Vilks.net

Torbjörn Tännsjö har i en artikel (DN) funderat på ett återkommande ämne: Självcensurens problem. Han sammanfattar:

”Om jag ålägger mig självcensur, om jag blir försiktig, för att inte ge ideologisk näring åt personer som Breivik, så har det öppna samhället fått stryka på foten. Om jag framhärdar och utnyttjar det öppna samhällets alla möjligheter för att säga min mening och utveckla min konst, kan oskyldiga människor bli offer för illgärningar, som jag visserligen inte har någon direkt del i, men som jag oavsiktligt kan ha uppmuntrat.

Jag vet sannerligen inte vad jag ska tänka om detta.”

Tännsjö åberopar konsten men det är sällan den spelar någon större roll i sådana sammanhang. Islamkritik är ovanligt i konstsammanhang och när den förekommer har det varit på hemmaplan som vi kunde konstatera i senaste Sharjahbiennalen. Där censurerades det omedelbart. I konstvärlden har man också varit kritisk mot att dessa inslag överhuvudtaget blev godtagna av curatorn.

Snarare är det så att extremhögern alltid finner näring för sina övertygelser, inte genom att studera konsten, utan genom att plocka upp lämpliga händelser från islamistiskt håll och hävda att de är representativa för en hel religion. Det går aldrig att förhindra att några väljer att godtyckligt förändra en kontext och missförstå den till sin egen fördel. Det enda försvaret är att framhärda i att nyansera sina åsikter. Vilket är de seriösa debattörernas ansvar.

Diskursproduktionen kring det norska terrordådet fortsätter. Svårigheten är främst att knyta gärningsmannen till någon form av system. Med islamistiska terrorister är det enklare eftersom sådana dåd med förödande konsekvenser har förekommit på många platser i världen. Breiviks massmord har ingen direkt förebild men av åtskilliga skribenter förklaras det med att det skulle vara följden av hatiska och starkt kritiska uppfattningar om muslimer och vänsterorienterade.

Ola Larsmo framhåller i DN att språket, som ”hate speech” är orsaken. Han föreslår med hänvsining till bland annat Wittgensteins språkspel att man skall förändra språkbruket. Tanken är säkert god men med den utbredning som ”hate speech” har fått är det nog omöjligt att förändra språkbruket. Och dessutom, vilka språkbruk och åsikter skall justeras? När det finns mot varandra ställda politiska uppfattningar kommer kommunikationen dessa emellan alltid att innehålla glidningar och insinuationer gentemot den andre eftersom varje läger anser sig sitta inne med den rätta vägen.

Ett originellt förslag (SvD) kommer från filosofidocenten Martin Peterson som menar att Sverigedemokraternas idéer ligger till grund för vansinnesdådet och därför bör stoppas. Peterson plockar fram den gamle romaren Cato d. ä. som har blivit ihågkommen genom att han alltid avslutade sina tal i den romerska senaten med ”Ceterum censeo Carthaginem esse delendam” (”För övrigt anser jag att Karthago skall förstöras”). Petersons idé är att alla anföranden skall avslutas med ”För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna är rasister”. Det finns två uppenbara nackdelar med denna fyndighet. I det språkspel som Larsmo talar om har ”rasist” drabbats av en inflation som gör det svårt att finna någon svensk som undkommer att i större eller mindre utsträckning vara ”rasist”. Det andra är att Cato d. ä. inte är en direkt lämplig referensperson. Catos uppmanade i värsta rasistiska anda till folkmord på kartagerna, något som också förverkligades i det tredje puniska kriget 149 f. Kr. Karthago hade grundligt besegrats i två tidigare krig men blotta existensen av detta folk var skäl nog för att de skulle tillintetgöras. Docenten borde ha tänkt sig för och valt ett annat citat. Jag skulle föreslå att han istället beaktar Cicero som bland annat utslungade (63 f. Kr.) till sin motståndare med sammansvärjningsplaner Catilina: ”Quo usque tandem abutere, Catilina, patientia nostra?” Med någon frisering skulle det lyda: ”Hur länge skall ni fresta vårt tålamod, Sverigedemokrater?” Förmodligen kan frasen användas även på andra meningsmotståndare eftersom den knappast kan räknas in under ”hate speech”.

Det teologiska perspektivet breder ut sig i den krönika som Marcus Birro har författat om terrordådet i Expressen. Han är förfärad över att man inte har förstått att det rör sig om kristen fundamentalism. Hade det handlat om muslimska terrorister skulle man omedelbart ha gjort det, påtalar han. Men svårigheterna att få ihop sakförhållandena på det sättet är betydande. I Dagen har två artiklar ägnats åt att visa Breiviks komplicerade förhållande till kristendomen. Birro kan emellertid som strängt troende igenkänna ingen mindre än djävulen själv i arbete: ”Han är en identisk kopia av dem han säger sig hata. Så arbetar Djävulen. Han bryr sig inte ett dugg om åsikter eller politik. Han bryr sig inte om höger och vänster. Han bryr sig bara om avrättade kroppar i vattenbrynet. Han bryr sig om polisbåtar med motorstopp.”

Birro får problem med Gud som inte tycks ha fattat allvaret i situationen, ”Guds tystnad som ett hån”. Eftersom Gud sviker får världen istället lita till vad Birro kommer fram till. Och hans lösning på denna upplaga av det ständiga teodicéproblemet är att dödsstraffet i det här fallet borde återinföras. ”Jag vill se honom dö”, skriver Birro och återgår sålunda bokstavligen till en personlig uppfattning av den gammaltestamentliga uppfattningen om öga för öga och tand för tand.

Hel avgjort är det inte, Birros försök att uppfostra Gud inväntar ett möjligt svar från den allsmäktige: ”Frågan är vilka svar min Gud kommer ge mig när jag serverar honom detta ynkliga hat i mina böner.” Förmodligen kommer Birros Gud inte med någon pressrelease. Men det behövs inte. Birro tycks klara Gudsrollen på egen hand.

Gubevars.

Det norska terrordramat beskrevs inledningsvis som ofattbart och oförståeligt. Som en singularitet med ett irrationellt ursprung. Men det förhållandet har snabbt förändrats. På samma sätt som ett gränsöverskridande konstverk aldrig kan behålla sin singularitet förklaras och förklaras det norska dådet i spaltkilometrar. Det första som brukar påpekas om konstverk som radikalt bryter med gångbara mönster är att det egentligen inte rör sig om något nytt. Samma tankegångar produceras kring terroristens verk, det är inget nytt, hans tankegångar är välkända. Inte ens det monstruösa i utförandet är helt överraskande, högerextrema yttringar som drabbat oskyldiga har förekommit tidigare. Vad som dock gör det här fallet unikt är graden av teknisk perfektion och psykologisk kontroll, en individ (åtminstone som det hittills har framgått) har lyckats utföra en handling med oerhörd effektivitet kombinerad med sparsamma resurser.

Så framskymtar emellertid hans galenskap där han betraktar sig som ledare för ett korståg som skall ställa världen till rätta. Den estetik han använder sig är, liksom nazisternas, kitschens. Riddaren, frimuraren, den uniformerade och, i det här fallet den självvalde, anföraren. Men det är ändå en galenskap som vi kan förstå, hans extrema ideologi är långt ifrån ovanlig, att han faktiskt utför det med full kallblodighet är ovanligt men inte obegripligt.

Den vägande frågan om Breivik är dock om han opererar helt ensam eller om det ligger något bakom hans påstående om att det finns fler liknande ”celler”. Finns det någon risk att fler följer hans exempel? Det är återigen en fråga som hör samman med singulariteten. Det som har skett en gång och som kan förbindas till något begripligt kan inträffa igen. Frågan om varför det inträffar är nu, oundvikligt, ett redskap för politiska spekulationer. När det gäller islamistiska terrorister är de vanliga bakgrundsförklaringarna antingen att de är reaktioner på främlingsfientlighet och kriget mot terrorism alternativt att de ingår i radikala grupper som med alla medel vill skapa ett världsherradöme. Iverksättandet av Breiviks storskaliga terrordåd torde dock som högerextrem handling vara unikt och därför något som kräver en särskild berättelse. Terrordådet är naturligtvis gynnsamt för vänstersidan som på bred front kan gå till offensiv; medan Stockholmsbombaren, när det begav sig, blev en tillgång för högersidan. Ny energi i en given politisk dragkamp.

Bengt Göransson försöker sig på ett större grepp i en artikel i Expressen. Han menar att ”Terrorism bekämpas bäst med idéer, ¬ aldrig med knytnävar.” Man får nog modifiera detta uttalande något, ibland behövs nog knytnävarna. Han passar också på att slå ett slag för jämlikheten: ”Att förmå se sina medmänniskor som ¬likar är i själva verket grunden för ett ¬ demokratiskt tänkande.” Lätt att säga men vilka konsekvenser skall detta föra med sig? Man kommer inte mycket längre än till samma springande punkt: Vilka regler skall gälla för alla dessa jämlika?

Terrordramat har nu kommit i det stadium då det övergår i den massmediala dramatiken. Intet är så intressant som antihjälten Breivik som under några veckor kommer att befinna sig i mediernas upphettade intressesfär. Sakta men säkert övergår den faktiska tragedin i den teatrala.

Igår eftermiddags hade jag nästan skrivit färdigt ett inlägg om biennalen i Moss när jag blev uppringd av en rysk journalist som frågade om jag kunde kommentera sprängningen i Oslo. Jag hade då ingen aning om vad som hänt men antog att det rörde sig om något islamistiskt dåd. Självfallet kunde jag inte säga något om det. Inte vid den tidpunkten och inte heller när jag hade orienterat mig. Snart nog verkade den groteska massakern inte att passa in i det åtminstone jag har förknippat med islamistisk terrorstil. Förklädnaden till polis och angreppet på det socialdemokratiska ungdomslägret är en helt annan värld. Så framkom att det rörde sig om en högerextrem terroristhandling. Man kan förstå allting och inte ens det här fallet är något undantag. Extremister väjer inte för det bestialiska när de passerar den punkt från vilken ingen återvändo finns. Jag kunde naturligtvis inte publicera min lilla rapport från konstvärlden. Det tragiska må först ha sin gång.

Jaja, eftersom det snabbt kom fram att Xu Zhens magiska performance skapades med hjälp av stålbågar var den illusionen smärtsamt enkelt avklarad. Istället har jag funderat något på den recension som Magnus Bons har skrivit om Ars 11 på konsten.net. ”Ars” är en återkommande utställning i Finland, vanligtvis i Helsingfors. Den nu föreliggande upplagan ägnas helt åt afrikansk kontemporär konst. En rad kända afrikanska namn finns med jämte en del andra konstnärer som har gjort projekt om Afrika. Det afrikanska laget innehåller inte de allra största namnen: Yinka Shonibare är kanske för mycket engelsman, Pascale Martine Tayou och Ghada Amer lyser med sin frånvaro. Georges Adeagbo och El Anatsui är med sina placeringar 1.348 resp. 1.329 de starkaste korten. Bons skriver:

”Man har velat bryta en kvardröjande stereotyp uppfattning om ’anonyma tidlösa traditioner’ som endast ’imiterar västerländsk modernism – och istället presentera Afrika som kulturellt fenomen.’”

Och Bons tillägger:

”…formuleringen ’kulturellt fenomen’ pinsamt obekväm och aningen daterad. Föreställ dig det omvända – varför göra en utställning om Europa som kulturellt fenomen?’”

Han har naturligtvis rätt i att ambitionen att försöka fånga in Afrika som ett enhetligt kulturellt fenomen är en övermäktig uppgift, fast helt i linje med de andliga överansträngningar som konstprojekt inte så sällan kastar sig över. Men det rör sig trots allt om en konstutställning och om man istället skriver ”konstfenomen” blir det betydligt enklare. Europa som konstfenomen är först och främst att denna världsdel skapade det moderna konstbegreppet. När vi fick ett sådant under 1800-talet uppstod behovet av ”det omoderna konstbegreppet”. Då något sådant inte kan fixeras formuleras hypotesen om att det moderna konstbegreppet är ett medvetandegörande av ett fundamentalt uttryck som finns och har funnits i alla kulturer. Därmed blir det moderna också det omoderna men är långt fram i tiden enbart en västerländsk affär. Det moderna lånar visuella uttryck från andra kulturer och exporteras vartefter till allt fler platser på jorden. Och den moderna konstnärsnormen är en rent europeisk uppfinning: Konstnären som väljer fritt och med rätt att överskrida och att kritisera med yttrandefrihetens självklara rätt. Ingen annan kultur har fått fram en sådan figur. Det afrikanska konstfenomenet, när det kontemporära tränger in överallt och uppmanar till deltagande, har naturligtvis svårt att leva upp till en sådan konstnärsroll. I Afrika är det inte många platser som ger utrymme åt kontemporär konst och det är livsfarligt att kritisera de flesta regimerna. Den kontemporära institutionen ger givetvis alla konstnärer rätt att gör vad de önskar men för afrikanska konstnärer är det underförstått att de skall göra något ”afrikanskt”. När de gör det blir alla parter något så när nöjda. Den kontemporära centralinstitutionen får sin autentiska socialkritik med moralisk vind i ryggen och de afrikanska konstnärerna kan bli framgångsrika som – afrikanska konstnärer.

El Anatsui (f. 1944 Ghana): Between Earth and Heaven, Aluminium och koppartråd, 2006.

Arbetet är ett typexempel på “afrikansk konst” anpassad till kontemporära behov. Vill man se närmare på hur diskursreferensen skapas kan man läsa här.

Det händer en del även under sommaren i den kontemporära konstvärlden. Just har Manchester International Festival visat en serie performance (9-17 juli), 11 Rooms med välkända konstnärer: Marina Abramovi?, John Baldessari, Allora and Calzadilla, Simon Fujiwara, Joan Jonas, Laura Lima, Roman Ondák, Lucy Raven,,Tino Sehgal, Santiago Sierra, Xu Zhen. Det är en stark uppställning curaterad av Hans Ulrich Obrist. The Guardians Adrian Searle genomför uttalat sin konstkritiska performance, vilken man kan följa i en video. Tino Sehgal har tagit sig an att ge mangafiguren Annlee ytterligare liv som en seriefigur övertagen av konsten. 1999 köptes den utgångna figuren av Pierre Huyghe och Philippe Parreno som placerade den i flera konstprojekt. Det är fritt fram att hålla liv i denna gestalt och det handlar naturligtvis om att liv kan finnas på många sätt. Xu Zhens bidrag In just a blink of an eye är nog det inslag som skapat mest funderingar. Hur går det till, hur är det möjligt? Jag har inte sett till någon förklaring men kanske någon som läser detta kan lösa gåtan. Verket är från 2005 och har visat på rätt många platser. Intressant är också hur kontexten och tolkningarna är uppbyggda kring ett socialkritiskt tema. Se här.

Xu Zhen: In just a blink of an eye (2005)

Jag nämnde för någon vecka sedan att jag skulle skriva något om konstforskning. Här är några rader om den saken. Det rör sig alltså om konst-som-forskning och den breder ut sig med akademisering av konsten liksom att konstnärerna erövrar doktorshattar. Under fjolårets Manifesta i Murcia hölls ett seminarium med ett antal sådana forskare bland vilka vi bland andra återfinner doktorerna Matts Leiderstam och Magnus Bärtås. Rapporten från Murcia är omfattande men den bjuder på en intressant läsning. Den går också att se det i en komplett videoupptagning.

För att sammanfatta: Forskningen skall tjäna syftet att forska om konstnärens process när denne skapar ett konstprojekt, vidare att innehålla någon form av ny kunskap samt att prestera ett konstprojekt. När curatorer genomför sådan forskning liknar den emellertid i större utsträckning traditionell forskning med tillägget att materialet också redovisas i en utställning.

Studerar man Matts Leiderstams senaste forskningsprojekt, vilket i stor utsträckning handlar om det romantiska landskapsmåleriet i Düsseldorf, slås, åtminstone jag, av skillnaden gentemot traditionell forskning. Målsättningen, vilken alltid definieras i traditionell forskning, ersätts av att mynna ut i en utställning. I Leiderstams fall kan denna sammanfattas med att han vill skapa ”ett landskap av landskap”. Den intressanta frågan är hur man skall bedöma ett sådant arbete. Föreligger det en skillnad mellan ett bra konstprojekt och ett bra konstforskningsprojekt? De ovan angivna kriterierna för konstforskning, hur skall de värderas? Har Leiderstams projekt gett oss en fördjupad insikt i vad den konstnärliga processen är för något? Knappast har han, eller någon annan, lyckats med det. Något man inte heller kan förvänta sig eftersom det inte är troligt att den konstnärliga kreativiteten är annorlunda än andra kreativa processer. Emellertid är det vanligt att det finns en övertro på att konstnären är något speciellt varför man antagligen kommer att fortsätta att undersöka den saken. Har Leiderstam förmedlat någon intressant kunskap? Visserligen är det både givande och kunskapsrikt att lyssna på Leiderstams redogörelse men han säger knappast något som inte är känt genom konsthistorien. Så återstår konstprojektet. Det hjälper inte stort om hans handledare och andra anser att det är bra, det blir underligt om konsthögskolorna skulle producera en egen kvalitetsnorm som inte är underkastad den kontemporära konstvärldens bedömning. Leiderstam torde vara den främsta kontemporäre konstdoktorn med sin placering 1.127 på artfacts. Men hans position har inte mycket att göra med hans forskningsgärning. Man skulle nog kunna säga att han har den trots sin forskning. Han lyckas också väl med att distansera sig från det akademiska. Han betonar ärligt att hans intresse handlar om att göra ett konstprojekt och att kunna finansiera det.

Leiderstams handledare Sarat Maharaj säger i sin kommentar att han inte kan vara ”handledare” till Leiderstam. Riktigt nog, Leiderstams konstprojekt är något som handledare normalt sätt inte kan lägga sig i. Istället ägnar han en stor del åt kommentaren åt sitt favoritämne: Att konsten är global. Konstforskning, påstår han, är inget som den västliga världen har kommit på. Sådan finns överallt och han hänvisar till att två curatorer, en från Thailand och en från Japan, doktorerade i Malmö. Ja, inte doktorerade de i sina hemländer. Jag kan inte se annat än att konstforskning är en helt och hållet västerländsk uppfinning som måhända kan spridas världen över. Idén om att forska om sig själv hänför han till indisk visdom och Brechts teateridéer inspirerade av japansk teater. Estetiskt konnässörskap återfinner han i Kina. Om det möjligen skulle finnas paralleller behövs det nog lite mera utvecklade tankegångar. Vidare är han övertygad om att den stela relationen mellan forskarstudenten och handledaren (i England) försvann genom att studenter från andra länder dök upp och var väldigt känslofyllda. Förmodligen kommer vi snart att få höra att Internet var vanligt i Asien under medeltiden.

J W Schirmer: Efter stormen, 1849

Efter ett par dagars renovering av Servicetornet Livslögnen i skulpturparken i Ängelsberg har jag nu återvänt till rutinerna. Servicetornet var onekligen i behov av en viss upprustning men den dess skick var bättre än jag hade förväntat. Med nya golv och nya stegpinnar samt lite annat smått och gott är den nu i utmärkt form att ta sig an ännu en 6-årsperiod.

Servicetornet restaurerat

Besökare i översta våningen vilken är inslingrad i aspen som växer intill

Inramad utsikt från andra våningen

Egentligen hade jag idag tänkt skriva en text om konstforskning. Vid närmare eftertanke är det nog inte många som orkar sig genom en sådan i semestertider. Så den får vänta ett tag, åtminstone tills jag kommer tillbaka från Ängelsberg där jag skall se till min skulptur som inte längre är bästa skick. Det blir därför några dagars uppehåll i bloggskrivandet.

Men mina projekt generar en del intressanta tillägg. Nimis är nu invaderat av besökare i långa banor. Här är två bilder som visar 1) Komposition med klättrare och 2) Komposition med båtar.

Till rondellhundens vidare utveckling får också läggas den aggressive rapparen Darko vars YouTubekanal kan vara ett intressant besök för den som har lite sans för alternativa narrationer. Förutom en hyllning till självmordsbombaren, vars död Darko menar beror på min rondellhund, kan man följa en fängslande tankeslinga i ”Rasismen och Sverigedemokraterna”. Darkos logik bygger på att eftersom ”svennarna” godtar Sverigedemokraterna är de alla rasister varför han föreslår och demonstrerar ett folkmord. Förslaget är helt legitimt att lägga fram eftersom det bygger på omvänd rasism vilken som sagt är godtagbar i enlighet med regeln om starka och svaga grupper.