Vilks.net

Bogdan Szybers underkända konstnärliga forskning som jag skrev om igår föranleder ytterligare en liten granskning av denna verksamhet. Betygsnämnden (som alltså underkände arbetet) har minutiöst lagt fram kriterierna för vad en konstnärlig forskare skall kunna prestera för att komma i åtnjutande av en doktorstitel:

“demonstrate creative capacity in his or her artistic field

demonstrate the capacity for artistic analysis and synthesis as well to review and

assess new and complex phenomena, issues and situations autonomously and critically.

demonstrate the ability to identify and formulate artistic issues with scholarly  precision critically, autonomously and creatively, and to plan and use appropriate  methods to undertake research and other qualified artistic tasks within  predetermined time frames and to review and evaluate such work.

demonstrate through a documented artistic research project the ability to make a significant contribution to the formation of knowledge through his or her own Research

demonstrate broad knowledge and systematic understanding of the area artistic practices as well as advanced and up-to-date specialised knowledge in the subject performative and mediated practices

demonstrate familiarity with artistic research methodology in general and the methods of the specific field of research in particular

demonstrate intellectual autonomy, artistic integrity and disciplinary rectitude as well as the ability to make assessments of research ethics”

Jag noterar särskilt att endast den första punkten tar upp konstnärlig kvalitet, benämnt ”kreativ kapacitet”. Denna bedöms internt vilket betyder att kraven är låga. Kvalitet i konsten kan enbart bekräftas när ett verk blir offentliggjort och därmed föremål för konstvärldens bedömning. Allt annat är en prognos som kan göras internt men som sålunda är obekräftad. Men det visar sig att denna passus, i en serie på sju punkter, är den enda som tar upp det konstnärliga inslaget. Resten handlar om att utöva akademisk diskurs eller lite mera speciellt den diskurs som den konstnärliga forskningen har utvecklat och lär ut till sina kandidater. En central punkt är den tredje som understryker att projektet skall ge ett tydligt kunskapsbidrag.

Om man betraktar konstnärlig forskning utifrån konstvärldens verksamhet (utanför den interna institutionen konstnärlig forskning) skulle man lätt kunna vända på steken. Den internationella samtidskonstens utövare på en bekräftad kvalificerad nivå (de är synnerligen talrika och visas på större biennaler och ambitiösa utställningar) uppfyller självfallet den första punkten i programmet. Resten är egentligen bara en formsak. Självklart är det numera så att så gott som alla konstnärer bedriver ”research” i sina projekt. Vad som behövs för att göra hela denna väldiga produktion till konstforskning är en teoretisk diskursiv behandling. Detta sker också, ibland genom konstnären själv men oftast genom diverse kvalificerade skribenter. Det handlar alltså om att ge konsten den rätta textmassan. Jag skulle utan vidare säga att samtidskonstens verk utan vidare lämnar ”kunskapsbidrag”. Det kräver bara en god formuleringsförmåga och lite insikt i ett antal mer eller mindre givna ämnen som postkolonialism, genus, migration, klass, makt, hierarkier, miljö etc.

Det handlar alltså om diskurs- och metodteknik som inte är alltför svårt att lära in. I den konstnärliga forskningen anses det viktigt att konstnären själv behärskar detta men frågan är om det inte är bättre att lämna detta till specialister som på ett långt mer professionellt sätt kan visa hur mycket nya kunskapsbidrag ett projekt innehåller.

I den konstnärliga forskningen blir konsten enbart ett besvärligt inslag genom att den aldrig blir entydig och ständigt rör sig i en fiktion. Den skall dessutom överskrida sin publik genom en lämplig provokation. I den konstnärliga forskningen reduceras publiken till en betygsnämnd. Men det kan ju räcka.

Under ett par decennier har det bedrivits konstnärlig forskning på konsthögskolorna. Denna forskning tillkom när konsthögskolorna skulle bli en del av högskolorna. Då skall man bedriva forskning och får medel till detta. Efter många diskussioner beslöt man att konstruera en speciell konstnärlig forskning som kombinerar forskning med konst. Eftersom det var (och är) oklart vad detta är för något beslöt man inledningsvis att sådan forskning skulle visa vad konstnärligt skapande är för något och genom detta arbete definiera den konstnärliga forskningen. Något resultat av betydelse kom inte fram utan istället en praxis med en diskursiv text och en utställning. För att accepteras skall verksamheten producera någon form av ny kunskap. Att hävda att det kommer fram ny kunskap är tämligen enkelt. Det sker med framläggandet av en doktorsavhandling och blir den godkänd får vi en konstdoktor som det nu finns gott om. Man lär inte bli bättre konstnär av det däremot bättre inom avdelningen konstnärlig forskning som bedömer sig själv.

Inget projekt har fått något gehör i konstvärlden utanför konsthögskolorna och det vi ser är framväxten av en särskild konstform som lever sitt eget liv genom en rad institutioner som ägnar sig åt denna verksamhet.

Det kan ju vara så att någon doktorandkandidat ställer sig tvivlande till hela detta företag. I varje fall har vi fått ett exempel på detta med konstnären Bogdan Szybers och hans konstnärliga avhandling ”Fauxthentication Art, Academia & Authorship (or the site-specifics of the Academic Artist)”. Det är en kritisk granskning av konstnärlig forskning, väl underbyggd. Hans tes är att denna forskning är en egen institution som upprättar sina egna kriterier och som framför allt fascineras av akademisk text.

Sålunda för första gången något som har lite allmänt intresse. Det som hände var dock att avhandlingen blev underkänd, trots att den godtagits för framläggning av handledare och ansvariga för utbildningen. I akademiska sammanhang är detta ett mycket ovanligt förfarande. Vanligtvis meddelar man handledaren att man ej kan godta arbetet. Det ligger nära till hands att det blev lite för starkt för betygsnämnden (Michelle Teran, Kai Johnsen och Julian Klein) som bland annat menade att det inte kom fram någon ny kunskap. De formulerade sina synpunkter med ett avancerat akademiskt språkbruk som kan sägas illustrera en del av Szybers textkritik. Här är ett par exempel på stil och innehåll:

“The candidate does not very deeply discuss or engage with the question of whether he strives for any contribution to the formation of knowledge through his project. The prominent impression was merely that the main purpose of the project was to demonstrate some purported phenomena connected to his basic assumptions. Being explicitly asked to comment on these observations in the disputation, the candidate did not alter them fundamentally by his answers.

But even in part (1), and much to our regret, the candidate opted to omit some crucial debate and reference as well as statistical and/or qualitative evidence or analysis in the area of artistic, gender, postcolonial, feminist, media and performance studies, both in the performative concept and in the textual analysis.”

Kraven på konstnärliga avhandlingar är inte höga. Det räcker med att man följer direktiven. Men gör man inte det och har något intressant att säga då vaknar tydligen väktarna. Spetsar man till det kan man säga att den enda konstnärliga avhandlingen av större intresse som har producerats blev underkänd. Ett gott betyg som bekräftar att när konsten och kritiken gör sig gällande passeras den akademiska smärtgränsen.

Avhandlingen kan läsas här.

Kommentar av Robert Stasinski på Kunstkritikk