2385: Länsstyrelsen i beredskap

Nu mullrar det i länsstyrelsen igen (HD). Rubriken på detta avsnitt i verkets flöde tycks kunna vara ”Länsstyrelsen kommer tillbaka”. Spänningen stiger. Kommer länsstyrelsen att kräva en prioriterad polisbevakning dygnet runt kring brandplatsen? Länsstyrelsen passar på att utnyttja mordbrännarna. Ett sådant fulspel skall man inte belöna. Vid bränderna 1985 och 1997 visade länsstyrelsen inget som helst intresse åt återuppbyggnaden. Det kan bero på att det dåvarande gardet var helt slutkört efter att motvilligt ha tjänat konsten i ständigt pågående relationella handlingar. Är det en ny generation med friska krafter, mer än villiga att bli aktörer i det nu 36-åriga dramat?

Hade det varit i gamla tider hade jag vid denna tidpunkt redan hunnit långt med återuppbyggnaden. Nu är jag strängt begränsad och får hantera saken på annat sätt.

Som sagt var: Myndigheter är ett konstnärligt material.

Publicerat i Nimis | 4 kommentarer

2384: Konstpolitik i Polen och i Florida

När det gäller yttrandefriheten och inte minst yttrandefriheten och konsten har Polen varit ett europeiskt problem. Europeiskt problem såtillvida att man förväntar sig en god standard i den delen av världen. Det har blivit värre sedan det nationalkonservativa partiet Lag och Rättvisa styr begivenheterna. Katarzyna Wielga-Skolimowska, direktör för polska institutet i Berlin, har blivit uppsagd eftersom hon har ägnat allt för mycket uppmärksamhet åt judar och den judiska frågan i Polen. Kulturministern Piotr Gli?ski vill ha slut på det han kallar för skammen från andra världskriget (Fr Rundschau Artnet). Tills vidare är det nedsläckning i Polen.

Pussy Riot framträdde på Basels konstmässa i Miami. Föga förvånande blev det ett brandtal mot Trump, inklusive avancerad litteraturlista. Mässan har inget emot politiska inslag av den här karaktären. Det rör sig om politik som har bred konsensus i konstvärlden och som kan förära mässan lite status som distraherar det besvärande faktum att kapitalet omfamnar konsten. Pussy Riot tillhör de mest utpräglade politiska aktivistkonstnärerna. Det är svårt att tro att ett sådant framträdande har någon betydelse eftersom den besökande konstvärlden redan har sitt ställningstagande klart och någon annan lär knappast ta intryck av det.

På sitt sätt är Trump en injektion i konsten men det är inte lätt att göra något intressant av det. Konkurrensen från den rena politiken är svår. Det politiska objektet är inte detsamma som konstens objekt.

Publicerat i om utställningar m m, politik | 7 kommentarer

2383: Språkspelsmanualen

I dessa tider kan det vara till stor hjälp och glädje att framlägga en språkspelsmanual med kontinuerlig uppdatering. Den politiska scenen förändras, inte alltför snabbt men ändå påfallande. Jag minns t ex när jag 2010 gjorde uttalandet ”Vi har för stor invandring i förhållande till resurserna”. Jag trodde mig vara på fast mark eftersom det rådde en politisk enighet kring att integrationen fungerade dåligt. Det föreföll rimligt att det skulle behövas större resurser för att ändra på detta. Men jag var vid den tiden ingen rutinerad spelare och det här uttalandet har jag lett till många påhopp. Jag borde ha insett att reglerna säger att om man för saken på tal med ett så pass direkt uttalande kommer man att tillskrivas en osund agenda.

Nå, idag ett sådant påstående inte längre något påstående. I dagens språkspel är det givet att man inte bör närmare intressera sig för att diskutera de mera problematiska begreppen och företeelserna. Det är t ex mycket enklare, och dessutom roligare, att kalla någon för ”rasist” än att säga vad man menar med det. Likaledes svingar man fortfarande med lätt hand ”alla människors lika värde” trots att dess innehåll krympt till just intet.

Men språkspelet har ett enormt intresse och den som vill botanisera i denna värld har ingen brist på material. Emellertid finns det ingen vägledning om hur man bör gå tillväga för att delta. De flesta gör det alltjämt för att visa sin tillhörighet, alltså till den goda sidan och den ”kritiska” som givetvis blir ”den mörka”. På senare tid har det uppstått ett mellanläge som är svårbemästrat för den inblandade. Går man in där kommer man att få påhopp från den goda sidan och applåder från den mörka. Det anses betänkligt. Ett vanligt sätt att försöka bibehålla sin plats på den goda sidan (väldigt få är beredda att tänka sig något annat) är att deklarera ett avståndstagande. Ett bra exempel är när Mårten Schultz kommenterar Kent Ekeroth: ”Märkligt kräva att Åkesson ska sparka Ekeroth” (SvD). Det han skriver handlar bara om vad som gäller för riksdagsmän men det kan missförstås som något slags sympati varför Schultz mot slutet fogar in sitt avståndstagande för ingen skall tro något annat.

Så kan man göra men det är ingen vacker estetik. För språkspelets möjligheter ligger främst att skapa en sammanhållen dramatik där form och innehåll kan producera en överraskande och svårbedömd vändning, dvs. att undvika de schablonartade kompositionerna. Beroende på vad man vill uppnå. Jag antar att de flesta deltagarna inte vill uppnå något annat än att behålla sina positioner och att framstå som intressanta och uppmärksammade. Men spelet har många fler möjligheter.

Ett annat exempel är Södermalmspolisen skämt om den svenska lättkränktheten. Fredrik Virtanen har med stort allvar reagerat på detta tilltag (Aftonbladet). Häri ligger Södermalmspolisen missbedömning genom att de hade alltför rätt. Svenskarna är nämligen så lättkränkta att polisen borde ha förstått att ett sådant skämt skulle uppfattas som en riktig kränkning och inte som en metakränkning. Inte av alla för här dyker mellangruppen ”liberalerna” upp, som prövar att stödja tanken på att lättkränktheten existerar. T ex Krister Thelin som mycket seriöst argumenterar kring skämtet och yttrandefriheten (SvT Opinion).

Ett annat kärt ämne är näthatet och hatarna i allmänhet. Den som skriver något kontroversiellt kan idag räkna med en omfattande hatreaktion. Det borde tas emot med belåtenhet eftersom det är ett tydligt tecken på att den framförda åsikten har nått sitt mål. Näthatarna kan dra till med en hel del invektiv men är svaga när det gäller verkställigheten och dessutom inte särskilt kreativa i sina språkspel. Det är å andra sidan i regel inte heller avsändarna som lägger för lite arbeta på formen även om det får erkännas att det inte saknas försök att hitta någon originell ingång. Problemet med näthatet är dock att det har fått status ”Jag är näthatad. Det är mycket obehagligt. Jag tvingas till tystnad.” Som det skulle kunna sammanfattas. Men statusen har fört med sig att det är svårt att skilja på äkta och falskt näthat. Hatet florerar på alla sidor men hur skall gränsen dras?

En manual för dagens politiska språkspel skulle kunna underlätta samvaron.

Publicerat i yttrandefrihet | 116 kommentarer

2382: Hycklarna i glashuset

Förtjusande kan man kalla det kvitter som kommer från Glashuset vid Sergels Torg (SvT). Nu tar man över författarsamtalet med Tamas Gellert. Man motiverar beslutet med att det är ”principiellt viktigt” och att i ”det här fallet finns ingen konkret hotbild. Men vi kan inte ge efter för någon sorts smygande rädsla heller, utan måste stå upp för det fria ordet.”

Annars brukar man nöja sig med smygande rädsla eller är minnet så kort att man har glömt bort Anna Odells vernissage. Dit hade jag tänkt gå oannonserad och Säpo såg inga som helst problem med det besöket. Men då dök den smygande rädslan och den lokala säkerhetens sammantagna bedömning upp. Säkerhetschefens bedömning sträckte sig även så långt att han föreslog att den text jag hade skrivit i katalogen skulle tas bort. Det var då inte den konstteoretiska texten som skrämde utan författarnamnet.

Hur går fantasierna? I Gellerts fall får man anföra att hans närvaro är utannonserad med dunder och brak. Men vad man vet är Gellert inget högvilt i branschen. I mitt fall visste endast en del av personalen att jag skulle komma. Det är klart att man inte kan bortse från Jihadtätheten i Kulturhusets besättning. Och självfallet bör man inte nonchalera möjligheten av konstintresserade terrorister som skulle kunna få syn på ett intressant objekt.

Men givetvis är det inte bara där skon klämmer. Vilks kan, som det framgår av Orrenius bok Skotten i Köpenhamn, enligt Kulturhusets chef Benny Fredriksson, ha fel åsikter. Vilks har inte varit entydig.

Biljetten till Kulturhuset är alltså att vara entydig på rätt sätt. Möjligen lever då huset upp till sin stolta paroll om försvaret av yttrandefriheten och att alla är välkomna. Det där med skräcken kan dock vara ett dilemma.

Publicerat i yttrandefrihet | 20 kommentarer

2381: Hyperskräcken

Så var det dags igen medinställsamheten. Tamas Gellert skulle ha uppträtt i ett författarsamtal utifrån sin bok Det svenska hatet (Dagens Media). Men det blev stopp vilket väckt en del kritik t ex från yttrandefrihetsdrottningen själv, Åsa Linderborg (Aftonbladet).

Jag kan inget annat än att instämma i den kören. Det har visat sig att lokala säkerhetspersonalen esomoftast kommer med lite underliga beslut. Det brukar heta att de har gjort ”en samlad bedömning” eller något sådant samtidigt som man medger att man inte har något som helst konkret hot eller hotbild att förhålla sig till. En professionell bedömning brukar gå i en annan riktning. Så var det för min del t ex på Kulturhusets Odellvernissage, så var det på Karlstad universitet.

”Samlad bedömning”, ett estetiskt uttryck för hyperskräck.

Publicerat i yttrandefrihet | 40 kommentarer

2380: Normer från Skaraborg

35 % av musikanterna från Skaraborg vill gärna skydda religionsutövare från att bli kränkta (SR). Man är beredd att inskränka yttrandefriheten. Fast det säger man inte, musikanterna hävdar att de har den största respekt för yttrandefrihet. Men som en av dem tillägger: ”Det är egentligen onödigt med den typen av provokationer, för det leder ju egentligen inte till något positivt”.

En ny inriktning på yttrandefriheten. Den bör innebära något positivt och man får anta att vad som är positivt kommer från dessa politikers åsikter. Det tycks ju vara så att vad dessa figurer har fått i sitt sinne är att allt som kränker religioner är av ondo.

Det lär inte bli något av detta, det är alltför grovt. Amanda Björkman har kommenterat saken i en ledare (DN)

Under tiden har kritikern Ben Davis funderat på varför den massiva insatsen från de intellektuella och kulturella inte gav någon synlig effekt i presidentvalet (artnet). Mangrant ställde de upp med stödgalor, uttalanden och uppsjöar av Trumpsatir. Ben Davis förklaring är att de inte nådde några betydelsefulla väljargrupper. Man kan tillägga att det förmodligen fungerade i motsatt riktning, nämligen som ett argument för Trump genom att dessa yttringar lätt kan läsas som etablissemangets förakt för helt andra värderingar. Vi får nog inse att politiken i konsten är en estetisk affär. När den skall ut på fältet blir det inte mycket kvar.

Publicerat i Konstkritik, politik, yttrandefrihet | 28 kommentarer

2379: Längtan efter det extrema

Kortoperan i Stockholm ”Jane” gavs för någon månad sedan. Verklighetsunderlaget till operan är självklart med rollbesättningen ”konstnären”, ”Jane” och ”reportern”. Naturligtvis har librettisten fria händer att gestalta sin skapelse efter behag men det är ofrånkomligt att resultatet blir en ideologisk partsinlaga, åtminstone i det här fallet. I DN förhåller sig recensenten kritiskt avvaktande. Helle Merete Brix har sett föreställningen och berättar lite närmare om vad det gick ut på. Konstnären framställs som en cynisk högerextremist och Jane framträder som hjältinna. Hon citerar programbladet som förnumstigt framhåller ”Vi lever i en mycket komplex och svåröverskådlig värld där vi gärna förfaller till förenklade bilder av verkligheten. Just därför tror jag att det är extra viktigt att konsten kan fungera som en motvikt till detta.”

Alltså ”motvikt till förenklade bilder”. Tanken är riktig, konstens motvikt är och förblir komplexa bilder, så komplexa att endast konstvärlden kan läsa estetiken. Operan ”Jane” förefaller dock inte tillhöra den avdelningen.

Publicerat i om utställningar m m, politik | 9 kommentarer

2378: Tornets väg

Av det brunna tornet är det inte mycket kvar. Men dock något som kan föras vidare till nästa version.

00torn16
Foto: Fredrik Larsson (Ladoniens minister för konst & hopp)

Vindarnas torn uppfördes i slutet av 90-talet. Den första versionen föll som en fura i en kraftig storm. Jag byggde då en ny version ovanpå den liggande. Det verkade vara en säker idé, ett vält som underlag bör garantera att det inte välter igen. Men det gjorde det 2013 då den värsta stormen någonsin vräkte sig in med 40 sekundmeter och vågorna lyfte den. För andra gången fick jag bygga upp en ny version på en liggande. Bilderna nedan visar tornet efter dess fall 2013 och återuppbyggd 2014.

00torn13

00torn14

Nimis förnyade aktualitet har också medfört några konstkritikers reflektioner, t ex Conny Malmquist (Expressen) och Dan Jönsson (DN). Därifrån är det inte så långt till en mera intrikat fråga. Två tungt vägande och kontroversiella bidrag har konstnär Vilks åstadkommit. Å ena sidan Nimis (så här långt pågående under 36 år) och å den andra RH (snart 10 år).

För Peter Fällmar Andersson är valet enkelt (Sydsvenskan). Det senare verket är ett felskär men det första står sig med pondus. Medan Nimis har blivit mindre kontroversiellt är RH fortsatt en het potatis.

Myndighetsprocessen kring Nimis är fortfarande inte avslutad. Länsstyrelsen, markägaren och kommunen har börjat visa tänderna (SvT SvT). Jag skulle tro att länsstyrelsens åtgärd att skicka ut knivbeväpnade tjänstemän för att ta bort vägmarkeringarna är mer affekt än genomtänkt. Besökarna går ner ändå men en del av dem kommer att hamna på mindre lämpliga vägar och därmed öka risken för fallolyckor. Någon statistik presenteras inte men vad jag har kunnat se är det farligaste området den steniga stranden där man kan trampa fel och hämtas med räddningstjänstens båt. På Kullaberg finns många platser som är betydligt krångligare än vägen till Nimis. Att det blir fler olyckor kring Nimis (olyckor i själva skulpturen är ytterst sällsynta) beror på det stora besöksantalet. Den enkla lösningen är att länsstyrelsen säkrar stigen ner som man har gjort på många andra platser. Men det skulle svida i stoltheten även för en myndighet som skall vara allmänhetens serviceorgan.

Det påstås också att skulpturen är i dåligt skick och att man har sett lösa bräder. Detta ”dåliga skick” och ”lösa bräder” specificeras aldrig förmodligen beroende på att det är svårt att finna något konkret. Genomgångar görs regelbundet, min egen roll i detta kan jag av förståeliga skäl inte närmare redogöra för.

Publicerat i Nimis | Lämna en kommentar

2377: Lite Nimisiana

Jag har fört anteckningar om alla mina besök på Nimis alltsedan den första dagen den 31 juli 1980. Idag är siffran 7.585. Tyvärr är siffran inte helt korrekt eftersom en av mina anteckningsböcker blev stulen och för den perioden fick jag göra en rekonstruktion. Men ungefär är det korrekt. Siffran (7.083) som uppges i Orrenius artikel i DN är felaktig (men det är mitt fel). Eftersom nästan hela mitt arkiv är lagrat och otillgängligt är den äldsta siffra som jag har tillgång till 7.404 den 25 mars 2014: ”Mulet, nordostlig vind, tunga lyft”, noterade jag.

Nimis som en källa till glädje och vrede inleddes på allvar 1982 då en anmälan om olovligt byggande inkom till länsstyrelsen. Som landsplåga blev den långvarig och ännu efter 36 år har vi inte sett slutet. Som konstverk kan säkert sägas att den inte har lyckats hänga med i rådande konsttrender. På 1980-talet var Nimis ett exempel på Landart något som hade haft sin aktualitet på 1970-talet. Visserligen kunde man här se det första större landartprojektet i Sverige men det sammanföll i tid med det nyexpressionistiska måleriet. Som processverk hängde det samman med Conceptual Art men även det hörde till det tidigare 1970-talet. Nimis kunde inte heller bli postmodernt eftersom det tedde sig som alltför äkta naturromantiskt. Men det är nog så att ettrigheten gav en viss utdelning så att det hamnade i de svenska konsthistoriska översikterna på 1990-talet.

Man kan inte avskilja Nimis träverket från dess kompletterande pendanger Arx (av betong, 1991-98) och Omfalos (en liten pelare av betong, 1999-2001). Dessa inslag utsattes också för omfattande rättsliga processer och vandaliseringsförsök. Länsstyrelsen och markägaren hade arbetat intensivt för att få bort allt men ansträngningarna utmynnade i att endast Omfalos avlägsnades 2001. Avlägsnandet blev en framgång såtillvida att Moderna Museet visade den och Nimis på en utställning 2004. Den dåvarande chefen Lars Nittve hade en positiv syn på Nimisprojektet och det har nog sin orsak i att hans konstsyn är förankrad i Conceptual Art. Den nuvarande chefen Daniel Birnbaum är inte lika förtjust. I Orrenius bok säger han att det är ett charmerande och nästan romantiskt inslag: ”lite uppstudsig och spännande och rolig lite provinsiell självlärd konstnär som bygger en värld.” Birnbaum har rätt, Nimisprojektet har inte korrekt passform för den konstepok han tillhör, den internationella samtidskonsten.

En motvind för Nimis är givetvis att den är populär. Mekanismen är välkänd: Konstvärlden önskar verk som går ut i verkligheten och når en stor publik. Men om det sker måste det vara något fel på verket eftersom det har blivit populärt.

Så kan det bli men till slut inträffade det osannolika att Nimis, sent omsider, kunde fånga upp en av tidens angelägna frågor: Hatet. Lite ny luft under gamla vingar: Alltså ett projekt som också har kommit att handla om vår tids fascination inför hatet.

Mina odds gentemot länsstyrelsen var mycket dåliga när processen drog igång 1982. Inga tillstånd, olovlig och störande byggnad i ett naturreservat. Länsstyrelsen gick in för ett snabbt avslut, men det gick lite för snabbt eftersom det visade sig att privatpersoner inte behövde något bygglov på reservatet. Bygglov gällde endast markägaren. Förmodligen hade den korrekta juridiska vägen varit att använda sig av den allmänna paragrafen ”egenmäktigt förfarande” men det upptäckte man för sent. Det blev ändå en fällande dom ”hinder för framkomligheten” som renderade mig 1 000 kronor i dagsböter, vilka jag sålde med god förtjänst.

Den springande punkten blev dock när Joseph Beuys förvärvade Nimis 1984. Länsstyrelsens vite kunde då inte läggas mot mig utan mot den nye ägaren. I en artikel i SvD tänker sig Dennis Dahlqvist ”Om man nu ska riva en sak här i Sverige så måste man delge personen som äger det och Joseph Beuys var mycket svår att få tag på, han var en internationell storstjärna som i stort sett alltid var på resande fot”. Så var det inte. Länsstyrelsen vägrade först acceptera försäljningen och processade om den saken. När de förlorat fallet förberedde de en stämning av Beuys men fann att konstnären hade avlidit och att Christo hade blivit ny ägare. Inte ens en länsstyrelse kan stämma över den Atlantiska Oceanen.

Min strategi mot vandalisering har genomgående varit att återställa det vandaliserade och dessutom utvidga verket, alltså att förstörelse alltid skall resultera i att verket växer, även fysiskt. Så nu gäller det att hålla fast vid Principen och för att detta skall kunna genomföras behövs lite hjälp från frikostiga krafter. Det finns en liten trupp som har gjort goda insatser men för att åstadkomma Vindarnas Torn 2.0 behövs lite förstärkning.

Här är en artikel som jag skrev idag för Svt Opinion.

00abr85
Nimis efter branden 1985

00aeft87
Återuppbyggt 1987

Publicerat i Nimis | 29 kommentarer

2376: Konstbrand

Branden på Nimis. Vad jag har förstått var förövarnas ambition väldigt stor, de hade tydligen tänkt sig hela rasket. Men redan efter branden 1985 har jag arbetat med att sprida ut och glesa konstruktionen. Inte så lätt att få fart på elden. Nu fick de koncentrera sig på Vindarnas Torn. Detta är byggt på ett tidigare Vindarnas Torn som fälldes i en orkan för några år sedan. Tyvärr gick det inte att glesa ut detta. Eller, varför inte bejaka mina konstkritikers oerhörda engagemang och glädjas åt att våldet drabbade ett konstverk (sådan är klippt och skurna för våld) och inga levande kreatur.

Vindarnas torn är dock historia. Så här såg det ut:
00vindbrand

Publicerat i Nimis | 44 kommentarer