|
Avdelning 1: konstens uppkomst
Modern praxis
När konsten uppnått en fasthet i sin institutionalisering var det inte längre nödvändigt att försvara dess identitet och existensberättigande. Den smältdegel av filosofisk estetik som skapade det moderna konstbegreppet i det tidiga 1800-talet blev accepterade hållpunkter för en modern konst. Konsten kunde därefter ägna sig åt mera världsliga frågor.
Ett problem är hur konstens estetiska identitet kunde te sig i det visuella. Den romantiska konstens bildvärld var idealistiskt klassisk och arbetade med symboler. Omdispositioner av dessa och införandet av "opassande" element (brott mot decorum) kunde som hos Caspar David Friedrich och Gericault vara tillräckligt för att markera den nya tidsandan. En annan inbrytning var realismen som också den innebar ett brott mot decorum, alltså att visa intresse för det som allmänt ansågs som ovärdigt för konstens uppmärksamhet.
Men den verkliga innovationen på detta område var ägnat formens egenart eller i det större sammanhanget: att det estetiska i bildkonsten förelåg i behandlingen av form och komposition. Detta gav upphov till en spänning mellan konventionell bildåtergivning och de formala elementen. I den striden gavs, under åtskilliga protester, företräde åt det formalas egenliv. I bildkonsten framstod sålunda det formala som det konstnärliga språket som endast kunde läsas estetiskt, dvs. det var ett språk för sinnen och känslor och därmed passande till den ursprungliga helhetstanken om förmedling av det översinnliga.
Nästa sida 
|
