Vilks.net

”Curatorn är för konstnären vad mostrar och fastrar är för deras syskonbarn. Till födelsedagar och julafton kommer de med presenter som du egentligen inte önskar.” Julian Heynen (curator för tyska paviljongen i Venedig 2003 och 2005, chef för konstsamlingen NRW) skriver en kritisk artikel i Die Welt (på tyska) om curatorrollen och citerar Bethan Huws (1203), walesisk konstnär. Han påpekar också att curatorn har skapat en egen konstriktning ”Biennalkonceptualismen” vilket man får tillstå att han har rätt i. Denna konstriktning är inte begränsad till biennalerna utan har trängt in i alla allvarligt menade utställningar. Curatorn är den som alltid vet vad som gäller, som kan visa upp relevanta konstnärer och föra fram teman genom att vända och vrida på aktuella begrepp, antingen från konsten eller från någon annanstans. Curatorn är en global företeelse som är fullständigt assimilerad. Den curaterade utställningsmaskinen går segrande fram och den tycks också vara nödvändig. För gör inte curatorn allt rätt? Väljer vad som är korrekt och aktuellt, tänker på publiken liksom på att ordna utställningsmaterialet så att det blir konsumtionsvänligt. Det lyckas naturligtvis långt ifrån alltid. Heynen är balanserad i sin kritik (jaja, han sitter själv på den stolen) och hyser förhoppningar om att curatorn skall lyckas med att utforska ”frändskapens kontinenter” och vara på spår efter ”tillhörighetens poesi” (det postkoloniala sitter djupt). Nå, det strukturella problemet är nog att curatorn representerar det alltför välordnade. Konstnären, alltid underordnad, och konstverken inpackade i ett tema som saluförs som precis det den bildade världen behöver, polerat och fernissat. En alldeles lagom värld. Med sina många lojaliteter är det ytterst svårt för en curator att uppträda med det som konstvärlden ändå viskar om: Den farliga konsten, risktagandet. De faror och risker som det handlar om i denna utställningsvärld är blott det som handlar om konkurrensen – med de andra curatorerna eller att drabbas av kritikernas missnöje.

Bethan Huws: Utan titel, 2006

På tal om översättningar, jag tänker på Bonniers Konsthalls utställning, kan det vara på sin plats att visa denna geniala uppfinning som löser de flesta översättningsproblem, åtminstone de som hänför sig till det sonora: Ladophonen. Den är skapad av Vassilius (Grekland), Minister of the River Ladon (ja, det finns en sådan flod i Grekland).

I samtidskonsten är det inte möjligt att skapa ett ”object of beauty”. En utställning som berör detta ämne blir en utställning om Det Sköna. Som t ex den som öppnar den 20 september på Austrian Cultural Forum i New York. Skönheten som en social konstruktion, relativiserad. Den ståndpunkten möter inget allvarligt motstånd och med all rätt. För övrigt är Det Sköna svårt att hålla fast vid då det omedelbart kommer att omfatta det vidare begreppet ”estetiskt uttryck”. När något är tilltalande eller engagerande i estetisk mening som konst är detta alltid otillräckligt. Det krävs en institution som kan göra det värdigt och intressant: Estetiskt intressant för att det handlar om det och det. Först då kan det bli en korrekt svindlande upplevelse.

Samtidskonsten är sålunda om någonting som kan vara vad som helst – som äger relevans i konstvärlden. Det problem som uppstått är att den i dominerande utsträckning har blivit moralens väktare. Konsten får vara fri endast under betingelsen att den visar den korrekta moralen, en moral som i stor utsträckning är densamma som de ledande riksdagspartiernas. Bortsett från att den från sina konstsalonger bekämpar kapitalismen och neoliberalismen vilka samtidigt finansierar den.

Konst är emellertid också konflikt och förnyelse något som inte är så lätt att uppbringa i en konstvärld av enighet. I Sverige har Johan Lundberg och kretsen kring Axess fått äran av att betraktas som en intressant motståndare. Konstkritikersamfundet har utannonserat att det skall avhållas en diskussion (4 okt) ”Realismen – finns den? Ett samtal om 2000-talets drömmar om en riktig realism och samtidskonstens mångriktade realismer.” Detta i samband med att det nya numret om Konstperspektiv (Tema ”Radikalrealister?”). Det kan vara värt att kasta ett öga på presentationen där några vinnande citat kan läsas: ”Innerst inne är man alltid ensam” eller ”Känslan av sensommarsol över huden”. Det är alltså inte Axess som propagerar för konstens existentiella och sinnliga överhöghet men det låter olycksbådande. Men Axess florerar också i diskussionen alldenstund Therese Bohman medverkar. Och då en ny bok är på ingående med Lundberg som redaktör, Under omprövning. En antologi om konst, kanon och kvalitet, anar man att Bohman antagligen får gå i försvarsställning. Lustigt nog är det deklarerade innehållet delvis detsamma som den bok som jag just har överlämnat till tryckeriet. Men där lär nog likheten också ta slut. I vart fall är Lundberg upprörd och det skall han vara i egenskap av motståndare. Inte för att Lundberg och de estetiska kvalitetsvärdena har någon chans att hävda sig men för att det finns i alla fall en liten konflikt. Lundberg är också missbelåten med att konstvetenskapliga institutionen i Uppsala arrangerar ett seminarium om ”Kolonialism på svenska”. Han har ju rätt i att man redan genom rubriken förstår vilka åsikter och representanter som kommer att visa upp sig där. Sent som alltid skall konstvetenskapen vakna och kasta sig över det postkoloniala modet när vi har utmattats av dess omfångsrika diskurser och projekt under mer än ett decennium.

Allt fler konstnärer har tröttnat på de gångbara politiska projekten. Men eftersom de fortfarande anses vara relevanta kan man inte utan vidare söka sig andra vägar. Då riskerar man att tappa placeringar på artfacts.

Kolonial diagonalkomposition

Om någon har missat Karsten Thurfjells välgjorda program i SR om postmodernismen kan man lyssna här. För det finns anledning att fundera kring det postmoderna genombrottet under 1980-talet. Vad man gjorde upp med var romantikens och modernismens magiska autenticitet. Alltså att konstnären kan överföra vissa högre former av känslor och tillstånd genom penselskrift och färgfält. Och därvid producera det oförlikneliga originalet. De postmoderna kunde ta itu med detta original och till synes låta det vittra sönder. Allan McCollum som kommer till tals i programmet väckte stor uppmärksamhet med sina simulakrer, dvs. objekt som både var kopior och original.

Teckningar, alla olika, av Allan McCollum (335).

Även om det var mycket jubel i busken när det postmoderna ironiserade bort modernismen (i Sverige står Ulf Linde kvar som den siste store kämpen: ”Min rumpa är min rumpa”) kan man med fog fundera över hur det egentligen gick. Det autentiska originalet har inte försvunnit det har bara blivit formellt. Allan McCollums teckningar är t ex ett konstprojekt, en installation som handlar om original/kopia. Som installation är det ett autentiskt arbete, originellt och absolut ingen kopia. Konstnären och hans gallerist kan garantera för köparen att verket/projektet är en äkta McCollum. McCollums verk är inte självironiska och även om det skulle ha varit det skulle det sakna betydelse. Äkta självironi, autentiskt.

Det som håller samman kontinuiteten i konsten är konstvärldens övertygelse om sin betydelse och status, en status som av tradition också bekräftas av samhället. Original, originell, autenticitet, status överlever övergången från modernism till postmodernism. Och som vi vet har nya autenticitetsformer tillkommit genom konstens intensiva vändning till socialkritiken.

För att ingen tvekan skall råda proklameras konstens enorma betydelse och autenticitet genom biennalsystemet. Nu är det snart september och Istanbul, Lyon och Moskva kommer att biennala för fulla muggar. Peter Weibel, en romantisk och konceptuellt inriktad teoretiker, är tillsammans med Joseph Backsten ansvarig för Moskvabiennalen (tema ”Rewriting Worlds”) och kan deklarera:

”’Rewriting Worlds’ proclaims that art is a sphere where new things are unceasingly generated, and contemporary artists rewrite the world as it exists around them by conveying new ideas and viewpoints in their work.”

Istället för att uttrycka inre känslor med känsliga penselrörelser skriver dagens konstnärer om hela världen. Romantiken, och för den delen även modernismen, tycks inte ha släppt sitt grepp.

För en tid sedan skrev jag om senaste Palettennumret (2011:2) vars tema är konstens autonomi och motståndet mot kapitalismen. Den notisen utgick ifrån pressreleasen. Nu har jag läst mig genom numret och jag kan inte säga att jag har ändrat uppfattning. Dock skall utan vidare sägas att numret är läsvärt eftersom det berör samtida strävanden att få konstens socialkritik att fungera.

Populära begrepp, hämtade från Marx är formell och reell subsumtion vilket i två artiklar med hög abstraktionsnivå av Josefine Wikström och Johannes Björk appliceras på konsten. Subsumtion innebär att kapitalismen övertar äldre verksamheter och omsätter dem i kapitalistisk anda. Den formella betyder att verksamheten förvaltas enligt kapitalist/förvärvsarbetare medan den reella utvecklar mera lönsamma arbetsformer. Detta passar in i dagens kognitiva kapitalism där alla aspekter av tillvaron kan inordnas som en form av konsumtion. I en tid när allt kan göras konsumentvänligt blir det ytterst svårt att komma undan den neoliberala allt uppslukande kapitalismen.

Konstens autonomi är därför inte en fråga om områdets egenart utan om det finns någon möjlighet att det inte skall bli en del av det kapitalistiska systemet. Konstens egenart är väl skyddad, konsten är en sak för konstvärlden. Men konstvärlden är naturligtvis en del av marknaden och vad som än dyker upp kan det tämligen omedelbart omsättas i pekuniär konsumtion.

Sinziana Ravini har i en av artiklarna ”Autonomi i neoliberalismens tidsålder” en rad förslag om hur konstnärerna skall göra slut på kapitalismen: ”Lösningen finns i blandekonomiska mikroorgansiationer som lyckas inkorporera både statliga och privata kapitalflöden för att redistribuera ett mer rättvist ’kommunistisk[t] kapital’. Organisationer som arbetar över nationsgränserna, som infiltrerar och destabiliserar de befintliga strukturerna genom nya, poetiskt upproriska och backantiska livsformer.”

En varning till allmänheten torde vara på sin plats. Konstvärldens radikaler och deras samarbetspartner kan utgöra livsfara när de drar omkring i sina backantiska uppror. Backanter kan, när de uppnår extatiska tillstånd, urskillningslöst slita dem de händelsevis möter i stycken.

Basreceptet för Ravini är emellertid ”imaginär politik” vilket innebär att konstvärldens aktörer (förmodligen begränsat till den radikala sektorn av den internationella samtidskonsten) tillsammans med autonoma grupper kollektivt skall drömma fram utopier. Tillåter man bara oliktänkande menar Ravini att ”då kan utopin bli ett politiskt verktyg för radikal och bestående social förändring”.

Dessa abstrakta funderingar är naturligtvis svåra att återfinna i konstvärldens aktiviteter. Ravini har dock en rad exempel. Man kan följa deras karriärutveckling på artfacts: Den franske konstnären Bertille Bak (20.133). Swoon/Caledonia Curry (4.376), den ryska gruppen Collective Action som har börjat rusa uppåt med sitt deltagande i den pågående Venedigbienalen (6.843). Hon nämner också de väletablerade trotjänarna Sanja Ivekovic (407) och Tania Bruguera (618). Konstvärlden har givetvis öppnat sin kapitalistiska famn för dessa pikanta revoltörer.

Så mycket med konst har Ravinis funderingar inte att göra. Hon sätter likhetstecken mellan fyndig kreativitet och konst, något som försvårar hela idén om konstens autonomi. Liksom att hon är en av förespråkarna för att sudda ut gränsen mellan konst och liv. Som jag många gånger har påpekat är konstens högdiskurs och dess obegriplighetsfaktor en effektiv stoppkloss för att det skall kunna bli någon förening.

Djärvast i detta Palettennummer är dock Sven-Olov Wallensteins artikel om Alexander Gottlieb Baumgarten. Inte själva artikeln utan att artikelförfattaren avbildas rökande. Politiskt inkorrekt så det förslår.

Walle i röktagen

I den kommande höstsäsongen i konstvärlden kan man genom ett knippe biennaler få en uppfattning om konstens tillstånd. Redan igång (6 augusti) är Yokohamatriennalen där man har valt temat ”Our Magic Hours – How Much of the World Can We Know?”

Eftersom varje försök att i sådana sammanhang producera något åtföljs av stora förhoppningar är det inte helt oväntat att läsa:

”By learning to accept mysteries and contradictions, by learning to change our perspectives, we might find that suddenly, like magic, the world is open and accessible to us.”

Någon garanti utlovas dock inte. Bland deltagande konstnärer finns Henrik Håkansson med. Håkansson (617) tillhör de stabila veteranerna och han har klarat att hålla sig kvar i toppen under lång tid.

Adriano Pedrosa och Jens Hoffman curaterar Istanbulbiennalen (17 sep). Biennalen är uppbyggd utifrån arbeten av Felix Gonzalez-Torres. Gonzalez-Torres tillhörde generationen när den lämpliga titeln på ett verk var ”Untitled” och följaktligen kallas biennalen ”Untitled (12th Istanbul Biennial)”. Genom att inte publicera någon konstnärlista i förväg vill man förhindra att utställningen blir avläst genom konstnärerna. I frågan om när konstnärlistan skall släppas återvänder alltså biennalen till det äldre systemet att inte lämna ut namnen förrän i sista minuten.

Om någon undrar hur man väljer curatorer till biennaler kan man i det här fallet få veta att valet har gjorts av en kommitté bestående av tre curatorer (Carolyn Christov-Bakargiev, Hou Hanru, Jack Persekian, konstkonsulent och curatorn Melih Fereli samt konstnären Ay?e Erkmen). Inget att förvånas över. För att upprätta en kvalitetssäkring bland curatorerna får man utgå från dem som redan är kvalitetssäkrade och som sedan i sin tur kan bedöma vilka som lämpliga.

Victoria Noorthorn lovar en provocerande biennal i Lyon (15 sep), “A Terrible Beauty Is Born” ett citat från W. B. Yeats. Visserligen provocerande men dock inte mer än att den skall kunna tilltala publiken. Projektet är ambitiöst och hennes curatoriska lista är lång och hon framhäver fantasin som mänsklighetens stora frigörelse. Hon gör också ett försök med estetiken som hon menar bör vara ”fruktansvärd”. Men det finns inte mycket som talar för att Lyonbiennalen kan bli något mera än en typisk biennal. Ehuru väl underbyggd och ekonomiskt välmående har den aldrig uppnått att bli tillräckligt uppmärksammad och inte heller inflytelserik.

Det förefaller sålunda som om konstens offensiv befinner sig i curatorernas händer. En offensiv som i allt större utsträckning får utställningar att närma sig konstverket utan att kunna nå hela vägen. Fortfarande är det en obeveklig spärr som gör att konstvärlden inte tillåter curatorn att göra konst av konstnärerna och deras bidrag.

Jaja, eftersom det snabbt kom fram att Xu Zhens magiska performance skapades med hjälp av stålbågar var den illusionen smärtsamt enkelt avklarad. Istället har jag funderat något på den recension som Magnus Bons har skrivit om Ars 11 på konsten.net. ”Ars” är en återkommande utställning i Finland, vanligtvis i Helsingfors. Den nu föreliggande upplagan ägnas helt åt afrikansk kontemporär konst. En rad kända afrikanska namn finns med jämte en del andra konstnärer som har gjort projekt om Afrika. Det afrikanska laget innehåller inte de allra största namnen: Yinka Shonibare är kanske för mycket engelsman, Pascale Martine Tayou och Ghada Amer lyser med sin frånvaro. Georges Adeagbo och El Anatsui är med sina placeringar 1.348 resp. 1.329 de starkaste korten. Bons skriver:

”Man har velat bryta en kvardröjande stereotyp uppfattning om ’anonyma tidlösa traditioner’ som endast ’imiterar västerländsk modernism – och istället presentera Afrika som kulturellt fenomen.’”

Och Bons tillägger:

”…formuleringen ’kulturellt fenomen’ pinsamt obekväm och aningen daterad. Föreställ dig det omvända – varför göra en utställning om Europa som kulturellt fenomen?’”

Han har naturligtvis rätt i att ambitionen att försöka fånga in Afrika som ett enhetligt kulturellt fenomen är en övermäktig uppgift, fast helt i linje med de andliga överansträngningar som konstprojekt inte så sällan kastar sig över. Men det rör sig trots allt om en konstutställning och om man istället skriver ”konstfenomen” blir det betydligt enklare. Europa som konstfenomen är först och främst att denna världsdel skapade det moderna konstbegreppet. När vi fick ett sådant under 1800-talet uppstod behovet av ”det omoderna konstbegreppet”. Då något sådant inte kan fixeras formuleras hypotesen om att det moderna konstbegreppet är ett medvetandegörande av ett fundamentalt uttryck som finns och har funnits i alla kulturer. Därmed blir det moderna också det omoderna men är långt fram i tiden enbart en västerländsk affär. Det moderna lånar visuella uttryck från andra kulturer och exporteras vartefter till allt fler platser på jorden. Och den moderna konstnärsnormen är en rent europeisk uppfinning: Konstnären som väljer fritt och med rätt att överskrida och att kritisera med yttrandefrihetens självklara rätt. Ingen annan kultur har fått fram en sådan figur. Det afrikanska konstfenomenet, när det kontemporära tränger in överallt och uppmanar till deltagande, har naturligtvis svårt att leva upp till en sådan konstnärsroll. I Afrika är det inte många platser som ger utrymme åt kontemporär konst och det är livsfarligt att kritisera de flesta regimerna. Den kontemporära institutionen ger givetvis alla konstnärer rätt att gör vad de önskar men för afrikanska konstnärer är det underförstått att de skall göra något ”afrikanskt”. När de gör det blir alla parter något så när nöjda. Den kontemporära centralinstitutionen får sin autentiska socialkritik med moralisk vind i ryggen och de afrikanska konstnärerna kan bli framgångsrika som – afrikanska konstnärer.

El Anatsui (f. 1944 Ghana): Between Earth and Heaven, Aluminium och koppartråd, 2006.

Arbetet är ett typexempel på “afrikansk konst” anpassad till kontemporära behov. Vill man se närmare på hur diskursreferensen skapas kan man läsa här.

Det händer en del även under sommaren i den kontemporära konstvärlden. Just har Manchester International Festival visat en serie performance (9-17 juli), 11 Rooms med välkända konstnärer: Marina Abramovi?, John Baldessari, Allora and Calzadilla, Simon Fujiwara, Joan Jonas, Laura Lima, Roman Ondák, Lucy Raven,,Tino Sehgal, Santiago Sierra, Xu Zhen. Det är en stark uppställning curaterad av Hans Ulrich Obrist. The Guardians Adrian Searle genomför uttalat sin konstkritiska performance, vilken man kan följa i en video. Tino Sehgal har tagit sig an att ge mangafiguren Annlee ytterligare liv som en seriefigur övertagen av konsten. 1999 köptes den utgångna figuren av Pierre Huyghe och Philippe Parreno som placerade den i flera konstprojekt. Det är fritt fram att hålla liv i denna gestalt och det handlar naturligtvis om att liv kan finnas på många sätt. Xu Zhens bidrag In just a blink of an eye är nog det inslag som skapat mest funderingar. Hur går det till, hur är det möjligt? Jag har inte sett till någon förklaring men kanske någon som läser detta kan lösa gåtan. Verket är från 2005 och har visat på rätt många platser. Intressant är också hur kontexten och tolkningarna är uppbyggda kring ett socialkritiskt tema. Se här.

Xu Zhen: In just a blink of an eye (2005)

Dagens teckning är ett förslag till muralmålning i Moderna Museet: Det segrande kontemporära betraktar den besegrade modernismen.

Segern börjar alltmer likna en pyrrhusseger. Visserligen är maktövertagandet odiskutabelt men på längre sikt har det visat sig svårt att ersätta en del av förlusterna. Estetiken är nedskriven till en marginell företeelse och avantgardet har förvisats till historien. Eftersom utövarna av det kontemporära mest av allt önskar sig att forma ett oppositionellt alternativ till neoliberalismens kapitalistiska högervindar (och ständigt finner sig omfamnad av dessa kommersiella krafter) är det man saknar just en livskraftig utmanare. Medan några heroiskt strider för en akademiskt baserad forskningskonst kämpar biennalcuratorerna med att finna andra möjliga utvägar. Dock har det blivit så att biennalerna kan bedömas långt innan de går av stapeln. Se t ex hur curatorn för Lyonbiennalen (15 september) Victoria Noorthoorn annonserar (video) en provocerande föreställning med den litterära (Yeats) titeln ”A Terrible Beauty is Born”. Jodå, det skall vara provokativt men också lite småtrevligt. Men så är det bara, curaterad provokation är en svår genre.

Ett tilltagande bekymmer i den konsthistoriskt intresserade konstvärlden är ”Global konst”. Den genuina skriften ”Världskonsten” har funnits länge men, trots sitt omfång, har den endast i mindre utsträckning behandlat den utomeuropeiska konsten. Viljan och benägenheten att ta itu med all konst utanför västvärlden är nu intensiv. Uppgiften är inte lätt, inte bara att skriften ”Världskonsten” blir synnerligen omfångsrik, utan även hur man skall finna berättelser lik den vanliga konsthistoriens. Utvecklingslinjer kan läggas fram för t ex ”kinesisk konst” men de flesta områden kan inte erbjuda något liknande. Och under inga omständigheter skall det vara styrt av västerländska uppfattningar.

Det är nog ingen överdrift att hela denna cirkus i första hand inte är ett konsthistoriskt problem utan ett politiskt. En riktig ”postkolonialare” skulle man kunna säga. Om man struntar i det erbjuds betydligt enklare lösningar. Om vi börjar med det kontemporära har vi i den en global ordning som i det stora hela är problemfri. Alla är välkomna att delta i denna och alldeles särskilt uppmuntras periferierna. Dock är villkoren obönhörliga eftersom ämnessortering och diskursbildning är styrda med järnhänder. En konstnär får mer än gärna komma från Uganda eller Kirgizistan men bör oförbehållsamt markera sin identitet i en socialkritisk installation eller videorulle samt backa upp den med godtagbar diskurs. Den kontemporära konsten, genuint konceptuell som den är, har en helt och hållen västerländsk upprinnelse med konceptkonsten och Duchamp som bakgrund. Något utomeuropeiskt alternativ gives icke men ingen klagar på den saken eftersom det kontemporära i ett slag har erövrat det globala och kan erbjuda en i grunden tämligen enkel konsthistoria (som dock innehåller många ämnen och variationer).

Eftersom problemet sålunda kan reduceras till att handla om det historiska materialet kan saken lätt bringas under kontroll. De eventuella berättelserna från utomeuropeiskt håll har samtliga förlorat sin aktualitet eftersom de har ersatts av det kontemporära inom vilket de enbart kan tjäna som studieobjekt.

Det svårmod som ändå torde gripa en konsthistoriker inför den ändlösa förekomsten av utomeuropeiskt historiskt material kan skingras med en enkel åtgärd. Det rör sig om bilder och andra artefakter. Bilder behöver inte vara konst, bilder kan vara bilder. För övrigt är de flesta bilder inte konst. Annat kan räknas till hantverk eller vad man finner lämpligt. På så sätt kan hela det globala konsthistoriska problemet reduceras till mer eller mindre 0. Vad som blir kvar är en del impulser som kommit genom den västerländska modernismen och som kan spåras här och var.

Lockelsen att utnämna det utomeuropeiska materialet till konst kommer man inte ifrån. Men det skall inte ha någon annan betydelse än att man får datera det utnämnda materialet som konst från det datum det blev utnämnt. Objektens övriga historia behöver man inte bry sig om. När Duchamp presenterade sin pissoar som konstobjekt blev det inte nödvändigt för konsthistorikerna att skriva pissoarens konsthistoria.

Dessa rader som lite draghjälp åt symposiet ”Global Art” i Salzburg (29.7 – 30.7). Monica Juneja är given deltagare som varande professor i Global Art History at the Cluster of Excellence Asia and Europe in a Global Context, University of Heidelberg. En annan trotjänare i dessa sammanhang är emeritusprofessorn Hans Belting. Maria Lind är svensk representant.

Här ser man den globala fördelningen av seriösa konsttidskrifter.

Ett ivrigt diskuterat ämne i konsten är konstens kunskapsproduktion. En av dem som går i spetsen för denna teori är Sarat Maharaj, curator för Göteborgsbiennalen och professor vid Malmö konsthögskola. Biennalen, som skall handla om kunskapsproduktion, har redan tjuvstartat och Johannes Björk är kritisk mot spektaklet (Kunstkritikk). Den kontemporära konsten skall vara ett alternativ till kapitalismen men det har hittills inte varit möjligt att komma underfund med på vilket sätt. För att finansiera försöken till kunskapsproduktion behövs de kapitalistiska finansiärerna vilka naturligtvis inser att ”alternativ” är ett bra varumärke, fritt och radikalt och totalt ofarligt.

För att bli ett alternativ till kapitalet måste konsten placera sig i vänsterpolitiken men inte för långt ut med tanke på att där numera bara finns en avgrund. Därmed tecknar sig istället en salongsrevolutionär möjlighet: Kunskap kan produceras genom diskursen, genom eviga utläggningar om en tänkt kunskapsproduktion som kan vändas och vridas med ändlösa referenser och citat från filosofiska och socialfilosofiska skriftställare. Maharaj, som enligt min mening var bättre förr, kan hålla föredrag och formulera sig med elokvens. Men det hjälper inte stort för varje gång kommer bumerangen tillbaka till uppgörelsen med kön, ras, klass, hierarkier och identitet.

Då vi numera står inför det faktum att konsten är global uppstår nya möjligheter. Konstens tillstånd kan faktiskt stå stilla eller drabbas av regression i den västerländska sfären samtidigt som den tar strid i andra delar av världen. Intressantast just nu är Ai Weiweis situation i Kina. Han blev, av diplomatiska skäl, lössläppt men till priset av tystnad på obestämt tid. Så får man stopp på en dissident. Hans kontemporära kollegor tiger som den kinesiska muren och endast Cao Fei (hon med avatarer och virtuella världar) har stött honom (Artnet).

Regression har flera skikt. Dels levererar det kontemporära inte vad man skulle önska och dels har populismen fått vatten på sin kvarn. I det senare avseendet tecknar sig avsevärda problem i Holland:

“The public, not the arts council or other experts, should be the people to decide what is ‘good art’, junior culture minister Halbe Zijlstra says in an interview with Vrij Nederland magazine.

Zijlstra is planning to make visitor numbers an important criterium in his plans for the arts and culture sector. ‘Otherwise it will be up to a small group to decide what should be subsidised,’ the junior minister said. ‘Art is for society and if society is not prepared to visit it, then something is fundamentally wrong.’”

Det här var i januari, nu låter det så här från högerregeringen (konservativliberaler, kristdemokrater och Geert Wilders PVV):

”The government plans to cut spending on the arts and culture by 25% from 2013, and has already increased the tax on theatre tickets from 6% to 19%. The performing and visual arts will be hardest hit.”

Man skall spara 20 miljoner Euro inom området bildkonst från januari 2013.