2376: Nordiskt på biennalen

Konkurrensen om uppmärksamheten är naturligtvis enorm på biennalen. Lågmälda utställningar har i regel svårt att hävda sig. Den nordiska paviljongen (”Mirrored”) kunde visserligen ståta med en omfångsrik pjäs, Siri Aurdals modulskulptur Onda Volante, men det handlar också om kontext. Curatorn, Mats Stjernstedt, säger:

”The artists in Mirrored present a mapping of connection that override the national och regional boundaries, and instead track a more ulti-faceted view of how artistic practice may connect.”

Som sig bör gäller det att ta avstånd från allt som kan verka nationellt. Denna strävan om en allmän konstnärlig konsensus där alla varierar sina uttryck utifrån samtidskonstens normer är ändå inte helt giltig. Vissa länder, särskilt de nordiska, bör ta avstånd från sitt nationella arv medan en lång rad mera exotiska länder inte behöver göra det. Det paradoxala är att de konstnärer som Stjernstedt har valt knappast kommer att få något internationellt genomslag. Däremot kan de få lite nationell uppbackning. Ta norskan Siri Aurdals stora skulptur. Stjernstedt menar att hennes skulpturer ”challenge the sculpture medium and establish new premises for it.” Även om man väljer att se detta uttalande ur ett historiskt perspektiv, dvs. i slutet av 1960-talet, är det inte alltför upphetsande med tanke på vad som försiggick i konstvärlden vid den tiden. Däremot var det en utmaning för det särdeles konservativa norska konstklimatet där man hade stora svårigheter att styra in på modernismen. Aurdal har helt orättvist blivit åsidosatt i norsk konsthistorieskrivning och hennes återkomst, som har kommit under de senaste åren, får ytterligare en markering. Så kan man också säga om Charlotte Johannesson som hittills har haft en perifer roll i svensk konsthistoria. Nina Canell, vår stigande stjärna i internationellt vatten har dock fått en mycket tillbakadragen roll och hennes små kablar som ligger på golvet är lätta att glömma bort. För att överskrida de nordiska gränserna har Stjernstedt också tagit med Jumana Manna (838). Manna är amerikan med palestinsk bakgrund men hon har studerat i Norge och ägnat sig åt kritik av den norska världsskulden. Hon bidrar bland annat med ett Breivikinspirerat projekt, diskret antydda pelare av den sprängda regeringsbyggnaden.

Man får nog hitta på något häftigare om man skall hävda sig i samtidskonstens yra. Kanske dags att köra något nationellt som ”Pippi Långstrump möter Ingmar Bergmans Tystnaden”?


Siri Aurdal: Onda Volante, 2017

Det här inlägget postades i Biennaler. Bokmärk permalänken.

En kommentar till 2376: Nordiskt på biennalen

  1. Jor-El skriver:

    Samtidigt i Sverige:

    http://24malmo.se/2017/05/15/utstallning-anmald-for-hets-mot-folkgrupp-en-attack-pa-en-betydande-del-av-befolkningen/

    Makode Linde hetsar mot sin egen ”folkgrupp”? Nu tydligen ett fall för rättsväsendet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Var god svara på följande *