Vilks.net

Lars Vilks konstnären konceptualisten målaren skulptören

2117: Man bör inte förhasta sig

11 kommentarer

Ett ögonblick kan åtminstone jag drabbas av tanken att Julia Caesars bekännelser skulle vara en strategisk manöver. Hon har varit tämligen anonym och funnits inom sin egen sektor. Hur skall man ta sig vidare? Då gäller att få fart på de officiella organen. Så blev det också och med besked. Hon lyckades reta upp några av de inblandade tillräckligt mycket för att man skulle ta till nu-skall-vi-ge-kärringen-en-rejäl-minnesbeta. I SvT:s kulturnyheterna oroade man sig för demokratin, att ”när de andra tar över har vi ingen demokrati längre”. Och lade till att hon agerar bland de högerextrema och rasistiska sajterna. Dessa epitet har sedan länge upphört att ha någon verkan. De delas ut med en ständigt ökande inflatorisk generositet.

Men, dock, jag tror inte att det var ett snilledrag. Oftast är det så att den spontana impulsen ger bättre utdelning. För bättre utdelning har Julia Caesar fått. Hon har fått sitt offentliga genombrott och kvalat in till en av dessa så eftersträvade ”storsnackisar”. Den pressetiska diskussion man för sedan Expressen bestämt sig för att avfyra sina vi-har-namnet-kanoner är huruvida hon befinner sig på den nivån att hon är ett intressant namn. Taktiskt sett hade det varit mera effektivt att berätta hennes historia utan namns nämnande. På Svenska Dagbladet höll man huvudet kallt.

De mordhot som nu har strömmat emot journalisterna är naturligtvis inte trevliga men det brukar handla om psykologisk skrämsel. Sådant har klimatet blivit. Jag minns själv mina tidiga dödshot som inte precis verkade uppmuntrande. Tills jag insåg att just det faktum att det var skrivet (eller telefonerat) betydde att det mest rörde sig om munväder. Den som verkligen har något annat i sinne kommer inte med förvarning. Det finns också ett mellanläge, fysiska trakasserier. Just nu har vi inga tecken på att de stackars journalisterna skall bli utsatta för något mer än den sedvanliga hatkampanjen. Däremot har Dan Park (som tidigare har blivit misshandlad) precis fått sin bostad vandaliserad. I det rådande sammanhanget blir en sådan händelse väldigt fel och det lär inte bli några etablerade medier som granskar den saken.

01targetKKS
När vi är igång med hot och hat kan vi titta på det här nypublicerade exemplet från FB. Jag har sett på diskussionen och det ligger väl lite hat där men knappast mycket mer.

Publicerat av Lars Vilks

2015, 2 september kl 19:13

Publicerat under debatt,yttrandefrihet

2116: Intermezzo för två flyglar

121 kommentarer

De politiska högspänningsfälten levererar betydligt bättre estetiska äventyr än vad konstvärlden förmår. Till den senares försvar kan man dock säga att den är långt mer säsongsberoende och det är ännu för tidigt att ställa några större förhoppningar på vad som kan bjudas på. Hur som helst, Sakine Madon råkade få till stånd en rätt hygglig kortslutning genom några gränsbevakande kulturrelativister som satte sin lit till sin åsikt. Att tala om hedersvåld, som om något sådant fanns, bör man inte göra. Men den här gången blev det pumpen.

En större historia är den mellan Julia Caesar och Niklas Orrenius, det är några fler inblandade, men huvudrollerna i denna opera buffa får tillskrivas dessa. DN-journalisten Orrenius, en av de främsta riddarna mot främlingsfientligheten (och ej oäven fotbollsspelare), lyckas lokalisera den pseudonyma Julia Ceasar. Hon har gjort sig känd som en mycket rapp skribent även om hennes texter anses djupt otillbörliga. Man får anta att Orrenius journalistiska avsikter var antropologiska: Varför är detta möjligt? Julia Cesar kunde ha valt att lägga korten på borden och måhända fått en mild behandling men säkert med en åtminstone underförstådd sens moral. Det gjorde hon inte utan visade sig kunna genomföra en performance i den högre skolan. Hennes hamrande prosa är medryckande och den läsare som inte med automatik avfärdar den som falsk ideologi får nog erkänna den som mer opera seria än buffa. I varje fall resulterar detta i att verket blir interaktivt och Orrenius får stå ut med en svärm av nät- och telefonhatare. För den ovane kan sådant framstå som djupt obehagligt; den förhärdade ser snarare det lidelsefulla som förgäves söker sin form. Ur kreativ synpunkt får man ge Julia Caesar segerpalmen. Hon, presenterad som en äldre och sjuklig kvinna, utsatt för journalisternas koloniala nyfikenhet, kunde parera och avaktivera möjliga artiklar. Och bilden av överhetens herdar gentemot den utstötte outsidern. Den estetiska sektorn skulle ha en del att lära av det här men den har förmodligen fastnat i ordet problemformuleringsprivilegiet.

En gång har jag talat med Julia Caesar. Hon är rapp, bestämd och lägger sina ord väl. Så har hon åsikter. Det borde inte vara så märkvärdigt men i dessa tider tillskrivs sådant ofantlig betydelse.

Publicerat av Lars Vilks

2015, 31 augusti kl 22:18

Publicerat under debatt

2115: Med illusionen som tröst

20 kommentarer

För en tid sedan fick jag från ”Adam” en fråga: ”hur högt rankar du modernismen i termer av nyskapande, sett med hela konsthistorien i backspegeln? En parentes, eller kanske, en av de verkligt revolutionära perioderna?”

Jag har funderat en del på det och självfallet är det en omfattande sak att svara. Det jag alltmer lutar emot är att modernismen inte upphörde trots det s.k. postmoderna paradigmskiftet. Det föreföll som om det hade skett grundläggande förändringar i konsten när den så att säga tog steget från formestetik till att bli konceptuell. Emellertid har det visat sig att förändringarna var begränsade. Konstens identitet ligger djupare än så. Ser man lite närmare på saken kan man inse att för både formestetiken och det konceptuella gäller att det handlar om något annat. Detta ”något annat” är liksom konstens kapital att antyda det som inte är direkt tillgängligt och som konstant laddas med en förhoppning. I formalestetiken lades framför allt kraften på att pressa vad som skulle kunna vara estetiskt möjligt medan dagens konst svänger sig med det mystiska ”alternativet”. Skillnaden är ändå inte så stor som jag beskriver den eftersom formestetiken endast är den mest dominerande linjen (Duchamp, Dada och surrealismen gled i lite andra spår). En fråga som belyser hela konstproblematiken är vad som kan vara värdigt att bära det existentiella djupet i ”något annat”, ”alternativet”. Svaret är naturligtvis att vad som helst kan vara behållare till ”konstdjupet”, eftersom det osannolikt djupa lika väl kan uttryckas med det mest obetydliga som det mest raffinerade och komplexa. Nu skall man inte få för sig att jag tror att det finns något specifikt ”konstdjup”. Däremot finns det inget som hindrar att man flyttar in sådana tankegångar i något som man sedan kallar för konst. Man kan till och med säga att det rör sig om en konstant illusion vilket inte är något hinder för att hela systemet skall kunna fortsätta – som det gjort från romantiken genom den klassiska modernismen och dess kontinuerliga övergång i det postmoderna och den internationella samtidskonsten.

Jag avslutar denna fundering med att citera ett samtal mellan kritikern Harold Rosenberg och Willem de Kooning (från Artnews 1972):

“R: The way you see something doesn’t mean necessarily that that’s the way it is. Putting a stick in water so that it looks as if it’s broken…
K: Well it is. That’s the way you see it.
R: What do you mean, it is broken? If you pull it out of the water it’s not broken.
K: I know. But it’s broken while it’s in the water.
R: The break is an illusion…
K: That’s what I am saying. All painting is an illusion.”

Man kan tillägga att all konst är illusion, att det som går in och omvandlas till konst alltid blir en illusion.

de-kooning-bowl-pitcher-jug
En teckning av en 17-årig de Kooning

de kooning exp dr
Och det mogna verket

I den klassiska modernismen hade man nästan alltid teckningen som grund. Som man sedan skulle förvandla till ”något annat”. Idag är det teorin som är grunden. Som sedan skall förvandlas till ”något annat”.

Publicerat av Lars Vilks

2015, 29 augusti kl 22:08

Publicerat under konstteori

2114: Bringor

9 kommentarer

Bringor, bara, kan vara problematiska. En manlig bringa är mindre svår än en kvinnlig sådan. Dock må man icke visa en sådan under pågående fotbollsspel, blott efter slutsignalen får det passera. Detta fall är tills vidare helt och hållet en, så vitt jag vet, manlig historia. I damfotbollen har jag inte hört att det har förekommit.

Men nu var det ett rättsfall. Femenaktivisten Jenny A Wenhammar inväntar tingsrättens dom i målet om hennes bara bringa. Hon genomförde en motdemonstration vid en Pegidademonstration i Malmö, blottade brösten och protesterade, såväl mot Pegida som för den kvinnliga rätten att uppträda jämlikt.

Petter Larsson har skrivit en runa om det här. Kraftigt vinklat som Larsson plägar. Han passar på att tala sig varm för spontana yttringar i motdemonstrationer och inkluderar då också att omöjliggöra de demonstrerandes yttringar. Han tar där upp fallet med Dror Feilers saxofonspel och nämner att det inte var för detta som Feiler fälldes utan att han inte åtlydde polisen. Antagligen är det fråga om lite sofisteri, man får utgå ifrån att polisen bad honom sluta.

I varje fall handlar det nu om Wenhammars bröstvisning. Förre överåklagaren Sven-Erik Alhem menar att det borde vara tillåtet. Jag håller med honom eftersom det rör sig om en demonstrationskontext. Det finns tillfällen när det går för sig, t ex på en badstrand, i konstnärliga sammanhang, i nöjessektorn. Man får dock ha klart för sig att det generellt anses stötande med visade bröst i offentliga miljöer. Och i dessa kränkthetens tider lär det nog inte bli någon ändring på det. Kontexten är ju en plausibel förklaring men samtidigt har det visat sig att domstolarna inte är särdeles benägna att gå på kontextlinjer. Ett motiv är att man alltid kan tänka sig någon som inte kan eller vill förstå kontexten och uppfattar händelsen som stötande. ”Först kränkt vinner”, som det numera stadfästa ordstävet lyder.

Publicerat av Lars Vilks

2015, 28 augusti kl 21:51

Publicerat under debatt,yttrandefrihet

2113: Provokatörer i väst och i öst

60 kommentarer

Det har inte undgått mina kommentatorer att Nils Dardel-utställningen på Moderna i Malmö har blivit kontroversiell. Orsaken är ingen större överraskning utan handlar om den fanatism som har pågått en längre tid då konstnärliga verk skall anpassas till tidens moral. Museichefen John Peter Nilsson är dock mycket nöjd med de ursäktande lappar han har fått till stånd vid ett par av målningarna, ”ett museum som agerar i nuet”. Ett av de kontroversiella objekten utgörs av en svart mytologisk Diana. Ajaj, här var det fråga om en ”stereotyp”. Man kan dock fråga sig hur en svart Diana skall te sig i en naivistisk teknik och i den småskaligheten.

Jesús Alcalás artikel i Ystads Allehanda redovisar den svenska antirastiska panikångesten. Inget är för smått för att skapa intensivt intresse i de antirasistiska ligorna. För att inte tala om deras motvilja att hålla någon som helst intellektuell nivå. Hur skall man exempelvis tolka en svart Diana?

Den här historien visar också att konstinstitutionerna inte kan åstadkomma något överskridande, den officiella politiken är dess ideologi. När något blir kontroversiellt beror det på en omvänd utmaning, alltså den kontrovers som uppstår när man finner något man tycker att man borde ursäkta sig för.

När jag är inne på detta kan man fundera på Ai Weiwei. I en artikel i The Spectator (som jag fann på FB). ”En konstnär för lata västvärldscuratorer” lyder överskriften. Artikeln ifrågasätter Ai Weiwei konstnärliga kvalitet. Om vi ser till Artfacts är hans kvalitetsnivå superb, ranking 35. Men frågan är varför han har hamnat där. Är det hans verk som lockat eller hans kritik av den kinesiska regimen? Svaret är ganska enkelt, det handlar främst om regimkritiken. Studerar man hans kurva på Artfacts ser man hur han 2011 (året han arresterades) med ett litet ryck sätter av mot den absoluta toppen. Det blir svårt för museer och kritiker att skilja mellan att stödja hans kamp för yttrandefrihet och hans verk. Men det är trots allt en utbredd uppfattning att Ai Weiwei inte är särdeles intressant som konstnär, åtminstone inte på den nivån han har hamnat. I den internationella samtidskonstens elitstyrkor har han inte heller mycket att hämta. Han landar inte i centrala biennaler, hans konst är alltför kapitalistvänlig.

Man skall dock inte mena att han är obetydlig. Hans genomslag kom genom Documentautställningen 2007. Då genomförde han sitt projekt ”Fairytale” då han i relationell estetisk anda lät flyga in 1001 kineser till Kassel. Dessutom placerade han lika många kinesiska stolar på olika platser i utställningen. Det fungerade väl. 2010 kom han till Tate Modern med sina miljontals solrosfrön handgjorda i porslin, en utställning som väckte stor uppmärksamhet. Men det började då också knorras på allvar eftersom han exploaterade lågavlönade arbetare.

Man kan lätt förstå att Ai Weiwei är attraktiv i västvärlden som provokatören som utmanar den statliga makten. Men det är i Kina och Väst kan bekvämt hylla denne överskridare som inte ställer till någon oro i de egna leden. I västvärlden irriteras makten av sådant som ett par konsthistoriska verk, en svart Diana och en huvudjägare. Gör någon ett medvetet provokativt verk på samma tema kan man räkna med att det går på samma sätt som med Ai Weiwei, arrestering.

Publicerat av Lars Vilks

2015, 26 augusti kl 20:44

2112: Nyheter från konstvärlden

73 kommentarer

Fallet Tania Bruguera och Kuba tycks nu ha avslutats då konstnären har återvänt till USA. Den kubanska regimen har beslutat att inte åtala henne. Konstärenden av denna karaktär är mycket dålig reklam för regimer med tvivelaktig yttrandefrihet och den bästa lösningen är att göra så lite som möjligt för att undvika oönskad uppmärksamhet. Den fråga som återstår är huruvida Bruguera kommer att beviljas framtida inresetillstånd till Kuba.

I september är det dags för Istanbulbiennalen som denna gång har saltvatten som tema: ”Saltwater: A Theory of Thought Forms”. Vanligtvis brukar biennalerna offentliggöra listan över deltagande konstnärer. En sådan lista ger goda möjligheter att bedöma vad som komma skall. Men curatorn Carolyn Christov-Bakargiev är inte benägen och det är inte första gången. Hennes inställning är att tala om allierade och då rör det sig om såväl konstnärer som curatorer och teoretiker. Biennalen ”will be drafted by Carolyn Christov-Bakargiev with a number of alliances. She will seek the artistic advice of Cevdet Erek, the intellectual rigor of Griselda Pollock, the sensitivity of Pierre Huyghe, the curatorial imagination of Chus Martinez, the mindfulness of Marcos Lutyens, the acute gaze of Füsun Onur, the political philosophies of Anna Boghiguian, the youthful enthusiasm of Arlette Quynh-Anh Tran, the wise uncertainties of William Kentridge and manifold qualities and agencies to come as the process develops.”

Även om en del curatorer har konstnärliga ambitioner är det ändå två läger, vilket vanligtvis också gäller för teoretiker. En del konstnärer kan också vara teoretiker men det är ovanligt att man inte är mer av det ena än det andra. Så i Bakargievs uttalande är det inte svårt att separera de allierade. De konstnärer som ingår i hennes statement (Erek, Lutyens, Onur, Kentridge) har hon tidigare visat på Documenta 2012.

Den store konceptualisten John Baldessari har gjort ett uttalande om vad som inte är konst. Men det är inte på allvar. Han säger också att han vet att allt kan bli konst. Humor saknar han inte och svarar, när han får frågan om vem han skulle vilja ha med i sin utställning, “Anything by Bernard Buffet—you choose. You can’t beat Bernard Buffet. He’s the best at being the worst.”

Det kan man hålla med om. Buffet (1928-1999) var populär på 1950-talet och togs då på stort allvar. Han är dock fortfarande med i svängen och håller en ranking på 4.603. Alltså bättre än t ex ovannämnda installationskonstnären Füsun Omar.

02buffet
Stilleben av Bernard Buffet. En gång ytterst populära som spreds till en stor publik genom reproduktioner.

Publicerat av Lars Vilks

2015, 24 augusti kl 21:34

2111: Fångens berättelse

9 kommentarer

För någon vecka sedan skrev jag om den unga kvinnan från Iran vars far sitter fängslad för regimkritiska blogginlägg. Jag har fått lite mer material om den här saken från dottern. Att hon inte fick något gehör i Stockholm finns det ingen anledning att betvivla. Här är ett brev från fadern där han beskriver sin situation:

“Hope to change
As one of the victims of the totalitarian Islamic regime ruling Iran, I was sentenced to 4 years in prison as a result of voicing my criticism and concerns at the injustice and the violation of human rights and freedom violations in my country. All these years, I have been kept in appalling inhumane conditions in the Islamic regime’s prisons. Right now, I’m writing this in a 21-square meter cell in which I’m being kept with 40 other inmates most of whom are murderers, rapists, child molesters, smugglers robbers and psychotic patients. With all the violence going on in the cell I’ve been feeling like on the death row myself. All this is happening despite my suffering from cardiac disease, diabetes and kidney stone for which I have been hospitalized, though under very poor hospital conditions, several times.
When the intelligence agents of the Islamic regime first broke into my apartment they beat me to death and took me for interrogations. I was put in a solitary confinement completely cut off from the outside world without even enjoying basic prisoner rights. I was constantly threatened to death. I was once taken into a room where I was put in a chair and led to believe I was going to be hanged with a blindfolded on; All these sufferings only because I tried to share articles 17 and 18 of the Universal Declaration of Human Rights with my fellow citizens; all these because I tried to make my fellow citizens aware of the rights reserved for them by the Universal Declaration of Human Rights. My fate as a blogger and a prisoner of conscience is only one example of the thousands of the victims of human rights violation in Iran.
The people of Iran are now ensnared in the hands of a religious, medieval and extremely backward regime that has no respect for the values the civilized world has been seeking out for the past 4 centuries. This regime has already assembled a huge army and founded a terrorist army unit armed to the teeth called The Revolutionary Guard Corps in order to violently repress Iranian Civil Rights and fight against freedom and democracy in Iran and world-wide.
The totalitarian regime of the Islamic republic harshly represses the public so not even one single individual or the media can freely expresses their opinion on the conditions of the country and its people.
The Islamic regime ruling Iran has already established the Islamic Penal Code, a body of disgraceful unjust laws including execution, stoning, limb amputation, eye gouging, burning and whipping every single one of which is clearly a sign of barbarity and a blatant violation of human rights.
The Islamic Regime is following a systematic plan for repressing basic human rights such as curtailment of freedom of speech, internet filtering and censorship, satellite censorship, lack of right of assembly, prohibiting family parties, compulsory veiling for women, sex segregation, curtailment of sexual freedom to name a few in order to exert social and psychological control on the public. They have been spending huge amounts on religious propaganda to help promote superstition and ignorance in the society. Add to this the inhumane public execution of the convicts and the resulting intimidation of the public and the growing sense of public indifference among people.
Thus, one must bear in mind the fact that the Islamic regime’s fight against the civilized world and their achievements in freedom and democracy is an innate property of and an axiom in the Islamic ideology. Prior failed experiences of civil and political dialogues with the Islamic regime are proof enough of that and also of the fact that efforts by international organizations to urge the Islamic regime to respect the very basic human rights of the Iranian people have proved largely ineffective and that it is high time we sought alternative approaches.
In sum, any improvement in the closed and repressed society of Iran today entails a structural as well as political transformation of the present system. Hence, it is necessary to avoid disorganized misguided efforts by international human rights organizations and communities, and to organize all those communities into a coherent integrated whole as ‘Iran’s friends’ whose cause involves human rights and global security in order to help Iranian people achieve their fundamental civil rights as well as the right of determination.
Thank you
Mohamad Reza Pour Shajari
March 10, 2014”

Och några länkar:
Refworld
Dailybeast
Hrw

Publicerat av Lars Vilks

2015, 23 augusti kl 11:12

Publicerat under yttrandefrihet

2110: Evighetens vingslag, kalkon och politiken som konst

14 kommentarer

”Krister” frågade efter hur essentialistiska konstteorier formuleras. Det finns åtskilliga men i det stora hela kan de sammanfattas med några av Hans-Georg Gadamer. Det sköna är naturligtvis centralt och Gadamer uppfattning lyder: ”Utan att ha något förhållande till ett ändamål, utan all förväntad nytta, manifesterar sig det sköna med ett slags självbestämmande och andas glädje över att visa sig.” Och han fortsätter: ”Även i det som tycks oss endast ha den sinnliga erfarenhetens särprägel och som vi normalt försöker förknippa med ett allmänbegrepp kan det inför det sköna plötsligt vara något som fångar oss och nödgar oss att dröja kvar vid företeelsen i dess individualitet.” Och vidare: ”Erfarenheten av det sköna och i synnerhet det sköna i konsten, består i anropandet av en möjlig, intakt, ursprunglig tingens ordning, varhelst den må finnas.”

Och när han mer direkt går på konstverket: ”Ett konstverk är inte ett föremål som ett i och för sig existerande subjekt står inför. Konstverket har snarare sitt egentliga vara däri att det blir en erfarenhet, som förvandlar den erfarande. /…/ Konsterfarenheten får inte krympas till ett till intet förpliktigande estetiskt medvetande. Denna negativa insikt betyder positivt: Konst är kunskap och erfarenheten av konstverket betyder att få del av denna kunskap.”

Kants ande vilar över dessa formuleringar och i grund och botten är Kants uppfattning om skönheten något som envist dröjer sig kvar i konstvärlden. Alltså att det finns en harmoni i den till synes osammanhängande och svårförståeliga världen. För Kants del särskilt motsättningen mellan att begå ett domslut och att göra logiska slutledningar. Skönheten skall påminna oss om denna ordnings befintlighet. I samtidskonsten har vi numera konsten sedd som det stora ljuset i mörkret: den alternativa politiken, den alternativa kunskapsvägen.

Det är lätt att ryckas med i dessa konstdefinitioner men man får komma ihåg att det som Gadamer meddelar varken är nödvändiga eller tillräckliga villkor.

Prof. Hans-Georg Gadamer in seinem Heidelberger Arbeitszimmer Bild: Philipp Rothe, 01.11.1999

Prof. Hans-Georg Gadamer in seinem Heidelberger Arbeitszimmer
Bild: Philipp Rothe, 01.11.1999


Hans-Georg Gadamer blev 102 år och dog 2002.

Den svenska utbildningstelevisionen har inlett en ny serie i akt och mening att lära folket vad samtidskonst är för något. Redan ansatsen i en sådan programserie ”Artityd” väcker mina misstankar. Jag har sett alltför många havererade försök. Och inledningsprogrammet visade sig vara en praktfull kalkon. Man skall förklara konceptkonst och utgår från Meriç Algün Ringborg vars i sammanhanget alltför passande projekt om migration (utställt på Moderna) knappast är det bästa exemplet att börja med. Man flyttar sig sedan till Modernas samlingar och ser On Kawaras datummålningar. Programledarna har självfallet certifierats för att möta kravet på genus och mångfald. Därefter börjar programledarna själva göra konceptkonst i Modernas skapande verkstad. Betraktaren får alltså räkna med en svårforcerad töntfaktor.

I dessa dagar då det diskuteras politik och vad som är bra politik drar jag mig till minnes Sinziana Ravinis definition av konst och politik (som hon skrev i intervjun med mig i det senaste numret av Paletten. Definitionen är svårslagen i sin korthet:

”Ja, konsten är politisk och all politik är en form av mer eller mindre lyckad konst.”

Det är ju det här med vilken politik som är lyckad konst. Kan det vara den som epaterar dagens brackor?

Publicerat av Lars Vilks

2015, 20 augusti kl 21:03

2109: Konstmarknaden följer överskridandet

37 kommentarer

Det är ingen större hemlighet att det konstnärliga överskridandet lönar sig. Marknaden brukar vara med på noterna. Så gick det t ex för Ai Weiwei. Och så gick det också för den konstnär vars drama jag så omsorgsfullt har följt, Tania Bruguera. Hennes skulptur (en performancedräkt) Destierro (bild här) förväntades inbringa mellan $ 40 000 – 60 000. Den gick för 81.250. Skulpturen är en del av en performance som också finns i videoformat. Marknadens intresse för Bruguera har hittills varit svagt. Man behöver inte nödvändigtvis se det som cynisk investering. Det kan också vara fråga om att visa sitt stöd för hennes sak. Hur som helst kan vi konstatera att konstmarknaden är med på noterna.

Publicerat av Lars Vilks

2015, 19 augusti kl 21:43

Publicerat under om utställningar m m

2108: Drottningens tratt

16 kommentarer

Via signaturen Jor-El och Hakelius artikel i Aftonbladet dök Anish Kapoor upp i bloggen. Onekligen har man lyckats väl i Versailles – utan uppmärksamhet blir intresset i regel svalt för samtidskonsten. Kapoor har uttalat att hans stora trattskulptur är drottningens vagina, en feministisk motpol till den kungliga makten. När skulpturen blev vandaliserad skyllde han det på den franska intoleransen och politiken. Men det är inte mycket att bry sig om. Kapoor är ingen teoretiker och hans skulpturer handlar mest om överraskande visuella effekter. Han tillhörde den grupperingen som marknadsfördes som ”brittisk skulptur” i slutet av 1980-talet. Han blev känd inte minst för sina svarta ”hål” där det inte gick att avgöra om det var fråga om en oändlig fördjupning eller en svart yta. Med tiden har han gjort allt större saker och numera är han, som t ex Jeff Koons, en leverantör, ibland bättre, ibland sämre. Det skall dock på intet sätt fråntas honom att han är en konstnär på allra högsta nivå, rankad 134.

Lite väl stingslig tycks han också vara. Just nu har han också bekymmer med att en kinesisk konstnär har gjort ett verk som han tycker liknar hans eget alltför mycket. Han vill stämma kineserna men det lär nog vara ett hopplöst fall.

02kapoor1
Ett möjligt svart hål av Kapoor

Publicerat av Lars Vilks

2015, 17 augusti kl 21:31

Publicerat under om utställningar m m

Konst bloggar