Vilks.net

Debatten om vänster och höger har engagerat skribenter lite överallt. Ett av skälen är förmodligen att det inte längre är så lätt att skilja falangerna åt. Det har blivit svårare att renodla skiljelinjen privatisering/förstatligande. Hela problematiken torde utgå ifrån att någon kultur har skapat idén om demokratisk jämlikhet vilken på något sätt skall pådyvlas alla andra kulturer. Kulturvänstern kan dock fortfarande skapa en identitet genom att utropa sig till neomarxister. Men de är inte fler än att de borde kulturminnesmärkas. Och möjligen kan en kulturhöger kännas igen genom att den vill se en kulturarbetare som entreprenör.

Maria Lind och Tensta konsthall har öppnat butiken. Tensta konsthall har tillkommit för att den marginaliserade förorten i mångkulturens namn skall få ta del av konstens härligheter. Och det innebär i det här fallet den stramt tuktade internationella samtidskonsten. I ett något besynnerligt yttrande (DN) menar Lind: ”…vi har fått en uppdelning av konsten i en mycket kommersiell, populistisk del, och en del av mindre, konstnärsdrivna initiativ.”

Tydligen menar Lind att Tensta konsthall tillhör den mycket kommersiella och populistiska sektorn eftersom den inte är konstnärsdriven. Så har hon också inlett ett samarbete med Bukowskis. Mårten Arndtzén (SR) ställer sig tveksam till detta medan Lind gör en dygd av nödvändigheten. För övrigt kan man undra var den riktiga konsten finns någonstans eftersom det inte är lätt att finna fram till dessa ”mindre, konstnärsdrivna initiativ”.

På ett sätt har projektet/institutionen Tensta konsthall som en gest åt lokalbefolkningens konstintresse en hopplös uppgift. Det man går in för och visar är till för innerstans lilla elit som får göra sig omaket att åka ut till Tensta. Men Maria Lind är aldrig svarslös. Som god konstpolitiker kommer hon med sina trevare:

”Men Maria Lind är inte rädd för att skrämma bort publiken.

- Nej. Jag tror det finns en massa lockelse i den skönhet och mönsterverkan som finns här, till exempel. Och att vi vill ta samtiden på pulsen – något som många brukar vara öppna för, oavsett om man är en hängiven konstföljare eller inte.

- Sedan ska vi inte glömma att abstraktion är en estetisk form som är stark i många delar av världen. Inte minst i mellanöstern, där många av Tenstas innevånare har bakgrund.”

Lokalbefolkningens samtidsintresse tillsammans med en kulturell benägenhet för mönster skall få dem att rusa till konsthallen. Och Lind har mer att mäla (Norran):

”Maria Lind tycker sig se hur det abstrakta tar allt större plats inom konst och konstnärliga utbildningar.

- Jag tror att det handlar om ett behov av att fundera kring hur man gör saker, inte bara vad man gör. I Occupy-rörelsen och den arabiska våren blir det tydligt att människor i dag ställer sig frågor kring hur vi lever och hur vi faktiskt fungerar. Och som vanligt är konsten där och sniffar på något innan det blir tydligt för samhället i stort.”

Vårens trend i konstvärlden (osäkert om det är i den populistiska eller i den konstnärsdrivna eller i båda) är alltså ”abstrakt”. Sedan får man säga att Maria Lind företer ett konstkonservativ drag då hon i romantisk andra ser konsten som samhällets förelöpare. Den internationella nyhetsförmedlingen och deras omedelbara analyser; vad kan konsten ställa upp mot det? För övrigt är det allmänt känt och positivt uppfattat att konsten är långsam och reflekterande. Och vad kan den tänkas sniffa upp ur en redan nattstånden diet?

Nå, det gäller att hänga med i abstraktionen vilket jag naturligtvis gör. För en tid sedan utförde jag denna välliknande abstrakta oljemålning. Man bör dock ej idka ett intensivt påseende av densamma utan nöja sig med färgklangen av det generella politiska budskapet om striden mellan rött och blått.

Konstupplevelsen var en gång i tiden en stor sak. Ända till långt in på 1980-talet var den i praktiken identisk med den estetiska upplevelsen. Vad som gör en upplevelse estetisk har det spillts många ord på men den frågan väcker numera föga intresse. Någon upplevelse skall det förstås till och Fredrik Svensk visar (Aftonbladet) en ny väg för hur den socialkritiska upplevelsen kan formuleras. Efter det han hade sett Offer och martyrer på Göteborgs konsthall.

”Kanske utställning behövt mer klegg och fler historiska verk för att verkligen tvinga fram nya tankar och känslor inför vad offer och martyrer kan vara, men när jag stiger ut på Götaplatsen känner jag mig ändå upprymd över att ha sett en hårt tematiserad grupp¬utställning.”

”Upprymd” är alltså ordet som kan beskrivas konstälskarens känslor inför hårt tematiserad samtidskonst. Ett verk i utställningen som han dock direkt fäller med sågklingan är Conrad Botes Communist & Socialist.

Jo, jag håller med, den bildjämförelsen haltar betänkligt. Hade han satt in profetens nuna, antingen flankerad av bin Laden eller Jesus hade det blivit lite mer av det ”klegg” som Svensk efterlyser. Men det är naturligtvis omöjligt. En sådan bild får inte visas på Göteborgs konsthall. En alternativ möjlighet, lika omöjlig fast av helt andra skäl, är Lars Norrmans Flickorna går i ringen som distribuerades av IKEA 1972. Kan man föreställa sig att IKEA kommer med en ny upplaga som 40-årsjubileum?

Det stora rättegångsperformancen utvecklar sig väl. En av de åtalade, Sami Salar Mahmoud, gjorde en utmärkt rollprestation när han lyckades med att svara både ja och nej på frågan huruvida han hade läst min blogg eller ej. Han hade ordagrant skrivit av den men hade sina funderingar på om jag i min tur kunde ha skrivit av den från någon annans text. Hade han haft rent mjöl i påsen borde han ha kunnat erkänna sin läsning. Men en sannolik förklaring till hans tveksamhet är att han vill dölja sitt konst- och kulturintresse för sin omgivning. Och detta intresse för samtidskonsten är förmodligen gemensamt för trion. Kombinerat med deras kärlek till naturen runt Röda Sten där de ofta vandrar förmodligen i akt och mening att granska växtligheten, iaktta bergens smultna färger och skimret över havet. När de finner små trästycken kommer knivarna väl till pass för att tillverka små leksaker som de sedan gömmer utanför huset när de går till familjefest. Att de har uppgivit ”memorera byggnaden” kan knappast tolkas på annat sätt än att de äger ett intensivt intresse för arkitektur. Till de åtalades fördel skall dessutom tilläggas deras engagemang i bekämpandet av terrorism. I akt och mening att fördjupa sig i ämnet har de studerat al-Qaidas nätmagasin Inspire. Att anteckningar från denna sida är djupt graverande beror på att själva innehållet i Inspire är graverande. Att använda det i studiesyfte är en helt annan sak. De åtalades samlingar av våldsamma predikningarna av al Shabab är inte något som bör skapa misstankar. Antingen är också detta ett studiefält eller ren underhållning. Frenetiska islamister är sedan länge populära hos allmänheten. Oisin Cantwell (Aftonbladet) menar tydligen att dessa performancegossar med avancerat konstintresse är helt ordinära muslimer och att det enda som ligger dem till last är deras namn. Hade de istället hetat ”Anders, Johan och Fredrik” hade inga poliser och åklagare brytt sig. Han har alldeles rätt i det, faktiskt är det sällan några ”Anders, Johan och Fredrik” förekommer i islamistiska sammanhang. Och det kan bero på deras namn.

I dessa tider då tämligen många anser sig förstå världen på ett sätt som är förenat med den yttersta sanningen har bilden av Sverige som en Sovjetstyrd stat vunnit betydande framgång. Lustig nog är denna metafor gångbar såväl på vänstersidan som på den konservativa. Tankegångarna förekommer naturligtvis bland den internationella samtidskonstens radikala kritiker. Lars-Erik Hjertström Lappalainen och Johannes Björk har samlat hela baletten:

”…livsvillkoren i forna Västeuropa på några väsentliga punkter har kommit att påminna om dem som rådde i Östblocket. Exempelvis har övervakningen av medborgarna tilltagit till en för tio år sedan otänkbar omfattning. Samtidigt har de politiska partierna infört en ledarkult som, enligt Bengt Göransson (aktad fd. svensk kulturminister), påminner om det sovjetiska samhället. Privatiseringen av boendet och barnomsorgen har i sin tur lett till en utbredd möteskultur som jag föreställer mig fanns också i de socialistiska länderna. Och faktiskt fångas den svenska regeringens centrala budskap till folket skrämmande väl av den sovjetiska devisen ’den som inte arbetar existerar inte’. Och Johannes Björk fyller i: ”Å andra sidan börjar en föreställning om den vite kränkte mannen vinna gehör; genom indignerade utspel mot ’multikulti’ ser sig dessa konservativa som offer för en statlig politik alltför inriktad på att hjälpa de vi traditionellt sett som offer. Samtidigt försöker man avpolitisera varje militant försök att bryta sig ur offerrollerna genom att föra tillbaka det på etiska (de är onda!) eller psykologiska (de är irrationella!) förklaringsmodeller.”

Intressant nog ser de konservativa samma presumtiva Sovjetstat utöva precis motsatsen till vad de båda kritikerna uppbragt anför. Ja, vem är det mest synd om? Eller är det kanske dags att citera gamle centerledaren Hedlund: ”Jag tycker politik är roligt!”

I konstvärlden har dess medlemmar ofta underliga föreställningar om konstpubliken. Jag kom att tänka på det när jag i dagens DN läste Dan Jönssons recension av Lunds konsthalls utställning om Hill och samtidskonst. Jag skrev om den för en tid sedan och var inte särskilt entusiastisk. Jönsson gillar den men det intressantaste är nog hans slutsats att: ”Åsa Nackings urval i Lund har alla förutsättningar att bli en publiksuccé ”. Motiveringen är att ”det är på en gång smart och lättillgängligt, idérikt och oförutsägbart.”

Det skulle vara ett uppseendeväckande genombrott om den större publiken plötsligt skulle strömma till för att se konst som domineras av det internationella kontemporära. Jag kan möjligen tänka mig att Hills deltagande kan dra en smula även om publiken förmodligen skulle anse sig lurade på konfekten genom Hillteckningarnas marginella del i utställningen. Men att anse sig som ett rättesnöre för den konstintresserade allmänheten är inte ovanligt. Ofrånkomligt är att publiken skall vara medveten om att konsten opponerar sig mot vår tids marknadsgyckel och på ett olyckligt sätt är beroende av nyliberalismen.

Publiken kommer främst till de stora och populära arrangemangen men det beror på att de manipulerats av en osund marknadsföring. Den slutsatsen kommer Linda Fagerström i sin recension (HD) av boken Det här är konst (som jag också har skrivit om).

Publiken som strömmar till är alltså ut i fel ärende. De har inte tillräcklig politisk medvetenhet för att se hur marknadskrafterna styr deras falska konstuppfattning. Vad som är den rätta vägen råder det i dessa sammanhang ingen tvekan om.

Min senaste bok Art (Nya Doxa) recenserades idag i DN av Sinziana Ravini. Jag kan inte säga annat än att jag är mycket nöjd med recensenten. Ravini är ett praktfullt exempel på konstvärldens konsensusuppfattningar och det är med dessa hon alldeles självklart vill bemöta min beskrivning av den internationella samtidskonsten. Hon dräper t ex till med:

”Vilks stora problem är att han har fastnat i en paranoid diskurs som ser konstvärldens makthavare som en bunt korrupta och inkompetenta individer som inte vågar tänka fritt.”

Jag har givetvis aldrig påstått något sådant. Konstvärldens makthavare, eller skulle jag snarare säga ”inflytelserika agenter” eftersom de är ytterst talrika, är begåvade och kreativa. Däremot är de ideologiskt bundna i en politisk vänsteranda som jag utförligt skildrat både i boken och här på bloggen. Det är inte mycket att bråka om och enklast kan man konstatera hur visorna går genom att följa biennaler och andra stora och relevanta utställningar. Minst av allt är de korrupta eftersom det ingår i konsensus att agera kritiskt och självkritiskt mot neoliberalism och kommersialism. Det är alltså inget fel på agenterna det är bara det att de tror på en konstens politik som det råder stor samstämmighet kring.

Ravini vill inte förstå detta, tydligen är hon blind inför sin egen delade övertygelse. Istället framhäver hon att det finns konflikter inom denna konsensusvärld. Hon tycker att jag främst skulle skildra dessa. Hon har ju rätt i att den internationella konstvärlden är full av motsättningar och vassa armbågar. En sådan undersökning är ett mera speciellt projekt som kan ha sitt intresse men som inte lämnar särskilt mycket generella ståndpunkter. Curatorerna Robert Storr och Okwui Enwezor rök t ex ihop efter Storrs Venedigbiennal 2007 (den intresserade kan söka på deras namn på YouTube för att höra hur högröstat det stundom gick till). En konstideologisk strid där Enwezor var det som gällde mest. Den Ravini närstående Nicolas Bourriaud fick t ex vänta länge på ett allmänt erkännande för sin relationella estetik och är alltjämt en kontroversiell herre. Men så kom han också med stora anspråk på vad samtidskonsten gick ut på och hans teorier är inte precis vattentäta. Så kan man fortsätta om man skulle ha lust till det.

Typiskt för konstvärlden är att avvisa artfacts. Så gör förstås också recensenten:

”Den bygger på hur många institutioner som visar konstnären just nu, men säger ingenting om varken konstens, institutionernas eller utställningarnas kvalitet.”

Artfacts värderar institutionerna men kan naturligtvis inte värdera utställningarna. Men det spelar föga roll. Är en konstnär med på Venedigbiennalen eller på Documenta är det en alltid en förhöjning av det konstnärliga värdet. Men det räcker inte med att slinka med genom en tillfällighet. För att nå en något så när framträdande position på artfacts måste en konstnär bekräftas genom ett antal kvalitetsinstitutioner. Biennaler är starkt poänggivande liksom separatutställningar på stora museer. Och så vidare, artfacts bygger på att göra en rimlig värdering av en konstnärs cv. Problemet med artfacts är att det fungerar alltför bra. En vederstygglighet för konstvärlden som drömmer om att kvalitet är något alltid svävande.

En äkta konsensuell konstvärldsagent söker sig till den trösterika antropologiska konstteorin som säger att konst finns och har funnits överallt under alla tider. Att det skulle vara en västerländsk uppfinning är något av det värsta ett sådant öra kan höra:

”Den institutionella konstteorin avfärdar större delen av konsthistorien som ickekonst, allt från grottkonst till renässansens fresker och utomeuropeisk konst. Det är ett subtilt maktmissbruk som delar in världen i vi och dem, högt och lågt, ute och inne.

Nej, om det är något vi behöver så är det en konstteori som kan presentera och analysera konstvärldens inneboende konflikter och fånga in konstens alla arter och avarter, dess politiska sprängkraft och förmåga att bygga nya ordningar.”

Om man skall säga något om Sinziana Ravini är att hon drömmer om en utopi, känn bara på konstens ”politiska sprängkraft” (jfr Groys som jag skrev om igår). Hon får alltså trösta sig med den antropologiska konstteorin, en modernistisk uppfinning.

Hon kan inte heller avstå från att spekulera kring Vilks:

”Jag kanske misstar mig, men jag har alltid haft en stark känsla av att Vilks är en sårad romantiker, som helst av allt skulle föredra att bygga sina babelsliknande klättertorn. Denne romantiker blev folkkär med Nimisbygget. Fast det räckte inte. Han ville också bli accepterad av konstvärldens innersta kretsar, men Muhammedkarikatyren blev i stället vägen ut. Den historien nämner Vilks inte en enda gång i boken.”

Det är sant att jag har byggt åtskilliga klättertorn men det beror främst på att jag har inbjudits att göra sådana projekt. Att jag håller Nimis i stånd är en annan historia. Men detta hennes tankegods, liksom att jag skulle vara ”en sårad romantiker” kommer alltså från hennes starka känslor. Dessa har vi inte sällan fått se levas ut i konstrecensioner i vilka hon ej sällan låter sig drabbas av ett fördunklat förstånd.

Att jag inte nämner Muhammedhistorien har två skäl. Det förstå är att förlaget ställde detta som villkor för utgivningen. Varje förlag som ger ut en bok av mig löper en viss risk och risken ökar naturligtvis om boken skulle inkludera något om den ödesdigra rondellhunden. Det andra är att jag ville skriva en konstteoretisk bok utan att blanda in mina egna förehavanden. Rondellhundsboken kommer, det blir nästa års projekt. Förmodligen kan den inte förläggas på något befintligt förlag. Men det finns andra vägar.

Idag såg jag den. Den plågsamma formuleringen ”fokuserar på att lyfta fram”. Den ramsan producerades av Signal, center för samtidskonst. Signal är det inget fel på men nog kunde man anstränga sig till en smula kreativitet inom den litterära formuleringskonsten. ”Framlyftandet” har fått samma pestliknande spridning som fokuseringsmanin.

Men det var inte denna hopplösa klagan på den stereotypa språklavinen jag tänkte skriva något om. I New York pågår en ny upplaga av Performa, en återkommande performancefestival. Två kritiker, Linda Yablonsky (artnet) och Ken Johnson (NYT), har problem med vad som är performance och vad som är teater. Elmgreen & Dragset uppsättning Happy Days in the Art World anser Yablonsky hör hemma i teatern och får stöd av performancedrottningen Marina Abramovic. Johnson kommer, efter att ha sett ett antal föreställningar, fram till: “what if anything distinguishes comic entertainment from art in the sense that art is understood in the fine art world?” Det han inte kan komma över är Reggie Watts som han finner alltför professionell för att härbärgeras i konsten.

Den institutionella teorin ger ett enkelt svar. Eftersom dessa föreställningar äger rum i konstvärldens kontext blir de konst. Teater och underhållning äger inte rum inom konstvärldens kontext. Om man flyttar ett teaterstycke eller komisk underhållning till konstvärlden blir det en skillnad som skapas av konstvärldens kontext. Klassificeringen är den minst problematiska, långt intressantare är tilldelningen av kvalitet. Teater och underhållning fungerar bäst i sina egna världar. Vad Ken Johnson inte lägger märke till är att han blir betänksam, alltså att han reagerar som medlem i konstvärlden. Han finner inte några goda argument för att det skall vara tillräckligt intressant som konst. Institutionen Performa kan å andra sidan ha sina motiv, nämligen att visa öppenhet mot angränsande verksamheter, allt i linje med att konsten skall vara inklusiv och gränsöverskridande. Men det hjälper inte, konstvärlden har sina normer och måste naturligtvis bevaka sina gränser för att inte upplösas i ett inflatoriskt inferno.

Här är ett utdrag från Elmgreen & Dragset (182), den senare delen av deras medverkan, party och performance sammantaget med fotografer och allt.

Nils Forsberg (Expressen) har vänt sig till sin läsekrets för att få hjälp med en tolkningsfråga. En av hans kritikerkollegor har initierat problematiken genom att obevekligt uttyda en av Ann Edholms målningar (i utställningen ”Var är himlen? Var?”, Galleri Nordenhake, till den 13 november). Inte helt oväntat är det Jessica Kempe (DN) som med stor övertygelse och uppenbar evidenskänsla visionärt fångar ”en kolsvart rundel som tycks rotera och stanna upp, komma farande och dra sig tillbaka, bukta sig utåt och vända sig inåt medan den fäller ut lite spill omkring sig.” Lika oundvikligt hamnar den i en Lars von Trier film. Hon drabbas dessutom av ett sådant lyft att hon ser Edholmcirklar överallt: ”Då sker lyftet, från ett ingenting till en kroppslig materialitet. Efter ett tag ser jag Edholmska formationer överallt. I kaffekoppen till exempel.” Kempe lyckas dock företa en feministisk inspirerad landning i sin kaffekopp: ”Om Kasimir Malevitjs cirklar och kvadrater steg mot kosmos fäster Ann Edholms rundlar och spetsar i människolivets mitt.”

Konstkritikern har naturligtvis, liksom alla andra, rätt att fantisera efter eget skön, men frågan blir ändå hur intressant en konstkritikers lössläppthet är. Och när den når fram till att detta skulle röra sig om oundvikliga associationer är det inte mycket till konstkritik.

Nåväl, i mitten av bilden nedan ser man objektet som drog iväg med Kempe, Deportation II. Bortsett från att målningen tveklöst fångar den säregna stämning av skuldmedveten tomhet som kännetecknar tillståndet hos den som just lämnat in sin självdeklaration, kan även andra möjligheter övervägas. En helt oundviklig association är naturligtvis rondellen som vackert kontrasterar mot den brandgula gatan. Intensifierar man sin inre blick skönjer man plötsligt en svart rondellhund med skägg och turban.

Ann Edholm: Deportation II (2011)

Med den socio-politiska nödvändigheten kryddad med det lika nödvändiga konstupproret mot den neoliberala kapitalismen är nästan allt möjligt att rätas in i ledet. Konstmuseet i Göteborg har en liten presentation av Vilhelm Hammershøi. En på sin tid (1864-1916) relativt framgångsrik symbolist som efter sin död föll i glömska för att med stor entusiasm återupptäckas under de senaste decennierna. Hammershøi är en klart avtecknad profil i sin samtid och hans avskalade bilder med knapp och konsekvent estetik har fått en plats även i samtidssammanhang. Målaren kan betraktas som dekonstruktör vilket är motiverat. Onekligen föenklade han sina bilder genom att ta bort allt som kunde störa den koncentration som inspirerades av de under hans tid återupptäckta Vermeer van Delft och Pieter de Hooch. Med sitt åtstramade måleri skiljer han sig från de flesta andra av sina samtida. Men för att ge honom full passform som aktualitet får Fredrik Svensk i GP till det:

”Genom att göra små förskjutningar i ett borgerligt möblemang skapas ett perspektiv där han främmandegör bilden av hemmet, som senare under 1900-talet kommer att slitas sönder och samman hos exempelvis Picasso, och som idag nervöst återskapas i homestylade bostadsannonser. Det är just detta som gör Hammershøi till en intressant målare just nu, och inte hans intresse för de holländska mästarna eller japanska träsnitt.”

Jag skulle vilja påstå att förskjutningar nog inte var så små. Hemmet rensades på detaljer för hans måleri som sålunda renodlade det holländska 1600-talsmåleriet. Visst kan man säga att det främmandegör bilden av hemmet. Hans målning nedan får hans lägenhet att se ut som det var flyttdags. Men det är knappast något uppror annat än på det estetiska planet. Picassos sönderslitning var ju också estetisk. De borgerliga hemmen förblev intakta och dess invånare kunde utan större svårigheter hysa målningar av detta slag på sina väggar. Hur Svensk får ihop det med de nervösa återskaparna kan jag inte begripa. Hur länge har vi inte sett, för att ta ett exempel, Laura Ashley? Men antagligen måste Svensk väja för den estetiska tolkningen av Hammershøi. Det mest förbjudna av allting, att den modernistiska traditionen skulle ha ett tillräckligt värde för att berättiga Hammershøi. Svensk konkluderar för säkerhets skull angående skillnaden mellan Hammershøis iscensättningar och vår tids annonsfoton:

”De är vackrare, även om de delar samma avgrundsdjupa stämning av förgänglighet och förlust, hur mycket varmt och behärskat lugn bilden ens laddas med.”

Ja, där satt den. Hammershøi var melankoliker men vad vi vet endast på ett personligt plan. Detta resulterade i målningar som idag framstår som intrikata och tilltalande. Att dagens annonser om heminredning skulle hysa ”avgrundsdjupa stämning av förgänglighet och förlust” existerar nog bara i kritiken av den neoliberala kapitalismen.

Vilhelm Hammershøi: Interiör, Strandgade 30, 1905

Efter många mödosamma år med socialkritiska undersökningar och konstens tungfotade forskningskomplex med vilket den internationella samtidskonsten har underhållit oss, är det minst sagt befriande att få ta del av det åsidosatta och omöjliga. Åtminstone kan det förefalla så när den svenska kritikerkåren griper sig an Modernas utställning Turner, Monet, Twombly: Sent måleri. Stående ovationer, klang och jubelföreställning annonseras mangrant av kritikerna.

Lite speciellt är det även om det är en historisk utställning. Inga krav på genusperspektiv, inga postkoloniala reservationer. Inte ens ett antal samtidskonstnärer som förhåller sig till det utställda. Så sant att samtidskonsten lider av utmattning, fastkörd som den har blivit i politiskt moralism. I detta sammanhang är det möjligt för modernismen att framträda utan invändningar. Kanske var det Szeeman som sade det: ”Modernism will always be back.”

Twombly är ett möjligt tredje hjul under vagnen. Han befläckade sig aldrig i den abstrakta expressionismen och kom att omhändertas som dekonstruktör av måleriet. Rosalind Krauss och Yves-Alain Bois kunde godta Twombly som en något metafysisk graffitikonstnär. Sådana äreräddningar är inte längre nödvändiga. Det förefaller snarare som om kritikerkåren alltför länge slukat salt, vilket som bekant gör törsten stor. De stora existentiella ämnena är omedelbart på tapeten och Ingela Lind (DN) är naturligtvis stormförtjust, inte minst inför Twomblys ”drypande” dukar. Nils Forsberg (Expressen) menar att det inte kan bli bättre än så här och att döden är inspirationen för dessa storverk. Kritikerna känns givetvis igen på sina käpphästar, Peter Cornell (Expressen) framkallar fenomenologin och kryddar den med Proust innan han för säkerhets skull förankrar konsten i den progressiva politiken: ”Att skrapa bort konventioner, ideologier, invanda föreställningar och sanningar – det är inte bara ett radikalt måleri; ett så förutsättningslöst seende måste vara ett hot mot varje rådande samhällsordning.” Therese Bohman (Expressen), menar på sitt kulturkonservativa vis, att Turner står i en klass för sig och att Twombly kunde ersättas av någon annan. Karsten Thurfjell (P1) noterar den bristande jämvikten med sin rubrik ”Manliga målarmästare imponerar”, men gör inte mer av saken. För det är svårt att nästla in någon kvinnlig målare i sällskapet. Helen Frankenthaler (född 1928, samma år som Twombly) är inte möjlig. Hon är alltför insyltad i Greenbergs skafferi.

Allra mest till sig är Carl-Johan Malmberg (SvD) som, efter att likt de andra recensenterna ha sjungit livets och dödens visor (man noterar uttrycket ”maximal närvaro”, smaka på den…), vill placera Twombly, tillsammans med Francis Bacon och Lucian Freud ”som en av de tre höjdpunkterna i det sena 1900-talsmåleriet”. En våldsamt exkluderande ståndpunkt där t ex hard edge-målare som Ellsworth Kelly och Frank Stella, minimalisten Sol Lewitt, Jasper Johns får räknas bort som diskvalificerade på grund av bristande maximal närvaro. Och den har nog inte David Hockney heller. Gerhard Richter som endast är fyra år yngre än Twombly kan dock knappast köras över så lätt. Och inte heller Georg Baselitz.

Jag tror inte att Twombly räcker till för den genuina mästartiteln. Leif Mattsson (Omkonst) skriver klokt: ”Jag är däremot inte så övertygad om att en utställning med enbart Twombly skulle framstå som särskilt intressant idag.” Jag håller med Mattsson att Twombly ingår i en modernistisk kanon, Det modernistiska bildspråket är ett utmärkt medel att på ett modernistiskt sätt hejda sig inför det oerhörda, alltså att måla som då det var möjligt att måla på ”riktigt” (med maximal närvaro). Han kunde inte heller hålla sig utan kastade sig emellanåt in i full modernistisk orkestrering utan restriktioner.

Men gladkritik blev det.

Cy Twombly: Scenes from an Ideal Marriage 1986

Några av våra kritiker har engagerat sig i diskussionen om retrogardet som har fått nytt bränsle genom Jessica Kempes artikel i Konstperspektiv, med Axess bok Under omprövning samt genom Odd Nerdrums utställning i Edsviks konsthall.

Kritikerna fortsätter att ta retrogardet som en reell utmaning gränsande till farlig. Carolina Söderholm skriver i SDS:

”Det är intressant att se hur en bakåtsträvande konservatism maskerades som radikal kulturrevolution i ett försök att vrida utvecklingen tvåhundra år tillbaka.”

Om det nu skulle vara så att den traditionella 1800-talsestetiken skulle vara riktig kan man faktiskt försvara nyfigurationen som en radikal kulturrevolution. Den vrider då inte utvecklingen tillbaka utan visar att den klassiska estetiken är levande. Så långt är det ingenting att bråka om. Samtidskonsten är visserligen varken öppen eller inkluderande men så pass generösa borde dess företrädare vara att inte behöva dra blankt varje gång ett ljusdunkel eller ett stycke salongsinspirerat objekt visar sig. Kanske är det brist på fiender som får kritikerna att gå i taket. För det konstnärliga resultatet av figurationen har inte varit särskilt övertygande annat än i sin egen subkonstvärld.

Söderholm skriver vidare:

”Det radikala i realismen ligger lika lite i retrogardets pretentiösa idealism och dystra nationalromantik som i nationalsocialismens och kommunismens heroiserande socialrealism. Om den har en subversiv potential beror det helt på i vilket sammanhang den används.”

Ja, här fick hon in retrogardet i det snygga sällskapet. Men nog får man säga att retrogardet har blivit en smula subversivt genom att det trots allt har fått igång de svenska företrädarna för samtidskonst på högsta växel. Och av någon anledning skall man försvara sig med att samtidskonsten har sina rätta företrädare vilka oftast pekas ut med de konstnärer som också Söderholm väljer.

”Men när Karin Broos och Gunnel Wåhlstrand idag minutiöst formar sin egen fotorealism, är det varken för att flirta med konstmarknaden, kommentera en social problematik eller hylla estetiska ideal i det förgångna. I deras händer blir bildspråket ett medel för att komma åt det som skenbart varken syns eller sägs. Istället för att slå fast färdiga sanningar undergräver numera den sakliga realismen sig själv, och blottar strömmar och bråddjup under ytan.”

Lägg märke till det patetiska slutet. Retrogardet förmår inte blotta några strömmar och bråddjup under ytan men Broos och Wåhlstrand är i stånd till ett sådant trollerinummer. Vilket blir självuppfyllande. För om samtidskritikerna skriver att de ser något sådant blir det också fallet. Tills vidare i alla fall. En mera rättvis bedömning av de inblandade konstnärerna kan man i vanlig ordning hämta hos artfacts: Nerdrum 8.566, Wåhlstrand 12.644 och Broos 33.633.

Bo Madestrand har recenserat Nerdrum i DN. Efter att ha läst den kan jag inte förstå annat än att Nerdrum bör ta närmare kontakt med Madestrand. Recensenten gör en jämförelse med Caravaggio och den utfaller, vilket man kanske inte blir helt överraskad av, till Caravaggios fördel:

”Men där Caravaggio fick fram en förtätad stämning i sina ljusdunkla målningar, är Nerdrums nutida pastischer märkligt platta.”

Nerdrum har inte fått djup i sina bilder. Det har han tydligen inte tänkt på. Mer ljusperspektiv, Odd! Madestrand kommer med fler tips. Odd har inte heller tänkt på att han borde ha bättre assistenter. Enligt Madestrand hade han bättre assistenter förr men nu har de blivit rent eländiga och kan bara prestera brunsås i bakgrundsmålningen. Med största sannolikhet har inte Nerdrum sett detta då han förmodligen varit helt upptagen med att betrakta sin egen spegelbild. Avskeda personalen och anställ en ny! En ytterligare anmärkning är att medan den gamle Rembrandt hade ”en skärskådande psykologisk blick” är Nerdrum ”en ytlig posör”. Om denna blick alls existerar annat än i betraktarens öga är högst tvivelaktigt, det tog sin tid innan konsthistorikerna skapade den. Dock, hade Nerdrums målningar varit utförda på 1600-talet hade det varit helt naturligt för de idoga konstvärldsmedlemmarna att i dessa målningar se de själsliga bråddjupen.

Sakens kärna, i fallet Nerdrum, är nog enklare. Varje stil är definierad i tid och skall en stil återanvändas kommer den att betyda något annat än det man fastställt att den skall betyda. Det tragiska med Nerdrum är att han vägrar inse detta. Han tror på evighetens konst, en evighet som inte går längre tillbaks än till 1800-talet. Även samtidskonstens representanter tror på evighetens konst men definierar den inte i stil utan som undergrävande bråddjup.

”We are the World”