|
Avdelning 1: konstens uppkomst
Den genuina orten
När man överväger upplysningens och romantikens skapande av det moderna konstbegreppet är det inte särskilt övertygande. Vi kan känna igen klyftan mellan realitet och moral. Det är naturligtvis rimligt att tillstå att det existerar något som inte låter sig inordnas i den begreppsreglerade delen av vår världsbild - fantasins produkter, det som finns utanför språket. Betydligt svårare torde det vara att anamma föreställningen om konsten som ett naturgivet och upphöjt uttryck för det översinnliga där det romantiska geniet springer fram som det översinnligas utvalda apostel, idén om det omedelbara konstspråket som egentligen inte är ett språk utan spontan kommunikation osv.
Företrädarna för denna nya uppfattning om konsten hävdar som sagt inte att de skapar konsten. Den föreligger i den förebildliga grekiska antiken när harmonin var fullständig mellan människan och samhället. Man menade att det här rådde en verklig demokrati som gav reell frihet åt invånarna - och därför blomstrade alla delar av samhälls- och kulturliv. Det antika samhället förföll och sjönk ned i medeltidens mörker för att under renässansen mödosamt begynna sin återfärd mot det givna idealet. Det tidiga 1800-talets historiska analys av den antika historien är inte längre något som imponerar på oss och vi är helt klara över att bilden av denna är en fiktion. Därmed kan man förstå att idealbilden är ett samtidsideal som förflyttats till en historisk plats för att ge en historisk referens för den moderna världsbilden och det moderna konstbegreppet.
Det är en besk medicin att sätta i sig också för vår egen tid som har svårt att göra upp med konstens fiktiva bakgrund.
Nästa sida 
|
