Del 705: I huvudet på en vänsterintellektuell

Litteraturvetaren Anders Johansson ger oss en inblick i den vänsterintellektuelles förehavanden i sin Nonfiction (Glänta 2008). Vi får också ta del av några rader om vad som finns bakom kulisserna. Johansson är en hängiven Deleuzeanhängare och han talar om varför. Dels har han hållit på så länge att det är för sent att sluta och dels imponerar sådan kunskap på omgivningen. Dessutom onanerar han inte när han studerar porrtexter. Ett helt kapitel ägnas åt hans USA-hat. Det är intensivt. Inte ens dörrknopparna kommer undan.
Jodå, hans hårda granskning av Ulf Lundell och hans fascination av Teratologen visar hur en litteraturvetare skall dra sin slipsten.

Men så kommer avsnittet med Yttrandefriheten med tonvikt på profeten. Det kan verka förvånande att detta ämne väcker en kaskad av ovilja hos – men det är nog en allmän åkomma – den filosofiskt bevandrade intellektuelle. Här blir det åka av, affekten och engagemanget tar överhand, den distanserade polityren försvinner i ett dammoln av argumentation. Varför är det då något fel med yttrandefriheten? Jo, för det första finns det inte någon sådan frihet. Och om den finns döljer den viktiga frågor och kan endast användas av de cyniska liberalerna. Dessutom ökar den främlingsfientligheten (visst, Johansson har i ett annat avsnitt vällustigt citerat Zizek).

”yttrandefrihetens aktuella svaghet: det finns så att säga ingen positiv substans att ringa in, i synnerhet inte som den reella yttrandefriheten är så ojämlikt fördelad. Alltså tvingas man…vända sig till en tänkt motsats (Europas motsats, upplysningens motsats, frihetens motsats) för att motivera dess existens.”
”…att de som får bära den konkreta bördan av den allmänna rättigheten att fritt yttra sig exempelvis rasistiska fördomar, är samhällets marginaliserade grupper, de redan förtryckta.”
”..radikala yttrandefrihetsförespråkandets förment progressiva ja-sägande – till allt, alltid, oavsett vad – döljer en reaktiv konservatism.”

Johannson går fram i empirisk stil när han skall klarlägga Jyllands-Postens verkliga avsikter. Tidningen genomförde öppet en demonstration på främlingsfientliga grunder. Hade man inte två år tidigare tackat nej till satirteckningar om Kristi uppståndelse? När han mosat ner den irritationen är det dags att göra samma sak med den svenska parallellen, konstnär Vilks. Johansson har enbart förakt för denne och inleder med att ironisera över att Vilks skriver om sig själv i tredje person: ”på Maradonas och Jesu vis talar han om sig själv i tredje person”. Lägg märke till att han inte antyder att det kunde hänga samman med den postmoderna tanken om konstnären som en konstruktion. Och när Vilks yttrar sig talar han om den konstnär som omgivningen har konstruerat. Nej, det vore naturligtvis att tillskriva Vilks lite för mycket intellektuell kapacitet. Han citerar sedan från min blogg. Texten där är nyanserad och sansad men Johansson är ute efter att överlägset avfärda den:

”Fienden är inte konstnär Vilks; problemet är att det uppstått en debatt som kan framstå som obekväm, Men den måste föras.” (bloggen Del 387)

Det är ”måste” som han hänger upp sig på: ”…något som i varje tänkbar situation ’måste’ försvaras, desto mer kommer man att likna de fundamentalistiska motståndare man definierar sig mot.”

Johansson menar att debatten, trivial, bidrar till att dölja de frågor som borde ställas.
Att göra yttrandefriheten till en princip kan alltså liknas vid principen om motsatsen. En snabb jämförelse ger dock en asymmetri. Den senare förbjuder genom att begränsa medan den förra förbjuder begränsningen. Vilket är bäst? Ja inte en hejdlös yttrandefrihet. Men den har vi inte heller, yttrandefriheten är kringskuren av åtskilliga restriktioner som t ex förtal, bedrägeri eller hets mot folkgrupp. Och ännu starkare är självcensuren. Eftersom det aldrig kommer att kunna bli någon fullständig balans i systemet måste de enskilda händelserna ständigt diskuteras. Hur är det nu, bör man censurera Deleuze i länder med stark religiös tro eftersom hans ateism kan verka stötande för många människor?

Mycket hänsyn att ta i alla riktningar för att utsätta en jultomte för kritik. I fredags fastställde hovrätten i Helsingfors domen mot konstnären Ulla Karttunen. Hon dömdes för att ha ställt ut barnpornografiska bilder från Internet i ett projekt där hon kritiserar barnpornografin.

door-knob.jpg
Amerikansk dörrknopp. Hatad av Anders Johansson.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, Muhammedsaken. Bokmärk permalänken.

11 svar på Del 705: I huvudet på en vänsterintellektuell

  1. Christer Eriksson skriver:

    Intet nytt under solen. De vänsterintellektuella har gjort det till sin specialitet att fördöma västliga värderingar i allmänhet och demokrati och yttrandefrihet i synnerhet, allt i kulturrelativismens namn.

  2. Allah skriver:

    ???? ????

    Vem är rädd för Yttrandefriheten?!

    ???? ????

  3. Ni rår inte på Israel! skriver:

    Att Usama bin Laden hyllade Sverige och att Saddam ville söka asyl där är inte tillfälligheter.
    Den oheliga alliansen mellan det antisemitiska Sverige och den muslimska världen blir alltmer eklatant för varje dag som går. Händelserna i Malmö i samband med DC-matchen gjorde att allt fler ute i världen väcktes till insikt om hur saker och ting förhåller sig i Sverige.
    Svensken befinner sig intellektuellt på arabens nivå. Inte förundras över den starka kärleken mellan dessa två djurarter!

  4. “Khaybar, Khaybar, o judar, Muhammeds armé skall återvända” skriver:

    “Khaybar, Khaybar, o judar, Muhammeds armé skall återvända”

    Endnu en video fra skammens dag i Malmø . Utroligt hvad svensk politi er instrueret til at finde sig i. Som man så i Expressen, var demonstranternes våben ikke ufarlige.

    http://snaphanen.dk/2009/03/09/%c2%bbdet-har-ar-jungfruligt-omrade%c2%ab/comment-page-1/#comment-93198

  5. At tænke sig skriver:

    Amzeh Rasmussen dødstruet

    At tænke sig……………………

    Etter at hun brente en hijab på Youngstorget i går, våget ikke Sara Azmeh Rasmussen å gå hjem alene. Da hun kom hjem fikk hun en rekke alvorlige trusler.

    – Jeg har fått ubehagelige meldinger, særlig i går kveld og i natt, fra sinte muslimer. Det var grove skjellsord. Jeg fikk beskjed om at jeg burde bli brent sammen med sløret, sier Sara Azmeh Rasmussen. Azmeh Rasussen forteller til VG Nett at hun fikk flere drapstrusler da hun stilte på nettprat på aftenposten.no i dag.

    – En som kalte seg “en skolejente med slør” skrev masse skjellsord og avsluttet med å si at de skulle drepe meg. Hvem “de” er, vet jeg ikke. Det har vært veldig ubehagelig å få så mange grove skjellsord rettet mot seg, beskyldninger om at jeg er betalt for å gjøre dette. Trusler og mange andre ubehagelige ting, sier Rasmussen til TV 2 Nyhetene.

    Jeg må være ærlig å si at jeg blir redd, sier Rasmussen og legger til at hun er ekstra forsiktig når hun beveger seg på gaten. Men dette er et valg jeg selv har tatt, og jeg tar konsekvensene av det, sier hun. Rasmussen mener at gårsdagens aksjon var et utrykk for solidaritet med undertrykte muslimske kvinner. – “Muslimske kvinner som blir oversett og ignorert av kvinnebevegelsen i Norge, og også i solidaritet med kvinner i muslimske land.” TV 2 no.og VG net

    http://snaphanen.dk/2009/03/10/amzeh-rasmussen-d%c3%b8dstruet/comment-page-1/#comment-93397

  6. Magnus Johnsson skriver:

    Jo, Nonfiction är absolut läsvärd och den verkar locka till diskussion. Jag fastnade för kapitlet om Ulf Lundell, Pär Hagman Nikanor Teratologen, Martina Lowden m.fl som är intressant. Jag gör dock en annan något mer välvillig!? tolkning av innehållet och formen i Lundells ”Värmen”.

    Att koka ihop en till hälften uppdiktad existens utifrån författarens faktiska livs drama, tycks vara Ulf Lundells liv. Var det biografiska självet slutar och var det fiktiva börjar är aldrig lätt att säga i litteraturen i allmänhet, och i synnerhet inte hos Lundell.
    Värmen är den tredje och avslutande delen i en trilogi som föregåtts av Saknaden och Friheten. Den sammanfogande länken i trilogin skulle mycket väl kunna vara media. Genom trilogin så är media hela tiden en följeslagare, men media står aldrig i fokus. Media är dock ständigt närvarande.
    Delarna i trilogin är var och en väldigt omfångsrik i sidantal och kännetecknas i sin stil av stor detaljrikedom och en stor mängd, kan tyckas, oväsentlig information. Böckernas tjocklek och osovrade struktur kan därför ses som en spegling av vårt mediala informationssamhälle.
    Precis som i den föregående romanen Friheten så använder Lundell två alter ego i Värmen, nämligen Poul, rockartist, och Bull, författare. Lundell har på senare tid låtit sina romaners huvudpersoner låna allt tydligare drag av författarens eget liv och hinnan mellan dikt och verklighet har med tiden alltmer tunnats ut.
    På det sättet kan man tycka att Ulf Lundell valt att gå den voyeuristiska publiken till mötes, det vill säga de människor som mest läser hans böcker för att få information om personen Lundell. Men författarens avsikt med det valet är snarare ett försök att säga något om vår samtid och det samhälle vi lever i, utan att för den sakens skull göra anspråk på att skildra den ”objektiva verkligheten”.

    Genom att lägga huvudpersonerna så pass nära sig själv och verkligheten så visar Lundell på det sättet samtidigt upp den märkliga kändiskult som han själv uppenbart blivit en del av och som han vill rikta kritik emot.
    Huvudpersonen Poul och hans vän Bull har levt större delen av sina liv i offentlighetens ljus och den utsatthet från allmänhet, journalister och fans som det inneburit är ett bärande tema inte bara i den här boken utan i hela trilogin.
    Lundell har hunnit samla på sig en hel del erfarenhet ifrån den mediala världen genom sitt långa ”kändisskap” och anser det antagligen vara nödvändigt att skildra livet i offentligheten ur ett eget personligt perspektiv.
    I Värmen har Poul och Bull två olika sätt att hantera media. Bull reagerar kraftigt emot den ytliga fördumningsjournalistik som brett ut sig i Sverige till följd av att vinsten har blivit viktigare för medieföretagen än rollen som tredje statsmakt. Bull har även personligen drabbats av det så kallade mediedrevet. Man skulle kunna påstå att Bull lider av posttraumatisk stress, han är en man som blivit hudflängd, misshandlad och förvrängd av media under så många års tid att han nästan gått under. I boken kommer han till tals och kan förmedla sin bild av verkligheten. Bulls hätska utfall mot diverse kvällstidningskrönikörer är hans sätt att slå tillbaka, även om läsaren inser att det är ett krig som han aldrig kan vinna.
    Poul har ett annat, mycket mer luttrat förhållande till media. Han konstaterar krasst att den skeva mediala bilden av honom som vuxit fram genom åren i offentligheten skapat ett sådant stort glapp mellan den han uppfattar sig att vara och publikens bild av honom att han inte längre kan fortsätta fungera i offentligheten. Poul förefaller inte tro det vara möjligt att kunna förändra den offentliga bilden av honom som vuxit fram genom årens lopp i media, så han måste helt enkelt lämna den.

    Att vilja lämna eller tvingas fly den många gånger trånga verklighet som media i allt högre grad skapar idag är ett tydligt tema i Värmen och i hela trilogin. Resandet har därför fått en alltmer central roll ju längre vi kommit i romantrilogin. Det åks mycket bil. Förr rådde man människor att resa för att glömma. Man hävdade att resan minskar frestelsen att begå självmord för den bjuder på något annat istället: avfärdens lilla död; att helt och hållet uppgå i den hastiga förflyttningen innebär att försvinna i resans fest – en fest där morgonen aldrig bryter in – och detta är samma sak som en ständig upprepning av dennes yttersta dag.
    Vad är det för slags resande Poul ägnar sig åt? Om man exempelvis läst före detta statssekreteraren Lars Danielssons självbiografiska bok I skuggan av makten så skriver Danielsson att han efter mediedrevet reste mellan södra Frankrike och Stockholm på samma sätt som Poul gör i romanen Värmen.
    Det är alltså inte osannolikt att tro att det rör sig om ett – av media – framtvingat bilåkande; en flykt.
    Som läsare slås man även av att Pouls maniska bilåkande på motorvägarna i Europa, flödet av tillryggalagda mil till formen påminner en hel del om logiken i det mediala informationsflöde som ständigt pågår på till exempel kvällstidningarnas webbsidor dygnet runt. Informationens hastighet blir viktigare än informationen själv, och människan blir apatisk; den våldsamma hastighetsökningen och mängden av information slår till sist om i sin motsats, i orörlighet. Man sitter orörlig framför datorn och ser nyheterna avlösa varandra utan att (re)agera.
    Intrycket man som läsare får av Pouls kringflackande nomadliv på vägarna i Europa är paradoxalt nog att det känns helt stillastående och fyllt av leda. Poul kan – i ett avsnitt av boken – inte ens förmå sig till att parkera bilen och möta andra människor när han ”kommit fram”, utan fortsätter istället direkt resandet tillbaka igen som om själva resandet, i brist på annat, blivit målet.
    Poul tycks nästan lösas upp när han sitter i bilen. Han är riktigt illa ute, vilket är ett kännetecknande drag hos alla de – framgångsrika offentliga – huvudpersoner som befolkar romantrilogin.

    I trilogin kan läsaren följa medias ökade kommersialisering, genomslag och makt under en dryg tioårsperiod. Sett utifrån författarens perspektiv. Vad som framträder är en formmässig, berättarteknisk och innehållsmässig mediekritik framförd av en, för ämnet, unik författarposition i Sverige.

    Magnus Johnsson

  7. Rasmus skriver:

    Det är nog bra att ta Zizek med en nypa salt, även om han är en sevärd/läsvärd karaktär. Han uttalar ju gärna och mycket hur det egentligen förhåller sig, vad det är vi ska se och förstå och det är lite så att man kan misstänka att han har undertryckta drömmar om metafysik, tingens natur, även om han ibland uppvisar dräpande fin ironi. Helt klart finns där också en vägran till liberalitet, vilket fint illustreras av hans argumentation mot yttrandefrihet.

  8. Lars skriver:

    Rasmus: I det här sammanhanget är Zizek dock helt konsistent. Att ha många och samtidigt motsägelsefulla argument för en sak är sämre än att nöja sig med ett. Men i fråga om yttrandefriheten menar tydligen Zizek att man inte skall säga saker som ställer till det i samhället.

  9. Rasmus skriver:

    Lars: Visserligen, jag gick enbart in på Zizek därför att jag inte har mer koll på Johansson än vad som presenterats i bloggen.. Det låter som ett av hans mindre skärpta moment, ändå.

  10. Tobias skriver:

    Självcensur och nedmonteringen av yttrandefriheten är en logisk följd av ett mångkulturellt samhälle, då statens viktigaste uppgift blir att dämpa och parera etniska revirstrider. Nivån på yttrandefriheten i samhällsdebatten kommer att sättas av den mest kränkta gruppen.

    De svenska s.k intellektuella importerar det senaste av multikulturella teoribyggen från amerikanska tankesmedjor, och sjösätter entusiastiskt den senaste versionen av åtgärdspaket mot rasismen. Alltid lika övertygade om att denna gång så kommer det multikulturella utopia att infinna sig.

  11. Arn skriver:

    Jeg var til pro-Israel, pro-ytringsfrihed, pro-forsamligsfriheds demonstration i Malmø. Den blev gennemført, men kan den også det om bare 1-2 år? Det er vanskeligt at fatte, det er dagens Sverige, og meget sørgeligt at høre om den udbredte antisemitisme i Sverige.
    Fx her: Sweden’s anti-Israel apartheid policy is about more than sport: http://www.jpost.com/servlet/Satellite?cid=1236269377485&pagename=JPost%2FJPArticle%2FShowFull

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.