårten Arndtzén kommenterar i SR har utställningen blivit bättre. Även Dan Jönsson har hakat på i DN. För så är det med konsten, reaktioner är nödvändiga enligt den givna devisen att betraktaren med sin kreativitet skall fullgöra verket. Förvisso är Hells Angels medverkan synnerligen omedveten, men det gör inte saken sämre. För det finns två slags reaktioner, dels från allmänheten och dels från konstvärlden. Generellt sätt är negativa yttringar bättre än positiva, allra bäst om de blandas för att skapa det mest attraktiva: kontroversiell konst. Men Peter Johanssons utställning är inte kontroversiell i konstvärlden. Den är på alla sätt politiskt korrekt och konstkritikernas lovord bekräftar att de har fått vad de önskade sig.

Det finns en viss likhet med den här utställningen och Dan Parks. Skillnaden är förstås att Parks verk är en omvänd bild och att den djupt upprör konstvärlden. Men annars kan man utan vidare använda sig av Arndtzéns formuleringar som med några smärre justeringar blir så här:

Dan Park hade inte kunnat få en finare present, än den där påhälsningen från polisen och demonstranterna. Pricken över i:et för en utställning som helt och hållet kretsar kring det politiskt korrekta.
Genom att så här elegant bli kastad i fängelse och låta det fullända konstverket, visar ju Dan Park att tanken är starkare än våldet.
Så istället för att förfära, inger den här utställningen hopp. Tack för det, polis och demonstranter!

För ofrånkomligen gäller samma regler för båda utställningarna: Reaktionerna från betraktarna fullbordar konstverket.
01chardin nbKorr
Tidsbild 2014

Publicerat av Lars Vilks

2014, 15 augusti kl 21:48

Publicerat under om utställningar m m

1883: När kränktheten övervinner kontexten

En kommentar

01 hillersbergM
Eftersom det numera har blivit ett svårt kapitel med hur en bild skall tolkas är det en fråga om den här teckningen av Lars Hillersberg (1937-2004) skulle kunna passera idag. Den lägsta tröskeln av kränkthet och hets skulle säkert kunna uppfatta den som rasistisk.

01Hillersberg KKORR
Den här kända bilden av Henry Kissinger är klart över gränsen vilket Hillersberg också medgav. Men han hade också en klar uppfattning om sina alster: ”Satir är det smaklösas konst”.

Att Hillersberg klarade sig, någorlunda helskinnad, från anklagelserna för antisemitism hänger naturligtvis samman med att han hade ett mäktigt nätverk inte minst i konstvärlden. Ulf Linde skrev t ex i DN: ”Det är på tiden att man inser hela vidden av den Hillersbergs otillbörliga gycklande. Han har till och med gycklat med baltisk adel – Olof Palme till exempel. Det är ingen hejd på hur han har förgått sig.”

Publicerat av Lars Vilks

2014, 14 augusti kl 20:47

Publicerat under debatt,yttrandefrihet

1882: Temadag i Köpenhamn

3 kommentarer

Redan nu kan jag flagga för en intressant temadag lördagen den 6 september i Köpenhamn. Det handlar om yttrandefrihet och radikalism. Jag har blivit inbjuden att tala om fallet Dan Park. Man kommer inte ifrån att fallet Park är en verklig utmaning för konstvärlden och dess gränser. Jag skall försöka reda ut begreppen.

Publicerat av Lars Vilks

2014, 12 augusti kl 19:57

Publicerat under yttrandefrihet

1881: Höstkonsten

En kommentar

Höstkonsten nalkas och med stor sannolikhet kommer den att påminna om den redan avverkade vårkonsten. Sannerligen är det svårt att se några större avvikelser. Men den internationella samtidskonsten måste hållas samman. I dagens konstflöde skulle annars allting drunkna i allting annat. Så hur det än är har vi kvar de kära biennalerna där en eller flera curatorer ständigt försöker finna någon fyndig temaformulering. Nästa större biennal är Gwangju i Sydkorea som öppnar den 5 september. Curatorn Jessica Morgan har kommit fram till Burning Down the House. Det blir i alla fall lite nostalgi från 1984 med Talking Heads. Den, som det heter “curatoriella” formuleringen, den kan man klara sig förutan: “explores the process of burning and transformation, a cycle of obliteration and renewal witnessed throughout history. Evident in aesthetics, historical events, and an increasingly rapid course of redundancy and renewal in commercial culture, the Biennale reflects on this process of, often violent, events of destruction or self-destruction?burning the home one occupies?followed by the promise of the new and the hope for change.”

Sammanfattningsvis “Hope for change”.

Artnet har ställt samman en topplista på biennaler och liknande. Så här rankas alltså samtidskonstens annonspelare (med mina kommentarer).

1.Venedig
Självklar etta. Konstvärldens magnifika mötesplats.
2.Documenta
Lika självklar tvåa. Alltid relevant.
3.Whitney
Tveksamt att placera Whitney så högt. Idag mest en amerikansk (New York) affär.
4.Manifesta
Manifesta har anseende och inflytande.
5.Gwangju
Stort och påkostat men utan något större inflytande
6.Carnegie International
Estetiserad samtid, tjusigt.
7.São Paulo
En klassiker, borde vara något pinnhål upp.
8.Sharjah
Den enda kända rasistiska biennalen. Eftersom den är hårt censurerad kan det emellanåt hända ett och annat.
9.Istanbul
Istanbul skall definitivt ligga betydligt högre på listan.
10.Lyon
Välgjord, representativ men tämligne anonym.
11.Havanna
Exotisk och beroende av amerikanska pengar. Även här kan censuren ge upphov till något anmärkningsvärt.
12.Berlin
Berlin är väldigt mycket samtid och skall definitivt räknas in bland de mest inflytelserika.
13.Sydney
Påkostat och alltid i periferin.
14.Dakar
Ett litet vattenhål för afrikansk konst.
15.Liverpool
Ömsom vin, ömsom vatten, men lite högre placering kunde den få.
16.Shanghai
Någon enstaka gång kan det inträffa något där, men liksom de övriga asiatiska biennalerna är inflytandet svagt.
17.Yokohama
Som sagt, på den asiatiska planhalvan men inte helt ointressant
18.Marrakech
En tämligen obetydlig historia.
19.Taipei
Sällan värd att fördjupa sig i.
20.New Orleans
Kul med samtidskonst i New Orleans.

På den här listan kunde utan vidare Moskva- och Athenbiennalen få plats.

Publicerat av Lars Vilks

2014, 11 augusti kl 20:07

Publicerat under Biennaler

1880: Betraktaren skapar sitt verk

17 kommentarer

Idag inleddes rättegången mot Dan Park och Henrik Rönnquist. Jag var inkallad som vittne eftersom Dan Park vid några tillfällen förklarat sina konstnärliga avsikter för mig. Och det handlar om att driva med det politiskt korrekta.
Nå, den här dagen bjöd på några påfallande subjektiva tolkningar av hans konstverk. En poliskonstapel var djupt upprörd över en bild av Breivik som, enligt konstapeln, otillbörligen gjorde reklam för Lacoste. Jallow Momodou känner sig kränkt, hotad och straffad (SDS). En mera kreativ tolkning kom genom romerna Kaldaras och gällde bilden där Erland Kaldaras är inklippt hållande plakatet med texten ”Zigenarbrott är något gott”. Detta kunde, enligt de båda Kaldaras, leda till att romer kunde ledas in på den brottsliga banan (DI).
Även i en hysterisk tid bör man kanske inte jubla över enfaldens tolkningsföreträde.

Publicerat av Lars Vilks

2014, 6 augusti kl 21:23

1879: Den politiska teaterns sommarfars

2 kommentarer

Athena Farrokhzads sommarprogram var onekligen en praktfull medieframgång. Det debatteras ännu och Farrokhzad har tillsammans med Maja Karlsson och Ylva Karlsson surfat vidare på vågen (Aftonbladet). Clemens Altgård menar (Skånskan) att det handlar om en överreaktion och han har i och för sig rätt i detta. Men så fungerar inte dagens debatt som helt och hållet bygger på överreaktioner, retorisk och begreppslig inflation. Inte minst fängslas jag liksom en del andra av att vi nu också får ta ställning till ”Strukturellt våld”. Alltså att ”högern” med omedvetet våld kastar sig över all den visdom som vänstern sprider. ”Högern” har äntligen återuppstått såsom varande allt som inte är vänster. Låter man sig ryckas med i den retoriska affektmassan kan man tro att allting är på riktigt. Så t ex att Lars Forsell citeras med ”Revolten kommer. Av nödvändighet”.

Dessa huggsexor har sin charm genom sin karaktär av återkomster: ”neovänster, neohöger, neorevolt”. Neofenomen bär framför allt på två typdrag: ironi och fars. För de livligt involverade är detta inte tillgängligt vilket gör föreställningarna ännu bättre för betraktaren. Vill man förklara det absoluta allvaret i utspelen kan man pröva begreppet ”strukturell politik”.

Publicerat av Lars Vilks

2014, 2 augusti kl 11:37

Publicerat under debatt

1878: I Sverige finns inga tabulagda ämnen

3 kommentarer

Den danska radiokanalen Danmarks Röst har skapat på sina håll skapat lite irritation. I varje fall har Jan Guillou tagit sin an saken (Aftonbladet). Den taktik som Guillou använder är den som brukar kallas för ”att luras utan att ljuga”. Han förstår ingenting om att det skulle finnas tabubelagda ämnen i Sverige. Jag har varit med i ett av programmen och så här förklarar Guillou varför det inte kan vara tal om några problem i konsten:

”Man kan till exempel tala om den förtryckta konsten i Sverige. Och med vilken konstnär skall vi då exemplifiera detta andliga förtryck? Gissa en gång! Ja, självfallet med rondellhundskonstnären Lars Vilks. Det vill säga den konstnär som fått mest stöd av medierna och mest skydd av överheten i Sveriges historia, till en kostnad av flera miljoner om året, och som ständigt målar nya små hundar.”

Stöd av medierna, jo, det har varit nog så blandat det stödet. Men själva saken handlar framför allt om att den politiska korrektheten styr begivenheterna. Den konstnär som kommenterar en välkänd profet kan räkna med att bli livligt utfrusen. Hur många gallerier kan tänkas ställa ut islamkritisk konst? Det är ju generöst att jag får skydd av överheten men det är trist att det skall vara nödvändigt och att så många har ont av det.

Publicerat av Lars Vilks

2014, 29 juli kl 16:45

Publicerat under debatt

Konst bloggar