Jag nämnde för någon vecka sedan att jag skulle skriva något om konstforskning. Här är några rader om den saken. Det rör sig alltså om konst-som-forskning och den breder ut sig med akademisering av konsten liksom att konstnärerna erövrar doktorshattar. Under fjolårets Manifesta i Murcia hölls ett seminarium med ett antal sådana forskare bland vilka vi bland andra återfinner doktorerna Matts Leiderstam och Magnus Bärtås. Rapporten från Murcia är omfattande men den bjuder på en intressant läsning. Den går också att se det i en komplett videoupptagning.
För att sammanfatta: Forskningen skall tjäna syftet att forska om konstnärens process när denne skapar ett konstprojekt, vidare att innehålla någon form av ny kunskap samt att prestera ett konstprojekt. När curatorer genomför sådan forskning liknar den emellertid i större utsträckning traditionell forskning med tillägget att materialet också redovisas i en utställning.
Studerar man Matts Leiderstams senaste forskningsprojekt, vilket i stor utsträckning handlar om det romantiska landskapsmåleriet i Düsseldorf, slås, åtminstone jag, av skillnaden gentemot traditionell forskning. Målsättningen, vilken alltid definieras i traditionell forskning, ersätts av att mynna ut i en utställning. I Leiderstams fall kan denna sammanfattas med att han vill skapa ”ett landskap av landskap”. Den intressanta frågan är hur man skall bedöma ett sådant arbete. Föreligger det en skillnad mellan ett bra konstprojekt och ett bra konstforskningsprojekt? De ovan angivna kriterierna för konstforskning, hur skall de värderas? Har Leiderstams projekt gett oss en fördjupad insikt i vad den konstnärliga processen är för något? Knappast har han, eller någon annan, lyckats med det. Något man inte heller kan förvänta sig eftersom det inte är troligt att den konstnärliga kreativiteten är annorlunda än andra kreativa processer. Emellertid är det vanligt att det finns en övertro på att konstnären är något speciellt varför man antagligen kommer att fortsätta att undersöka den saken. Har Leiderstam förmedlat någon intressant kunskap? Visserligen är det både givande och kunskapsrikt att lyssna på Leiderstams redogörelse men han säger knappast något som inte är känt genom konsthistorien. Så återstår konstprojektet. Det hjälper inte stort om hans handledare och andra anser att det är bra, det blir underligt om konsthögskolorna skulle producera en egen kvalitetsnorm som inte är underkastad den kontemporära konstvärldens bedömning. Leiderstam torde vara den främsta kontemporäre konstdoktorn med sin placering 1.127 på artfacts. Men hans position har inte mycket att göra med hans forskningsgärning. Man skulle nog kunna säga att han har den trots sin forskning. Han lyckas också väl med att distansera sig från det akademiska. Han betonar ärligt att hans intresse handlar om att göra ett konstprojekt och att kunna finansiera det.
Leiderstams handledare Sarat Maharaj säger i sin kommentar att han inte kan vara ”handledare” till Leiderstam. Riktigt nog, Leiderstams konstprojekt är något som handledare normalt sätt inte kan lägga sig i. Istället ägnar han en stor del åt kommentaren åt sitt favoritämne: Att konsten är global. Konstforskning, påstår han, är inget som den västliga världen har kommit på. Sådan finns överallt och han hänvisar till att två curatorer, en från Thailand och en från Japan, doktorerade i Malmö. Ja, inte doktorerade de i sina hemländer. Jag kan inte se annat än att konstforskning är en helt och hållet västerländsk uppfinning som måhända kan spridas världen över. Idén om att forska om sig själv hänför han till indisk visdom och Brechts teateridéer inspirerade av japansk teater. Estetiskt konnässörskap återfinner han i Kina. Om det möjligen skulle finnas paralleller behövs det nog lite mera utvecklade tankegångar. Vidare är han övertygad om att den stela relationen mellan forskarstudenten och handledaren (i England) försvann genom att studenter från andra länder dök upp och var väldigt känslofyllda. Förmodligen kommer vi snart att få höra att Internet var vanligt i Asien under medeltiden.
J W Schirmer: Efter stormen, 1849
